Delägd vindkraft och del av skatteintäkterna?

Malungsborna vill inte ha vindkraft. I en lokal folkomröstning ställde sig nyligen en majoritet av invånarna på nejsidan. 30 höga vindkraftverk på Ripfjället, som företaget wpd Sweden AB ville uppföra, upplevdes uppenbarligen mer som ett hot än som en lösning.
Det hade kunnat se annorlunda ut.

Delaktighet
Jag är övertygad om att vi behöver omvärdera synen på roller i samhället. Det håller inte att enbart se de boende som passiva konsumenter av det andra beslutar. Ska vi hitta vägen fram till en hållbar utveckling är det nödvändigt att involvera ”vanligt folk” på ett helt annat sätt än vad som skett förut. Det duger inte att kommunen förhandlar med starka affärsintressen, byggare och energibolag för att avgöra frågor som har stor betydelse för befolkningen. Delaktighet och ansvarstagande hänger ihop.

Äga eller deläga
En dellösning är ägandet. Om kommunen i sitt arrendeavtal med wpd ställt som krav att kommuninvånare och/eller ekonomiska föreningar i kommunen fått möjlighet att deläga vindkraftverken hade det kunnat se annorlunda ut. Folk hade kunnat känna att verken producerar för dem, att det inte var anonyma ägare som skulle profitera på Ripfjällets läge och möjligheter. Ägandet, och därmed ansvarstagandet, är centralt för acceptans och för samverkan.

Låt en del av skatteintäkterna stanna i bygden
Det måste också finnas ett tydligare intresse från statens sida att nyttan med förnybar energi fördelas på ett rimligt sätt. Ett sätt vore att öronmärka en del av de skatteintäkter som förnybar energi genererar till att tillfalla den bygd, där energin produceras. Älvarna i Norrland ger södra Sverige mycket energi, men skatteintäkterna stannar i Stockholm. En del av energiskatten borde tillfalla de bygder där energin produceras.

Vi hinner inte
Jag har inte alla detaljer i det aktuella exemplet med vindkraftverken på Ripfjället i Malung. Men det finns ett generellt tillitsproblem i samhället, som förstärks när besluten inte förankras på rätt sätt. Vi behöver lägga energi och ansträngningar på att lösa de stora problemen, inte på att tvista om detaljer och saker på fel nivå. Eftersom det är så bråttom.

Så märkligt med denna dröm om storskalig och dyr energi

Det är 40 år sedan vi hade en folkomröstning om svensk kärnkraft. Fortfarande drömmer flera borgerliga partier om att kunna fortsätta utbyggnaden. Nästa ”generation” av kärnkraft sägs kunna använda uttjänt kärnkraftsbränsle och på så sätt lösa en del av problemet med långtidsförvaring. Så att istället för 100 000 år skulle det räcka med 500 års slutförvar…. ( jämför att Gustav Vasas tekniknivå och tydliga instruktion skulle kunna förstås av oss). Det är uppenbarligen väldigt lockande att vinna röster på en teknik som dels inte finns, dels visat sig dyr och farlig och dels låser fast samhället i ett beroende av stora energibolag.

Ägandet
Det är märkligt att så många partistrateger och beslutsfattare på fullt allvar blundar för verkligheten. Förnybara energisystem är småskaliga, kan byggas och plockas ner utan att göra avtryck i generationer och kan framför allt ägas av folkflertalet via privat ägande, genom föreningar etc. Det man äger och förvaltar är man också angelägen om att vårda, att optimera och att inte slita ut i förtid. Insikten om hur vi måste hushålla med energi blir tydligare ju närmare produktionen konsumenten befinner sig. Motsatsen är det ”två-hål-i-väggen”-tänkande som blir konsekvensen av något storskaligt, anonymt och utlandsägt.

Hur ser ansvarsförhållandena ut?
Ännu märkligare är det att kärnkraftsförespråkarna inte kräver av kärnkraftsindustrin att de senare tar ansvar för alla kostnader i samband med uppförande och drift av anläggningarna. På något märkligt sätt ska ”samhället” stå för riskerna om, eller snarare när, nästa Fukushima-olycka inträffar. Ingen teknik är ofelbar. Det finns dessutom alltid en mänsklig faktor.
Investerare vill ha vinst på sin insats, men är ointresserade av att ta ansvar för riskerna och slutförvaret. Stora investeringar lockar till sig lycksökare och gör länder beroende av stora industrier, som tar rationella ekonomiska beslut, som sällan innebär att de är samhällsnyttiga. Konsekvenserna för samhället blir långtgående när storskaliga lösningar visar sig inte fungera. De mångåriga förseningarna av bygget i finska Olkiuloto kommer t.ex. att behöva betalas av någon. Vem?

