Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Företagen behöver tänka transparent

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”:  här.

Hållbarhet genom att lita på kunden

Efter en långhelg på hotell i utlandet dimper det ner ett halvettrigt flåsmejl från hotellkedjan. De vill veta hur vi upplevde vistelsen, vad som var bra, mindre bra osv. Många av frågorna handlade om personalens bemötande, några om rummens beskaffenhet. Ingen fråga handlade om vad vi som besökare saknade. (Naturligtvis – det bestående intrycket ska ju vara att jag intalar mig själv att besöket var väldigt bra och att jag vill återkomma). Jag kunde ändå inte låta bli att peka på några saker de lätt kan göra. Kvalitet är inte mätbar yta. Kvalitet handlar om mycket mer.

Badrummet
Enklast var att börja i badrummet. Varför alla dessa småförpackningar? Det fungerar ju utmärkt med väggmonterade tvål- och schampoobehållare av refill-typ. Och varför nya handdukar varje dag? De jag hade första natten duger gott ett par nätter till. Det har väl svenska hotell fattat sedan decennier hur mycket tvätt det sparar att inte byta handdukar varje dag.

Frukosten
Varför så anonym frukost? Ingen skylt någonstans som berättade vad det vad man åt – stackars allergiker. Och därmed heller ingen skylt om ”organic”, ekologiskt. Och därmed heller ingen chans att välja och ge hotellet en signal om vad man föredrar. Apelsinjuicen smakade vedervärdigt. Men folk drack liter efter liter. Det var ju juice. En morgon var det den stekta svampen som smakade beskt och oätligt. Men ingen klagade. Är det meningen att vi ska avtrubbas som konsumenter och utan frågor acceptera det som bjuds? Till saken hör att frukosten inte ingick i rumspriset utan debiterades med 150 kronor extra.

Samverkan
Hotellen borde förstå att det är genom att hjälpa gästen att göra smarta val som hotellen knyter sina gäster starkare till sig. Om det hotell jag bodde på hade gett mig ansvaret och förtroendet att göra tydliga val och sett mig som en medagerande istället för en passiv konsument hade de vunnit min respekt. Att reduceras till en gäst som snabbt ska äta det som bjuds och inte ställa några frågor känns väldigt gammaldags. Nytänkandet ligger naturligtvis i att involvera gästen i den kvalitets- och medvetenhetsresa som hotellet själva är inne i. Lojalitet på riktigt, inte på ett konstlat epostbaserat sätt.

Lita på kunden
Här finns också den generella slutsatsen från hotellexemplet. Det företag som tar sina kunder på allvar, som ger kunden möjlighet att uttrycka sina värderingar i relation till de tjänster och varor företaget erbjuder, det företaget kommer att kunna bygga mycket starka relationer till sina kunder och därmed ett starkt varumärke. Lita på kunden. Ge kunden förtroendet att vara klok och medskapande av det flöde vi kallar verkligheten.

Där ligger framtiden för de företag som vill tillhöra hållbarheten.

Gymnasieskolan out of the box

Det blir alltmer uppenbart att den offentliga förvaltningens strukturer inte fungerar för att optimalt stödja människor och deras utveckling. Unga människor behöver utbildning och hjälp att hitta en möjlig försörjning via ett yrke eller en verksamhet de har intresse och fallenhet för. Detta fungerar bara delvis idag. Statens strukturer för finansiering och genomförande av den formella delen av vuxenvardandet behöver anpassas till verkligheten.

Tänk nytt: varva utbildning och lärlingstid
Det är ingen naturlag att varje elev måste gå i gymnasieskolan under tre på varandra följande utbildningsår. Särskilt de ungdomar som utbildar sig för anställning i olika branscher kan behöva perioder av lärlingstid interfolierad med undervisningen. Låt exempelvis eleverna välja, med viss framförhållning, att under ett eller flera läsår arbeta på en eller flera arbetsplatser inom ramen för sin utbildning.

Ett exempel: tre studieår och fyra lärlingsperioder under fem år
Tre års gymnasiestudier skulle kunna se ut som följer:

Gymnasium år 1, helt läsår
Lärlingstid arbetsplats A, 4 månader sept-dec
Lärlingstid arbetsplats B, 6 månader jan – juni
Gymnasium år 2, helt läsår
Lärlingstid arbetsplats C, 4 månader sept- dec
Lärlingstid arbetsplats A, 6 månader jan – juni
Gymnasium år 3, helt läsår

Istället för tre års gymnasieutbildning genomförs gymnasieutbildningen under fem år och under denna period går eleven på tre olika arbetsplatser som lärling och får förståelse för arbetslivet. Samtidigt kanske de också inser varför matematik är viktigt när man bygger, eller varför kunskaper i kemi är avgörande när man t.ex. arbetar i industrin med underhåll och rengöring av maskiner etc.

