När blir vattenfrågan viktig?

Vattenfrågan blir steg för steg allt mer intressant. Vi har hört en längre tid att dricksvattenförrådet i Kapstaden i Sydafrika snart kommer att ta slut. Kommer det inte ovanligt mycket regn blir det inom ett par månader en mycket akut situation för fyra miljoner invånare – oräknat turisterna – i och runt Kapstaden. I Sverige tycker man att denna fråga borde kunna bli mer uppmärksammad än den har blivit. Relativt många svenskar reser varje år till Sydafrika för att turista. Hur tänker resebyråer och flygbolag när de säljer biljetter till Kapstaden? Ger de kunderna några rekommendationer?

Ett antal frågor
När vattnet tar slut uppstår snabbt svåra valsituationer. Vem ska få tillgång till vatten av vilken kvalitet? Är det rimligt att spola toaletter med dricksvatten? Ska varje swimmingpool ses som en vattenreservoar? Blir det förbjudet att vattna växter i trädgården? Hur ska de vilda djuren klara sig? Och den ojämlikhet som redan råder mellan de välbärgade och de fattiga i landet – hur ska vattenfrågan hanteras för att inte konflikterna ska eskalera till våld eller landa i omfattande korruption?

Nu gäller 50 liter per person och dygn
Myndigheterna i Kapstaden har sedan en tid gått ut med en rekommendation på 85 liter per person och dag i vattenanvändning och nu även sänkt den nivån till 50 liter per dag. Det är osäkert om det kommer att räcka. Prognoserna idag tyder på att ”Day Zero” som invånarna kallar dagen då vattnet tar slut kommer att inträffa den 22 april.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grafiken visar hur problemet har vuxit fram under flera år, då konsumtionen av vatten har överskridit tillförseln. Grafiken visar också hur sårbara våra samhällen är även för kortsiktiga  klimatrelaterade förändringar.

Inget utrymme för innovationer
- ”Om inte rekommendationer fungerar kommer vi att tvingas ta till tvångsåtgärder”, säger man från myndigheternas sida. Hur det ska gå till att kontrollera vattenanvändningen är ett oskrivet kapitel. En väg blir troligen att helt sonika stänga av vattnet vissa tider på dygnet. Samtidigt pågår hamstring i stor skala. I ett reportage läser jag att det inte går att få tag i en plasthink, balja eller behållare just nu i Kapstaden. Alla förser sig med olika slags hjälpmedel för att spara på vatten. Bekymret är ju att systemen är slutna. Duschvattnet samlas inte upp så att det skulle gå att använda i toaletten. Diskvattnet går inte enkelt att använda för biltvätt osv. Våra moderna system är inte byggda för att hantera flexibilitet eller innovativa lösningar. I flervåningshus skulle ju ovanvåningens duschvatten kunna ledas ner till underliggande våningars toalettspolsystem, om någon tänkt på detta när husen byggdes.

Ansvarstagande eller cynisk profitjakt?
Det kommer att finnas anledning att återkomma till Kapstaden, inte minst för att se vilket ansvar dryckesindustrin med Coca Cola i spetsen tar för att säkra tillgången på rent vatten till befolkningen. Mycket tyder på att de stora bolagen gör som man gjort på andra ställen och utnyttjar situationen till att sälja buteljerat vatten till desperata invånare.

Varför en avfallsplan när det är en avfalls- och resursplan vi behöver?

Naturvårdsverkets remissrunda gällande den reviderade avfallsplanen för perioden 2018 – 2023 är avslutad. (Se länk nedan till remisstexten). Några har publicerat sina remissvar, bl.a. i G-P den 5 februari (se länk nedan). Men även kritiken missar målet. Istället för att diskutera avfallsvolymer och vem som orsakar vilken fraktion borde ett modernt fokus ligga på hur vi bygger upp en långsiktig efterfrågan på de resurser som ”avfallet” utgör. I en ekonomi som kopierat naturens kretsloppssystem finns ett extremt minimum av avfall. Istället är restprodukterna delar av de resurser som kan användas för nyproduktion. I den sanna cirkulära ekonomin finns inget avfall – allt är resurser. Precis som i naturen.