Lagra elen
Det finns rationella ekonomiska argument att välja förnybara energisystem. Sol- och vindkraft kan lagras på flera olika sätt. Överskottselen kan lagras i vätgas, som i ett senare skede kan användas för att generera el via bränsleceller. Eller så kan överskottselen användas för att driva pumpstationer, som pumpar upp vatten i dammar, där lägesenergin kan tas tillvara via gamla hederliga vattenturbiner.

Verkningsgrad och kylbehov
Teknikernas fascination över kärnkraften blir ännu mer märklig när man inser att kärnkraftselen produceras med en mycket låg verkningsgrad, cirka 35%. Två tredjedelar av verkens effekt går således till spillo, när vatten kokar och ångan driver turbiner. Världens dyraste tekokare, typ….. Och dessutom stängs de svenska verken ner när kylvattnet (från t ex. Östersjön) blir för varmt på sommaren. Vad som händer när perioderna med extrem värme blir många och långa är det ingen som talar om…..

Långsiktighet och sparande
Allra viktigast är att vi effektiviserar energianvändningen. Den sparade kw-timmen är den billigaste. Det behövs incitament för energisparande inom industrin och hos allmänheten. Elintensiva etableringar som datorhallar ska inte få onödigt förmånliga villkor för att arbetstillfällen anses viktigare än energisparåtgärder. Politiken måste gynna ansvarstagande och långsiktighet och sträva efter ett spritt ägande, som i sin tur genererar förståelse för behovet av att inte slösa på energi i olika former.



Därför är USA viktigt

Varför ska vi bry oss om det som händer i USA? Frågan dyker upp och då och då. Många tycker att bevakningen av det som händer ”over there” är alltför omfattande, att vi ändå inte kan rösta där osv. Det kan vara korrekt på ett ytligt plan, men utvecklingen i världen, inklusive EU och Sverige, är väldigt beroende av vad som händer i USA.

Fel väg under 70 år
1900-talet innebar ett skifte. Det brittiska imperiet avvecklades i takt med att kolonierna fick självständighet och nya stater föddes, tyvärr ofta med stridigheter som följd. USA:s dominans på det affärsmässiga planet tog fart efter krigen. En stor och växande befolkning utgjorde en grund för detta, liksom ett antal tekniska framsteg som gav fart åt den ekonomi som vi sett sedan dess.

Det behövs en helt annan ekonomi
För några år sedan såg jag uppgiften att det lever drygt 10 miljoner utblottade och fattiga i USA. Samtidigt finns de exceptionellt rika i samma land. Det är ett land med stora kontraster, motsättningar och konflikter, inte minst nu synliggjorda genom polisvåld och BLM-rörelsens opinionsbildning. Miljömässigt, genom utsläpp och energianvändning t.ex., har USA stor global påverkan. Ska vi klara klimatmålen måste USA kraftigt anstränga sig att minska sina utsläpp. Med det nuvarande politiska – och ekonomiska – styret i USA lär inget hända. Världen fortsätter att gå mot en helt ohållbar utveckling. Om inte ett ”fritt” och demokratiskt land som USA klarar att byta ohållbar teknik mot hållbar – hur ska vi då förvänta oss att konservativa maktutövare i de odemokratiska länderna ska förmås att ändra fundamenten för sin egen maktbas? Oljeländer – inklusive Norge ! – fortsätter att ta fram olja som i högsta grad bidrar till den annalkande krisen. Fracking-tekniken har gett stora lokala miljöskador och gett ett visst andrum åt framför allt amerikanska energibolag. Men vi måste få det stora landet att på allvar adressera miljö- och klimatfrågan. Och då är det viktigt att följa det som händer där borta.

