Tygkassen bättre än sitt rykte!

20000 gånger skulle en tygkasse behöva användas för att motsvara miljöbelastningen från en plastkasse, sas det. När skatten på bärkassar av plast i våra livsmedelsbutiker beslutades dök detta upp som en ”sanning”. Syftet var troligen att visa hur absurd skatten var, att det var fel metod för att minska användningen av plast i samhället.

37,5 eller 20000 – är båda svaren rätt?
Nu har en ung student borrat lite i den danska undersökning, som legat till grund för påståendet om 20000 användningstillfällen. Det visar sig, inte helt oväntat, att samma undersökning hade kunnat ge resultatet 37 gånger. Allt hänger ihop med vilka gränsvärden och parametrar som används.

Allt beror på vad man utgår från och vad man mäter
Lovisa Berglund visar i sin artikel (se här intill) steg för steg hur resultatet från LCA-analysen skulle ha kunnat se ut, om man hade utgått från andra förutsättningar och vägt konsekvenserna av miljöpåverkan på ett annat sätt.


Ur tidningen ETC 4 februari 2020

Rimlighetsanalys?
Det hela visar med önskvärd tydlighet hur reklambranschens hårt vinklade ”sanningar” kommit att bli en del av opinionsbildningen även i politiska sammanhang. Svaret på samma fråga kan bli både 37,5 och 20000, beroende på vem som vill driva vilken opinion. Det sorgliga är att ingen tidigare brytt sig om att ifrågasätta det orimliga i påståendet att en tygkasse måste användas 20000 gånger för att kompensera för en plastkasse.

Plastpåseskatten slår inte hårt mot vissa grupper
Ett annat argument som dykt upp är att skatten på plastkassar särskilt hårt skulle drabba dem med små ekonomiska resurser. Det är ett felaktigt påstående, hävdar jag. Jag har själv genom åren haft perioder med dålig ekonomi och då medvetet avstått från ”onödiga” kostnader, som att slentrianmässigt köpa en plastkasse. Plastkassen är definitivt inget ”måste”. Det går alldeles utmärkt att planera sitt inköp och ta med sig en gammal papperskasse eller bomullskasse. Det gör jag fortfarande.

En ny sammanhållning behövs

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.

Varför ska hatet accepteras?

Ett flygplan med 167 passagerare störtar den 8 januari strax efter start från Teherans flygplats. Orsaken är ännu inte utredd, men det mesta tyder på ett tekniskt fel.

Sorg och deltagande
176 människor mister livet i en flygolycka. 17 av dem bodde i Sverige, flera av dem hade livet framför sig. Det naturliga för mig och för alla svenskar är att uttrycka sorg och deltagande till de drabbade, deras anhöriga och närstående.

Vidrigheter
Två av de omkomna var unga afghaner bosatta i Jönköping. Detta leder till ett flöde av vidrigheter på sociala medier. Kent Ekeroth, tidigare riksdagsman för SD, kommenterar hånfullt olyckan på twitter:

Inget vanligt parti som det går att samarbeta med
Det är inte nog med att partiledningen i SD sjunger nidvisor om hur glada de blev när Olof Palme blev skjuten (som en wallraffande journalist kunde dokumentera). Man har ingen empati, ingen humanism och känner ingen medmänsklig sorg över att människoliv gått till spillo. Det är det här partiet som M och KD vill samarbeta med.

Hat och hot istället för kärleksbudskap?
Särskilt när det gäller KD är detta förbryllande. ”Säg mig vem du umgås med så ska jag säga dig vem du är”, lyder talesättet. Människovärdet och en inkännande, positiv syn på varje människas livssituation, möjlighet och potential borde vara central för kristdemokrater. Hur hatet och hoten som spirar ur SD:s inhumana och känslokalla människosyn kan kombineras med en världsbild rotad i kristen etik är obegripligt. Vad tänker Alf Svensson idag när han ser sitt gamla parti ömsa skinn och hellre vara kompis med mobbaren än med offret?

