Hur ska flernivå-förvaltningen utvecklas efter pandemin?

Pandemin har satt fingret på behovet av en kontinuerlig process för att säkerställa att samhällets viktigaste uppgifter fungerar både i normalfallet och i oförutsedda situationer. Vi betalar skatt för att samhället ska lösa de frågor som ingen kan eller ska behöva hantera själv. Försvar, polis, domstolar, sjukvård, skola, sociala skyddsnät, infrastruktur för transporter, elförsörjning och VA-system är några av de uppgifter vi förväntar oss att det offentliga sköter på ett förutsägbart sätt. Förvaltningen är organiserad i flera nivåer: stat, regioner och kommuner. Vi har dessutom EU och i viss mån FN som två överordnade nivåer. Hur bra fungerar det svenska flernivåsystemet? Och hur ska det utvecklas?

Skillnader måste få spela roll och samverkan behöver utvecklas
Re Väst arrangerade ett webbinarium på detta tema den 28 september och hade bjudit in forskare, utredare och sakkunniga till en diskussion. I den historiska tillbakablicken pekade forskaren David Karlsson på hur sällan vi faktiskt har ändrat förvaltningsmodell i Sverige. Det senaste som skett är att landstingen bytt namn till regioner i hela landet och också har fått ta hand om kulturfrågor och regional utveckling. De förslag till storregioner som figurerat i olika utredningar har av olika skäl inte förverkligats. Ska slutsatserna från webbinariet sammanfattas får det bli att den lokala förankring av beslut vårt förvaltningssystem erbjuder också måste få leda till olika bedömningar. Att lokala skillnader spelar roll måste få synas i de beslut som tas.

Hur ska prioriteringar vägas samman när intressen står varandra?
En annan tydlig synpunkt som kom fram var att staten måste vara mer delaktig i de horisontella processerna. Det exempel jag kom att tänka på i det sammanhanget är järnvägsutbyggnaden. Nationella perspektiv av att knyta ihop Stockholm med Oslo, Göteborg och Malmö behöver naturligtvis sammanjämkas med lokala och regionala behov av arbetspendling, godstransporter etc. Staten behöver vara delaktig i de samtal som förs för att förstå hur lokala och regionala prioriteringar kan jämkas samman med de nationella.

Likvärdighet måste inte innebära lika utförande
Från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, medverkade Lena Langlet, som sa att det är viktigt att samverka för att hantera det oväntade. Hon efterlyste även en större delaktighet i regionala frågor för att stärka demokratin. Johan Hirschfeldt, som varit expert i flera utredningar, betonade att någon behöver ta ansvar för ansvarsprincipen. Pandemin har synliggjort hur experter och politiken kan samverka, men också att det kan se olika ut i olika länder. David Karlsson pekade på att det har skett en dramatisk förändring i befolkningen och var folk bor och att det därför måste gå att lösa frågor på olika sätt och att olikheterna motiverar flernivåsystemet. Lena Langlet föreslog idén om frikommuner som ett sätt att få testa andra lösningar. Och att det finns behov av en ökad förståelse och kunskap om hur systemet fungerar.

Hur ska spelreglerna ändras om alla följer spelreglerna?
Det positiva med diskussionen var att behovet av ökad samverkan kom fram så tydligt, och också att det finns ett behov av att se värdet med de olika beslutsnivåerna. På knappa två timmar hinns inte så mycket med, men nog hade det varit värdefullt med ett större fokus på de frågor som ingen har ensam rådighet över och hur de ska hanteras. En omställning av transport- och energisystemet till att bli långsiktigt hållbart behöver t.ex. kopplas ihop mellan förvaltande myndigheter, offentligägda bolag och med näringsliv, civilsamhälle och direkt berörda för att klaras av på den korta tid vi har för att klara Parisavtalet. Just diskussionen om avvägning mellan förnyelsetakt och förvaltningsansvar behöver få betydligt mer utrymme. Vi kommer inte att kunna förvalta oss ut ur det gamla, eftersom det är de gamla spelreglerna som ska ersättas med nya.

Där gav webbinariet inga tydliga besked.

Länk till inspelad version av webbinariet:
kommer här inom kort

Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Kan trump väcka motkrafterna?

Thomas Sterner skriver i sin ledare i ETC Göteborg den 10 januari 2018 om vilken skada trumpadministrationen gör på miljöområdet. (Se länk nederst på denna sida). USA:s motsvarighet till vårt Naturvårdsverk, EPA, har fått en bock till trädgårdsmästare. Med stor effektivitet river EPA:s chef Scott Pruitt nu upp massvis med tidigare beslut. I generella termer handlar det om att EPA ger miljöförstörande verksamheter fritt fram att tjäna pengar utan att behöva bry sig om miljökonsekvenserna.

Snabb förändring i fel riktning
Thomas Sterner räknar upp en förfärande lista av beslut som EPA under Pruitt tagit, vart och ett av dem förödande och sammantaget inte mindre än en katastrof för miljön och för decennier av kamp mot storföretagens cyniska exploatering. Man undrar stilla hur det kan kännas att arbeta på EPA när allt det de anställda arbetat för nu i snabb takt raseras.

Hoppet
Hoppet kan ligga i kostnaderna. Det kommer att kosta USA enorma belopp att hantera effekterna av den politik som förs. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer inte att bli de miljöförstörande verksamheterna som får betala, men förr eller senare kommer problemen att leda till att någon måste betala. När vattnet inte längre går att dricka för att det är förgiftat kommer drabbade kommuner och allmänhet att stämma de företag som orsakat problemen. Försäkringsbranschen kommer att få stora problem när skadefallen blir så många och så allvarliga att kalkylerna inte längre håller. I ren självbevarelsedrift kommer de att tvingas in i långa processer mot de företag som orsakar problemen. Stämningarna i domstol har redan påbörjats. San Francisco stämmer nu Exxon m.fl. oljebolag för att de medvetet orsakat stora klimatrelaterade extrakostnader som staden tvingas täcka. (Se länk nedan).

Det finns inga återställare
Det sorgliga är att först ska människan förstöra planetens sköra system innan de skyldiga ställs till svars. Och då kan det ju till stor del vara för sent. Det finns inga kända mekanismer som snabbt återställer balansen i klimatet eller snabbt ser till att antalet djur, fiskar, fåglar och insekter återgår till nivåer från 1800-talet. När väl förändringarna skett är de irreversibla.

Täckelset har fallit
På ett sätt är det bra att trump kom till makten. Nu är det tydligare än någonsin att politiken i ”världens största demokrati” inte styrs av folkviljan utan av strateger, som har helt andra mål än att skapa maximal välfärd för flertalet. Om tidigare presidenter hållit skenet uppe och låtit allmänheten tro att deras president arbetade på folkets uppdrag har täckelset nu fallit. Agendan är uppenbar och makten över de politiska vägvalen ligger hos en grupp män som inte ens låtsas att de är demokratins tjänare. Med sin ständiga kamp mot etablerade media undergräver trump dessutom möjligheten till en objektiv verklighetsbeskrivning. Med propaganda, stormöten, twittrande och ifrågasättanden marginaliserar trump de krafter som skulle kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt och leda till att en bred opinion vill ställa honom till svars.

Pågående förändring
Demokratin i USA håller på att pulvriseras framför våra ögon och på köpet vinner andra icke-demokrater som Putin, Xi och Erdogan ett större inflytande. Särskilt nu när EU ägnar sig åt Brexit och olika nationella politiska frågor. Hoppet ligger i att det alltid finns motkrafter till varje kraft. Den hänsynslöshet som trump visar på flera plan väcker motkrafterna.

Länktips: https://goteborg.etc.se/ledare/detta-har-hant-efter-ett-ar-med-trumps-miljopolitik

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2017/09/san-francisco-stammer-oljejattar-pa-grund-av-klimatkostnader

Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Om vi alltid gör som vi alltid har gjort får vi ingen hållbar utveckling

För de flesta av oss är det en självklarhet att ta ansvar för vårt eget liv. Vi inser att det är vi själva som behöver planera och genomföra vardagens deluppgifter samtidigt som vi har en idé om vad livet ska innebära på lite sikt. Vi ser det som självklart att ta de beslut som kan bidra till ett bra liv på olika nivåer. Det finns en medveten och en undermedveten nivå hos oss, där vi löpande väljer hur vi ska agera, hur vi formar våra tankar och handlingar till en helhet samtidigt som vi använder våra sinnen för att bekräfta oss själva i vår omgivning. Inget konstigt med det. Så fungerar det för de flesta av oss. Det märkliga är att vi undertrycker och blundar för vissa delar så medvetet.

Snart en halvsekel
Den pågående miljöförstörelsen uppmärksammades 1972 i Stockholms-konferensen och ordentligt 1992 genom konferensen i Rio de Janeiro. Under en, nästan två, generationer har frågan om hur vi som mänsklighet missbrukar jordens resurser varit känd. Under samma period har jordens befolkning fördubblats och den tekniska utvecklingen skett i en rasande takt. I åtminstone 15 år har de pågående klimatförändringarna varit kända. Ändå tycks det omöjligt att vända utvecklingen.

Lägre skatt när man åker med bil …
I deklarationstider handlar den allmänna debatten fortfarande om smarta avdrag för arbetsresor med bil, om att undvika att betala för de gemensamma resurserna. Samma smarta skattebetalare klagar sedan på bristande resurser i skolan, i äldreomsorgen eller i järnvägsunderhållet. Istället för att fokusera på hur vi formar ett bra och fungerande samhälle, handlar debatten hela tiden om hur den enskilde ska undvika att ”förlora” på att ha missat något skattereducerande avdrag. Det är som om samhällets funktionalitet och resurser inte har något att göra med hur vi alla bidrar till desamma.

Cirkulär ekonomi
Ett företag jag känner till lite grand, och som arbetar med miljöfrågor, skulle byta kontorsmöbler och beslutade sig för att destruera fullt fungerande möbler och fylla en container med skivor och delar. Om de som har miljö som huvudfokus inte inser hur de ska bidra till ett minskat resursslöseri – hur ska då ”vanliga” företag fås att ägna tid åt att vända utvecklingen? Om jakten på billiga och tidseffektiva lösningar hela tiden får styra kommer vi aldrig att hitta nycklarna till ett samhälle i balans. I en hållbar värld återbrukar vi allt som går att återbruka. Vi bidrar till cirkulär ekonomi och vi ser nya möjligheter istället för att slentrianmässigt göra det som kortsiktigt ger tidsvinster.

Dela istället för att äga
Det finns hoppfulla tendenser. Fler och fler unga människor intresserar sig för den nya ekonomin, som bygger på andra drivkrafter och målsättningar än den traditionella. Det växer fram en generation unga människor som vill leva mer i harmoni med vad planeten tål. Som vill odla i egen regi eller i andelsprojekt, som vill dela resurser och som ser ägandet som ett av flera alternativ.

Kvalitet och livslängd bromsar resursuttaget
Riktigt intressant blir det också när företag slutar att sälja sina produkter och istället säljer tillgången till dem, ungefär som ett abonnemang på Spotify. När företagen beslutar sig för att behålla ägandet av det de producerar händer flera viktiga saker. Det blir intressant med  högre kvalitet (= längre livslängd), och lång livslängd (= få kundklagomål). Därmed minskar resurs- och energibehovet i produktionen och vi får en ekonomi som inte bygger på snabb omsättningshastighet utan på verklig kund- och miljönytta.

Ansvar och en bättre ekonomi
En ytterligare konsekvens blir ansvaret för återbruk och återproduktion som inte lämpas över på en okunnig slutkund utan som finns kvar hos den specialist som vet vad produkten består av, nämligen tillverkaren. Det ska bli intressant att se vad som kommer först – företag som ser marknadsfördelarna med att sluta sälja produkterna eller lagstiftningen som förbjuder produktförsäljning. Ekonomin kan i båda fallen bli väl så bra.

Överblick, bättre prognoser och nya tjänster
Med produkter som mer sällan går sönder kan längre abonnemangstider ge tillverkaren bättre prognoser på intäkterna och kunden får bättre överblick på månadskostnaderna, kanske även kopplat till tillgång till ett bredare urval av produkter/tjänster. En imponerande grill för sommarpartyt inklusive grillmästare och partytält eller en hushållsmaskin som klarar dubbla degar den dag det behövs. I kölvattnet på denna utveckling sker även en tjänsteutveckling som kan ge nya jobb, inte minst för leveranser och handhavande.

Men då duger det inte att slentrianmässigt slänga fullt fungerande möbler eller att år efter år göra reseavdrag för onödiga resor med fossilbilen. Förändringen börjar hos var och en.

Nyktra föräldrar och självklarheter

Vissa dagar möter man människor och för intressanta samtal, som är mer givande än andra. Häromdagen var en sådan dag. Jag mötte personer som tänker utanför boxen och som på så sätt även utmanar sin omgivning. När de dessutom sitter i en chefsställning blir man extra uppmärksam – det kan ju hända att det som sägs faktiskt genomförs.

Tobias
Jag mötte Tobias, en distriktschef inom allmännyttan i Göteborg. Han har bl.a. ansvar för flera tusen lägenheter i Bergsjön. Vi talade om förortens förutsättningar, möjligheter och resurser, som behöver backas upp på rätt sätt för att problem ska vändas i lösningar. Uppenbart är att Tobias ständigt ser möjligheter och på så sätt inte fastnar i de traditionella hjulspårens låsningar. Samtidigt som han ställer krav. Ungefär: ”Vi ger inga bidrag – vi kräver något i utbyte för att stödja en verksamhet.” Det är också då, som verksamheter har chans att etableras på riktigt och utvecklas i sund konkurrens med andra.

Avgörande detaljer
Tobias berättade om hur man tog sökande på allvar genom att intervjua alla sökande till en tjänst för att uppmuntra dem och för att även de som inte skulle få anställning åtminstone kunde skriva i sin CV att de varit på intervju…. Små detaljer som kan bli helt avgörande för en arbetssökande långt från en fast anställning. Göteborgs administrativa stadsdelarJag lämnar Tobias med en känsla av att om den inställningen han har blir dominerande finns det ett stort hopp för de stadsdelar i staden, som utifrån sett huvudsakligen förknippas med problem.

Eva-Lena
Ett annat möte ledde till ett samtal i en snarlik anda, där vi bollade utvecklingsfrågor, vägval, hinder och möjligheter i en strid ström av tankar. Mycket uppfriskande och hoppfullt även det samtalet. En av chefspersonerna i bolaget Business Region Göteborg, Eva-Lena, berättade hur man ansträngt sig att inkludera begreppet ”hållbar tillväxt”, framför allt i informations-material. Jag kunde inte hålla mig. ”Det är som att göra en kampanj för nyktra föräldrar”, sa jag. Berusade föräldrar är olämpliga att uppfostra sina barn. Eller är det inte självklart? Vem förordar en ohållbar tillväxt?

Självklarhet
Språket speglar våra utgångspunkter och vår värderingshorisont. Så länge vi envisas med att sätta prefixet ”hållbar” framför begrepp som utveckling, tillväxt och samhälle är hållbarheten inte en självklar utgångspunkt. Den är fortfarande bara en alternativ väg i våra ständiga vägval.
Jag önskar att titeln på min hemsida/blogg inte skulle behöva inkludera ordet hållbar. Men där är vi inte ännu.

Spänningar, förändringar och spiraler

Häromdagen hade jag ett cafésamtal med en vän, som jag inte träffar så ofta. Men samtalet dröjer sig kvar. Min vän talade om kaos och ordning, om de märkliga samband och avstånd som finns mellan solsystemets planeter, om DNA.spiralen som i sig manifesterar två samverkande principer – cirkeln och det gyllene snittet. Motsatser och polaritet som både står för ett slags status quo och ett möjligt växelspel.

Status quo som broms för förändring
Det som har med hållbarhet att göra är hur det statiska och det dynamiska ska balanseras för att å ena sidan skapa en begriplig utgångspunkt för förändring, å andra sidan ett möjligt handlingsutrymme. Just behovet av stabilitet, förutsägbarhet och kontinuitet finns som en bakgrundsfaktor för många företag. Kalkylerna, avskrivningarna, boksluten och ekonomin  hänger ihop med förutsägbarheten. Samtidigt leder detta till inlåsningar. Det blir svårt att i förtid byta ut teknik som man investerat stora pengar i. Förändring kan i det sammanhanget bli både dyrt och svårt. Framgången kan bli sin egen fiende.

Naturen visar vägen
Naturen har egentligen ett facit. Naturen står mitt i kaoset och ordnas utifrån den rangordning naturen själv står för. Växter och djur slåss om ljus, föda och utrymme, men det mest intressanta är att att hela naturen återskapar sig själv utan att generera något som kan liknas vid sopor. Hela naturen visar egentligen vägen för mänskligheten. Det är naturens självorganisering som vi måste försöka kopiera så långt det går.

Ljus och mörker
En polaritet som kan fungera som förebild i olika sammanhang är ljus och mörker. Det var poeten Goëte som i ett vetenskapligt sammanhang presenterade tanken att färgerna uppstår just i brytningen mellan ljus och mörker och att det är i ögat som färgupplevelsen uppstår. (Googla gärna Goëtes färglära för mer information).

Tidsspiralen
Gränslandet mellan olika företeelser är det område vi bättre måste utforska och utnyttja för att förändringen ska bli möjlig. Precis som nuet och framtiden ständigt möter varandra i en tidsspiral, kan vi i varje ögonblick välja hur vi använder detta möte.

Det genuina som motpol till det industriella

Food trucks som serverar street food är en av de senare trenderna i gatulivet i våra större städer. (Det ska tydligen heta något på engelska för att fungera. Gatumat från mobila matvagnar låter väl för simpelt förstås). Det är olika profiler: mexikanskt, etiopiskt, koreanskt, vegetariskt, ekologiskt, nyttigt, gott och smakrikt. Medvetna hipsters söker och får sin önskade mat serverad på den plats man råkar vara på. Överraskningen och maten i nuet som viktiga parametrar för totalupplevelsen. På väg någonstans, tillsammans med någon, som ett uttryck för både närvaro och tillfällighet.

Nära
Det råkar bli vad som för tillfället serveras. Inte alltid snabbt, snarare med omsorg och med hög kvalitet. Maten som markör. Nära människor men långt bort från standardiseringens hamburgerkedjor. Långt bort från alla onödiga tillsatser, med en närhet till kök och kock, med en koppling till upplevelse, gemenskap, kvalitet och njutning. Street food är något annat än Owe Thörnqvists gubbe med låda på magen. Det är långt från korvmojar, en hel special eller en odefinierbar rød pølse.

Drömmar
En av entreprenörerna berättar om livet som food trucker. Om hur det kan kosta en miljon att bokstavligen få rulla ut sin dröm. Om formaliteter, om hinder, avgifter och begränsningar, om långa arbetsdagar och om glädjen att få jobba i och med sin dröm. Hon som berättar tonar ner sin egen roll. Det är hennes man, musikern, eritreanen, injera-bagaren och vegetarianen som drömmer mest. Hon är med. Men med en egen vilja. Vi lyssnar på hennes berättelse på ett av stadens alla ”Mellanrum” på Stadsmuseet i Göteborg. En ung forskare från Lund kompletterar med bilder och sammanhang. Jo, det finns forskning på denna subkultur. Fascinerande.

Identitet
Båda presentatörerna tycks leva inne i kulturen, och framstår som bärare av den större idén. Identiteten sitter i valet av smaker, av upplevelser i samband med maten, av att njuta av god, vällagad mat när man känner för det. Extremt långt från Bamba, torsdagarnas ärtsoppa, sliriga bruna bönor med fläsk eller sjuttiotalets pulvermos. Vi får ett par initierade inblickar i hur livsstil, sökande efter kvalitet och önskan om god mat kan fylla några unga människors liv.

Ordens valörer
60 procent av ”food truckers” i London går i konkurs eller lägger av, får vi veta. Det är tufft, det är svårt och säkert långa arbetsdagar. Platser för vagnarna fördelas enligt lite olika principer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Specifika platser här, zoner där. Det finns både en sammanhållning och en konkurrens inom gruppen av verksamheter. Man tjänar på att stå flera på samma plats. ”Food court”, mattorg på svenska, är bra för försäljningen. Lika drar lika. Kungstorget borde ha ett mattorg, får vi höra. Men man envisas med att säga food court, kanske för att det låter nyare. Mattorg skulle ju kunna uppfattas som Domus i Filipstad. Orden har en historia, som låneorden delvis slipper bära på.

Bekräftelse
Varför är den nya gatumaten, mobila matvagnar och mattorg intressanta? De är uttryck för förnyelse och unga människors sökande efter kombinationer. Man vill träffas, uppleva något tillsammans, bli överraskad och samtidigt ska det vara kvalitet. Lite eko-reko, lite juste, lite i samklang med det liv man vill leva i övrigt. Kravlöst, impulsivt och ändå väldigt lokalt och nära. Man kan se den ansvarige i ögonen och få en bekräftelse av att det här är tillagat med hjärtat och med omsorg i alla led. Och därför betalar man mer än för en serietillverkad burgare med industriellt förutbestämd smak och okänt ursprung. Matvagnen ger en möjlighet för både producent och konsument att bekräfta varandras värderingar på en individuell nivå.

Vi har fått nog
Vi kommer att få se mer av detta. Hur kvalitet och relationer blir allt viktigare i våra val. Vi vill inte bli lurade, vi vill inte manipuleras in en konsumtion som döljer sanningen. Vi vill inte att barn har tillverkat våra kläder. Vi vill inte att bomullen odlats på naturfientligt sätt. Vi vill ta ställning. Därför är detta ett intressant exempel på hur sökandet efter kvalitet tar sig uttryck.

Förändringen pågår i näringslivet

Det tas steg i förnyelsens riktning hos ett antal företag. Ibland för att man känner att man måste, ibland för att konsumenttrycket och kraven från anställda och samarbetsparter synliggör behovet av förändring. Det är inte så lätt att ändra ett företag. Rutiner, värderingar och praxis sitter ju ”i väggarna”. De klassiska förlorarna brukar nämnas i detta sammanhang, Facit med i huvudsak mekanisk kompetens, KODAK med fysisk/kemisk bildhantering och NOKIA, som missade smartphone-utvecklingen. Man skulle kunna kategorisera dessa exempel som ”tsunami”-företag. En våg av förnyelse svepte bort dem.

Förändringen pågår
Men hur är det för alla andra? De företag som (ännu) inte drabbats av någon snabb och avgörande förändring av förutsättningarna? Hur tänker man, vem gör vad? Vem driver på förändringen, vem bromsar och hur skapar man acceptans för förändringen? Vi hör om Ericsson, som avskedar några tusen ingenjörer för att de har ”fel” kompetens. Vi ser AstraZeneca göra drastiska nedskärningar. Och vi ser hur AB Volvo byter koncernchef utan att han varit på älgjakt med privatplan. Det känns som ingen riktigt sitter still i båten, men man berättar egentligen inte så mycket. Det gäller ju att hålla den bekanta marknaden lugn och stabil.

Tjänstesektorn
Arbetslivet står inför en snabb omställning. Yrken försvinner, nya kommer till. Så har det kanske alltid sett ut. Typografer och skrivbiträden, postkassörska och telefonist – de är snart bara yrken i någon arkiverad tryckt telefonkatalog. Tjänstesektorn ska öka. Det har man sagt tydligast sedan Stefan Edmans ”Biffen, bilen, bostaden”-utredning för mer än 10 år sedan. Vi ska i allt högre grad utföra tjänster åt varandra och på så sätt säkra BNP, hålla skattebasen intakt och samtidigt minska miljöbelastningen och negativ klimatpåverkan.

Det rör på sig
Så hur tänker de existerande tjänsteföretagen? Frisörerna tänker sig i alla fall snabba klipp (ursäkta). Här där jag bor finns ett dussin på kort promenadavstånd. Advokater, mäklare, revisorer, försäkringsbranschen, arkitekter och konsulter – har de en framtid i det hållbara Sverige? Ja det verkar så. Finansrådgivarna är möjligen undantagna. Det vimlar inte precis av hållbarhetsengagerade finansvalpar. Men i övrigt tycks det röra på sig.

Arkitekter, reklamare, försäkringsbolag och revisorer
För 15-20 år sedan kunde man namnge de arkitekter som drev miljö- och hållbarhetsfrågorna. De var lysande undantag i en sovande bransch. Idag har många plockat upp dessa frågor och de som idag ligger långt fram har också nått stor framgång, deras koncept efterfrågas. Så branscher förändras. Enstaka reklambyråer har vaknat upp och förstått att de faktiskt påverkar hur samhället utvecklas. Försäkringsbolagen driver, delvis av självbevarelsedrift, frågorna framåt. Det är svårt att försäkra den ohållbara framtid vi styr rakt emot. Nu rör även revisorerna på sig. I förra veckan hamnade jag på ett frukostseminarium om cirkulär ekonomi på Grant Thornton. Lite oväntat, men desto mer glädjande att även denna bransch börjar utveckla ny kompetens i samklang med vad framtiden kräver.

Shared Value
Det är när företag inser att de har mer att göra än att girigt och egoistiskt bygga förmögenhet på andras och på miljöns bekostnad som något nytt kan ta form. Shared Value kallar Michael Porter det. Ingångarna och processerna kan se olika ut, men i grunden handlar det om att skapa mervärden utanför de egna. Balansen mellan särintresse och allmänintresse behöver återställas. Det låter enkelt, men kräver både mod och kunskap, sammanhang och långsiktighet för att lyckas.

Julkänsla mitt i sommaren

Julafton känns långt borta. Men jag brukar beskriva Almedalen som julafton. Under en vecka finns möjlighet att i koncentrat fånga upp det som andra tycker är viktigt. Inte alltid vad som sägs utan vem som säger vad kan vara det nya. Även vår demokrati påminner starkt om julafton. Återkommer till det.

Tummelplats
I Almedalen trängs företag, politiker och organisationer. Över 3000 seminarier lockar i år åhörare. Sveriges i särklass största evenemang i sitt slag. I år är jag inte på plats. Istället följer jag delar av det som händer via webben, twitter och sociala medier. TV-rutan förmedlar som vanligt bara medias selekterade perspektiv på den tummelplats för möten, folkbildning, kunskap och åsikter som Almedalen huvudsakligen är.

Inte bara på Gotland
Glädjande nog har även våra nordiska grannländer liknande evenemang. (Länk se nedan). Danmark har i juni sitt Folkemöte, i Norge kallas ett liknande event för Arendalsuka och Finland har nu sin ”Soumi areena” för nionde gången. Mötesplatser behövs. Samhället har blivit så strukturerat, verksamheter så slimmade av ekonomisk styrning och förändringsbehoven har blivit så påträngande att ett val vart fjärde år inte räcker för att fylla behovet av demokratiskt folkstyre. Därför blir Almedalens gränsöverskridande forum så viktigt.

Vem leder utvecklingen?
Förnyelsen av verksamheter bygger på att idéer är förankrade. För detta behöver vi metoder för att samtidigt hantera både form och innehåll. Vem beslutar vad? Och på vems uppdrag ska det beslutas? Hur följer vi upp besluten? Vad är en rimlig avvägning? Kan marknadskrafterna lösa behovet? Hur mycket måste myndigheter och förvaltningar besluta? Var kommer den enskilda människans behov och drivkrafter in? Vem leder utvecklingen?

En stark känsla, även om den kan vara olika
Men vad har julafton med demokratisk utveckling att göra? De allra flesta i vårt land vet vad julafton står för. Har man vuxit upp i vårt land är det omöjligt att inte ha mött de traditioner vi förknippar med julafton. Låt vara att de är olika i sin tyngdpunkt: några firar Jesu födelse och förknippar julklapparna med den händelsen, andra ser julen som en familjehögtid i första hand, då man träffas, umgås och äter god mat. Barnen ser fram emot julklappar och kanske tomtens besök. Bara midsommarfirandet kan konkurrera med julen om vår uppmärksamhet när det gäller att samlas i familjekretsen.

Överraskande innehåll
Formen är en del av traditionen. Julen är så starkt förankrad i vad vi anser viktigt att det ska mycket till för att bryta mönstret. Det intressanta är att det samtidigt, särskilt hos barnen, finns ett starkt spänningsmoment. Kommer tomten? Ska jag få några julklappar? Blir mottagaren glad åt den present jag ger? Innehållet är på så sätt osäkert. Formen är given. Under decennier har Kalle anka styrt generationer av familjer klockan tre. Men förväntan på att bli överraskad finns där: vad kommer att hända?

Formen för demokrati
Överfört till samhällsutveckling är det så vi behöver se på demokratin. Formen är given. Vi har olika sätt att forma framtiden genom vårt direkta eller indirekta engagemang i det politiska fältet. Vi kan bejaka näringslivets utbud genom att köpa varor och tjänster vi gillar. Vi kan involvera oss i ideella verksamheter, förkovra oss, delta i idrott, kultur, mänskliga möten och andra aktiviteter. Formerna för allt detta är relativt stabila. Vi har tom både formella och informella gränser för hur vi beter oss som sociala varelser. Kulturen bär detta över generationsgränserna.

Den starka, positiva kopplingen möjliggör utveckling
Den andra delen, innehållet, det vi väljer att fokusera på, är mer föränderligt. När vi upptäcker något nytt och förhåller oss till det lägger vi grunden till utveckling. Har vi en stark känslomässig koppling till något, blir det också viktigt för oss. I bästa fall blir varje dag en slags demokratisk julafton, där vi upplever en stark koppling mellan oss själva och världen omkring oss. Orättvisor, ofred, omänsklig behandling, orättfärdigt beteende och oansvarighet kan vara sådant som väcker vårt engagemang. Allra bäst är om vi lyckas kombinera våra ställningstaganden med positiv förändring. Att samhället blir och upplevs som bättre i motsats till mindre dåligt.

Därför är den goda julkänslan så viktig mitt i sommaren och hela tiden.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/7404