Från kvitt till dubbelt
Lagstiftaren borde skjuta in sig på denna dimension i nästa riksdagsbeslut om ”den nationella avfallsplanen” och döpa om den till ”den nationella avfalls- och resursplanen” för att åtminstone börja att visa kommuner och andra berörda att det i framtiden inte ska finnas traditionella avfallsplaner utan planer för hur restprodukter ska infogas i befintliga system och efterfrågas av producenter. Det är en mental omställning som måste komma först. Ett helt nytt sätt att värdera eller omvärdera restprodukterna. De är inte längre något som det gäller att bli kvitt på billigast och enklast möjliga vis. Nu handlar det om metoder för att synliggöra och dubblera värdet, restvärdet och det möjliga mervärdet med de överflödiga produkter, material och ämnen som tidigare betraktats som avfall.

Grov indelning
Det som behövs nu är en snabb och effektiv utredning på statlig nivå som tittar på hur andra länder agerar och planerar för det cirkulära samhället och på vilka områden en kombinerad avfalls- och resursplan kan komma ifråga under en övergångstid. Vi har ingen tid att förlora eftersom det återstår många steg tills vi har en färdig återbruksmarknad på plats, där olika aktörer hittat och fyllt sin roll i syfte att tjäna pengar på att tillhandahålla resurser som redan varit ianspråktagna. Dessutom kommer de företag och verksamheter som bygga upp den cirkulära branschen på olika områden att behöva hitta långsiktiga sätt att bygga ömsesidig tillit, teknisk förståelse, vara överens om kvalitetsnormer, utbildningskrav etc. Det kommer garanterat att se olika ut för olika slags produkter, material och ämnen. Utredningen bör därför göra en första grov indelning av produkter, material och ämnen som kan vara lämpliga testprodukter etc för en omställning till cirkulära flöden.

Från triple till multi
Nästa steg borde vara att ge Vinnova och andra myndigheter i uppgift att finansiera ett 10-tal lovande utvecklingsprojekt i olika skala, där utgångspunkten bör vara att skapa modeller som är överförbara och som inte kräver extremt stora investeringar för att testas. De modeller som testas bör dessutom inkludera ett möjligt brett ansvarstagande från fler än de vanliga aktörerna i triple helix-värden, där ju bara myndigheter, forskning och näringsliv i form av större företag ingår. En cirkulär ekonomi kommer till stor del att vara sammanvävd med ett framväxande intresse för kollaborativ ekonomi, delningsekonomi och liknande. Det rimliga är att modellerna som testas inte begränsar aktörstyperna överhuvudtaget. Med större delaktighet och större delansvar spritt på fler aktörer ökar chansen för att nya system ser dagens ljus och får den förankring som krävs hos breda befolkningsgrupper.

Det vore synd om den nationella avfallsplanen som ska antas i år inte samtidigt tar de första stegen mot en helt ny lösning, där avfallet per definition reduceras och istället ses som en del av de resurser samhället behöver.

Länktips debattartikel i GP

Remisstexten https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/remisser-och-yttranden/remisser-2017/Forslag-NAP-PAF-externremiss.pdf

Intressant med alternativa boendeformer

Stadsmuseets ”Mellanrum” sista onsdagen i månaden är ofta en källa till inspiration och ny kunskap för min del. I onsdags, den 31 januari, handlade kvällen om kollektivt boende i kooperativ form där det primärt handlade om två boendekooperativ i Bergsjön respektive i Kortedala, som funnits mer än trettio år och som delvis valt olika väg för sin verksamhet. Att detta är intressant är för att boendet är centralt i våra liv och för att boendemarknaden gärna fokuserar på möjligheten att på privat nivå tjäna pengar på sitt boende. I den offentliga debatten nämns bara villor, radhus, bostadsrätter och hyresrätter som om dessa former var de enda tänkbara. Det kollektiva och kooperativa är ett oftast marginaliserat och idealiserat alternativ för ett litet fåtal. Behöver det vara så? Fyller denna boendeform en funktion i samhället? Borde den uppmuntras? Vilka är för- respektive nackdelarna? Det var den typen av frågor jag hade med mig till Stadsmuseets möte.

Exemplet Stacken
Stacken (länk se nedan) sticker ut ordentligt. Inte nog med att föreningen köpt loss hela huset och äger fastigheten, man har också nyligen gjort en avancerad renovering av huset, där man byggde om efter passivhusstandard och dessutom försåg både fasader och tak med solceller! Köpet gick en gång i tiden på 9 miljoner kronor och renoveringen 12 miljoner. En expert i publiken uppskattade nyproduktionspriset idag på huset till 90 miljoner. Intressant var att 12-miljoners-renoveringen genomfördes utan att hyran höjdes för de cirka 30 lägenheternas hyresgäster/medlemmar i kooperativet! Detta exempel visar oss:

  1. Det går att äga sin egen flerfamiljsfastighet i föreningsform och hyra ut lägenheterna med förstahandskontrakt med mycket rimliga månadshyror.
  2. Det går att renovera och addera solceller så att 90% av den el som används är egenproducerad.
  3. Det går att göra omfattande renoveringar utan hyreshöjningar.

Exemplet Stacken manar till efterföljd. Inte så att alla trivs i ett boende, där de sociala banden är starkare än i ”vanliga” hyreshus. Inte så att det kanske är helt problemfritt när någon hyresgäst/medlem halkar efter med hyran eller stör sina grannar. Men man visar att det går att erbjuda ett modernt, kompromissfritt boende med inflytande för hyresgästerna utan att hyrorna skenar iväg, även efter omfattande framtidssäker ombyggnad.

Exemplet Trädet
Exemplet Trädet ligger i Kortedala och har funnits lite längre. Här äger Poseidon fastigheten och hyresgästerna bor formellt på andrahandskontrakt hos föreningen. Var och en har precis som i Stacken sin egen lägenhet, men har också en tätare kontakt med sina grannar än i ”vanliga” hyreshus. Detta mycket tack vare att man vet att alla grannar aktivt har valt detta boende för att man gillar den kollektiva, samverkande idén. I Trädet är det tydligt att föreningen inte helt beslutar om sin egen ekonomi, eftersom huset ägs av Poseidon. Detta innebär att föreningen och hyresgästerna i de 39 lägenheterna inte beslutar om allt som rör fastigheten. Samtidigt finns en trygghet och en gemenskap att luta sig emot när någon behöver passning av ett barn några minuter, eller när någon behöver hjälp av annat slag. I båda föreningarna finns aktiviteter, som hjälper medlemmarna att göra saker tillsammans. Fester, trädgård, matlagning, café är sådant som nämns.

Livets olika faser
Vad är fördelarna med gemenskapsboende i kollektiv eller kooperativ form? Antagligen har de personer som söker sig till boendeformen olika motiv. Men för vissa människor är det viktigt med den tillit och de sociala kontakter som boendet erbjuder. Lite grand som ett omvänt ”gated community”, men utan höga grindar. Istället värderar man just  gemenskapen och andra ”mjuka” frågor. I fallet Stacken finns också små lägenhetskooperativ inom föreningen. Två 7-rumslägenheter används av kollektiv som i sin tur hyr av föreningen. I vissa faser i livet kan den boendeformen naturligtvis vara väldigt tilltalande, eftersom alternativet i egen hyreslägenhet är dyrare, svårare att få tag i och mer socialt isolerat, eller innebär alternativt ett osäkert andrahands-boende eller ”sova-på-soffan”-boende hos kompisar.

Svårigheter
Nackdelarna kan handla om att hela idén förutsätter ett engagemang och en delaktighet, som av naturliga själv aldrig kan bli rättvist fördelade mellan medlemmarna. Vissa gör alltid mer än andra. Former för att hantera detta kan behövas, dvs när någon inte uppfyller de krav som ställs på medverkan. Kö, intagning och uteslutning kan vara andra svåra delar, liksom städning av trapphus och liknande, där människor har olika ambitionsnivå.

Men fördelarna med boendeformen överväger uppenbarligen för de som söker sig dit och dimensionen av ansvarstagande för sin egen livssituation är en viktig komponent, som kan spilla över till andra segment i samhället och som kommer till uttryck i delande-ekonomi m.m.

Länktips: http://www.stacken.org

http://www.tradet.eu

 

Använd händelsen i Bjärred konstruktivt!

Hur ska vi göra med kunskap som vetenskapen ännu inte har kartlagt eller klarlagt på ett tillfredsställande sätt? Inte minst på sjukdoms- och symptomsidan finns det ett antal vita fläckar för läkarvetenskapen. Man vet inte exakt hur orsakssambanden ser ut, varför en viss sjukdom dyker upp eller vad som kan bota den. De symptom och den sjukdomsbild som framträder har ingen vedertagen vetenskaplig förklaring eller är omtvistad. Det finns en del sådana områden och samhället går här i otakt på ett olyckligt sätt. Å ena sidan finns en del samlad kunskap om symptom och namn på möjliga sjukdomar, å andra sidan vet man ännu inte hur sjukdomen dyker upp och framför allt inte hur den ska behandlas på ett korrekt sätt. Bekymret är att den drabbade människan hamnar i kläm.

Bjärred
Häromdagen tog TV4:s Nyhetsmorgon upp symptomen som brukar samlas under begreppet ME, som står för myalgisk encefalomyelit och som framför allt innebär en kronisk och extrem trötthet för den drabbade. Det tragiska händelseförloppet nyligen i Bjärred i Skåne tycks hänga samman med just kroniskt trötthetssyndrom. Föräldrarna till två flickor avslutade först barnens liv och tog därefter sina egna. Det är svårt att föreställa sig den desperation och den förtvivlan som måste ha föregått beslutet i familjen. Att de inte såg någon annan utväg ur en totalt hopplös situation än att avsluta allt.

Orimliga konsekvenser
Det framkom i TV4-inslaget att även om läkare bedömer att de drabbade inte har full arbetsförmåga gör Försäkringskassan många gånger bedömningen att sjukförsäkring inte ska utgå. Jerker Söderlund som behöver vila i 22 timmar varje dag intervjuades i inslaget. Jerker får inte ett öre av Försäkringskassan, trots läkarintyg och intyg från arbetsgivare. Problemet tycks vara att när det finns oklarheter i hur sjukdomen uppstår, hur symptomen och förloppet ska beskrivas och hur tillståndet kan behandlas så uppstår en lucka för myndighetssverige; en lucka som innebär att staten (vi alla) sparar pengar samtidigt som den sjuke ställs utanför det solidariska sjukförsäkringssystemet och likställs med bedragare. Kunskapsluckor hos vetenskapen får således som följd att den enskilde drabbas orimligt hårt. Ska vi ha det så?

Ombudsmannafunktion
Det rimliga är att vi inrättar en civil, oberoende ombudsmannaroll, som kan fånga upp denna typ av gränsdragningsproblem, framför allt där den traditionella vetenskapen inte förmår förklara hur symptom, sjukdomsbild, förlopp och behandling ska hänga ihop. Den drabbade är ju ofta försvagad av sin sjukdom och skulle ju – om någon – behöva en ombudsman som för hens talan. Ombudsmannafunktionen borde dessutom ha något annat verktyg än att pricka Försäkringskassan i sin verktygslåda. Exakt vad och hur får väl en utredning komma fram till. Men vi borde ta Bjärred-tragedin som anledning att sluta blunda för problemen som kan uppstå när vetenskapen står frågande inför en sjukdom och det faktiskt, enligt TV4, handlar om tiotusentals drabbade individer, som har mer eller mindre allvarlig ME.

Så blir Bjärred-tragedin ändå på något sätt meningsfull.

Länktips: https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3953859

Circle Island 2017 en framgång

Nu i januari 2018 slutrapporterades projektet ”Circle Island 2017″ till Tillväxtverket. Ett projekt jag arbetat med sedan i maj 2017 på uppdrag av First to Know AB. Projektet byggde vidare på en förstudie jag genomförde 2016-2017, (länk se nedan), där stadsdelen Ringön i Göteborg stod i centrum. Det är intressant att se hur projekt och processer kan utvecklas.

Myndigheter har svårt med individanpassning
Att få personer långt från arbetsmarknaden i jobb är en viktig fråga eftersom det både på personlig och samhällsekonomisk nivå är en katastrof att inte ta tillvara kunnande och möjligheter hos varje individ. Dessutom vinner våra företag på att få bra och rätt arbetskraft. Alla vinner på att arbetslösa kommer i arbete och vänder på sin roll från att vara en samhällsbelastning till att vara en tillgång. Svårigheten som jag ser det ligger i att våra myndigheter behöver styras med generella regler medan de arbetslösa är individer som var och en behöver få sin situation och sin potential bedömd ur sitt personliga perspektiv. Det är svårt för myndigheter att vara personliga.

Nya grepp
I Circle Island 2017 tog vi ett nytt grepp och lät en grupp av återbruksföretag utgöra kärnan i projektet, där de gemensamt och med lite olika profil fick möjlighet att möta de arbetssökande på deras egna villkor. ”Vad vill du göra?”, ”Vilka arbetsuppgifter intresserar dig?” och ett kollegialt sammanhang var några utgångspunkter. 50 deltagare fick under vardera 12 veckor chansen att delta i projektet och även möjlighet att visa upp sina färdigheter för det nätverk av företag som finns på Ringön. Många av företagen på Ringön arbetar med material, hantverk, återvinning, reparationer, teknik etc och det gör att det finns en lokal arbetsmarknad för den person som har en viss förmåga.

Framgång
I skrivande stund har 8 personer fått jobb och ytterligare ett 10-tal bedöms som anställningsbara när rätt arbete och arbetsgivare dyker upp. Projektet har visat att det går att hjälpa långtidsarbetslösa in i en anställning när rätt förutsättningar finns på plats. Utgångspunkten i ett antal givna parametrar visade sig fungera utmärkt.
Nu är tanken att få fortsätta med modellen under ett par år för att låta den testas i lite större skala med fler involverade företag och fler deltagande personer. Senare i vår vet vi om det blir så.

Tack
Jag passar på att tacka de medverkande företagen på Ringön för ett gott samarbete så här långt. Utbildningsrederi AB, Recreate Design Company och Smyrna Second Hand – tack för era fina insatser i vårt pilotprojekt.
Tack Bengt, Suss, Håkan, Michaela och Pernilla liksom framför allt Ola, Per, Magnus och Emil på First to Know.

Mer info på begäran.

Länktips: Förstudie ”Ringön för social cirkulär ekonomi” www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi

www.circleisland.se

 

Kan trump väcka motkrafterna?

Thomas Sterner skriver i sin ledare i ETC Göteborg den 10 januari 2018 om vilken skada trumpadministrationen gör på miljöområdet. (Se länk nederst på denna sida). USA:s motsvarighet till vårt Naturvårdsverk, EPA, har fått en bock till trädgårdsmästare. Med stor effektivitet river EPA:s chef Scott Pruitt nu upp massvis med tidigare beslut. I generella termer handlar det om att EPA ger miljöförstörande verksamheter fritt fram att tjäna pengar utan att behöva bry sig om miljökonsekvenserna.

Snabb förändring i fel riktning
Thomas Sterner räknar upp en förfärande lista av beslut som EPA under Pruitt tagit, vart och ett av dem förödande och sammantaget inte mindre än en katastrof för miljön och för decennier av kamp mot storföretagens cyniska exploatering. Man undrar stilla hur det kan kännas att arbeta på EPA när allt det de anställda arbetat för nu i snabb takt raseras.

Hoppet
Hoppet kan ligga i kostnaderna. Det kommer att kosta USA enorma belopp att hantera effekterna av den politik som förs. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer inte att bli de miljöförstörande verksamheterna som får betala, men förr eller senare kommer problemen att leda till att någon måste betala. När vattnet inte längre går att dricka för att det är förgiftat kommer drabbade kommuner och allmänhet att stämma de företag som orsakat problemen. Försäkringsbranschen kommer att få stora problem när skadefallen blir så många och så allvarliga att kalkylerna inte längre håller. I ren självbevarelsedrift kommer de att tvingas in i långa processer mot de företag som orsakar problemen. Stämningarna i domstol har redan påbörjats. San Francisco stämmer nu Exxon m.fl. oljebolag för att de medvetet orsakat stora klimatrelaterade extrakostnader som staden tvingas täcka. (Se länk nedan).

Det finns inga återställare
Det sorgliga är att först ska människan förstöra planetens sköra system innan de skyldiga ställs till svars. Och då kan det ju till stor del vara för sent. Det finns inga kända mekanismer som snabbt återställer balansen i klimatet eller snabbt ser till att antalet djur, fiskar, fåglar och insekter återgår till nivåer från 1800-talet. När väl förändringarna skett är de irreversibla.

Täckelset har fallit
På ett sätt är det bra att trump kom till makten. Nu är det tydligare än någonsin att politiken i ”världens största demokrati” inte styrs av folkviljan utan av strateger, som har helt andra mål än att skapa maximal välfärd för flertalet. Om tidigare presidenter hållit skenet uppe och låtit allmänheten tro att deras president arbetade på folkets uppdrag har täckelset nu fallit. Agendan är uppenbar och makten över de politiska vägvalen ligger hos en grupp män som inte ens låtsas att de är demokratins tjänare. Med sin ständiga kamp mot etablerade media undergräver trump dessutom möjligheten till en objektiv verklighetsbeskrivning. Med propaganda, stormöten, twittrande och ifrågasättanden marginaliserar trump de krafter som skulle kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt och leda till att en bred opinion vill ställa honom till svars.

Pågående förändring
Demokratin i USA håller på att pulvriseras framför våra ögon och på köpet vinner andra icke-demokrater som Putin, Xi och Erdogan ett större inflytande. Särskilt nu när EU ägnar sig åt Brexit och olika nationella politiska frågor. Hoppet ligger i att det alltid finns motkrafter till varje kraft. Den hänsynslöshet som trump visar på flera plan väcker motkrafterna.

Länktips: https://goteborg.etc.se/ledare/detta-har-hant-efter-ett-ar-med-trumps-miljopolitik

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2017/09/san-francisco-stammer-oljejattar-pa-grund-av-klimatkostnader

Kanske dags för kommundialog?

Mellanrum kallas en serie föreläsningar och seminarier på Stadsmuseet i Göteborg. Det lockande är ofta innehållet: samhällsutveckling, aktuell forskning, gärna gränsöverskridande. Ibland är det som inte sägs också viktigt att lägga märke till. Eftersom Mellanrum alltid är kl 17 – 19 finns stora möjligheter för intresserade att komma och lyssna. Den 25 oktober var ett 30-tal personer på plats, när två forskare talade under rubriken ”Medskapande på riktigt – hur då?”.

Två sätt att uttrycka nästan samma sak
Lisa Bomble och Inga-Lisa Adler presenterade sin forskning och sina slutsatser utifrån arkitektens och socionomens perspektiv. Till stor del beskrev de samma fenomen, men använde olika begrepp och infallsvinklar beroende på sina olika yrkesroller. Båda arbetar nu i den kommunala organisationen och får på så sätt konkret tillämpa och vidareutveckla den forskning de bedrivit. Walk the talk. (Den som vill ta del av föreläsningen igen kan anmäla sig till en extrainsatt Mistra Urban Lunchtime i december – se länk nedan.)

Några bra tankar
Det fanns många kloka tankar i det Lisa och Inga-Lisa presenterade (utan powerpoint). Till exempel:
- Tillit håller ihop samhället. Säkerhet, rättvisa och utveckling är tre nyckelbegrepp som sammanfattar medborgarnas förväntan på förutsägbarhet, trygghet, jämlikhet, utbildning, folkhälsa etc.
- Dialog är inte medskapande. Viktigt att lyssna och att synliggöra motiv och erfarenheter samt att kontinuerligt lära av varandra.
- Om medborgare får ta ansvar bygger detta förtroende och utrymme för att vara medskapande (co-designers).
- Liknelsen med två personer som ser på siffran 6 från två håll illustrerar hur den enes 6:a blir den andres lika korrekta 9:a. Dvs vår utgångspunkt har avgörande betydelse.
- Medborgarbudget kan vara en väg att synliggöra prioriteringar hos invånarna.

Fyra saker som inte nämndes
Samtidigt kan jag inte låta bli att sakna en viss problematisering. Samspelet mellan den kommunala organisationen och medborgarna är inte det enda som driver på utvecklingen. Det finns idag starka näringslivsintressen och lobbygrupper som påverkar inte minst byggandet och andra investeringar i våra samhällen. De nämndes inte. På det mer teoretiska planet fördes heller ingen diskussion om svårigheten för en kommun att å ena sidan stå för kontinuitet och förutsägbarhet och samtidigt å andra sidan stå för förändringskraft och förnyelse. Det är svårt att i samma organisation och i samma befattningsbeskrivning på individnivå kombinera uppdraget att förvalta med det att förändra. En tredje aspekt som inte lyftes, kanske av tidsskäl, är hur det politiska ansvarstagandet ser ut om civilsamhället, föreningar eller enskilda ges och tar plats på det allmännas bekostnad. Hur ser ett ansvarstagande ut där ansvarsfördelningen är oklar? Många brukar tala om samverkan som triple helix, ibland utvecklat till quattro eller penta helix, där näringsliv, akademi, myndigheter och civilsamhälle har sina roller. Men en mer rättvisande bild vore att tala om ”multi helix” enligt bilden här intill. Flera delintressenter kan ha olika roller i helheten beroende på specifik relation till det som ska förverkligas.

Ett antal frågor att arbeta med
I mina anteckningar står ett antal frågetecken kvar – några av dem kanske går att göra något konstruktivt med. Hur ser ett nätverkssamhälle ut? Ett samhälle där beslut och genomförande, uppföljning och ansvar hänger ihop mer horisontellt än i det gamla samhället. Hur tar vi till vara engagemanget hos medborgarna på ett klokt sätt? Vad är egentligen engagemang? Är det förmågan att formulera egoistiska perspektiv så att andra håller med eller är engagemang något som utgår från altruism? Varför talar ingen om kommundialog när man säger medborgardialog? Dvs subjekt- och objektsrollerna lever kvar i valet av ord och uttryck. Medborgaren ska tilltalas. Medborgaren är objektet. Istället för att betona samspel och likaställning i ett ömsesidigt förhållande.

Det första
En generellt användbar tanke från föreläsningen är att det första mötet aldrig är det första mötet. Det finns alltid en förhistoria. Det har alltid hänt något före ett möte, som mötet bygger på. Precis som varje ny dag startar ur erfarenheterna från gårdagen och dagarna dessförinnan.

Länktips: Inbjudan https://www.mistraurbanfutures.org/en/event/mellanrum-88-medskapande-pa-riktigt-hur-da

Och nästa tillfälle den 12 december: https://www.mistraurbanfutures.org/sv/event/urban-lunch-time-medskapande-pa-riktigt-hur-da

Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org

Hänsynslöshet handlar om både miljö och medmänniskor

Det finns ett samband mellan jämlikhet och miljöhänsyn hävdas det i en ny rapport som Göteborgs Universitet har bidragit till att ta fram. (Se länk nedan). 5000 personer från 25 länder har fått ge sin syn på hur mycket eller hur lite vi bör sträva efter jämlikhet i samhället. Personerna  fick också svara på frågor om sin syn på klimatfrågan och i vilken grad de var villiga att skriva på namninsamlingar, köpa miljövänliga produkter eller ge pengar till en miljöorganisation.

Lars-Olof Johansson, docent och medförfattare till rapporten summerar slutsatserna så här: ”De som tycker att vissa grupper bör dominera över andra tenderar också att tycka att människan bör dominera över naturen.”

Hänsynslöshet finns på flera plan
Jämlikhet och miljöhänsyn hänger således ihop. Ju mindre vi bryr oss om varandra, desto mindre bryr vi oss också om vår miljöpåverkan. Hänsyn till medmänniskor och natur tycks hänga ihop. Och omvänt. Rapporten synliggör ett samband mellan ojämlikhet och klimatskepticism. Det kan räcka att tänka på skillnaden mellan trump och Merkel för att förstå hur attityder till kvinnor, medmänniskor, klimat och miljö kan hänga samman. Tyskland har påbörjat utfasningen av kärnkraft, medan USA nu återigen tillåter brytning och transport via pipelines av fossila bränslen även genom områden som tidigare ansågs skyddsvärda. På hemmaplan kan det räcka att fundera på hur jämlikhetsarbetet tar sig uttryck hos SD och hur det korrelerar med synen på klimathotet.

Länktips: Länk till nyhet om rapporten

Tiggeriet och rättsmedvetandet

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.