Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Märkliga tider och vägval

Corona-viruset hänger kvar som en envis dimma över landskapet. En del tycks inte bry sig, andra är försiktiga. Ingen vet riktigt hur länge vi ska behöva anpassa oss själva och samhället till denna smittsamma sjukdom. Länders regeringar agerar olika. Vissa med klåfingrighet, andra med närmast monumental likgiltighet eller cynism. Hur historien till slut kommer att döma eller bedöma beslutsfattandet vet vi inte. Vi vet bara att viruset är farligt, framför allt för äldre.

Göksäter ganska folktomt
När man bor på Orust på sommaren blir det alltid någon tur till Orusts ”Ullared”, Göksäter, där saker är extra billiga och där det oftast är mycket folk. Idag den 13 augusti var det påtagligt få kunder i lokalerna, ingen kö till kassorna och gott om plats i fiket för den traditionella (mini)-räkmackan. Kanske var det för vackert väder. Kanske var det många som var på jobbet. Eller något annat skäl.

Björnbären påminner om det som finns kvar av naturliga händelser
Så här års finns det björnbär att plocka på och runt vår tomt. Som trollas till marmelad i köket av min kära livspartner. Burk efter burk staplas och kommer så småningom bli en uppskattad detalj i några barnbarns frukost. I dessa ovanliga tider är det bra med rutiner. Björnbären finns varje år och blir varje år till marmelad. Allt är inte olika, en del är som det brukar vara.

Tro eller vetande? Vi eller dom – eller bara vi?
Hela världen tycks förbereda sig för ett avgörande. Ska USA ledas av en egofixerad lögnare eller av någon som tar rollen på allvar? Ska världens ledare inse brådskan när det gäller klimat, artutrotning och vart världen är på väg? Tro och tyckande, egoism och girighet växer på bekostnad av vetenskap, sunt förnuft och en känsla av rättvis representativitet. Varför är det så? Hur kan vi som mänsklighet tillåta att lura oss själva på detta sätt? Vi-och-dom-tänkandet är starkt och empatin förlorar terräng. Varför?

Marknadens svagheter och storskalighetens
Liberalernas partiledare höll ett tal idag, som jag lyssnade till. En del lät klokt, men det jag saknade var ett klarläggande besked om hur en fortsatt marknadsliberal ekonomi ska kunna rätta till de fel som samma ekonomi har skapat. Att förlita sig på marknaden räcker inte – det har pandemin visat. Och i energifrågan blundar partiet för de uppenbara fördelar som lokalt ägd och nyttjad förnybar produktion innebär i relation till dyra, farliga och storskaliga centrala kraftproducerande enheter, som till och med Frankrike har slutat att forska på.

Fel riktning för världens länder
Det verkar vara en övertygelse som gränsar till tro som vägleder (L), snarare än att de litar på styrkan i mångfalden och spridningen av ägande och välstånd. Särskilt ur ett globalt perspektiv (som klimatfrågan är) är det orimligt att tro att 190 länder ska kunna satsa på dyr och komplicerad energiproduktion, där minsta misstag blir förödande. För att inte tala om vilka krav på kontroll som krävs. Vill verkligen (L) att världens länder utvecklas till polisstater med minutiös kontroll av medborgarna?

Inte långt till korruption

Bo-Göran Bodin på SVT har nyligen gjort en minidokumentär om ett tragiskt vårdnadsfall, som blivit mycket uppmärksammat. Med tålmodighet, idogt arbete och med en skicklig berättarteknik lotsar Bodin oss in i en härva av sanningar och motsanningar, expertutlåtanden och märkliga turer kring ett barn, vars föräldrar separerat och där ord står mot ord. Den som inte sett serien bör se den, för att förstå vad den här kommentaren ska handla om. Finns på SVT Play och heter Att rädda ett barn.

Pedofili ska inte finnas
Pedofiler ska dömas och allra helst inte få tillfälle att förgripa sig på barn. Vuxna människor, i detta fallet män, har ett ansvar gentemot barn, och måste kunna hantera sina drifter utan att skada andra. Det är inte OK att utnyttja en svagare persons utsatthet för sina egna syften. Samhällets formella och informella regler ska vara tydliga. Pedofili hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.

Hävstång för en större sak
När det händer måste det finnas statliga, kommunala och oberoende organisationer som kan stödja offren och ställa de skyldiga till svars. Skyddsnäten ska vara tydliga och finnas när de behövs. Bodins dokumentär handlar till stor del om en organisation, BRY, som kraftfullt tog ställning för barnet och mamman i det dokumenterade fallet. Socialtjänst och polis gjorde ett 10-tal utredningar och ingen av dem kunde belägga att pojken farit illa. Pappan hävdar att mamman hittat på allt för att få vårdnaden om barnet. Ord står mot ord. Steg för steg följer och dokumenterar Bodin turerna i fallet och så småningom framträder ett mönster. BRY och deras experter har av olika skäl inte brytt sig om att gå till botten i sakfrågan – ”jag hinner inte läsa alla rapporter” som en person säger – utan nöjt sig med att använda det aktuella fallet som exempel på det generella problem man vill komma åt.

