Ja, vad fan får du Leif Östling?

Ja, Leif Östling, #VadfFanFårJag, frågade du retoriskt i en TV-intervju. Du tycker att du själv ska bestämma hur mycket skatt du ska slippa betala. Lagligt. Visst. Men knappast riktigt när du  med trovärdighet ska föra arbetsgivarnas talan i olika sammanhang. Du har ännu så länge ordföranderollen för Svenskt Näringsliv, en organisation som har flera formella funktioner i den väv av beslutsfattande som samhället består av.

Levnadsstandard är inte garanterad alla på jorden
Det är flera som har påpekat att du fått grundskola, gymnasium, högskola, sjukvård och en massa andra funktioner under din uppväxt och ditt vuxenliv. Men det du glömmer bort är att du hade inte kunnat leda Scania på ett framgångsrikt sätt om inte ett antal saker fungerat. Tusentals medarbetare på ditt tidigare företag blev anställningsbara tack vare att de kunnat gå skola, gymnasium och i många fall högskola. Scania hade inte kunnat betala dig din höga lön om inte företaget lyckats anställa rätt folk, som samhället bidragit till att de fanns där när du behövde dem.

Efterfrågan uppstår inte i ett vacuum
Ännu viktigare är kanske att dina kunders kunder hade en efterfrågan på transporttjänster som gjorde att det gick att sälja Scanias fordon. Och denna efterfrågan uppstod bland annat tack vare att många fått utbildning, fått arbete och en bra lön, som gjort att den sammanlagda efterfrågan på transporter blev så stor att du och Scania kunde sälja många fordon. Det räcker att se efter hur samhällena ser ut i det vi kallar ”syd” för att förstå hur fattigt Sverige också var för 100 år sedan. 1900-talets samhällsutveckling i Sverige uppstod inte av sig självt utan genom att kloka människor tog bra beslut där industri och det offentliga var för sig och tillsammans lyckades bygga upp ett välstånd för flertalet.

Korrupta makthavare
Du kan ju fundera hur Sverige hade sett ut om dåvarande Högerpartiet fått styra landet under 1900-talet. Hade kvinnor haft rösträtt? Hade vi haft ett pensionssystem värt namnet? Hur hade skolan fungerat för flertalet? Vilka av dagens självklarheter hade högern också velat införa? Eller om barn skulle tvingas arbeta för att bidra till familjens försörjning istället för att som idag från myndighetsåldern få ansvar för sin egen ekonomi och i många fall få möjlighet att låna till studier på högskolan. Det räcker att se hur andra länder i världen, tyvärr flertalet, har svårt att få en balans och en rättvisa i beslutsfattande och resurstilldelning. Världen är full av korrupta makthavare som skor sig privat på andras arbete.

Slutsats
Från och med nu kommer du alltid att förknippas med #VadFanFårJag. Varje gång du ska ta ditt ansvar som representant för en av ”arbetsmarknadens parter” vid avtalsförhandlingar. Varje gång din organisation lämnar ett remissbetänkande på ett lagförslag. Varje gång någon reporter vill ha arbetsgivarnas perspektiv på en fråga kommer ditt osolidariska uttalande att finnas med som ett mentalt filter och bromsa din möjlighet att få gehör för din ståndpunkt. Det är lika bra att du inser detta och drar slutsatser i enlighet med detta. Som talesperson för en samhällsbärande institution är du körd.

(Sen hade det varit smart om Scania tidigare hade satsat på icke-fossila fordon, men det är en annan diskussion).

Att dela kakan eller att baka den

Det går inte att blunda för flyktingsituationen. Alla kan inte komma hit, säger några. ”Sverige kan inte ta emot alla. Det finns inte plats, det finns inga lägenheter, det finns inga jobb”. Det finns ett avståndstagande och en misstänksamhet som har att göra med synen på människan och samhället. När vi blir fler och de när de nyanlända inte per automatik beter sig på samma sätt som en själv utmanas tilltron till den egna rollen i samhället.

