En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.

 

Varför blundar BRG för verkligheten?

Göteborgs Stad har ett näringslivskontor som heter Business Region Göteborg, ofta förkortat BRG. BRG främjar förutsättningarna i Göteborgsregionens kommuner för det lokala näringslivet. Att det finns väl fungerande företag i Göteborg med omnejd är en förutsättning för att samhället ska fungera. De intäkter som genereras blir till både direkt och indirekt (genom skatten) försörjning för oss som bor här. BRG:s roll är därför viktig om staden och regionen ska utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt. Jag fick en inbjudan till ett seminarium på Handelshögskolan, där bl.a. BRG:s vice VD Eva-Lena Albihn skulle tala.  Rubriken för dagen var ”Göteborg & Norden, ett stabilt utvecklingsnav i en orolig omvärld” och inbjudande organisation var bl.a. Föreningen Norden. Det borde vara ett intressant tillfälle att få ta del av vad BRG kommunicerar till omvärlden var min tanke. ( I slutet av denna text finns ett tillägg med kommentar).

Måste allt beskrivas så positivt?
Det ligger i sakens natur att en organisation som BRG gärna framhåller alla positiva sidor och hur väl Göteborg utvecklas, vilken potential som finns osv. Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera vad som inte sägs eller vad som tonas ner. Näringslivet kommer att behöva förändras för att vi ska komma till rätta med de hot som till stor del orsakats av den livsstil och de tekniska lösningar vi valt under 1900-talet. En fråga jag därför bar med mig var att iaktta hur mycket av förändringsperspektivet som skulle rymmas i BRG:s presentation. Skulle det vara fokus på en fortsättning av den väg som rått under lång tid eller skulle BRG peka på behovet av radikal förändring?

En ny OECD-rapport
En röd tråd i BRG:s presentation var att OECD kommit med en ny rapport om Göteborgsregionens förutsättningar och möjligheter att utvecklas ekonomiskt. Ett antal presentationsbilder passerade revy och det mesta handlade naturligt nog om sådant som kan rubriceras som positivt. Muntligen och ganska nedtonat nämnde Eva-Lena Albihn vid något tillfälle att det kan bli tal om ganska stora förändringar med koppling till miljön. Å andra sidan stoltserade BRG med en uppgift att antalet flygresenärer nu är närmare 7 miljoner till och från vår region och att Landvetter flygplats om något år ska vara klimatneutral – märk väl som lufthamn., inte att alla ankommande eller avgående flyg skulle vara klimatneutrala….. De 7 miljonerna flygresor beskrevs enbart som något positivt och gynnsamt för regionen.

Landvetter det tydligaste exemplet
BRG hade kunnat använda delar av sin presentation till att peka på de intressekonflikter som finns. Att ett fortsatt ökat transportarbete baserat på fossila bränslen står i strid med de klimatmål som satts upp. Eller att företagen måste räkna med att ställa om sin produktion och sin verksamhet för att på allvar kunna tackla flera av de utmaningar vårt samhälle har att möta. Det var väldigt lite av detta i hela presentationen. Just exemplet med att Landvetter flygplats som organisation snart är klimatneutral illustrerar problemet mycket väl. Genom att nämna flygplatsens – i och för sig vällovliga arbete – utan att i samma andetag problematisera kring det ökande resandet gör att hela presentationen blir irrelevant. Publiken slipper få sin världsbild utmanad utan kan tryggt fortsätta bete sig som vanligt, investera som vanligt, planera som vanligt och räkna med affärer som vanligt – business as usual.

Investeringar blir värdelösa – vem ska ta förlusten?
Omställningen till ett energisnålare samhälle, där betydligt mer av våra resurser ingår i cirkulära modeller och där affärer bygger mer på långsiktighet, hållbarhet och transparens går inte att bortse ifrån. Det blir på så sätt, hävdar jag, tjänstefel av BRG att inte problematisera och ställa fram de nyckelfrågor som kommer att bli avgörande för Göteborg och Sverige. Delar av näringslivet klarar troligen en snabb omställning. Det är betydligt svårare för den del av industrin som investerat i ”fel” typ av teknologi och där investeringarna måste skrivas av i snabbare takt än budgeterat. Det kommer att bli ett antal förlorare på vägen, inte minst alla de som kommer att bli arbetslösa till följd av en otillräcklig förmåga att snabbt ställa om sin verksamhet i klimat- och miljömässigt hållbar riktning.

