Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Nu tycks försäkringsbranschen ha vaknat

Långsiktighet är avgörande för hållbar utveckling. Att vi tänker hållbart på ett långsiktigt och ansvarstagande sätt. Vilka aktörer tänker långsiktigt idag? Banker och försäkringsbolag borde göra det, men är naturligtvis fast i online-ekonomin, precis som alla andra. Men nu har i alla fall försäkringsbranschen börjat vakna. Branschföreträdare som Staffan Moberg syns allt oftare i debatten och uppmärksammar behovet av ett aktivt förebyggande arbete.

Det oväntade kan försäkras
I en debattartikel från 31 maj 2021 påpekar Moberg det för branschen avgörande: ”Ett grundläggande kriterium för att kunna erbjuda försäkringslösningar är att skadorna måste vara plötsliga och oförutsedda. Det kriteriet kommer inte längre att vara uppfyllt när fastigheterna drabbas av regelbundna översvämningar.”  (Länk till artikeln se nedan). Det är det oväntade försäkringsbranschen räknar sannolikheter på. Om något inträffar regelbundet, blir det helt enkelt inte möjligt att kalkylera en rimlig försäkringspremie på skadan. Om alla bilar skulle krocka varje dag, varje vecka eller varje år blir det till slut omöjligt att försäkra bilen. (Bl.a. därför är premierna högre för yngre bilförare.)

Mer proaktivitet, tack
Försäkringsbranschen har en viktig roll i omställningen. Genom att gå före och vägra att försäkra egendom och föremål som vi vet inte kan ingå i ett hållbart samhälle kan försäkringsbranschen hjälpa konsumenter och fastighetsägare att göra rätt val. ”Köp inte ett kustnära hus, det kommer att falla i värde och till slut bli osäljbart”, eller ”Bygg inte på mark, som riskerar att översvämmas”, eller ”Båtmotorer som drar onödigt mycket bensin innebär ökade klimateffekter.” Försäkringsbranschen skulle kunna vara betydligt mer proaktiva om de ville.

Ny roll som branschen behöver utveckla
Ett område som jag berört i andra blogginlägg är att försäkringsbranschen har ett nytt affärsområde att utveckla, där de hjälper både leverantör och nyttjare att säkerställa vem som ska ta vilken risk i samband med tjänstefiering av produkter. Den som betalar månadsvis för tillgång till en produkt vill ju vara säker på var ansvarsgränsen går. Precis som leverantören vill försäkra sig för ”normalt slitage” och andra parametrar. Jag har skrivit om detta behov i samband med Cirkulär ekonomi.

Besiktning av solceller
Att försäkringsbranschen vill se besiktning av solcellsanläggningar är kanske mer av ett egenintresse än ett samhällsintresse – det är enklare att räkna på skaderisker om försäkringsbolagen kan lita på att installationer är professionellt gjorda. Samtidigt finns det säkert lycksökare och chanstagare i en snabbt växande bransch, så förslaget är även rimligt ur den aspekten. Möjligen skulle lösningen kunna vara att olika anläggningar med lottens hjälp utses för kontroll, så att ingen i branschen vet vilken anläggning som kommer att besiktigas. Bara vetskapen om att det kan bli en kostsam besiktning kan bli självreglerande, så att lycksökarna håller sig borta.

Nu när försäkringsbranschen sent omsider tycks ha vaknat är det bara bankerna vi väntar på. Vilken bank kommer först att säga att ”den här fastigheten kan vi inte ge ett 50-årigt lån, eftersom den inte kommer att finnas kvar om 50 år…”?

Länktips:
Om klimatanpassningar i GP-artikel den 31 maj 2021

Kortversion: https://www.svenskforsakring.se/aktuellt/debatt/2021/svara-oversvamningar-om-regeringen-misslyckas-med-klimatanpassningen/

Klimatanpasssning: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qy5g64/forsakringsbranschen-kraver-klimatanpassningar

Solcellsbesiktning: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/svensk-forsakring-kraver-besiktning-av-solcellsanlaggningar

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021

Måste ses: Breaking boundaries

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

Klimatet: Hoppas Aktuellt håller ut

Amazonas var i fokus den 10 maj, när SVT Aktuellt fortsatte sin serie om klimatfrågan. Amazonas binder inte längre koldioxid på samma sätt som på 90-talet. Skogarna avverkas och fukten binds inte längre till träden, vilket i sin tur leder till torrare lokalt klimat. Processen blir självförstärkande. Risken är att vi inom kort når en ”tipping point”, då Amazonas obevekligen byter skepnad och blir en savann. Perspektivet är hisnande. 17 procent av skogen är avverkad och ny skog växer och binder CO2 mycket långsamt.