Homo consumus
Vem är jag i samhället? Vilken roll har jag för att andra människor ska ha det bra? Homo consumus är en art, som fått allt större utbredning. Medborgaren som konsument. T.o.m. offentliga tjänster ska numera konsumeras. Marknadsanpassningen av samhällsnyttigheter som sjukvård, apotek, tågtrafik och post har minskat utrymmet för det vi upplever som det gemensamma. I en krympande gemensam sektor tar konsumentperspektivet större plats. Arbete och det var och en kan tillföra samhället konkurrensutsätts i effektivitetens namn. Utrymmet för solidaritet minskar. Individens mål är långt viktigare än samhällets.

Dela kakan eller baka den?
Flyktingar som söker sig hit blir konkurrenter i det offentliga rummet, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden osv. Det tycks bli så att motståndet mot att erbjuda skydd från krigets fasor kan kopplas samman med den ökande konkurrens mottagandet leder till. Konkurrens om offentliga resurser, bostäder, om jobb och om bidrag. Kakan ska delas av fler. Att flyktingar och invandrare kan vara med och baka kakan och göra den både större och mer välsmakande glöms många gånger bort.

Glaset är faktiskt halvfullt, inte halvtomt.

Ingen vill vara en loser

Ett allmänt missnöje, skillnaden i förutsättningar och framtidsutsikter, liksom upplevelsen av att utvecklingen länge har gått i fel riktning är några av motiven och förklaringarna till att väljare attraheras av ett missnöjesparti. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet och därefter åtta år med den borgerliga alliansen har gett oss det samhälle vi har idag. Visst är det mycket som är bra i vårt land. Men det finns stora grupper av medborgare och väljare som upplever andra saker än det som maktens företrädare talar om. Ett antal medborgare och väljare känner sig stå utanför samhället.

Två slags pensionärer
Omkring hälften av landets pensionärer har en god eller t.o.m. mycket god ekonomi. Man har surfat på de dubbla ekonomiska vågorna: fastighetsvärden och aktiemarknadens utveckling. Bara genom att bo på rätt ställe har de som ägt sin bostad kunnat frigöra stora belopp. De som bott i hyresrätt har inte haft samma möjlighet. Hälften av landets pensionärer för tvärtom en rätt knaper ekonomisk tillvaro. Denna skillnad talas det aldrig om – partistrategerna väljer ju enbart ut röstvinnande frågor – och följden blir att en stor del av befolkningen känner sig åsidosatt.

Äldreomsorg och skola upplevs som sämre än förr
Och inte finns det olika nivåer på äldreomsorg heller. I den kommunala världen blir det till slut bara de allra mest behövande som får plats på något hem. Folk ska bo hemma så länge det bara går. Många gamla känner en otrygghet och en ensamhet. De som byggt landet och som var aktiva under 1900-talets andra hälft tillhör inte de prioriterade. Släktingar gör insatser, men ibland gör avstånden det omöjligt att finnas tillhanda på regelbunden nivå. Var det så här det skulle bli? Att den kommunala skolan inte lyckas vara bättre drabbar också de svagare eleverna. De duktiga eleverna har ofta en hemmiljö som stödjer på olika sätt, men alla har inte möjlighet att få stöd i sin hemmet. De svagare blir förlorare.

Servicen på mindre orter och i förorter försvinner
Landsbygden och förorterna tappar i samhällsservice. Servicekontor stängs, bank och affärer flyttar, investeringar i viktiga kommunikationer blir eftersatta. I glesbygden stängs  det fasta telefonnätet ner och de mobila systemen saknar ofta täckning. De unga med utbildning åker till storstan, de övriga blir kvar, men arbetstillfällena blir inte fler. Det blir svårt att försörja sig. Framtiden blir snarare ett hot än ett löfte.

Det är ofta driftiga personer som kommer hit från andra länder
Välutbildade och ambitiösa personer från andra länder kommer hit och konkurrerar om de arbeten som finns. Är de driftiga startar de egna små verksamheter, skapar sin egen försörjning. På en mindre ort kan det vara provocerande att någon kommer från ett annat land och på kort tid lyckas med något som de infödda inte haft förmåga eller kraft att göra. I det komplexa spel som ett samhälle utgör kan den enes framgång upplevas som den andres bakslag. Darwins tankegångar ligger någonstans i bakgrunden och lurar. Ingen vill vara en loser.

Konkurrens
Min bedömning är att talet om invandringen, alla negativa åsikter som ventileras primärt handlar om att en relativt stor grupp i samhället känner att deras möjlighet att lyckas minskar i takt med den konkurrens om försörjning som det innebär att fler kommer hit. ”De lever på bidrag och sedan tar de våra jobb”. Det kan låta som en motsättning, men det är så den orättvisa konkurrensen kan upplevas. Först ska invandrarna ha hjälp, sen springer de förbi och visar sig duktigare än vad vi är. ”De tar våra jobb”. Det blir ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för att man kanske inte riktigt ansträngde sig i skolan, eller fick den hjälp man borde fått.

Stärk den lokala utvecklingen
Lösningen måste ligga i att skapa framtidstro och arbetstillfällen för alla, att uppmuntra till nya verksamheter, att erkänna att samhället inte hittat rätt sätt att matcha alla dagens och morgondagens utmaningar, att stärka de krafter i samhället som verkligen vill forma bärkraftiga företag, gärna i kooperativ form och som fångar upp sociala utmaningar, miljöproblem och andra frågor samtidigt som de gör ekonomisk nytta. Alltför länge har statsmakternas fokus legat på storkapitalet och de stora företagens möjligheter. Det är hög tid att staten stärker den lokala ekonomin, de livskraftiga verksamheter som kan växa ur ett lokalt sammanhang bara förutsättningarna är rimliga.

Nya lösningar och nya regelverk
Ta till vara initiativkraft och innovationsförmåga på ett bättre sätt, släpp på de fyrkantiga regelverken för arbetslöshet, företagande och projektanställningar. Det behövs helt nya lösningar för att samtidigt lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi står inför. Görs ingenting kommer missnöjet enbart att växa och det parti som exploaterar människors oro få ännu mer anhängare, inte tack vare bra politik utan i brist på tydliga visioner och initiativ från de övriga partierna.

Ett möte med en politiker och en jurist

- ”Jag är aktiv i ett parti och ska läsa statskunskap. Det är min dröm att få arbeta politiskt eller praktiskt med samhällsfrågor.”
- ”Jag har sökt in på juridikutbildningen på högskolan. Kommer jag inte in tänker jag jobba ett tag och försöka igen”. 

De båda unga männen går sista året på Angeredsgymnasiet och utstrålar en framtidstro och bubblar av energi som är påtaglig. Vi sitter i matsalen på Angeredsgymnasiet. En av deras lärare har tipsat mig om att jag borde tala med dem.

Förebilder
Inte nog med att de är studiemotiverade, ambitiösa och tydligt utstrålar att de vill något i livet – de har kommit från det krigshärjade Somalia för några år sedan och talar utmärkt svenska. Jag hinner fundera mellan tuggorna på hur viktigt det är att vi i Sverige skapar förutsättningar för dessa duktiga unga människor att lyckas. För om inte de lyckas – hur ska det då gå för dem som inte har deras starka drivkraft? Förebilder behövs på alla områden.

Läxhjälp varje onsdag
Själva är de också förebilder på ett annat sätt. De har organiserat en egen gratis läxhjälp på somaliska en gång i veckan för kompisar och yngre elever, som kanske kommer hit utan skolgång, utan att ha knäckt läskoden och utan att ha förutsättningar att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Lärarna är inte så lite stolta över sina duktiga elever, det skiner igenom. Med rätta. Här finns ett mänskligt resurskapital som Sverige behöver.

Angeredsutmaningen
Anledningen till att jag träffar dessa trevliga och duktiga killar är att jag deltar på Angeredsutmaningens vårsamling. Ett tiotal företag har deltagit under året, liksom 200 av eleverna. Några av dem får presentera vad de gjort och företagen får diplom av skolan. Av bara farten får alla i lokalen status av hederslärare på Angeredsgymnasiet av en entusiastisk rektor. Framgångsvågen fortsätter. Ett par elever från ”riksintaget”, elever med funktionshinder, berättar vad de upplevt på sin praktik. Glädjen och stoltheten lyser igenom. Från både elev och företag. Win-win. En av handledarna från ett företag får ett personligt diplom.

Möten och förståelse
Berättelsen de förmedlar stärker bilden av hur viktigt det är att människor möts och ser varandras potential. Funktionshinder behöver inte innebära uteslutning. Tvärtom, här förstår vi att elevens engagemang har gjort påtagligt genomslag på den arbetsplats där han varit. Viljan att delta i arbetslivet, trots fysiska begränsningar, blir till ett inspirerande exempel på vad som är möjligt att uppnå. Angeredsutmaningen underlättar dialogen mellan företag, samhälle, skola och elev. Olika världar kan mötas och nytta skapas för samtliga inblandade.

Erfarenheter
Eskilstuna ligger nu i startgroparna att dra igång ”Eskilstunautmaningen”. Avgörande är naturligtvis att man hittar rätt personer ur näringslivet och i gymnasieskolan som förstår vikten av att skolan och företagen möts på ett enkelt och konstruktivt sätt. Och att man lyckas med det som Angeredsgymnasiet uppenbarligen har klarat: att gå från en entusiastisk pionjärfas in i en rutinfas, där frågor, samarbeten och beslut hanteras på ett ömsesidigt och professionellt sätt. Skolan är genomplanerad, näringslivet lever i en konstant ”nu”-situation. Det är helt olika världar. Båda har något lära av varandra. Och eleverna har stor nytta av att få praktik, mentorer, projekterfarenhet, studiebesök m.m. i sina kontakter med företagen. En ny värld öppnar sig. De kan bestämma sig för att bli politiker eller jurister.

Länktips: www.angeredsutmaningen.se

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Besluta inte så mycket!

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

Vi skapar världen omkring oss

Häromdagen slogs en familjefar ihjäl i samband med en fotbollsmatch. En tragisk och tankeväckande händelse. Kontrasten mellan det nöje supportern betalat för att ta del av och den extrema våldsanvändning han utsätts för blir närmast absurd. En supporter vill stödja sitt lag, sätter av tid och pengar för detta och möts av ett besinningslöst våld. Hur hänger det ihop?

Starten i livet
Vi har en skola som inte fungerar som det är tänkt. Resurserna, metoderna och förmågorna räcker inte till för att hjälpa alla elever till en god start i livet. Mobbning och trakasserier förekommer både i skolan och på fritiden. Många känner sig utsatta. Offer och förövare mår inte bra. Alternativen är få. Skoltiden är svår att återupprepa. Den som halkar efter har svårt att komma ikapp. Kan skolans otillräcklighet förklara en del av våldet i samhället?

Vad är OK?
Kränkningar på internet, vuxnas utnyttjande av barn, bristen på social empati, synen på vad som är OK, bötning, våldtäkter och provokationer… listan är tyvärr lång på sådant som förekommer långt ner i åldrarna, men som inte borde förekomma. Hänger alla dessa symptom samman med det fotbollsrelaterade våldet?

Vi och dom
Kulturen utgör ett sammanhållande kitt i samhället. Våra gemensamma koder, som inte formuleras annat än indirekt i vårt beteende och våra värderingar. När samhället inte angår alla uppstår sprickor och konfrontation. Vi och dom. Några går in en kriminell identitet, andra söker bekräftelse på olika sätt. När samhället inte är relevant tar sig utanförskapet tydlig uttryck. En klottertagg, en glasruta, en bil som brinner blir en protest mot det materiella överflödssamhällets ensidighet. En gängkultur skapar tillfälligt trygghet och mod att göra revolt mot vem som helst, vad som helst. Droger kan bli en flyktväg eller en försörjningsväg. Hänger allt detta ihop med det som hände i Helsingborg i helgen?

Vars och ens roll
Jag är rädd att det är så. Att kvinnor misshandlas, att respekten för andra människor minskar, att våldet blir en logisk konsekvens av en serie händelser – allt hänger samman med den obalans som råder i samhället. Lösningen är bara delvis politisk. Den är lika mycket en fråga om vars och ens ställningstagande. Normer byggs upp av miljoner små händelser i vardagen, attityder och vad vi tänker och gör. Buddha sa att med våra tankar skapar vi världen omkring oss. Därför ser det ut som det gör.

Regionala Almedalsveckor behövs!

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.

 

Gymnasieskolan out of the box

Det blir alltmer uppenbart att den offentliga förvaltningens strukturer inte fungerar för att optimalt stödja människor och deras utveckling. Unga människor behöver utbildning och hjälp att hitta en möjlig försörjning via ett yrke eller en verksamhet de har intresse och fallenhet för. Detta fungerar bara delvis idag. Statens strukturer för finansiering och genomförande av den formella delen av vuxenvardandet behöver anpassas till verkligheten.

Tänk nytt: varva utbildning och lärlingstid
Det är ingen naturlag att varje elev måste gå i gymnasieskolan under tre på varandra följande utbildningsår. Särskilt de ungdomar som utbildar sig för anställning i olika branscher kan behöva perioder av lärlingstid interfolierad med undervisningen. Låt exempelvis eleverna välja, med viss framförhållning, att under ett eller flera läsår arbeta på en eller flera arbetsplatser inom ramen för sin utbildning.

Ett exempel: tre studieår och fyra lärlingsperioder under fem år
Tre års gymnasiestudier skulle kunna se ut som följer:

Gymnasium år 1, helt läsår
Lärlingstid arbetsplats A, 4 månader sept-dec
Lärlingstid arbetsplats B, 6 månader jan – juni
Gymnasium år 2, helt läsår
Lärlingstid arbetsplats C, 4 månader sept- dec
Lärlingstid arbetsplats A, 6 månader jan – juni
Gymnasium år 3, helt läsår

Istället för tre års gymnasieutbildning genomförs gymnasieutbildningen under fem år och under denna period går eleven på tre olika arbetsplatser som lärling och får förståelse för arbetslivet. Samtidigt kanske de också inser varför matematik är viktigt när man bygger, eller varför kunskaper i kemi är avgörande när man t.ex. arbetar i industrin med underhåll och rengöring av maskiner etc.

Gör både utbildning och yrkesliv intressantare
Det är svårt att som ung veta vad man ska ägna sig åt. Det är också svårt att förstå vilka kunskaper som är viktiga för en viss typ av yrke. Genom att skapa ett samband mellan utbildning och senare yrkesroll blir både utbildningen och yrkesvalet intressantare.

Även småföretag
För att det ska fungera måste lärlingsplatser kunna ordnas på alla slags företag, även fåmansföretag. Kanske är det just där lärlingssystemet skulle kunna göra mest nytta. För att ta vara på det kunnande som nu riskerar att gå förlorat för att mångårig erfarenhet kan vara så svår att fånga i ord och bild. Hantverksyrken, tekniska yrken och yrken med särskilda krav – här måste strukturerna stödja kunskapsöverföring på ett mänskligt plan.

För ungdomarnas och för samhällets skull
Det är dags att testa nya former av lärande. Vem ska annars bygga våra kakelugnar, vem ska annars höra på maskinens ljud att den behöver smörjas, vem ska fånga upp generationers nedärvda yrkeserfarenheter? För att inte tala om denna förödande arbetslöshet, detta utanförskap, som bara kan leda fel.

Några sätt att hålla koll och kontakt

En metod att pejla vart näringslivet och samhället är på väg är att besöka Almedalsveckan i Visby i juli varje år. De senaste 6-7 åren har jag varje år försökt vara där för att fånga upp vem som säger vad. Almedalen har vuxit ut till ett småskaligt megaevent, där det pågår samtal, föreläsningar och knyts kontakter bokstavligen i varenda gathörn under en hel vecka. Men det finns fler sätt att pejla i vilken riktning det offentliga samtalet går.

Mässor
Ett traditionellt sätt att följa en bransch är att besöka mässor. Vem ställer ut vad och med vilka huvudbudskap? Jag har några branscher som jag av tradition följer på det sättet. Strövar runt i mässlokalerna, stannar till, informerar mig, iakttar vad som sägs och inte sägs. Vem som är där och inte syns till. Av förklarliga skäl blir det oftast mässor på Svenska Mässan i Göteborg som jag besöker.

Branscher som lobbar
Ett annat sätt att följa en bransch är att prenumerera på ett nyhetsbrev. Det kan räcka att ögna igenom rubrikerna för att få en bild av vad den branschen anser viktigast att lyfta. Ganska ofta är det branschens relation till lagar, myndigheter och villkor som hamnar i fokus. Man upplever många regler som onödigt begränsande och krångliga. Via opinionsbildning och lobbying vill man påverka regelverket. Lobbyorganisationer har som idé att driva särintresset. Här uppstår ett feltänk. Som om en viss bransch står i motsats till allmänintresset. Man armbågar sig fram för att förbättra för den egna gruppen. Det var säkert detta som fick Fredrik Reinfeldt för en tid sedan att beteckna Svenskt Näringsliv som ett särintresse.

Årsmöten
Ett tredje sätt att hålla sig uppdaterad är att gå på årsmöten. En gång per år följa hur diskussionerna förs i olika branscher när de summerar sin verksamhet. Det tacksamma med den typen av möten är att stödet för ledningen blir tydligt, argumentationen, kroppsspråket… hur starkt står vissa synsätt i de egna leden, osv.

Sociala medier
Sedan finns alla sociala media. Man kan ”följa” verksamheter för att få input, ta del av inlägg och debattrådar. Det svåra med det formatet är att veta hur representativ en debattör är. Å andra sidan kan mångfalden av inlägg ge en bra summering av de frågor som tas upp. Twitter är ett svårt format. Det fungerar säkert för journalister som vill fånga sekundaktuella frågor och åsikter. Som live-feedback-format under konferenser är det utmärkt. Vi lär oss säkert.

Public Service-TV
Vid sidan av konferenser, kongresser och kortare seminarier finns naturligtvis även gammelmedia. Mitt intryck är att Public service-TV har svårt att lita på sitt eget innehåll. Det måste spetsas, skruvas och göras till avslöjanden. Det räcker inte att illustrera verkligheten. Reportagen måste landa i något kontroversiellt, helst som leder till någon ministers avgång. Eller åtminstone en högljudd omgång i ”Debatt”. Hjulspåren är djupa vid det här laget. Mönstret upprepas. Tonläget är uppskruvat. Det är synd. Det finns så många andra frågor att lyfta. De långsamma förloppen, nedläggningen av delar av Sverige, klyftorna och resignationen. Omfördelningen av förmögenheter och skulder. Utanförskapet.

Public Service-radio
Radion står på andra ben. Formatet kräver ett intressant innehåll. Vad som sägs blir mycket viktigare än hur. Radions olika program blir därmed intressantare. En ny generation upptäcker dokumentärer i P3, kanske lyssnar på vetenskapsradion på väg till jobbet. Radion har ett försprång som de borde kunna utveckla ännu mer. De måste ta sitt innehåll på allvar.

Samtalet
Allra viktigast är ändå samtalet. Med bekanta och obekanta. För att lära sig något varje dag och för att få nya perspektiv på det man tror sig veta eller känna till. I det personliga mötet händer något. Det är oöverträffat. Mejl, SMS och telefon är formatvarianter på detta samtal, som är grunden för vår förståelse av världen. Och låt oss inte helt glömma bort gamla hederliga brev, snigelposten, som ju håller på att försvinna. Brevet har också sin plats i helheten. Håll med om att det är lite roligare att få ett brev än ett SMS.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/12454 .
www.svenskamassan.se .
Svenska postnummer sök här .