Vi måste förstå dagens konfliktlinjer

Femtio år med fel politik har skapat många av de problem som står för dörren. Den globala orättvisan, klimatförändringarna, hotet mot hela ekosystemet samt sammanhållningen och tilliten i samhället, är sådant som hotas idag. Det är hög tid att rita om kartan.

Bluffen om ”trickle down” som ännu inte uppmärksammats
Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte ner foten på 80-talet och lanserade en extrem marknadsliberal syn på samhället. Privatisering var rätt väg och det var bra för alla om stora bolag och deras ägare gjorde stora vinster; de stora ekonomiska överskotten skulle på något mirakulöst sätt ”trickle down”, sippra ner till alla i samhället, så att alla fick en del av välståndsökningen. Sänkta skatter, privatisering och en minimal stat var några ingredienser i deras ideologi. Nyliberaler kallades de som företrädde denna linje. Det gick inget vidare. Gemensamma nyttigheter som järnvägen i Storbritannien kördes i botten. Klyftorna i samhället ökade. De rika blev ännu rikare.

Skattepengar kunde ha gjort nytta, men rinner ut ur samhället
I Sverige har dessa teorier gett oss en uppsjö ”jobbskatteavdrag” under åtta år med Reinfeldt, privatiseringar inom vård, omsorg och skola som dränerar skattesystemet på resurser och för över vinster till privata bolag på ett sätt som skadar tilltron till skattesystemet. Sjukhus läggs ner i Sollefteå medan en vårdkoncern som Humana gör miljardvinster. Pengar som hade kunnat stanna i vården hamnar hos ägarna. Engelska skolan plockar ut stora belopp, pengar som de fått från oss skattebetalare. Systemet inte bara gnisslar, det skriker orättvisa och i Riksdagen vill en majoritet av partierna ha det så här. Timbro-lobbyn är stark.

BNP-utveckling sedan 1970
Sedan 70-talet har den omhuldade marknadsekonomin drivit på en ohejdad överkonsumtion av varor och ett fossilberoende som vi nu ser följderna av. De senaste 50 åren har BNP ökat 3,5 gång i OECD i fasta priser.

BNP-utveckling enl OECD

Världens energianvändning
Energiåtgången för att hålla samhället igång har ökat under samma period och fossilberoendet är kompakt.


(Bild från Wikipedia)

Tillväxt? Verkligen?
Den förda politiken har gett oss dagens ohållbara överkonsumtion av resurser och farligt beroende av fossila energislag. Det är inget politisk rörelse som erkänner sin del i hur det blivit. Den ekonomiska liberalism som dominerat i de utvecklade länderna ifrågasätts inte. Kopplingen mellan upplevt välstånd och hotande kollaps för ekosystem, klimat och resurstillgångar diskuteras inte. Tvärtom talar många politiker om ”tillväxt”, business-as-usual, när pandemin lagt sig. Trots att det är business-as-usual som orsakat de problem vi nu måste hantera för att ha en chans att förhindra kommande ödesdigra, samhällsfarliga katastrofer.

Republikanerna kan bara vinna genom fusk
I dragkampen mellan privat ägande och socialism på den traditionella höger-vänster-skalan har i princip alla förlorat. Socialismen i sin ideologiskt renodlade form klarade inte att forma ett rättvist och öppet samhälle. I den ohämmade marknadens förlovade land, USA, har en majoritet av befolkningen förlorat på den förda politiken. Det har lett till insikten hos det republikanska partiet att de inte kommer kunna vinna demokratiska val på traditionellt sätt. De fåtal rika blir aldrig fler än de fattiga. En person – en röst blir därmed omöjligt för republikanerna. Hundratals lokala lagförslag läggs nu fram för att begränsa rösträtten för minoriteter, och s.k. ”Gerrymandering” pågår för fullt. I kulisserna lurar ett de-facto-maktövertagande av trump eller hans efterföljare. Maktförskjutningen på grund av den förda ekonomiska politiken leder således till att en ekonomisk överklass försöker vidmakthålla ett politiskt övertag inte bara genom att ekonomiskt stödja de kampanjer de gillar. Den ekonomiska utvecklingen påverkar demokratin som sådan, där principen om fria val sätts på undantag. ”Stop the steal” och stormningen av Capitoleum var bara ett i raden på symptom på detta. Nya attacker lär komma.