Gör både utbildning och yrkesliv intressantare
Det är svårt att som ung veta vad man ska ägna sig åt. Det är också svårt att förstå vilka kunskaper som är viktiga för en viss typ av yrke. Genom att skapa ett samband mellan utbildning och senare yrkesroll blir både utbildningen och yrkesvalet intressantare.

Även småföretag
För att det ska fungera måste lärlingsplatser kunna ordnas på alla slags företag, även fåmansföretag. Kanske är det just där lärlingssystemet skulle kunna göra mest nytta. För att ta vara på det kunnande som nu riskerar att gå förlorat för att mångårig erfarenhet kan vara så svår att fånga i ord och bild. Hantverksyrken, tekniska yrken och yrken med särskilda krav – här måste strukturerna stödja kunskapsöverföring på ett mänskligt plan.

För ungdomarnas och för samhällets skull
Det är dags att testa nya former av lärande. Vem ska annars bygga våra kakelugnar, vem ska annars höra på maskinens ljud att den behöver smörjas, vem ska fånga upp generationers nedärvda yrkeserfarenheter? För att inte tala om denna förödande arbetslöshet, detta utanförskap, som bara kan leda fel.

Bortom tillväxten

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Kombinationskrisen och civilsamhället

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.

Paradigmskifte på ekonomins område

Det är nödvändigt att se i backspegeln för att kunna navigera framåt. Finanskrisen utlöstes 2008 då Lehman Brothers gick i konkurs (med USD 600 milliarder i tillgångar!). Genom att se denna händelse och utvecklingen därefter i ett större sammanhang blir både verkligheten och tillgängliga åtgärder mer begripliga. Global Utmanings chefsekonom Sandro Scocco höll den 29 nov en välbesökt föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg på detta tema.

Upplösning sedan 2007
Vi har sedan slutet av 1700-talet levt i perioder av olika rådande paradigm på ekonomins område. Mellan dessa perioder har relativt sett kortare perioder av ”upplösning” återkommit. Nyorientering och osäkerhet präglar dessa kortare upplösningsperioder. Det tar tid att forma en ny gemensam doktrin, som ”alla” kan ställa sig bakom. Vi är just nu inne i en sådan upplösningsperiod, förklarade Sandro Scocco. Den började redan 2007 när många människor i USA tvingades överlämna sina hus till banken. Hur snabbt vi kan komma ut ur den var han inte lika säker på. Vad som är uppenbart är att ett nytt rådande paradigm måste klara att ge svar och framkomliga lösningsvägar till de multipla, verkliga problem världen står inför: miljö, skuldsättning, resursbrist, arbetslöshet, åldrande befolkning, ojämn inkomstspridning, handelsobalanser etc. Problem som är mer sammanflätade än vi tycks vilja inse.

Räntan hänger ihop med tillväxten
Det är ingen tillfällighet, menade Sandro Scocco, att räntan ligger nära noll idag. Räntan förutsätter en tillväxt som ska betala räntan. När tillväxten landar nära noll finns inte utrymme för en ränta. Samtidigt skenar bostadspriserna när räntan blir låg. Dagens bostadspriser bygger på att räntan fortsätter att vara låg. Utan tillväxt finns heller ingen som kan betala en hög ränta. Systemen blir ömsesidigt beroende av varandra.

Arbetslöshet
Ett problem i Europa är den höga arbetslösheten. 25 % och alarmerande 50 % bland unga människor i Spanien. Vi ligger jämförelsevis bättre till med 8 % generellt i Sverige. Då ska vi minnas att det inte är länge sedan en arbetslöshet i Sverige på 3,8 % beskrevs som massarbetslöshet. Arbetslösheten är förutom ekonomiskt belastande för individer och samhälle också en grund för ökande social oro. I Grekland sitter nu uttalade nynazister i parlamentet med stöd av cirka 14 procent av väljarna. (Man kan undra om militären förbereder ett maktövertagande).

Nobelpristagare mot nobelpristagare
En nästan komisk effekt av rådande ekonomiskt läge är att nobelpristagare hamnar på helt olika sidor i argumentationen. Några hävdar fortfarande att det som hänt inte kunde förutsägas alternativt egentligen inte har hänt. Andra nobelpristagare pekar på nödvändigheten av en genomgripande omprövning av de modeller som styrt ekonomiteorin i modern tid (huvudsakligen Keynes och Friedman).

Sverige är ”bäst i klassen”
Skuldsättningen i olika länder bekymrar analytiker. Den brittiska tidskriften Money Week skrev nyligen att ”detta är den allvarligaste varning vi någonsin skrivit”. Man hade kommit fram till den brittiska skulden just nu uppgår till 1000 % av BNP. Sverige anses ligga bra till. Vår totala skuld beräknas till 400 % av vår BNP. Dvs fyra år av vår totala produktion har vi redan konsumerat. Och hur vi ska vända denna utveckling är det i dagsläget ingen som har en plan för. Tills vidare räddas bankerna från att gå omkull.

Bankernas guldsits
Sandro Scocco nämnde även den speciella sits bankerna har. Man kan räkna hem sin vinster, men så fort det blir tal om förluster förväntas staten (skattebetalarna) stå för notan. Vinster enligt ett kapitalistiskt system, förluster enligt ett socialistiskt. Hur länge detta ska fortsätta utan ändring är, tror jag, mest en fråga om tajming och politisk fingerfärdighet. Det är troligen känsligt att tala om ”socialisering av bankerna”.

Nya banker?
Kanske blir lösningen att etablera ett helt nytt, fristående banksystem baserat på fler värden än de gängse: värdet av individers och samhällens motståndskraft, social entreprenörsanda och andra immateriella värden. Dvs en sammanvägning av ekonomi, sociala parametrar, kulturella värden, medmänsklighet och framtidstro.

Länktips: Tankesmedjan Global Utmaning www.globalutmaning.se

Ekonomisk dynamik

Varselvågen sköljer över landet. Det exportberoende Sverige känner snabbt av när efterfrågan faller. Globaliseringen gör alla beroende av alla. Konkret innebär varslen att det blir en mer orolig vinter för många. Handelsbalansen kräver exportintäkter som kan väga upp importutgifter för olja, livsmedel (50% importeras!) och många insatsvaror i industrin. Hur ska företagen fånga upp variationerna i efterfrågan?

Tillväxtekonomin dolde problemet
Praxis har varit att det ekonomiska gummibandet har varit sysselsättning. Man avskedar personal i sämre tider och anställer i bättre tider. Om konjunkturen förändras enligt vad vi vant oss vid, blir perioderna av hög- och lågkonjunktur rimligt långa både i utsträckning och i intervall. På individnivå kan karriärmöjligheter och intern befordran hinna förhindra att samma personer åker ut och in i företagen. I en tillväxtekonomi fångas ungdomar upp och får, som det heter, fäste på arbetsmarknaden.

SAS-exemplet
I dagarna har SAS förhandlat med sin personal för att sänka kostnaderna. Resultatet blev ökad arbetstid och utebliven löneökning för kabinpersonal och sänkta reallöner för piloter. I samband med finanskrisen 2008 valde Scania att behålla personal, men göra en överenskommelse om sänkt arbetstid och lön. Båda exemplen illustrerar vad som kan hända när företagsledningens perspektiv går före det traditionella löntagarperspektivet.

Aktieutdelningar eller löner?
På en principiell nivå måste man ställa sig frågan var i det ekonomiska systemet förändringar i lönsamhet ska fångas upp. Aktiebolag, särskilt de bärsnoterade, behöver kunna säkra utdelning till aktieägare. Det har med förtroende och långsiktighet hos placerare att göra. Om budgeten inte uppfylls uppstår därmed en valsituation: minska lönekostnaden eller sänk aktieutdelningen. Lönerna är generellt den största utgiftsposten i ett företag. En dellösning som ofta används är att minska kostnader för konsulter och inhyrd personal, men den hjälper bara partiellt och fungerar inte i alla branscher. Bekymret är således att upp- och nedgångar i företagens resultat ofta resulterar i förändringar på personalsidan.

Rättvis dynamik
På vilket sätt ska vi fånga upp ojämnheterna i ekonomin? Måste valet stå mellan att sänka löner eller att avskeda personal? Kan det finnas en lösning som bevarar de positioner facken under tillväxtåren lyckats förhandla fram, samtidigt som löntagarna respekterar företagets behov av att hantera förändrad vinst? Vem ska ta fram en sådan lösning? Hur skapar vi en dynamik i ekonomin som fångar upp variationerna utan att skapa orättvisor?

Nya ägande- och driftsformer
Att bara fortsätta som nu, och se problemet som maktkamp mellan företagsledning och anställda känns otidsenligt. Kan en lösning vara att erbjuda del i vinsten? Delägande? Mer formellt inflytande eller ägande? Blandformer av ”normalt” ägande och kooperativt ägande? Finns det helt nya företagsformer som kan hantera risker och säkerheter, svårigheter och möjligheter på nya sätt? Jag tror det.

Om inte annat kommer vår totala omställning av energisystem, konsumtionsmönster och klimatanpassning tvinga fram helt nya sätt att se på sysselsättning, vinst och de traditionella rollerna.

 

 

Ju konstigare desto mer värt?

Att se nya samband och nya affärsmöjligheter är att tänka innovativt. När en tidigare produkt kan användas på ett nytt sätt i en ny funktion och på så sätt fås att ingå i ett materialkretslopp förlänger vi värdet på produkten, minskar råvaruuttagen, reducerar energianvändningen och skapar mervärden som gynnar ekonomin. Det är märkligt att inte fler innovationer ser världens ljus just ur detta perspektiv.

Vad krävs?
Vad behöver finnas för att innovationer ska förverkligas? Människor med idéer, materiella och finansiella förutsättningar och kanske framför allt en respons från en tänkt målgrupp, som ser och uppskattar innovationen.

Sveriges roll i världen
Historiskt har vi bidragit med många innovationer, flera av dem har gett Sverige goda exportintäkter och ett ökande kunskapsförsprång, i alla fall under en viss tid. Men vi kan inte i evighet profitera på gamla idéer. Nya lösningar måste komma fram. Mycket talar för att det världen behöver är sammansatta lösningar: teknik och nyttjande. Tekniken satt i ett social sammanhang. Dvs metoder och sammanhang där nyttjare, brukare, målgrupper, konsumenter etc görs delaktiga i funktion, nytta och samhällsvinst.

Låter det konstigt är det bra
Det är vår roll att utveckla nästa steg i den tekniska utvecklingen, där var och en görs delaktig och görs till både medfinansiär och vinnare på ett hållbart sätt.
Om det låter konstigt – då är detta en bra tanke. Eftersom  banbrytande innovationer behöver distans till det nuvarande för att bli tydliga och värda en ansträngning eller ett pris. Låt oss se vad som utvecklas de närmaste åren. Sverige har en god chans att ta täten i ett helt nytt fält, som vi just nu bara kan ana konturerna av.

Innovation och samhällsvinst

Ung Företagsamhet, UF, är en verksamhet som vänder sig till gymnasieungdomar. De lär sig att starta, driva och lägga ner ett företag under ett år. Helt enkelt testa sina entreprenöriella förmågor och innovativa idéer – förverkliga sina företagsdrömmar. Många av de ungdomar som testar att gå med i UF startar senare i livet ”riktiga” företag. Genom att testa sina idéer i liten skala får de värdefulla erfarenheter att ta med sig senare i livet.

Venture Cup, är en organisation med regional verksamhet över hela landet, där personer med innovationer och nya företagsidéer får möjlighet att delta i en stor affärsplanstävling där deltagarna får feedback, handledning, utbildning, inspiration och tillgång till ett fantastiskt kontaktnät – utan att det kostar något. Venture Cup ger deltagarna en plattform för att kunna starta eget.

Behovet
Både dessa exempel illustrerar hur vi på ett smart sätt kan ta vara på initiativrika svenskars idéer, och särskilt unga svenskar. Eftersom många av de produkter och tekniska lösningar som vi omger oss med idag bidrar till miljöbelastningen är det viktigt att vi kan få fram helt nya och bättre produkter som hjälper oss att minska energianvändningen, resursanvändningen och som ett sätt att bygga en bättre framtid.

Vinsten
Ur konkurrenssynpunkt är det samtidigt viktigt att vi i Sverige tar vara på alla de idéer vi kan alstra. Generellt sätt är vi sämre än många andra länder att ta innovationer hela vägen till marknadsintroduktion och bygga framgångsrika företag runt dessa. Vinsten ligger i att ta vara på idéer och att skapa möjligheter för varje människas unika möjligheter. Både samhället och den enskilde vinner på detta.