Don´ t look up får en trea

OBS har du inte sett filmen ”Don´ t look up” med Leonardo di Caprio ska du inte läsa denna text. Se gärna filmen på Netflix om du har möjlighet.

Jag såg ”Don´ t look up” häromdagen eftersom den hyllats som en fantastisk satir över vår tids dysfunktionella hantering av en annalkande katastrof. Både mediafolk och politiker, ja i praktiken alla beslutsfattare i filmen, beskrivs som självupptagna och med en tydlig distansering till verkligheten och vilka krav den ställer på oss. Forskarna, med di Caprios personifikation i spetsen, framställs som ett särintresse bland många och vetenskapen är mer eller mindre bara en åsikt som det går att ifrågasätta. Greppet är bra, men jag har lite svårt för manuset.

Trovärdighet, nja…
Filmen är lång och det är meningen att vi ska lära känna ett par personer lite mer på ett personligt plan. Och där någonstans blir trovärdigheten lidande. Hur sannolikt är det att en vetenskapsman med lite bristande självförtroende hoppar i säng med en TV-kanals hyllade nyhetsankare? Den vinklingen leder oss tittare bort från huvudspåret – att vi generellt har ett problem med hur vi värderar information, nyheter, kunskap och vad som måste prioriteras. När di Caprios figur äntligen säger ifrån i TV-rutan är det för sent. Katastrofen är då så nära att inget längre kan hindra den. Om syftet med detta var att visa att vi alla är människor, med våra styrkor och svagheter, hade det kunnat åskådliggöras på ett rimligare sätt, tycker jag.

”Vi bara skojade…”
Riktigt problematiskt tycker jag också det blir på slutet, i samband med eftertexterna, när filmen ska få en science fiction-twist. Var det nödvändigt? Måste filmen landa i ett skratt av traditionellt snitt? Var det inte just denna ytlighet inom det kommersiellt drivna informationssamhället som filmen ville kritisera? Varför då rätta sig i ledet och knyta ihop budskapet med en slags brasklapp: ”Äsch det var bara på skoj alltihop…”

Saknade självdistansen i berättandet
Produktionen lider av ett slags hafsande. Det ska bli valkampanjer mot slutet av filmen och landet delas i två läger. Några vill fokusera på kometen på himlen (look up) och några tvärtom ( don´ t look up). Men i filmen får vi inte hjälp att tolka denna märkliga polarisering, någon klok person hade ju kunnat kommentera detta att politiken reduceras till ett antingen/eller som inte alls har med verkligheten att göra. En mer omsorgsfullt manus hade låtit någon karaktär, kanske någon marginaliserad person eller ett barn, hävda hur naken kejsaren står – hur absurd situationen är med politik som inte längre handlar om verkliga mål utan enbart om motsättningen som sådan.

Trump-anspelningar
Det hade kunnat bli en riktig klassiker av denna film. Nu känns den bara som om den gjorde en del av den nytta den kunde ha gjort med ett mer genomarbetat manus och med en tydligare balans mellan galenskaper som behöver ifrågasättas och relevanta mänskliga beteenden. Ska jag avsluta med några plus i kanten får det ändå bli att Meryl Streeps president bar en keps och hade en familjemedlem i staben, symboler som tydligt anspelade på trump-åren. Och naturligtvis hur näringslivet kommer och går och styr i kulisserna. Där fanns kritiken mot både Google och Facebook, som i en nära framtid kan vet mer om dig än du själv har en aning om…

Det blir en 3:a
Mer än en trea i betyg kan inte filmen få, trots ett lovande grepp och ett högaktuellt tema, där vi som mänsklighet behöver vakna upp och ta ett annat ansvar för vad som är sant och riktigt. Det hade kunnat bli en bra film om hur vi måste tänka kring klimatet, artutrotningen och andra globala hot, som måste hanteras skickligare.

Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande 
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.