Rätt ska vara rätt: Järnvägen lyftes fram
Till Eva-Lena Albihns försvar ska ändå nämnas att hon talade en del om järnvägen, hur viktigt det blir att rusta upp järnvägen för att kunna hantera de ökande gods- och persontransporterna. På bilden intill syns några uppgifter om transportvolymerna över den norska gränsen. Och visst är det skamligt att så mycket måste gå på landsväg.

Vem gynnas av att BRG blundar för verkligheten?
Min kritik kvarstår emellertid. BRG hade kunnat sätta in OECD-rapporten i ett större sammanhang och hade kunnat problematisera kring de fakta som pekar i en riktning som inte ryms inom en hållbar framtid för Göteborg. Genom att blunda för verkligheten sällar sig BRG till den del av samhället som tror att omställningen kan ske med små osthyvelingrepp när det i själva verket handlar om radikalt förändrade villkor. Man spelar dessutom de krafter i händerna som cyniskt håller tillbaka fakta för att så småningom kunna hävda att det ”nu är för sent att göra något”. BRG agerar definitivt inte för göteborgarnas bästa när man blundar för och förtiger viktiga delar av analysen inför framtiden.

- Tillägg
I den efterföljande debatten, som jag inte kunde lyssna till, lyfte Eva-Lena Albihn enl. ett mejl några av de frågor jag efterlyste ovan. Hon nämnde att alla företag och organisationer måste börja jobba med att mäta sina CO2 utsläpp, kunna hela sin produktion och tjänster om hur den produceras med vilka material, hur de tillverkas och hur de transporteras. De behöver ta ansvar och ha djup kunskap om sina affärer. De behöver profilera sig och kommunicera hur de bidrar med att minska CO2 utsläppen, vara stolta för det och driva organisationen mot dessa mål. Hon berättade också att staden har både klimat- och miljöprogram och det har även VGR där man vill få med företagen i partnerskap för att stå bakom och verka för att minska alla utsläpp.

Kommentar
Det är bra att BRG nämner vad som förväntas av alla företag. Samtidigt uppstår bilden av att OECD-fokuset på BNP-tillväxt är ett slags huvudspår och önskemålet att företagen börjar mäta CO2 mer liknar en symbolisk ”källsortering för företag”, där det räcker att företagen gör små åtgärder. När man inte tar chansen att koppla framgångar till intressekonflikter och långsiktiga problem uppstår per automatik en gradring av budskapen. 1. Tillväxt på vanligt sätt, BNP-baserat. 2. Klimat och miljö. Den hållbara rangordningen är den omvända. Inom ramen för vad naturen tål ska vi organisera samhället socialt och ekonomiskt. Det har FN hävdat sedan snart 40 år.

Hoppas EU förbjuder batteriförsäljning

Nyhetsbrevet OmEV ger mig löpande uppdatering i vad som händer på teknikområdet elektriska fordon. Mycket är skrivet för de specialister som i jobbet behöver vara ordentligt uppdaterade på den snabba utveckling som sker inom detta fält. Hur de asiatiska tillverkarna agerar, vilka volymer som planeras, vilka trender som gäller, vilka svårigheter som finns kopplade till en övergång från fossildrivna fordon till elektriskt drivna. Jag läser inte allt, men då och då, och försöker förstå hur denna framtidsbransch utvecklas.

Osäkerhet
I ett av de senaste nyhetsbreven beskrivs hur EU nu vill försöka säkra upp tillgången på batterier till de fordon som produceras. Bakgrunden är att näst intill alla batterier tillverkas i Asien. Det skapar en osäkerhet och riskerar att leda till svårigheter för europeiska tillverkare om t.ex. USA:s politik fortsätter med ytterligare handelshinder och protektionism som viktiga komponenter. Men det är inte bara att byta leverantör. I nyhetsbrevet framgår också att batterier skräddarsys för specifika fordon och att det tar tid att bygga upp alternativa leverantörskedjor.