Kolla David Pakman
Den ”president” de har just nu hotar dessutom det demokratiska, öppna samhället med sin aggressiva och splittrande retorik och sina ogenomtänkta beslut. Det behövs ett nytt ledarskap. För att följa och förstå det som händer under valkampanjen i höst har jag hittat en kommentator som jag kan rekommendera. Han talar ovanligt tydlig engelska för att vara amerikan, han analyserar och exemplifierar varje dag med korta filmer, som man lätt hittar via sociala medier och plattformar. Sök på David Pakman. Hans rapportering tycker jag är utmärkt och räcker för att följa den politiska händelseutvecklingen i USA. Politiskt står han själv tydligt för en mer socialt utjämnad politik och en anti-trump-hållning.

”Det enda sättet de kan vinna på är genom fusk”
Om Joe Biden och Kamala Harris vinner i november är det ändå inte säkert att de får tillträda. ”Presidenten” har lagt grunden till ett allmänt misstroende mot systemet, och kommer säkert att hävda att valet var riggat.
Genom att ifrågasätta systemet med poströstning och genom att tillsätta en trumptrogen chef över postverket gör han dessutom allt för att kunna ifrågasätta valets legitimitet och faktiska utfall. ”Det enda sättet de (demokraterna) kan vinna på är genom fusk”, har trump slagit fast.
Så nog är det viktigt att vi stöttar de krafter i USA som vill behålla det öppna samhället och som vill gå ett steg längre och förändra det i en hållbar riktning. Alternativet är förskräckande och skulle uppmuntra motsvarande extrema rörelser i Europa på ett farligt sätt.

Märkliga tider och vägval

Corona-viruset hänger kvar som en envis dimma över landskapet. En del tycks inte bry sig, andra är försiktiga. Ingen vet riktigt hur länge vi ska behöva anpassa oss själva och samhället till denna smittsamma sjukdom. Länders regeringar agerar olika. Vissa med klåfingrighet, andra med närmast monumental likgiltighet eller cynism. Hur historien till slut kommer att döma eller bedöma beslutsfattandet vet vi inte. Vi vet bara att viruset är farligt, framför allt för äldre.

Göksäter ganska folktomt
När man bor på Orust på sommaren blir det alltid någon tur till Orusts ”Ullared”, Göksäter, där saker är extra billiga och där det oftast är mycket folk. Idag den 13 augusti var det påtagligt få kunder i lokalerna, ingen kö till kassorna och gott om plats i fiket för den traditionella (mini)-räkmackan. Kanske var det för vackert väder. Kanske var det många som var på jobbet. Eller något annat skäl.

Björnbären påminner om det som finns kvar av naturliga händelser
Så här års finns det björnbär att plocka på och runt vår tomt. Som trollas till marmelad i köket av min kära livspartner. Burk efter burk staplas och kommer så småningom bli en uppskattad detalj i några barnbarns frukost. I dessa ovanliga tider är det bra med rutiner. Björnbären finns varje år och blir varje år till marmelad. Allt är inte olika, en del är som det brukar vara.

Tro eller vetande? Vi eller dom – eller bara vi?
Hela världen tycks förbereda sig för ett avgörande. Ska USA ledas av en egofixerad lögnare eller av någon som tar rollen på allvar? Ska världens ledare inse brådskan när det gäller klimat, artutrotning och vart världen är på väg? Tro och tyckande, egoism och girighet växer på bekostnad av vetenskap, sunt förnuft och en känsla av rättvis representativitet. Varför är det så? Hur kan vi som mänsklighet tillåta att lura oss själva på detta sätt? Vi-och-dom-tänkandet är starkt och empatin förlorar terräng. Varför?

Marknadens svagheter och storskalighetens
Liberalernas partiledare höll ett tal idag, som jag lyssnade till. En del lät klokt, men det jag saknade var ett klarläggande besked om hur en fortsatt marknadsliberal ekonomi ska kunna rätta till de fel som samma ekonomi har skapat. Att förlita sig på marknaden räcker inte – det har pandemin visat. Och i energifrågan blundar partiet för de uppenbara fördelar som lokalt ägd och nyttjad förnybar produktion innebär i relation till dyra, farliga och storskaliga centrala kraftproducerande enheter, som till och med Frankrike har slutat att forska på.

Fel riktning för världens länder
Det verkar vara en övertygelse som gränsar till tro som vägleder (L), snarare än att de litar på styrkan i mångfalden och spridningen av ägande och välstånd. Särskilt ur ett globalt perspektiv (som klimatfrågan är) är det orimligt att tro att 190 länder ska kunna satsa på dyr och komplicerad energiproduktion, där minsta misstag blir förödande. För att inte tala om vilka krav på kontroll som krävs. Vill verkligen (L) att världens länder utvecklas till polisstater med minutiös kontroll av medborgarna?

Tygkassen bättre än sitt rykte!

20000 gånger skulle en tygkasse behöva användas för att motsvara miljöbelastningen från en plastkasse, sas det. När skatten på bärkassar av plast i våra livsmedelsbutiker beslutades dök detta upp som en ”sanning”. Syftet var troligen att visa hur absurd skatten var, att det var fel metod för att minska användningen av plast i samhället.

37,5 eller 20000 – är båda svaren rätt?
Nu har en ung student borrat lite i den danska undersökning, som legat till grund för påståendet om 20000 användningstillfällen. Det visar sig, inte helt oväntat, att samma undersökning hade kunnat ge resultatet 37 gånger. Allt hänger ihop med vilka gränsvärden och parametrar som används.

Allt beror på vad man utgår från och vad man mäter
Lovisa Berglund visar i sin artikel (se här intill) steg för steg hur resultatet från LCA-analysen skulle ha kunnat se ut, om man hade utgått från andra förutsättningar och vägt konsekvenserna av miljöpåverkan på ett annat sätt.


Ur tidningen ETC 4 februari 2020

Rimlighetsanalys?
Det hela visar med önskvärd tydlighet hur reklambranschens hårt vinklade ”sanningar” kommit att bli en del av opinionsbildningen även i politiska sammanhang. Svaret på samma fråga kan bli både 37,5 och 20000, beroende på vem som vill driva vilken opinion. Det sorgliga är att ingen tidigare brytt sig om att ifrågasätta det orimliga i påståendet att en tygkasse måste användas 20000 gånger för att kompensera för en plastkasse.

Plastpåseskatten slår inte hårt mot vissa grupper
Ett annat argument som dykt upp är att skatten på plastkassar särskilt hårt skulle drabba dem med små ekonomiska resurser. Det är ett felaktigt påstående, hävdar jag. Jag har själv genom åren haft perioder med dålig ekonomi och då medvetet avstått från ”onödiga” kostnader, som att slentrianmässigt köpa en plastkasse. Plastkassen är definitivt inget ”måste”. Det går alldeles utmärkt att planera sitt inköp och ta med sig en gammal papperskasse eller bomullskasse. Det gör jag fortfarande.

Australien: Koalan, försäkringarna och behovet av sanning

Södra halvklotets sommar har egentligen bara börjat och Australien har drabbats av enorma skogsbränder. Ännu har vi inte sett slutet på denna katastrof. Det är en yta stor som Danmark som drabbats, tusentals människor har förlorat sina hem och ännu så länge är tycks antalet omkomna vara relativt lågt, tack och lov. Värre är det för djuren, naturligtvis. De höga temperaturerna gör vatten till en bristvara och det är naturligtvis svårt för djuren att skydda sig mot den rök de tvingas andas in. Koalan anses hotad och så småningom lär vi får en mer sammanvägd bild av hur illa det egentligen är ställt för Australiens flora och fauna.

Koalan är starkt hotad efter den senaste tidens bränder.

En annan tradition
Samhällsfunktioner i Australien tycks vara organiserade på ett annat sätt än hos oss. Bland annat bygger brandkåren på att det finns ett antal frivilliga som ställer upp. Kanske hänger detta samman med en allmän inställning att var och en ska ta hand om sig själv i gammal hederlig nybyggaranda. Eller att grannar hjälps åt eftersom avstånden är så stora. Det blir helt enkelt orimligt att täcka landet med statligt finansierade basfunktioner när befolkningen är så utspridd. Man anar en tradition av att folk är vana att hjälpas åt i första hand och kräva offentliga resurser endast i undantagsfall.

Fungerar försäkringarna efter en katastrof?
En delfråga som bör belysas när den akuta katastroffasen har passerat är hur försäkringsbranschen klarar att hantera konsekvenserna av de omfattande bränderna. Kommer försäkringsbolagen att hävda ”force majeur” och låta bli att betala ersättningar till alla skogsägare, fastighetsägare, bolag och privatpersoner som förlorat allt? Eller kommer staten att gå in och se till att drabbade får rimlig ersättning? Många står ju bokstavligen på bar backe efter bränderna, utan hus, utan bil och kanske utan allt som möjliggjorde det tidigare livet i form av maskiner, boskap eller lager. Hur kommer folk att få hjälp att starta om sina liv? Och hur lång tid kommer detta att ta? MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap i Sverige, borde studera efterarbetet noga för att se hur Sverige kan organisera stödarbete och rutiner i exceptionella lägen.

