Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Vinst till varje pris?

En av effekterna av pandemin orsakad av Coronaviruset är hur en stor del av ekonomin som bromsar in. Varsel och uppsägningar duggar tätt, inte bara i vårt land utan i många av västländerna. Resor, hotell, servicenäringar m m drabbas snabbast. Osäkerheten sprider sig till flera branscher. Bygget av Karlatornet i Göteborg försenas, konsultbranschen märker snabbt av hur orderstocken krymper – många företag ser över sina kostnader och skär där det är enklast att skära. Skillnaden jämfört med Lehman Brothers-kraschen 2008 är att nu slår inbromsningen hårt globalt och samtidigt mot den reala ekonomin.

Stöd på olika sätt
Bankerna får tillgång till förmånliga räddningslån och olika stödpaket presenteras och planeras för att mildra effekterna på svensk ekonomi. Skattepengar ska på olika sätt slussas till näringslivet för att bromsa fallet för livskraftiga företag och rädda jobben. I andra länder utan våra sociala skyddsnät tvingas myndigheterna sätta in direkta stödåtgärder till allmänheten, fr a i USA.

Nu kan vi åtgärda en del systemfel
Personer som länge sett den nuvarande ekonomins avigsidor, som professor Johan Rockström, anser att det vore förödande att återgå till gårdagens ekonomi när krisåtgärderna i Coronavirusets spår fått verkan. Det är lätt att hålla med. Nu pumpas miljarder av lånade pengar in i ekonomin eftersom den inte mäktar bära sig själv. Att då inte passa på att fasa ut de icke-hållbara delarna av ekonomin vore närmast ett tjänstefel. Det vore som att laga en trasig bil och inte passa på att byta de delar som behöver bytas ut.

Aktieutdelning i en gungande samhällsekonomi
Under våren äger börsföretagens bolagsstämmor rum. AB Volvo planerade att göra en aktieutdelning till sina ägare efter ett bra år 2019. Det är logiskt i normala fall. Men företaget ser nu hur efterfrågan viker och man permitterar 20000 anställda som en första åtgärd. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige lär skjuta i höjden i år och många företag kommer att behöva se över sin budget och ompröva lagda beslut. Skattepengar kommer att behöva slussas till företag i form av lån eller andra stödåtgärder för att mildra effekterna på hela samhällsekonomin. Debatten om aktieutdelning till aktieägarna i rådande läge har varit skarp.

Ser LUF vinst som en mänsklig rättighet?
I detta läge, när samhället står inför en ännu så länge okänd magnitud på ekonomisk recession, går Liberala Ungdomsförbundet ut och kräver att politikerna inte ska lägga sig i hur aktieutdelningar beslutas. (Länk till debattartikel längst ner). Ordföranden för LUF anser att företagens ekonomi och styrning ska stå helt fri från extern påverkan och använder väldigt skarpa formuleringar för att distansera sig från framför allt socialdemokraterna. Som om det vore en mänsklig rättighet att få del av en vinst som räknades fram i en helt annan situation, innan företagets och hela samhällets ekonomi började gunga.

Egoismen som princip
Det tyder på en total okänslighet inför det samspel ekonomin vilar på och de villkor som företagen agerar inom. Egoismen som viktigare princip än solidariteten med det omgivande samhället. Det är som ett eko från gamle Leif Östling, fast ännu mer cyniskt formulerat. Ni vet, Östling som yttrade ”vad f-n får jag för mina skattepengar…?” och som låtsades att alla gratis välutbildade anställda aldrig gått i grundskola eller gymnasium eller blundade för att alla anställda hade barnomsorg, skyddades av sociala skyddsnät vid sjukdom m m.
Det är pinsamt att en ledande politiker, låt vara för ett ungdomsförbund, så ogenomtänkt och kortsiktigt prioriterar enskilda ägares okränkbara ”rätt” framför vars och ens ansvar att bidra i ett samhälle i kris.