Hoten idag handlar om ett annat vi och dom
GAL-TAN-skalan har i min analys blivit viktigare än den gamla höger-vänster-skalan. Det är inte socialismen som hotar samhället utan en växande nationalism och fördomsfull populism. Vi ser hur Indien, Brasilien, Turkiet, USA under trump och till viss del Polen och Ungern styrs av ledare som baserar sin position på att exploatera rädslor och fördomar hellre än sammanhållning och solidaritet.

Den nya konfliktlinjen är inte vänster-höger
När nu svenska partier försöker positionera sig inför valet 2022 missar de, enligt mig, att konfliktlinjen inte går mellan 1900-talets socialism och privatkapitalism utan snarare mellan öppenhet och slutenhet, mellan att se möjligheter hellre än hot. När den starka konservativa, närmast egoistiska tidsandan med sina hatdrev, sina påhopp och sin fientlighet blir rumsren förlorar vi viktiga komponenter i det demokratiska samhällsbygget: jämlikhet, rättvisa, respekt för människor med olika läggning och bakgrund osv. När Liberalerna i Sverige hellre väljer att förhandla med antiliberaler än att hålla dem borta från makten har det gått långt. Liberalerna låter på så sätt andra ta striden för det samhälle de varit med om att forma.

Andra får visa vägen
Det positiva med Liberalernas ställningstagande är att andra partier nu desto tydligare kan ta upp striden för det öppna, inkluderande och sammanhållna samhälle som vi alla har mest nytta av. Världen blir inte bättre för att några få miljardärer kan bli orimligt rika. ”Trickle down” fungerar inte och det har utvecklingen visat. Partier som skickligt driver ”bootom-up”-frågor och stärker den lokala tillförsikten och demokratin har nu chansen att visa hur vi tillsammans kan bygga en ny ekonomi som inte kör planeten i diket. Nyliberalerna och de extrema marknadsanhängarna har visat att de varken löser de akuta ekonomiska, miljömässiga eller de sociala problemen i vår tid. Nu får andra visa vägen.

Indiens energival är avgörande

Hur ska det gå för Indien? Premiärminister Modi leder ett nationalistiskt och – möjligen på ytan – hindureligiöst parti, som piskar upp stämningen mot muslimer och olika minoriteter. Det tycks vara modellen för många demokratier, detta att ställa grupp mot grupp för att på ett populistiskt sätt skaffa sig stöd för en politik, som medborgarna inte granskar till sitt innehåll. Modi tycks vilja spela upp en variant av ”making India great again”, anspelande på trump i USA och för att utmana Kina och andra växande ekonomier i Asien.

En miljard förväntansfulla
Ett dokument Utifrån program på SVT gav en inte alldeles sympatisk bild av Modi och hans politik. (Finns att hitta på SVT Play.) Naturligtvis är Indien ett synnerligen komplext land att styra, med många subkulturer, språk och religioner. Men det våld och de motsättningar som främjas av vi-mot-dem-politik kan bli svår att vända i någon konstruktiv riktning. Under århundraden har Indien varit underställt andra herrefolk, senast britterna fram till 1947 och Gandhis relativt fredliga maktövertagande. Men under ytan finns naturligtvis stora förväntningar, inte minst på ett välstånd som ska gynna flertalet. Och börjar indierna konsumera som européerna kan vi glömma Agenda 2030.

Indiens flagga

Indiens vägval är helt avgörande
Det som kommer ha kanske störst betydelse är hur energiproduktion och transporter utvecklas i Indien de närmaste decennierna. International Energy Agency (IEA) har tittat närmare på Indien och hur olika energibehoven kan utvecklas. Det är delvis en skrämmande läsning. Av alla världens länder kommer Indien att öka sin energianvändning mest de närmaste decennierna. Alla vägar till en framgångsrik omställning till ett globalt energisystem går via Indien, säger man. (Länk till rapport, se nedan). I praktiken betyder det att ska vi lyckas med omställningen från fossil energi till förnybar måste Indien vara med på resan.

Mycket sol, men…
Man satsar stort på solenergi. Idag står solel för 4% av energiproduktionen i Indien, om 20 år ska den ha ökat 18-falt. Samtidigt dubbleras efterfrågan, så det är långt ifrån all el som kommer att komma från solen. Idag kommer mycket av Indiens el från kolkraftverk. Man använder dessutom idag 4 miljoner fat olja per dag, och om inget ändras i policyväg kommer den volymen att dubbleras till 2040. Med sin stora befolkning kommer Indien rimligen att behöva öka sina transportvolymer och – i värsta fall – mer och mer efterfråga bilar istället för bussar, något som ökar utsläppen per capita rejält.

