Hänsynslöshet handlar om både miljö och medmänniskor

Det finns ett samband mellan jämlikhet och miljöhänsyn hävdas det i en ny rapport som Göteborgs Universitet har bidragit till att ta fram. (Se länk nedan). 5000 personer från 25 länder har fått ge sin syn på hur mycket eller hur lite vi bör sträva efter jämlikhet i samhället. Personerna  fick också svara på frågor om sin syn på klimatfrågan och i vilken grad de var villiga att skriva på namninsamlingar, köpa miljövänliga produkter eller ge pengar till en miljöorganisation.

Lars-Olof Johansson, docent och medförfattare till rapporten summerar slutsatserna så här: ”De som tycker att vissa grupper bör dominera över andra tenderar också att tycka att människan bör dominera över naturen.”

Hänsynslöshet finns på flera plan
Jämlikhet och miljöhänsyn hänger således ihop. Ju mindre vi bryr oss om varandra, desto mindre bryr vi oss också om vår miljöpåverkan. Hänsyn till medmänniskor och natur tycks hänga ihop. Och omvänt. Rapporten synliggör ett samband mellan ojämlikhet och klimatskepticism. Det kan räcka att tänka på skillnaden mellan trump och Merkel för att förstå hur attityder till kvinnor, medmänniskor, klimat och miljö kan hänga samman. Tyskland har påbörjat utfasningen av kärnkraft, medan USA nu återigen tillåter brytning och transport via pipelines av fossila bränslen även genom områden som tidigare ansågs skyddsvärda. På hemmaplan kan det räcka att fundera på hur jämlikhetsarbetet tar sig uttryck hos SD och hur det korrelerar med synen på klimathotet.

Länktips: Länk till nyhet om rapporten

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Tåg till Marrakech

Den här veckan samlas delegater och påtryckargrupper i Marrakech för årets klimatmöte i FN-regi, COP22. Senast det begav sig, i Paris förra året, lyckades världens länder enas i ett åtagande om ett tvågradersmål och ambitionen att temperaturhöjningen ska stanna väl under två grader jämfört med förindustriell tid. Parisavtalet har redan trätt i kraft, eftersom tillräckligt många av världens länder nu har ställt sig bakom avtalet. Det som återstår är att på olika sätt förverkliga avtalets innebörd, exempelvis att fördela minskningen av koldioxidutsläpp inom EU.

Så skapas manöverutrymme
Tankesmedjan Fores deltar i Marrakech. I söndags deltog jag tillsammans med ett 20-tal andra personer i ett miniseminarium/samtal med Fores VD, Mattias Goldmann, i Göteborg. Mitt bidrag till processen var bl.a. att lyfta fram behovet av en bra ”story”. Det är avgörande hur COP22 sammanfattas och beskrivs, eftersom det i sin tur ger rubriker och prioritering (eller inte) i nyhetsmedias rapportering. Och dessa rubriker blir i sin tur en sammanfattning som den breda allmänheten kan ta till sig. Som en konsekvens av vilken bild allmänheten får av förhandlingarna skapas också en generell förståelse för klimatfrågans angelägenhet och ett manöverutrymme för politiker att ta beslut som verkar i önskad riktning. Ju tydligare bilden sjunker in att åtgärder är nödvändiga, desto större manöverutrymme för våra beslutsfattare.

Smartness i stället för förbud
I söndags nämnde jag också vikten av att inte alltid sätta etiketten ”klimatåtgärd” på allt som görs. Människor vill ha ett gott liv. Och de val vi gör ska naturligtvis samtidigt vara bra för klimatet. Men vi behöver inte nödvändigtvis hela tiden motivera nya lösningar primärt med klimatargument. En sådan rubricering kan skapa onödiga låsningar och motstånd. Folk vill kunna beskriva sina aktiviteter som smarta och fyllda med livskvalitet. Att ha solceller på taket ger en viss andel självproducerad el, samtidigt som det gynnar utvecklingen i stort.