Möjliggör cirkulär ekonomi
Min tanke i samband med detta är att använda det europeiska intresset för batteritillverkning till att samtidigt införa viktiga komponenter för en cirkulär ekonomi. Vi måste ta till vara varje möjlighet att bygga upp en hållbar ekonomi, som bygger på betydligt mer av återanvändning, återdesign och återproduktion. Batterier kan mycket väl fungera i andra applikationer när de extrema nyttjandeförhållanden som gäller för fordonsdrift inte längre täcks av batterierna. Det går t.e.x alldeles utmärkt att använda elbilsbatterier som långtidslagringsenheter i kombination med solcellsanläggningar, där effektuttagen är mindre.

Förbjud försäljning (!)
Min enkla tanke är att förbjuda försäljning av nya batterier. Nyttja dem, hyr ut dem, ställ dem till förfogande, använd dem, men tillåt inte försäljning. Om varje tillverkare äger sina batterier tvingas de ta hand om dem när de tjänat ut. Tillverkaren blir på så sätt  ansvarig för det fortsatta nyttjandet av batteriet, när det inte längre duger i sin första applikation. Detta driver i sin tur fram batterier med bättre livslängd (längre tid att tjäna pengar på samma enhet), bättre övervakning (monitorering, tracking etc), bättre utbytbarhet och säkrare drift slut slutanvändaren som använder batteriet.

Det går för långsamt
Om EU tar detta grepp samtidigt som man utnyttjar den rådande osäkerheten om tillgången på batterier lägger man en intressant grund för den cirkulära ekonomi många talar om, men som vi ännu så länge inte sett så mycket av i den traditionella industrin.

Man kan ju hoppas, i alla fall.

Länktips: http://emobilitycentre.se/about/

Hur länge ska vi blunda?

I Danmark är det förbjudet att tigga. Det finns de som vill införa något liknande i Sverige. Som om fattigdom och utsatthet vore något som de drabbade enkelt kunde välja att avstå ifrån. Som om de fattiga egentligen bara cyklar mot rött ljus eller snattar en bulle på Pressbyrån. Som om tiggeri vore ett val.

Det som inte syns finns inte – eller?
Det är ett slags önsketänkande folk ägnar sig åt. Ungefär som att om vi blundar för klimatförändringarna så finns de inte riktigt. Om vi blundar för miljöförstöringen slipper vi ändra något beteende. Om vi beter oss ”som vanligt” och lika bra eller dåligt som alla andra slipper vi bli påminda om vårt ansvar för framtidens tickande hot. Vi kan låtsas att problemen inte finns. Precis som ett tiggeriförbud. Syns inga tiggare finns de ju inte, de fattiga, de utslagna, de människor som saknar alternativ. Förnekelsen blir inte tydligare än så.

Ringer klockan samtidigt för alla?
Vilken väckarklocka kan förändra detta? Så att förändring blir möjlig på allvar. Måste väckarklockan ringa för alla på en gång eller kan några gå före? Behöver föregångarna någon slags morot eller belöning för att göra detta? Eller är det en skämskudde som behövs?

Hur kommer det nya in i våra liv?
Man kan fundera på vad vårt nya beroende av uppkoppling mot sociala medier gör med vårt självständiga tänkande och agerande. Kan det vara så att detta att ständigt få en bekräftelse på att vi interagerar med folk vi känner – eller föredrar – samtidigt låser fast oss i en slags omedvetenhet? Hur öppnar vi upp för andra impulser och nya möjligheter? Hur  ska det gå till att forma en ny, hållbar, ekonomi som bygger upp i stället för raserar? Hur fördelar vi resurser i nutid och i relation till framtiden? Vad är rättvisa – egentligen?

Den fria viljan
Det är naturligtvis enklast att imorgon göra ungefär som jag gjorde igår. Att byta spår eller sätt att bete sig kräver en ansträngning. Frågan är om vi ska göra förändringen av fri vilja eller av tvång. Ska framtidens människor tigga resurser för att de måste eller ska vi ge dem en handlingsfrihet?

Vad är viktigt när klockan tickat färdigt?

Stressen smyger sig på. Det går liksom inte att värja sig längre. Dag för dag, timme för timme kryper en vändpunkt allt närmare, en punkt som vi borde göra allt för att undvika att hamna nära. Men vi har uppenbarligen inte förmågan. Inte än. Vi måste ju fortsätta leva som tidigare. Varje dag som en legobit på legobygget från dagen innan. Ödesbestämt? Vad hände egentligen med vår fria vilja? När slutade vi se mer än en väg framåt? När fångades vi av vår egenskapade framåtrörelse så till den grad att vi inte längre kan byta riktning? Framtida forskare har ett märkligt skede i mänsklighetens utveckling att beforska: vår tid just nu.

Självförstärkning
När vi passerat en point-of-no-return när det gäller det globala jämviktsläget i klimatet kommer det ta mycket lång tid att återställa detsamma. Avgörande är de självförstärkande processerna där uppvärmningen som sådan genererar ny uppvärmning. Viktigast i det sammanhanget är troligen vad som händer i haven och i Arktis och på Antarktis. När tundran tinar, både sedimenten under och över vattenytan, frigörs gigantiska mängder metangas, en gas som är mer än 20 gånger så potent som koldioxid när det gäller att fungera som växthusgas. Det finns ingen quick-fix för att återfrysa tundran och den gas som lagras under den frusna ytan. När denna förändring väl startat blir effekten en ständigt förändrad sammansättning av gaser i atmosfären. Förändring blir det nya normala.

Vilken dag?
Forskarna vet naturligtvis inte med säkerhet vilket datum detta sker. Man gör uppskattningar, man simulerar i datorer, man använder alla kända data. Några forskare hävdar att vi har på oss till 2030, andra uppskattar vårt handlingsutrymme till kortare än så. Det märkliga är att vi som civilisation och som mänsklighet är beredda att chansa på detta sätt. Det handlar ju inte om en enstaka varm sommar. Det handlar om Framtiden. Alla somrar. Alla vintrar. Alla växter, alla djur allt liv på planeten. Och vi lyckas inte ta oss samman.

”Vad har framtiden någonsin gjort för mig?”….
Det är stressande att samma frågor ältas om och om igen. Samma förnekanden, samma ifrågasättanden, samma särintressen som bromsar ett samordnat ansvarstagande. Som om vi helt bortser från att det kommer generationer efter oss. Girigheten och kortsiktigheten vinner över ansvarstagandet och solidariteten. ”Allt nu till mig genast” är parollen. Och ”Framtiden? Vad har den någonsin gjort för mig?”….

Hierarkier och konflikter om ägande
Märkligt nog tycks vi heller inte bli lyckligare av vår överkonsumtion. Mer vill hela tiden ha ännu mer. Och den som får aningen mindre i köpkarusellen gör vad han eller hon kan för att hitta andra grupper att marginalisera. Som om materiellt välstånd är det enda som gäller när strecket dras och klockan tickat färdigt.

9 september
Än är det inte dags att ge upp. Naturligtvis inte. Men om inte årets extremsignal från vädergudarna får oss att vakna – när ska vi då börja ändra våra vanor? Jag är rädd att det blir alltför sent. När vi inte längre kan behålla jämvikten i jordens magiskt magnifika system. Ett val vi har är den 9 september. Då kan vi låta Framtiden styra vilka företrädare vi vill ha och vad vi vill att dessa ska göra på vårt mandat. Partier och politiker som förstår hur allvarligt läget är och som vill göra sitt yttersta för att vända utvecklingen.

Trafikseminarium: om barn som presterar, linbanan och mycket annat

Trivector är ett av landets ledande konsult- och teknikföretag med hållbara transporter som fokusområde. Häromdagen anordnade de ett seminarium i Göteborg kring aktuella frågor, som jag lockades av. Visst kan man informera sig på ett bra sätt via nätet och nyhetsbrev, men ibland är det viktigt att fånga upp detaljer, betoningar och publikens frågor på plats i ett fysiskt sammanhang. I mötet med andra människor tvingas man prioritera vad som är viktigt: ”Vad jobbar du med?” och också få både medhåll och mothugg. I dessa tider av ständiga gillanden på sociala medier är det kanske ännu viktigare med en sansad diskussion som får ta lite tid och väga in flera aspekter. Att Trivector ordnat med mingel, förtäring och tid för samtal var naturligtvis ett plus.

Om alla körde som kvinnor….
Av allt jag noterade från dagen fastnade särskilt några delar som jag ska försöka återge i korthet här. Lena Smidfelt inledde med att slå fast att för att klara klimatmålen till 2050 behöver vi minska biltransportarbetet med 32% jämfört med år 2010, bl.a. för att befolkningen ökar. Lena Smidfelt presenterade ett antal intressanta delfakta som ger en större förståelse för hur resandet med bil ser ut. 25% av befolkningen står för 91% av biltransportarbetet. De bilister som reser dagligen står för 71%. En ganska stor andel av resandet med bil kan relateras till fritidsresande. Om män skulle resa som kvinnor reser med bil skulle resandet minska 18%. Samtidigt finns en risk att frigjorda resurser (tid och pengar) ökar resandet. Det är heller inte säkert att bilresandet minskar om fler delar bil. Detta kom som ett svar på min fråga vilken roll bilägandet spelar i sammanhanget.

Dragkamp mellan stat och kommuner
VD Christer Ljungberg höll därefter en presentation som handlade om svårigheten för våra myndigheter att dra åt samma håll, när målbilder respektive prognosstyrning används. Christer Ljungbergs lösning var bl.a. att ge Trafikverket ett tydligare uppdrag att samordna arbetet mellan staten och kommunerna och att ge vägledning till hur prognoser ska användas, kanske att man bör arbeta mer med scenarier, tidiga samråd och mer av regional planering. Digitaliseringen är viktig i sammanhanget men berördes bara helt kort. Att godstransporterna ökar i takt med att handeln ökar via internet är ett faktum. Godset står fortfarande för lite mer än 25% av transporterna på vägarna.

Barn som tagit sig själva till skolan presterar bättre
Nästa presentation handlade om trafikstrategi och vände sig tydligt till kommuner som försöker få fler att välja bort bilen, om beteendefrågor och hur man kan få fler att vilja cykla till skolan eller arbetet. En egen anteckning jag gjorde under presentationen handlar om svårigheten för en kommun att använda objektiva argument när målgruppen, t.ex. skolbarnsföräldrar, använder upplevda, subjektiva argument av typen ”det är livsfarligt att cykla på länsvägen”. Det hjälper ju inte med statistik. Upplevelsen av otrygg trafikmiljö är självupplevd och stark. Barns cyklande har minskat över tid. Det finns inga enkla förklaringar till detta, men det fria skolvalet kan spela in (fler har längre till skolan), liksom att det kan vara enkelt att åka kollektivt om skolresorna är gratis, som de är i många kommuner. Riktigt intressant blev det när Axel Persson från Trivector presenterade uppgifter om att de barn som tar sig själva till skolan är mer nöjda och presterar bättre, medan de bilburna barnen är mindre nöjda och inte presterar lika bra. Tipset från Axel Persson var att kombinera fysiska åtgärder med att underlätta för beteendeförändringar samt att undvika åldersrekommendationer.

Ulleråker och Brf Viva
Att det finns pengar att söka framkom också genom en presentation av det som kallas Stadsmiljöavtal. Caroline Mattsson från Trivector berättade därefter om hur man i t.ex. Ulleråker i Uppsala tänker mobilitetshus istället för parkeringshus. Huset är inte bara en plats för bilen utan för andra fordon, för att hämta paket m.m. Man kan hyra cykel, låna, meka och fixa med sin cykel, ladda batterier och hämta en bilpoolsbil. Vi fick även höra om EC2B, ett projekt i framkant knutet till Brf Viva, som Riksbyggen tagit initiativ till i Göteborg, liksom idéer att testa digitala biljetter på ett nytt sätt. Vi testar oss framåt, som Christer Ljungberg uttryckte det. Ingen har den färdiga lösningen ännu. Han nämnde i förbifarten att Lunds Central, som är den tredje största stationen i Sverige jämte Malmö, fungerar helt utan bemanning.

Elbussar och linbana
Vi fick även en presentation av hus Storstockholms Lokaltrafik planerar för elbussar ur tre teknikalternativ: depåladdning, stolpladdning vid ändhållplats respektive kontinuerlig laddning med luftburen tråd. Stockholm har 2100 bussar så det handlar om viktiga vägval. varje teknisk lösning har sina för- och nackdelar. Avslutningsvis fick vi en inblick i hur linbaneprojektet i Göteborg har vuxit fram. Man har nu landat i en organisatorisk lösning som innebär att linbanan utgör en del av kollektivtrafiken. Joakim Kaminsky från Kjellgren & Kaminsky visade ett antal bilder på de pelare som ska bära upp linbanan och som byggs i en fackverkskonstruktion och som möjliggör prefabricering, en lätthet i konstruktionen och som knyter an till Göteborgs kranar i hamnområdet. Konstruktionen känns elegant och mycket modern.

Kanske ska linbanelinjen kallas linje 12? Det numret är ju av någon anledning ledigt i spårvagnsserien. Dessutom går den ju i så fall över älva….

 

Det dundrar under tundran

Permafrosten tinar. Det är inte bara tundran i Sibirien och de nordligaste områdena i Kanada och i Alaska som det handlar om. Under havsytan tinar jordlagret, enligt forskarna, ännu snabbare än på land. (Se länk nedan). Frosten har hållit tillbaka stora bubblor av lagrad gas, metan, under årmiljonerna. Nu frigörs dessa gigantiska lager i takt med att klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för livet på jorden. Här kan vi snacka om förstärkningseffekter. Ju varmare det blir runt polerna, desto mer smälter isarna och tinar permafrosten. Därmed frigörs mer metangas, som i sin tur påverkar klimatförändringen som den potenta växthusgas den är. Snart spricker bubblan.

Vi vet, vi kan och vi borde….
Det går inte att fånga detta skeende med en kamera på plats, det finns ingen nyhetsdramatik att bild- och ljudsätta mellan såpoperainslagen eller reklampauserna. Här förändras snabbt förutsättningarna för livet på jorden och vi tittar på, spelar med och bryr oss inte. De som påverkar klimatet mest, de rika länderna, har tillgänglig kunskap och skulle kunna ta beslut  som möjligen skulle kunna bromsa processerna. De fattiga länderna har varken resurser, kunskap eller någon beteendeförändring att tala om, som skulle kunna göra skillnad.

Både frekvens och styrka
Nu är inte frågan om klimatkatastrofen ska inträffa utan hur snabbt och på vilka sätt den kommer att märkas. Bränder och torka, skyfall och översvämningar, jordskred och extremväder har vi redan sett att de blir fler och ofta mer intensiva, helt i enlighet med de klimatmodeller forskarna arbetar med.

Det är märkligt att mänskligheten inte ser klimatfrågan som ett hot som vi gemensamt kan hantera. Ozonhålet lyckades vi ”reparera” genom att förbjuda freoner. Varför är det så svårt att bromsa och vända fossilbränsleanvändningen?

Länktips: http://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/giftig-gas-hotar-manskligheten/

Nikola Motors beställer svenska bränsleceller

Vätgas har intresserat mig sedan mer än 15 år. Med vätgas kan elektricitet genereras via bränsleceller. Elproduktionen ger enbart vatten som utsläpp. Detta är en lovande teknik, som steg för steg har utvecklats till att bli kommersiellt gångbar. I Göteborg finns företaget Powercell som tillverkar bränsleceller för fordonsindustrin. Det amerikanska företaget Nikola Motors beställde för ett halvår sedan en första serie bränsleceller från Powercell.  Nu läser jag att Nikola Motors har en beställning på 800 bränslecellsdrivna lastbilar från ett av världens största bryggerier. När USA:s president inte förstår vad som behöver göras tar industrin tag i lösningarna och visar vägen. Transporter utan avgaser är en viktig dellösning för att bemästra klimathotet. Det löser inte partikelproblemet från däckslitage och vägar, men lösningen bromsar i alla fall en skenande klimatförändring. (Länktips nedan).

Men Tesla då?
Det man annars hört är att Tesla arbetar för att ta fram en eldriven lastbil. De har varit skickliga på att marknadsföra sig. När Nikola Motors säljer 800 lastbilar får Tesla en samtidig order på 40 lastbilar, dvs 5% av ordern. Bryggerikedjan förklarar detta med att man behöver lite olika fordon för att klara olika slags distributionsbehov. Nikola Motors version av lastbil har en räckvidd på mellan 80 och 190 (svenska) mil och inkluderar ett batteri som garanterar de cirka 1000 hästkrafter som fordonet ska leverera.

Lastbilar inklusive bränsle
Det riktigt intressanta i bryggeriets beställning av 800 utsläppsfria lastbilar är att Nikola Motors inkluderar bränslet i sitt pris. Man bygger upp ett nätverk av minst 28 vätgastankställen som tillhandahåller gasen. Detta helhetstänkande är intressant. Man tar på så sätt ansvar för funktionaliteten på ett nytt sätt. Det som inte framgår är om Nikola Motors även tänker sig ta ansvar för fordonen när de tjänat ut, dvs att de ser till att fordonen kan återbrukas till vissa delar när de inte längre fungerar som utlovat. Det hade varit ytterligare ett sätt att visa på ett modernt och långsiktigt ansvarstagande.

Nu håller vi tummarna
Och visst är det roligt att Göteborg är med på ett hörn när en helt ny bransch utvecklas. Vi kan bara hålla tummarna för att det lyckas.

En kuriositet i sammanhanget är att Nikola Tesla nu fått ge namn åt två företag som konkurrerar på samma marknad.

(Tack till Magnus Karlström och nyhetsbrevet OmEV.)

Länktips: här . (Nyhet från Reuters) och här (Powercell).

Underhåll går före i omställningen

Cirkulär ekonomi, eller ännu hellre social cirkulär ekonomi, är något vi behöver utveckla för att skapa en hållbar balans mellan resurser, välfärd och utveckling. Enkelt uttryckt behöver vi kopiera mycket av naturens kretslopp även i de flöden och processer som människan skapar. Ekonomin behöver i högre grad bygga på att vi betalar för kvalitet, funktionalitet och kunskaper snarare än för kvantitet och massproducerade varor av låg kvalitet. Omställningen från linjära flöden till cirkulära är inte enkel och förutsätter att det finns både leverantörer och kunder som efterfrågar de nya lösningarna.

Kan industrin göra affärer på ett nytt sätt?
Delvis har omställningen påbörjat. När vi lyssnar till musik idag är det ofta tillgängligheten vi betalar för via tjänster som Spotify. Det var inte så länge sedan som musik paketerades i LP-format, på kassettband, CD-skivor osv. Att abonnera på en mobiltelefons funktionalitet är självklart. Apparaten är mindre viktig än hur den fungerar. Ska detta synsätt växa och fånga upp av industrin kräver det att helt nya affärsmodeller skapas och att affärer görs upp på helt nya sätt. Istället för att köpa in reservdelar och lägga på lager kan en processindustri köpa driftsäkerhet av företag som ser till att maskinerna inte står still. Det gamla ordet för detta är underhåll. Genom att regelbundet sköta underhållet på maskinerna såg industrin till att maskinparken fungerade utan kostsamma driftstopp.

Hur tänker Underhållsbranschen?
Jag tar en snabb sväng till mässan Underhåll på Svenska Mässan för att se hur långt företagen i underhållsbranschen har kommit i att tänka nytt – att inte primärt sälja reservdelar och reparationstid utan hellre att sälja driftstid och driftsäkerhet baserat på övervakning, hög kvalitet på produkterna, kunnande, förtroende, kort inställelsetid vid störningar etc. Jag träffar företrädare för Momentum, ett börsnoterat företag som fokuserar på delar till stålverken och större industrier samt SKF, som ju tillverkar och säljer olika slags lager till en mängd olika maskiner, inte minst vindkraftverk. Samtalen med dessa båda företag ger mig en intressant lägesbeskrivning.

Samarbete och transparens
Tjänsteförsäljning finns med i det man erbjuder sina kunder. Partnerskapet med kunderna blir tydligt när jag lyssnar till vad man säger från Momentum, där jag hör om hur de diskuterar hur lagerhållning av kritiska detaljer finansieras. Kunden betalar för att leverantören garanterar att det finns viktiga komponenter i lager.  I praktiken ringer leverantören till sin kund och frågar om det är OK att sälja en komponent till en annan kund. Dvs förtroendet för varandras roller är stort och man spelar med öppna kort. Det är en intressant komponent för framväxten av en cirkulär ekonomi: öppenhet och transparens. Åtgärden minskar kostnaden för lagerhållning hos kunden och ger samtidigt leverantören en möjlighet att bygga långsiktiga relationer.

Betalning på ett annat sätt
På frågan om man lyckas sälja mer av driftsgaranti än av fysisk produkt bekräftar SKF att det gör man genom att ta betalt per enhet som slutkunden producerar. Fullt jämförbart med hur telebolagen förr tog betalt per samtal. SKF får betalt för sina kullager enligt en i förväg uppgjord modell per enhet som maskinägaren producerar. Istället för att köpa in ett lager till en maskin kan industrin på så sätt se SKF:s lager som en del av tillverkningskostnaden per enhet. Man flyttar investeringen till den rörliga delen och blir på så sätt inte lika beroende av att kunna räkna hem investeringen baserat på produktionsflöde. Kullagret blir en del av den rörliga tillverkningskostnaden. En del av risken i affären flyttas på så sätt till SKF, men samtidigt blir det enklare för tillverkningsindustrin i fråga att kalkylera på sina tillverkningskostnader.

Högra kvalitet och längre livslängd
Incitamenten för SKF i det här fallet att tillverka produkter av mycket hög kvalitet ökar. Det ger helt enkelt bättre intäkter ju längre samma produkt fortsätter att göra nytta i kundens industriprocess. Istället för att tjäna pengar på att övertyga kunden om att det är dags att byta ut ett kullager (för att SKF ska tjäna pengar) kan SKF arbeta på att göra så bra produkter att de aldrig behöver bytas ut – intäkterna fortsätter ju att komma så länge SKF:s kund producerar sina produkter.

Utbildning, automatisering och annan organisation
Att det här är komplicerat att sälja bekräftar både Momentum och SKF i våra samtal. Inköparna har ingen kolumn i sina excelark för denna typ av investering. Det är svåra beslut eftersom man flyttar investeringskostnader till produktionskostnader och det blir någon annan hos kunden som ska ta avgörandet. Utbildning blir centralt, förstår jag. Inte bara av inköpare, utan även av driftspersonal. Hur ska driften säkras upp på plats? Nya givare, kameror och IoT ger nya möjligheter till on-line-övervakning och statistik. Även fjärrstyrning av smörjning och annat underhåll blir möjlig. Automatiseringen skapar nya möjligheter, men ställer också krav på kvalitetssäkring i alla led.

Hoppfullhet
Jag lämnar mässan lite mer hoppfull än jag kom. Det verkar som om underhållsbranschen förstår att det går att tjäna pengar på ett nytt sätt. Samtidigt krävs det att både leverantörer och kunder lär sig det nya sättet att göra affärer och förstår vad som är avgörande för en lyckad affär. Det riktigt hoppfulla är det fokus på samarbete och transparens som denna nya ekonomi tvingar fram. Det kommer bli allt svårare för företag att tjäna pengar på att fuska eller på att låta miljön ta stryk. Den gamla generationen businessmen, symboliserad av en buffel i Vita Huset, har inte framtiden för sig. De nya affärerna görs upp i samförstånd och med gemensam nytta i fokus och där belastningen på råvaruuttag, energianvändning och kretslsopp minskar rejält. Hoppfullt, faktiskt.

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden