Tiggeriet och rättsmedvetandet

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.

Har vi gått vilse i evigheten?

Det är märkligt hur snabbt förändringen sker. På några decennier förskjuts värderingar och ändras världsbilder som om de ingick i någon annonskampanj för en TV-serie. Jag gick i grundskolan på 60-talet. På Husieskolan hade vi kristendomsundervisning. Fröken Dahl trampade orgel och sjöng någon psalm. Varje dag började med en morgonbön.

Brytpunkten
Så kom 68, du-reformen, studentuppror, FNL-rörelsen, hippiekultur, nya musikstilar, en ny konsumtion, känslan av att allt var möjligt, månlandningen, miljonprogrammet och plasten. Religionen och kyrkan hörde ihop med det gamla. Nu var fokus på materiell välfärd. En sekulär grundsyn dominerade. Kyrkans atmosfär och högtidlighet kunde vara användbar i livets olika skeden, medan budskapet tillhörde en auktoritetsbunden tid. Tillhörigheten till ett definierat trossamfund blev undantag. En fysisk-mekanisk världsåskådning kompletterad med diffust formulerad respekt för FN-deklarationen om mänskliga rättigheter blev allt mer utbredd. Så småningom skulle stat och kyrka gå skilda vägar som för att bekräfta det som skedde 30 år tidigare.

… to be continued ?
På några decennier ”avkristnades” Sverige. Religion blev något privat, något man inte talar om. Samtidigt blev döden en icke-fråga. Om livet upphör på alla plan efter döden är det svårt att se döden som en del av helheten. Och om livet fortsätter efter döden måste ju en sådan syn krokas upp i en världsåskådning. Meningen med livet blev plötsligt svår att formulera. Både för den som är övertygad, troende ateist och för den som tror på något mer än den materiella tillvaron, något före och efter döden. I den individualiserade världen tar det emot att underordna sig ett system. Politikens paketering lockar allt färre, liksom religionen. Det blir svårt att tala om livets slut när eftertexterna eventuellt innehåller ”…to be continued”.

Paradoxen
Samtidigt och motsägelsefullt: Just religionen blir hävstång för asociala terrorgrupper. Hänsynslösa grupper lockar sympatisörer med påstådda hänvisningar till ett kommande paradisliv i livet efter detta. Martyrskapet omtolkas till det destruktiva vapen som självmordsattentaten utgör. I den värld där religionen i ett sammanhang tappar i betydelse i den materiella statusjakten blir den samtidigt och felaktigt använd i ett annat sammanhang som ett ”carte blanche” för att utföra vilka illgärningar som helst. Hur kunde det bli så? Hur kan religionen både bli irrelevant och maximalt användbar på samma gång?

Trygga Rekan
Jag saknar en pausknapp just nu. Någon som bromsar oss i detta eviga twitterflöde och den ständiga jakten på de mest chockerande rubrikerna. Är det den som gapar högst och skriker ut mest oförskämdheter som vinner? Varför fylls sociala medier av hat, hot och påhopp? Varför fyller människor sin tid med att underbygga konflikter och motsättningar? Vem mår bättre av det? Finns det ett samband mellan vårt fokus på materiell välfärd och vår vilsenhet kring de existentiella frågorna som gör att vi lockas av de förenklade budskapen? Är det tryggheten vi saknar? Vart tog ”Trygga Rekan” vägen?

Det allra märkligaste är kanske trots allt att religiösa ledare tillåter att deras religion ger en legitim utgångspunkt för terror och människors fullständigt inhumana beteende. Kan ingen säga stopp?

===
Anm. den 25 november publicerade GP en debattartikel skriven av imamen Kashif Virk, verksam i Stockholm, som markerade ett avståndstagande från terrorism. Imamen förklarade sig också i slutet av artikeln beredd att svara på frågor. Artikeln är naturligtvis rätt i sak, men ordval och innehåll lämnar ändå en slags tomhetskänsla. Nog hade samma sak kunnat uttryckas med mer av avståndstagande och gränsdragande formuleringar. Länk:  http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2906842-daden-i-paris-har-inget-med-religion-att-gora

 

Tre citat från ”Samtal om klimat”

Klimatsamtalen i Paris närmar sig. Olika föreningar och oroade privatpersoner samlas på olika platser under hösten för att ta del av forskares och opinionsbildares slutsatser och bedömningar inför detta ödesmöte. Ingenjören för Miljön (IfM) i Göteborg ordnade i veckan, tillsammans med Läkare för Miljön och Naturskyddsföreningen, ett panelsamtal som ville belysa hur det ser ut inför Paris-mötet och vad privatpersoner kan göra.

