Släckt med Frankrike

Att spara energi är en snabb åtgärd som dessutom oftast är relativt billig. Den sparade megawatten, negawatten, hushållar inte bara med våra resurser, den blir snabbt lönsam för slutkonsumenten. I det stora racet talar vi alldeles för sällan besparingar och effektiviseringar. En förklaring är att det saknas starka ekonomiska intressen för att minska effektuttaget.

Självdrag
Ett klassiskt exempel är den eleganta självdragsprincipen för ventilation. Bygger man husen och deras ventilation enligt rätt beräkningar kan luftomsättningen lätt ske med hjälp av naturens egna lagar: varm luft stiger. Självdrag blir en billig lösning att på ett genomtänkt sätt klara moderna ventilationskrav. Bekymret är att leverantörerna inte kan skicka luftfakturor  – de har inga dyra system att föreslå och leverera. Traditionella lösningar med fläktar, trummor och allehanda filter ger möjlighet till procentuella påslag och därmed resurser att informera och sälja. Självdragsleverantören har bara sitt kunnande att sälja, något som är betydligt svårare att paketera med påslag och übervinster.

Vive la France
Nu har i alla fall fransmännen vaknat. Från 1 juli gäller en lag som föreskriver att siste man släcker på kontor och fabriker. Senast en timme efter att siste man gått hem ska det vara släckt. 250.000 ton räknar fransmännen med att minska sina CO2-utsläpp med, och det på ett år. Säkert har de kreativa fransmännen räknat ut hur de kan kringgå lagen. Det gäller att se till att någon jobbar över och inte går hem. Då kan det ju vara tänt. Det vore ju synd om stadens paradgata Champs-Élysées var släckt när turisterna släntrar hem på nattkröken. Men allvarligt talat är det franska initiativet inte dåligt. Det skapar en medvetenhet om behovet av att spara, det blir rättvist eftersom alla har samma regelverk och det kan väcka nästa fråga: hur har vi det med datorer och skärmar, med hissbelysning, fläktar och rulltrappor…?

Synliggör metoder och verktyg
Forskare som John Holmberg på Chalmers brukar hävda att halva lösningen ligger i att fasa in förnybar energi och den andra halvan av lösningen ligger i att spara och effektivisera. Då klarar vi både koldioxidutsläppen och att fasa ut den urankrävande kärnkraften. Det det franska beslutet sätter fingret på är drivkrafterna för att få detta att hända. Frivillighet räcker inte. Vars och ens incitament att släcka en 35 W halogenlampa över skrivbordet, eller några hundra watt lysrörsbelysning i korridoren är uppenbarligen för svagt, och återkopplingen obefintlig till den som tar på sig vaktmästarrollen. Mixen av drivkrafter och styrmedel som ska fixa omställningen är viktig att lyfta fram.

Vi måste synliggöra alla dessa olika metoder och verktyg.

Länktips: Miljöaktuellt: Om den franska släckt-lagen.

 

Kompensera för feltänket?

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:

http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

Ekosystemtjänster i statsbudgeten

Länge har miljöengagerade efterlyst ”gröna” bokslut och därmed t.ex. att värdet av gratistjänster tas med i de ekonomiska boksluten. Så att därmed – för tydlighets skull – en asfalterad ängsmark inte enbart ökar BNP, så som systemen ser ut idag, utan att förlusten av en naturresurs vägs in i ekonomiska termer. När vatten inte längre flödar naturligt genom jord- och bergslager för att om några decennier bli drick- och njutbart kranvatten från en vattentäkt har en förlust uppstått, även om den ligger osynlig i tid och rum.

Kina och Elsa Beskow
Luft som förorenas med utsläpp skadar människor. Smog på en hälsovådlig nivå tvingar nu de kinesiska ledarna att börja rapportera tillståndet och på sikt även åtgärda problemen. När vi i Sverige talar om ekosystemtjänster har vi gärna våra naturromantiska glasögon på oss. Vi tänker på vackra vattendrag, böljande sädesfält, betande kor, Bregott-reklam, Elsa-Beskow-inspirerade sagobilder och har egna barndomsupplevelser som referensram. Naturen är vacker och oändlig. Evig.

Förändringen
Sakta inser vi att efterkrigstiden har förändrat mycket. Bäckens vatten kanske inte är drickbart? Herr Kantarell heter kanske Herr Becquerel. Inte en kotte kan vara helt säker längre. Gratisfunktionerna, ekosystemtjänsterna, har inte haft någon talan när ”Tillväxt råder, tyst det är i skogen, tyst i skogen….” .

Initiativ
Glädjande nog kommer nu ett sedan länge efterlängtat initiativ, som kan bana väg för kommuner och företag att göra sammalunda. Miljöminister Lena Ek skriver på regeringens hemsida att:

” I april förra året beslutade vi om ett nytt etappmål i miljömålssystemet som innebär att betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster senast 2018 ska integreras i statens ekonomiska ställningstaganden och politiska avväganden. Med detta kommer Sverige på ett närmast banbrytande sätt att börja räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten.” 

2018
Detta innebär i alla fall ett första steg. I statsbudgeten för 2018 kommer det finnas med kalkyler och redovisning för hur olika beslut påverkar den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som enligt forskningen är under starkt hot. I förlängningen finns därmed en möjlighet att följa upp antagandena och bygga en erfarenhetsbaserad, hänsynstagande ekonomi, som strävar efter att hålla sig inom de Planetära gränsvärden forskarna talar om.

Ringarna på vattnet
Och klarar regeringen detta, kommer det som en regnskur på midsommar säkert landa som ett krav på kommuner och landsting att klara detsamma innan 2023, om inte näringslivet hunnit före och redovisar integrerade värden och indikatorer för hur verksamheten påverkar biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. I absoluta tal eller relativa – det kan kvitta just nu. Bara det sker. Äntligen.

Undrar vilket företag som vill plocka PR-poäng på att förekomma staten? Något förslag?

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/16858/a/207727

 

Syskonkärlek: Fattig, rik och rimlighet

Det görs ständigt avvägningar. Och det uppstår nya situationer som måste hanteras. Rimligheten måste prövas. I mikrovärlden kan det handla om hur man ska få syskon att dela godis eller en leksak som den ene ”haft först” och den andre ”också vill ha”. På makronivå är det i grunden samma rimlighet som måste prövas. Ska det rika landet få behålla det som den ”haft först” och det fattiga landet ”också vill ha”. Utan dynamik ingen rörelse, men hur ser en rättvis fördelning ut?

Ö-landet
Vi registrerar det knappt. 1000 döda, 30.000 hemlösa. I något fattigt ö-land i Asien. Något oväder som drog fram. Det vet dom väl vid det här laget att det stormar i tropikerna. Dom har väl vant sig. Skyll er själva som bor där. Ungefär.

I-landet
I samma tidszon ett välmående I-land. Förvisso drabbat av väderfenomen, men med vassa övervakningsprogram som kan varna civilbefolkningar. Satelliter, kommunikation, kalkylprogram som beräknar lågtrycksbanor och sannolikheter. On-line-uppdatering och alerta människor som har som jobb att varna politiker, myndigheter, företag och befolkning. Samhället skyddar sig och låter tekniken kosta. Man förstår att det lönar sig.

Utan marginaler
Det fattiga ö-landet har inte råd att köpa det vassa övervakningsprogrammet och har troligen heller inte utbildad personal för att övervaka, sammanställa och rapportera. Istället hukar man sig, ber en bön och hoppas att det ska gå över. Hur ska landet någonsin resa sig ur fattigdomen om vägarna spolas bort? Om månader av tid åtgår för att återställa det lilla som fanns av hus, brunnar, avloppssystem, odlingsbar mark, infrastruktur och marknad. Ett fattigt land har inga marginaler.

Fördelning
Det rika landet skulle kunna hjälpa det fattiga landet. Man har övervakningen, man har resurser och man har möjlighet. Det rika landet skulle kunna föreslå att andra rika länder hjälpte till och fördelade kostnaden för att hjälpa det fattiga landet. Så att det enskilda rika landet bara behövde stå för några få procent av kostnaden. Så skulle det fattiga landet kunna få hjälp av en grupp rika länder.

Marknadens mekanismer – var går gränsen?
Det rika landet har skrivit på ett exklusivitetsavtal. Systemet de använder får inte användas utanför det egna, rika landet. Företaget som säljer systemet vill ju kunna sälja sitt system till fler länder. Hur skulle det se ut… om alla delade med sig…? Det rika landet känner sig hindrad att hjälpa det fattiga landet. Man har ju skrivit på ett avtal.

1000 människors värde
Summan av detta blir att det fattiga landet fortsätter att vara fattigt. Det rika landet fortsätter att vara rikt. Och nyligen dog 1000 människor, som hade kunnat förvarnas av ett vasst varningssystem, som det fattiga landet varken får använda eller får tillgång till på annat sätt.

Så hade vi inte löst rimligheten på mikronivå, tror jag. Även om det rika syskonet köpt leksaken för egna pengar hade vi sett till att det fattiga syskonet åtminstone fått låna leksaken ibland.

Länktips: Kort nyhet i dagsmedia den 16 december 2012.

Varför går danskarna före?

Vad är det danskarna har förstått och vi svenskar inte förstått? Hur kommer det sig att omställningen till ett ekologiskt jordbruk går så mycket snabbare i Danmark än i Sverige? Kan det vara så att konsekvenserna av ”konventionellt” jordbruk blir tydligare i ett land där betydligt fler personer i relation till BNP är sysselsatta i denna bransch? Eller har det med fysisk närvaro att göra? Var ligger skillnaden?

Organic Denmark tackar Sverige
Ekologiskt Forum genomförde den 17 januari ett seminarium, där Klaus Bentzén, exportchef på Organic Denmark, beskrev skillnaden mellan attityder i våra två länder. I Danmark inser man att det konventionella industrijordbruket inte är långsiktigt hållbart. I Sverige finns fortfarande en bild av det räcker att produkterna kommer från Sverige, även om de är konventionellt framtagna. Denna skillnad gynnar den danska exporten av ekologiska produkter till bland annat Sverige.

Självbilder: Slättland mot skogsbygd
En skillnad kan vara att vi i Sverige inte, med ett par regioner som tydliga undantag, har livsmedelsproduktion som en viktig näringsgren. Självbilderna i Sverige och Danmark skiljer sig åt. Om en dansk ska beskriva ett typiskt danskt landskap måste det inkludera de öppna fälten, de låga husen och en närhet till produktionen, som en svensk generellt sett undantagsvis skulle beskriva. Här är det skogen, sjöarna, bruksorterna och närheten till det industriella lyftet under 1900-talet som framträder som tydligast. Hur maten kommer på bordet har de flesta svenskar inget eget förhållande till. Maten köper man, förpackad med bäst-före-datum. Den bara finns.

Kollektiva historier
Jag tror att förstahandsupplevelsen av djur, odling, förädling, distribution och försäljning spelar in för vår gemensamma bild av vad mat är. Genom att många svenskar saknar en egen självupplevd insikt om vilket arbete som ligger bakom varje produkt har kvalitetsfrågorna så mycket svårare att få genomslag hos oss. Att bo på landet i Sverige och överleva på vad jorden ger är förknippat med starka historier, uppbrott och kollektiva referenser som Karl-Oskar och Kristina, som blivit halvmytiska symboler för förändringen och omställningen av Sverige från fattigland till industrination. Men här finns också gemensamma referenser i Bullerbybarnen och en idylliserad bild av hur livet på landet kunde vara. Det är dessa våra kollektiva referenser reklamfolket använder när de försöker få oss att tro att margarin är en naturlig produkt som tagits fram på ett naturligt sätt.

Fler har egna referenser i Danmark
Utan att veta – jag har inte daglig tillgång till dansk reklam-TV – skulle jag tro att margarinreklamen i Danmark ser annorlunda ut. Det verkar osannolikt att förenklingar och halvsanningar skulle accepteras i ett land som Danmark, där många har en första- eller andrahandsinformation från livet på landet. Förståelsen för hur kvalitet hänger samman med hur vi vårdar jorden, hur vi sköter djuren och hur vi tar ansvar över generationsgränserna är rimligen högre i ett land där många vuxit upp nära djur och natur. Därmed blir det också rimligen lättare för danska politiker att ta beslut om regler för ett mer ansvarstagande och hållbart jordbruk.

