Mönstret (eller monstret)

Snart har det gått ett år sedan Obama lämnade Vita Huset och världen har verkligen förändrats. Tyvärr inte en riktning som ger oss anledning att tro att de västerländska demokratierna ska visa vägen till en rättvis, hållbar och framtidssäkrad tillvaro. Tyvärr verkar det tvärtom som att världen idag står närmare förödande krig och kriser än på länge.

Ett mönster träder fram
Strategin i Vita Huset tycks handla om att bygga upp motsättningar. En mur mot Mexiko. Ett inreseförbud från ett antal muslimska länder – dock inte alla, märk väl. En spiral av oförskämdheter och hot mot Nordkorea, som dristar sig att utmana USA. Ett tal i FN som i sig innebar ett brott mot FN-stadgarna och nu senast ett ensidigt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Sammantaget bildar aktiviteterna ett mönster. På hemmaplan ska de signalera handlingskraft och stärka sympatierna från de 38% som tycker att presidenten gör ett bra jobb. Internationellt ska åtgärderna markera att det är ”America first” som gäller. Som den stöddigaste grabben på skolgården räknar han med respekt och anpassning från alla andra. Och om någon utmanar honom ska han visa vem som bestämmer….

Att surfa på de självskapade vågorna
Motsättningarna behövs för att skapa ett läge där handlingskraft och (över)reaktioner bli naturliga som svar på omvärldens negativa handlingar. Provokationerna tycks syfta till att skapa utrymme för ”den starka ledaren”. En amerikansk Putin-kopia, som berikar sig på att vara president, som styr över mediarapporteringen (eftersom de hotar rikets säkerhet och ändå bara sprider ”Fake News”…) och som inte drar sig för att angripa andra länder. I förlängningen finns här embryot till ett helt annat styrelseskick i USA, där omständigheterna och utvecklingen i omvärlden tycks legitimera ”den starke ledarens” aktioner för att säkerställa att ”Amerika First” gäller. Kriget mot medierna ingår i strategin, eftersom allt hänger ihop med att det går att skapa tvivel och skapa en tillräcklig osäkerhet i den allmänna opinionen, så att genomsnittsamerikanen ska känna sig säker på att den store ledaren är den person bäst hanterar den situation som uppkommit. Att ledaren själv åstadkommit de konflikter som han sedan använder som anledning att inskränka de självklara fri- och rättigheterna är det bara några få mediabolag som kommer kunna rapportera. Och dessa kan avfärdas som ”Fake News” och fiender till nationen. Slugt och genomtänkt kommer den nuvarande administrationen kunna manövrera i en riktning som demonterar det öppna samhälle vi vant oss vid att USA är.

Brexit, EU och…
Till detta kommer osäkerheten med Storbritanniens fortsatta resa utanför EU-gemenskapen. Med inbyggda konflikthärdar som inte ska underskattas i Nordirland och i relationerna mellan de delar av landet som haft stora fördelar av EU-medlemskap och de delar som uppfattat mer av EU-medlemskapets kostnadssida. Uppe på detta finns den nya politiska kartan i Tyskland, där Angela Merkel har en svagare position än tidigare. I flera av EU-länderna finns dessutom regeringar som tydligtvis stannar kvar i EU av pragmatiska och ekonomiska skäl, men där politiken syftar till att skapa det ”postliberala” samhället. Detta pågår i bl.a. Ungern och Polen, inte helt utan motstånd, men sker genom att lagstiftningen och den politiska makten bl.a. får inflytande över pressen och TV-kanalerna.

Turkiet
Strax utanför EU förändras Turkiet i en riktning som också inger farhågor. När makten ägnar sig åt maktmissbruk och säkrar sin egen funktion genom att förbjuda eller fängsla motståndare har landet lämnat den demokratiska vägen. Den riktning Turkiet slagit in på leder troligen till mer av inre motsättningar, mer av korruption och mindre av öppenhet och mindre av mänskliga rättigheter för minoriteter. Utvecklingen kan på ett sätt sägas illustrera hur svårt det kan vara för makthavare att skilja på vad som är bra för den egna politiska framtiden och vad som är bra för landets bästa. Den som har kontroll över maktinstrumenten lockas naturligtvis att använda dem. Samtidigt finns det ett antal komplicerade frågor som Turkiets regering måste hantera. Flyktingarna från Syrien och den gamla kurdiska frågan  skulle båda behöva hanteras på FN-nivå. (Om FN hade fungerat som det borde).