Panelen
Panelen bestod av forskaren Jörgen Larsson från Chalmers, journalisten och författaren Mattias Svensson med bakgrund från Timbro och tidskriften NEO och som nyligen gett ut boken ”Miljöpolitik för moderater”, samt Sven Hunhammar, klimatchef på Naturskyddsföreningen. Johanna Lindblad från IfM modererade samtalet. I mitt minne fastnade särskilt tre saker, ett budskap från var och en i panelen.

”Politikerna ska göra det lätt att göra rätt och svårt att göra fel”
Sven Hunhammar tyckte bl.a. att regelverket, lagstiftning och skatter bör styra i en sådan riktning att valet blir enkelt för den enskilde att välja lösningar som reducerar koldioxidutsläppen och sparar energi, samtidigt som det blir dyrare och mer komplicerat att välja produkter och lösningar som drar åt fel håll.

”Om lösningen uppfattas som fel är det inte säkert att problemformuleringen är fel”
Mattias Svensson satte fingret på den fallgrop som finns i polariseringen av politiken. Bara för att en inte håller med någon annan om ett förslag på lösning är det inte säkert att problemformuleringen är felaktig. Det kan vara viktigt att komma ihåg att de förenklade lösningar som ibland förordas på komplexa problem inte får skymma insikten om att problemet finns.

”Industrin behöver inkludera sitt klimatåtagande i produkternas pris”
Jörgen Larsson sa att det blir billigare för industrin och för samhället att ta höjd för klimatåtgärderna och förbättring av produkter än att vänta. Det handlar om relativt små kostnadsökningar för det genomsnittliga industriföretaget. En konsekvens skulle också bli att konsumenter och kunder får lättare att göra medvetna val, när företag som inkluderar ett åtagande i sina produkter och tjänster konkurrerar med traditionella företag.

Idéer och lösningar
Andra idéer som kom upp var möjligheten att lösa mer via tjänsteutveckling, mobilappar och genom att välja teknik som möjliggör ett större ansvarstagande. Det kan handla om att skaffa en elcykel för att kunna pendla till arbetet per cykel i stället för med bil, etc. Det finns också mycket att göra på matsidan. Att vi minskar svinn och att vi kastar mindre fullvärdig mat, att vi minskar köttkonsumtionen och att vi minskar transporter och kapar onödiga delkostnader som uppstår i de industriella produktflödena. Just när det gäller köttkonsumtion visade Mattias prov på hur det egna ställningstagandet kan bli en vändpunkt. Trots att han beskrev sig som köttälskare har han nu helt och hållet övergått till att äta vegetariska luncher, något som blivit en konsekvens av hans insikt om klimatförändringen.

Att det behövs företag som tar sitt ansvar, tydliga politiker som vågar agera och mogna konsumenter som går före känns uppenbart. I december vet vi hur det går i Paris.

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Vikten av ett vidgat perspektiv

Något av de viktigaste att ständigt hålla i minnet när vi analyserar, värderar och utvecklar strategier är att vidga förståelsen för sammanhanget som en företeelse ryms inom. Ska vi komma till rätta med segregationen i samhället måste vi t.ex. se på fler parametrar än sysselsättningsgrad och utbildning. När vi matas med forskarrapporter och slutsatser som ter sig vetenskapliga måste vi utgå från grundkritisk hållning: Vilka parametrar har man glömt? Vilka konstanter eller sedvänjor har man helt sonika utgått ifrån? Vilka variabler spelar man med? I vilket syfte görs forskningen?

Räcker det med den granskning som görs?
Det är oftast upp till journalister att ägna tid åt denna granskning. Bekymret är att för att publicera en artikel måste den hitta en vinkling som ger mervärde åt mediat. Allra tydligast blir detta i kommersiella medier, men även public service värderar nyheter ur ett slags dubbelt perspektiv – det som stärker den egna verksamheten och som samtidigt bidrar till någon slags vidgad förståelse för hur världen fungerar. Denna balansgång är svår, som jag ofta påpekat i olika blogginlägg.