Populister kan inte ta ansvar

Jag läser i flödet hur Björn Söder (SD) får kritiska kommentarer från sina följare när han lägger ut en bild på hur han får en Covid-spruta. I bildtexten betonar Söder ansvarstagandet och hans besvikna följare känner sig svikna. Det är antagligen så, att stora delar av SD-sympatisörerna är emot allt som andas solidaritet, ansvarstagande och gemenskap. Egoismen, särskilt den manliga och fula egoismen, har det senaste decenniet hittat en hemvist, som tydligen är svår att förena med Söders budskap om att skona de äldre och hjälpa sjukvårdens överansträngda personal att lösa sin uppgift. Var kommer denna egoism ifrån?

Den återställda ordningen
Om ett samhälle ska kunna kallas samhälle krävs att vi på både formella och informella plan definierar samhället åt varandra. Språk, kultur, historia, släktskap, gemensamma erfarenheter, glädjeämnen, förluster…. det är mycket som håller ihop ett samhälle. Betydligt fler män än kvinnor sympatiserar med SD enligt gjorda undersökningar. En tolkning av detta är att vissa män får ett utlopp för en känsla av återställd ordning, när de extrema nationalisterna vevar igång sina vi-och-dom-argument. De heter att kvinnorna fått ta för stor plats, att det är dags att återigen kontrollera kvinnor via abortlagstiftning och att återinföra en traditionell rollfördelning, där mannens ord vägde tyngre än kvinnans.

Man utgår från sina egna behov
Den slutsats jag drar är att de män som inte vill ta vaccinet mot Covid-19 inte vill anpassa sig till det samhälle de befinner sig i. Att de vill ha ett annat samhälle, där vars och ens frihet (mannens frihet) är överordnad samhällets behov av solidariskt beteende. Att dessa män kör på höger sida av vägen är för att de inser att de riskerar att krocka om de skulle få välja fritt. Men hastighetsbegränsningar, nykterhetskontroller, att veja för fotgängare och cyklister är mest av ondo för denna kategori bilförare. Inte förrän de själva får barn börjar de möjligen intressera sig för hur utsatta barn är i trafiken. Inte förrän deras egna föräldrar behöver vård och omsorg förstår de hur viktigt det är att samhällets stödfunktioner fungerar. Eller så ser de hur glesbygden blir allt glesare och allt organiseras utifrån lönsamhetskrav och hemtjänsten får minutschema för att koka kaffe hos en förvirrad släkting. Och protesterar på det sätt som känns enklast. ”Rör om i grytan”…

Känslor hela tiden viktigare än fakta
Maktlösheten är en komponent som ingår i SD-männens världsbild, är min slutsats. De känner att jobben försvinner någon annanstans och de jobb som erbjuds kräver andra kompetenser än vad en slarvigt genomgången grundskola och gymnasium landade i. Arbetslösheten grinar många i ansiktet och det är nog en och annan som inte riktigt vill erkänna sin egen skuld i sammanhanget. Att man skulle ha skött skolan bättre, att det hade varit bra för både en själv och andra om man ansträngt sig lite mer. Det blir därmed lätt att skylla det egna tillkortakommandet på ”de andra”, utbölingarna, de icke-ariska. Och SD surfar på vågen av missnöje med hur samhället tycks vara, förstärker med ord som ”strid”, ”kris”, ”undantagstillstånd” och diverse populistiska utspel, där känslor hela tiden blir viktigare än fakta.

Det skaver att plötsligt tala om fakta och ansvar
Kanske är det där skon klämmer. Plötsligt talar Björn Söder inte som vanligt om att allt är invandrarnas fel. Istället för de sedvanliga icke underbyggda påståendena kommer plötsligt något slags verklighetsbaserat utspel från Björn Söder: att ta Covid-vaccinet är bra. Kontrasten blir för stor. Om partiet i 20 år ägnat sig åt att konsekvent spela på folks (mäns) missnöje går det inte att plötsligt byta fot och basera ett uttalande på verkliga fakta. Det är det som skaver för SD-svansen. Man vill naturligtvis fortsätta att skylla alla problem på någon annan och slippa ta ansvar själv. Det är så enkelt det har varit. Att alla problem beror på någon annan. Ansvarstagande är inget för ett populistparti.