Den goda saken blir ond
Fallgropen synliggörs skickligt och tydligt av Bo-Göran Bodin. BRY vet att man arbetar för en god sak och bryr (!) sig därför mindre om detaljerna i det konkreta fallet än om möjligheten att få publicitet för sin sak. För att hålla igång sina stödjare och engagerade personer behöver organisationen synas med fall som kan få genomslag i media. Att fallet innehåller felaktigheter och motstridiga uppgifter blundar man aktivt för. Genomslaget är viktigare än det enskilda fallet. Den goda saken blir plötsligt det som skadar barnet mer än de påstådda övergreppen. Det är tom oklart om personerna bakom BRY förstår vidden av det man ägnat sig åt. Det finns en stor risk för fartblindhet och enögdhet när engagemang övergår i trosvisshet. Omdömet sviktar och gråtonerna försvinner i en svart-vit världsbild, där nyanserna tonas ner och slutsatserna riskerar bli fel.

Det handlar om ett barn
Fallet ska upp i hovrätten senare i år. Det är oklart om organisationen BRY vinner på att fallet kommer upp i det mediala flödet en gång till. Risken är uppenbar att en i grunden viktig fråga – kampen mot pedofili – hamnar i bakgrunden när rättsväsendet än en gång prövar sakförhållandena i en vårdnadstvist som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än i tingsrätten. Det gäller att hoppas att barnet i fråga inte får bestående problem efter denna historia. På ett plan lär barnet ha svårt att i framtiden lita på vuxna, som försatt honom i en utsatt position. Barnen behöver växa upp i en sann, rättvis och trygg värld, där föräldrarna utgör de fasta punkterna i tillvaron.

Motiven styr
Lärdomen från dokumentären är att det är viktigt att ta sig tid att gå till botten med frågor, där det finns olika ståndpunkter. Det är också viktigt att undvika känslomässigt relaterade beslut, något som tydligt framkom i dokumentären. Det är viktigt att våra domstolar och myndigheter lägger sympatier och antipatier åt sidan när de ska bedöma sanningshalt och sakförhållanden. Bo-Göran Bodins dokumentär visar tydligt hur lätt kan bli fel, när andra motiv än rättsprinciper får råda. Steget över till korruption och maktmissbruk blir kort när objektiviteten sätts åt sidan.

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.

Corona – ett par reflexioner

Coronaviruset har mycket snabbt förändrat livsföringen i drabbade länder. När detta skrivs har pandemin toppat nyhetssändningarna under en vecka och SVT har satt in särskilda nyhetsprogram varje dag klockan 20.00 för att ge allmänheten en uppdaterad bild av vad som händer. Regering och myndigheter fokuserar på olika åtgärder för att bromsa smittspridningen så att sjukvården inte blir snabbt överbelastad med patienter som kräver intensivvård. Man lägger upp stödpaket på det ekonomiska området och låter experternas råd vägleda vilka åtgärder som ska sättas in när.

Vi måste lita på vetenskapen och utgå från helhetsbilden
Det som vissa personer efterlyser i sociala medier är ”kraftfulla åtgärder”. Kanske tror man att karantän av den italienska modellen är rätt insats. Eller så tror man att en stängning av förskolor och grundskolor skulle göra mest nytta. Åsikter vimlar det av, men det enda rimliga är att de personer och myndigheter som har utbildning, position och helhetsbilden klar för sig kommer med rätt rekommendationer till regeringen, som därefter tar beslut. Det hedrar delar av oppositionen att de betonar det gemensamma ansvarstagandet just nu – tids nog kan partipolitiken återkomma.

Enklare språk, tack!
Om jag kort återvänder till SVT och deras rapportering har den varit både bra och dålig. Det journalister och journalistutbildningar dock måste ta till sig är att i kristider måste kommunikationen vara övertydlig. Och språket måste hållas på en begriplig nivå. Alla är inte politiker eller journalister. När man i tal och text beskriver regeringens insatser med ord som ”likviditetsförstärkning” missar man totalt sin uppgift som nyhetsförmedlare. Man kan möjligen använda ordet i ett citat, men i så fall förklara innebörden så att den framgår tydligt. Avancerade begrepp kan fungera mellan personer med samma utbildning, men public service måste – särskilt i kristider – vända sig till alla! ”Mer pengar till …..” är begripligt.

Ur Rapport 16 mars 19:30

Världens chans
Kopplingen mellan Coronaviruset och klimatfrågan är också intressant. Nu har vi chansen att planera för en rimlig avveckling av verksamheter som inte hör hemma i ett samhälle där vi respekterar de planetära gränser Rockström mfl talat om i ett decennium. Business as usual får inte innebära att vi återvänder till samma problemsituation som före Corona. Villkora stöden till näringslivet och sätt olika återbetalningsansvar för de branscher som är en del av lösningen eller som motverkar lösningen på de problem vi tycks ha så svårt att reda ut. En bättre möjlighet än i samband med Corona-krisen lär vi inte få att åstadkomma en strukturomvandling som bygger på långsiktig hållbarhet.

Tygkassen bättre än sitt rykte!

20000 gånger skulle en tygkasse behöva användas för att motsvara miljöbelastningen från en plastkasse, sas det. När skatten på bärkassar av plast i våra livsmedelsbutiker beslutades dök detta upp som en ”sanning”. Syftet var troligen att visa hur absurd skatten var, att det var fel metod för att minska användningen av plast i samhället.

37,5 eller 20000 – är båda svaren rätt?
Nu har en ung student borrat lite i den danska undersökning, som legat till grund för påståendet om 20000 användningstillfällen. Det visar sig, inte helt oväntat, att samma undersökning hade kunnat ge resultatet 37 gånger. Allt hänger ihop med vilka gränsvärden och parametrar som används.

Allt beror på vad man utgår från och vad man mäter
Lovisa Berglund visar i sin artikel (se här intill) steg för steg hur resultatet från LCA-analysen skulle ha kunnat se ut, om man hade utgått från andra förutsättningar och vägt konsekvenserna av miljöpåverkan på ett annat sätt.


Ur tidningen ETC 4 februari 2020

Rimlighetsanalys?
Det hela visar med önskvärd tydlighet hur reklambranschens hårt vinklade ”sanningar” kommit att bli en del av opinionsbildningen även i politiska sammanhang. Svaret på samma fråga kan bli både 37,5 och 20000, beroende på vem som vill driva vilken opinion. Det sorgliga är att ingen tidigare brytt sig om att ifrågasätta det orimliga i påståendet att en tygkasse måste användas 20000 gånger för att kompensera för en plastkasse.

Plastpåseskatten slår inte hårt mot vissa grupper
Ett annat argument som dykt upp är att skatten på plastkassar särskilt hårt skulle drabba dem med små ekonomiska resurser. Det är ett felaktigt påstående, hävdar jag. Jag har själv genom åren haft perioder med dålig ekonomi och då medvetet avstått från ”onödiga” kostnader, som att slentrianmässigt köpa en plastkasse. Plastkassen är definitivt inget ”måste”. Det går alldeles utmärkt att planera sitt inköp och ta med sig en gammal papperskasse eller bomullskasse. Det gör jag fortfarande.

En ny sammanhållning behövs

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.

Varför ska hatet accepteras?

Ett flygplan med 167 passagerare störtar den 8 januari strax efter start från Teherans flygplats. Orsaken är ännu inte utredd, men det mesta tyder på ett tekniskt fel.

Sorg och deltagande
176 människor mister livet i en flygolycka. 17 av dem bodde i Sverige, flera av dem hade livet framför sig. Det naturliga för mig och för alla svenskar är att uttrycka sorg och deltagande till de drabbade, deras anhöriga och närstående.

Vidrigheter
Två av de omkomna var unga afghaner bosatta i Jönköping. Detta leder till ett flöde av vidrigheter på sociala medier. Kent Ekeroth, tidigare riksdagsman för SD, kommenterar hånfullt olyckan på twitter:

Inget vanligt parti som det går att samarbeta med
Det är inte nog med att partiledningen i SD sjunger nidvisor om hur glada de blev när Olof Palme blev skjuten (som en wallraffande journalist kunde dokumentera). Man har ingen empati, ingen humanism och känner ingen medmänsklig sorg över att människoliv gått till spillo. Det är det här partiet som M och KD vill samarbeta med.

Hat och hot istället för kärleksbudskap?
Särskilt när det gäller KD är detta förbryllande. ”Säg mig vem du umgås med så ska jag säga dig vem du är”, lyder talesättet. Människovärdet och en inkännande, positiv syn på varje människas livssituation, möjlighet och potential borde vara central för kristdemokrater. Hur hatet och hoten som spirar ur SD:s inhumana och känslokalla människosyn kan kombineras med en världsbild rotad i kristen etik är obegripligt. Vad tänker Alf Svensson idag när han ser sitt gamla parti ömsa skinn och hellre vara kompis med mobbaren än med offret?

Hatet en del av den svenska modellen?
Och var finns solidariteten och gemenskapen hos de arbetare som tidigare tog hand om varandra och hjälpte varandra med strejkkassor och stöd? De arbetare som idag ställer sig bakom SD:s vi-och-dom-politik, där några ska ses mindre värda än andra – hur känner de när hatet blir viktigare än stödet? Var gick den värmande gemenskapen förlorad? När blev hatet en del av den svenska modellen?