Exemplet med sharialagarna och majoriteten muslimer
I det politiska klimat som råder i Europa och i Sverige, där motsättningarna gärna mejslas ut som extra starka av politiska partier som hämtar stöd ur en polariserad världsbild, blir det intressant hur vetenskapliga fakta tolkas eller möjligen övertolkas. I en text på denna hemsida exemplifierar jag just denna problematik – länk här: http://bit.ly/1dsODJ1 - där en omfattande attitydstudie från 39 länder till synes ger bilden av att majoriteten muslimer vill införa sharialagar. Så enkelt är det inte, menar jag.

Hitta perspektiven
Världen är mer komplex än vi på ett ytligt, redigerat plan får oss tillrättalagt. Vi måste kritiskt hitta de perspektiv som kompletterar bilden och aktivt leta efter sådant som motsäger de teser som sprids. Även om det tar emot. Även om det är enklare att svälja den information vi får. Ibland måste ta ställning. Varje dag står vi inför vägval där det vidgade perspektivet ger oss större möjlighet att välja rätt.

Vems framtid?
Kring klimatfrågan finns en polaritet, som påminner om den som finns runt tillskyndare och motståndare till kärnkraft. Det är olyckligt, eftersom ingen kan sägas sitta med facit i hand, utan att det handlar om sannolikhetsbedömningar, riskfaktorer och vems framtid vi egentligen ska förhålla oss till. För egen del har jag kommit till slutsatsen är det ingen tvekan att såväl konsekvenser och risker med kärnkraft som ett fortsatt chanstagande med utsläpp av fossila kolväten är oansvarigt ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Och att det i båda fallen handlar om för rika länder som Sverige att gå före och visa vägen för de länder som nu i rask takt utvecklas.

Panta mindre?

Många anser sig vara duktiga på miljöarbete när de källsorterar. Tidningar, vinflaskor, papp och papper, konservburkar, plastförpackningar, batterier, glödlampor, kompostfraktion, elektriska produkter…. vi känner oss duktiga när vi bidrar till kretsloppet. Men frågan är om vi borde förändra pantsystemet på t.ex. PET-flaskor? Är det dags att bryta mönstret och tvinga fram andra lösningar på vårt beroende av att medverka i ett ohållbart materialflöde?

The story of solutions
Den delvis animerade informationsfilmen om ”The story of solutions” från samma personer som tidigare gett ut ”The story of stuff” förklarar och vänder på begreppen. (Länk till filmen, se nedan).  Det vi idag mäter är BNP, summan av all produktion. Istället borde vi sträva efter kvalitet och en helt annan värdeskala. Idag växer vår ”välfärd” oavsett vad vi producerar: när vi hugger ner skog, asfalterar åkermark eller på annat sätt skapar ekonomisk nytta, även när vi förbrukar resurser och genererar problem med avfallet. Filmen visar på ett pedagogiskt sätt hur vi kan hantera våra behov på ett smartare sätt utan att nödvändigtvis slösa på resurser, skapa avfallsproblem osv.

Refill istället för retur?
När vi pantar våra PET-flaskor håller vi igång ett system, som kanske inte är långsiktigt rimligt. Vi borde kanske förändra pantsystemet. En tanke är att mångdubbla värdet på varje förpackning. Så att det värdefulla med produkten blir förpackningen och hur den hanteras och innehållet blir sekundärt. Det skulle kanske leda till ett annat synsätt på plast som råvara om en tom, använd PET-flaska var värd 15 kronor. Refill-system skulle kanske bli standard, ungefär som öl tappas upp på krogen. Ett annat sätt vore att förbjuda PET-flaskan.

Havet
Ett av exemplen i filmen handlar om att förbjuda plastpåsar. Några länder har redan tagit det steget. Mikroplaster har nu efter cirka 50 års plasttillverkning hamnat i stora mängder i havet, till skada för fiskar, fåglar, planktonätande valar osv. Plasten utgör en dödlig fara både genom sitt innehåll och genom att den finns på fel ställe i kretsloppet. Hur ska vi i Sverige ställa om från ett illa genomtänkt plastberoende till ett verkligt kretsloppstänkande som minskar plastförekomsten i haven? Varje tvätt av en fleecetröja sprider mikropartiklar ut i vattendragen. Plasten ger oss stora fördelar, men vi måste bli mer observanta på nackdelarna.