Hoppfullheten i medvetenheten
Det lilla hoppfulla i allt detta är att tydligheten i allt det negativa som sker kan väcka tydliga motkrafter. När USA ignorerar klimathoten växer beslutsamheten hos andra. När hoten mot vårt öppna samhälle blir uppenbara kliver moderna människor fram och hävdar rätten till ett mänskligt samhälle ur en självklar position. Våra förfäder kämpade inte för rösträtt, demokrati och yttrandefrihet för att vi ska ge upp dessa rättigheter utan vidare.

Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Världsläget på 90 minuter

Häromdagen lyssnade jag på Vladislav Savic, en känd radioröst för den som minns. Föredraget handlade om världspolitiken och det han kallade nya allianser. 90 minuters genomgång av politik, konflikter och oroshärdar i världen gav en dyster bild av världsläget. Många länder ökar sina försvarsanslag. När USA ökar dem med 10 % motsvarar det en fiktiv höjning av de ryska försvarsanslagen med 87 %. Två siffror som säger en hel del om ländernas inbördes styrkeförhållanden.

Mellanöstern
Mellanösternproblematiken upptog en stor del av Vladislav Savic analys och presentation. Och vilken roll Turkiet spelat och spelar i regionen var något som han återkom till flera gånger. Maktspel, gränser, ekonomi och inflytande är begrepp som dyker upp. Och en oklar känsla av att om vi inte löser mellanösternkonflikterna på en för alla sidor acceptabel nivå finns en stor risk att konflikterna skalas upp.

Putin ser gärna ett svagare EU
Det försvagade EU bidrar tyvärr till instabiliteten i världen. EU har inte samma auktoritet som förr av flera skäl. Dels Brexit och den försvagning och osäkerhet det innebär att Storbritannien lämnar EU, dels att de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer har nått så tydliga framgångar. Att Ryssland ser en möjlighet att försvaga EU genom att stärka banden till LePen och andra ledare är tydligt. Men utvecklingen i Katalonien innebär också en stor fara för EU. Det finns flera regioner i EU:s medlemsländer som har starkt folkligt stöd för en frigörelse från respektive land.

Den tweetande presidenten behöver inte diplomater
Kina, Nordkorea och Indien berördes också. Liksom självklart trumps USA. Vladislav Savic påminde om att USA fortfarande inte har någon ambassadör i Sverige. Och att trump medvetet försvagar sitt utrikesdepartement och ibland låter sina egna tweets försvåra arbetet ute i de amerikanska beskickningarna. Är det trumps eller USA:s linje som presidenten ger uttryck för – det är numera en återkommande fråga både hos den egna personalen och hos andra observatörer. Med sitt exeptionella FN-tal sprängde trump också en annan barriär, påpekar Vladislav Savic, den barriär som FN utgör i fråga om ett gemensamt tak för vad som är ”tillåtet” att säga i FN-sammanhang. Med sitt ”America-first”-tal bröt trump mot FN-stadgan, något som bl.a. vår utrikesminister påpekat. Nu blir det fritt fram för andra länder att på liknande sätt hävda egenintressen före intresset av världsfred.

Breithart – en hjärtlös aktör ?
En problematik Vladislav Savic berörde är hur sanningen offras när den extrema politiken ska lanseras. Att Breithart har 20 miljoner individuella följare hade jag inte koll på och att de nått en publik mer än 2 miljarder gånger (klick) är en skrämmande siffra. På det sättet har kriget redan börjat. Kriget mot media och mot sanningen. Breithart har en tydlig ambition att vrida samhällsutvecklingen i en starkt nationalistisk riktning, påhejade av extremhögern i USA. Det är oroväckande för att inte säga direkt farligt att ”fake news”-strategin från trump och hans anhängare tycks löna sig. Ifrågasättandet av traditionella media skapar ett nytt utrymme för alternativa ”sanningar” och rena lögner, något som i förlängningen bara kan leda till ett postliberalt och odemokratiskt samhälle.

