Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Lyckad satsning på Fixotek

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson brukar vara inspirerande att lyssna till. Den 20 mars återutsände SVT ett seminarium där Hans talade inför ett antal kommuner och bland annat påpekade att begreppet inkludering på flera sätt är bättre att använda än begreppet integrering eller integration. Inkludering är som jag upplever det ett mer gemensamhetsskapande ord än integrering. Integration utgår från betraktarens perspektiv, medan inkludering bjuder in till samverkan. Jag påminner mig Hans tankar när jag senare samma dag besöker invigningen av Fixoteket i Hammarkullen.

Ibland måste man kunna ändra sig
Jag skrev i höstas om mina intryck från invigningen av Fixoteket i Rannebergen. (Se länk nedan). Mina frågetecken gällde då bristen på platsansvarig personal, oklar budget och i viss mån de trånga utrymmena. Det vore synd att kasta bort en bra idé på att förutsättningarna är bristfälliga. Desto gladare blir jag när jag kommer till Hammarkullens nya Fixotek. Här finns rejäla lokaler, en stor separat verkstadsdel för cykelreparationer och större snickeriarbeten och en entusiastisk platsansvarig som ska hålla ihop det hela. Man har dessutom ansträngt sig att intervjua de boende vad de framför allt önskar sig. Och platsen är kopplad till det nya aktivitetshus, som ställs i ordning för föreningslivet. Det lovar gott. Det är bara att erkänna. Jag måste ändra uppfattning om Fixoteket som koncept. Detta är bra.

Verkstaden är bra!
Verkstadsdelen är verkligen smart konstruerad. Två fullskalecontainrar har ställts upp bredvid varandra på så sätt att de kunnat sågas upp och inuti formar en stor öppen verkstadsyta, liksom dubbla dörrar åt båda kortsidorna, vilket är utmärkt om det målas eller slipas i lokalen. Det är ju inte tänkt för industriell skala, men ventilationen blir på detta sätt mer eller mindre automatiskt optimal, förutsatt att det inte regnar horisontellt….

Rum för olika arbeten
Det stora köket har plats för flera symaskiner och arbete med textil. En byteshörna finns för den som vill lämna in och byta prylar. Ett rum är dessutom så stort att det passar för studiecirklar, möten och idéutbyte. Detta har förutsättningar att bli riktigt bra.

Fyra platser
Det finns nu fyra Fixotek i Göteborg i Majorna, Bergsjön, Rannebergen och i Hammarkullen. Med på förhand bestämda öppettider och med platsansvariga på plats finns det stora möjligheter att konceptet kan bli framgångsrikt för den som vill laga, byta, låna, sy, snickra eller bara umgås.

Samarbete på ett ovanligt sätt
Bakom satsningen står Bostadsbolaget och Familjebostäder, som båda ingår i Göteborgs allmännyttiga bolag AB Framtiden, de berörda stadsdelsförvaltningarna, samt Kretslopp och Vatten som är en förvaltning som arbetar med VA-frågor och hushållens avfall. Även Chalmers har varit med, liksom Hyresgästföreningen. Arkitektstudenter från Chalmers har i högsta grad varit involverade, genom Miljöbron, och bidragit till lyckad utformning och många idéer.

Mini-ÅVC för dem utan bil
I Hammarkullen har man dessutom adderat funktionen av ”mini-ÅVC”, en återvinningscentral för icke bilburna som behöver kunna lämna in farligt avfall, elektronikavfall, textilavfall och grovavfall. Gränsen går vid vad var och en kan bära med sig eller ta med på sin cykel. Bilburna hänvisas även fortsättningsvis till stadens återvinningscentraler.

Många fördelar
I genomgången av vad intressentorganisationerna bakom Fixoteket ser som värden med satsningen blir det tydligt att detta är en win-win-lösning.  Ur alla omdömen och kommentarer kan nämnas att Hyresgästföreningen ser en möjlighet till ökat boinflytande, trygghet och engagemang hos de boende, Kretslopp och Vatten ser fördelar med mindre nedskräpning, bättre sortering och ett gott exempel på samverkan, de båda bostadsbolagen ser ökad kunskap, stolthet och den lokala förankringen som viktiga konsekvenser medan stadsdelsförvaltningarna ser positivt på Fixotekens roll att involvera medborgarna, utgöra mötesplatser och vara platser för arbetsträning och social/ekonomisk hållbarhet.

Med Hans Abrahamssons ord är Fixoteken ett lyckat exempel på möjlig inkludering.