Hållbar lösning
Kanske är hela pantsystemet feltänkt. Det är kanske fel att belöna en fortsatt användning av plast i dryckesflaskor. Kanske är det dags att på allvar fundera på vilken lösning som kan bli hållbar. Ett steg vore att drastiskt höja värdet på den använda PET-flaskan. Det skulle få oss alla att reflektera över vad som är värdefullt och hur ett modernt och smart system egentligen borde se ut.

Länktips: http://storyofstuff.org/movies/the-story-of-solutions/

Nuet på bekostnad av då och sedan

De sociala medierna är nu-inriktade, kanske tydligast på Twitter och Instagram. Fokus är på vad vi gör nu, tänker nu, vem vi träffar nu och var vi är nu. LinkedIn handlar om vem vi har kontakt med och vad som diskuteras just nu i de grupper vi deltar. Youtube fångar upp aktuella rörliga bilder från publika medier och från privata kameraklipp. På Facebook syns vännernas statusuppdateringar som en bekräftelse på ett flöde av ett fragmentiserat, kanske bagatelliserat nu. Två perspektiv tycks ointressanta i dessa nya sammanhang: det historiska, vårt då, och insikten om att det finns ett sedan.

Virtuell soptipp
Hela internet är fyllt av gamla dokument, artiklar och länkar, som man kan fråga sig hur relevanta de är idag. Det handlar inte bara om hur våra konton på Facebook ska hanteras efter att vi slutgiltigt loggat ut från verkligheten, en fråga som f.ö. borde hanteras mer professionellt än den gör. På internet finns sökbara protokoll från mer än 10 år sedan tillbaka, webbsidor och bloggar där uppdateringen upphört, gamla projekt och diverse skräp, som rimligen inte längre är relevant. Som en virtuell soptipp med gamla tidsdokument utan rangordning. Fast digitalt ligger de naturligtvis och upptar plats på någon server.

Sju generationer + och -
Är det typiskt för vår tid, detta att vi lever så uppslukade av nuet att både dåtiden och framtiden blir ointressanta att förhålla sig till? Ursprungsbefolkningar som irokeserna i Nordamerika har som princip att grunda större beslut på respekt för tidigare och kommande släktled. Dagens ledare Oren Lyons (ett länktips nedan) talar om sju generationer bakåt och sju generationer framåt i tiden som en tidshorisont. När hörde vi någon i vår kulturkrets formulera sig så? Är det någon som på rak arm kan säga vad personerna sju generationer bakåt överhuvudtaget hette, gjorde  eller var de bodde?

Kolla
Kanske är det en av de viktiga pusselbitarna i vår tid att vi bryter fixeringen vid nuet. Vi kan ju börja med att bläddra i våra egna inlägg på sociala medier några år bakåt i tiden, titta i en dagbok eller almanacka och minnas vad vi tänkte och gjorde. Hur mycket av det vi då såg som eftersträvansvärt lyckades vi också genomföra? Eller var vi redan då uppslukade av nuet?

Länktips: http://pascalmsc.wordpress.com/tag/oren-lyons/

Idéernas kamp

Ibland får man känslan att vår tids konflikter och motsättningar är symptom på något större. Syrien slits isär av strider mellan de som har och de som skulle vilja ha makten i landet. Egyptens ledare förstärker motsättningar istället för att bygga ett solidariskt, sammanhållet land. Klimatförändringarna möjliggör mer klimathotande arktisk oljeutvinning. Förmögenhetsfördelningen mellan rika och fattiga i världen är absurd.

Idéernas kamp
Jag kan inte låta bli att se ett mönster i alla dessa konflikter. Det som pågår tycks vara en idéernas kamp. Det verkar som om idén om medmänsklighet, ansvarstagande och empati som vägledande principer tycks förlora mot idén om kortsiktigt inflytande för det egna särintresset. ”Vi” definieras snävare och snävare. Inte ens barnens framtid tycks beröra.

Mellantider
Idéernas kamp pågår, tycks det, på alla möjliga plan och områden. Det långsiktigt rimliga och för samhället bästa tycks ständigt förlora mot de kortsiktiga intressena. Dow Jones stiger, Nazdaq faller – på bästa sändningstid beskrivs indikatorer som mellantider i ett race för den egna profiten. Vinner du? Förlorar du? Och i deklarationstider: ”Så här kan du undvika att betala skatt”… Varför tror vi att lägre skatt ger oss ett bättre samhälle?  Idén om att gynna sig själv på helhetens bekostnad finns överallt.

Upplösning
På global nivå är det mer och mer uppenbart att krig mellan nationer har blivit mer sällsynta. Istället är det befolkningsgrupper inom länder som strider mot varandra. Miliser kallas de ofta, som om de stod för något positivt. Laglösheten och bristen på alternativ livsföring tycks lägga grunden för piratverksamhet och systematiska kidnappningsförsök vid Afrikas horn. Respekten för andras liv och egendom saknas. Områden slutar att fungera som samhällen. Kvinnor och barn lider mest.

Kollissionen
Sanningen offras snabbt i dagens konflikter. Är det inte inte pressen i Ryssland och Vitryssland som åläggs begränsningar så är det USA som jagar sanningssägare som Manning och Snowden med hundraåriga fängelsestraff för att de blottlagt obehagliga sanningar. Lite märkligt är det att höra ledande svenska politiker mumla när principen om det öppna informationssamhället kolliderar med statens behov av kontroll. Varför förs inte en livlig och principiell debatt om denna avvägning? Vilken version av Stasi-samhälle vill vi egentligen ha?

Kompassen
Det var enklare förr. Var och en fick sin dos av etisk fostran en gång i veckan när prästen stod i predikstolen. Idag måste var och en finna sin moraliska kompass. Uppenbarligen har vi en bit kvar innan principen om medmänsklighet och människokärlek står över egoismen. Kampen fortsätter.

Ett torg för alla på lika villkor

Precis där jag bor i Linnéstaden i Göteborg har man gjort om en infartsgata till en bussgata och samtidigt passat på att fräscha upp ett litet torg som heter Sveaplan. Ny beläggning, lite planteringar, torgkänsla osv. Nordenskjöldsgatan byter, i alla fall delvis, karaktär från traditionell stadsgata med parkeringsfickor till torggata.

Synd om affärsidkare
Arbetet har tagit lång tid och kostat mycket pengar. I media och sociala fora ondgör sig många över försämringar för bilismen och störningar som inneburit stora förluster för affärsidkare i området. Helt perfekt har inte ombyggnaden skett, kan man säga. Men vad händer på ett torg som återerövrar marken?

Öppenhet – både möjlighet och hot
Känslan när man går på den stensatta torg/gatumarken, där bilar, cyklar, gående och serveringar förväntas samsas intuitivt, är att platsen har blivit mer jämlik. Vi rör oss alla på ett mer jämlikt sätt. Inga övergångsställen som tvingar gående att anpassa sina rörelser till fordonens hastighet och riktning. Inga parkeringsfickor, där bilarna tidigare automatiskt tog utrymme. Men heller inga skyddsräcken eller säkerhetszoner. Är man långsamtgående pensionär med dålig syn, småbarnsmamma med spralliga barn eller vinglig cyklist får man liksom skylla sig själv om det händer något. Man är utlämnad.

Reaktioner
Den segregering och den prioritering i trafikslag, som gäller i andra delar av staden och som gällt även här, som också strukturerat flödena i hastighet och tillhörighet är borta. Platsen är allas. Några serveringar har förstått möjligheten och sprider ut sina bord och stolar så långt de vågar. Bilister tvekar. ”Får man köra här”? Andra kör på som vanligt. ”Här har jag alltid kört och här ska jag fortsätta att köra”. (Typ).

Form och innehåll
Exemplet får mig att reflektera över form och innehåll. Hur väsentligt det är att ha rätt form för det innehåll som eftersträvas. Ska platser vara tillgängliga för alla, ska formen stödja den funktionen. Ska människor mötas är det mötet som är centralt. Är det logistik och förflyttning som är syftet måste rummet gestaltas för detta. Jag funderar över Järntorget.

Järntorget
Är det oklarheten i syftet med Järntorget som stör? Det är en väsentlig knutpunkt i kollektivtrafiken västerut från och till centrum, samtidigt som torget försöker locka oss att stanna upp vid fontänen, vid kiosker, butiker och serveringar. Bilarna har fösts undan till två sidor, men spårvagnsgnisslet skär fortfarande sneda cirkelsegment genom helheten. Är det detta som hindrar Järntorget att bli ett riktigt torg? Kompromissen, som inte blir bra?

Överför tänket till andra områden
Vilken tur att jag inte är arkitekt och behöver förhålla mig professionellt till frågan. Nu kan jag bara fånga upp mina egna och andras reaktioner på stadsrummets gestaltning och fundera fritt. Troligen har form-och-innehålls-gestaltningen stor betydelse för många fler sammanhang. I projekt, där man vill skapa delaktighet och dialog. I festivaler som ska kännas tillgängliga, osv. Sveaplans öppna torg- och gatuyta kanske kan inspirera på helt andra områden. Vad vet jag?

Sjunker havet när isen smälter?

Just som vi trodde att vi förstått vad klimatförändringarna i värsta fall kan leda till av höjda havsnivåer kommer nya forskarrapporter som vänder upp och ner på en hel del. I bästa fall tar effekterna ut varandra för många av jordens länder. Men någonstans måste vattnet från smältande isar ta vägen? Allt kan inte förångas och bli regn när temperaturen stiger. Någonstans kommer Noak behöva bygga sin båt. Igen. Om han hinner.

Jyllands-posten
Det är danska Jyllands-posten, mest känd för karikatyrer och för att indirekt ha sänkt dansk-svenska Arlas marknadsmöjligheter i muslimska länder, som nu återger en rapport där det hävdas att havet sjunker när isarna smälter. (Länk se nedan). Motivet ska vara att dragningskraften kommer att förskjutas när Grönlands isar smälter.

100 meter !?!
Artikeln pekar på de nivåskillnader på havsytan som redan idag förekommer på upp emot 20 meter, beroende på hur jordens massa fördelas över klotet. När isen försvinner från de stora inlandsisarna skulle enligt de nya beräkningarna havsytan vid Grönland kunna sjunka med ofattbara 100 meter. Vid Island skulle havet dra sig undan 10 meter, vid Skottland tre meter. Klotet är således inget klot.

Landhöjningen?
Landhöjningen efter att isen dragit sig tillbaka tillkommer så vitt jag kan förstå, dvs det som fortfarande pågår vid Höga Kusten och andra ställen i Sverige efter senaste istiden här hemma. Landhöjningen pågår dock i tusentals år i långsam takt, medan havsnivåförändringen lär komma i takt med avsmältningen.

Bye, bye, Bangladesh
Om det istället blir västra Antarktis som smälter kommer USA, Australien och länderna runt Indiska Oceanen att drabbas. Bangladesh lär upphöra som land, kan man tro. Sydamerika tror man får cirka 10 meter havsnivåhöjning relaterat till Grönlands avsmältning. Buena Noche, Copacabana och stora delar av Amazonas deltaområde.

Genomsnittet – ingenstans ?
Man har tidigare talat om sju meters havsnivåhöjning om Grönland skulle smälta. Men det är volymen i genomsnitt. Det nya nu är hur vattnet tros fördelas. Min gissning är att högre temperaturer kommer att öka avdunstningen, vilket i sin tur leder till mer regn, skred, översvämningar och förstörda naturvärden. Redan idag med måttliga temperaturhöjningar till följd av klimatförändringarna har vi i Göteborg fått minst 20% mer regn mätt i volym än för några decennier sedan.

Ödmjukhet
Det riktigt intressanta med forskarrapporten är att vi påminns om att den sanning vi håller för 100 procent riktig idag, mycket snabbt kan ersättas med en ny sanning. Ödmjukhet inför allt det okända och alla ännu gjorda upptäckter är ett rimligt förhållningssätt.

Länktips: http://jyllands-posten.dk/indland/ECE5559696/nar-isen-smelter-synker-havet/