Tyst diplomati fungerar horisontellt

Jag fick tipset att läsa Jens Odlanders bok ”Tyst diplomati”, eftersom jag är intresserad av Etiopien och vad Sverige kan bidra med för att stödja det landet. Jens Odlander skriver i reportagestil med utvikningar kring historia, geografi och politik för att vi som läsare ska förstå hur annorlunda ett land som Etiopien är, jämfört med ett europeiskt land. Boken skulle mycket väl kunna göras om till radioteater. Den har en stark här-och-nu-känsla i många avsnitt, där man som läsare nästan blir en fluga på väggen under avgörande skeenden.

Svårt arbete
Det Odlander skildrar är hur processen såg ut när Martin Schibbye och Johan Persson till slut skulle släppas fria efter ett år i etiopisk fångenskap. Händelserna som ledde fram till deras frisläppande beskrivs från insidan, initierat och detaljrikt, men det som framför allt slår mig är hur svårt det diplomatiska arbetet kan vara och vilka kvalifikationer och förutsättningar som gäller i diplomatkretsar.

Tillfälligheter som planerade händelser
Det verkar svårt att kombinera en tjänst som ambassadör med ett traditionellt familjeliv eller ett normalt socialt liv. Arbetet pågår dygnet runt. De viktigaste informationerna och kontakterna tycks vara de som förmedlas och som uppstår ”som av en händelse”, när en observant diplomat som Odlander ”råkar” befinna sig på rätt ställe för att få en glimt i ögonvrån av en makthavare som rör sig utanför sin arbetsplats. Det kan vara i en hotellbar eller i någon foajé i närheten av ett gym. Det kan verka som en tillfällighet, men är naturligtvis en del av arbetet. Att ständigt använda möjligheten att bekräfta en relation verkar vara en viktig pusselbit i diplomatens vardag. Man vet aldrig när en specifik relation eller kontakt blir användbar.

Summan av allt grundarbete
Generellt slår det mig att tyst diplomati bygger på att grunden finns lagd. Att det finns en tidigare relation att återkoppla till. Att man har träffats och utbytt några fraser, suttit ner, talats vid eller bara blivit presenterade för varandra. Att ha gjort intryck och därmed kunna hjälpa motparten att minnas vem man är, när telefonledningen är knastrig och klockan är tre på natten och det brådskar med ett uttalande. Tyst diplomati är en slags summa av allt annat som möjliggjort den tysta diplomatin.

Att skapa något ur nästan ingenting
Genom att förstå vem som i tredje-fjärde hand indirekt skulle kunna påverka någon beslutsfattare, med en kunskap hämtad ur egna och andras informationskällor och med en stor portion intuition om vem som borde kunna vara till hjälp, tycks diplomater skickligt navigera i en osynligt mönster av relationer, beroenden, tidsaxlar och beslutsprocesser, formella såväl som informella. Den tysta diplomatin framstår för mig som en svår konst att skapa användbara resultat ur inget annat än de relationer som kanske har betydelse i något sammanhang.

Som improvisationsteater
Diplomatin liknar en pjäs utan scen, utan dekor och utan repliker. På snabb tid ska ett resultat uppnås – publiken fås att applådera - och det kan bara ske genom att skådespelarnas inbördes relationer får en mening. I själva verket tycks det dessutom som om den tysta diplomatins fraser och uttalanden bara är kulisser för det verkliga skeendet. Det som sägs är inte det viktiga. Det är pauserna, ordningsföljden, subtila signaler och detaljer som bara de initierade kan uppfatta som är de verkliga höjdpunkterna. Jag kan tänka mig att frågan ”Var det ett bra möte?” blir irrelevant i diplomatkretsar. I affärssammanhang och vid många andra tillfällen brukar en sådan fråga besvaras med ett ja. För de professionella diplomaterna måste frågan vara näst intill en förolämpning. Det vore som att fråga kocken på en restaurang om hans mat är god. Frågan vore fel ställd.

Alltför abstrakt politikerspråk
Är det bra att diplomaterna rör sig i en alldeles egen värld av kodifierade meddelanden och fikonspråk, av symbolhandlingar och ”noter”? Kanske är det så för att mellanstatliga kontakter ska fungera. Bekymret kan vara när alltför stor del av det politiska spelet och avgörande beslut hamnar så långt från vardagen att gemene man inte längre förstår vad som sker. När Bryssel och Washington blir synonymt med osynliga makthavare som styr samhällsutvecklingen i en riktning som många uppfattar som negativ. När misstron och klyftorna växer. När ”Yes, we can” efter åtta år i Vita Huset i stort sett landar i ett business-as-usual och inte ens Obama kunde vända utvecklingen.

Transparens och det öppna samtalet
Tyst diplomati får aldrig bli modellen för den verkliga demokratin. Den tysta diplomatin behövs sannolikt för de institutionella, horisontella och mellanstatliga kontakterna, som behöver bygga på förtroenden. Men vi får aldrig tappa tilltron till en av motpolerna – det transparenta och öppna samtalet, där allt beskrivs och diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Den del av demokratin som handlar om delaktighet och förståelse för beslut mår bäst av största möjliga öppenhet. Snärjs den dagliga politiken in i ett abstrakt symbolspråk och en vardagsfrånvänd professionalism kommer allt fler att tappa tilltron till våra demokratiska grundpelare.

Kloka kunder driver utvecklingen

Att hjälpa företag att vara kloka företag har blivit en bransch i sig. Tidsbristen i slimmade organisationer skapar utrymme för tillrättalagd informationsöverföring. När företagets egna anställda inte hinner omvärldsbevaka och uppdatera sig köper man färdiga informationspaket, ibland kryddade med någon workshop, som ska hjälpa företaget att tillämpa den nya insikten. Delvis gör jag själv samma prioritering, något som tar emot att erkänna. Men generellt ägnas alldeles för lite uppmärksamhet åt det som verkligen har potential att förändra näringslivets inriktning.

Det räcker inte att företagen blir uppdaterade
Det räcker inte att företagen blir duktigare på att ta till vara människors unika kompetens, att hantera integrationsfrågor, att förstå och ta till vara den nyaste tekniken, att förstå i vilken riktning samhället och teknikutvecklingen är på väg. Visst är det lockande med nya appar, självkörande fordon, uppkopplade virtuella nät av solcellsägare, print-on-demand-skrivare i 3D osv. Det behöver vi ha koll på och förstå konsekvenser av och möjligheter med. Men det räcker inte.

Förverkligande
Den stora förändringen ligger någon annanstans. I miljoner och miljarder människors behov och förväntningar. Drömmer de om en billig cheeseburger ska de kanske få den. Men särskilt hållbart är det inte. Drömmer de om ett liv utan bomber och krig, om en framtid för sina barn är det inte mer än rimligt att de får chans att leva så. Drömmer de om att få följa sin inre kompass och utveckla sina förmågor på något område ska de kunna få utbildning och försörjning baserat på kunskap och färdigheter. Önskar de att mänskligheten slutar upp med att se vårt klot som en sopstation och istället kopierar de naturliga kretsloppen är det inte mer än rimligt att det är en sådan utveckling var och en ska kunna stödja.

Informationsflödet blockerar kunskap
Paradoxen finns i informationssamhället. Internet och alla de möjligheter till informationsutbyte och kontakter som internet gett upphov till har snarast blockerat verklig kunskapsspridning. Kvalitet underordnas kvantitet. Antalet följare och tittare är avgörande. Logiken leder till sensationsfokus och korta budskap. Den fria pressen attackeras av samordnade sabotörer. Dunkla krafter använder internet för ryktesspridning och desinformation. Kaoset brer ut sig och informationsrevolutionen som internet och alla tjänster skulle kunna utveckla till något positivt håller på att kväva demokratin så som vi lärt oss att uppskatta den.

Kloka kunder kan vända utvecklingen
Företagen erbjuds kurser för att göra sina företag smartare, mer uppdaterade och konkurrensfähiga. Men det stora behovet finns hos de presumtiva kunderna. Det är efterfrågan på kloka, kretsloppsanpassade produkter och tjänster som avgör vad som produceras och blir lönsamt. Det är i samspelet mellan väl avvägda behov, synliggjord multipel nytta och vinst ur mer än ekonomiskt perspektiv som blir avgörande.

Nära istället för tära
Det som behövs är att rätt produkter efterfrågas, så att företag med mer än den egna kortsiktiga vinsten i sikte ges fördelar på bekostnad av de företag som tär på resurserna. Näringslivet måste leva upp till sitt namn och ge sig själva och hela samhället näring.

Ska humanitet bestraffas?

För en gångs skull körde jag bil igår och lyssnade till Studio ett i radions P1. Det var ett inslag om en rättsprocess i Danmark. En tidigare barnombudsman i Danmark och hennes man hade hjälpt några syriska flyktingar med skjuts några mil genom Danmark och bjudit dem på kaffe och kanelbulle. Det hände när motorvägen mellan Rödby och Köpenhamn var avstängd för trafik med anledning av de många flyende som ville ta sig till Sverige hösten 2015. Dansk polis hade stängt av motorvägen för att ingen skulle komma till skada. Polis på platsen hade inget att invända mot att frivilliga gav flyktingar skjuts. Men nu kommer det rättsliga efterspelet. Det är enligt dansk lag förbjudet att skjutsa personer som vistas illegalt i landet. Lagstiftaren har naturligtvis tänkt på människosmugglare. Nu var det frågan om frivillighet och medmänsklighet – trötta människor, därav en del barn, behövde hjälp att ta sig till Sverige, där de hade släktingar. Nu tas målet vidare till högre rättsinstans. Vanlig anständighet och medmänsklighet ska bestraffas med böter i Danmark.

Trolleritrick
Något har gått snett i rättstillämpningen om det moraliskt riktiga blir det juridiskt straffbara. Vilket samhälle får vi om vi inte längre får erbjuda hjälp till de som ber om det? Det är lika fel som när man vill förbjuda tiggeri. Det går inte att förbjuda tiggeri om vi vill ha ett samhälle där människor bryr sig om varandra. I fallet med tiggeriet skorrar det extra mycket eftersom förslaget faktiskt skulle innebära att värderingen av vad det innebär för oss icke-tiggare att uppleva tiggeriet är viktigare än det är för tiggarna själva att uppleva sin situation. Det är för att vi ska slippa se nöden som förslaget dyker upp lite då och då. Som om fattigdom och utsatthet skulle försvinna bara genom att dessa företeelser inte får nämnas eller visas. Det hela påminner om hur man kan lura barn. Man kan lura dem att det onda försvinner om de tänker på något annat.

Varifrån kommer dessa idéer?
När medmänsklighet bestraffas och när tiggeri föreslås bli förbjudet slår samhället in på en inhuman väg, som förstärker misstro och bygger sociala barriärer mellan människor när det är motsatsen vi behöver. Varifrån kommer dessa idéer? Hur kan de få genomslag? Har materialismen och egoismen fått ett så starkt grepp om vår tid att vi inte längre ser vad som pågår?

Länktips: Studio ett den 21 mars 2016. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1637

Politiken har blivit moralisk

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

Guldägg, visioner och ISO55000

”Ni sitter på ett guldägg, men tycks inte inse det”, slapp det ur mig när jag i veckan besökte Underhåll på Svenska Mässan den första mässdagen. Just när jag var där var mässhallarna ganska glest besökta, strax efter lunch dag ett. Smörjoljor, verktyg, maskinleverantörer, kända varumärken och olika branschorganisationer – mycket var som man kunde tänka sig på en fackmässa för underhållsbranschen. IT-stöd, smart logistik och effektiva tekniska förbättringar tycktes samla ”the usual suspects” att bekräfta det man till stor del troligen redan visste. Men åter till guldägget.

Optimal livslängd
En viktig dellösning för att åstadkomma en cirkulär och hållbar ekonomi är att vi förlänger livslängden på produkter, system och ingående komponenter. Resursslöseriet som dagens linjära ekonomi är uppbyggd kring, är inte hållbart. Vi måste generellt sett bli bättre på att använda och att återanvända framtagna produkter för att minska både råvaruuttag och energianvändning samt till att undvika korta användningstider. Bättre produkter håller längre och kan också motivera ett högre pris, särskilt om priset på en vara inkluderar en funktionsgaranti. Att underhålla redan installerade och framtagna produkter och maskiner blir därför en nyckelfunktion för att säkerställa optimal livslängd på allt som producerats. Istället för pris per inköp borde konkurrensen stå mellan vilka system som klarar prestandakraven under längst tid. Inte minst nu när uppgraderingar ofta handlar om mjukvara borde detta vara än mer fördelaktigt.

Innovation och nytänkande
Två andra saker väckte mitt intresse på mässan. Teknikföretagen presenterade ”Produktion2030″, (se länk nedan), där man i beskrivningen av projektet visar att insikten finns om vad som krävs för att klara utvecklingen/omställningen av svensk industri. Jag ska inte upprepa det som ni lika gärna kan läsa på webben, men det gav en känsla av inriktning, som tillsammans med andra viljeyttringar den senaste tiden – exempelvis regeringens nyindustrialiseringsstrategi (länk se nedan)  – visar att tongivande aktörer har vaknat. Det är inte längre enbart business as usual som gäller.

ISO 55000 kan förändra företagandet
Det jag dessutom vill sätta fingret på är den nya ISO-standard som nu tagits fram och som fått nummer ISO 55000. Det är en standard som, om den får ett brett genomslag, kan komma att förändra företagandet från insidan. Plötsligt kan företagsledningen integrera kvalitet (9000), miljö (14000) och CSR (26000) samt de traditionella ekonomiska uppföljningarna. Plötsligt finns ett helhetsgrepp kring långsiktigt och hållbart företagande. Jag tror inte författarna bakom ISO 55000-seien inser vilken hävstång de erbjuder för proaktiva och framsynta företagsledare. ISO 55000 handlar inte om underhåll utan om ”Management of assets” dvs hur man förvaltar och utvecklar företagets tillgångar. Plötsligt dyker ett verktyg upp, som i grunden kan förändra hur företagen skapar en bild av sina interna processer. Inte i relation till yttre krav (kvalitet eller miljö) utan till den egna verksamheten.

Transparens
Vad vill vi och hur säkrar vi upp att det är det vi åstadkommer? Lägg därtill kravet på extern revision så förstår alla att ISO 55000 även öppnar upp för det transparenta företagandet, som enligt min mening är det mest intressanta i en samarbetsekonomi.

Länktips: http://www.produktion2030.se/
Nyindustrialiseringsstrategin: här

Diskvalificerar vi vårt eget omdöme?

Både de enkla lösningarna och de mest avancerade tycks ha en sak gemensamt – att låta oss slippa ta ansvar. Mina två exempel handlar om politiken respektive tekniken i samhällsutvecklingen.

Så skönt att slippa ta ansvar
Visst är det lockande med politiska ledare som har enkla lösningar på all världens problem och orättvisor. Genom att använda härskartekniker och låta kraftfull får en populist som Trump det att framstå som enkelt att krossa fienden och att kasta ut utpekade grupper. Väljarna lockas av enkelheten i budskapet. När Trump får bestämma så slipper var och en ta ansvar. Och skulle det gå snett kan de ju enkelt skylla på den person de just valt. Det är underförstått att Trumps väljare senare kan skylla på ledaren. Vi har sett det förut, när ledare med förenklade budskap skaffar sig det manöverutrymme de behöver. Lite av samma revanschkänsla, lite av samma ”så bra att någon äntligen gör något åt min situation”.

En anledning: Bristen på visioner
Och så det typiska skuldbeläggandet. Det är någon annans fel att situationen är som den är. Det är inte jag som behöver ta ansvar för min situation, jag kan med rätta skylla allt på en utpekad grupp. Fenomenet återkommer i många länder och tycks hänga samman med det nya utanförskap som har med livsstil, utbildning, ekonomi och social situation att göra, men också bristen på visioner. I nedskärningarnas och effektiviseringens tid krymper resurserna och därmed vars och en andel av kakan. Så minskar tilltron till samhället. Den gemensamma bilden av vad samhället egentligen är försvagas. Det blir lätt att framställa sig som ett offer för omständigheter och att de som har makt, pengar och inflytande inte bryr sig om helheten. Att vända utvecklingen på privat eller generell nivå känns hopplöst. Grogrunden för populism är lagd.

Teknikutveckling: Nu behöver vi snart inte hålla i ratten
Även de mest avancerade tekniska lösningarna svarar upp mot vår önskan att slippa ta ansvar. Alla biltillverkare, och ett antal andra företag med globala ambitioner, arbetar just nu intensivt med det som kallas självkörande eller autonoma fordon. Volvo ligger långt fram, men Toyota har flest antal patent, tyskarna ligger i, liksom företag som Bosch, Google och Apple, som vill kapa åt sig marknadsandelar av den nya marknad med hårdvara, program och system som förväntas uppstå när våra fordon kopplas upp mot nätet, blir hel- eller halvautomatiska i sin manövrering och fordonen ger förare och passagerare möjlighet att göra något annat än att hålla i ratten.

De svåra sekundsnabba valen
Riktigt intressant blir det ju när de självkörande bilarna tvingas göra svåra avvägningar. Om en kollision är omöjlig att undvika: är det då bättre att köra i diket själv eller att köra in i framförvarande fordon? Är det ur programvarans perspektiv bättre att skada fordonet eller att chansa genom en undanmanöver som kan gå bra, men som också kan riskera livet på passagerarna? Är det bättre att köra på en barnvagn än en cyklist eller tvärtom? Det kan vara skönt att kunna skylla på tekniken i sådana svåra valsituationer. Men är det en utveckling vi önskar?

Så skönt…
Det tycks som om vi på flera plan vill slippa ta ansvar. Den starke ledaren ger oss en känsla av bekvämlighet. Ingen behöver ta ställning. ”Han har ju skaffat sig en stor förmögenhet, så han måste ju veta hur man får folk att göra som han säger. Han bygger en mur mot Mexiko och gör Amerika stort igen….”
Och nog kan det vara lockande att slippa ta ansvar för bilresan. ”Nu slipper jag se upp för alla klantskallar i trafiken. Bilen sköter transporten och själv kan jag kolla epost och läsa det senaste…”

Vad är det att vara människa?
Vi som vuxit upp med TV-debatten om burken som skulle fördumma en hel generation kan nu se fram emot en liknande debatt – den om hur vi tycks dras mot lösningar som diskvalificerar vårt eget omdöme. Visst är teknik bra, men inte om den reducerar människan till en passiv konsument utan egen kunskap, utan moral och utan vilja eller förmåga att förverkliga några drömmar.

Oscarsgalan och hjältar

Nog är det hoppfullt. Efter ett antal nomineringar till filmbranschens finaste pris får äntligen Leonardo DiCaprio sin Oscars-statyett för rollen i sin senaste film. På någon minut förväntas han snabbt tacka sitt team, sin arbetsgivare, sina kollegor och varenda liten kugge i det stora filmskaparkomplexet, som kan ha bidragit till att just han fick sin Oscar. De dryga två minuter han får allas uppmärksamhet väljer han att ägna till hälften åt klimatfrågan.

Ett medvetet val
Han kunde ha följt konventionen och gråtit en skvätt av glädje över den fina utmärkelsen, som alla i filmbranschen ser som det finaste beviset på framgång. Istället betonar DiCaprio att vi inte får ta den här planeten för given, vi måste alla stödja de ledare som vill ta tag i hotet mot mänskligheten. Han kunde ha låtit bli. Allvarsord passar ju inte in i glitterformatet, men hans tal fick gensvar hos publiken och även det är en hoppfull signal.

Ekosystemen
Det finns all anledning att fortsätta att lyfta klimatfrågan som ett stort hot. Samtidigt har forskarna noterat ännu större problem, som vi inte uppmärksammar på det sätt som skulle behövas. Ekosystemen är satta under stark press och den takt i vilken vi utrotar arter är i nivå med när dinosaurierna försvann. Vi saboterar kretsloppen i en hisnande takt och tycks inte förstå vidden av problemet. Bina dör, fiskar och fåglar luras att bli mätta på plastpartiklar i havet och livsmedel odlas och produceras utan hänsyn till den långsiktiga påverkan främmande ämnen kan ha. Vad gör vi när naturen går i baklås?

Andra hjältar
Vi ska uppmuntra idoler som DiCaprio när de använder sitt inflytande på ett klokt sätt. Men det räcker inte. Särskilt inte om populister och agitatorer röstas fram till makten i våra demokratier. I ren självbevarelsedrift borde de allra rikaste människorna på jorden inse att mer jämnt fördelade resurser och möjligheter är något vi alla vi vinner på. Vi spelar inte Monopol om jordens framtid. Det är inte Joakim von Anka eller hans verkliga spegelbilder som sitter inne med svaret på våra utmaningar. Vi behöver andra hjältar.