Den långa kedjan

Sommaren erbjuder en paus i det löpande arbetet och en möjlighet att reflektera över sin egen (in)riktning, roll, hur tiden används och hur omvärlden förändras. Varje dag är snarlik den föregående, men ändå… det är ju uppenbart att livet på jorden förändras av miljarder människors aktiva eller passiva val. Ett par veckors uppehåll i skrivandet på denna blogg illustrerar kanske just detta behov av reflektion.

De långa kedjorna
En tanke som blivit tydlig för mig den senaste tiden är hur sammanflätade våra liv är. Bara för att kunna äta, dricka och ha en fungerande bostad, ett uppkopplat liv och andra självklarheter krävs att en mängd andra människor gjort sin del. Aktivitetskedjorna är för det mesta helt osynliga för oss alla. Vi märker egentligen bara komplexiteten när den upphör att fungera. När strömmen går, när det blir stopp i ett kontinuerligt flöde, när något inte sker exakt som vi vant oss vid att det ska fungera. Bakom varje funktion finns långa kedjor av aktiviteter, ansvar och ekonomi. Bekymret är att funktions- och produktionsflödena avbryts på ett onaturligt sätt.

Överkonsumtion
När konsumenten betalat vad ne produkt eller funktion kostar i ”sista ledet” upphör ansvarstagandet och aktivitetskedjan tar slut. Konsumenten blir ett slags Svarte Petter som plötsligt förväntas förstå hur en produkt ska få fortsatt liv. I dessa överproduktionens och överkonsumtionens tider blir det för svårt. Det mesta kastas bort. Avfall kallar vi det och kommunerna förväntas hjälpa oss att bli av med det mesta. Allt från bananskal till uttjänta sänglampor; allt från en trasig regnrock till en färdigspelad CD-skiva – vi slänger allt mer i takt med att vi själva inte kan reparera eller ens hitta någon som vill eller kan reparera. Det går fortare och uppfattas som billigare att köpa nytt. Hur länge ska detta pågå?

(bild från ecoprofile.se, WWF m.fl)

Vem?
Vems roll är det att bryta mönstret, att ta till vara mer av det som kostat så mycket att ta fram och att förändra vårt sätt att förhålla oss till allt vi skaffar oss? Det finns ingen plats för livet när allt har blivit sopor. Fisken och fåglarna äter plast (och vi äter tydligen 5 gram plast i veckan, läste jag). Det är orimligt att vi fortsätter på det sättet. Vems roll är det att ändra vårt kollektiva och individuella beteende? Hur ska ett hållbart konsumtionsmönster skapas? Ett system som bygger på helhetstänkande och kretslopp? Där vi kopierar naturen (som ju inte har något avfall om vi tänker bort människan).

Var börjar förändringen?
På vilken nivå ska denna förändring starta, få gensvar och förverkligas? Hur ska dimridåerna kring vår tids förvirrade debatt om icke-frågor och fel frågor skingras? Hur kopplar vi detta till klimatfrågan, till ekosystemfrågan och till alla de andra planetära gränsfrågor som sedan 10 år är väl dokumenterade och beforskade? (Se bild på denna sida). Vems roll är det är lägga tyngdpunkten på det väsentliga istället för det förvirrande och marginellt intressanta? Var börjar vi?

En dag på Handelshögskolan

Det händer roliga saker också. Ibland tar problemen och beskrivningen av olika negativa trender lite för stor plats, känner jag. Därför känns det motiverat att skriva om något konstruktivt och positivt idag.

Alltid roligt med intresse
Den samlade kunskapen och den nyfikenhet som finns kring de nya sätten att forma en attraktiv och icke-destruktiv ekonomi känns spännande. Jag var idag den 3 maj på Handelshögskolan i Göteborg och hade förmånen att kort få bidra med några korta inspel till ett 30-tal studenter, som ska arbeta med konkreta företagsexempel ur ett cirkulärt perspektiv. Intresset var påtagligt.

Circle Island
Jag skulle berätta lite om Ringön och bakgrunden till Circle Island. Jag hoppades också att hinna berätta om det jag nyligen fångat upp som har med förverkligandet av den nya ekonomin att göra. För det finns så många hoppfulla och intressanta detaljer att förmedla. Här helt kort ett par nedslag i och urval ur ett par summerade rapporter och konferenser.

Cirkulär ekonomi kommer att minska BNP.
När vi får fart på den cirkulära ekonomin (idag 9% av världsekonomin) kommer BNP att minska. I den linjära ekonomin mäter vi nämligen transaktioner i form av ägarbyten. Den som har något erbjuder den som inte har. Skillnaden kallas pris. På detta pris läggs moms, som för varje led adderas så att slutkunden till slut betalar hela momsen och varje förädlingsled tillfogar sin del av momsökningen som hänger ihop med prisstegringen. Det som händer i en cirkulär ekonomi, när vi inte fakturerar vid ägarbyte är att transaktionerna minskar både i frekvens och nivå. När vi t.ex. behåller vår gamla maskin (”för den duger ett tag till”) uppstår en icke-försäljning. När vi blir fyra grannar som delar på samma maskin förblir tre maskiner osålda. När vi samåker istället för att sitta i varsin bil blir någon energi inte omsatt. När vi lyssnar på musik istället för att köpa skivan behöver den skivan inte produceras och transporteras. De osålda produkterna kommer att minska BNP. Delvis har detta redan hänt.

Vad händer när BNP minskar?
Nu uppstår frågan om detta är bra för prognosmakare, aktieägare eller vanligt folk. Det vet inte jag. Men jag skulle önska att en grupp forskare på Handels grävde i detta, inte minst ur skattesynpunkt. Undergrävs hela vårt välfärdssystem när BNP minskar? (Kom ihåg 11 september-attacken och det första George Bush Jr sa var ”gå ut och shoppa”…). Hur snabbt kan BNP minska och vad är optimalt?

End of waste
Allt som inte används kan i princip kallas för avfall enligt rådande lagar och författningssamling. Kvittblivning är ett centralt ord i sammanhanget. När någon vill eller måste bli kvitt ett material uppstår avfall. Lagstiftningen stödjer och bygger på det linjära flödet, som slutar på en kommunägd soptipp. Bekymret är att avfallet egentligen är en resurs. Men när blir avfallet resurs? IKEA berättade på ett seminarium om sin tunna plastfilm, som de effektivt samlar in, den plast som är lindad runt tusentals pallar varje dag. Plasten tas till vara och körs till en fabrik, som gör flaskor av den, flaskor som säljs på IKEA. Perfekt cirkulärt, kan tyckas. Men lagstiftningen ser plasten som avfall. Avfall får inte hanteras hur som helst. Förpackningsplast finns det rigorösa regelverk kring. Nåde den som försöker exportera avfall som varit förpackningsplast…. ! Det går, men är omgärdat av många regelverk. De som arbetar med denna typ av frågor talar om ”end of waste”. Dvs vi behöver snarast hitta regler som bekräftar när avfall inte längre är avfall, utan är en resurs. När upphör avfallet att vara avfall?

Mycket nytt och värde istället för pris
Vi behöver demontörer, skickliga demontörer som förstår att den produkt de demonterar ur ett bygge, ur en maskin eller en bil har ett värde nu och ett i bästa fall ännu högre värde när den har gåtts igenom och fått en ny funktion. Det kommer att behövas helt nya yrkeskategorier, nya jobb, nya jobbeskrivningar, ny design som utgår från demonteringsbehovet, nya affärsmodeller som gör det intressant att behålla och ta vara på värdet. I den cirkulära ekonomin är det inte priset som är centralt utan värdet. Där ligger en principiell skillnad mellan det kortsiktiga linjära tänket bakom dagens ekonomi och morgondagens, som bygger på att bibehålla och utveckla framtagna värden. Det blir irrelevant att mäta ekonomin i BNP när detta mått inte längre speglar hur ekonomin utvecklas. Det ska bli intressant att se hur Handelshögskolan bygger sina utbildningar runt dessa frågeställningar framöver.

Länktips: The( )Space The Space

Cirkulära affärsmodeller – hur går det?

Sydsvenska Handelskammaren, Malmö Stad och Länsstyrelsen Skåne ordnade den 24 april ett mycket intressant heldagsseminarium med rubriken ”Legala förutsättningar för cirkulära affärsmodeller”. Vi var 65 personer som anmält oss och fick många intressanta tankar med oss. Det går inte att sammanfatta allt här, men viktigast upplevde jag var följande:

  1. Det finns företag som vill hitta bärande cirkulära affärsmodeller.
  2. De företag som står fast vid sin linjära modell kommer inte att försvinna av sig självt.
  3. Avfall kan vara allting och därmed vara lagreglerat.
  4. ”End-of-waste” måste definieras, dvs när blir avfallet en resurs och en laglig råvara?
  5. Lagstiftningen är helt inriktad på linjära flöden.
  6. Cirkulär ekonomi handlar ännu inte om ekonomi.
  7. Vi har en lång väg kvar.

Ett – Flera företag deltog på seminariet, alla med olika varianter på cirkularitet. Imponerande var IKEAs löfte om att till 2030 vara helt cirkulära. En enorm utmaning för ett globalt företag. Men i stort och smått finns det företag som hittar smarta plattformslösningar, ser sin del av returflödet eller bara förstår hur de kan tänka bort större delen av sina linjära flöden.

Två – Ett antal företag, bland annat inom petroleum och kemi kommer inte att klara att byta från linjär till cirkulär affärsmodell. Motståndet kommer från vissa håll att vara massivt.

Tre – Lagstiftningen i Sverige är väldigt inriktad på att kommuner ska omhänderta avfall. Med en snäv tolkning kan allt som inte används sägas vara avfall och därmed falla under det kommunala ansvaret. På seminariet gavs exempel på hur ett kreativt tänkande kring fettavfall från storkök kan bli tillgängliggjort för återanvändning – det går att se lagstiftningen som ett verktyg för förändring om man vill.

Fyra – ett bekymmer ur lagstiftningssynpunkt är när avfallet ska upphöra att kallas avfall. Det var flera olika aktörer som återkom till detta under seminariet. Här behövs ny och generellt hållen lagstiftning, för att inte innovationsmöjligheterna ska begränsas.

Fem – dagens lagstiftning bygger på traditionella linjära materialflöden. Här behövs en ny och följsam lagstiftning som kan öppna upp för helt nya idéer. Samtidigt ska vi inte tappa bort producentansvar och andra viktiga delar av den nuvarande lagstiftningen, liksom hur konsumentskyddet ska se ut när rollerna blir mer diffusa. Vem är ansvarig i en delande-ekonomi?

Sex – en forskare från Lunds universitet bidrog med en viktig iakttagelse – att cirkulär ekonomi faktiskt inte handlar om ekonomi (ännu), utan mer om materialflöden. Hur ekonomin ska se ut och fördelas när det skapas nya värden i varje steg återstår att se.

Sju – Det är fortfarande långt kvar tills vi kan hävda att vi har en cirkulär ekonomi och att det finns många företag som bygger sina upplägg på cirkulära modeller. En av bilderna som visades handlade om fem olika slags affärsmodeller som Thomas Haglund på Accenture visade (mina tolkningar):

  • Cirkulära materialflöden
  • Delandeplattformar
  • Produkt som en tjänst
  • Förlängd livslängd på produkter
  • Reparation, återbruk och upcycling

Det blir intressant att följa arbetet i regeringens delegation för cirkulär ekonomi, som ju i en rapport har beskrivit att man vill fokusera på plast, upphandling och design. IKEA har tänkt till på designdelen och definierar nio olika delar, där design kommer att bli avgörande för framgången. Bl.a. handlar det om att designa för en förväntad livslängd, för reparerbarhet och för mer av kundtillfredsställelse. Detta ska bli intressant att följa.

Återbruk behöver testas i olika skala

Återbruk är på frammarsch. Fler och fler inser behovet av och nyttan med att vi använder produkter under längre tid. Resurs- och energianvändning har kommit mer i fokus och insikten växer om att vår ”civiliserade” livsstil skadar ekosystemen och att själva förutsättningen för en natur i balans hotas. Vi sågar näst intill bokstavligen av den gren vi sitter på när vi rubbar fundamenten för allt liv på jorden. Det är inte bara klimatet vi påverkar, det handlar om plasterna i haven, om gifterna i jordbruket som tycks ta kål på insekter och fåglar och om mycket mer. Fabricerade produkter måste så långt det är möjligt kunna ingå i det naturliga kretsloppet. Och övriga produkter måste vi aktivt ta hand om på ett klokt sätt. Annars blir planeten en soptipp.

Det är för svårt idag
Vi kan försöka bygga storskaliga system som återför produkter och material till produktionsflödet. Stora mängder papper, glas, metall osv går också i retur via våra returflödessystem som bygger på källsortering. Bekymret är att det inte räcker på långa vägar. Vissa förpackningar, batterier etc är självklart bra att samla in, men vi konsumerar så mycket mer. Per person genererar vi i Sverige ungefär 500 kg avfall per år. En del av detta bränns och ger fjärrvärme, men cirka 20 procent av det som slängs idag har ett värde som skulle kunna tas till vara om bara systemen för en cirkulär ekonomi fanns på plats. Det är för svårt idag att bli av med produkter som man inte anser sig ha behov av. (Bilden ovan föreställer ett förslag på hur Waste Management kan utvecklas).

Ansvaret för att sluta kretsloppet är otydligt, och det är omständigt att lämna ifrån sig produkter med ett restvärde. Vi behöver testa upplägg även i mindre skala för att identifiera framkomliga vägar och för att se vilka de trånga sektorerna är.

Orust går före
Själv har jag de senaste åren ägnat en hel del tid åt återbruk. Dels i projektet ”Circle Island”, som först genomfördes som en förstudie på Ringön i Göteborg och därefter som ett pilotprojekt med några av Ringöns företag, där vi kombinerade social och cirkulär ekonomi på ett innovativt sätt. (Intresserade kan mejla mig och få del av mer info). Sedan 2018 pågår också ett förstudie på Orust genom Orust Kretsloppsakademi i syfte att få igång återbruk på Orust i någon form. I skrivande stund ser detta mycket lovande ut. Det finns förutsättningar att få igång återbruk inom ett par tre produktkategorier till att börja med och ambitionen är att få igång pilotverksamhet under 2019.

Ekonomin avgörande
Det finns många utmaningar kopplade till detta arbete eftersom ansvarsfrågor, lagstiftning och värdeförvaltning (i brist på bättre begrepp) inte är klarlagda i tillräcklig utsträckning. Nya samverkansformer mellan företag, kommuner, organisationer, civilsamhälle och privatpersoner kommer att behöva utvecklas. Och lösningarna kommer eventuellt bli lite olika på skilda håll i landet beroende på lokala förutsättningar, transportavstånd etc. Avgörande är att det går att bygga en ekonomi kring återbruk, så att arbetet för att återföra produkter in i nya livscykler kan avlönas.Jag återkommer senare i år kring detta tema.

Några tidigare texter (ur de 650 bloggtexterna) om återbruk och cirkulär ekonomi:

 http://christerowe.se/2018/12/nr646-re-challange-ideer-for-goteborg/

http://christerowe.se/2016/12/nr531-retuna-aterbruksgalleria-ett-lovande-exempel/

http://christerowe.se/2015/08/nr450-retuna-satsar-pa-att-cykla-upp/

http://christerowe.se/2019/01/nr650-i-vantan-pa-modiga-politiker/

http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Re:Challange-idéer för Göteborg

Ett 30-tal studenter redovisade den 17 december 2018 sina idéer kring ett mer cirkulärt och hållbart Göteborg inom ramen för projektet Re:Challange under ledning av Miljöbron. Vi var ett 40-tal nyfikna personer i publiken som fick ta del av åtta gruppredovisningar i snabbt pitch-format. Samtliga idéer som presenterades var tänkta att kunna fångas upp och utvecklas av någon av Göteborg Stads förvaltningar. Samtidigt är det svårt för staden att inkludera utvecklingsarbete i den ordinarie verksamheten. Pilottester och försöksverksamhet hör hemma i projekt och stadens nya budget har skurit kraftigt i just dessa poster. Det är synd, eftersom de nya sätten att arbeta inte kan införas rakt av i den kommunala apparaten.

Åtta idéer
Av de åtta presentationerna var det några som jag såg ett särskilt intresse av att följa upp. Framför allt var det några idéer som knyter an till det arbete jag för tillfället håller på med på Orust, där återbruk står i centrum. Det jag noterade om förslagen var följande. (Med reservation för att jag inte noterade allt om alla idéerna och därmed kan ha missat något viktigt…)
1. Utveckla biblioteken i stadsdelarna, så att de kan kombinera delande och folkbildning och där en utveckling av ”Smarta kartan” också kan vara en del av konceptet. Mer om Smarta Kartan i länk nedan.  (I presentationen nämndes också att Världskulturmuseet har en konsumtionsutställning från den 8 februari 2019).
2. Reborne – ett mer sammanhållet sätt att erbjuda verkstäder och plats för upcycling, dvs att reparera och förbättra begagnade produkter. Det nya i relation till ReTuna i Eskilstuna är att man vill ha närvaro både fysiskt och on-line. Man såg en koppling till praktiska yrken och till ett socialt ansvarstagande. Själv drog jag en parallell till Circle Island.
3. Paviljong 2030 kallades ett förslag. En idé om öppen yta, som skulle kunna fungera för olika slags event, snarlik Älvrummet på Lindholmen, men med ett tydligare hållbarhetsfokus. Man hade sneglat på Krut-satsningen i Malmö men ville ha något ännu mer tillgängligt om jag förstod intentionerna rätt.
4. Contain Me kallades ett förslag, där containerformatet utgjorde stommen i något som skulle kunna kallas lokala mötesplatser eller en korsning mellan Container Kitchen och Fixoteken, kanske.
5. Ett förslag handlade om att effektivt ta hand om 2400 ton hundbajs som idag bränns, men som skulle kunna samlas in till kompostering.
6. Adela kallades ett förslag på ”Ta-Ge”-hylla, där föräldrar på förskolor skulle kunna lämna och hämta saker som de inte längre behöver resp har behov av. För att inte bli översvämmad av skänkta saker skulle bara saker få ställas på hyllan som någon lovat ta hand om.
7. Tvättstudion var ett förslag, där fastighetsägare uppmanades att göra i ordning ett rum nära tvättstugan för att textilier (kläder) skulle kunna lagas och få nya ägare. Man hade utgått från ett pilotprojekt, som tydligen redan är igång. (8 kg kläder per person slängs i soporna per år).
8. Slutligen fanns idén att dela idrottsartiklar. Lika väl som det finns ett instrumentförråd för barn och ungdomar som vill testa på ett musikinstrument skulle det kunna finnas plats för idrottsutrustning som barn och unga kan låna för att pröva på en viss idrott. I det här sammanhanget nämndes att 10% av vår konsumtion handlar om prylar till idrott. (Kan vara värt att följa upp).

Ekonomin
Korta pitchar ger naturligtvis inte hela bilden, men det var påtagligt att grupperna framför allt fokuserat på bostadsområden och på att underlätta för ett delande utan ekonomi. Jag hörde ingen av presentatörerna tala om affärsmodeller eller möjliga företag, möjliga sätt att försörja sig på idén etc. Det kanske ingick i upplägget. Men ska något bli långsiktigt hållbart behöver det bygga på en ekonomisk grundidé. Enbart idealitet bär så länge det finns engagerade individer, men när dessa faller ifrån stannar ofta idéerna upp.

Ta tillvara energin och kreativiteten!
Samtidigt är det roligt att konstatera hur självklart det är idag att ett stort antal studenter ägnar sig åt att arbeta fram koncept som inte finns, men som skulle kunna innebära något positivt för en hållbar utveckling. Det är bara att hoppas att näringslivet och framtida arbetsgivare i olika sektorer har förmåga och utrymme att ta till vara alla dessa kreativa krafter. Om vi inte kan tänka nytt kommer vi att fortsätta i de gamla hjulspåren, som ju lett oss fel så här långt. I alla fall inte tillräckligt rätt.

Länktips: https://miljobron.se/vast/rechallenge/

Smarta Kartan

Hoppas EU förbjuder batteriförsäljning

Nyhetsbrevet OmEV ger mig löpande uppdatering i vad som händer på teknikområdet elektriska fordon. Mycket är skrivet för de specialister som i jobbet behöver vara ordentligt uppdaterade på den snabba utveckling som sker inom detta fält. Hur de asiatiska tillverkarna agerar, vilka volymer som planeras, vilka trender som gäller, vilka svårigheter som finns kopplade till en övergång från fossildrivna fordon till elektriskt drivna. Jag läser inte allt, men då och då, och försöker förstå hur denna framtidsbransch utvecklas.

Osäkerhet
I ett av de senaste nyhetsbreven beskrivs hur EU nu vill försöka säkra upp tillgången på batterier till de fordon som produceras. Bakgrunden är att näst intill alla batterier tillverkas i Asien. Det skapar en osäkerhet och riskerar att leda till svårigheter för europeiska tillverkare om t.ex. USA:s politik fortsätter med ytterligare handelshinder och protektionism som viktiga komponenter. Men det är inte bara att byta leverantör. I nyhetsbrevet framgår också att batterier skräddarsys för specifika fordon och att det tar tid att bygga upp alternativa leverantörskedjor.

Möjliggör cirkulär ekonomi
Min tanke i samband med detta är att använda det europeiska intresset för batteritillverkning till att samtidigt införa viktiga komponenter för en cirkulär ekonomi. Vi måste ta till vara varje möjlighet att bygga upp en hållbar ekonomi, som bygger på betydligt mer av återanvändning, återdesign och återproduktion. Batterier kan mycket väl fungera i andra applikationer när de extrema nyttjandeförhållanden som gäller för fordonsdrift inte längre täcks av batterierna. Det går t.e.x alldeles utmärkt att använda elbilsbatterier som långtidslagringsenheter i kombination med solcellsanläggningar, där effektuttagen är mindre.

Förbjud försäljning (!)
Min enkla tanke är att förbjuda försäljning av nya batterier. Nyttja dem, hyr ut dem, ställ dem till förfogande, använd dem, men tillåt inte försäljning. Om varje tillverkare äger sina batterier tvingas de ta hand om dem när de tjänat ut. Tillverkaren blir på så sätt  ansvarig för det fortsatta nyttjandet av batteriet, när det inte längre duger i sin första applikation. Detta driver i sin tur fram batterier med bättre livslängd (längre tid att tjäna pengar på samma enhet), bättre övervakning (monitorering, tracking etc), bättre utbytbarhet och säkrare drift slut slutanvändaren som använder batteriet.

Det går för långsamt
Om EU tar detta grepp samtidigt som man utnyttjar den rådande osäkerheten om tillgången på batterier lägger man en intressant grund för den cirkulära ekonomi många talar om, men som vi ännu så länge inte sett så mycket av i den traditionella industrin.

Man kan ju hoppas, i alla fall.

Länktips: http://emobilitycentre.se/about/

Design för cirkulära affärsmodeller

”Design, sustainability and future circular business models?” var rubriken, inramningen var ett seminarium på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) med panelsamtal denna majeftermiddag, då solen konkurrerade om uppmärksamheten hos ett antal vårvintertrötta göteborgare och tillresta. Två doktorander redogjorde för sina respektive forskningsområden. Thomas Nyström berättade med utgångspunkt i fordonsindustrin medan Anna Lidström utgick från sitt arbete med modeindustrin. ADA Sweden var medarrangör.

Hot och potential ligger i livslängden
Thomas Nyström började med att konstatera att allt är riggat för endast en livscykel. Produkter måste designas för flera livscykler för att en cirkulär ekonomi ska kunna ta fart. Ofta är det svårt att uppgradera en befintlig produkt, även om Thomas nämnde att Jaguar gjort en elektriskt driven E-type. Produkterna är helt enkelt inte designade för förändring. Att hålla liv i en produkt är idag inte prioriterat. Att återanvända material är inte tillräckligt och det gäller även för materialeffektivisering. Det är först när affärsmodellerna utmanas genom förlängd livslängd som något sker på allvar. Där finns både hotet och potentialen för en stor del av dagens industri, menade Thomas Nyström.

Priset på tyg håller tillbaka innovationerna
Anna Lidström nämnde att det saknas både kunskap och färdigheter på flera nivåer när det gäller cirkulär design. När det gäller textilier och kläder är produktionsprocessen i alla dess steg den stora miljöbelastningen. Det är i mötet med det fysiska materialet som innovationer och designidéer föds, menade Anna Lidström. Designers behöver kunna mer om reproduktion, dvs hur en produkt ska modifieras när den första användningsfasen är slut. Nytt tyg är generellt sett alltför billigt, menade Anna Lidström, och detta bromsar större aktörer från att på allvar tänka in reproduktion i den design man skapar.

Paneldebatt med flera bra inspel
Sex inbjudna personer deltog därefter i en paneldebatt som gav ytterligare bredd och djup kring frågan om hur det går att designa produkter för cirkulära affärsmodeller. Ur mina fyra sidor anteckningar väljer jag här att återge några inlägg (utan anspråk på att vara heltäckande).

Anneli Selvefors
från Chalmers lyfte fram vikten av att cirkulära värden måste inkluderas i produktdesignen, till exempel att en produkt går att ta isär och kan transporteras till nästa användare. Hon nämnde också att arbetet pågår med att ta fram metoder som kan stödja företagen och andra aktörer.

Jenny Ekman
som arbetar med projektet Möbelbruket, betonade vikten av en definition av begreppet återbruk. Om de offentliga inköpen ska gå i bräschen är det viktigt att begreppen är entydiga. Det är också angeläget att mixa kompetenser i processen, menade Jenny Ekman, exempelvis konstens förhållningssätt med målfixering. Det fungerar inte med ett konstant dåligt samvete som drivkraft. Det är inte felen som ska lyftas fram. Mer av verklighetsförlagd utbildning på högskolan hade varit bra.

Niklas Egels Zandén
från Handelshögskolan nämnde inledningsvis vikten av att top-down-lösningarna kompletteras med att släppa fram bottom-up-perspektiven. Det finns stora kunskapsluckor, som det inte finns tid till att utbilda bort. Niklas Egels Zandén föreslog också att konsumenter organiserar små minikampanjer, där det kan räcka med att något dussintal personer frågar i en butik efter samma sak – exempelvis ”kan ni reparera den här produkten” – för att påverka även större företag. Det sänder en viktig signal till företaget. En annan detalj som Niklas Egels Zandén nämnde är den svenska självbilden. Vi anser oss ligga före i utvecklingen när i själva verket många andra länder har kommit längre i arbetet för en bättre miljö.

Christer Ericsson
från Design Region Sweden uttryckte vikten av att designers underlättar för konsumenter att gör rätt saker. Det kan också handla om visualisering. Vi behöver även bli bättre på att ifrågasätta vår egen livsstil, t.ex. att minska resandet.

Iréne Stewart Claesson
med bakgrund från Lots Design återkom flera gånger till ett antal hinder för utvecklingen av cirkulära affärsmodeller: bristen på rätt stadsplanering, fel krav som ställs, ojämlika förutsättningar, att ekonomin idag är vinstdriven och att det är svårt för konsumenter att gå emot normerna i samhället. Vi behöver fokusera mer på människor och mindre på tekniken, var ett av budskapen.

Anna Velander Gissén
från SVID tyckte inledningsvis att någon måste ta ledningen i processen. Den som går före kan bli vinnare. Kanske kan lagar var till hjälp, men det handlar också om nya beteenden. Var och en måste ta beslut, inspirera andra och på så sätt gå före. Alla i en företagsledning behöver involveras i förändringsarbetet. Anna Velander Gissén pekade på en paradox som åtminstone jag kunde känna igen: hur det å ena sidan finns konsumenter som är nöjda med sitt engagemang och känner att de gör rätt när de källsorterar, samtidigt som de utan eftertanke reser utomlands med flyg, och å andra sidan finns konsumenter som ständigt har dåligt samvete för att de inte gör mer än de redan gör när de valt att bli veganer, väljer att cykla till jobbet och gör allt de kan för att minska sin miljöpåverkan. Det finns en okunskap hos många om vilken faktisk påverkan de har på klimat och miljö. Hon fortsatte också med att uppmana till ifrågasättanden, att synliggöra alla goda exempel och att vi generellt sett vågar berätta mer om allt positivt som görs, även om allt inte är 100% hållbart. Det finns en utbredd rädsla för kritik, menade Anna Velander Gissén, som leder till att många goda exempel aldrig synliggörs.

Samarbete och det som inte syns
Professor Lisbeth Svengren Holm summerade sedan seminariet med att bl.a. betona värdet av samarbete. Ingen klarar dessa utmaningar själv. Det är bara att instämma. Samtidigt finns en kvardröjande känsla av inlåsning – att vi alla har svårt att se lösningar utanför dagens linjära konsumtionsmodell. Istället för att fokusera på vad som syns borde vi kanske vara mer uppmärksamma på det som ännu inte syns. Nya företag och verksamheter som kan fylla det glapp som finns mellan avfall och resurs, mellan det gamla och det nya, mellan den traditionella monopolekonomin och den transparenta samarbetsekonomin.

 

 

Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Uppstart Sharing Cities

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här

Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens