Regionala Almedalsveckor behövs!

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Nordiska ministerrådets hållbarhetsstrategi – för vem?

”Ett gott liv i ett hållbart Norden” publicerades den 12 juni 2013 av Nordiska Ministerrådet. En skrift på 36 layoutade sidor med förväntade rubriker som ”Ett nordiskt perspektiv på hållbar utveckling”, ”Utbildning, forskning och innovation” och ”Ett förändrat klimat”. Jag följer med intresse vad som händer på nordisk nivå eftersom jag  tror att de nordiska länderna har mycket att vinna på och bidra med genom att samverka mer. Därför var jag extra nyfiken på hur ministerrådet skulle formulera vår tids stora utmaningar och lösningar ur ett gemensamt nordiskt perspektiv. Utgångspunkter, ambitionsnivå, fokusering, nytänkande… det var med förväntan jag började läsa. (Länk se nedan).

Beteendeförändringar
Redan i inledningen börjar jag ana oråd. Brundtland 1987. Hm. Räcker det? Man har lagt till några ord om kulturens betydelse för hållbarheten, bra så. Men ansatsen kring hållbarheten kretsar kring den snart 30 år gamla Brundtland-texten. Illustrativt är hur man i det första kapitlet paketerar in behovet av beteendeförändringar:
” Möjligheten till ett rikt friluftsliv och tillgång till grönområden är viktiga ingredienser för mänskligt välbefinnande. Det ökar dessutom förståelsen för de insatser och beteendeförändringar som krävs för att utvecklingen ska bli mer hållbar.”
Jag får leta för att hitta mer text om livsstils- och beteendeförändringar – det som forskarna hävdar är ungefär halva lösningen på energi- och klimatfrågan.

Vi borde kanske…
Om sin egen verksamhet säger man, nästan lite överraskat, att det skulle faktiskt kunna göras något. Så här formuleras ambitionen för den egna organisationen:
” Även Nordiska ministerrådets och Nordiska ministerrådets sekretariats egen verksamhet och faciliteter ska vara hållbara. En möjlighet är att miljöcertifiera hela verksamheten. Detta skulle även kunna gälla Nordiska rådet och Nordiska kulturfonden.
Hoppla. Yrvaket konstateras att vi borde kanske göra något. Vad sänder detta för signaler?

Kontrastlöst
Det som vid en läsning bekymrar allra mest är att hela talet om hållbarhet ur olika perspektiv aldrig kontrasteras mot något ohållbart. Ingenstans framställs något som fel eller nödvändigt att ersätta med något hållbart. Kontrasterna uteblir. Därmed blir hela skriften en utslätat, tillrättalagd, politiskt korrekt text, som inte är avsedd att förändra något. Det finns ingen dramatik, inget motsatsförhållande, inget erkännande att decennier av politik och verksamhet lett fel. Tvärtom är texten en illustrativt exempel på hur man kan beskriva ett önskvärt tillstånd utan att relatera det till det som ska elimineras. Jag hittar inget exempel på detta.

Mantrat
Hållbarheten lovordas upprepat som ett mantra. Så här heter det om strategin:
” Den övergripande målsättningen med strategin är att de nordiska länderna successivt ska utvecklas till mer hållbara välfärdssamhällen och att skapa positiva förändringar inom en överskådlig framtid. Fram till år 2025 ska betydande resultat inom de prioriterade områdena ha uppnåtts.”
Det låter ju fint, men när de goda idéerna aldrig får möta de mindre goda, när allt är ljust och vackert blir beskrivningen platt. Alla ska leva lyckliga i framtiden. Jaha. Det låter ju bra. Men var börjar omställningen, hur preciseras det ohållbara, vad av det nuvarande ohållbara systemets totalintegrerade ekonomi måste förändras för att en hållbar utveckling ska bli möjlig?

Sveket
Det kanske måste bli så här. När fem länder och några områden (Färöarna, Grönland och Åland) ska enas om en skrift. Den måste kanske bli urvattnad och livlös? Kompromissandets förbannelse? Eller tycker man att formuleringarna blev bra? Är man nöjd på Nordiska Ministerrådet? Tog Norden sitt globala ansvar för att leda världens länder i en hållbar riktning? Stakade man ut vägen med tydliga mål och åtgärder? Preciserade man nödvändiga förändringsmekanismer? Jag tycker inte det. Man sviker framtidens barn, man sviker utvecklingsländerna, man sviker i ett läge när man kunnat ta ett betydligt större ansvar.

Fyra frågor illustrerar andan i strategin
Vem är läsaren av strategin? För vem formuleras den? När bör-satserna staplas på varandra och självklarheter formuleras som nyheter blir hela skriften mer ett tidsdokument över politikens tillkortakommanden än något annat. Eller är jag orättvis? Så här står det om arbetslösheten, integrationen och den demografiska fördelningen:
” En av de viktigaste utmaningarna blir att verka för att en större del av den arbetsföra befolkningen deltar i arbetslivet. Det innebär bland annat att den invandrade befolkningen behöver integreras bättre i samhälls- och arbetslivet. Övergångstiden från skola till arbete behöver kortas ner och möjligheterna att förlänga arbetslivet behöver förbättras.
Fler ska jobba, invandrare ska integreras, slöa ungdomar ska sättas i arbete och pensionärerna ska räkna med att jobba längre. Genom att undvika att sätta in dessa fyra frågor i ett sammanhang, väga deras betydelse mot varandra eller att värdera dem blir uppräkningen bara en ordkuliss.

Ljust istället för kontrastrikt
Kanske är det så här det blir. Nordens ledande politiker kommer från olika politiska partier. Man ska enas om skrivningar. Då blir det uddlöst och ointressant, utan problematisering och utan en vass analys. En ljus bild istället för en kontrastrik. En framgångsbild istället för en beskrivning av de uppförsbackar som väntar oss och hela mänskligheten.

Länk: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-725

Sjunker havet när isen smälter?

Just som vi trodde att vi förstått vad klimatförändringarna i värsta fall kan leda till av höjda havsnivåer kommer nya forskarrapporter som vänder upp och ner på en hel del. I bästa fall tar effekterna ut varandra för många av jordens länder. Men någonstans måste vattnet från smältande isar ta vägen? Allt kan inte förångas och bli regn när temperaturen stiger. Någonstans kommer Noak behöva bygga sin båt. Igen. Om han hinner.

Jyllands-posten
Det är danska Jyllands-posten, mest känd för karikatyrer och för att indirekt ha sänkt dansk-svenska Arlas marknadsmöjligheter i muslimska länder, som nu återger en rapport där det hävdas att havet sjunker när isarna smälter. (Länk se nedan). Motivet ska vara att dragningskraften kommer att förskjutas när Grönlands isar smälter.

100 meter !?!
Artikeln pekar på de nivåskillnader på havsytan som redan idag förekommer på upp emot 20 meter, beroende på hur jordens massa fördelas över klotet. När isen försvinner från de stora inlandsisarna skulle enligt de nya beräkningarna havsytan vid Grönland kunna sjunka med ofattbara 100 meter. Vid Island skulle havet dra sig undan 10 meter, vid Skottland tre meter. Klotet är således inget klot.

Landhöjningen?
Landhöjningen efter att isen dragit sig tillbaka tillkommer så vitt jag kan förstå, dvs det som fortfarande pågår vid Höga Kusten och andra ställen i Sverige efter senaste istiden här hemma. Landhöjningen pågår dock i tusentals år i långsam takt, medan havsnivåförändringen lär komma i takt med avsmältningen.

Bye, bye, Bangladesh
Om det istället blir västra Antarktis som smälter kommer USA, Australien och länderna runt Indiska Oceanen att drabbas. Bangladesh lär upphöra som land, kan man tro. Sydamerika tror man får cirka 10 meter havsnivåhöjning relaterat till Grönlands avsmältning. Buena Noche, Copacabana och stora delar av Amazonas deltaområde.

Genomsnittet – ingenstans ?
Man har tidigare talat om sju meters havsnivåhöjning om Grönland skulle smälta. Men det är volymen i genomsnitt. Det nya nu är hur vattnet tros fördelas. Min gissning är att högre temperaturer kommer att öka avdunstningen, vilket i sin tur leder till mer regn, skred, översvämningar och förstörda naturvärden. Redan idag med måttliga temperaturhöjningar till följd av klimatförändringarna har vi i Göteborg fått minst 20% mer regn mätt i volym än för några decennier sedan.

Ödmjukhet
Det riktigt intressanta med forskarrapporten är att vi påminns om att den sanning vi håller för 100 procent riktig idag, mycket snabbt kan ersättas med en ny sanning. Ödmjukhet inför allt det okända och alla ännu gjorda upptäckter är ett rimligt förhållningssätt.

Länktips: http://jyllands-posten.dk/indland/ECE5559696/nar-isen-smelter-synker-havet/

Nu försvåras förnyelsearbetet

Låt mig först understryka att Västsvenska Handelskammaren gör ett bra jobb med att samla och stödja västsvenskt näringsliv. Mycket av det Handelskammaren driver är viktigt för företagens  och vår regions möjlighet att utvecklas. Men dagens (12 juni) annonsbilaga i GP, ”Internationella affärer”, som Mediaplanet ger ut i samarbete med Handelskammaren gör mig bekymrad.

En förenklad bild av vad som måste ske
Annonsbilagan på 16 sidor är fylld av annonser och har ett antal inflikade artiklar eller redaktionellt utformade texter på nio av sidorna. På sidan två, i en slags ”ledare” utvecklar Handelskammarens VD Johan Trouvé sina tankar kring Västsverige som Sveriges exportmotor, hur vi måste öka i kraft och tempo för att inte tappa position, hur investeringar i infrastruktur bevarar vår starka position och betydelsen av att skolan och affärsklimatet rättas till så att utländska företag och deras personal trivs, stannar kvar osv.

Intressanta delar
Jag läser alla artiklarna i bilagan. Om BRIC-länderna, om hur man ska bete sig för att göra affärer i Kina, om hur ett teknikföretag klarar sina affärer med stöd från Exportkredit-nämnden, en mycket intressant artikel om hur läkare från Sahlgrenska bygger upp en specialistklinik i Addis Abeba, Etiopien, om experttips kring handel med utlandet och en text av handelsminister Ewa Björling om handelshinder och regeringens vilja att öppna dörrar för svenska företag på tillväxtmarknader.

Minskad begriplighet
Bilagan når hundratusentals läsare i Västsverige med en lättillgänglig bild av Västsveriges exportsatsningar, ett antal annonserande företag och vad ledande aktörer tycker är viktigast att kommunicera. Jag blir orolig. Är detta hur Västsverige ska klara uppgiften att konkurrera, utvecklas och samtidigt vända ett antal negativa trender? Vad händer med de gemensamma bilderna och förståelsen för svårigheter och möjligheter om hälften av förutsättningarna inte nämns? Det känns som att läsa varannan sida av Strindbergs Hemsöborna.

Akuta frågor som kräver förändring
Någonstans i denna mediala bild av exportföretagens verklighet borde behovet av förändring och anpassning ha nämnts. Åtminstone i en bisats borde de mest akuta och mest allvarliga förändringsåtgärderna sammanfattats, som exempelvis:
Att Sverige och världen står inför en stor omställning av energisystemen av både resurs- och klimatskäl.
Att västsvenska företag, precis som alla andra, behöver se över sina affärsmodeller för att anpassa ekonomi, produktion, konsumtion, nyttjande och återanvändning till ett mer kretsloppsanpassat system i samklang med vad naturen långsiktigt tål.
Att nya synsätt måste gälla, där avfall ses som resurs, där överexploatering av människor och ekosystem upphör och där varje delbeslut bidrar till att framtidssäkra vårt samhälle och livsbetingelserna på jorden.