Folkviljan underordnas ekonomiska intressen
Det är också sorgligt att konstatera att bränderna i Australien ännu inte fått politiska konsekvenser. Australiens politiska ledning vägrar att ta ansvar för landets koldioxidutsläpp och vägrar konsekvent att göra sin del av klimatarbetet. En förklaring till detta sägs vara att fossilindustrin till stor del finansierade kampanjerna för de politiker som tävlade om makten vid senaste parlamentsvalet i Australien. När politiker på detta sätt blir särintressenas gisslan blockeras demokratin och folkviljan underordnas ekonomiska intressen.

Lojaliteter behöver beskrivas – eller är det vänster?
Sambandet mellan politikernas icke-ansvarstagande för det som hänt å ena sidan och deras lojalitet gentemot fossilindustrin å den andra lär knappast beskrivas i det offentliga samtalet. Definitivt inte i den press som i alla lägen hyllar marknadsekonomin. Och vad public service kan, vill eller vågar säga blir ju tyvärr allt mer ängsligt i takt med de starka opinionsvindar som råder. Just nu när behovet av tydliga budskap och välunderbyggda påståenden är viktigare än någonsin, i skenet av hur auktoritära krafter vill få oss att tro på fake news, skulle det vara befriande om public service tydligt ställde sig på forskningens och den faktabaserade kunskapens sida.

Vi får hålla tummarna för IKEA

Johanneberg Science Park ordnar relativt ofta frukostseminarier som är aktuella och intresseväckande. Idag gick jag för att lyssna på IKEA om deras ansträngning att hitta vägar ut ur plastberoendet. IKEA är ett rätt stort företag med 400 miljarder kronor i omsättning i drygt 40 länder. Att fasa ut den fossila plasten ur alla produkter och förpackningar är ingen lätt uppgift. Per Stoltz från IKEA sa bland mycket annat en mycket tänkvärd sak. ”Vi går all-in. Om vi säger att 80% ska vara förnybart till 2030 kommer alla att tänka att just deras del tillhör de 20 procent som inte berörs…” Därför har IKEA valt att säga att sortimentet till år 2030 ska vara helt förnybart eller återvunnet. Klokt tänkt.

Energihushållning ett bra mått
En annan talare på frukosten var Martin Strååt från Novoplast AB, ett företag med en fabrik i Karlskoga, där man mekaniskt återvinner plast som blir granulat. 2000 ton hanteras per år av 9 anställda, men ännu har man inte nått riktigt den volym eller den ekonomi som gör verksamheten lönsam. Det intressanta med Martins presentation var hur han jämförde värden. Om den plast företaget istället hade eldats upp i fjärrvärmeanläggningar hade värdet varit 50 Euro per ton. Nu är värdet 900 Euro per ton. På liknande sätt valde han att undvika att tala CO2 för att hellre tala om hushållning med energi. 95% av den energi som gått åt för att ta fram den plast företaget hanterar återstår efter den mekaniska bearbetningen. Att jämföra med hur förbränning i bästa fall fångar 50% av den energi plasten innehåller. Energihushållning som mått på ekonomi – en intressant och lärorik presentation denna morgon.

Tjänster blir viktiga
Per Stoltz fick frågan hur IKEA ser på sin affärsmodell framgent, hur ska man generera vinst när man säljer samma produkt om och om igen. För IKEA handlar det om realism. Resurserna räcker inte, vi måste alla vara beredda på att använda material på ett klokare, cirkulärt sätt. Och lära oss att ta betalt för tjänster i samarbete och på nya sätt, som utgår ifrån andra värden och värderingar än vi vant oss vid under den industriella revolutionen. När det gäller plasten finns det flera fallgropar, inte minst att hålla isär de plaster som kommer i kontakt med livsmedel från andra plaster och att plast används just där det är meningsfullt.

Per Stoltz hoppas att cirkulär ekonomi adresserar de stora frågor vi har att hantera: resursminskning, klimatfrågan och artutrotningen. Det är bara att hålla med. Och hålla tummarna.

CCS-teknik – var står vi ?