Självkörande bilar – vad ska vi ha dem till?

Hållbar utveckling handlar om många olika perspektiv, lösningar och prioriteringar. I flödet av texter om cirkulär ekonomi – som har en viktig roll för omställningen, men inte kommer att lösa allt – tar jag denna gång upp fenomenet självkörande bilar. Ett av Sveriges ledande konsultföretag på trafikområdet är Trivector, med huvudkontor i Lund och verksamma i hela landet. Häromdagen hade de ett intressant kortseminarium om just självkörande bilar. Här mina intryck.

Reflexion – kommer tekniken bara för att den är möjlig?
VD Christer Ljungberg inledde med den kanske mest intressanta frågan om vad vi ska ha självkörande bilar till, vilket problem är tekniken tänkt att lösa? Utan att glida in i alltför långtgående filosofiska resonemang är det naturligt att tänka på andra tekniklösningar som sett dagens ljus just för att de är möjliga. När det militära flyget utvecklat överljudsplan kom tanken att bygga passagerarplan på en liknande teknik. Bara för att det var möjligt. Detta var när månlandningen just ägt rum, teknikoptimismen var stor och oljekrisen låg i framtiden, liksom Agenda 2030. Concorde sågs som ett prestigeprojekt och kostade stora summor för de franska och brittiska bolag som var involverade. Den sista flygningen genomfördes 2003. Men tillbaka till Christer Ljungbergs presentation.

Fem nivåer av automatiserad körning
Alla nya bilar har idag teknik, som hjälper föraren att manövrera bilen. Kameror, sensorer och parkeringsfunktion är de enklaste. Christer Ljungberg visade oss fem nivåer av automation, som tillverkarna laborerar med.
Nivå 1. Assisterad körning. Dödavinkeln-varnare, filassistans etc.
Nivå 2. Delvis automatiserad körning. Parkeringshjälp, stop-and-go i köer.
Nivå 3. Avancerad automatiserad körning. Filbyte, signalering, fartanpassning etc.
Nivå 4. Helt automatiserad körning. Datorn kör bilen och låter föraren ta över när datorn inte kan hantera situationen.
Nivå 5. Autonom körning. Destinationen knappas in och bilen kör själv till målet.
Enligt Christer Ljungberg erbjuder biltillverkarna idag nivå 2. 1400 bilar rullar idag i USA i 36 delstater som olika pilotprojekt. Bara Tesla har haft 11 dödsolyckor med självkörande fordon inblandade. I Kina rullar ett stort antal robotfordon, men det finns ingen tillgänglig statistik därifrån.

Det pågår försök
Ett företag i USA har som koncept att fjärrstyra förarlösa fordon under framkörning, så att bilarna i princip fungerar som en slags ”halv-taxi”, där föraren kör själv till sin destination, men framkörning och parkering sköts av en fjärrstyrningscentral. Scania har förarlösa lastbilar och flera olika projekt testar självkörande fordon inom avgränsade områden, där risken för blandtrafik är mindre. Av 10 studerade huvudstäder i ett projekt var det ingen stad som planerade för självkörande fordon.

Samhällsnyttan måste gå före egennyttan
En mycket viktig insikt från de forskningsprojekt som genomförts är att ett samhälle med självkörande bilar resulterar i fler bilar i rörelse. Effektiviteten och tillgängligheten till en snabb och individuell transport mellan två fritt valda punkter leder till fler transporter. Och denna insikt måste rimligen innebära, är min slutsats, att nyttan på samhällsnivå med självkörande fordon behöver utredas och prioriteras mycket noga. Att det på individnivå kan finnas tidsvinster och liknande får inte dölja det faktum att städerna som helhet kommer att behöva hantera ökande trafikmängder. Vad vi egentligen ska ha självkörande bilar till måste få avgöras av samhällsnyttan, inte av kortsiktiga egenintressen hos resenärer.

Förare i beredskap – FIB
En detalj som jag lärde mig på seminariet var begreppet FIB, som betyder Förare i Beredskap, en term som fångar behovet av att föraren är beredd att gripa in i framförandet av fordonet när datorn inte längre klarar uppgiften. Det kan ju som bekant alltid uppstå snabba förlopp i trafiken, där det bästa av två dåliga alternativ måste väljas. Att köra i diket och kanske kollidera med en brevlåda eller att köra på en lös hund, eller ett barn, som springer över vägen kan vara en sådan situation. FIB leder i min föreställningsvärld till slutsatsen att helt autonoma fordon ligger mycket långt in i framtiden. Det kommer alltid att uppträda akuta situationer, där vi snabbt behöver ta ställning. Drömmen om att sitta och jobba i bilen med datorn i knät medan bilen kör till destinationen känns därför som en avlägsen utopi. Det går inte att sekundsnabbt ingripa om all uppmärksamhet är riktad någon annanstans än på vägen.

Modellering
Mot slutet av seminariet redovisades en modellering som gjorts där relativt realistiska parametrar stoppats in i modellen. Att dela resa – åka tillsammans – skulle kunna innebära i genomsnitt 2,1 personer per fordon. Att utnyttja samma fordon vid olika tillfällen ökar nyttjandet av varje fordon, men leder också till fler resor med framkörning och parkering. Enligt de siffror som projektet redovisade skulle antalet fordon kunna minska med 14 procent men trafiken skulle samtidigt öka 33 procent. Detta är ytterligare ett argument till att avvakta med införandet av självkörande fordon, för precis som Christer Ljungberg inledde med – vad är det för problem vi vill lösa, egentligen? Här nedan en bild från seminariet som visar hur trafikmängden kan öka i Göteborg med självkörande bilar.

Ökade trafikvolymer i Göteborg

Fallgropar
Bara för att tekniken finns är det inte säkert att den ska införas snabbt. Vi behöver verkligen fundera på hur vi vill lösa mobilitetsfrågorna på samhällsnivå för att inte den nya tekniken ska lura oss in i nya dilemman och en ökad energianvändning. Besinning är ett bra ord.

Länktips: Se hela seminariet här: https://www.youtube.com/watch?v=ptGjskpUTVQ

Cirkulär ekonomi: Några tankar efter en intressant förmiddag

Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.

Orättvisan grinar oss i ansiktet
Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.

Överkonsumtion i textilbranschen
7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.

Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk
Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.

Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv
Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.

Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten
Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.

Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? 
Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.

Länktips:
(Kommer en länk till eventets filer här)

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Magdalena Anderssons linjetal – några tankar

Stefan Löfvén avgår och ersätts av Magdalena Andersson som partiordförande. Inom kort får vi besked om hon också accepteras av en majoritet av Riksdagen som statsminister och därefter lär hon byta ut några ministrar om allt går som hon tänkt sig. Att göra en omorganisation inför valet 2022 är troligen klokt, eftersom Stefan Löfvén så tydligt förknippas med alla de kriser som han – trots allt med framgång – tvingats lösa. Nu behövs en annan röst och en annan inriktning och det insåg nog Löfvén själv. Kristersson, Busch och Sabuni har för sin del tänkt sig att framtiden ligger i att samtala med och hitta en samsyn med populisterna med rötter i det antidemokratiska träsket.

Att känna sig hemma
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal, som hon höll som nyvald ordförande. Det var personligt och tydligt. Hennes parti spretar åt lite olika håll, så som det alltid har gjort. Några känner sig mest hemma i de storskaliga lösningarna, där det känns tryggt. Tillsammans blir man stark. Andra vill ta tillvara vars och ens unika erfarenheter, kanske se till att solidariteten i närsamhället blir en trygghet och en tydlig röst när centraliseringen leder till nedläggningar av samhällsservice osv. Civilsamhället gör stora insatser i det lilla, och där finns, tror jag, många av S-sympatisörerna. Spännvidden är stor. Från stålindustri till hantverk för ett humanitärt hjälpprojekt.

En del om klimatet
En fråga som alla måste förhålla sig till är klimatet. Magdalena Andersson talade om klimatet, om hur hon vill öronmärka 100 miljarder till klimatinvesteringar, bygga ut fiber, förenkla tillståndsprocesser och skynda på utvecklingen. Stål utan kol, stora industrisatsningar och andra exempel nämndes, men också att kärnkraften blir för dyr och tar årtionden att få på plats – vi måste utveckla energisektorn mycket snabbare än så. Hon talade om samarbete och ömsesidigt beroende, att vi ska ha höga ambitioner, ta ledartröjan och visa att det går. Hon gör en poäng av att investeringar utomlands (som högern vill satsa på) inte skapar jobb här hemma. Det gröna folkhemmet ska inte vara ett fuskbygge, säger hon, och knyter an till det Göran Person gärna talade om, men aldrig sjösatte.

Om omställning är svårt att kommunicera – det är ändå omställning som krävs
Framtiden har valt oss, sa hon på slutet och det är en snygg variant på att säga att vi faktiskt har ansvaret för att framtiden blir så bra som vi förmår. Samtidigt blir mitt totalintryck att klimatfrågan ännu inte har landat hos henne eller hennes parti som den övergripande och mest akuta fråga vi måste hantera. Vars och ens personliga ansvar för välfärden och jämlikheten lyfte hon i sitt tal, men inte i avsnittet om klimatet. Hon kunde ha noterat att vår livsstil inte hänger ihop med Paris-avtalet, att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som vanligt, att var och en måste ta ansvar för det vi kan. Men det gjorde hon inte.

Ständigt nya delbeslut och avvägningar som hon kunde nämnt
Preem-utbyggnaden, Cementas ofullständiga ansökan om fortsatt brytning på Gotland, beslut om Brommas nedläggning eller ej – alla dessa konkreta delfrågor måste hanteras av en regering som förstår vilka prioriteringar som måste gälla. Det kommer hela tiden nya delfrågor som i förlängningen kan jämföras med skövlingen av Amazonas regnskog. Antingen väljer vi att skydda planeten eller så väljer vi kortsiktiga vinster. Det räcker inte att vi sakta byter ut fossildrivna bilar mot elbilar. Vi måste ställa om grunden för vårt välfärdssystem. Men det vinner man inget val på att säga. Hon kunde ha tangerat frågan och pekat på svårigheterna, men det gjorde hon inte. På det sättet missade hon chansen att skapa sig själv ett handlingsutrymme. Hade hon nämnt att en mycket stor del av dagens välfärd bygger på fossilanvändning, som vi snabbt måste fasa ut hade hon skapat ett visst utrymme för de kommande beslut som – oavsett regering – måste till.

Helhetsperspektivet och synergierna
Något annat jag saknade i Magdalena Anderssons tal var ett tydligt avsnitt om behovet av sammanvägning och helhetsperspektiv. Hur dagens budgetsystem på alla nivåer landat i suboptimerande stuprörslösningar. Ta regionernas utveckling som ett exempel. 21 olika myndigheter, som uppenbarligen hanterar gemensamma problem som pandemin på ett icke samordnat sätt. Öronmärkning av pengar kan bli ett annat sådant exempel. Man ser ett behov, beslutar om resurser, men tidsfaktorer och annat gör att pengarna inte kommer till användning.

En idé jag går och bär på
Eller ta detta med arbetslöshet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns lösningar som på ett enkelt sätt skulle lotsa in hundratals, kanske tusentals arbetslösa in i en arbetsgemenskap. Men våra strukturer och system bygger på det gamla sättet att organisera arbete, arbetslöshet och bidrag. Det finns sätt att skapa arbete ur ett bottom-up-perspektiv och där regelverket idag – helt i onödan – skapar bromsklotsar. Det blir för detaljerat att redogöra här för det jag tänker på, men den som är intresserad kan kontakta mig. Det är frustrerande att så mycket inte blir gjort, som skulle gjort så stor skillnad.


Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu

Gränsen för vad som är ”vi”

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.