Vilka budskap kan vinna ett demokratiskt val?
Den politik som Modi bygger sitt maktinnehav på präglas inte av sansade kompromisser och förståelse för hur olika behov behöver balanseras. Det är inte tolerans och ömsesidighet som präglar den nuvarande regeringen. För att sitta kvar i kommande val – och för den delen för att vinna över Modi – behöver han själv och hans utmanare få nästan en miljard människor att inse hur stor utmaning Indien står inför och att det inte finns någon quick-fix. Sannolikheten att Modi eller någon modig (!) utmanare ska få en majoritet av indierna med sig på en politik som gynnar alla och en global utveckling är tyvärr inte så stor. Beredskapen för att på ett klokt sätt tackla svåra avvägningar minskar naturligtvis i populismens kölvatten.

Förenklade budskap är farliga för hållbarheten 
Det är bland därför det är så förödande att trump och hans svans fått så stort stöd i USA, och att andra ledare, som åsidosätter forskning och demokrati för att nå makten, blir så farliga. I Sverige talar partiledare på allvar om att investera hundratals miljarder av skattepengar i ett energislag som varken är framtidssäkert eller ekonomiskt fördelaktigt. Enkla lösningar är tacksamma att presentera. Ifrågasättandet hamnar alltid på efterkälken. Populismen smyger sig in eftersom den har visat sig så framgångsrik.

(Tack till nyhetsbrevet omEV, Magnus Karlström).

Länktips: IEA-rapport: läs här

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

Forts Agenda 2030 kommentar

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Referat: Agenda 2030 målen

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

De 17 målen som FN antagit

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/

Planetens gränser – igen!

Vi måste fasa ut det som inte är hållbart i samhället. Det som blir kvar blir hållbart. Så enkelt – och så svårt – är det att uppnå en hållbar framtid.

När man följer samhällsdebatten i Sverige och i andra länder är det svårt att upptäcka exempel på politiker som driver förändringsarbete. Troligen för att de vill vara säkra på att inte förlora i nästa val. Det är enklare att fortsätta som förut och att bara göra små marginella justeringar på befintliga system. Det trista är att hela tiden skjuts nödvändiga förändringar på framtiden. Och de som kommer att förlora på en hastig och abrupt samhällsförändring är de svagare i samhället, de som är beroende av andra för att få inkomst, bidrag eller samhällets stöd.

Ju lägre omställningen dröjer, desto mer kraftfull måste den bli och ju hårdare kommer den att slå mot solidaritet och sammanhållning i samhället. ”Varför gjorde ni inget” kommer de drabbade att säga, ”när ni visste hur viktigt det var att ställa om samhället?”.

I mer än ett decennium har svenska och utländska forskare gett beslutsfattarna tydliga besked om det som kallas planetens gränser. Inom en rad områden blinkar varningsljusen: artutrotningen, biologisk mångfald, vattenanvändningen, avskogningen, klimatförändringarna, utsläpp och användning av systemkritiska ämnen som fosfor, övergödning, giftspridning i jordbruket, plasten i havet…. listan kan göras lång.

Det märkliga är att media inte driver dessa frågor på en kontinuerlig nivå. Det brinner i Kalifornien och då nämns möjligen klimatfrågan. Isen smälter runt Svalbard (Spetsbergen sa vi förr) och några exotiska bilder på avmagrade isbjörnar får plats strax före vädret…. när det är hela vår existens och vårt samspel med naturen som håller på att rubbas av våra egna handlingar.

Varför är inte detta frågor som hela tiden tas upp varje dag? Är det för att innehållet i nyhetssändningarna måste locka publik – och det lockar inte publik att tala om livsstilsfrågor och problem på systemnivå? Nån annan ska göra något någon annanstans, någon annan gång.

Ska publiken hållas ovetande för att det skulle skada tittarsiffrorna? Det är isåfall precis samma sak som trump håller på med i USA. Tala tyst om de verkliga problemen och ge folk de besked de vill höra.

Varför accepterar vi att bli lurade? Hur kommer det sig att vår tids verkligt stora kriser fortfarande höljs i dimridåerna? När så mycket står på spel.

Länktips: Planetära gränsvärden: https://bit.ly/3n4pTOY

Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..