Tåg i stället för flyg men inte som uppoffring
Mattias åker den här veckan vidare med tåg till Marrakech. Han stannar till under resan och träffar olika aktörer, fångar upp argument och gör tågresan till något konstruktivt i stället för en uppoffring (att inte flyga). Det är precis så vi måste tänka. Klimatfrågan löses bäst med konstruktiva och positiva ställningstaganden. Och tvång och lagstiftning får användas som ett komplement när frivilligheten inte räcker till.

http://klimatforhandling.se/coptrain/

Tänk helhet i logistikfrågan

Ingenjörer för Miljön ordnar tillsammans med Läkare för Miljön sedan många år gratisföreläsningar i Göteborg på olika miljö- och hållbarhetsrelaterade teman. Den 2 november 2016 var rubriken ”Hamnen växer – i Falköping!” och handlade om framgången med Skaraborg Logistic Center (SLC), som utvecklats de senaste 15-20 åren tack vare ett gediget och långsiktigt arbete hos Falköpings kommun, nyckelaktörer i industrin, god samverkan med Banverket/Trafikverket och en god portion prestigelöshet.

Avgörande för klimatfrågan
Transportsektorn är avgörande för att lösa problemet med klimatförändringarna orsakade av fossila utsläpp. Mer transporter behöver gå på räls, där elektrifiering är möjlig och där elproduktionen kan vara fri från fossila utsläpp. Och infrastrukturfrågor är långsiktiga. De lösningar vi ska ha om 10 år måste redan vara planerade.

Kloka personer planerar
Ansvarig på kommunen har varit Leif Bigsten, som också var en av föredragshållarna tillsammans med professor Rickard Bergqvist från Handelshögskolan i Göteborg. På ett förutseende och metodiskt sätt har Falköping lyckats etablera en viktig delkomponent i det regionala logistiska systemet, en terminal för gods som fungerar som ett viktigt nav i Skaraborg. Inte nog med att man kan hantera hela godstågslängder på 650 meter och containers, trailers och virkeslaster, man tänker även helhet och säkerställer att lastbilstrafiken ska få rimliga förutsättningar till angöring och anslutning till de större trafiklederna utan köbildning och andra hinder.

Helhetstänk viktigt
Det blir för detaljerat att här gå in på alla detaljer i uppbyggnaden av SLC, mer information finns på en länk nedan. Den fråga som blev lite hängande i rummet var hur den framtida regionala logistiken egentligen ska se ut. Göteborgs Hamn skulle behöva fler lokala noder i regionen för att effektivt styra transportvolymerna mot mer tåg och mindre lastbil. Det är inte rimligt att lasta fartygscontainrar direkt på lastbil inne i centrala Göteborg, eftersom antalet lastbilar då blir otroligt stort. De stora containerfartyg man talar om ska angöra Scandiahamnen kan ta upp till 18000 containrar. Hur lång blir långtradarkön när alla dessa ska ut på E6:an eller E20?

Regionala noder
Det behövs ett helhetsgrepp kring den regional framtida logistiken, både för persontrafik – det räcker att snegla på den skånska Pågatågen för att bli avundsjuk – och för gods. Rimligen bör Göteborgs hamn serva större delen av södra Sverige och Norge både för export och import. Och då skulle en fungerande järnväg till Oslo-området vara intressant, liksom till Fyrbodalsområdet och till Sjuhärad, kanske vidare till Jönköping. Någon borde säkerställa att vi inte suboptimerar lösningarna och bygger fast oss i terminaler på Hisingen, som snart kan korka igen hela Göteborg om alltför mycket gods flyttas till lastbil från de fraktfartyg som ska angöra Göteborg.

Frågan är om Göteborgs Stad, som intressent och ägare i Göteborgs Hamn, prioriterar rätt när man placerar en ny terminal vid Arendal på Hisingen. Borde inte Skaraborg Logistic Center inspirerat beslutsfattarna till ett mer regionalt tänk?

Länktips:
Nyhet om ny terminal
http://www.skaraborglogisticcenter.se/

 

Klimatet, rollfördelning och demokrati

Klimatfrågan är på agendan. På någon nivå lyckades världens politiska ledare enas om ett gemensamt ställningstagande i Paris i december 2015. Ett misslyckande hade varit svårt för flera av politikerna att hantera. Samtidigt pågår initiativ på andra nivåer. I Västra Götaland har Länsstyrelsen och Regionen skickat ut en remiss till 49 kommuner och en rad andra organisationer under rubriken ”Strategiska vägval för ett gott liv i en fossiloberoende region 2030″. På kommunal nivå sätts ambitiösa mål. Även företag och fristående organisationer arbetar fram bra beslutsunderlag. Frågan är var initiativen ska tas och på vilken nivå samordningen ska ske.

Vi har inte råd att chansa
Klimatfrågan har varit känd i decennier. För 10 år sedan fick Al Gore starkt genomslag samtidigt som Sternrapporten visade att vi vinner rent ekonomiskt på att hantera klimatfrågan innan effekterna slår igenom. Sedan dess har steg för steg medvetenheten ökat om frågans allvar. Temperaturen på jorden har fortsatt att stiga, nya väderfenomen visat sig och varningssignalerna har blivit allt tydligare. Klimatskeptiker och dito förnekare finns naturligtvis kvar. Men de flesta inser att frågan är tillräckligt allvarlig för att motivera kraftfulla åtgärder nu. Det duger inte att chansa och tro att alla indikatorer på en påbörjad klimatförändring råkar vara tillfälligheter som inte beror på mänsklig påverkan.

Fru Merkel är modig och norrmännen inser vad som måste göras
Det som återstår att reda ut är hur olika åtgärder ska beslutas, finansieras och synkroniseras på rätt nivå. I Tyskland finns förslaget att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar från år 2030. I landet där VW, BMW, Porsche och Daimler sysselsätter tusentals bilarbetare och där fri fart på Autobahn fortfarande ses som en mänsklig rättighet. I Norge växer elbilsanvändandet och Oslo förbereder för att förbjuda biltrafik i centrum. Den välmående kranskommunen Baerum utanför Oslo, med en majoritet Höyre-väljare har presenterat en rapport, där man inser att bilen inte längre kan vara det självklara transportmedlet. Exempelvis vill man förbjuda biltrafik 500 meter från alla skolor. En enkel, symbolisk och tydlig signal om att bilen inte ska användas i onödan.

Ifrågasättande formulering
Öckerö kommun har idag 18 oktober ett sammanträde i kommunstyrelsen där man ska ta ställning till ett remissförslag på den skrift jag nämnde ovan, ”…fossilfrihet 2030″. Intressant nog väcker Öckerö en diskussion om regionens förslag ska ses som remiss för yttrande eller som bindande åtaganden. Så här skriver man i förslaget till remissvar: ”Det är oklart om dokumentet är en bindande överenskommelse med åtaganden för gemensamma satsningar, en strategi eller bara en verktygslåda från vilken kommun själv kan välja satsningar vid önskan. Dokumentets syfte och funktion blir ännu mer oklara, när det i remissvaret efterfrågas ett ställningstagande om kommunens roll i det framtida arbetet med dokumentet och vilka satsningar kommunen kan bidra med. En remiss efterlyser i vanliga fall ett ställningstagande till dokumentets innehåll och inte något som kan tolkas som åtaganden från den svarande parten.” 

Stå upp för demokratisk förankring och legitimitet
Det är bråttom, kan vi tycka. Strunt samma vem som beslutar vad. Bara ni gör något! Samtidigt finns det just nu ett globalt underskott i förtroende för demokratiska principer och mekanismer. Folk vill känna att de har möjlighet att påverka. Kommunen är den naturliga demokratiska centralpunkten. I en kommun blir politiken konkret och begriplig. Behovet av att snabbt komma till skott med åtgärder på klimatområdet får inte slå undan benen för den demokratiska legitimiteten.

Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.