Positiva motkrafter
Det är intressant att lyssna till en erfaren korrespondent som Vladislav Savic. Han har följt utvecklingen under flera decennier och har på så sätt fler referenser än de flesta. Samtidigt kände man så åhörare efter ett tag ett behov av att höra något om de positiva motkrafter som trots allt finns. Allt är inte elände. Men det hänger ihop med möjligheten för unga människor – inte minst kvinnor – att utbilda sig.

Utbildning
Min slutsats blir därför att det viktigaste vi kan göra för att stärka motståndet mot den utveckling Vladislav Savic skildrar, och som sannolikt är korrekt till största delen, är att vi medvetet satsar på utbildning i olika former och ger världens unga chansen att ta kloka beslut för sin egen och sina barns framtid. För att utbildningen ska ha relevans måste den speglas i en gemensam världsbild, som i sin tur kräver att nyhetsförmedling och rapportering kan ske på ett öppet sätt. När media inte längre kan fullgöra sin uppgift undergrävs möjligheten för alla, både välutbildade och andra, att fullt ut använda det de kan och lärt sig. De globala aktörerna Facebook och Google m.fl. har ett  stort ansvar att inte medverka till ett självgenererat storebrorssamhälle som premierar motsättningar snarare än samverkan.

 

Om demokrati och irrationella väljare

Demokrati är en hörnsten för hållbar utveckling. De senaste åren har vi sett hur olika makthavare har agerat för att säkra ett maktinnehav på bekostnad av de fundamentala rättigheterna, som bl.a. handlar om frihet för press, yttrande och möten. För att inte tala om hur ställningen för seriös forskning och vetenskap försvagas i takt med att både sann och vilseledande information likställs och får stor spridning.

Rothstein tar ställning
I veckan kom beskedet att Bo Rothstein, professor från Göteborg med en professur i Oxford, valde att säga upp sig från Oxford eftersom en av finansiärerna bakom universitetet, mångmiljardären Leonard Blavatnik, valt att ge pengar till festligheterna i samband med installationen av president trump i USA. Den antidemokratiska hållning trump ger uttryck för står i direkt motsats till den forskning Rothstein bedriver. Rakryggat och konsekvent slutar han därför i Oxford. Kanske är det fler som behöver göra den typen av ställningstaganden. Varje gång vi köper en produkt eller en tjänst från ett företag som ställer sig bakom antidemokratiska värderingar borde vi alla tänka efter ett varv. Enklast markerar vi genom att vägra att köpa deras produkter.

AKB:s sorti
På hemmaplan svajar det också i demokratins bastioner. Våra folkvalda behöver legitimitet för att fungera i sina roller som företrädare för folket. Anna Kinberg Batra mötte ett så stort motstånd i de egna leden att hon inte såg någon annan utväg än att avgå som partiledare. Hon ärvde ett parti och ett opinionsläge 2014 efter Reinfeldts sorti som säkert inte var lätt att hantera. Framför allt hade Reinfeldt styrt partiet mot mitten i flera frågor, något som naturligtvis kan ha varit svårt för många medlemmar att acceptera, men som fick godkänt så länge det innebar att regeringsmakten kunde övertas respektive behållas 2006 och 2010. När väljarna i allt större utsträckning valde SD väcktes naturligtvis det inre motståndet och ett antal aktiva i M såg en möjlighet att återgå till traditionell politik. Det man missar är troligen att omvärlden har förändrats. Det finns ingen väg tillbaka. Framtiden kännetecknas just av att utgöra det som kommer emot oss, inte det vi lämnat bakom oss.

Ogillandet som grundval
Det man hör väldigt lite om i analyserna kring varför Anna Kinberg Batra fick gå är att väljarna inte bara väljer parti ur ett pro-perspektiv, utan också i viss utsträckning ur ett anti-dito. Dvs valet av parti vart fjärde år baseras hos en del väljare – oklart hur många – på antipatier snarare än preferenser. Man ogillar en viss politik och väljer motsatsen, eller den som tydligast företräder motsatsen till den politik man ogillar.
Här finns troligen förklaringen till en del av MP:s väljartapp. Väljarna som hoppades på något annat än socialdemokratisk politik fick till allra största delen socialdemokratisk politik när MP gick i koalition med S. Kompromissandet i vissa frågor suddar ut profilen. En regering kan inte både vara för och emot i en viss fråga.

Mot
Personligen tror jag att en ganska stor del av SD:s väljare röstar på detta parti för att det är ett tydligt oppositionsparti. Man är emot i många sakfrågor. Mot samhällsutvecklingen. Mot EU. Mot invandringen och mot integrationspolitiken. Mot eliten. Mot vetenskap som främjar mångfald och förståelse för nyanser i samhället. I likhet med trump ser man pressen och media som en motståndare och bygger upp egna informationskanaler på nätet som vinklar fakta på ett sätt som skapar parallella världsbilder.

Irrationella ställningstaganden
I stort sett alla analytiker talar om väljare som rationella individer som väljer partisympati utifrån likartade kriterier. Att väljarna rationellt väljer det parti som bäst motsvarar de egna värderingarna. Det man tycks missa är den mängd väljare som väljer irrationellt, ur ett generellt eller specifikt, kanske känslomässigt förankrat, motstånd mot en eller alla viktiga frågor. För min egen del är jag övertygad om att det är där trump har sina hängivna anhängare – de som ser driftiga invandrare lyckas, medan de själva ser jobb, möjligheter och pengar gå dem förbi. De ser trump som sin förkämpe mot etablissemanget både inom Demokraterna och Republikanerna. Och runt om i världen ser vi liknande företeelser växa fram. Inte lika extremt som i fallet trump, men flirten med gruppegoismen, vi-mot-dem-strömningar, är tydlig i flera länder. Demokratin hotas och därmed en hållbar samhällsutveckling.

Ser vi inte samma bild kan vi heller inte enas

Informationen dränker kunskapen. Frågan är om det finns för mycket information, reklam, meddelanden, bilder och snabbt spridda påståenden i vår uppkopplade tillvaro? Risken är att det väsentliga försvinner i bruset av information. Det som borde vara en av världens mest välunderbyggda, vetenskapliga och pålitliga informationskällor – Vita Huset i USA – har förvandlats till sin motsats.

USA
En egocentrisk och instabil president med enorma resurser för kunskapsinhämtande till sitt förfogande väljer att sätta en egen dagordning baserad på ett smalt urval av källor. Det finns ingen logik i detta. Den samlade kunskapen hos världens alla forskare ger oss egentligen goda förutsättningar att hantera de problem som uppstått. Klimatförändringarna pågår för fullt. Även om det finns aktörer som av olika skäl vill blunda för människans ansvar för förändringen är det just nu bråttom att vidta åtgärder både i preventivt syfte och i syfte att mildra effekterna av det förändrade klimatet. I detta läge väljer presidenten i USA att hoppa av det icke bindande Paris-avtalet som en symbolisk gest. ”America first” är hans slogan. Först in i eländet? Först in i återvändsgränden? Först att sabotera generationers ansträngningar i uppbyggandet av ett fritt och någorlunda välmående USA? Först att bana vägen för det demokratiska styrelseskickets svanesång?

GBR och EU
I Storbritannien har Theresa May med nöd och näppe fått fortsatt förtroende att sköta Brexit-förhandlingarna. Britterna har inte gett henne ett stärkt mandat som hon vill ha. Tvärtom. Signalen till Tories är att de måste samarbeta och lyssna till andra röster. EU lär klara detta, men ett större hot är ett flertal länders stegvisa nedmontering av fundament i det västerländska demokratiska samhället. När EU-länder som Polen och Ungern steg för steg begränsar yttrandefriheten, tar kontroll över medierna och minskar utrymmet för olika åsikter hotas den viktiga komponent i samhället som bär upp mycket av demokratin – yttrandefriheten.