Hur sätter vi press på Bolsonaro?
Inte blir det bättre av att Brasilien leds av en person som Bolsonaro, som tydligt har visat att vetenskapen kan ignoreras, oavsett om det gäller coronavirus eller klimatet. Det saknades i Aktuellt-inslaget, en diskussion om hur konsumenter som vill sätta press på Bolsonaro och den nuvarande, farliga, politiken ska göra för att bidra till en sundare utveckling.

Teoretiserande
Istället teoretiserade en norsk psykolog om facktermerna kring de sätt vi människor har att förringa klimathotet, där han satte begrepp på det som folk redan upplever. Det är kanske intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men man frågar sig om det hjälper förståelsen för vars och ens ansvar och om det spelar roll för attityderna att man vet att det kallas dissonans, när man känner obehag inför att verkligheten skaver mot den egna övertygelsen. Vägen via teorierna är knappast den väg som får Aktuellts tittare att ändra beteende. ”Jaha – det är dissonans jag känner – då måste jag genast ändra mitt beteende….” ?

Det gäller att beröra
Det vi får hoppas på är att Aktuellt-redaktionen är uthålliga och fortsätter att regelbundet ta upp klimatfrågan på olika sätt. När vår värld står inför oåterkalleliga svårigheter och livsförutsättningarna riskerar att ändras drastiskt för allt levande på jorden är kanske inte olika begrepp och deras innebörd det avgörande. När det brinner diskuterar vi inte pulversläckare och vatten-dito, pris och prestanda. Vi fokuserar på att släcka elden. Låt oss hoppas att Aktuellt-redaktionen hittar ingångar till klimatfrågan som berör och engagerar tittarna på ett nytt sätt.

Fem förslag till SVT om klimatet

SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.

60 grader varmt
Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.

Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel
När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.

Konkreta förslag för kommande inslag är följande
Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.

Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg?
Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?

Ett tredje tips är tillväxten
Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?

Ett fjärde tips är de egna programmen
Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?

Ett femte tips är att betona global rättvisa
Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.

Intryck från SRfrukust den 6 maj
På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.

Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >

Varför är denna återvändsgränd så intressant?

Visst är det märkligt att vi har fått en ny kärnkraftsdebatt i Sverige. Fyra partier tävlar om att föreslå mer av den mest orimliga, dyra, ansvarslösa och farliga energiteknik världen har skådat. Världen är upp-och-ner.
(Se även länken till en kritisk artikel om mini-reaktorer och ett kort citat ur den artikeln nedan).

Flera exempel på att tekniken inte är tillförlitlig
Det räcker tydligen inte med Tjernobyl och Fukushima. Det räcker inte med dammsugarincidenten i Ringhals 2 i maj 2011, där en kvarglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor i reparations- och stilleståndskostnader. Det räcker inte att finska Olkiluoto 3 började byggas 2005 och nu är minst 12 år försenad. Det räcker inte att alla stolta ”Generation-IV-kommer-att-lösa-alla-tekniska-frågor”-utfästelser kommit på skam och att den stora kärnkraftnationen Frankrike tvingats svälja prestigenförlusten och avbryta sin stora forsknings- och utvecklingssatsning. Nu ska mini-kärnkraftverk lanseras, en lösning som bara finns på teoretisk nivå och som ingen sett om den fungerar tekniskt, vilken livslängd den kan ha, vilka säkerhetskrav och kostnader den innebär, hur den ekonomiska vinstmodellen för ägarbolagen ser ut eller hur systemet blir en del av ett kretslopp.

Dne mänskliga faktorn kan aldrig kalkyleras bort
Detta talar fyra riksdagspartier om som om det vore något att beställa på Internet och få hemlevererat på kort tid. Det finns ingen teknik som kan skydda oss mot den mänskliga faktorn. Det har både Tjernobyl 1986 och Ringhals 2011 visat. Det finns ingen teknik som skyddar mot extremhändelser, det visade oss Fukushima i mars 2011. I dagsläget är dessutom energi producerad från solceller och vindkraftverk betydligt mer lönsamma för både producenter och energikunder. Så varför envisas partierna att kärnkraft är framtiden?

Forskning pågår
Janne Wallenius från KTH intervjuas i tidningen NU (partiorgan för L) och är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet hans forskning kan få. Hans intresse väcktes 1998 och det återstår ett antal år av forskning innan det kan bli dags för en pilotanläggning, hävdar han. Tekniskt handlar lösningen om att bly används både för att kapsla in klyvningsprocessen och att kyla den. Och efter 25 års drift ”skickas anläggningen tillbaka”, säger Wallenius.


Ur tidningen NU i april 2021, artikel om Wallenius forskning

Är allt en dimridå för att man inte har något bättre att föreslå?
Det enda rimliga är att skicka hela iden tillbaka till papperskorgen. Det kontaminerade bly som ska ”skickas tillbaka” måste då också slutförvaras istället för att återanvändas på ett klokt sätt, när det nu en gång tagits fram ur olika gruvor. Ingenting i denna lösning talar för att det är en framtidssäker, kretsloppsanpassad eller ekonomiskt försvarbar satsning. Vem ska betala för långstidslagringen? ”Slit-och-släng” blir inte bättre för att Wallenius och Liberalerna kallar det för batteri-reaktorer. Farlig engångsteknik blir inte bättre för att man döper den till något mer säljbart. Frågan är vem Liberalerna och deras kamrater på högersidan egentligen lurar med sina drömmar om en über-teknisk lösning med kopplingar till det militärekonomiska komplexet.

Länktips: https://cleantechnica.com/2021/05/03/small-modular-nuclear-reactors-are-mostly-bad-policy/amp/

Ur ovanstående artikel ett citat som försöker förklara varför primärt konservativt styrda regioner i t.ex. Kanada förordar små kärnkraftverk:
” Så varför gör de (politikerna) det här? Eftersom det tillåter dem att skjuta upp statliga klimatåtgärder samtidigt som de ger sken av att vara klimatåtgärder. De kan vända sig till sina minst pålästa anhängare och att hävda att förnybara energikällor inte är lämpliga för ändamålet, samtidigt som de inte gör något åt ​​det verkliga problemet eftersom minireaktorer ännu inte finns i en modern, användbar, form.”



Kretsloppsidéer för plast och gummi, hjälper de?

Bildäck och avfallsplast utgör stora delar av industrisamhällets avfall. I många länder läggs skräpet på hög. Ibland eldas resterna upp under kontrollerade former, men det är en liten del av dessa oljebaserade produkter som tas till vara på ett kretsloppsinriktat sätt.

Allt är inte bra
I ett par decennier har fotbollsplaner och även vissa golfbanor försetts med konstgräs, som tillverkas av nermalda gamla bildäck. Läckaget av mikropartiklar från planerna har varit omfattande. En tänkt kretsloppslösning visade sig inte vara hållbar. En del gamla däck blir dämpmaterial vid sprängningsarbeten, men mycket eldas upp. (Se i länk nedan hur Ragnsells tar hand om däck).

Två företag lanserar satsning
Varken att elda upp däcken, som ju bidrar till mer fossil förbränning, eller att breda ut dem på marken så att de läcker ut i vattnet kan anses vara långsiktigt hållbara lösningar på hur däck ska bli kretsloppsprodukter. Nu har två olika företag lanserat andra sätt att ta hand om fossilbaserat avfall.

Greenwash-varning
Båda företagen hävdar att de utvecklat modernare pyrolysprocesser för att ur plastprodukter utvinna användbar råvara för tillverkning. Inget av företagen beskriver i detalj hur man går till väga, kanske av konkurrensskäl. Det som stör på det ena företagets hemsida är att man sätter dit ordet ”BIO” på en bensindunk, som om det fossilbaserade bränslet plötsligt skulle bli en naturlig råvara. Se bild nedan.

Från Ecomations hemsida

100 % tas till vara
Ecomation (Länk till hemsida nedan) i Finland hävdar att man har en nyutvecklad process, som gör det möjligt att ta till vara nästan 100% av råvarorna ur återvinningsprocessen, där däck kan utgöra inputmaterialet. Man gör ett stort nummer av att inte ha någon skorsten i processen, dvs att vara utsläppsfria. Det är svårbedömt om Ecomations lösning är kostnadseffektiv, om den kräver mycket energi eller vilka volymer som är optimala för processen.

Bengtsfors är nog glada
Green Ideas Group AB beskriver sin process som en kemisk och fysisk process, som tar tillvara mellan 60 och 90% av inkommande råvara och gör den till en användbar produktionsråvara. Man har nu planer på att dra igång en fabrik i Bengtsfors i Dalsland. Det är säkert ett välkommet initiativ i en del av Sverige som behöver arbetstillfällen. Om ett par år ska kapaciteten i anläggningen vara 24 ton plast per dag. Det blir ett antal lastbilar till och från fabriken per dag. Intrycket av företagets hemsida blir lite av en besvikelse. Man tycks mest ha en hemsida för att ”man ska ha en”.

Den nya ekonomin måste väga samman samhälls- och företagsnytta
Med jämna mellanrum kommer nyheter om kretsloppslösningar och satsningar, där tidigare problematiskt avfall blir en del av vår grönskimrande framtid. De två exempel jag nämnt idag övertygar inte. Kanske är det för att satsningarna enbart bygger på företagsmässig lönsamhet och inte på lönsamhet på systemnivå, där plasten i havet aldrig syns som en skuld i balansräkningen.

Länktips:

Läs här om hur Ragnsells AB årligen tar hand om 95000 däck, varav cirka 60% eldas upp, 34% blir granulat osv. https://www.ragnsellstyrerecycling.com/article-startpage/dackets-vag-i-atervinningsprocessen/

Läs om finska Ecomation här https://www.ecomation.com/

Läs här om Green Ideas Group AB och deras planer på en fabrik i Bengtsfors som ska utvinna olja ur plast: https://greenideasgroup.com/ny-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast/ Bättre artikel här: https://www.bengtsfors.se/arkiv/nyhetsarkiv-naringsliv/naringslivsnyheter/2021-04-06-norsk-svenskt-bolag-etablerar-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast-i-bengtsfors-kommun.html

Märklig Stern-intervju i Agenda

I söndagens SVT Agenda-intervju med Nicholas Stern fokuserade Anna Hedemo på vad Nicholas Stern anser har gått fortare än vad han trodde 2006, respektive vad som gått långsammare än vad han trodde för 15 år sedan. Som om Sterns gissningsförmåga och träffsäkerhet vore viktigare än sakfrågan som sådan! Som om 420 ppm CO2 är något abstrakt börsrekord.

Något hoppfullt först
Nicholas Stern sa i och för sig en hel del bra saker i intervjun. Han såg ett stort hopp hos unga människor. Hans studenter vill arbeta för ansvarstagande företag och undviker inte enbart att arbeta för tobaksindustrin eller vapenfabrikerna, de vill bidra till något som gör världen bättre. Han betonade också att näringslivet har börjat ställa om. Han nämnde även att finanssektorn stegvis inser att det riskabla är att hålla fast vid de gamla fossilknutna lösningarna. Tekniken att göra skillnad finns, sa Stern, men han är orolig för vad som kommer att göras. Politikens långsamhet oroar honom.

De viktigaste frågorna kom aldrig
Så långt är kanske budskapet bra i Agenda-inslaget. Men Hedemo och redaktionen missar en av de allra viktigaste poängerna med att intervjua Stern. Stern-rapportens centrala budskap år 2006 när den kom var att det blir avsevärt mycket billigare att korrigera för klimatförändringen i ett tidigt skede, dvs omedelbart, än att vänta och ta omställningskostnaderna när effekterna av klimatförändringarna blir avsevärt större. Hedemo missade den uppenbara frågan: ”Hur mycket har världen förlorat på att inte kraftfullt agera i klimatfrågan på 15 år?” Och ”Hur ser prislappen ut idag, 15 år senare?” Dvs hur mycket dyrare har den nödvändiga omställningen blivit på att världens regeringar inte på allvar påbörjat omställningen till en fossilfri ekonomi? Och vem kommer att få betala notan av denna senfärdighet?

Lite lagom både-och för att inte oroa
Det är de frågor Anna Hedemo och Agenda-redaktionen borde ha ställt. Nu blev det ett slags lagom ”både-och”-inslag av intervjun. Tekniken har utvecklats snabbare och politiken agerar långsammare. Så folk behöver inte oroa sig….

