Exemplet Simris Alg kan vägleda oss

Simris Alg är ett innovativt företag i livsmedelsbranschen som låter höra om sig mer och mer. I en intressant artikel (se länk nedan) säger grundaren och VD:n Fredrika Gullfot att vad företaget gör är något så unikt som att man lyckats vara innovativa på flera områden samtidigt:
- ”I vårt fall har vi utvecklat en helt ny produktionsprocess, baserad på en ny organsim, för att ta fram en helt ny råvara, för att tillverka en helt ny produkt, som sedan säljs på ett helt nytt sätt. Även vår utvecklingsprocess har varit innovativ, och utvecklingen av vår affärsmodell har baserats på den marknadsdynamik vi identifierat. Innovationen innehåller alltså många delar, som var och en i sig är innovationer på sitt sätt, säger Fredrika Gullfot.”
När vi talar om ett hållbart samhälle, en cirkulär ekonomi och klimatneutralitet är vi oftast inte tydliga med att det är den här sortens lösningar som krävs. Nytänkande och innovation inte bara kring en produkt, hur den säljs och används utan också hur innovationen drar med sig andra nya lösningar på vägen framåt.

Vilka ramar ska gälla?
I artikeln pekar Fredrika Gullfot även på svårigheten med att vara innovativ. När staten eller andra bidragsgivare vill stödja innovationer specificeras ramarna ofta väldigt noga. Innovationer tillåts helt enkelt inte att vara alltför innovativa. De ska vara realistiskt genomförbara och därmed uppstår ett slags Moment 22. Innovationen ska rymmas inom det beprövade, samtidigt som det ska vara en innovation. Alla som fått avslag på en ansökan vet precis vad jag talar om. Utlysningar som i förväg vill ha specificerat vilka kostnader, svårigheter och resultat som förväntas, för att inte tala om hur många arbetstillfällen, deltagare eller företag som kommer att nås inom projektet.

Måste vi veta i förväg vad vi ska uppnå – hur innovativa blir vi då?
Detta att projektifiera processer är ett otyg. Man litar inte på entreprenörens förmåga att navigera på okänt vatten utan vill ha helt säkra svar. Som om Columbus skulle fått ange hur många indiska hamnar han räknade med att besöka och hur stor last av råvaror han tänkte föra tillbaka när han seglade västerut första gången. Ibland måste det finnas ett utrymme för att pröva sig fram och att även misslyckas. Om våra bidragsgivande institutioner – ingen nämnd. ingen glömd – bara vill ge pengar till sådant som säkert kommer att lyckas inom ramen för den ekonomi och den marknad vi har idag kommer vi inte att lyckas skapa de nya lösningar som krävs för att fullt ut ersätta den fossilbaserade ekonomin för att ta ett exempel.

Avkastningskraven
Men detta fixar marknaden, hävdar någon. Visst. Men marknaden är oftast livrädd för oväntade förändringar. Värdet på redan gjorda investeringar och avkastningen på dessa kan ju därmed riskeras. Se bara på investeringar i traditionellt fossilbaserad teknik, som t.ex. flyg. Ingen investerare vill ta förlusten som uppstår i och med en förtida avskrivning. Lycksökare med överdrivna prognoser bidrog till dot.com-kraschen runt millennieskiftet. Kraven på snabb avkastning på insatt kapital riskerar att bli kontraproduktiva. Den hållbara ekonomin bygger knappast på girighet utan snarare på rimlighet. Rimlig avkastning för ett rimligt risktagande. Inte vinst tack vare att andra förlorar utan vinst genom att det går bra för andra aktörer också. Samarbetsekonomi snarare än konkurrensekonomi. När arbetare i en fabrik tjänade tillräckligt för att köpa den produkt han eller hon stod vid bandet och tillverkade uppstod en välståndsspiral som vi tycks ha tappat bort idag.

Illustrativt exempel?
Exemplet Simris Alg kan kanske användas som typfall för att illustrera hur vi behöver se på innovationer i en ny, hållbar, cirkulär ekonomi. Det tycks i alla fall som företaget lyckats bygga upp en egen nisch som inte fanns och som gör nytta på mer än ett sätt. Det finns fler branscher som behöver byggas upp på ett liknande sätt för att de gamla fossilbaserade marknaderna ska transformeras in i den hållbara ekonomin.

Länktips: https://agfo.se/2018/09/slaende-okunskap-om-innovationer

En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Vad är viktigt när klockan tickat färdigt?

Stressen smyger sig på. Det går liksom inte att värja sig längre. Dag för dag, timme för timme kryper en vändpunkt allt närmare, en punkt som vi borde göra allt för att undvika att hamna nära. Men vi har uppenbarligen inte förmågan. Inte än. Vi måste ju fortsätta leva som tidigare. Varje dag som en legobit på legobygget från dagen innan. Ödesbestämt? Vad hände egentligen med vår fria vilja? När slutade vi se mer än en väg framåt? När fångades vi av vår egenskapade framåtrörelse så till den grad att vi inte längre kan byta riktning? Framtida forskare har ett märkligt skede i mänsklighetens utveckling att beforska: vår tid just nu.

Självförstärkning
När vi passerat en point-of-no-return när det gäller det globala jämviktsläget i klimatet kommer det ta mycket lång tid att återställa detsamma. Avgörande är de självförstärkande processerna där uppvärmningen som sådan genererar ny uppvärmning. Viktigast i det sammanhanget är troligen vad som händer i haven och i Arktis och på Antarktis. När tundran tinar, både sedimenten under och över vattenytan, frigörs gigantiska mängder metangas, en gas som är mer än 20 gånger så potent som koldioxid när det gäller att fungera som växthusgas. Det finns ingen quick-fix för att återfrysa tundran och den gas som lagras under den frusna ytan. När denna förändring väl startat blir effekten en ständigt förändrad sammansättning av gaser i atmosfären. Förändring blir det nya normala.

Vilken dag?
Forskarna vet naturligtvis inte med säkerhet vilket datum detta sker. Man gör uppskattningar, man simulerar i datorer, man använder alla kända data. Några forskare hävdar att vi har på oss till 2030, andra uppskattar vårt handlingsutrymme till kortare än så. Det märkliga är att vi som civilisation och som mänsklighet är beredda att chansa på detta sätt. Det handlar ju inte om en enstaka varm sommar. Det handlar om Framtiden. Alla somrar. Alla vintrar. Alla växter, alla djur allt liv på planeten. Och vi lyckas inte ta oss samman.

”Vad har framtiden någonsin gjort för mig?”….
Det är stressande att samma frågor ältas om och om igen. Samma förnekanden, samma ifrågasättanden, samma särintressen som bromsar ett samordnat ansvarstagande. Som om vi helt bortser från att det kommer generationer efter oss. Girigheten och kortsiktigheten vinner över ansvarstagandet och solidariteten. ”Allt nu till mig genast” är parollen. Och ”Framtiden? Vad har den någonsin gjort för mig?”….

Hierarkier och konflikter om ägande
Märkligt nog tycks vi heller inte bli lyckligare av vår överkonsumtion. Mer vill hela tiden ha ännu mer. Och den som får aningen mindre i köpkarusellen gör vad han eller hon kan för att hitta andra grupper att marginalisera. Som om materiellt välstånd är det enda som gäller när strecket dras och klockan tickat färdigt.

9 september
Än är det inte dags att ge upp. Naturligtvis inte. Men om inte årets extremsignal från vädergudarna får oss att vakna – när ska vi då börja ändra våra vanor? Jag är rädd att det blir alltför sent. När vi inte längre kan behålla jämvikten i jordens magiskt magnifika system. Ett val vi har är den 9 september. Då kan vi låta Framtiden styra vilka företrädare vi vill ha och vad vi vill att dessa ska göra på vårt mandat. Partier och politiker som förstår hur allvarligt läget är och som vill göra sitt yttersta för att vända utvecklingen.

Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.

När kan man lita på en lögnare?

Så möttes de då, Kim Jong-Un och Donald Trump, i Singapore av alla ställen. Singapore är precis som Nordkorea en enpartistat och ledaren, Lee Hsien Loong, har precis som Kim, ärvt sin maktställning av sin far, landsfadern Lee Kuan Yew, stadsstatens första premiärminister. Skillnaden är naturligtvis att i Singapore finns ett materiellt välstånd, som nordkoreanerna bara kan drömma om. Och för trump kvittar det.

En deal gäller bara nu
Trumpvännerna jublar naturligtvis och undrar hur trumpkritiker ska förhålla sig nu när deras idol avvärjt en kärnvapenkris. Det talas om Nobels fredspris och allt möjligt. Tom Göran Persson tycker att trump är modig som satsar på att möta Kim på det sättet han gjort. Det många tycks glömma bort är att avtal betyder ingenting för trump. Om han ångrar sin namnteckning skickar han en tweet till G7-länderna och sågar decennier av samförstånd med västekonomierna. Om han vill profilera sig som anti-Obama kliver han snabbt av både Paris-avtalet om klimatet och Iran-avtalet. För trump betyder ett avtal inget förpliktigande – det är bara en överenskommelse som kan ändras när som helst.

När kan man lita på en lögnare?
Ännu värre är det faktum att trump satt i system att ljuga och förneka fakta. Hur ska omvärlden kunna lita på en ledare som inte talar sanning? När är hans ord värt något? Det går helt enkelt inte att se trumps möte med Kim som en diplomatisk framgång eftersom ingen vet vad som sagts ledarna emellan och ingen heller kan vara säker på att trump återger mötet på ett sanningsenligt sätt. När som helst kan det visa sig att bara delar av det som överenskommits mellan USA och Nordkorea stämmer. Det måste vara ett gigantiskt dilemma för administrationen i USA att inte veta vad som gäller. När det inte är helt säkert att det som kommuniceras är korrekt, vare sig internt eller externt.

En annan agenda
Det är tydligt att trump känner sig mer bekväm med ledare som Putin, Xi och Kim. När han träffar demokratiskt valda ledare väljer han oftast att markera sitt ogillande. Det är uppenbart att trump har en annan agenda än att utveckla det demokratiska samhället. Han fjäskar för sin väljarbas – och inför höga skyddstullar som kortsiktigt kanske gynnar en utsatt hemmaindustri – och ifrågasätter hela tiden den fria pressen och de fria mediernas trovärdighet för att långsiktigt kunna klara sig undan en rejäl granskning genom att hänvisa till att medierna inte är trovärdiga…. något som han själv initierat.

Vinnare? Kim Jong-Un
De analyser som finns ännu så länge efter mötet mellan trump och Kim pekar på att det är Nordkorea som vunnit på upplägget. Man har egentligen inte gjort någon eftergift, samtidigt som Kim nu på hemmaplan kan fira att han själv och regimen vunnit respekt i omvärlden. För diktaturens offer är detta en sorgens dag.

Genomslag
Hela upplägget tycks dessutom ha varit iscensatt för att ge maximalt medialt genomslag. Minns hur det för några veckor sedan hette att mötet inte skulle bli av. Det var naturligtvis en medveten strategi för att få mötet som sådant att framstå som en framgång. Allt är ett spel. Och trumpvännerna jublar.

Lögnen – det stora hotet mot demokratin

Lögnen är ett hot mot vår demokrati. Hur lögnen kan utgöra ett hot mot samhället större än både terrorism och kommunism förklarar Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York i en exklusiv AP News-intervju, som jag väljer att återge här i delar och med några inskjutna kommentarer. Bloomberg är rik som ett troll, men det innebär inte att hans åsikter är värdelösa – tvärtom – läs detta och begrunda. Det är viktigt att vi förstår de processer vi själva är mitt uppe i, inte minst detta valår.

Epidemi av oärlighet
Redan artikelns rubrik
( Bloomberg warns of ‘epidemic of dishonesty’) sätter fingret på digniteten och hur allvarligt hotet är. Och artikeln fortsätter:
” Americans are facing an “epidemic of dishonesty” in Washington that’s more dangerous than terrorism or communism. That’s according to former New York City Mayor Michael Bloomberg, who warned in a commencement speech on Saturday at Texas’ Rice University that “an endless barrage of lies” and a trend toward “alternate realities” in national politics pose a dire threat to U.S. democracy.”
I USA har vapen och användandet av våld länge präglat hur folk tänker. Från militär nivå och hela vägen ner till individens rätt att försvara sig med ett eget vapen. Bloomberg pekar på att lögnen kan vara ett större hot än de fysiska, som amerikanerna har vant sig vid.

Från en sanningssägare till en lögnare…
Längre ner i artikeln, som publicerades tidigare i maj, citeras Bloomberg: “This is bigger than any one person. It’s bigger than any one party,” he said in the interview. In the speech, Bloomberg evoked the legend of the nation’s first president, George Washington, who as a boy said he could not tell a lie when asked if he cut down a cherry tree. “How did we go from a president who could not tell a lie to politicians who cannot tell the truth?” Bloomberg asked. (–)  He blamed “extreme partisanship” for an unprecedented tolerance of dishonesty in U.S. politics. People are committed more to their political tribes than the truth, he said, suggesting that the nation is more divided than any time since the Civil War.”
Bloomberg är naturligtvis en skicklig talare som kopplar ihop nationens fader, George Washington med president nr 45 på det sätt han gör och knyter an till det gamla sår som inbördeskriget fortfarande utgör. Nationen är återigen delad på ett farligt sätt.

Oärlighet leder till kriminalitet och maktmissbruk
Jag klipper vidare ur artikeln: “There is now more tolerance for dishonesty in politics than I have seen in my lifetime,” Bloomberg said. “The only thing more dangerous than dishonest politicians who have no respect for the law is a chorus of enablers who defend their every lie.” Och lite längre ner: ”He warned that such deep levels of dishonesty could enable what he called “criminality.” Samt: ”“When elected officials speak as though they are above the truth, they will act as though they are above the law,” Bloomberg told Rice graduates. “And when we tolerate dishonesty, we get criminality. Sometimes, it’s in the form of corruption. Sometimes, it’s abuse of power. And sometimes, it’s both.”
Detta är det centrala i Bloombergs tal. Att oärlighet leder till kriminalitet, korruption och maktmissbruk. Det är därför den nuvarande administrationen i Vita Huset är så farlig.

Underminera trovärdigheten och bana väg för något annat
I en intervju med Leslie Stahl, en erfaren amerikansk journalist, förklarade trump efter valsegern att hans taktik att ständigt misskreditera media syftar till att underminera den kritik som samma media kan tänkas komma med. ”When You tell negative stories about me, noone will believe You” var ordagrant vad trump sa till Leslie Stahl, när hon frågade varför han hela tiden attackerade media. (Se länk till klippet nedan). Genom att själv bidra med osanna påståenden och därefter beskylla media för att rapportera ”fake news” underminerar trump hela det system som en demokrati vilar på. I förlängningen kan USA få ett Putin-liknande styre, eller en styrande familj, där lojaliteterna ligger på ett helt annat plan än via röstsedlar och öppen dialog. George Washington skakar nog på huvudet i sin himmel när han ser vart hans land är på väg.

Länktips: https://www.facebook.com/OccupyDemocrats/videos/2096601937099516/

Hoten mot demokratin

New Yorks tidigare borgmästare Michael Bloomberg varnar i ett tal för den oärlighet som sprider sig som en epidemi och som han ser som ett större hot mot demokratin än både terrorism och kommunism. Landet är mer uppdelat än någonsin sedan inbördeskriget, hävdar Bloomberg, och ser hur politiker allt mer accepterar och tolererar lögnen i det offentliga samtalet. (Länktips till artikel, se nedan)

Okunnighet och passivitet passar in i bilden
USA:s president drar sig inte för att själv sprida osanna påståenden. Märkligt nog om sådant som lätt kan motbevisas, såsom antalet närvarande vid presidentinstallationen. Allvarligare är naturligtvis de återkommande beskyllningarna från presidenten om att tidningar sprider falska nyheter, eller att forskare ljuger om klimathotet. Syftet tycks vara att så tvivel och att sprida idén om att det inte går att lita på någon – kanske inklusive trump själv (!). Genom att nedvärdera och marginalisera granskarna – media – och motståndarna bidrar han till att skapa ett samhälle där människor inte längre vet vad de ska tro och vilken information de kan lita på. I denna ökande osäkerhet kan den auktoritäre ledaren erbjuda enkla svar på svåra frågor. Okunnighet och passivitet hos väljare och medborgare passar utmärkt i den kontexten. När diplomati och förhandlingar reduceras till uppgörelser, deals, i slutna rum minskar möjligheten för oberoende granskning. Demokratiska grundprinciper får stå tillbaka för maktsökande personers egna agendor – något som i sin tur öppnar upp för korruption, maktmissbruk och godtycke.

Ännu värre?
Bloomberg nämner inte trump vid namn, men självklart har trump tydligt bidragit till en utveckling, där transparens, ärlighet och tillit i samhället får stå tillbaka för andra motiv. Det finns forskare som ägnat decennier åt att forska på trump. (Se länk nedan). Faran är uppenbar att trump banar väg för någon ännu värre – en skicklig och påläst demagog, som utnyttjar det spelrum trump skapat utrymme för. Nästa makthavare i USA kan mycket väl bli en Putin-liknande president, som permanent förändrar relationen mellan domstolar och politiker. När domstolarna inte längre agerar oberoende av politikerna har demokratin förlorat.

Klarspråk: Guy Vanhofstadt
Det är mycket som står på spel just nu och tyvärr är det många som ser något positivt i den antidemokratiska utvecklingen. Just därför blir det också så viktigt att lyfta fram sanningssägare som Guy Vanhofstadt som anklagar den ungerske premiärministern för att vilja ha EU:s bidrag utan att respektera de grundläggande värderingar EU-samarbetet bygger på. (Länk se nedan). Klarspråk!

Länktips: https://apnews.com/e21ff1230098479a9d17737b64ebbc74/Bloomberg-warns-of-’epidemic-of-dishonesty’

https://www.salon.com/2018/04/23/pulitzer-winning-reporter-david-cay-johnston-the-evidence-suggests-trump-is-a-traitor/

EU-parlamentariker Guy Vanhofstadt talar till Viktor Orban: https://www.youtube.com/watch?v=nIlIELmX4eg

Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Demokrati, medier och ekonomisk transparens

Hur hänger det ihop, det som händer just nu? Vad är orsak och vad är verkan? De möjligheter som öppnar sig när alla kan kommunicera med varandra på sociala medier innebär naturligtvis mycket positivt. Fenomen som #metoo hade inte kunnat få samma genomslag för 12-15 år sedan som det fick nu. Samtidigt har tekniken öppnat upp för storskalig manipulation från olika håll. Påhittade nyheter får snabbt spridning och låtsaskonton påverkar opinionen. Trollfabriker och ”alternativmedier” får genomslag för skarpt vinklad åsiktsspridning, ofta skenbart formulerade som nyheter. I ett års tid har presidenten i Vita Huset gjort vad han kan för att underminera traditionella mediers trovärdighet, troligen för att så småningom kunna avfärda samma mediers avslöjanden kring honom själv som irrelevanta eller rena falsarier, fejk.

Hur sprids vilka nyheter och av vem?
Det har blivit svårare att navigera i informationsflödet när källkritik och faktakoll hela tiden måste adderas vid varje ställningstagande. Det går snart inte att ta ställning till något utan att dubbelkolla och dubbelkolla igen. Vem säger detta? Varför? På vilka grunder? Osv. Det finns en risk att kvaliteten på informationen urholkas när kvantiteten ökar. Gamla nyheter vevas om igen. En gammal bild klipps in till en ny text. Ett brinnande bilvrak i USA får illustrera problemen i Göteborgs förorter. En bildmässigt bra ökenbild får illustrera en nyhet från Syrien osv osv. Gränserna för vad som är rimligt töjs hela tiden. Nyanserna försvinner när det handlar om att få genomslag för en nyhet, en kommentar, en åsikt eller ett opinionspåverkande inspel. När alla kan nå alla blir också rollfördelningen oklar. Vad innebär det att vara journalist? Vem sprider nyheter? Vem avgör vad som är en nyhet? Hur kontroversiell måste en nyhet vara för att ta plats?

I sorlet
Samtalsklimatet påverkas av tonläget. När alla höjer rösten för att höras blir det som i en stor restauranglokal eller bar – det uppstår ett kraftigt bakgrundsljud som alla försöker överrösta för att åtminstone de allra närmaste ska höra vad som sägs. Sorlet tvingar fram den höga ljudvolymen. Nyansering, pausering och lite mer okonventionella uttryck försvinner. Det som hörs är de skarpa, korta orden som kärnfullt uttrycker vad en tycker. Där är vi idag. Det offentliga samtalet påminner om sorlet i en restaurang strax efter midnatt. Det sägs mycket, men på ett onyanserat, enahanda och förenklat sätt.

Orättvisor och vinst på boendet
Kopplat till detta samtalsklimat finns känslan av att det händer mycket som går många förbi. Den som hade turen eller skickligheten att köpa en fastighet i rätt fas kan utan att anstränga sig plocka ut en ”vinst” ur sitt fastighetsägande som endast är kopplat till omständigheter bortom vars och ens individuella kontroll. Naturligtvis kan detta uppfattas som orättvist. Rätt bostadsort, rätt boende och rätt tidsparametrar gör mer ekonomisk nytta för den enskilde än vilka arbetade timmar som helst. Den som hamnat i en hyresrätt har ingen ekonomisk vinning från sitt boende. Villaboende och ägare till en bostadsrätt har ofta en större chans att plocka ut en ”vinst”.

Populismen slår rot
Den ekonomiska orättvisan finns med som en komponent i det växande missnöjet i många länder, där ”eliten”, ”politiker” och ”de som bestämmer” utgör diffusa måltavlor. Trump kallade dem träsket i Washington, som han lovade att torrlägga, ett retoriskt grepp för att få folkets stöd. Den som känner sig stå utanför samhället, utan inflytande och utan framtid vänder sig naturligtvis mot det samhälle som växer fram och mot samhällets verkliga och symboliska företrädare. Marginaliserade medborgare som samhället svikit utgör en tacksam målgrupp för populister i olika länder. Enkla budskap lockar. ”Det kan ju i alla fall inte bli sämre”.

Globalt
På global nivå finns nya styrkeförhållanden mellan stater. Ryssland och Kina rustar upp. USA vänder sig inåt och kräver av sina NATO-allierade att de bidrar med mer pengar. Erdogans Turkiet ser möjligheter att ta större plats både inrikes och utrikes i den nya världsordning som växer fram. EU är försvagat av Brexit och av flera länders interna problem att bilda regering. Och över alltihop hänger stora globala hot som ingen riktigt vill ta på allvar. Klimatfrågan kom ett litet steg framåt i Paris 2015, men avtal är en sak – sen ska det göras också. Klimatklockan tickar.

En liten dellösning – transparens i företagandet
Det är en komplicerad situation i världen och min slutsats blir att vi måste utveckla demokratibegreppet och innehållet i demokratin. Bland annat genom att företag självmant eller via lagstiftning blir mer transparenta. Det ska inte vara möjligt att tjäna pengar på att förstöra för andra, för arbetare, för framtiden. Varje företag måste medverka till att bygga upp resurser för framtiden. Bygga kunnande, bygga samverkan och förståelse. Det är ett område vi behöver arbeta med för att forma en långsiktigt fungerande demokrati.