Ansvarsdelen nämns inte
Genom att låtsas att vi inte står inför stora strukturella förändringar sänder Handelskammaren signalen att fortsatt linjär tillväxt är både nödvändig och möjlig och att de problem som finns är hanterbara på en upplevd trivsel-nivå. Genom att inte nämna näringslivets eller exportindustrins ansvar för utvecklingen, där CSR är ett steg på vägen, signalerar man att dessa frågor inte är så viktiga.

Fundamentet för politiska beslut undermineras
Om vi inte ser behovet av en radikal förändring av den nuvarande konsumtionsdrivna ekonomin, den kreditbaserade pengatillströmningen och överutnyttjandet av jordens resurser kommer vi aldrig att få politiska eller företagens beslut att gå i rätt riktning. Just politiken behöver en acceptans hos gemene man för de beslut som ska tas. Med dagens annonsbilaga minskar förståelsen för vilka genomgripande förändringar samhället och näringslivet står inför.

Om inte båten sjunker kan vi ju fortsätta spela dansmusik på övre däck och låtsas som det regnar.
Översvämningarna i Centraleuropa rör väl inte oss, eller?

Grafen: Framtidsradar på flaggskeppet!

Nanotekniken fascinerar. Material och substanser så små att de inte ens syns för blotta ögat. Ett av de material som forskare, finansiärer och investerare hoppas mycket på är grafen (uttalas grafe:n), kolatomer bundna hexagonalt i sexhörningar. Professor Jari Kinaret har lyckats få ett av EU:s s.k. ”Flaggskeppsprojekt” till Chalmers, där fokus ska vara forskning för tillämpning. Industrier och universitet från 17 länder deltar. Chalmers har fått ledarrollen. En fantastisk möjlighet, naturligtvis.

Om grafen
Grafen har många egenskaper. 300 gånger starkare än stål, leder elektrisk ström miljoner gånger bättre än koppar, transparent till 98%, kan ersätta indium-tenn-oxider, möjliggör THz-kommunikation, det är böjligt och möjligt att inkludera i sandwich-konstruktioner, där olika atomlager kombineras…

Seminarium 10 juni
Johanneberg Science Park ordnade en informationsdag den 10 juni på grafen-temat. Förutom Jari Kinaret lyssnar vi till professor Mikael Fogelström från Chalmers och Helena Teander från Chalmers Industriteknik. Koreanska Samsung arbetar med grafen i lite större skala, medan ett svenskt företag som heter Graphensic AB, ännu så länge tillverkar grafen i små mängder. Det finns vissa praktiska komplikationer med ett material som nästan inte syns….

Standardisering
Förutom det ambitiösa 10-åriga flaggskeppsprojektet som är uppdelat i ett stort antal delprojekt, WP på byråkratiska, ska man också hålla tät kontakt med ett annat EU-finansierat projekt som har fokus på tillverkning av grafen. En sådan fråga kan vara standardisering. Hur ska ett material definieras och inkluderas i produktionsmiljöer?

Vad ska det användas till?
Forskarna nämner energi, kompositmaterial, textilapplikationer, självlysande tapeter, smarta förpackningar och framför allt mätteknik som möjliga och tidiga applikationer för grafen. Att med hög noggrannhet mäta resistens i en elektrisk krets kan vara värdefullt, ungefär som en elektronikens stämgaffel, som Mikael Fogelström säger. Värdekedjor är återkommande ord. Intellektuella och industriella. Helena Teander vill hjälpa små och medelstora företag att hitta utvecklingsmöjligheter i grafen. Och som hon poängterar: Grafen är ingen bransch.