Fördelen med att bo i Göteborg på vinterhalvåret är bl.a. att det finns ett stort utbud av seminarier och konferenser att ta del av. Häromdagen ordnade Chalmers ett lunchseminarium om CCS-tekniken och hur olika forskare ser på denna tekniks möjligheter att med permanent lagring av koldioxid kompensera för de CO2-utsläpp som vi genererar.

Expertnivå
Det ska genast sägas att seminariet primärt vände sig till personer med förkunskaper och ett intresse för sakfrågan. I snabb takt presenterades forskningsläget, olika tekniska varianter på infångande och lagring av koldioxid, samt vilka effekter olika tekniker kan tänkas ha. Jag kan mycket väl ha missförstått ett eller annat, och i så fall ber jag om ursäkt för det.

Dagens åtgärder långt ifrån tillräckliga
Tre forskare presenterade olika delar av CCS-tekniken. Daniel Johansson från Chalmers inledde. Jag noterade två viktiga budskap från hans presentation.
1. Osäkerheten är betydande kring hur känsligt hela klimatsystemet är när det gäller ackumulerade effekter av nya utsläpp. Man tycks utgå från ett genomsnitt av de beräkningar som gjorts.
2. De åtaganden vi gör idag på klimatområdet i Sverige leder i förlängningen till att vi årligen genererar 45 miljoner ton CO2-ekvivalenter år 2045. Samtidigt har de politiker som står bakom det klimatpolitiska ramverket lovat att vi ska nå noll-utsläpp av CO2 år 2045. Kraftfulla åtgärder måste således sättas in. Dagens ambition räcker inte på långa vägar.

1,5-gradersmålet
Sabine Fuss från Berlin var nästa forskare. Hon är knuten till IPCC och är bl.a. medförfattare till en rapport om 1,5-grads målet som kom 2018. Hon visade och förklarade skillnaden mellan sju olika CCS-metoder, där det blev tydligt om koldioxiden hämtas ur geologiska lager, ur land eller hav eller ur atmosfären, samt om lagringen sker i biosfären, i haven eller i berggrunden. Det är naturligtvis så att CO2 som binds i i biosfären relativt snart frigörs igen, när växter multnar ner. Riktigt långsiktig lagring sker bara i geologiska lösningar.

Olika CCS-tekniker
En metod som jag inte hört så mycket om tidigare är den som handlar att binda CO2 till finfördelat mineraliskt material. (Metod F i bilden intill). Metoden som benämns G på samma bild ger inte samma långsiktiga effekt eftersom CO2 förr eller senare frigörs igen när växter slutat växa.

BECCS avgörande
Sabine Fuss hävdade att sannolikt är 1,5-gradersmålet inte nåbart utan att använda den metod som kallas BECCS. Pappersmassabruk, etanolfabriker och kraftverk eldade med biologiska material frigör CO2 som fångas in lagras. På så sätt exkluderas CO2 ur det biologiska kretsloppet och resultatet blir att CO2-halten i luften kan minska mer än ”naturligt” i kretsloppet.
Upp till 190 Gigaton CO2 kan ha lagrats med BECCS-teknik till år 2050 om utvecklingen börjar de närmaste åren, hävdade Sabine Fuss. Att jämföra med potentialen 460 Gigaton totalt, inklusive BECCS-lagring. Det mesta tyder på att tekniken är nödvändig att använda.

27 stora utsläppare
Lars Zetterberg från IVL var det tredje talaren. Han varnade bl.a. för en övertro på handeln med utsläppsrätter, eftersom när 2045 närmar sig kommer det inte finnas en fungerande marknad då ingen efter det året ska släppa ut CO2. Lars Zetterberg visade också en karta med de 27 största utsläpparna i Sverige, 27 stora industrier. Han visade också hur två olika sektorer i samhället kommer att behöva stå för de mest radikala utsläppsminskningarna: industrin och transportsektorn.

Vi kan gå före
Lars Zetterberg hävdade också att rika länder kan gå före i utvecklingen och i princip kan en CCS-anläggning vara igång tre år efter klartecken. Han nämnde också att bioenergin kommer att vara viktig som komplement till sol- och vindbaserad elproduktion.

En iakttagelse är också att kunskapsläget hela tiden förskjuts framåt. Jag tror inte att det här seminariet hade kunnat äga rum för 10 år sedan.

Frågan är hur det känns

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Nu har trettio år gått….

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/