Något är inte vad som helst

Förenklingar av de politiska budskapen kan låta tilltalande. Någon borde ”göra något” och då blir det enkla svaret på komplexa frågor attraktivt. Just nu är det ett stort fokus på kriminellas skjutningar. Att rättsstaten inte kan fungera som i vilda västern eller i dagens Ryssland glöms bort. Många vill se en snabb lösning på problemet. Det är ju statens ansvar att skydda medborgarna. Men det finns ett ramverk som våra lagar måste rymmas inom. Om vi inte håller fast vid mänskliga rättigheter, beviskrav vid lagbrott och rollfördelningen mellan politik, polis och rättsväsende kan utvecklingen snabbt gå åt fel håll.

Inte samma rättigheter
Vi ser t.ex. nu hur en viktig symbol för alla människors lika värde, prideflaggan, inte kommer att användas på Sölvesborgs kommunala flaggstänger. Kommunledningen tycker inte att det är viktigt att någon gång per år markera att alla människor har samma värde. Den enkla förklaringen till beslutet är att man helt enkelt inte anser att alla människor har samma rättigheter. (Samtidigt som de partiföreträdare som offentligt uttrycker förakt för andra folkgrupper riskerar uteslutning ur partiet – en mycket märklig gränsdragning, där partiföreträdare tydligen inte får uttrycka vad partiet står för). Louise Erixon (SD) i kommunledningen har väl lyssnat på partikollegan Björn Söder, som ju slagit fast att judar och samer inte är svenskar. Och som sambo till Åkesson klär hon knappast uteslutas ur partiet. Mer om just Sölvesborg, se länktipset nedan.

Oansvariga budskap
De krafter i samhället som förordar enkla lösningar på svåra frågor (”skicka hem dem”, ”de hör inte hemma här” osv…) är ofta benägna att bortse från att de enkla lösningarna kolliderar med andra lagar, regelverk och normer. Och det är naturligtvis ingen slump. De enkla lösningarna, som låter handlingskraftiga, lockar ju anhängare trots att de inte är egentliga lösningar. Ropen på sänkt bensinskatt är ett sådant exempel. Som om billig bensin vore en mänsklig rättighet, och som dessutom står helt i strid med FN:s strävan att alla länder ska klara utfasningen av fossila bränslen på rekordtid för att vi ska klara klimathotet.

Överdrifter och förenklingar synas sällan
Populister kan unna sig enkla slagord och att bortse från de långsiktiga effekterna. Risken att de skulle hamna i en ansvarstagande position, inser de själva, är minimal. Då kan de lika gärna överdriva och spela på fördomar – det är ju ingen som kommer att syna deras politik ändå. Lite av detta har britterna hamnat i. Nigel Farage var framgångsrik att lansera fördelarna för britterna med att ”slippa Bryssel” inför 2016 års folkomröstning. Bara bråkdelar av budskapet hade något med sanningen att göra. Skickligt surfade man på en missnöjesvåg med etablissemanget. Folk röstade för att röra om i grytan. Att det brittiska parlamentet skulle stängas och hela grytan skulle kastas bort var det ingen som berättade.

Dags för GW?
Gängskjutningarna måste naturligtvis åtgärdas. Men en polis som stormar kontoren till oppositionen som i Ryssland kan inte vara lösningen. En polisstat som övervakar medborgarna med kameror och ansiktsigenkänning som i Kina skrämmer också. De lösningar som uppluckringen av det demokratiska systemet kan leda till förskräcker. Det bryr sig förmodligen inte de 20 % om, som enligt senaste SIFO-mätningen lägger sin röst på SD. De anser troligen att ”något måste göras”. Men ”något” är inte ”vad som helst” och särskilt inte sådant som permanentar polarisering och vi-och-dom-tänkande. De demokratiska partierna har en folkbildningsuppgift framför sig att förklara varför det inte går att lösa problem på ett sätt som äventyrar rättssäkerheten och rollfördelningen mellan samhällets institutioner.
Eller så är det GW som måste säga något som folk kan ta till sig.

Länktips: Blekinge läns tidning om Sölvesborg och prideflaggan: http://www.blt.se/ledare/vad-ar-det-med-prideflaggan-som-stor-samstyret/

Förtroende och den nya ekonomin

Om vi tror på framväxten av en cirkulär ekonomi och framför allt en större delandeekonomi måste vi inse att skiftet inte enbart handlar om hur vi som individer förhåller oss till de produkter vi använder. Det räcker inte med ett fokus på hur vi nyttjar olika produkter på ett smartare sätt. Hela skiftet från en produkt- eller konsumtionsbaserad ekonomi till en tjänsteekonomi inkluderar ett element av förtroende som behöver uppmärksammas.

Förstår vi vad delande innebär?
När vi delar transportmedel, som i en nära framtid inte enbart handlar om ”kollektivtrafik” i traditionell form, kommer vi att hamna i samma fordon som okända personer. Antingen samtidigt eller på så sätt att den ena personen åker i samma fordon tidsmässigt mycket nära den andra personen. Smulor, kroppslukt, rök, skräp och annat kommer att finnas som spår efter tidigare användare, framför allt i förarlösa fordon. Är vi beredda på det? Förstår vi vad delat nyttjande innebär?

Accepterar vi det obekväma med delning?
Vissa delanden kommer att ställa krav på de inblandade att visa lite mer hänsyn än annars. Alla som varit medlemmar i en bilpool känner igen detta. Hur svårsmält det kan vara att använda en bil, där baksätet inte är urstädat eller där spåren efter tidigare användare är uppenbara. Å andra sidan hyr vi kanske utan problem en släpvagn eller en cykel, som vi vet nyligen har använts av någon annan. Poängen är att delandet kommer att innebära att vi accepterar det obekväma i att vi inte är ensamma att nyttja en produkt.

Socialt sammanhang
Det kanske blir så att affärsmodellerna för delande av utrustning kommer att inkludera olika slags tillhörighet: bara vänner, bara bekanta eller bara personer som fått en rekommendation att tillhöra nyttjargruppen. Den som i framtiden vill bli körd av ett autonomt fordon kanske kommer att få välja mellan att få åka ensam (dyrast) och alla varianter till att åka med vem som helst (billigast). Det intressanta är att delandet av resurser ställer nya krav på tillit och trygghet mellan människor. Nya tjänster, kanske i kombination med övervakningssystem, kommer att se dagens ljus. Men vi kommer alla att behöva rannsaka oss själva vilket slags socialt sammanhang vi accepterar att dela nyttjanden i. Och även reflektera över säkerhetsaspekter, trygghet och hur vi ser på frågan om tillit till andra människor – kort sagt vem vi är.

Accepterar vi vilka sammanhang som helst?
För att konkretisera: delar vi fordon med en eller flera berusade personer? Om inte – hur undviker vi att hamna i samma fordon som personer vi inte känner oss bekväma med? Eller: fyra högljudda barn som ska åka till sin träning – är det OK, eller en person med en schäferhund….

Att lita på varandra
Även mindre produkter kan vi behöva fundera kring. Delar vi utan invändningar en apparat som har skavanker eller ser vanskött ut? Vem tar vilket ansvar för säkerheten? Vad händer med garantifrågan? Om ett felaktigt hanterande leder till problem bara för att det saknas en instruktionsbok…. det finns ett antal detaljfrågor och ett slags sammanhangsperspektiv som behöver utvecklas, så att nyttjare känner sig bekväma med ansvarsfrågor och delaktighet, grupptillhörighet och referenser. Att lita på varandra kommer att bli en avgörande faktor för de affärsmodeller som ska växa fram.


Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.