Innan det blir för sent

Jag tåg tåget till Oslo och hem igen. En dubbel fyratimmars resa genom det svensk-norska gränslandet. Så nära skogen och så sakta att det nästan gick att räkna myrorna, eller i alla fall myrstackarna.

Urbaniseringen och globaliseringen förändrar snabbt Sverige.

Vi måste bli bättre på att ta till vara det föregående generationer skänkt oss innan det blir för sent.

Några intryck här:
http://christerowe.se/lankar-och-hugskott-m-m/dals-ed-4-juni-2015/ .

Igen: Höghastighetståg och glesbygden

Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?

”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.

Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?

Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?

Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)

Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.

Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.

Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/

I krisen ligger fröet till förnyelsen

45 procent av alla hushåll i värmländska Filipstad är ensamhushåll. Många äldre, men framför allt många unga män bor ensamma, enligt ett inslag i SVT den 11 maj 2014. Trenden tycks vara att unga kvinnor söker sig till utbildning och jobb på annan ort när de klarat av grundutbildningen, medan de unga männen stannar kvar. Finns det slutsatser att dra av detta?

Pojkar och skolan
Det finns återkommande rapporter om att dagens skola missgynnar pojkar. Möjligen delvis för att pojkars mognad och själsliga utveckling i genomsnitt brukar beskrivas som långsammare än flickors i samma ålder. Den som börjar släpa efter i skolarbetet har ju också ofta svårt att hinna ikapp. Och skolorna har dåligt med resurser att sätta in för att hjälpa enskilda elever. Resultatet blir en generation pojkar som kanske inte får eller tar chansen för framtiden. Vems ansvar det är kan diskuteras.

Svårigheter
Samhället utvecklas snabbt. Urbaniseringen och globaliseringen driver på förvandlingen. Inflyttningen till städerna är större idag än förr. Landsbygden och framför allt det helt avgörande lantbruket tappar i konkurrens- och attraktionskraft. Mindre städer och samhällen har svårt att hävda sig. Tidigare bruksorter med en dominerande arbetsgivare får svårt att klara omställningen om arbetsgivaren minskar eller lägger ner verksamheten. Uppförsbacken för de som vill stanna kvar blir svår.

Personlig nivå och samhällsnivå
Det är problematiskt att inte alla unga får chans att utveckla sin kompetens och sin framtid. På en personlig nivå, liksom för samhället i stort. Det är vår gemensamma möjlighet att finansiera välfärden som urholkas när inte varje resurs tas till vara. Ojämlikheten mellan pojkar och flickor samt mellan stadens och landsbygdens förutsättningar är också allvarliga tendenser, som vi måste hitta sätt att åtgärda.

Fröet till förnyelsen
Kunskapssamhället, som ofta talas om, kanske är nyckeln till framtiden på ett annat sätt än vi vanligtvis tänker. De forskare och andra intresserade som studerat alternativa ekonomiska modeller lyfter bland annat fram ”cirkulär ekonomi” som en framtidsväg för att minimera resurs- och energiåtgång och för att förlänga livslängden på varor som produceras. Här kan en dellösning finnas, som just fångar upp kvaliteter och nedärvd kunskap på ett nytt sätt och gör re-use, re-manufactoring och re-cycling till nyckelfunktioner. I det sammanhanget kommer specifika kunskaper att efterfrågas. Bland annat hur man gjorde förr för att skapa långsiktigt fungerande kvalitetsprodukter. I krisen ligger fröet till förnyelsen.

Landsbygden visar vad som är viktigt

Hela Sverige Ska Leva är en nationell organisation, som arbetar med och för landsbygdens utveckling. År 2013 delade man ut ett pris till Ransbysätters bygdeförening för deras arbete under 20 år för att utveckla en liten by i norra Värmland. Igår var vi en grupp som åkte dit.

Kulturen
Värmland är ett vackert landskap med dalgångar, gammal jordbruksmark, betesmarker, sjöar, skogar och samhällen som känns som om de alltid har funnits. Människorna är också lite speciella. Det är tätt mellan författarna och deras inspirationskällor. Här finns spåren från allt från Gösta Berling till Sven-Ingvars. Den här dagen ligger skyarna regntunga medan vi strävar norrut.

Byn
Ransbysätter har 60 invånare och har på knappa 20 år lyckats renovera ett litet kraftverk på 132 kW, en gammal kvarn och ett bageri, byggt om en barkstuga till ett galleri, dragit in bredband på toppnivå och utvecklat viktiga beståndsdelar av en lokal ekonomi. Stillsamt och utan skryt berättar eldsjälarna om hur man gick tillväga och flätade ihop kunskaper, möjligheter, nyttigheter och resurser på ett – ärligt talat – självklart sätt.

Landets betydelse
Hållbar utveckling måste inkludera en levande landsbygd. Utan landet har vi ingen stad. Det finns säkert stadsbor som lever sina liv utan att reflektera över varifrån allt kommer, men utan landsbygden skulle mycket av det vi idag kallar självklart inte finnas tillgängligt. Mat, energi, försörjning av olika slag, kretslopp, turism, natur, vatten, betesmarker, skogar, sjöar, djur, insekter, ekosystem… mångfalden på landet är betydande. Och livsavgörande.

Låt det ta tid
Vi lyssnar till Lennart och Sven. De berättar och visar tillsammans med sina nabor hur allt växt fram, hur de resonerat och skapat mervärden, som i sin tur varit värdefulla för andra initiativ. Men de förmedlar också en känsla av återhållsamhet, att tiden har betydelse i varje process, att det inte går att stressa fram resultat. Så blir det när man lever nära naturen, tänker jag.

Så nära producerat som det går
Det bullrar från kraftverket. Vattnet som strömmar förbi håller en jämn takt. På årsbasis når man 600 MWh produktion som går ut på nätet. Förra våren var torr, men nu ser flödet normalt ut. Kvarnen, som förr drevs av vattnet, får sin säd från markerna söderut. En av kunderna, bageriet intill, kommer förbi med en säckärra och hämtar dagens leverans. Närproducerat. Ekologiskt. Vi lockas att köpa ett knäckebröd och lite mjöl.

Växthus
Vi tittar in i ett nytt växthus, där det inom kort ska dras upp blommor för försäljning. Det blir bäst så, får vi veta, för fleråriga växter är lite dyrare i inköp och de kan man inte börja med första året. Vattnet till blommorna finns i samma sjö som matar kraftstationen. Alla bär på en tillförsikt. Det blir nog bra det här.

Är det så det ska vara?
Vi reser hem framåt seneftermiddagen, funderar över vad vi egentligen hört, sett och upplevt. Vad är det som gör att en by eller bygd utvecklas och lever? Hur skapar man förutsättningar för ett gott liv? Varför stannade de cyklande engelsmännen och den bagarkunnige tysken just i Ransbysätter? Och varför är det en fransman som driver kvarnen? Är det tillfälligheter eller är det så det ska vara? Människor hittar sin plats i livet och gör de de alltid drömt om att få göra?

Det bästa
Vi gör ett stopp på vägen, i Mellerud av alla ställen. En av oss frågar vad som är det bästa med Mellerud. Efter en stund kommer svaret – ja det är väl naturen här, då.

Länktips:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5717810
http://www.ransbysatter.se/
http://www.helasverige.se/kansli/soekresultat/?L=0

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?

Vetandets värld i P1 idag, intervjuade kulturgeografen Hans Wästfelt, (länk till programmet – se nedan)  som intresserar sig för strukturrationaliseringen i det svenska lantbruket de senaste 30 åren och vad den innebär. Om det för 30 år sedan fanns tio jordbruk, har dessa idag slagits samman till ett, genom att en gård arrenderar de övrigas mark. I stället för 10 personer eller familjer som kunde försörja sig på sitt jordbruk är det idag en. Utvecklingen har gått rasande fort.

Optimal storlek: 500 – 700 hektar ?
I programmet berättar Hans Wästfelt om sina egna hypoteser, som forskningen är tänkt att bekräfta. Att det är EU-stödets inriktning på areal som gjort det intressant att förvalta stora ytor och inte primärt att försöka utvinna stora volymer per ytenhet. (Vilket ur hållbarhetssynpunkt ändå låter rimligt – att maximera volymer brukar ske med någon slags osynlig kostnad). Många bönder har slutat med djurhållning och antalet kor och grisar minskar stadigt i Sverige. Hans Wästfelt ser en förvaltande enhet i storleken 500 – 700 hektar som optimal för den maskinpark som idag används. Blir gårdarna större måste maskinparken – och personalen – dubbleras. Det är framför allt skördetröskornas storlek som styr, hävdas det.

Stort eller smått ?
Blir det tråkigare på landet, frågar programledaren, nu när höskörden inte längre gör att folk går man ur huse för att delta, utan mekaniseringen har lett till att ensilage-balar eller s.k. vita traktorägg spottas ut automatiskt. Det är inte säkert, sägs det i programmet, eftersom samarbetet finns kvar gårdar emellan, och man lånar kunnande och maskiner av varandra, mot bakgrund av att varje investering blir så stor. Även en ekobonde intervjuas och även han har ökat sina arealer. Småskaligheten är inte ett absolut måste ens för en ekobonde.

Följdverkningar
Vad gör denna snabba strukturomvandling med landsbygden? Vad händer när tio gårdar blir en? Hur ska skola, kommunikationer och arbetstillfällen upprätthållas på landsbygden när den avfolkas och många av de som är kvar är gamla och inte kan bidra till skatteunderlaget och till en sund ekonomisk utveckling? Hur ska det gå för de olika verksamheter som är beroende av ett sammanhang för att överleva? Om det bara finns en mjölkbonde i Dalsland, vart ska han leverera sin mjölk när mejeriet lägger ner? Hur ska han få avlastning av en granne när han blir sjuk och ingen kan hans mjölkmaskin eller förstår hur arbetet går till?

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?
Frågan är om det blir ännu mer kommunsammanslagningar och stora geografiska ytor för varje kommun när befolkningsunderlaget sviktar. Och hur ska en ännu glesare glesbygd klara av kommunikationer, bredband, service och kundunderlag för sina olika verksamheter? Frågan borde bli ordentligt belyst i kommande riksdagsval. Hur vill vi att Sverige ska fungera? Är landsbygden bara en kuliss som är kul att besöka på sportlovet, runt midsommar och ett par veckor till? Hur turistigt blir det när ödehusens fasader flagnar och det blir långt mellan människorna?

Nya affärsmodeller
Det rimliga är att vi hittar sätt att ge lantbruket rimliga förutsättningar för att överleva på en produktion och en förädlingsindustri, som på allvar tar tag i kvalitetsfrågorna, som värnar om naturen, djuren och framtiden. Ett sätt är att konsumenter och producenter gemensamt enas om vad som ska produceras t.ex. i form av andelsjordbruk. Intressanta förebilder finns på Bornholm, där en grisbonde inte längre äger sina grisar, utan bara ser till att de mår bra. Kunderna är nöjda, grisarna mår bra och bonden slipper stressa för att leva på sitt arbete.

Vi måste våga tänka i nya banor. Ett stalltips.

Länktips: Vetandets värld 31 jan om Framtidens jordbruk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/317094?programid=412&playepisode=317094

Om stad och land – ett perspektiv

Urbaniseringen, både globalt och i Sverige, har pågått en längre tid. Städerna är attraktiva eftersom de erbjuder arbetstillfällen på ett annat sätt än landsbygden. Människor flyttar från landet till staden. I värsta fall bor de i provisoriska kåkstäder. I Sverige blir lösningen trångboddhet och ett ökat tryck på de få bostäder som finns. Innebär det tydliga intresset för staden att landsbygden är ointressant? Innebär det att vi ska lägga ner all verksamhet ute i landet?

Resurs som bara finns
Landsbygden är en resurs på flera sätt. Vi behöver livsmedel, energi och naturens kretsloppsfunktioner för att biosfären ska fungera. Ibland får man intrycket att basfunktionerna ren luft, rent vatten, god mat, energi och därmed sammankopplade ekosystemtjänster bara ”finns”. Att vårt behov av naturens gratistjänster och därmed sammanhängande företag kan reduceras till en beställning på internet.

Verkstad
Sanningen är att staden inte överlever utan sitt omland. Landsbygden behöver staden och vice versa. När allt fokus ligger på stadens utveckling är det lätt att tappa bort detta. Vi måste orka att se helheten, bry oss om systemet, flödet och de avgörande processer som möjliggör det goda livet. Landsbygden är inte ett gigantiskt Skansen, som står där och väntar på en turist som vill uppleva ”något annat”. Den är verkstaden för många av de livsnödvändiga produkter och tjänster som vi inte klarar oss utan. Att säkerställa att landsbygden utvecklas på rätt sätt i samklang med stadens behov är därför avgörande.

Värderar vi produkterna rätt?
EU-kritiker talar ofta om frihandel, om slopade stöd till jordbruket, om mindre byråkrati. Inte sällan har de en övertro på vad marknaden klarar att hantera och reglera själv. Trots stora stöd till jordbrukssektorn från Bryssel knäar många av Sveriges bönder under orimliga villkor. Ekonomin går inte ihop. Vi, stadens människor, värderar inte landsbygdens basfunktioner på rätt sätt. I annat fall skulle vi ju betala mer för de produkter och tjänster som landsbygden och specifikt jordbruket erbjuder.

Argumenten går förlorade
Ett bekymmer är den centralisering och rationalisering som det industriella jordbruket medfört. Storskalighet ger möjligen rationaliseringsvinster på kort sikt. Men långsiktigt är det svårare att bibehålla trovärdighet på kvalitets- och usprungssidan. När ingen längre kan koppla ihop maten vi äter med det arbete som faktiskt utförs förlorar vi alla. Vi konsumenter förlorar möjligheten att välja de produkter vi vill ha. Producenterna förlorar kontakten med sina kunder och sina bästa säljargument. Maten blir som 96-oktanig bensin vid tappen. Bara en fråga om pris och kvantitet.

Knyt ihop behoven för att sätta fokus på kvalitet
En dellösning ligger i att på nya sätt knyta ihop stadens/konsumenternas längtan efter genuina produkter med landsbygdens/producenternas professionalism och kvalitetsargument. Stad och Land är mycket mer än detta, men kvalitet är centralt.

Länktips: SVT Gomorron Sverige, 5 nov 2013, Tynar landsbygden bort? här .

Matturism i Matlandet Sverige

Sverige är ett turistland. Men vi är ganska dåliga på att utnyttja våra egna unika tillgångar: upplevelser i författarnas spår, från Pippi i Vimmerby till Wallander i Ystad, midnattssol, sjöar och vattendrag, tystnad, älgar och lingonsylt. Gröna skogar har vi, men var är guldet?

Vad ser andra som vi själva missar?
Exempel på hållbar turism finns, men de är inte representativa för merparten av besöksmålen och arrangemangen. En rapport från Nordiska Ministerrådet pekar visserligen i rätt riktning, (länk se nedan) men den som exempelvis besöker TUR-mässan i Göteborg får oftast leta efter arrangörer med hållbarhetsprofil. Ändå är det påfallande ofta som utländska besökare avundas vår inställning till naturen och har hört om vår allmänna medvetenhet om miljöfrågor. Ser andra vad vi själva inte ser? Är vi hemmablinda? Missar vi att ta vara på det som andra ser som exotiskt och värdefullt?

Globalt toppmöte
I dagarna pågår i Göteborg en konferens med den blygsamma titeln World Food Travel Summit 2013. Matturismen ur ett globalt perspektiv. Börshuset dukas upp, långväga gäster får smaka lokala läckerheter. Trendsättare förvånas över yrkesskickligheten hos ledande svenska och nordiska kockar. Landsbygdsministern gläds åt att ”Matlandet Sverige” börjar bli ett vedertaget begrepp. Men bilden är inte enhetlig.

Fyra gånger så mycket tillsatser som i Italien
I genomsnitt stoppar svenskarna i sig fyra gånger så många tillsatser i maten, som italienarna. Ungefär 10 % av allt vi äter i Sverige är tillsatser. Smaker, hållbarhet, konsistens, färg… you name it. Bilden av spetskrogarnas fashionabla Michelin-utnämningar kontrasterar skarpt mot den vardagsmat, som vi i Sverige väljer att köpa och äta. Av vår disponibla inkomst lägger vi i Sverige cirka 13% på maten. En halvering på en generation. Matlandet Sverige är således bara hälften så mycket värt för oss som bor här jämfört med på 80-talet. Samtidigt vinner svenska kockar priser för sin skicklighet.

40% onödigheter
Att bilden är splittrad kan även illustreras med det ökande intresset för matkassar, matböcker och diverse dieter, nu senast 5:2-dieten. Tyvärr verkar det vara så att intresset för kvaliteten och innehållet, t.ex. ekologiskt odlad mat, inte ökar på samma sätt. Det vi lägger våra tretton öre av varje disponibel krona på är dessutom till 40% onödigheter som godis, läsk och alkohol. Och hälften av vår mat importeras. Något som inte gynnar våra producenter. Hur har det blivit så här?

Turistnäringen i glesbygden har det extra svårt
I glesbygd är det dessutom numera svårt att ta betalt av kunder. I tidningen Besöksliv (länk se nedan)  läser jag om svårigheten att använda betal- och kreditkort på STF:s anläggningar. Turisterna vill betala med kort. Bankerna kräver mobiltäckning för kortläsarna. Mobiltäckningen är minst sagt bristfällig utanför större orter. Att bedriva besöksnäring i glesbygd (där mycket av det unika med Sverige kan upplevas) motarbetas således av andra särintressen.

Bilden är inte helt relevant
Bilden av den nyttiga och goda svenska maten, som vi gärna erbjuder turisterna i en exotisk, lantlig miljö är således inte helt relevant. Ekologiska råvaror är långtifrån självklara delar av produktion och konsumtion. Vår egen mat får gärna vara full av tillsatser och när vi ska ta betalt fungerar inte de internationella betalsystemen som de borde. Bättre kan vi!

Länktips: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/anp-2013-718

Länktips: http://www.besoksliv.se/artikel/kortbetalningar-omoejliga-utan-mobiltaeckning-40002

Fibernät för och emot

Snabb uppkoppling till Internet har blivit en självklar del för oss som bor i stan. Hur gör vi bäst för de boende i glesbygden? Ska vi dra ut en uppkoppling till varje gård och stuga? Är det rimligt? Eller är det en rättvisefråga att alla har tillgång till webben? Kommer satsningen 10 år för sent ?

En dryg miljard satsas på fiber
Regeringen har nu beslutat att stödja útbyggnaden av fibernätet i Sverige med ytterligare 600 miljoner kronor, så att stödet nu totalt är uppe i dryga miljarden. Är det samhällsekonomiskt bra? Trots denna storsatsning är det ändå bara 90 % av medborgarna som kommer att ha bredband år 2020 enligt vad regeringen själva skriver. Och de sista 10 procenten? Ska de flytta eller skylla sig själva?

Tyst 
På landsbygden kan bo människor glest. Alla som rest i landet kan intyga detta. Det kan vara kilometeravstånd mellan grannar. Till allra största delen har de tillgång till ”vanlig” telefon, en infrastruktur som inte exkluderade mer än ett fåtal. En till stor del åldrande befolkning, som enligt hemtjänst och sjukvård helst ska bo hemma så länge det går, kommer nu att utgöra en stor del av de 10 procenten som inte får bredband. Och just där, där kommunkationen utgör själva livlinan till hemtjänst och samhällets hjälp, där krackelerar nu dessutom det gamla telenätet steg för steg. Många av de befintliga telefonstationerna bygger på gammal teknik och kan inte repareras.  Inom 10 år kommer mycket av det gamla telenätet att vara tyst. Abonnenter hänvisas till mobilnätet, ett nät som mycket ofta saknar täckning.

OFF
Och då är det bra med fiber, kan det tyckas. Men 90% är inte 100%. Kanske hundra tusen personer eller fler kommer att drabbas flerfalt: en tyst telefon, en obefintlig mobiltäckning och ingen fiber. Som lök på laxen kan de även ha så dålig mottagning att digital-TV:n väljer läge OFF. Är detta rätt prioritering? Borde inte kommunikationsmöjligheten vara allra viktigast för de personer som bor isolerat och där kontakten med yttervärlden kan betyda skillnaden på liv eller död? Är tekniken bara för de starka, friska och lättrörliga som bor i tätorter?

Mobilitet
Mot bakgrund av ovanstående skulle man kunna argumentera för en bättre mobiltäckning, så att den som rör sig i skogen också kan ha kontakt med grannar, leverantörer och andra, och slippa sitta vid datorn när hen ska bekräfta överenskommelser osv. Man skulle kunna tycka att det mesta i framtiden kommer att ske via portabla små enheter, där mobiliteten är en avgörande tidsvinstfaktor. Och att fasta kablar därmed kommer alldeles för sent.

Å andra sidan
Man skulle även kunna vända på det argumentet och hävda att mobiltätheten, stationer och apparater utgör ett stort hot mot folkhälsan, att långtidseffekterna av att ständigt vara utsatt för mobilsystemets strålning förvisso ännu så länge bara drabbar några få hundra personer som tvingas till exil i sitt eget land, men där dessa effekter kanske på sikt gör mångfalt fler till mobil-invalider. Forskning kring mobilstrålningen misstänkliggörs och ifrågasätts ständigt. Gränsvärdesdiskussionerna tystas ständigt ner, trots att ett EU-land som Österrike har valt en mycket försiktigare politik med mycket lägre gränsvärden.

Göta Kanal
Sammanfattningsvis. Kabel till glesbygden löser bara en del av behovet. Mobiltäckning i glesbygden blir sannolikt dyrt, skulle göra nytta, men har också negativa hälsoeffekter som vi inte vet tillräckligt om. Så hur gör vi? Gräver ner kabeln och hoppas på teknikutveckling som gör kabeln överflödig? På ett sätt känns det som att satsa på CD-tillverkning när alla lyssnar på Spotify. Eller som att bygga klart Göta Kanal trots att tågen börjat gå i Europa. Ska det vara så svårt att satsa på rätt utvecklingssteg?
Tydligen.

Länk till regeringens pressmeddelande här.