Men en stark industri bromsar väl förändringen?
Samtidigt är dansk livsmedelsindustri naturligtvis lika stark som svensk verkstadsindustri när det gäller att framgångsrikt lobba för sina respektive branschers villkor. Så det skulle kunna vara precis tvärtom. En stark dansk livsmedelssektor skulle kunna bromsa förändringen, med hänvisning till sysselsättning, konkurrens etc. Detta bör granskas närmare. Vad säger danska intresseorganisationer? Vilken långsiktig utveckling arbetar de för?

Hur viktigt är det?
Ska vi lyssna till forskarna – och det måste vi väl – är vår hantering av naturens ekosystemtjänster och vår snabba eliminering av biologisk mångfald ett större bekymmer t.o.m. än klimatfrågan, som ju många insett vara en ödesfråga. Låt oss lära av danskarna och på köpet kan vi kanske exportera lite av svensk djurskyddslagstiftning, så att danskarna slutar klippa av de levande grisarnas knorrar och göra hundfoder av dem. Varje text ska ju ha en knorr på slutet.

Länktips: intryck från 17 jan på Ekologiskt Forum, genom Saltå Kvarn: här.
Den 1 november 2012 skrev jag här ”Vi vet vad en fjäril kostar”. Länk: här.

Nya strukturella grepp för partierna

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.

Outside the box – Kamelfarm

Somalia är Afrikas kameltätaste land. Och ändå ligger hela Sahara väster om Somalia och Khartoum, Sudans huvudstad, inte i Somalia. Khartoum har Afrikas största kamelmarknad, som jag besökte för ett par år sedan. Det finns olika kameler, både till färg och storlek. En fin kamel kostade då inte ens US$ 1000,- men den var lite svår att få med sig hem med flyget… Det finns kameler även i Sverige, på Öland och på Orust. Och kanske snart i Angered.

Ta vara på kunskap
En grupp ur Svensk-Somaliska Vänskapsföreningen i Angered har utvecklat idén att starta en kamelfarm eller kamelgård. (Se ett YouTube-klipp på länken nedan). Eftersom det finns många somalier i Sverige och i Angered är det naturligtvis en intressant idé att ta vara på den kunskap som finns runt kamelskötsel, produkter och andra tjänster som kan erbjudas. Vi är lite tröga i Sverige på att se affärsmöjligheter och att ta tillvara dem. Är vi innestängda i våra tankelådor?

Kunskap, jobb, upplevelse, handel
Kameler tål olika temperaturer, de är duktiga på att lagra energireserver och kan användas på flera sätt. I Angered skulle de kunna användas för ridturer (med skötare), för upplevelseindustrin på olika sätt, som mjölkproducenter och på sikt kanske också för att ge kött, päls och andra nyttigheter. I juletid kan skådespel och interaktiva rollspel arrangeras, där djuren kan utgöra en naturlig inramning till historien om Jesu födelse ungefär som senast skedde vid Domkyrkan i Göteborg i adventtid, men mer återkommande. Kring djuren blir det möjligt att bygga en eventindustri, men också traditionella studiebesök för vuxna, skolklasser, produktförsäljning etc.

Ett första steg till Världsbyn?
Om framför allt tar vi tillvara den kompetens som finns hos de somalier och andra, som levt med kameler och vet vad de behöver, hur man bäst sköter dem osv. Betesmarker finns i nära anslutning till Angereds centrum, så det är mest en fråga om att komma igång. Även att bygga stallbyggnader och liknande skulle kunna ske som lärandeprocesser, för att ta till vara kompetens från andra länder och kunna utgöra kulturella markörer för att föra vidare kunskap över generationsgränserna. På så sätt skulle kamelfarmen kunna medverka till en annan intressant idé som bubblat länge i Angered: Världsbyn.

Knyt ihop staden och naturen
Projektet Utveckling Nordost inom Göteborgs Stad är det som har gett stöd och draghjälp för att utveckla kamelidén. Det som saknas nu är naturligtvis igångsättningskapital och att fler ser nyttan med att knyta ihop stadens människor med naturens förutsättningar.

Länktips:
http://www.youtube.com/watch?v=mo22IA9rfbk
http://www.utvecklingnordost.se

Tänk nytt för mer jobb

Arbete, jobb, sysselsättning, fas3, åtgärder, arbetslinjen, full sysselsättning, arbetslöshet, praktik, friår. Välkända ord för den som följer debatten om en av de viktigaste samhällsfrågorna. Ett meningsfullt arbete är också något som på ett mänskligt plan fyller en viktig funktion. Tillfredsställelsen i att göra något, bidra, känna sig behövd är viktig.

Lön och skatt – allas vinst
De flesta arbeten kompenseras med lön. Någon värdesätter arbetstagarens tid och avlönar hen. Så som systemet är uppbyggt är en del av löneinkomsten förbehållen det allmänna. Vi kallar det inkomstskatt och vid konsumtion heter det moms. Det innebär att varje person som har arbete också bidrar till allas välfärd.

Win win
Och omvänt: betalar man inte skatt bidrar man inte till vår gemensamma resurs. En regering som inte får in skatteintäkter har svårt att finansiera skolor, sjukvård, vägar och andra nödvändigheter. Så både den enskilde och vi alla, samhället, tjänar på att alla är med och bidrar. Därmed borde det vara en tydlig prioritering att få alla att hitta sin väg in i yrkeslivet.

Att sätta press
Verktygen för politikerna är trubbiga. Med sänkta bidragsnivåer har Alliansregeringen försökt skapa tydligare incitament för den enskilde att söka och ta de jobb som finns. Jag vet inte om metoden har lyckats. Det jag läst är att enskilda människor hamnat i kläm mellan välfärdssystemen. Svårt sjuka har tvingats söka arbete osv.

Nya verktyg
När verktygen är trubbiga får man ta fram andra verktyg. Efter sten hittade vi först brons och så småningom järn. Det är hög tid att hitta andra strukturer och andra sätt att organisera arbetslivet. Finare verktyg, nya strukturer, andra sätt att möjliggöra vars och ens livsväg. Coachning är populärt, men om yrkesvalen fortfarande är desamma som för 50 år sedan (industri-offentlig sektor-starta eget: var god välj) hjälper coachningen i liten utsträckning. Vi måste ha andra sätt att lotsa ungdomar och arbetssökande framåt.

Unga möter vuxna
Ett grepp vore att i mycket större utsträckning än vad som sker involvera näringslivet i skolans arbete. Låta elever få möta olika yrkeskategorier, låta dem få lyssna till vuxna med yrkeserfarenhet. Gärna yngre men också äldre. Vad var viktigt för dem? Hur tänkte de? Vad blev annorlunda än de tänkt sig? Mycket för att överbrygga världarna och för att i mötet mellan vuxna och ungdomar skapa förståelse för vikten av en bra start.

En mänsklig rättighet
Ett annat grepp är att se varje flykting och varje invandrare som en resurs. Alla har en historia att berätta. Låt dem göra det. Alla har rätt att bli lyssnade till. Det är en mänsklig rättighet som drunknat i dagens informationssamhälle. Genom att lyssna till varje medmänniska skapar vi en större förståelse och lägger grunden för en möjlig utveckling.

Stöd den sociala ekonomin och kooperativen
Ett tredje grepp kan vara att stimulera framväxten av lokala initiativ, gärna i kooperativ form, där männsikor med en gemensam vision formar sin egen framtid och spelar den roll de själva valt. I den sociala ekonomin frodas många sådana initiativ. Stöd dem och lyft fram dem som förebilder för andra. Det går. Det fungerar. Det är en möjlig väg.

Det är inte myndigheterna som utvecklar samhället
Det finns även utrymme för nya anställningsformer, där gränsen mellan egen företagare och anställd suddas ut. Där det viktiga är arbetets innehåll och formen inte är avgörande. Samhället utvecklas inte av regelverk och myndigheter, det är genom att bryta mönster och skapa nya möjligheter som samhället utvecklas. Det är lätt att fastna i invanda strukturer. Men det nya kräver andra strukturer. Ett sådant initiativ kallas egenanställning.

Jag ska återkomma till detta senare i vår.

Kommuner, ägandet och demokratin

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar