Frågan är hur det känns

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Nu har trettio år gått….

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

Innovation innebär något nytt

Innovation är helt nödvändigt. För om allt redan finns kommer ingen förändring till stånd. Och behovet av förändring är uppenbar. Förändring uppstår inte av sig självt, vilket innebär att vi behöver innovationer och nya lösningar för att skapa det framtida samhället. Var ska innovationerna uppstå?

Industrin börjar förstå
Verkstadsindustrin är mitt uppe i en gigantisk omställning. Inte bara att våra fordon ska byta från fossila bränslen till el eller att cirkulär ekonomi nu tar form inom många områden. Ett av de mer intressanta exemplen är att IKEA har bestämt sig för att bli cirkulära till år 2030. Dvs alla produkter på något sätt ska bygga på retur av material eller produkter som redan varit i omlopp. En lovande och imponerande ambition som delvis testas på olika delmarknader.

Hur snabbt ställer vi om?
Frågan är ju hur andra branscher ska agera för att bli cirkulära och långsiktigt hållbara. Hur ser innovationerna ut inom eventbranschen? Kan skämt från scen återanvändas? Kan samma upplägg användas gång på gång i en bransch som delvis bygger på att överraska och fånga uppmärksamhet? Hur innovationer uppstår blir naturligtvis olika från bransch till bransch. Appar, virtuella hjälpmedel och digitalisering bidrar naturligtvis till innovationerna. Swish och Mobilt Bank-ID har förenklat betalningarna på ett sätt vi inte kunde föreställa oss för 15 år sedan. På liknande sätt kommer vi säkert att hitta nya sätt att uppleva och interagera i olika sammanhang. Det sägs att innovationstakten generellt är en större förändring per år (typ Swish). Bekymret är att det är för långsamt om vi ska hinna ställa om till ett energisnålt och fossilfritt samhälle innan det är för sent.

Inte konkurrens – utan samverkan
En innovation som det talas för lite om är hur konkurrensutsättning ska gå till. Idag skickar myndigheter ut förfrågan om anbud och alla som svarar förväntas konkurrera med pris och/eller kvalitet så att det offentliga kan välja det ”bästa” alternativet. Och det tillvägagångssättet kan kanske vara rimligt för en del uppgifter. Ska en gata skottas fri från snö kan det kanske bara göras på ett sätt. Men det intressanta uppstår att det offentliga nu börjar handla upp tjänster i syfte att förändra samhället. Man vill få hjälp att utveckla och skärpa kompetenser i olika segment, antingen för sig själva eller för en viss målgrupp av företag. Det som då tappas bort i de sedvanliga förfrågningarna är att innovationshöjden kanske inte ligger på samma nivå som vid snöskottning av en gata. Det är kanske förmågan att samverka och att utveckla nya relationer som är det väsentliga. Som man frågar får man svar och frågar man inte efter rätt kompetens blir svaret inte det önskade.

Tillväxtverket har en förfrågan ute
Tillväxtverket har för tillfället en förfrågan ute som just har denna motsägelsefullhet inbyggd. Det som skulle vara mest värdefullt för att kunna hjälpa målgruppen SME-företag frågar man inte efter. Den som vill läsa mer kan söka på Tillväxtverkets Dnr Ä 2019-1093 som har deadline 4 november 2019 och som handlar om företagscoachning cirkulär ekonomi.

90 procent fel

I fredags den 20 september samlades miljoner människor runt om i världen för att påminna oss alla och våra ledare om att klimatfrågan fortfarande inte är löst. Det går inte att undvika att nämna detta.

För Greta började resan i augusti 2018 utanför Riksdagshuset

”Lyssna inte på mig”, säger Greta Thunberg, ”lyssna på forskarna och gör något!” De makthavare som vägrar lyssna på budskapet har naturligtvis en annan agenda och söker efter olika vägar att kunna kringgå frågan. I totalitära stater är det enkelt. Makten äger vad som är sant. I länder där politiken till viss del spelar med på demokratins villkor (så länge det passar) hittar makthavarna andra sätt att kringgå frågan. Det finns de som säger att Greta borde gå i skolan istället för att strejka. Ett artigt sätt att säga ”håll käften – vi vill inte höra vad du har att säga”. Det finns de som avfärdar hennes budskap på andra grunder.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
De som motarbetar klimatfrågan och hävdar att Gretas budskap är fejk eller överdrivet hittar alltid någon undersökning eller någon forskare som har en avvikande åsikt. Mitt intryck är att de gör detta för att legitimera sin egna livsstil, dvs att slippa erkänna att deras egna beteende är skadligt för framtiden. Särskilt påtagligt är det att så många äldre och män tycks ingå i kretsen av ”klimatförnekare”. I olika grad hävdar man att ”det är inte så bråttom”, ”det är viktigare att kolla på naturliga orsaker till förändringarna” och ”vetenskapen är inte ense”. Som om det gäller att vinna tid och att fortsätta bete sig klimatskadligt så länge det går. Som för att slippa ändra livsstil eller att behöva se sina aktier i fossilindustrin (bokstavligen) gå upp i rök. Jag undrar vad de säger till sina barn och barnbarn. Kommer de att säga att ”vi gjorde ju bara vad alla andra gjorde” eller ”vi visste inte bättre”?

90 % är fel
Ska vi ner till drygt 1 ton CO2 per person och år för att klara IPCC:s mål om en temperaturhöjning om max 2 grader behöver 90% av dagens utsläpp elimineras. Nio av tio saker vi gör idag behöver antingen bli ogjorda eller göras på ett helt annat sätt. Det handlar inte om osthyvelpolitik eller att källsortera lite bättre. Det är inte på marginalen förändringen måste ske. Det är systemförändringar som måste till. Helt andra sätt att skapa försörjning, att bo, att resa, att hantera energi, material och pengar. När ska detta sjunka in? Och hur?

Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

Nog är det nödläge

Det är en svår tid just nu, när fler och fler inser att det samhälle vi har skapat inte kommer att kunna fortsätta utvecklas i den riktning vi har haft tidigare. ”Mer av allt”, framför allt konsumtion, löser inte problemen. Välfärdens koppling till produktion, produktivitet, lönsamhet, förväntad lönsamhet och köpkraft har gett oss ett samhälle som skadar oss. Ett fåtal blir superrika, många får slita för att få vardagen att fungera och det stora flertalet i världen lämnas utanför. Miljö- och klimatpåverkan har nu nått nivåer som inte längre är försvarbara.

Övertro på en marginell förändring 
Det finns de som tror att vi kan fortsätta som vanligt. Business as usual, kanske med lite påklistrade ambitioner om minskade utsläpp, någon liten korrigering på marginalen eller lite osthyvelpolitik. Som om systemet är OK, det behöver bara justeras lite på marginalen…

”Risken” med ett nödläge
De som tror att nuvarande system duger till att av sig självt förmå förändra hur välstånd skapas vill inte ha nya regler för marknaden. Att utlysa klimatnödläge i olika städer och länder låter alltför mycket som ett möjligt systemskifte för att passa osthyvelföreträdarna. Risken är ju, tänker de, att någon tar nödläget på allvar och faktiskt börjar fasa ut eller förbjuda vissa verksamheter. Nya spelregler som resultat av ett nödläge passar inte in i business-as-usual-modellen.

Snart är det så dags
Samtidigt brinner de arktiska skogarna, smälter Grönlandsisen och fortsätter klimatforskarnas prognoser att uppfyllas. Om det är för tidigt att utlysa nödläge är inte då risken uppenbar att när det väl utlysts är det för sent? När forskarna vet och inte bara med stor säkerhet förmodar att vår planet tagit skada på ett oåterkalleligt sätt är det ju så dags att göra något.

40 års perspektiv
Tankesmedjan Fores, ledd av Mattias Goldmann, hävdar att beslut om klimatnödläge bara blir tomma ord. Att det är aktiva åtgärder som behövs, inte signalpolitik. För oss som följt miljö- och klimatfrågan sedan Brundtland, Agenda 21, KRAV-certifieringen, Bra Miljöval, Änglamark och alla goda ansatser genom åren, framstår det som ett önsketänkande att marknaden själv skulle klara att lägga om kursen. Så mycket ifrågasättanden, så mycket mothugg, så många debattartiklar och så mycket kämpaanda som kantat vägen de senaste 40 åren – skulle den motkraften plötsligt bara ge vika för något slags moraliskt förnuft? Nej, marknaden klarar inte ensam att kurera sin egen sjukdom, sin kortsiktiga jakt på ”vinst”. Inte ens de kloka norrmännen upphör med oljeutvinningen, trots att de vet hur mycket skada den gör.

Låt särintressena stå tillbaka
Genom att utropa ett klimatnödläge kan politiker försöka skapa ett sammanhang, där samarbetet kommer i fokus, där det blir överordnat att lösa grundläggande problem och där särintressen får stå tillbaka. Och det är väl precis där skon klämmer för Fores och deras likar. Att plötsligt andra målsättningar och hierarkier än de gängse skulle komma att gälla. Att gemensamt beslutade handlingsplaner, där offentliga aktörer, näringsliv, civilsamhälle och övriga tillsammans enas om vad som faktiskt behöver göras.

Fel recept
Att inte utlysa klimatnödläge är som att låtsas att en skogsbrand bara är en liten majbrasa som ”är vanlig så här års”. Att inte inse allvaret och att försöka bromsa nödvändig samsyn i ett allvarligt läge är kontraproduktivt och oansvarigt.


Trollspöet i EU-debatten

Hur mycket förändring talar vi om när vi ska gå från dagens 10 ton koldioxid per person och år till 1 ton? Räcker det att använda ”osthyvel”-principen? Förändra lite grand? Ta bilen varannan gång? Källsortera lite bättre? Det vi talar om är samma skifte som vi lyckats bra med på glödlampans område. Från glödtråd till lysdiod (LED) innebar ungefär en faktor 10 i energibesparing. Det som förut gav ljus som en ”40-wattare” drar nu bara 4W. Nu försöker konsumenterna lära sig att mäta ljus i Lumen istället för Watt. Och detta skifte måste vi klara på varje område. Biffen, bilen, bostaden, banken, butiken…. överallt behöver vi hitta faktor-10-lösningarna.

Stickspår kärnkraft
Några partier drog till med kärnkraft som ett slags trollspö i EU-debatten. Några partistrateger fick tydligen gehör för följande: ”EU bestämmer inte energipolitiken i varje land, men när vi fått väljarna att fatta att kärnkraft är lösningen på den tydligaste frågan så fixar sig resten”. Några partier svingade detta trollspö frenetiskt de sista veckorna före EU-valet. Och de visste att media skulle haka på. Kärnkraften är ju laddad (!) med ett konstant för eller emot ända sedan Harrisburg och folkomröstningen 1980 med tre nej-linjer: Linje 1 med lite nej, Linje 2 med samma nej bara lite annorlunda formulerat och Linje 3 med ett tydligare nej. Efter 40 år har nyanserna bleknat och ett par Linje-1-partier driver nu en ja-linje. Verkligheten säger något annat. Att hålla liv i gammal teknik låter sig inte räknas hem ekonomiskt. Att bygga ny kärnkraft blir inte heller lönsamt. Alldeles oavsett miljö- och andra kostnader i samband med gruvbrytning, mellanlagring och slutförvaring samt riskbedömningen kring den mänskliga faktorn, frågan om global rättvisa, kärnvapenkopplingen etc etc. Entusiastiskt hävdar anhängarna till 4G-generationen kärnkraft att lagringstiden nu ”bara är 500 år” istället för 100 000 år. Som om Gustav Vasa skulle ha lämnat begripliga instruktioner efter sig: ”Enhvar må för evärderlig tid wähl på detta avfall thaga, på det att intet ont må dem hända”…..inklusive en skiss över en skräphög ( Uppsala högar?) som ingen längre kan tolka…. Allt tycks mer och mer liknas vid halmstrån för storskalighetsivrare.

Rullande lager
När det gäller lagring av el kommer varje fordon att vara ett rörligt, decentraliserat energilager. Som min vän Thomas ute på ön sa häromsistens: Jag har med mig 300W i bilen som gör att jag kan borra med borrmaskinen var som helst där jag befinner mig, ladda min telefon osv. Att flytta runt energilagren är en stor fördel med elbilarna. En annan är att vi kan flytta systemgränserna. Tänker vi smart kan vi knyta ihop lokal energiförsörjning och dito användning så att samhällena på lokal nivå blir mindre sårbara. Därmed minskar vi behovet av stora kraftöverföringssystem. Vi behöver inte bygga gigantiska ledningsnät kors och tvärs över landet. Det räcker inte till ”faktor 10”, men bromsar i alla fall utbyggnadstakten.

”Biffen”
Hur ska vi klara ”faktor 10” på livsmedelssidan? Att äta var tionde dag blir inte hållbart. Att minska användningen av konstgödsel är en del, att minska transportbehoven en annan. Säsongsanpassning. Närodlat. Mer vegetariskt. Det behövs ett omtag i mat- och livsmedelsfrågan som ökar vår självförsörjningsgrad och ger oss högre kvalitet på livsmedlen på bekostnad av kvantiteten. Forskare och myndigheter måste få tydliga uppdrag att lösa detta. Hur fixar vi 1/10-del av dagens koldioxidutsläpp samtidigt som vi klarar att avgifta jordbruket och ge folkhälsan en skjuts? Med kärnkraft?

Vara bättre och uppfattas vara bättre
På område efter område måste vi jobba fram lösningar som både är och uppfattas att vara bättre än dagens. Då går skiftet fort. Brons och järn var tydligt bättre än sten när det begav sig. Det är så utveckling rappas på.

Det börjar bli dags för vätgas

Under några år under 00-talet hade jag förmånen att få följa framväxten av vätgas som energibärare genom ett styrelseengagemang i Vätgas Sverige. På den tiden var det få som tog vätgasen på allvar, fokus låg istället på att få fram eldrivna fordon med laddningsbara batterier. Då och då läser jag nyheter om vätgasbranschen och idag var en sådan dag.

Några bra förslag
Det är alltid roligt att få ta del av genomtänkta förslag. Projektet Blue Move har tagit fram en checklista i 10 punkter, som på ett tydligt sätt visar hur elfordon med vätgas som energibärare kan spela en större roll i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. I korthet går några av deras viktigare punkter ut på att
a – Börja med kluster för att senare knyta ihop dem i korridorer
b – Tänk regional nytta och taxi snarare än korta avstånd och privat ägande
c – Etablera där elnätet är svagt eller olönsamt att bygga ut
d – Tänk Gotland och byggarbetsplatser istället för korta resor i staden
e – Se vätgaslagring som export av överskottsel från sol och vind

Se möjligheterna
De prioriteringar och förslag som Blue Move kommer med känns mycket rimliga. Vätgas kräver infrastruktur och någon måste stå för dessa investeringar. Lönsamheten blir på så sätt viktig att hålla ett öga på och då blir det viktigt att ha flera fordon som regelbundet tankar vätgas på samma ställe. Räckvidden och glesbygdslösningar i områden utan järnväg torde vara viktiga argument för vätgasförsedda fordon. Det befintliga järnvägsnätet kommer att suga många miljarder i upprustning. Ny järnväg kommer troligen bara i fråga mellan storstäderna. Att skapa förutsättningar för gods- och persontransporter i andra delar av landet kan på så sätt vara viktigt med hjälp av vätgasdrivna fordon, gärna i kombinationssystem, där fordonen både tar gods och människor.

Satsa på Oslo <> Göteborg
En annan intressant möjlighet är att knyta ihop Oslo och Göteborg med en ny slags fordon, detta eftersom det lär dröja innan vi ser en ny järnväg som kan ersätta den otidsenliga enkelspåriga Dalslandsbanan över gränsen. Särskilt som Oslo har börjat bygga ut vätgasinfrastrukturen och erfarenheter finns i Mariestad från samma sak. Satsar vi i denna riktning kan många fler öka bekvämt och snabbt mellan Oslo och Göteborg och få något på plats inom 10 år, som blir en pusselbit i det fossilfria transportsystemet.

Länktips om Blue Move: här

Återbruk behöver testas i olika skala

Återbruk är på frammarsch. Fler och fler inser behovet av och nyttan med att vi använder produkter under längre tid. Resurs- och energianvändning har kommit mer i fokus och insikten växer om att vår ”civiliserade” livsstil skadar ekosystemen och att själva förutsättningen för en natur i balans hotas. Vi sågar näst intill bokstavligen av den gren vi sitter på när vi rubbar fundamenten för allt liv på jorden. Det är inte bara klimatet vi påverkar, det handlar om plasterna i haven, om gifterna i jordbruket som tycks ta kål på insekter och fåglar och om mycket mer. Fabricerade produkter måste så långt det är möjligt kunna ingå i det naturliga kretsloppet. Och övriga produkter måste vi aktivt ta hand om på ett klokt sätt. Annars blir planeten en soptipp.

Det är för svårt idag
Vi kan försöka bygga storskaliga system som återför produkter och material till produktionsflödet. Stora mängder papper, glas, metall osv går också i retur via våra returflödessystem som bygger på källsortering. Bekymret är att det inte räcker på långa vägar. Vissa förpackningar, batterier etc är självklart bra att samla in, men vi konsumerar så mycket mer. Per person genererar vi i Sverige ungefär 500 kg avfall per år. En del av detta bränns och ger fjärrvärme, men cirka 20 procent av det som slängs idag har ett värde som skulle kunna tas till vara om bara systemen för en cirkulär ekonomi fanns på plats. Det är för svårt idag att bli av med produkter som man inte anser sig ha behov av. (Bilden ovan föreställer ett förslag på hur Waste Management kan utvecklas).

Ansvaret för att sluta kretsloppet är otydligt, och det är omständigt att lämna ifrån sig produkter med ett restvärde. Vi behöver testa upplägg även i mindre skala för att identifiera framkomliga vägar och för att se vilka de trånga sektorerna är.

Orust går före
Själv har jag de senaste åren ägnat en hel del tid åt återbruk. Dels i projektet ”Circle Island”, som först genomfördes som en förstudie på Ringön i Göteborg och därefter som ett pilotprojekt med några av Ringöns företag, där vi kombinerade social och cirkulär ekonomi på ett innovativt sätt. (Intresserade kan mejla mig och få del av mer info). Sedan 2018 pågår också ett förstudie på Orust genom Orust Kretsloppsakademi i syfte att få igång återbruk på Orust i någon form. I skrivande stund ser detta mycket lovande ut. Det finns förutsättningar att få igång återbruk inom ett par tre produktkategorier till att börja med och ambitionen är att få igång pilotverksamhet under 2019.

Ekonomin avgörande
Det finns många utmaningar kopplade till detta arbete eftersom ansvarsfrågor, lagstiftning och värdeförvaltning (i brist på bättre begrepp) inte är klarlagda i tillräcklig utsträckning. Nya samverkansformer mellan företag, kommuner, organisationer, civilsamhälle och privatpersoner kommer att behöva utvecklas. Och lösningarna kommer eventuellt bli lite olika på skilda håll i landet beroende på lokala förutsättningar, transportavstånd etc. Avgörande är att det går att bygga en ekonomi kring återbruk, så att arbetet för att återföra produkter in i nya livscykler kan avlönas.Jag återkommer senare i år kring detta tema.

Några tidigare texter (ur de 650 bloggtexterna) om återbruk och cirkulär ekonomi:

 http://christerowe.se/2018/12/nr646-re-challange-ideer-for-goteborg/

http://christerowe.se/2016/12/nr531-retuna-aterbruksgalleria-ett-lovande-exempel/

http://christerowe.se/2015/08/nr450-retuna-satsar-pa-att-cykla-upp/

http://christerowe.se/2019/01/nr650-i-vantan-pa-modiga-politiker/

http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.