Business as usual
Det är som vanligt. Lite plus och lite minus. Och business as usual gäller. Tack och hej. Ingen avslutande analys, ingen summering från någon klimatexpert som kunde sätta in intervjun i ett sammanhang. Ingen fråga heller till Stern vem han tycker ska ta driva utvecklingen av politiker, näringsliv, media eller aktivister? Ligger ansvaret hos Greta-generationen eller var ligger det? Eller vad innebär det att en majoritet av världens befolkning lever i länder inte är demokratier. Gör det att den nödvändiga omställningen försvåras eller underlättas och i så fall för vem?
Heller inga självkritiska frågor om att vi i Sverige och många västländer beter oss resursmässigt som om vi hade tillgång till mer än 3 jordklot och vad det innebär för omställningen.
Det hade ju kunnat oroa publiken.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/15-ar-sedan-hans-klimatrapport-ungdomarna-gor-mig-mest-hoppfull

Länktips: http://christerowe.se/2021/04/nr782-dags-att-fornya-bilden-av-politiken/

Indiens energival är avgörande

Hur ska det gå för Indien? Premiärminister Modi leder ett nationalistiskt och – möjligen på ytan – hindureligiöst parti, som piskar upp stämningen mot muslimer och olika minoriteter. Det tycks vara modellen för många demokratier, detta att ställa grupp mot grupp för att på ett populistiskt sätt skaffa sig stöd för en politik, som medborgarna inte granskar till sitt innehåll. Modi tycks vilja spela upp en variant av ”making India great again”, anspelande på trump i USA och för att utmana Kina och andra växande ekonomier i Asien.

En miljard förväntansfulla
Ett dokument Utifrån program på SVT gav en inte alldeles sympatisk bild av Modi och hans politik. (Finns att hitta på SVT Play.) Naturligtvis är Indien ett synnerligen komplext land att styra, med många subkulturer, språk och religioner. Men det våld och de motsättningar som främjas av vi-mot-dem-politik kan bli svår att vända i någon konstruktiv riktning. Under århundraden har Indien varit underställt andra herrefolk, senast britterna fram till 1947 och Gandhis relativt fredliga maktövertagande. Men under ytan finns naturligtvis stora förväntningar, inte minst på ett välstånd som ska gynna flertalet. Och börjar indierna konsumera som européerna kan vi glömma Agenda 2030.

Indiens flagga

Indiens vägval är helt avgörande
Det som kommer ha kanske störst betydelse är hur energiproduktion och transporter utvecklas i Indien de närmaste decennierna. International Energy Agency (IEA) har tittat närmare på Indien och hur olika energibehoven kan utvecklas. Det är delvis en skrämmande läsning. Av alla världens länder kommer Indien att öka sin energianvändning mest de närmaste decennierna. Alla vägar till en framgångsrik omställning till ett globalt energisystem går via Indien, säger man. (Länk till rapport, se nedan). I praktiken betyder det att ska vi lyckas med omställningen från fossil energi till förnybar måste Indien vara med på resan.

Mycket sol, men…
Man satsar stort på solenergi. Idag står solel för 4% av energiproduktionen i Indien, om 20 år ska den ha ökat 18-falt. Samtidigt dubbleras efterfrågan, så det är långt ifrån all el som kommer att komma från solen. Idag kommer mycket av Indiens el från kolkraftverk. Man använder dessutom idag 4 miljoner fat olja per dag, och om inget ändras i policyväg kommer den volymen att dubbleras till 2040. Med sin stora befolkning kommer Indien rimligen att behöva öka sina transportvolymer och – i värsta fall – mer och mer efterfråga bilar istället för bussar, något som ökar utsläppen per capita rejält.

Vilka budskap kan vinna ett demokratiskt val?
Den politik som Modi bygger sitt maktinnehav på präglas inte av sansade kompromisser och förståelse för hur olika behov behöver balanseras. Det är inte tolerans och ömsesidighet som präglar den nuvarande regeringen. För att sitta kvar i kommande val – och för den delen för att vinna över Modi – behöver han själv och hans utmanare få nästan en miljard människor att inse hur stor utmaning Indien står inför och att det inte finns någon quick-fix. Sannolikheten att Modi eller någon modig (!) utmanare ska få en majoritet av indierna med sig på en politik som gynnar alla och en global utveckling är tyvärr inte så stor. Beredskapen för att på ett klokt sätt tackla svåra avvägningar minskar naturligtvis i populismens kölvatten.

Förenklade budskap är farliga för hållbarheten 
Det är bland därför det är så förödande att trump och hans svans fått så stort stöd i USA, och att andra ledare, som åsidosätter forskning och demokrati för att nå makten, blir så farliga. I Sverige talar partiledare på allvar om att investera hundratals miljarder av skattepengar i ett energislag som varken är framtidssäkert eller ekonomiskt fördelaktigt. Enkla lösningar är tacksamma att presentera. Ifrågasättandet hamnar alltid på efterkälken. Populismen smyger sig in eftersom den har visat sig så framgångsrik.

(Tack till nyhetsbrevet omEV, Magnus Karlström).

Länktips: IEA-rapport: läs här