Kvantitet och kvalitet
Samtidigt måste vi hitta en ny balans även i Sverige mellan kvalitet och kvantitet. Förr fanns tolkningsföreträdet hos den tredje statsmakten, medierna. Idag är den positionen minst sagt underminerad. Dagstidningarna tappar läsare. Unga människor följer helt andra kanaler för att skaffa sig information. På vilket sätt detta kommer att undergräva demokratin är osäkert, men det kommer åtminstone att förändra det offentliga samtalet. När vi inte längre utgår från samma världsbild blir konflikter oundvikliga. Hur vi ska få olika grupper i samhället att se på världen på ett sätt som gynnar samtalet och förståelsen för olika åsikter återstår att se.

Det blir till att återkomma till den här frågan, tråkigt nog.

Det icke-liberala samhället växer fram

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

Motstånd är ingen bra grund

Det blir allt tydligare att politiken handlar om motstånd. Väljare röstar idag allt oftare mot en viss utveckling, mot en kandidat eller mot det man inte vill ha. Så har det kanske varit länge. Upp till kamp emot kvalen… att vara emot överheten, makten och orättvisor i samhället har länge mobiliserat och engagerat människor. Allra märkligast var hur socialdemokraterna under decennier lyckades fylla 1-maj-tågen i protest mot sin egen regering… Ett beundransvärt trolleritrick som varken Putin eller trump lyckats komma i närheten av. Även om trump gärna organiserar kampanjmöten nu som president för att känna att han har sympatisörernas stöd.

Mot motståndet
Vi ser hur valet i Frankrike handlade om motstånd. Le Pen är emot EU, mot invandring, mot allt som stöper om samhället. Hon tonade ner de rasistiska uttalandena för att bli mer rumsren men alla vet var hon står. Mot Le Pen röstade många fransmän eftersom man inte ville ha den utveckling hon personifierar. Många av rösterna på Macron var på så sätt en röst mot Le Pen. Vissa vänstersympatisörer röstade samtidigt emot Macron (eller blankt) för att man var emot den politik Macron står för.

Muren mot Mexiko
Även trump bars fram av ett motstånd, som han skickligt kanaliserade. Träsket i Washington skulle torrläggas hette det. Genom att utse sina miljardärskompisar till viktiga poster i administrationen… som det visade sig. Muren mot Mexiko blev en enkel symbol för motståndet. En röst på trump var en röst emot allt elände som anses komma med illegal invandring och billig arbetskraft.

Clinton-motståndet
Andra röstade emot Hillary Clinton för att man var trött på den relativa hegemonin sedan Bill Clintons dagar. De rika blir rikare och Washington gör som de vill. I folkdjupet fanns ett motstånd mot utvecklingen, som Demokraterna hade kunnat fånga upp om de valt Bernie Sanders som sin kandidat. Nu valde de Hillary och räknade med sedvanligt stöd från arbetardelstaterna. Man hörde inte vilka stämningar som fanns. Alltför många hade investerat alltför mycket i att bli en del av den kommande Clinton-administrationen.

Alternativrörelse i svårigheter
I Sverige har Miljöpartiet sedan starten varit ett alternativparti. Identiteten hos partiet har varit dubbel. Mot miljöförstöring och för en fossilfri värld för att förenkla. Mot och för. När man nu hamnade i regering – hamnade är nog rätt ord i sammanhanget – tappade man förmågan att vara emot. Det gick inte att vara emot Bromma flygplats, mot Förbifart Stockholm och mot Vattenfalls försäljning av kolgruvorna. Man klarade inte att vara emot sin egen regering. Väljarna har stegvis märkt detta. De relativa framgångarna på miljö- och klimatförhandlingsområdet väger inte upp de symboliska förlusterna ur väljarnas perspektiv. Det har saknats en ideologisk kompass och överordnad principiell diskussion när språkrören tvingas administrera daglig statsförvaltning. Att överge en generös flyktingpolitik blev ytterligare en nödvändig åtgärd när verkligheten förändrades. Dynamiken mellan idealen och de reella besluten krympte och väljarna känner inte längre igen sig.

Icke-liberaler
Det tydligaste ”emot-partiet” i Sverige är naturligtvis SD. Inte nog att man är emot EU, mot klimatförhandlingar, mot globalisering och ett öppet samhälle – man ser förebilder i Ungern och andra länder, där demokratiska institutioner, forskning, oberoende medier och oliktänkande på flera områden får allt  mindre resurser och lagrum. Ett icke-liberalt Europa håller på att få fäste och banar väg för en samhällsutveckling som bara kan leda till mer motsättningar och mer konflikter.

Palme
Men vi ska inte glömma Palme-hatet. Hur det som förenade engagerade konservativa personer i Sverige var hatet mot Palme och sossarna. Man hade ingen tydlig egen politik, men det man var helt på det klara med var att Palme måste bort. Socialdemokraterna har aldrig riktigt återhämtat sig efter det. Anna Lindh var den lysande stjärnan, men även hon mördades. Stefan Löfvén bär på delar av arvet från Palme-tiden, men svårigheten för socialdemokraterna är att de inte längre uppfattas som det parti som kan göra livet bättre för flertalet. De har svårt att samla protesterande på 1 maj. Vänsterpartiet har lättare att fånga upp missnöjet eftersom de i praktiken kan kräva mer än de behöver hålla.

Kärnkraften
Även Fälldin på sin tid bars fram av ett växande motstånd. Den gröna vågen spirade. Motståndet mot kärnkraften engagerade många. Meidnerfonderna skrämde även andra än företagarna och Fälldin kändes som en trygg politiker att lita på. Ungefär som Reinfeldt valdes han två gånger. Det verkar som historien upprepas.

Det är allvarligt
Det allvarliga är att väljarna i första hand är emot något. Man röstar mot en viss politik. Det är en dålig grund för partipolitiskt engagemang. Ska man offra timmar i lokalt partiarbete behöver det ske i en positiv anda, att man vill något konstruktivt. Att bara vara emot skapar inte en identifikation som bär en politisk idé på gräsrotsnivå. Alla partier behöver fundera på detta. Hur kan man vara och framstå mer som en positiv kraft i samhället? Att enbart locka de negativa proteströsterna är förödande för det politiska systemet som helhet.

Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

”Vår oärlige president”

Los Angeles Times manar under rubriken Vår oärlige president till folkligt motstånd mot den nyvalde presidenten. (Länk se nedan).
Tre saker lyfter man i sin inledande artikel i en serie på flera.

1. Trumps chockerande brist på respekt för de regler och institutioner som utgör basen för myndighetsutövandet i landet. Han ifrågasätter domare, ger sig på underrättelseorganen, kallar journalister för folkets fiender osv.

2. Hans uttalade brist på respekt för sanningen. Det handlar inte bara om storleken på folksamling vid manifestationen den 20 januari eller om påståenden att Obama skulle ha avlyssnat honom. Han har en återkommande vana att vilja bortse från fakta och vetenskap och bidrar på så sätt till en allmän skepsis hos allmänheten.

3. Hans skrämmande referenser till ultrahögerns argument och ståndpunkter, där rasismen lurar bakom hörnet. Det ständiga ifrågasättandet av president Obamas födelseattest utgjorde en del av den strategin.

LA Times undrar vart allt detta kan leda och uppmanar sina läsare att engagera sig och visa att man inte accepterar en president som åsidosätter fundamentala rättsprinciper i en demokrati.

Twittrandet har ett syfte
Min gissning är att trumps strategi är att undergräva mediers trovärdighet för att på så sätt kunna avfärda deras kritik som ett felaktigt och orättfärdigt angrepp på honom själv. Med sina tweets håller han supportar och anhängare informerade och håller kampanjandan levande. För trump är detta centralt. Kampanjen pågår fortfarande och kommer att göra det så länge han inte har förändrat spelplanen för det offentliga samtalet och de demokratiska processerna i sin riktning.

Vill han göra en Putin?
Motståndet mot trump kommer att avgöra om han lyckas göra en ”Putin” och forma ett samhälle där en styrande grupp av människor på pappret väljs till sina ämbeten, men där helt andra processer avgör vem som i själva verket tjänar på hur landet styrs. Och allt till priset av den demokrati vid sedan flera hundra år har hållit levande i västvärlden.

Avskräckande?
I Europa är den amerikanska utvecklingen värdefull eftersom det blir tydligt för många vad populister och nationalister är kapabla att göra. Utvecklingen kan bli ett avskräckande exempel. Möjligen var det precis det som fick den förväntade framgången för enpersonspartiet med Geert Wilders i Nederländerna att tapa mycket av det stöd man hade enligt opinionsundersökningar. Kanske är det till viss del bra att trump är så tydlig. Det avskräckande exemplet kan bli värdefullt när de europeiska demokratierna utmanas av motsvarande krafter.

Länktips:   http://www.latimes.com/projects/la-ed-our-dishonest-president/

Nästa bärande idécykel behöver synliggöras

Allan Larsson har genom tankesmedjan Global Utmaning publicerat en analys av den tid vi lever i och hur vi behöver agera för att komma vidare. (Se länk nedan). Han beskriver de långa idévågor som har burit samhällsutvecklingen och som har dominerat politik och ekonomi i de länder som går före i utvecklingen.

30-åriga cykler
Allan Larsson var under några år finansminister i Sverige och har haft otaliga förtroendeuppdrag och viktiga styrelseposter. Hans analys pekar t.ex. på att finanskrisen 2008 blev en slutpunkt för Reagan/Thatcher-epoken. Han menar också att vi sedan dess har famlat efter nästa bärande strategiska koncept, som både kan förklara sambanden och vägleda i de dagliga besluten. Globaliseringen som vi sett växa fram har lett till att en del fattiga länder kunnat lyfta sig ekonomiskt. Samtidigt har klyftorna ökat. De rika har blivit rikare, några dessutom extremt rika kan man tillägga.

Oroande
Allan Larsson beskriver hur Brexit och gensvaret för Trump har växt fram och fått sin avgörande betydelse. Riktigt illavarslande är den nationalism och protektionism som nu tycks bli dominerande strömningar. Med mer av konfrontation och intolerans i släptåg, kan man befara.

Förenkling som leder till förvirring
Svenska Dagbladet har den 2 april en utskrift av en intervju gjord av nyhetsmagasinet Time med president Trump. (Se länk nedan) Läsningen är, precis som en kommentar i SvD påpekar förvirrande. Vad är det egentligen presidenten säger? Trump har lockat väljare på löftet att använda sina hårda affärsmässiga nypor i politiken för att ställa allt till rätta. För ett antal väljare i USA lockade framgångsbilden av Trump. I stora delar av USA har ”vanligt folk” inte kunnat uppleva någon markant förändring under Bush eller Obama. Trump stod för något radikalt annorlunda och mer av entreprenörsanda och begripliga lösningar än de övriga kandidaterna.

Doku-såpa
När jag läser intervjun i Time blir det mer och mer tydligt att Trump lockas av makten och av bilden av honom själv som den med makt. Han vet intuitivt vad som är rätt, även om det rent faktamässigt är lögner han sprider. På sitt kontralogiska sätt lyckas han vända lögnen till sanning utan att för en sekund erkänna minsta misstag eller felbedömning. Det är alla andra som ännu inte sett världen som Trump gör. Det är som om han själv har huvudrollen i en pågående doku-såpa där allt är fiktion. Med den lilla skillnaden att fiktionen är vår gemensamma verklighet.

Det finns andra krafter
Det  Allan Larsson inte nämner och det som väcks genom framgången för Trump är vars och ens ansvarstagande för framtiden. Det finns många ofta unga människor som inte accepterar offerrollen, som inte accepterar att de negativa sidorna av globaliseringen kör planeten i diket eller som accepterar en världsordning där lögner, girighet och rovdrift ska avgöra vilken framtid mänskligheten har att se fram emot. Det finns tillräckligt många som vill något annat, som vill se en värld i fredlig balans, där kriget mot naturen upphör, där kortsiktighet och vinstjakt ersätts av långsiktigt kloka beslut för en hållbar framtid.

Det sista avsnittet i dokusåpan med Trump i en ledande roll är inte skrivet. Förhoppningsvis skrivs han ut ur serien fortare än han tänkt sig.

Länktips: Allan Larssons rapport  https://www.globalutmaning.se/ny-rapport-varfor-praglas-var-samtid-av-nynationalism-och-protektionism/ eller i sin helhet https://www.globalutmaning.se/rapporter/understand-times-living/

Time-intervjun i Svd: https://www.svd.se/trump-ord-for-ord-mina-instinkter-riktiga