Är det rätt att fira att diskussionen tystnar?

”Pappa, kan du berätta hur det var? Vad gjorde du när du förstod hur allvarlig situationen var? Visste du vad som skulle hända? Och vad gjorde du då?”

Diskussionen kommer tyvärr bli vanlig om några decennier. Det kommer en dag, tyvärr med ganska stor sannolikhet, då dagens generation kommer att behöva berätta vad de gjorde när klimatfrågan blev allmänt känd. Och hur var och en förhöll sig till klimatfrågans risker, dignitet och brådskande karaktär.

En fiktiv dialog år 2042
”Jo, det kan jag berätta för dig, min dotter. Jag firade med något riktigt gott att dricka och skålade med min vänner.”
” Vad firade ni?”
” Vi firade att de politiker som tydligast ville göra något åt klimatfrågan åkte ut ur Riksdagen i valet 2022.”
”???”
”Jo, du vet ju att det var ett parti som profilerade sig mer än andra på miljö och klimat när de frågorna kom på ropet. Och det ville inte de andra partierna diskutera, eftersom deras väljare inte ville ändra sin inställning i ett antal frågor.”
” Så därför blev ni glada och firade att det parti som ville göra något inte fick något att säga till om?”
” Ja, så var det. Jag och alla jag kände ville inte ändra vår livsstil. Vi ville flyga till Thailand som förut, vi ville kunna äta mycket kött, köra bil och slippa känna dåligt samvete hela tiden. Framför allt ville vi inte att svenska företag skulle missgynnas av att regelverken skärptes i Sverige.”
” Så det var bättre att företagen släppte ut mycket koldioxid och annan skit i miljön, tyckte ni?”
” Ja, eftersom annars hade ju de svenska företagen gått omkull och utländska företag med samma utsläpp och samma problem tagit över marknaden. Och då hade svenska arbetare blivit arbetslösa.”
” Så för att hindra klimatkatastrofen gjorde ni allt ni kunde för att behålla status quo? Och kämpade för att få fortsätta släppa ut koldioxid och giftiga ämnen i naturen?”
” Ja, det låter knäppt, men vi hade ju aktier i företagen, aktier som skulle ge oss en bra pension. Och vi ville ju inte avstå pensionen till råga på allt. Och sedan var det ju hela tiden en fråga om vad lilla Sverige spelar för roll på det stora hela…”
” Ja, det är klart att varje enskild människa inte har så stor påverkan. Men det gäller ju alla. Xi i Kina, Muhammed i Egypten, dos Santos i Argentina… ingen enskild person spelar roll, naturligtvis. Hur kom det sig att ingen gjorde något när ni visste hur allvarligt läget var? Och var det ingen som diskuterade storleksordningen på de utsläpp olika personer orsakar med sin livsstil?”
” Äsch, det var ju för krångligt med alla siffror. Och så väntade väl alla på att någon annan skulle ta första steget, kanske. Jag vet inte. Just då, i september 2022, firade vi i alla fall rejält.”

Bakgrunden till ovanstående
Det skulle kunna gå att skriva en teaterpjäs på det här temat. När nästa generation ifrågasätter den nuvarande generationens passivitet. Det kanske skulle bli en festlig premiär, då vi skulle kunna skåla….
Men tyvärr baserar sig ovanstående på det Håkan Boström skrev i ledarkrönika i GP den 13 jan 2022, där han ägnar en spalt åt tanken att få fira om eller när Miljöpartiet åker ur Riksdagen.

Kanske har inte Miljöpartiet ”rätt” svar på alla frågor. Delar av MP:s politik behöver troligen kompromissas med andra partier. Men det är dialogen och diskussionerna Boström vill slippa. När GP i samma tidning ägnar två helsidor åt Johan Rockströms skarpa varning under rubriken ”Tanken på ständig tillväxt riskerar knäcka vår planet” ägnar sig Boström åt en särskild form av strutsmentalitet. Det blir bekvämast för Boström att slippa höra förslagen från MP, förslag som skulle kunna bidra till bromsa in den kollisionskurs samhället befinner sig på i relation till planetens resurser, jämviktsläge, ekosystem, vattenresurser, mat etc. Fortsätter vi med dagens politik, som Boström vill, kommer vi att tvingas hantera matbrist, ständiga översvämningar, torrperioder, bränder och allmän instabilitet i samhället. Regn i Jämtland i januari är bara en av flera varningssignaler som förebådar klimatkaoset som vi står inför. Men det vill inte Boström diskutera. Han vill ha mer kärnkraft (som om mer av energi är det enda som skulle behöva tillföras för att hantera överkonsumtionen och de systemfel dagens ekonomi lett oss in i) och han vill framför allt fira rejält när den skarpaste rösten för att göra något tystas och dialog och diskussion handlar om helt andra saker än klimatet.

Vad han kan svara sin fiktiva dotter om 20 år framgår av dialogen ovan.

Normalt sett hade här funnits en länk till GöteborgsPosten den 13 januari. Att länken saknas här är ett medvetet val från min sida.

Don´ t look up får en trea

OBS har du inte sett filmen ”Don´ t look up” med Leonardo di Caprio ska du inte läsa denna text. Se gärna filmen på Netflix om du har möjlighet.

Jag såg ”Don´ t look up” häromdagen eftersom den hyllats som en fantastisk satir över vår tids dysfunktionella hantering av en annalkande katastrof. Både mediafolk och politiker, ja i praktiken alla beslutsfattare i filmen, beskrivs som självupptagna och med en tydlig distansering till verkligheten och vilka krav den ställer på oss. Forskarna, med di Caprios personifikation i spetsen, framställs som ett särintresse bland många och vetenskapen är mer eller mindre bara en åsikt som det går att ifrågasätta. Greppet är bra, men jag har lite svårt för manuset.

Trovärdighet, nja…
Filmen är lång och det är meningen att vi ska lära känna ett par personer lite mer på ett personligt plan. Och där någonstans blir trovärdigheten lidande. Hur sannolikt är det att en vetenskapsman med lite bristande självförtroende hoppar i säng med en TV-kanals hyllade nyhetsankare? Den vinklingen leder oss tittare bort från huvudspåret – att vi generellt har ett problem med hur vi värderar information, nyheter, kunskap och vad som måste prioriteras. När di Caprios figur äntligen säger ifrån i TV-rutan är det för sent. Katastrofen är då så nära att inget längre kan hindra den. Om syftet med detta var att visa att vi alla är människor, med våra styrkor och svagheter, hade det kunnat åskådliggöras på ett rimligare sätt, tycker jag.

”Vi bara skojade…”
Riktigt problematiskt tycker jag också det blir på slutet, i samband med eftertexterna, när filmen ska få en science fiction-twist. Var det nödvändigt? Måste filmen landa i ett skratt av traditionellt snitt? Var det inte just denna ytlighet inom det kommersiellt drivna informationssamhället som filmen ville kritisera? Varför då rätta sig i ledet och knyta ihop budskapet med en slags brasklapp: ”Äsch det var bara på skoj alltihop…”

Saknade självdistansen i berättandet
Produktionen lider av ett slags hafsande. Det ska bli valkampanjer mot slutet av filmen och landet delas i två läger. Några vill fokusera på kometen på himlen (look up) och några tvärtom ( don´ t look up). Men i filmen får vi inte hjälp att tolka denna märkliga polarisering, någon klok person hade ju kunnat kommentera detta att politiken reduceras till ett antingen/eller som inte alls har med verkligheten att göra. En mer omsorgsfullt manus hade låtit någon karaktär, kanske någon marginaliserad person eller ett barn, hävda hur naken kejsaren står – hur absurd situationen är med politik som inte längre handlar om verkliga mål utan enbart om motsättningen som sådan.

Trump-anspelningar
Det hade kunnat bli en riktig klassiker av denna film. Nu känns den bara som om den gjorde en del av den nytta den kunde ha gjort med ett mer genomarbetat manus och med en tydligare balans mellan galenskaper som behöver ifrågasättas och relevanta mänskliga beteenden. Ska jag avsluta med några plus i kanten får det ändå bli att Meryl Streeps president bar en keps och hade en familjemedlem i staben, symboler som tydligt anspelade på trump-åren. Och naturligtvis hur näringslivet kommer och går och styr i kulisserna. Där fanns kritiken mot både Google och Facebook, som i en nära framtid kan vet mer om dig än du själv har en aning om…

Det blir en 3:a
Mer än en trea i betyg kan inte filmen få, trots ett lovande grepp och ett högaktuellt tema, där vi som mänsklighet behöver vakna upp och ta ett annat ansvar för vad som är sant och riktigt. Det hade kunnat bli en bra film om hur vi måste tänka kring klimatet, artutrotningen och andra globala hot, som måste hanteras skickligare.

Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande 
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.


Klimatfrågan presenterad på ett tydligt och utmanande sätt

Stiftelsen Ekocentrum, där jag jobbade i många år, har flyttat till nya lokaler i Gamlestaden och bjöd nyligen in till ett seminarium om klimatfrågan. Seminariet arrangerades tillsammans med Ingenjör för Miljön och spelades in. (Länk till inspelningen, se nedan). Inbjudna talare var Staffan Laestadius, aktuell med sin bok ”En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postindustriella samhället” och Niklas Harring, docent i statsvetenskap som forskar på relationen mellan medborgare och stat när det gäller acceptans av styrmedel m.m. Jag ska här kort reflektera över de två presentationerna.

Låt politikerna svara på Laestadius presentation
Staffan Laestadius sammanfattar utomordentligt väl vad det är vi talar om när det gäller klimatfrågan, hur bråttom det är att korrigera för de fel som vi framför allt gjort sedan cirka 70 år och vilka nivåer på förändringar det faktiskt handlar om i en svensk kontext. Någon redaktion på STV eller på en ledande nyhetstidning borde låta våra ledande politiker se Staffan Laestadius sammanfattning och därefter ge sina svar på hur man tänker agera i närtid. Kanske går det att kondensera ner Laestadius bilder ytterligare så att presentationen blir på 10 minuter, men grundfrågorna som han ställer behöver faktiskt besvaras av de politiker som aspirerar på att leda vårt land. Låt Laestadius bli klimatfrågans Hans Rosling, som ju med sitt tydliga tilltal fick både makthavares och allmänhetens uppmärksamhet!

7 procent per år !
7 procent per år i minskade utsläpp innebär t.ex. 32 procent ökade bussresor per år enligt det exempel Laestadius visade. Det duger inte med osthyvelpolitik eller att tro att det kanske – i någon odefinierad framtid – räcker att skapa mer elförsörjning genom en ännu otestad ny variant av nukleär energi. 7 procent per år är nu och 10 år framåt om inte jordens klimat ska kantra och leta ett nytt jämviktsläge, en process som ingen vet hur lång tid den skulle ta. Laestadius föreslog dessutom, aningen överraskande, att politikerna behöver ta tag i och genomföra några symboliska projekt för att visa att ”nu är det allvar”. Symbolpolitik har ju annars i debatten avfärdats av vänta-och-se-politiker, som inte tycks inse hur bråttom det faktiskt är att påbörja omställningen.

Om individ och kollektiv
Niklas Harring knöt i sin dragning an till Elinor Ostroms forskning och kretsade även en hel del kring det globala miljömålet nummer 16, som handlar rättvisa och demokrati. På individnivå väljer vi gärna lösningar som ger oss fördelar även om mänskligheten som kollektiv förlorar på samma val. Egenintresset går ofta före den kollektiva förlusten.

Demokrati och tillit behövs
Niklas Harrings presentation landar för min del i en bekräftelse av vilken betydelse rättvisa, jämlikhet, demokrati, ansvarsfördelning och transparens har för en ny ekonomi. Det går inte att införa klimatskatter om befolkningen är övertygad om att samhället är korrupt. Följdriktigt visade Niklas Harring också en bild där det var ett fåtal länder där majoriteten invånare var positiva till klimatskatter som styrmedel. Om tilliten saknas kommer det inte att fungera.

Marknadens logik vilseleder oss
Den utveckling vi sett sedan 70 år, framförallt i väst, handlar om att vi tagit stora resurser i anspråk, använt det energirika innehållet i fossila energislag på ett slösaktigt och ogenomtänkt sätt och kanske allra viktigast använt vinst och förlust som avgörande för välfärdsutveckling, livskvalitet och framsteg. Några har vunnit, medan andra har förlorat. Marknadens logik är sådan. Några vinner på det egna eller på andras arbete eller insats, medan majoriteten förlorar. Staffan Laestadius påminde oss om att 1 procent av världens befolkning står för 17 procent av CO2-utsläppen och de rikaste 10 procenten står för hälften. Denna ojämlikhet är inte hållbar. Rymdturister hör inte hemma i en hållbar verklighet. En cirkulär och socialt rättvis samarbetsekonomi måste ersätta konkurrensekonomin.

Länktips:
Stiftelsen Ekocentrums inspelning av seminariet den 8 december 2021:
https://www.youtube.com/watch?v=U58_yJWtQeE

Kärnkraft – rikta misstroendet mot bakåtsträvarna

Det pågår en intensiv kampanj från flera partier att på olika sätt främja en satsning på kärnkraft. Ett initiativ från L handlar om att söka misstroende mot miljöministern (tidigare Bolund, nu Strandhäll) om inte besked snarast lämnas angående slutförvarsfrågan. Strandhäll har svarat att hon tänker ge besked i januari 2022. Det finns såväl tekniska, ekonomiska som politiska aspekter på frågan om kärnkraftens framtid.

SKB:s lösning för inneslutning av avfallet är inte säker
SKB, Svensk Kärnbränslesäkerhet, förordar en lösning som de anser vara stabil i 100 000 år. Med inneslutning i kopparkapslar ska lagring vara säker i urberget under Östhammar, hävdar man. Nu har det gjorts försök med kopparklädda gjutjärnscylindrar nersänkta i urberget i 20 år. Resultatet från försöket indikerar att korrosionen av kopparn går 1000 gånger fortare än vad SKB hoppats på. Adderar man dessutom osäkerheten kring hur mycket den radioaktiva gammastrålningen skulle påskynda korrosionen blir frågetecknen till utropstecken. Detta kan inte anses vara en lösning för 100 000 års säker lagring! (Göran Bryntse, som är forskare i kärnfysik och ytkemi, har förklarat dessa samband i en artikel i Miljömagasinet nyligen).

SKB är branschens organ och inte neutrala i sin bedömning
När L och Sabuni hävdar att lagringsproblematiken är löst är det således baserat på SKB:s antaganden, inte vad de praktiska försöken visat i verkligheten. Genom att hävda att lagringsmetoden är säker bortser både SKB och Sabuni från påvisbara fakta. Man kan fråga sig varför. Ett svar skulle kunna vara att man inte vill bygga fler eller större mellanlager i väntan på slutförvar. Det är dyrt och det skulle bli ytterligare ett argument för kärnkraftens motståndare att avfallsfrågan ”fortfarande inte är löst” efter 50 års drift av kärnkraftverk i Sverige.

Varför är det så bråttom att säga att ”avfallsfrågan är löst”?
Och det är där jag tror huvudmotivet för L och de övriga entusiasterna för mer kärnkraft återfinns. Man vill sopa undan motargumenten mot mer kärnkraft genom att kunna hävda att frågan om slutförvaringen är löst. Man vill kunna säga att branschen tar hand om sitt avfall på ett säkert sätt och att det nu handlar om att satsa mer på denna storskaliga energiproduktion. För att kunna gå in i en valrörelse med tydliga och starka argument för en utbyggnad vill man ha bort motståndarnas kanske mest seglivade motargument – hur avfallet ska kunna tas om hand. Som Göran Bryntse skriver i sin artikel dröjer det till slutet av detta århundrade innan det skulle bli dags att försluta avfallslagret i Östhammar, så det är inte av tekniska tidsskäl som man hetsar miljöminstern på besked. Min slutsats är att det handlar om partitaktik inför valet 2022.

Fördröjningar och fördyringar – verkligheten avviker från planerna
Professor Tomas Kåberger påpekar i en artikel i ETC (”Verkligheten är viktigare än planer”) att det alltid måste finnas reservkapacitet i näten för det fall att någon av Sveriges sex reaktorer skulle behöva snabbstoppas. De snart tretton årens fördröjning av Olkiluoto 3 har inneburit att Finland varje år importerat motsvarande el från Sverige, en efterfrågan som bidragit till att höja priset i södra Sverige. Kåberger pekar dessutom på det faktum att man i Frankrike, som är väldigt beroende av el från sina nukleära kraftverk, i oktober och november hade ett dubbelt så högt elpris som abonnenter i Skåne. När reaktorerna i Frankrike inte levererar planerade 60 GW, utan landar på 40 GW, uppstår en efterfrågan på el som dels innebär en ökad fossilt baserad produktion, dels en högre prislapp. Och till råga på allt kostar nästa franska reaktor i Flamanville, som nu beräknas tas i drift 2023, inte planerade 3,3 miljarder Euro utan 19,1 miljarder Euro. Någon kommer att få betala dessa svindlande summor.

Marknadsekonomerna hyllar planekonomin
En slutsats blir att de partier i Sverige som tydligast i alla lägen hävdar att marknadens lösningar alltid är bättre än statens ägande och drift den här gången väljer att underkänna marknaden och istället propagerar för en osannolik planekonomi, där konsumenter och skattebetalare ska betala mellanskillnaden mellan de skyhöga kostnaderna och marknadens verkliga elpriser. Vill verkligen svenska folket gynna en stelbent industrisektor, den nukleära och storskaliga energiproduktionen, hellre än att snabbt få tillgång till det smarta energi-internet som kan växa fram till bråkdelen av priset på den dyra och farliga nukleära produktionsapparaten?

Olika slags lagring borde alltid ingå
Vi borde lära av önationer runt om i världen, där man kombinerar vindproduktion med krav på lagringskapacitet, så att överskottsenergin tas tillvara och ger en stabil elförsörjning när det inte blåser. Lagring kan ske i form av vätgasproduktion, pumpkraft, batterier och annat, beroende på lokala förutsättningar. Att krampaktigt hålla fast vid den storskaliga kärnkraften påminner om hur IBM kämpade för sina stordatorer innan PC-tekniken tog över.

Rikta misstroendet mot bakåtsträvarna
Lobbyisterna som springer hos högerpartierna tycker säkert att de gör ett bra jobb. Tungviktarna på energisidan får gehör för sina argument och högerpartierna ser möjliga politiska poäng att plocka om de lyckas få väljarna att tvivla tillräckligt mycket på den energiomställning som pågår. Vill folk ha dyr, storskalig el eller ett flexibelt, smart energisystem? Misstroendet borde väckas mot de bakåtsträvare som inte vill släppa taget om en teknik, som gång på gång visat sig ödesdiger.
Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort, det visade incidenten i maj 2011 med den bortglömda dammsugaren i Ringhals 2, prislapp 1,8 miljarder SEK…..

Två frågor som aldrig ställs till högern

Den nya högern i Sverige slipper för det mesta besvärliga frågor från media. Den nya högern tycks hållas ihop av Ulf Kristersson, där KD och SD ingår på lite olika sätt och där L gärna vill vara med, men inte riktigt lyckas förklara hur deras liberala idéer hänger ihop med de andra partiernas delvis illiberala, i flera fall högerradikala och på vissa områden profilerade konservativa idéer. Public Service är numera påtagligt försiktiga i sin ”skjutjärnsjournalistik” (den minnesgode kanske drar sig till minnes Ortmark, Olivekrona och Orup den äldre…). Kanske är de oroliga att deras verksamhet ska krympas om högern får makten och ifrågasätter alltmer sällan högerns utgångspunkter. En majoritet av traditionella medier har dessutom ledarredaktioner med borgerliga sympatier och ser naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta de idéer man i grunden sympatiserar med.

SD vill tvinga fram frivillig återvandring 
Det finns många frågor Ulf Kristersson borde få svara på, när han nu ser så goda förutsättningar att komma överens med SD i sakfrågor. En sådan fråga är SD:s vilja att tvinga fram frivillig återvandring. (Det hör till bilden att det är helt fritt idag för den som vill, att lämna Sverige, men det räcker inte för SD). Det är ingen hemlighet att SD bygger mycket av sin profilering på att nedvärdera olika grupper, primärt personer som de räknar som icke-svenskar. Det senaste är att dessa ska förmås att återvandra. Här skulle alerta medier lätt kunna hitta intressanta infallsvinklar för att tvinga fram Kristersson ur skuggorna. De skulle t.ex. kunna fråga hur ordet ”frivillig” används när det inte längre handlar om frivillighet. Man behöver inte komma att tänka på ”Arbeit macht Frei”, men långsökt är det inte…. Man skulle därefter kunna ställa följande fråga.

Är det bra för Sverige att många branscher drabbas?
” Hur ser du på att SD inte vill integrera människor som bor och verkar i vårt land, utan vill att de lämnar Sverige, mot bakgrund av att vår industri, många serviceyrken, vården och lågbetalda jobb utförs av just den kategori människor SD pekar ut? Det är många i transportnäringen, bussförare, taxiförare, hemtjänstpersonal, deltidsarbetande inom olika sektorer, men även IT-experter från andra länder osv som gör stor nytta i samhället. Hur ser du på detta? Är det bra för Sverige om Åkessons idéer får genomslag? Är det bra för välfärden, för vården, för transportnäringen och för svenska näringslivet och för de människor det berör, att jobb som kan beskrivas som lågstatusyrken blir bristyrken?”

Det finns en viktig fråga som aldrig ställs om kärnkraften
En annan fråga som kommit att dominera klimatdebatten ä r kärnkraften. Detta trots att ingen tror att detta energislag (som ofta lite svävande kallas Generation 4) kan leverera en enda ny kWh de närmaste 15 åren. Nämnda fyra partier svarar reflexmässigt ”kärnkraft” så fort energi och klimat kommer upp som tema. Men den kanske mest avgörande frågan ställs aldrig till något av partierna. Ska elen vara dyr eller billig?

Diagram över produktionskostnader per energislag (Wikipedia)

Ska elen var billig för industrins konkurrenskraft eller dyr för att 
kärnkraften ska bli lönsam?
” Det talas hela tiden om behovet av kärnkraft för att säkra energiproduktionen i Sverige. Trots att ny vindkraft och ny havsbaserad vindkraft tillsammans med olika slags lagringslösningar skulle bli billigare och snabbare att koppla in på elnätet. Kärnkrafts-el är omkring 3-4 gånger så dyr per MWh som vind-el (se diagram ovan). Hur ser du på energipriserna, är det viktigaste att svensk industri får konkurrenskraftiga, låga, inköpspriser på sitt elbehov eller är det viktigaste att elproducerande kärnkraftsbolag får lönsamhet i sin dyra elproduktion? Ska elen vara billig för att gynna industrin eller dyr för att göra elproduktionen lönsam?”

Det hade varit viktigt för väljarna att få veta hur högern tänker kring båda dessa frågor i god tid före valet.

Självkörande bilar – vad ska vi ha dem till?

Hållbar utveckling handlar om många olika perspektiv, lösningar och prioriteringar. I flödet av texter om cirkulär ekonomi – som har en viktig roll för omställningen, men inte kommer att lösa allt – tar jag denna gång upp fenomenet självkörande bilar. Ett av Sveriges ledande konsultföretag på trafikområdet är Trivector, med huvudkontor i Lund och verksamma i hela landet. Häromdagen hade de ett intressant kortseminarium om just självkörande bilar. Här mina intryck.

Reflexion – kommer tekniken bara för att den är möjlig?
VD Christer Ljungberg inledde med den kanske mest intressanta frågan om vad vi ska ha självkörande bilar till, vilket problem är tekniken tänkt att lösa? Utan att glida in i alltför långtgående filosofiska resonemang är det naturligt att tänka på andra tekniklösningar som sett dagens ljus just för att de är möjliga. När det militära flyget utvecklat överljudsplan kom tanken att bygga passagerarplan på en liknande teknik. Bara för att det var möjligt. Detta var när månlandningen just ägt rum, teknikoptimismen var stor och oljekrisen låg i framtiden, liksom Agenda 2030. Concorde sågs som ett prestigeprojekt och kostade stora summor för de franska och brittiska bolag som var involverade. Den sista flygningen genomfördes 2003. Men tillbaka till Christer Ljungbergs presentation.

Fem nivåer av automatiserad körning
Alla nya bilar har idag teknik, som hjälper föraren att manövrera bilen. Kameror, sensorer och parkeringsfunktion är de enklaste. Christer Ljungberg visade oss fem nivåer av automation, som tillverkarna laborerar med.
Nivå 1. Assisterad körning. Dödavinkeln-varnare, filassistans etc.
Nivå 2. Delvis automatiserad körning. Parkeringshjälp, stop-and-go i köer.
Nivå 3. Avancerad automatiserad körning. Filbyte, signalering, fartanpassning etc.
Nivå 4. Helt automatiserad körning. Datorn kör bilen och låter föraren ta över när datorn inte kan hantera situationen.
Nivå 5. Autonom körning. Destinationen knappas in och bilen kör själv till målet.
Enligt Christer Ljungberg erbjuder biltillverkarna idag nivå 2. 1400 bilar rullar idag i USA i 36 delstater som olika pilotprojekt. Bara Tesla har haft 11 dödsolyckor med självkörande fordon inblandade. I Kina rullar ett stort antal robotfordon, men det finns ingen tillgänglig statistik därifrån.

Det pågår försök
Ett företag i USA har som koncept att fjärrstyra förarlösa fordon under framkörning, så att bilarna i princip fungerar som en slags ”halv-taxi”, där föraren kör själv till sin destination, men framkörning och parkering sköts av en fjärrstyrningscentral. Scania har förarlösa lastbilar och flera olika projekt testar självkörande fordon inom avgränsade områden, där risken för blandtrafik är mindre. Av 10 studerade huvudstäder i ett projekt var det ingen stad som planerade för självkörande fordon.

Samhällsnyttan måste gå före egennyttan
En mycket viktig insikt från de forskningsprojekt som genomförts är att ett samhälle med självkörande bilar resulterar i fler bilar i rörelse. Effektiviteten och tillgängligheten till en snabb och individuell transport mellan två fritt valda punkter leder till fler transporter. Och denna insikt måste rimligen innebära, är min slutsats, att nyttan på samhällsnivå med självkörande fordon behöver utredas och prioriteras mycket noga. Att det på individnivå kan finnas tidsvinster och liknande får inte dölja det faktum att städerna som helhet kommer att behöva hantera ökande trafikmängder. Vad vi egentligen ska ha självkörande bilar till måste få avgöras av samhällsnyttan, inte av kortsiktiga egenintressen hos resenärer.

Förare i beredskap – FIB
En detalj som jag lärde mig på seminariet var begreppet FIB, som betyder Förare i Beredskap, en term som fångar behovet av att föraren är beredd att gripa in i framförandet av fordonet när datorn inte längre klarar uppgiften. Det kan ju som bekant alltid uppstå snabba förlopp i trafiken, där det bästa av två dåliga alternativ måste väljas. Att köra i diket och kanske kollidera med en brevlåda eller att köra på en lös hund, eller ett barn, som springer över vägen kan vara en sådan situation. FIB leder i min föreställningsvärld till slutsatsen att helt autonoma fordon ligger mycket långt in i framtiden. Det kommer alltid att uppträda akuta situationer, där vi snabbt behöver ta ställning. Drömmen om att sitta och jobba i bilen med datorn i knät medan bilen kör till destinationen känns därför som en avlägsen utopi. Det går inte att sekundsnabbt ingripa om all uppmärksamhet är riktad någon annanstans än på vägen.

Modellering
Mot slutet av seminariet redovisades en modellering som gjorts där relativt realistiska parametrar stoppats in i modellen. Att dela resa – åka tillsammans – skulle kunna innebära i genomsnitt 2,1 personer per fordon. Att utnyttja samma fordon vid olika tillfällen ökar nyttjandet av varje fordon, men leder också till fler resor med framkörning och parkering. Enligt de siffror som projektet redovisade skulle antalet fordon kunna minska med 14 procent men trafiken skulle samtidigt öka 33 procent. Detta är ytterligare ett argument till att avvakta med införandet av självkörande fordon, för precis som Christer Ljungberg inledde med – vad är det för problem vi vill lösa, egentligen? Här nedan en bild från seminariet som visar hur trafikmängden kan öka i Göteborg med självkörande bilar.

Ökade trafikvolymer i Göteborg

Fallgropar
Bara för att tekniken finns är det inte säkert att den ska införas snabbt. Vi behöver verkligen fundera på hur vi vill lösa mobilitetsfrågorna på samhällsnivå för att inte den nya tekniken ska lura oss in i nya dilemman och en ökad energianvändning. Besinning är ett bra ord.

Länktips: Se hela seminariet här: https://www.youtube.com/watch?v=ptGjskpUTVQ

Magdalena Anderssons linjetal – några tankar

Stefan Löfvén avgår och ersätts av Magdalena Andersson som partiordförande. Inom kort får vi besked om hon också accepteras av en majoritet av Riksdagen som statsminister och därefter lär hon byta ut några ministrar om allt går som hon tänkt sig. Att göra en omorganisation inför valet 2022 är troligen klokt, eftersom Stefan Löfvén så tydligt förknippas med alla de kriser som han – trots allt med framgång – tvingats lösa. Nu behövs en annan röst och en annan inriktning och det insåg nog Löfvén själv. Kristersson, Busch och Sabuni har för sin del tänkt sig att framtiden ligger i att samtala med och hitta en samsyn med populisterna med rötter i det antidemokratiska träsket.

Att känna sig hemma
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal, som hon höll som nyvald ordförande. Det var personligt och tydligt. Hennes parti spretar åt lite olika håll, så som det alltid har gjort. Några känner sig mest hemma i de storskaliga lösningarna, där det känns tryggt. Tillsammans blir man stark. Andra vill ta tillvara vars och ens unika erfarenheter, kanske se till att solidariteten i närsamhället blir en trygghet och en tydlig röst när centraliseringen leder till nedläggningar av samhällsservice osv. Civilsamhället gör stora insatser i det lilla, och där finns, tror jag, många av S-sympatisörerna. Spännvidden är stor. Från stålindustri till hantverk för ett humanitärt hjälpprojekt.

En del om klimatet
En fråga som alla måste förhålla sig till är klimatet. Magdalena Andersson talade om klimatet, om hur hon vill öronmärka 100 miljarder till klimatinvesteringar, bygga ut fiber, förenkla tillståndsprocesser och skynda på utvecklingen. Stål utan kol, stora industrisatsningar och andra exempel nämndes, men också att kärnkraften blir för dyr och tar årtionden att få på plats – vi måste utveckla energisektorn mycket snabbare än så. Hon talade om samarbete och ömsesidigt beroende, att vi ska ha höga ambitioner, ta ledartröjan och visa att det går. Hon gör en poäng av att investeringar utomlands (som högern vill satsa på) inte skapar jobb här hemma. Det gröna folkhemmet ska inte vara ett fuskbygge, säger hon, och knyter an till det Göran Person gärna talade om, men aldrig sjösatte.

Om omställning är svårt att kommunicera – det är ändå omställning som krävs
Framtiden har valt oss, sa hon på slutet och det är en snygg variant på att säga att vi faktiskt har ansvaret för att framtiden blir så bra som vi förmår. Samtidigt blir mitt totalintryck att klimatfrågan ännu inte har landat hos henne eller hennes parti som den övergripande och mest akuta fråga vi måste hantera. Vars och ens personliga ansvar för välfärden och jämlikheten lyfte hon i sitt tal, men inte i avsnittet om klimatet. Hon kunde ha noterat att vår livsstil inte hänger ihop med Paris-avtalet, att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som vanligt, att var och en måste ta ansvar för det vi kan. Men det gjorde hon inte.

Ständigt nya delbeslut och avvägningar som hon kunde nämnt
Preem-utbyggnaden, Cementas ofullständiga ansökan om fortsatt brytning på Gotland, beslut om Brommas nedläggning eller ej – alla dessa konkreta delfrågor måste hanteras av en regering som förstår vilka prioriteringar som måste gälla. Det kommer hela tiden nya delfrågor som i förlängningen kan jämföras med skövlingen av Amazonas regnskog. Antingen väljer vi att skydda planeten eller så väljer vi kortsiktiga vinster. Det räcker inte att vi sakta byter ut fossildrivna bilar mot elbilar. Vi måste ställa om grunden för vårt välfärdssystem. Men det vinner man inget val på att säga. Hon kunde ha tangerat frågan och pekat på svårigheterna, men det gjorde hon inte. På det sättet missade hon chansen att skapa sig själv ett handlingsutrymme. Hade hon nämnt att en mycket stor del av dagens välfärd bygger på fossilanvändning, som vi snabbt måste fasa ut hade hon skapat ett visst utrymme för de kommande beslut som – oavsett regering – måste till.

Helhetsperspektivet och synergierna
Något annat jag saknade i Magdalena Anderssons tal var ett tydligt avsnitt om behovet av sammanvägning och helhetsperspektiv. Hur dagens budgetsystem på alla nivåer landat i suboptimerande stuprörslösningar. Ta regionernas utveckling som ett exempel. 21 olika myndigheter, som uppenbarligen hanterar gemensamma problem som pandemin på ett icke samordnat sätt. Öronmärkning av pengar kan bli ett annat sådant exempel. Man ser ett behov, beslutar om resurser, men tidsfaktorer och annat gör att pengarna inte kommer till användning.

En idé jag går och bär på
Eller ta detta med arbetslöshet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns lösningar som på ett enkelt sätt skulle lotsa in hundratals, kanske tusentals arbetslösa in i en arbetsgemenskap. Men våra strukturer och system bygger på det gamla sättet att organisera arbete, arbetslöshet och bidrag. Det finns sätt att skapa arbete ur ett bottom-up-perspektiv och där regelverket idag – helt i onödan – skapar bromsklotsar. Det blir för detaljerat att redogöra här för det jag tänker på, men den som är intresserad kan kontakta mig. Det är frustrerande att så mycket inte blir gjort, som skulle gjort så stor skillnad.


Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Om klimatmålen och fem scenarier

Konsumtionsmetoden för att bedöma utsläpp av koldioxid innebär att även de utsläpp som äger rum på annan plats i världen räknas in. Är produkterna tillverkade på annan plats räknas de ändå till Sveriges utsläpp om produkten konsumeras här. Även svenska resor ingår. Å andra sidan räknas svensk export bort från de svenska utsläppsnivåerna. Metoden ger en tydligare bild av hur vår livsstil påverkar utsläppsnivåerna. Per person och år orsakar varje svensk i genomsnitt 9 ton CO2-utsläpp. Nu har en forskargrupp under ledning av Jörgen Larsson från Chalmers sammanställt en rapport på 71 sidor, med fem olika scenarier, som är intressant läsning. (Länk till rapporten, se nedan).

Fem scenarier
Man har gått grundligt tillväga och redovisar de fem scenarierna, hur man gått till väga och särskilt noga analyserat persontransporter, byggande och livsmedel. (Vi som varit med ett tag minns Stefan Edmans rapport ”Biffen, bilen, bostaden”, SOU 2005:51 som kom för 16 år sedan ….). De fem scenarierna som redovisas kan kort beskrivas så här:
ett – fortsätt som nu med de beslut som tagits
två – genomför teknikförändringar för att nå målen
tre – lägg till ytterligare insatser med teknik och beteende för att även nå utanför Sveriges gränser med det som görs
fyra – utgå från stora tekniska och beteenderelaterade insatser, bl.a. kring flyg, personbilar, nötkött etc.
fem – bortse från teknikförändringar och satsa på beteenderelaterade insatser.

Det räcker inte med det ena eller det andra
De fem scenarierna svarar därmed i hög grad på frågan om det räcker med teknik av typen att fånga in koldioxid, om det räcker med beteendeförändringar eller om det behövs genomförande av båda delarna. Slutsatsen av min läsning av rapporten blir att det inte räcker med det ena eller det andra, vi måste lyckas med både och, om vi ska ha en rimlig chans att på ett rättvist sätt bidra till att hejda uppvärmningen. Eller som författarna själva skriver på sidan 6:

” En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet. Det gäller även om resten av världen också genomför en klimatomställning. Resultaten visar också att enbart omfattande beteendeförändringar, och ingen avancerad teknik, ligger ännu längre ifrån målen i Parisavtalet. En kombination av både avancerad teknik och vissa beteendeförändringar skulle däremot kunna ge en utveckling som ligger i nivå med de genomsnittliga utsläppen per person som Parisavtalets mål motsvarar år 2050″.

Business as usual, plus lite osthyvel räcker inte
Teknikutveckling, implementering av ny teknik och bred acceptans för ändrade beteenden är vad som krävs. Rapporten har Sveriges parlamentariska miljömålsberedning som mottagare och är antagligen svårsmält läsning för de flesta, som kanske trott att lite osthyvel-åtgärder och kosmetisk förändring av det rådande systemet skulle vara tillräckligt. Det krävs mycket mer. Om Miljömålsberedningen inte gör politik av scenario fyra ovan, som är det scenario som har bäst chans att bli framgångsrikt blir svekdebatten stark. ”Varför gjorde ni inget när ni hade ett tydligt beslutsunderlag?”, kommer det att heta.

Mycket kalkyler och tillhörande grafik
Rapporten har många genomarbetade delar, stapeldiagram och kurvor som ger en samstämmig bild hur de fem scenarierna skulle påverka de svenska CO2-utsläppen. Så här kan det se ut:

Ur Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige av Jörgen Larsson mfl

Svårt att sia om teknikutveckling
När det gäller teknikutvecklingen pekar rapporten på hur svårt det är att förutse hur utvecklingen tar fart. Får vi självkörande bilar? När kommer elflyget? När kan infångning och lagring av CO2 bli standard så att koldioxid kan lagras i berggrunden? En fråga som inte nämns under avsnittet om flyget är hur en förtida avskrivning av värdet på flygplan med konventionell drift ska finansieras. Det finns enligt uppgift från annat håll cirka en miljon flygplan i världen, som delvis är nyanskaffade. De står som en tillgång i bolagens balansräkningar och att plötsligt värdera dem till värde noll skapar problem. Tidsfaktorn för teknikskifte och beteendeförändringar kommer att spela stor roll, är min bedömning. Även finansieringsfrågorna för nya investeringar behöver adresseras på ett genomtänkt sätt, i rätt ordning och på ett transparent sätt.

Bilåkande och några siffror som fastnade i minnet
En annan detalj som fastnade vid genomläsningen var att en delad bil kan beräknas ersätta 6 ägda bilar. Och när vi minskar bilåkandet med 1 procent och alla istället reser kollektivt, ger det en ökning av kollektivresandet med 5 procent, helt enkelt beroende på att det är så många fler bilar på vägarna än bussar. Eller om hälften av alla bilpendlare stannar hemma två dagar i veckan – så som de lärt sig göra under pandemin – ger det en femprocentig minskning av allt bilåkande.

Det finns fortfarande tid att ställa om
Det finns mycket att lära sig av rapporten, men slutintrycket blir ändå att vi måste göra så mycket som möjligt. Vi kan inte tro att det räcker med det ena eller det andra.

Länktips:
Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige – underlag för diskussioner om nya klimatmål
https://research.chalmers.se/publication/526528/file/526528_Fulltext.pdf