Och: kretslopp ??
Det som förvånar är att ingen ens i en bisats relaterar denna atomslöjd till rimliga hänsynstaganden till kretslopp, livscykelanalyser, försiktighetsprinciper eller till ett (kommande?) regelverk. Har vi ingenting lärt? Ska vi återigen introducera teknik ”bara för att det går” utan att reflektera över konsekvenser för människa och miljö?

Unik chans
Här har Chalmers och partners en unik möjlighet att inkludera ett systemtänk i styrningen av sitt prestige-flaggskepp. Man skulle kunna montera en framtidsradar på kommandobryggan för att spana på grynnor och ännu så länge osynliga faror.

Det borde vara dags att ta hållbarhetsarbetet på allvar.

Den förrädiska gilla-kulturen

Business going social
Allt fler experter och trendspanare ser hur de kommersiella krafterna fångar upp sociala nätverk, syns på Facebook, Twitter, Instagram osv. Konsumenterna ”gillar” olika företag, som därmed använder dessa individkontakter för att dels skapa samhörighet – we are family – dels marknadsföra mot individer med liknande värderingar och dels för att långsiktigt involvera de positiva konsumenterna i produktutveckling, vägval och strategier. Ett Youtube-klipp visar denna trend tydligt. (Se länk nedan).

Exkluderande
Som vanligt framställs trenden som exkluderande: om du inte hänger med är du snart ute. Företag måste förstå de sociala mediernas dynamik och drivkrafter. ”Ring oss så kan vi hjälpa dig att bli smart”. Jag kan inte låta bli att känna skepsis inför denna halleluja-stämning, att sociala medier är framtiden och den viktigaste komponenten för trendiga företags utveckling.

Förlorad självständighet
För det första: Vem tjänar och vem förlorar på att företagen knyter sin affärsmodell till sociala medier? Bidrar i själva verket inte detta till en vikande andel självständigt kritiska konsumenter som vågar ställa krav på företagens etiska profil? Vad händer när vi – kanske själva helt ovetandes – blir en del av företagens marknadsföring och strategi? Vill vi som konsumenter sugas in i företagens sfär och värdebas? Varför i så fall? Vilka motiv kan vi ha som konsumenter/medborgare för att ställa oss bakom ett företags utveckling? Vad är det vi godkänner när vi ”gillar” ett företag?

Flytande gränser
För det andra: Hur ska konsumenter kunna skilja på tips, information och reklam? När gränserna flyter och formen för informationen blir otydlig blir det ännu svårare att förstå vad som är vad. Risken är uppenbar att konsumenter passiviseras eller delas in i medvetna respektive omedvetna kategorier. Ska företagen in på allvar i sociala medier kräver det ett motsvarande aktiverande av kritiskt tänkande hos konsumenterna. Och frågan är om det finns förutsättningar för en mer aktiv konsumentroll när ”gilla”-kulturen spridits långt? Omvänt: är det som en reaktion på ”gilla”-kulturen som fröet till en mer aktiv konsumentrörelse kan finnas?

Finns det en main-stream-möjlighet?
Det finns embryon till bra konsumentrörelser på nätet: Dyrare mat nu, Medveten Konsumtion, Köttfri Måndag osv. Men kan dessa bli main stream? Kan konsumenterna vakna och börja ställa rätt typ av krav? Finns den möjligheten? Eller är det prisfokus – billigaste matkassen – som alltid får störst genomslag, oavsett vad matkassens produkter inneburit av belastning på människor, djur och natur?

Nyckelfrågan: Vad är OK?
Kanske är det just här som nyckelfrågan kan synliggöras i gränssnittet mellan det privata och det allmänna. Vad är OK att betala för en OK produkt? Ett lågt pris som våra barn eller någon annan får betala konsekvenserna av nu eller i framtiden – är det verkligen OK?

Mer risk än möjlighet
Det är ännu så länge ett fåtal företag som konsekvent förändrar sin affärsmodell i en hållbar riktning. Som vill utesluta en negativ miljöpåverkan när det gäller de egna produkternas framställning och användande. Som tar socialt ansvar för arbetsvillkor m.m. i sina egna led och i leverantörsledet. Som fasar ut skadliga ämnen, säkerställer kritiska faktorer och kommunicerar sin verksamhet transparent. Så länge majoriteten av företagen inte har förstått vad som krävs för att förändra näringslivet i grunden är tanken på en inkluderad hejarklack i form av ”gilla”-konsumenter mer en risk än en möjlighet.

Länktips: Business is social, Youtube-klipp på:
http://www.youtube.com/watch?v=ujlfePzD77E&sns=fb

Efter kapitalismen?

Har kapitalismen och marknadsekonomin kommit till vägs ände? Effektivisering och specialisering kännetecknar, brukar vissa hävda, det ökade värde som ägarna av produktionsmedlen inkasserar när den industriella produktionen utvecklas. Vinst till ägarna uppstår genom mekanisering och specialisering. Marknadskrafterna driver samtidigt en utveckling i konkurrensens tecken. The winner takes it all. Lägst pris vinner. Monopol som vision.

Parhästar
Kan dessa två system fortsätta som parhästar hur länge som helst? Kan vi fortsätta att mekanisera, automatisera och göra mänskligt arbete överflödigt och samtidigt hävda ”full sysselsättning” och ”kampen mot ungdomsarbetslösheten” som viktiga mål? Blir inte detta helt motstridigt? Vad ska människor göra, vilka arbeten ska utföras i det optimala kapitalistiska och marknadsdrivna samhället?

Någon annan betalar
Vi ser globalt och lokalt nackdelarna med ett ensidigt ekonomifokus. Vinsten hos den ene sker på bekostnad av förlusten hos miljön, ekosystemen, eller hos den andre. Underbetald arbetskraft, hänsynslöst användande av naturresurser, linjära tänkesätt i stället för kretsloppsanpassade – systemfelen borde vara uppenbara vid det här laget. Att någon är villig att utföra arbete till en ersättning lägre än min egen är bakgrunden till att produktionen flyttas till ”låglöneländer” där miljö, arbetsvillkor, sociala hänsyn, mänskliga rättigheter etc sätts på undantag. Är detta rimligt? Är det hållbart? När och hur ska detta ändras?

Sociala företag tar ansvar
I den spirande sociala ekonomin och hos en del företagsledare och entreprenörer finns tendenser till att vilja se verksamheter och företag ur ett mer sammansatt perspektiv. Det som tas fram ska gynna, inte skada, samhället. Anställda ska ha rimliga löner och villkor. Man kan lyssna till Björn Söderberg och hans företagsetableringar i Nepal för att få en glimt av vad de nya företagarna har för ideal. De vill tjäna pengar, men inte på bekostnad av att samhället, naturen och människorna lider skada.

Olika blandekonomi
Kapitalismen segrade måhända 1989 över planekonomin. Men i Kina experimenterar man nu med en blandekonomi av motsatt slag än den vi talar om i Sverige. Hos oss är staten en aktör som på politiskt-demokratiskt uppdrag ska balansera marknadskrafterna. (Även om statligt ägande, utförsäljningar och annat på senare år skadat bilden av staten). I Kina saknas det demokratiska uppdraget. Staten ( =partiet) har en självpåtagen roll av att balansera den fria marknaden och gör detta på ett annat sätt än i Sverige. Märkligt nog med en snabbare utveckling än hos oss. Elcyklar, vindkraftverksutbyggnad och stadsutveckling med hållbarhetsförtecken är några profilområden där kineserna tycks ligga före oss.

Vi behöver något annat
Därmed kan vi inte hävda att diktatur och begränsad yttrandefrihet är överlägsna demokrati och en fri press. Men det är intressant att reflektera över vad som ska ersätta vår mix av blandekonomi och tilltro till marknaden, som ju uppenbarligen inte löser våra problem, liksom hur man i Kina kommer att hantera underskottet av frihet på idéområdet och individens rimliga ställning i relation till kollektivet.