Länktips: https://www.facebook.com/Fixoteket/

Rannebergenbesök i augusti 2017:
http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.

När blir vattenfrågan viktig?

Vattenfrågan blir steg för steg allt mer intressant. Vi har hört en längre tid att dricksvattenförrådet i Kapstaden i Sydafrika snart kommer att ta slut. Kommer det inte ovanligt mycket regn blir det inom ett par månader en mycket akut situation för fyra miljoner invånare – oräknat turisterna – i och runt Kapstaden. I Sverige tycker man att denna fråga borde kunna bli mer uppmärksammad än den har blivit. Relativt många svenskar reser varje år till Sydafrika för att turista. Hur tänker resebyråer och flygbolag när de säljer biljetter till Kapstaden? Ger de kunderna några rekommendationer?

Ett antal frågor
När vattnet tar slut uppstår snabbt svåra valsituationer. Vem ska få tillgång till vatten av vilken kvalitet? Är det rimligt att spola toaletter med dricksvatten? Ska varje swimmingpool ses som en vattenreservoar? Blir det förbjudet att vattna växter i trädgården? Hur ska de vilda djuren klara sig? Och den ojämlikhet som redan råder mellan de välbärgade och de fattiga i landet – hur ska vattenfrågan hanteras för att inte konflikterna ska eskalera till våld eller landa i omfattande korruption?

Nu gäller 50 liter per person och dygn
Myndigheterna i Kapstaden har sedan en tid gått ut med en rekommendation på 85 liter per person och dag i vattenanvändning och nu även sänkt den nivån till 50 liter per dag. Det är osäkert om det kommer att räcka. Prognoserna idag tyder på att ”Day Zero” som invånarna kallar dagen då vattnet tar slut kommer att inträffa den 22 april.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grafiken visar hur problemet har vuxit fram under flera år, då konsumtionen av vatten har överskridit tillförseln. Grafiken visar också hur sårbara våra samhällen är även för kortsiktiga  klimatrelaterade förändringar.

Inget utrymme för innovationer
- ”Om inte rekommendationer fungerar kommer vi att tvingas ta till tvångsåtgärder”, säger man från myndigheternas sida. Hur det ska gå till att kontrollera vattenanvändningen är ett oskrivet kapitel. En väg blir troligen att helt sonika stänga av vattnet vissa tider på dygnet. Samtidigt pågår hamstring i stor skala. I ett reportage läser jag att det inte går att få tag i en plasthink, balja eller behållare just nu i Kapstaden. Alla förser sig med olika slags hjälpmedel för att spara på vatten. Bekymret är ju att systemen är slutna. Duschvattnet samlas inte upp så att det skulle gå att använda i toaletten. Diskvattnet går inte enkelt att använda för biltvätt osv. Våra moderna system är inte byggda för att hantera flexibilitet eller innovativa lösningar. I flervåningshus skulle ju ovanvåningens duschvatten kunna ledas ner till underliggande våningars toalettspolsystem, om någon tänkt på detta när husen byggdes.

Ansvarstagande eller cynisk profitjakt?
Det kommer att finnas anledning att återkomma till Kapstaden, inte minst för att se vilket ansvar dryckesindustrin med Coca Cola i spetsen tar för att säkra tillgången på rent vatten till befolkningen. Mycket tyder på att de stora bolagen gör som man gjort på andra ställen och utnyttjar situationen till att sälja buteljerat vatten till desperata invånare.

Plast hamnar på fel plats

Det finns en likhet i attityder som är symptomatisk för vår tid. Det finns de som vill förbjuda tiggeri på våra gator. Eftersom det upplevs som störande. När fattigdomen gör sig påmind vill vissa städa bort den. Istället för att åtgärda orsakerna vill tiggeriförbudsivrarna städa bort symptomen. På ett liknande sätt finns det många som vill städa bort sopor från våra stränder. Det flyter iland ett ton plastsopor i timmen längst bohuskusten. Dessa sopor måste naturligtvis städas bort. Men om vi inte samtidigt åtgärdar orsakerna till att plasten flyter iland längs våra stränder blir städningen bara ett sätt få bort det som syns. (Bild från plasthavet.blogg.se )

Svält
Jag var på Konsument- och Medborgarservice i Göteborg den 15 december och lyssnade till ett par presentationer om hur illa ställt det är med plasten i haven. Några fakta fastnade. En procent av fåglarna har inte plast i magen. Vi har ihjäl sjöfåglarna, som naturligtvis inte hunnit lära sig att undvika vissa föremål som flyter omkring. I miljoner år har fåglarna överlevt och utvecklats i förvissningen om att det som ser aptitligt ut också kan ätas. Nu svälter 99 % av fåglarna och deras ungar ihjäl eftersom vi tillför produkter till naturen som inte hör hemma där. Ekosystemen är i galopperande takt på väg att kollapsa. Naturligtvis får fiskarna också i sig plastpartiklar och plast i nano- och mikroformat. Och dör av undernäring.

Bara 15% hamnar på stränderna
320 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. 70% sjunker ner mot bottnen, 15 % spolas upp på stränderna, 15% flyter omkring på havsytan och samlas av havsströmmarna i stora ”öar” av plastsopor. Bohuskusten är extra utsatt eftersom både Östersjöns utlopp och Nordsjöns förhärskande vindriktning driver in plasten mot oss. Samtidigt är plast i ”skräpstorlek” kanske inte det största hotet. Snarare är det plast i synlig eller osynlig ”ätstorlek” för havets organismer som är det verkligt stora hotet.

Engångssyndromet
40% av plastförpackningarna används en gång. Kanske bara i 10 minuter för att bära hem fyra apelsiner från affären. Det är inte rimligt. Det måste bli ett slut på den användningen. Det enda rimliga är att säkra upp kretsloppen för de produkter som trots allt kanske måste finnas. Plast är oumbärlig för vissa produkter inom sjukvården och som lättviktslösningar för att lösa olika konstruktioner. Men vi kan inte fortsätta att betrakta naturen som en oändlig soptunna, där allt kan slängas. Istället måste vi se naturen som en helt avgörande del av vår egen tillvaro. Det är oss själva vi skadar när vi saboterar systemen som vi ingår i.

Lösningar
En dellösning är att göra plast av nedbrytbart material. Majspåsar har testats. En annan dellösning är att göra plastpåsar så dyra att de inte slentrianmässigt används. En tredje variant vore att helt förbjuda plastpåsar för dagligvaruhandeln. En fjärde dellösning är att införa ett moratorium för s.k. konstgräsplaner, som läcker ut plast hela tiden. Konstgräset står för mer mikroplastutsläpp än vad tvätt och båtbottenfärger släpper ifrån sig tillsammans. Vi behöver se över alla källor till den massförstörelse som just nu pågår. Ett särskilt bekymmer är de partiklar som blir resultatet av däckslitaget mot vägbanorna. De partiklarna påminner mycket om plastpartiklar när det gäller spridning och skadeverkningar i ekosystemen. Här krävs rejäla tag för att, om elbilar och andra smarta lösningar ska kunna bli verklighet, trots allt möjliggöra transporter på det sätt vi vant oss vid.

Systemskifte
Tiggeriet utanför livsmedelsaffärerna vill några förbjuda. För att vi inte ska behöva bli påminda om hur världen ser ut. På ett liknande sätt räcker det inte att städa bohuskusten ett par gånger per sommar. Så att vi slipper bli påminda om hur plasten förstör de sköra ekosystemen. Vi måste byta system. Ekonomiskt för att ge alla människor rimliga och rättvisa villkor att försörja sig och kunna leva anständiga liv. Och ur kretslopps-perspektiv för att eliminera de skador vi just nu varje dag tillför bl.a. i form av plast i storleksordningen en miljon ton om dagen, oräknat alla partiklar däckslitaget ger upphov till.

Det är nödvändigt att hantera problemen på flera nivåer samtidigt. Och inse att ingen är utan ansvar.

Några länkar som tipsades om i samband med seminariet:

www.greenhackgbg.se
www.renkust.se
www.goteborg.se/tidningenkretslopp
www.naturvardsverket.se
www.ftiab.se
www.ellenmacarthurfoundation.org
www.plasticseurope.org

Så blir framtiden bättre

Den riktigt avgörande frågan för en hållbar utveckling, där klimatförändringen, hoten mot ekosystemen och hoten mot vattenförsörjningen blir hanterbara, kommer att handla om framtidstro. Människor kommer bara att välja de hållbara alternativen om de förknippas med något bättre och med en positiv utveckling. Det avgörande kommer att bli hur vi förmår transformera överkonsumtionssamhället, i sin traditionella linjära form, till ett nyttjandesamhälle i mer cirkulär skepnad.

Rätt funktion i rätt tid
Tillgången till funktioner, kunskap och upplevelser kommer att bli en nyckelfaktor är jag övertygad om. Att ha tillgång till mer än en bil, för att ta ett exempel, kommer att både vara och att upplevas som en förbättring. Det gamla köpa/äga/slänga-förhållandet kommer att bli ointressant när en ny generation nyttjare eller brukare vill ha tillgång till rätt funktion i rätt ögonblick. Ägandets baksida – platsbehovet i form av ytor i förråd och garage – kommer också att ersättas av platsbehov som bygger på delande och på gemensamma lösningar.

Flexibilitet
Steget blir inte långt från telefonabonnemang till abonnemang på massvis med prylar. Tvättmaskin, symaskin, dammsugare, barnvagn…. helt nya affärsmodeller kan ta form, som öppnar upp för längre hållbarhet och livslängd på produkter eftersom det ger bättre ekonomi för leverantören. Samtidigt innebär ett abonnemangssystem en öppning för större flexibilitet för nyttjaren. Istället för att binda sig för evig tid för en viss produkt kan man välja att byta upp sig, byta färg, prestanda etc i takt med förändrade behov.

Sluta att skyffla över ansvaret
I stället för second hand-butiker borde vi tala om mellanrumsbutiker eller något ditåt. Platsen där produkten befinner sig mellan nyttjares förfogande. Istället för att äga och att ta ansvar för kretsloppslösningarna borde tillverkaren eller importören åläggas att ta ansvar för sin produkt från första dag till den sista. Oavsett vem som nyttjar den. Då blir det tydligare för tillverkaren att han eller hon inte kan smita ifrån sitt ansvar för den konstruktion man tar fram. Idag skyfflas miljöproblemen vidare från säljare till köpare. Och den stackars köparen har dålig koll på vad produkten innehåller. Även den som vill göra rätt har svårt att agera på rätt sätt ur miljö- och kretsloppsperspektiv.

Dragkraft för förändring
Slutsatsen blir att vi måste förbjuda försäljning av produkter som inte kan ingå i ett väl definierat kretslopp. Ansvaret för att ta hand om en farlig produkt måste ligga kvar på tillverkaren eller importören. Så vänder vi utvecklingen och får hållbara produkter, smartare produkter och ett större urval att välja på. Och framtiden blir inte en uppoffring utan en tydlig förbättring.

Sharing economy eller Käring-ekonomi?

En fördel med att arbeta som frilans inom hållbarhet är den relativa frihet jag har att välja vad jag ska lägga tid på. Som häromkvällen när jag och kollegorna på First to Know AB bjöd in till en After Work Shop för att tillsammans med några kloka personer från olika sammanhang diskutera ett kommande projekt, där Göteborg ingår. Sharing City är begreppet som används. Delandeekonomin ska ges utrymme att utvecklas i fyra urbana sammanhang. Förutom Göteborg kommer Malmö, Stockholm och Umeå få möjlighet att bli testbäddar (också ett modeord i organisations-Sverige) för initiativ inom delande, sharing. Grunden är tillgång utan ägande.

Princip i city – självklarhet i förorten ?
Vi var ett 10-tal personer som spelade in olika idéer kring vad som kan vara viktigt att få med i ett flerårigt ”testbäddsprojekt”. Det rumsliga kan ha betydelse – dvs vilka lokaler finns det och byggs det för att göra utrymme för nya fenomen? Om människor vill dela resurser behövs fysiska platser där det kan ske. Och hur ser ekonomin ut? Sker delandet vid sidan av den ekonomi som ger skatteintäkter? De ekonomiskt svagare hushållen har kanske störst behov av lånebibliotek för fritidsprylar, verktyg och annat. Samtidigt är det i den urbana och yngre, medvetna, medelklassen som intresset för delandeekonomin tycks störst – i alla fall som fenomen. Kanske är det så att delandet redan finns som en självklarhet i sammanhang där människor delar det lilla man har. Att dela sin lägenhet med släkt och vänner som kommer resande från andra länder är både en nödvändighet och en glädje, kan man tänka sig.

Flera idéer – från detaljer till helhet
Ett antal idéer kom upp. En social science park skulle kunna samla forskning och processer, där intressenter från olika sektorer möts och lär av praktiker? För att frigöra förmågor och initiativ hos personer som skulle ha stor nytta av en utvecklad delandeekonomi är kanske basinkomst, medborgarlön, det som ger bäst förutsättningar? Integrationen skulle kunna utvecklas när boende och aktiviteter för gäster från andra länder blir enklare att organisera? Kanske har försäkringsbolagen en ny uppgift i att tillhandahålla en ny typ av ”delandeförsäkring” när flera personer gemensamt ansvarar för en viss produkt eller funktion? Eller skulle utvecklande av Sharing Cities må bra av att docka an till BID-processer? (Se nedan). Många idéer ventilerades och en slutsats blev att mycket av delandeekonomins fördelar hänger samman med andra förutsättningar i samhället. Ett behov av att se på fenomenet ur ett helhetsperspektiv uttrycktes.

Vem ska dra nytta av och bygga vidare på värdet?
Värdeskapandet är också en intressant fråga. Vem drar nytta av de värden som genereras? När globala aktörer som Uber tjänar pengar på lokala aktiviteter dräneras den lokala ekonomin. Det optimala vore att delandeekonomin kan bidra till ett lokalt växande i verksamheter, sysselsättning och livskvalitet. Avvägningen mellan olika nyttigheter måste därför bli en viktig del av ett Sharing City – projekt, som jag ser det.

Käring-ekonomin
För hundra år sedan fanns en social kontroll och en självklar rollfördelning, som gav liv åt det lokala. Naturligtvis är det inte fattigdomen och eländet för hundra år sedan vi vill ha tillbaka, men det fanns en närhet och en hjälpa-varandra-mentalitet som kan symboliseras av den portvakts-käring som hade koll på vad som hände på gården. Och som också kunde be om hjälp när så behövdes. Någon liten del av käring-ekonomin kanske vi skulle behöva även i framtiden.

Länktips: www.firsttoknow.se

http://smartakartan.se/

http://www.kollekogbg.se/

http://sharingcities.eu

BID-processen i Floda http://www.bidsweden.se/floda.html

Wikipedia om testbädd: ” I stora utvecklingsprojekt är en testbädd en plattform och miljö för utveckling och testning av prototyper. Testbädden kan användas för rigorösa experiment och utvärdering av nya tekniska standarder, verktyg, principer och vetenskapliga teorier.”

Om den dolda agendan och om tusen frukostar

Jag läser i ett nyhetsbrev om debatten i USA som handlar om att trump inte vill tillåta HBTQ-personer att tjänstgöra i de militära styrkorna. ”Av kostnadsskäl”, har han sagt. En av soldaterna med erfarenheter från Irak-kriget har gett sig in i debatten. En kvinna, som förlorade båda benen i en attack mot den helikopter hon styrde. Hon hävdar att det läggs fem gånger så mycket pengar i Pentagons budget på Viagra än det görs på sjukvård för HBTQ-personer.

Den dolda agendan
Argumentationen blir mycket avslöjande. Det är inte alls kostnaderna det handlar om, som trump försöker ge sken av. Det handlar om att särskilja och förtrycka, att exkludera grupper av personer i olika sammanhang. Det handlar om diskriminering och om att – där det går – reducera möjligheterna för grupper som trump och hans anhang inte vill ge rättvisa villkor.

Valfrihet ?
Även i Sverige används enkla ekonomiska argument för att nå andra mål och syften än de man argumenterar för. Mer pengar i plånboken, brukar det heta, som en symbol för valfrihet istället för att låta det allmänna hantera en viss fråga. Det är naturligtvis lockande med mer pengar för privat konsumtion, men ur fördelningsperspektiv slår den typen av politik snett. Den som inte har höga inkomster till att börja med vinner inte på att skatten sänks på samma sätt som för den som är höginkomsttagare. Reagans och Thatchers 80-tal banade vägen för de växande klyftor vi ser idag.

Fler kunder gynnar alla
Även storkapitalister borde se fördelarna med en bättre fördelad ekonomi, där fler har råd att handla. Ett hotellrum, en frukost, en resa… det är många tjänster som mår bra av att kundkretsen är stor och många har råd att köpa dem. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer kan äta tusen frukostar. Osv. Även kapitalisterna borde inse vitsen med att den stora mängden medborgare har goda livsvillkor, bra lön och en god hälsa. Kostnaden för sjukvård, polis och andra samhällsfunktioner minskar ju om antalet personer som kan leva ett gott liv utan droger och utanförskap ökar. Den ekvationen tycks inte ha gått upp för skattesänkarförespråkarna.

Mur och okunskap
Istället för att ta itu med frågorna på ett konstruktivt sätt tar trump och hans bakåtsträvare chansen att bygga en mer symbolisk än verklig mur mot Mexico. Som om det skulle gå att göra hela USA till ett gated community. Primitiva reflexer tycks styra världsutvecklingen. Och kanske allra värst – förnekandet av vetenskap, forskning och sanning som hänger samman med möjligheten att rätt tolka det som sker och att skapa de goda berättelser som bygger gemensamma framtidsbilder och som ger framtidshopp.

Fixoteket i Rannebergen: En del återstår

Bostadsbolaget i Göteborg, som är en del av allmännyttan, har med hjälp av ett antal motiverade och flitiga studenter inrättat det man kallar Fixoteket strax intill Rannebergens centrum, en av förorterna i stadsdelen Angered. Cirkulära Göteborg vid Kretslopp och Vatten i Göteborg, Miljöbron m.fl. har medverkat i processen att förverkliga idén om ett Fixotek. Utan egentliga resurser och utan budget har engagerade studenter och andra lyckats forma en tilltalande interiör, som ser inbjudande ut.

Funktioner
Fixoteket ska enligt sin egen beskrivning fungera på flera samtidiga sätt.
I bytesrummet får hyresgäster lämna in överblivna saker, som fungerar, men som inte längre har behov av. Leksaker, mindre möbler osv.
I de två verkstäderna finns möjlighet att snickra, laga, måla och göra sådant som villaägare har hobbyrum till. Vissa verktyg finns på plats.
I syhörnan får man sy om och sy nytt på en symaskin och med hjälp av tygbitar som finns på plats.
I hela Fixoteket finns det dessutom inspirerande inredningslösningar, som är tänkt att väcka nya tankar, förlänga livslängden på fungerande detaljer och ge de boende nya idéer.

?-tecken nummer ett
Lokalen är inte så stor, kanske 65 kvm och har tidigare använts som omklädningsrum för hantverkare m.m. I praktiken kostar därmed lokalen inget extra för Bostadsbolaget – man hade ju lokalen redan tidigare. Just på frågan om ekonomi och budget uppstår dock det ena frågetecknet för min del. Det framkommer att Bostadsbolaget inte har räknat på vad ombyggnaden kostade eller vad man räknar med för driftskostnader. Det gör det svårt att föreslå andra fastighetsägare att kopiera upplägget – man vill ju veta vilka engångskostnader det innebär och vilka långsiktiga driftskostnader ett Fixotek innebär.

?-tecken nummer två
Den andra frågan som blir hängande i luften är den om bemanning. Ett ställe där hyresgäster ska kunna lämna in fungerande prylar i ett ”bytesrum” riskerar att snabbt fyllas med osorterade saker, som ingen vet riktigt vad man ska göra med. En verkstad där det finns verktyg att ”låna” tenderar tyvärr att överutnyttjas på så sätt att lånade verktyg försvinner – det finns det gott om exempel på även i bostadsrättsområden och där folk med höga inkomster bor. Behovet av att fixa, laga och byta prylar är stort, men att det skulle kunna fungera på en självorganiserande nivå är inte sannolikt. Det behövs någon på plats som tar ansvar, som har lite pondus och ”bestämmer” vad som får göras och inte. Inte minst behöver saker hela tiden återställas till sin tänkta plats, kläder sorteras, städning göras ett par gånger om dagen osv osv.

Arbetstillfällen
Tanken med ett Fixotek är god och det finns andra snarlika projekt på gång både i Göteborg och på andra ställen. Bland annat måste det finnas en öppning för att driva vissa delar av återbruksbranschen på kommersiell grund. Det måste gå att dra in intäkter så att folk kan försörja sig på sitt arbete. Upcycling är svårt och kräver kunskap, idéer, förmåga och blick för vad som kan efterfrågas. Fixoteket är en god dellösning i helheten, men löser inte hela behovet. Man borde involvera Göteborgslokaler i huset intill, som sitter på outhyrda butikslägen. Man borde tillsammans över bolagsgränserna passa på att skapa något som påminner om Re:Tuna i Eskilstiuna eller något liknande, så att det finns utrymme för fler produkter, lite mer verkstadsyta för att ta hand om mer än ett eget par jeans eller den egna tavelramen. Ett sådan satsning skulle ju dessutom kunna ge sysselsättning åt arbetslösa i Rannebergen.

Det nya Fixoteket behöver en driftsform tillsammans med civilsamhället, troligen en existerande eller ny förening. Och ett uppskalat Re:Makery i Göteborgslokalers tomma lokaler skulle kunna ge liv åt centrum och skapa arbetstillfällen.

Tips:
Kollaborativa Göteborg skriver om invigningen här https://www.instagram.com/p/BYJBG-FlCTh/?taken-by=kollekogbg