Hatet en del av den svenska modellen?
Och var finns solidariteten och gemenskapen hos de arbetare som tidigare tog hand om varandra och hjälpte varandra med strejkkassor och stöd? De arbetare som idag ställer sig bakom SD:s vi-och-dom-politik, där några ska ses mindre värda än andra – hur känner de när hatet blir viktigare än stödet? Var gick den värmande gemenskapen förlorad? När blev hatet en del av den svenska modellen?


Om vilsenhet och regelverk

När året och decenniet närmar sig slutet blir det naturligt att ta ett steg tillbaka och fundera över den lite större bilden. Varför ser det ut som det gör? Hur kan vi förstå utvecklingen?

1800-talet
En tanke som slog mig nyligen är att vi i Sverige länge har haft en sortering av folk och folk. Före första världskriget fanns en religiös tillhörighet med sociala koder. Söndagen var vilodag, morgonbönen i skolan en självklarhet och folk gick i kyrkan, bugade för överheten och tilltalade överklassen med deras titlar. Ordningen fanns där, som självklara strukturer.

1900-talet
Så vaknade arbetarna, organiserade sig, valde sina ledare och så småningom blev 1900-talet den pragmatiska socialismens och välståndets århundrade i Sverige. Utedassen byggdes bort, barnbidrag och semesterveckor, egnahemsrörelser och framtidstro präglade flera decennier. Tilliten växlade från gudstro till en tro på en rättvis välfärdsfördelning. Länge fylldes första-maj-tågen med demonstranter som lyssnade till de egna ledarnas tal, där maktens män (det var mest män) på ett märkligt sätt lyckades uppbåda kampanda mot sig själva och sin egen regering. Det fanns uppenbarligen en identifikation, som gjorde att tricket gick hem. Det var ju ”våra” representanter som gjorde vad de kunde för att forma ett rättvist samhälle.

Vad ska vi tro på?
Så småningom internationaliserades handeln och ekonomin blev allt mer digital och fiktiv. Värdepapper och förväntade vinster drog iväg och kvar blev den reala ekonomins arbetare i privat och offentlig regi. Privatiseringar och avregleringar ökade tillväxttakten på nationell nivå, samtidigt som klyftorna i samhället vidgades. Steg för steg blev det svårare för löntagarna att förstå vart samhället var på väg. Om farfar bad en bön och far sjöng Upp till kamp, vad skulle den nya generationen tro på?

Hoten gör sig synliga
Några fick det bra – villa, Volvo och vovve – lite aktier och en god förtjänst här huset såldes. Några kunde resa till New York och konsumera, andra fick nöja sig med en tur till Ullared. Och nu, när köp-och-släng-kulturen har rått ett tag, finns en vilsenhet. Var allt detta materiella helt fel? Är det jag som orsakar klimatförändringen? Kommer till på köpet en massa människor hit och gör anspråk på våra sociala skyddsnät? Hoten blir allt konkretare och människor söker sig till de enkla lösningarna.

Enklare att tycka än att veta?
Den materiella och sekulariserade tillvaro vi vant oss vid i Sverige har lämnat oss ensamma med de existentiella frågorna. Medieutbudet lockar med tidsfördriv och ”gilla”-knappar. Hellre än att lära oss något, fångar vi upp diverse mediala tyckarbubblor som blir små drev mot vem som helst som råkar hamna i onåd. I denna brytningstid försöker några ta ansvar, medan andra vägrar se sin egen roll i helheten. Greta och hennes miljoner följare, som stigit fram som en reaktion på hur de uppfattar att företag och politiker sviker möts nu av en egen motreaktion. Det är ytterst en kamp om vilken sanning som ska gälla.

Demokratins spelregler
Och bland alla dessa delfrågor finns demokratins framtid. Några krafter ser demokratin som ett sätt att ”ta makten”, medan andra ser de egna mandaten som ett förtroende från väljarna att företräda dem. Om 51% alltid ska bestämma över de 49%:en i alla frågor får vi snabbt majoritetens diktatur. Det är det motsägelsefulla i demokratin att den alltid måste hanteras som ett sätt att respektera motståndarsidan. Ungefär som reglerna på en fotbollsplan innebär att båda lagen ställer upp på de gemensamma reglerna. Inget lag ställer upp med 14 spelare och två egna bollar. Demokratins spelregler, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet måste respekteras. Då kan samtal föras på ett konkret sätt. När någon vill vinna matchen genom att tumma på de gemensamma reglerna har de diskvalificerat sig själva.

En viktig bok om alternativa fakta

Akademiledamoten Åsa Wikforss har skrivit en viktig bok, Alternativa fakta, som på ett pedagogiskt och logiskt sätt går igenom vad som menas med kunskap, fakta och hur den svenska skolan sedan 90-talet hamnat i en kunskapssyn, som bidragit till elevernas sjunkande resultat i PISA-undersökningar m.m. Boken kom ut 2017, och har 2019 försetts med ett nytt förord inför utgivningen av pocketupplagan. Jag lyssnade till Åsa Wikforss på Bokmässan och insåg att boken är viktig.

Kunskap och sanning
Åsa Wikforss har skrivit en hyllning till vetenskapen och till det sanna sökandet efter kunskap, som vi både som individer och som samhälle är i stort behov av att kunna relatera till. Med hundratals noter och hänvisningar till forskningsrapporter och källor lyckas Wikforss på ett genomarbetat sätt visa vilka risker som finns om vi inte håller fast vid fakta och vetenskap på ett konsekvent sätt.

Ett antal konkreta råd
Hon betonar den sociala sidan av kunskapsinhämtandet, att vi lär oss av varandra. Boken avslutas också med ett antal förslag på hur vi aktivt kan motverka effekterna av alternativa fakta. Att inte avfärda meningsmotståndare och att ifrågasätta sina egna ståndpunkter sticker ut bland dessa rekommendationer. Att vara varsam med orden och att vara uppmärksam på källor till olika påstående är också något hon betonar. Hon efterlyser också att fler forskare tar plats i debatten.

Reklamen dövar oss
Helt kort och i en mening (sid 160) nämner Wikforss reklamen som en form av propaganda. Jag hade gärna sett en fördjupning av analysen kring reklamens påverkan på hur vi tar till oss information. Min personliga gissning är att överutbudet av reklambudskap under lång tid har bidragit till att vi generellt mer eller mindre blockerar oss själva – vi orkar helt enkelt inte ta in allt som sköljer över oss. Reklamen dövar våra sinnen och gör oss mindre benägna att ta till oss information. Även de politiska partierna paketerar sina budskap på ett reklamliknande sätt, vilket gör att vi värjer oss, i princip instinktivt. Och när tvivel och distansering kring olika budskap börjat sätta sig blir det allt svårare att lita på den information som erbjuds. Vi får också svårare att skilja på fakta och åsikter, när budskapen paketeras på ett sätt som avsiktligt ska väcka våra känslor. Därmed öppnas dörren för förenklingar och populism.

Diffusa konturer
Jag tror därför att reklamen i sin nuvarande form behöver ersättas av påverkansinformation i annan utformning. Om företagen ska få påverka våra beteenden och våra konsumtionsmönster behöver de själva eller med hjälp av regelverk bli tydligare kring vad som är fakta och vad som är åsikt, vad som är känslomässiga argument och vad som är sanning. Reklamen är avancerad påverkan oftast i syfte att stimulera konsumtion. När politiska budskap paketeras på reklamliknande sätt blir det svårt för medborgare att förhålla sig objektivt till de olika påståendena. Känslor och tyckanden blir viktigare än fakta. Gruppintressen ställs lättare mot varandra när argumenten inte handlar om faktiska prioriteringar utan om mer diffusa särintressen. 

Omdömesbildning
Boken tar heller inte upp så mycket av människans omdömesbildning, som i alla fall för mig handlar om ett långsiktigt samspel mellan redan förvärvad kunskap, nya insikter, åsikter, handlingar och återkoppling från våra handlingar. Ett sunt omdöme växer fram ur ett stort antal ställningstaganden och i ett växelspel med andra människor. Bekräftelse är en viktig ingrediens i omdömesbildningen. Bara när andra människor bejakar dina handlingar kan du veta att de i någon utsträckning var rätt. Och mönstret behöver upprepas flera gånger för att kunna utgöra en tydlig del av en personlighet.

Utbildning och läroplanernas svajighet
Wikforss bok kanske trots allt har störst betydelse för lärare och personer verksamma i den svenska skolan. Genom att sätta in frågan om kunskapssyn i relation till de läroplaner som tagits fram de senaste decennierna, och de bakomliggande tankegångarna, klargör Åsa Wikforss hur skolan har hamnat i den situation som dagens pedagoger har att arbeta med. Läroplanerna är ofta tidsspeglar och reaktioner på tidigare upplevda tillkortakommanden. I denna växelverkan blir det naturligt att överkompensera för sådant som uppfattas som fel i tidigare läroplaner. Det blir tydligare, men också svajigare vad som ska gälla. De kompromisser och lagomlösningar som hade varit lämpliga får stå tillbaka för onödigt stora svängningar i prioriteringar och begrepp.

Politik
En viss politisk klåfingrighet har också inneburit att skolan under lång tid tappat fart och därmed också sin attraktivitet för blivande lärare. Kommunernas politiker har delvis använt skolan som budgetregulator och skillnader mellan tillväxtkommuner och avfolkningsbygder har inte gjort saken bättre.

Boken ger oss verktyg
Min slutsats är att Åsa Wikforss bok bör läsas av alla som arbetar med utbildning, folkbildning och kunskapsförmedling. Vi behöver yrkesverksamma som förstår hur fakta och kunskap utgör grunden för lärandet och att alla behöver hjälp att hitta sin väg in i de okända världar vi ständigt transformerar till egen kunskap. Att motverka alternativa fakta, fake news, propaganda och felriktad reklam är idag viktigare än någonsin. Åsa Wikforss bok ger oss verktyg att klara den kunskapsresa vi alla är involverade i.

Tankar efter Bokmässan

Bokmässan är en värdefull institution om man är intresserad av litteratur, kultur och vetenskap. Spännvidden är stor och det finns plats för många olika idéer. Jag kollade inte allt, men förlag som hyllas av antidemokrater på högerkanten märkte jag inget av. Däremot var det tydligen så att vissa montrar stängde fredag eftermiddag för att monterpersonalen prioriterade att delta i klimatmanifestationen vid Gustav Adolfs Torg.

Några nedslag
För mig är möjligheten att få lyssna till kloka personer som berättar sådant jag inte vet något av det mest värdefulla med Bokmässan. Det blir aningen slumpartat, men inte desto mindre värdefullt. Två presentationer eller samtal på Forskartorget fångade mitt intresse i år, liksom att få lyssna till Åsa Wikforss, som ju är nyinvald i Svenska Akademien. Tre unga författares samtal kring hur vi förhåller oss till julen som fenomen gav också en del att reflektera över. Förstår vi varför vi firar jul?

Essäsamling: Tidens tecken
Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi, ledde ett intressant samtal med rubriken ”Framtiden i samtiden: är utopin möjlig?”. En essäsamling, Tidens Tecken nr 4, där forskare från olika discipliner medverkar utgjorde utgångspunkten. Jag har inte läst hela essäsamlingen ännu, men några iakttagelser vill jag dela med mig av.

Framtiden som en funktion av nuet
Framtiden och framför allt den utopiska framtiden har länge handlat om en avlägsen tid. Långt in på 1960- och 70-talen var utvecklingsoptimismen stor. Mänskligheten skulle befolka andra planeter, vi skulle fortsätta att utveckla materiellt välstånd och alla skulle få det bättre. Hungersnöd skulle upphöra att vara ett problem, nya mediciner göra alla friska, framtiden såg ljus ut. Men någonstans på vägen krympte avståndet mellan den utopi vi strävade efter och den vardag vi befinner oss i. Nuet och framtiden växte ihop till en prognos, en linjär process som kom att domineras av ekonomin på en ogripbar nivå. Kvartsalsrapporter och on-line-redovisning tvingade in framtiden till att bli en del av en linjär fortsättning på nuet, där det bara fanns en väg framåt. Och nu har vi märkt att vägen framåt är en utförsbacke som tenderar att omöjliggöra andra framtider. Vi är inlåsta in en samhällsmodell, som bygger på att dagens relativa välstånd upprätthålls av morgondagens ännu mer orättvisa ekonomiska maktfördelning. För att må bra idag måste vi acceptera att klyftorna ökar, att miljö och klimat offras, att människor och hela ekosystem skadas eller går under. Framtiden rymmer på så vis mindre av möjlighet än förr. Framtiden har blivit en funktion av nuet. Antje Jackelén beskriver något av detta i sin inledande essä, som är mycket tankeväckande.

Tiden
Över huvud taget är vår förhållande till tiden som fenomen förändrat idag. Vi upplever att vi har mindre tid än förr; stress och känslan av att inte räcka till är vanlig. Ändå går klockan precis lika fort idag som för 100 år sedan. Vi lever dessutom längre, så vi borde ha mer tid…..
Något har hänt som på verkar oss. Möjligen är det informationsmängden som är svår att hantera, liksom att sociala medier öppnat upp för en helt ny slags interaktion, som vi har svårt att sålla i. Jag ska återkomma om detta tids nog i en annan bloggtext.

Nationalismen ett organiserat särintresse
En annan essä i den bok jag nämnt ovan tar upp nationalismen som rörelse och hur denna rörelse idag, till skillnad från på 1800-talet, handlar om en slags nostalgi, en flykt tillbaka till något som man tror fanns förr. Med ryggen mot framtiden försöker nationalisterna erbjuda trygghet i det kända, det bekanta. När nationalisterna i Tyskland på 30-talet använde fosterlandskärlek och identitet som verktyg för att mobilisera ett helt folk var det en känsla av revansch och av patriotism de attraherade och utnyttjade. Idag handlar nationalismen om murar, att stänga dörrar, att motverka globalisering och humanism och att exploatera egoismen. När miljoner unga går ut på gatorna i världens länder blir det naturligtvis svårare för nationalisterna att hävda sin syn. Om vi alla delar en vilja att förändra världen blir de nationella särintressena underordnade eller till och med irrelevanta. När de gemensamma strävandena överordnas den organiserade egoismen hamnar nationalismen på efterkälken. Strateger som exempelvis Steve Bannon och Boris Johnssons strateg Dominic Cummings inser naturligtvis detta och gör allt de kan för att minimera den globala rörelse, som klimatfrågan nu tycks mobilisera tack vare det genomslag och den respons Greta Thunberg fått.

Jag ska återkomma när jag läst lite mer i Tidens tecken nr 4. Mikael Kurkiala lotsar för övrigt in läsaren på ett intresseväckande sätt i skriften. Som en bra moderator, om boken hade varit ett seminarium.


90 procent fel

I fredags den 20 september samlades miljoner människor runt om i världen för att påminna oss alla och våra ledare om att klimatfrågan fortfarande inte är löst. Det går inte att undvika att nämna detta.

För Greta började resan i augusti 2018 utanför Riksdagshuset

”Lyssna inte på mig”, säger Greta Thunberg, ”lyssna på forskarna och gör något!” De makthavare som vägrar lyssna på budskapet har naturligtvis en annan agenda och söker efter olika vägar att kunna kringgå frågan. I totalitära stater är det enkelt. Makten äger vad som är sant. I länder där politiken till viss del spelar med på demokratins villkor (så länge det passar) hittar makthavarna andra sätt att kringgå frågan. Det finns de som säger att Greta borde gå i skolan istället för att strejka. Ett artigt sätt att säga ”håll käften – vi vill inte höra vad du har att säga”. Det finns de som avfärdar hennes budskap på andra grunder.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
De som motarbetar klimatfrågan och hävdar att Gretas budskap är fejk eller överdrivet hittar alltid någon undersökning eller någon forskare som har en avvikande åsikt. Mitt intryck är att de gör detta för att legitimera sin egna livsstil, dvs att slippa erkänna att deras egna beteende är skadligt för framtiden. Särskilt påtagligt är det att så många äldre och män tycks ingå i kretsen av ”klimatförnekare”. I olika grad hävdar man att ”det är inte så bråttom”, ”det är viktigare att kolla på naturliga orsaker till förändringarna” och ”vetenskapen är inte ense”. Som om det gäller att vinna tid och att fortsätta bete sig klimatskadligt så länge det går. Som för att slippa ändra livsstil eller att behöva se sina aktier i fossilindustrin (bokstavligen) gå upp i rök. Jag undrar vad de säger till sina barn och barnbarn. Kommer de att säga att ”vi gjorde ju bara vad alla andra gjorde” eller ”vi visste inte bättre”?

90 % är fel
Ska vi ner till drygt 1 ton CO2 per person och år för att klara IPCC:s mål om en temperaturhöjning om max 2 grader behöver 90% av dagens utsläpp elimineras. Nio av tio saker vi gör idag behöver antingen bli ogjorda eller göras på ett helt annat sätt. Det handlar inte om osthyvelpolitik eller att källsortera lite bättre. Det är inte på marginalen förändringen måste ske. Det är systemförändringar som måste till. Helt andra sätt att skapa försörjning, att bo, att resa, att hantera energi, material och pengar. När ska detta sjunka in? Och hur?

Förtroende och den nya ekonomin

Om vi tror på framväxten av en cirkulär ekonomi och framför allt en större delandeekonomi måste vi inse att skiftet inte enbart handlar om hur vi som individer förhåller oss till de produkter vi använder. Det räcker inte med ett fokus på hur vi nyttjar olika produkter på ett smartare sätt. Hela skiftet från en produkt- eller konsumtionsbaserad ekonomi till en tjänsteekonomi inkluderar ett element av förtroende som behöver uppmärksammas.

Förstår vi vad delande innebär?
När vi delar transportmedel, som i en nära framtid inte enbart handlar om ”kollektivtrafik” i traditionell form, kommer vi att hamna i samma fordon som okända personer. Antingen samtidigt eller på så sätt att den ena personen åker i samma fordon tidsmässigt mycket nära den andra personen. Smulor, kroppslukt, rök, skräp och annat kommer att finnas som spår efter tidigare användare, framför allt i förarlösa fordon. Är vi beredda på det? Förstår vi vad delat nyttjande innebär?

Accepterar vi det obekväma med delning?
Vissa delanden kommer att ställa krav på de inblandade att visa lite mer hänsyn än annars. Alla som varit medlemmar i en bilpool känner igen detta. Hur svårsmält det kan vara att använda en bil, där baksätet inte är urstädat eller där spåren efter tidigare användare är uppenbara. Å andra sidan hyr vi kanske utan problem en släpvagn eller en cykel, som vi vet nyligen har använts av någon annan. Poängen är att delandet kommer att innebära att vi accepterar det obekväma i att vi inte är ensamma att nyttja en produkt.

Socialt sammanhang
Det kanske blir så att affärsmodellerna för delande av utrustning kommer att inkludera olika slags tillhörighet: bara vänner, bara bekanta eller bara personer som fått en rekommendation att tillhöra nyttjargruppen. Den som i framtiden vill bli körd av ett autonomt fordon kanske kommer att få välja mellan att få åka ensam (dyrast) och alla varianter till att åka med vem som helst (billigast). Det intressanta är att delandet av resurser ställer nya krav på tillit och trygghet mellan människor. Nya tjänster, kanske i kombination med övervakningssystem, kommer att se dagens ljus. Men vi kommer alla att behöva rannsaka oss själva vilket slags socialt sammanhang vi accepterar att dela nyttjanden i. Och även reflektera över säkerhetsaspekter, trygghet och hur vi ser på frågan om tillit till andra människor – kort sagt vem vi är.

Accepterar vi vilka sammanhang som helst?
För att konkretisera: delar vi fordon med en eller flera berusade personer? Om inte – hur undviker vi att hamna i samma fordon som personer vi inte känner oss bekväma med? Eller: fyra högljudda barn som ska åka till sin träning – är det OK, eller en person med en schäferhund….

Att lita på varandra
Även mindre produkter kan vi behöva fundera kring. Delar vi utan invändningar en apparat som har skavanker eller ser vanskött ut? Vem tar vilket ansvar för säkerheten? Vad händer med garantifrågan? Om ett felaktigt hanterande leder till problem bara för att det saknas en instruktionsbok…. det finns ett antal detaljfrågor och ett slags sammanhangsperspektiv som behöver utvecklas, så att nyttjare känner sig bekväma med ansvarsfrågor och delaktighet, grupptillhörighet och referenser. Att lita på varandra kommer att bli en avgörande faktor för de affärsmodeller som ska växa fram.


Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/