NPM har visat sig inte fungera
Vart marknadslösningarna lett oss ser vi på apotekssidan, på nivån på beredskapslager, på den sårbarhet hela samhället visar upp när det gäller att ha en buffert för det oväntade. Just-in-time-ekonomin och New Public Management har just blivit avslöjade i sin kortsiktighet och sin ohållbarhet. Och då tycker ungdomsliberalerna att det rimliga är att ge marknaden ännu större spelrum på det allmännas bekostnad! Ett liberalt och demokratiskt samhälle som respekterar mänskliga rättigheter är eftersträvansvärt. Men det nyliberala, ekonomistiska, samhälle som LUF vill ha och som helt bortser från nyttan med social utjämning och ansvarstagande borde sättas i karantän.

Länktips: https://www.expressen.se/debatt/fortsatt-med-aktieutdelning-sossarna-ager-inte-sverige/

Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Australien: Koalan, försäkringarna och behovet av sanning

Södra halvklotets sommar har egentligen bara börjat och Australien har drabbats av enorma skogsbränder. Ännu har vi inte sett slutet på denna katastrof. Det är en yta stor som Danmark som drabbats, tusentals människor har förlorat sina hem och ännu så länge är tycks antalet omkomna vara relativt lågt, tack och lov. Värre är det för djuren, naturligtvis. De höga temperaturerna gör vatten till en bristvara och det är naturligtvis svårt för djuren att skydda sig mot den rök de tvingas andas in. Koalan anses hotad och så småningom lär vi får en mer sammanvägd bild av hur illa det egentligen är ställt för Australiens flora och fauna.

Koalan är starkt hotad efter den senaste tidens bränder.

En annan tradition
Samhällsfunktioner i Australien tycks vara organiserade på ett annat sätt än hos oss. Bland annat bygger brandkåren på att det finns ett antal frivilliga som ställer upp. Kanske hänger detta samman med en allmän inställning att var och en ska ta hand om sig själv i gammal hederlig nybyggaranda. Eller att grannar hjälps åt eftersom avstånden är så stora. Det blir helt enkelt orimligt att täcka landet med statligt finansierade basfunktioner när befolkningen är så utspridd. Man anar en tradition av att folk är vana att hjälpas åt i första hand och kräva offentliga resurser endast i undantagsfall.

Fungerar försäkringarna efter en katastrof?
En delfråga som bör belysas när den akuta katastroffasen har passerat är hur försäkringsbranschen klarar att hantera konsekvenserna av de omfattande bränderna. Kommer försäkringsbolagen att hävda ”force majeur” och låta bli att betala ersättningar till alla skogsägare, fastighetsägare, bolag och privatpersoner som förlorat allt? Eller kommer staten att gå in och se till att drabbade får rimlig ersättning? Många står ju bokstavligen på bar backe efter bränderna, utan hus, utan bil och kanske utan allt som möjliggjorde det tidigare livet i form av maskiner, boskap eller lager. Hur kommer folk att få hjälp att starta om sina liv? Och hur lång tid kommer detta att ta? MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap i Sverige, borde studera efterarbetet noga för att se hur Sverige kan organisera stödarbete och rutiner i exceptionella lägen.

Folkviljan underordnas ekonomiska intressen
Det är också sorgligt att konstatera att bränderna i Australien ännu inte fått politiska konsekvenser. Australiens politiska ledning vägrar att ta ansvar för landets koldioxidutsläpp och vägrar konsekvent att göra sin del av klimatarbetet. En förklaring till detta sägs vara att fossilindustrin till stor del finansierade kampanjerna för de politiker som tävlade om makten vid senaste parlamentsvalet i Australien. När politiker på detta sätt blir särintressenas gisslan blockeras demokratin och folkviljan underordnas ekonomiska intressen.

Lojaliteter behöver beskrivas – eller är det vänster?
Sambandet mellan politikernas icke-ansvarstagande för det som hänt å ena sidan och deras lojalitet gentemot fossilindustrin å den andra lär knappast beskrivas i det offentliga samtalet. Definitivt inte i den press som i alla lägen hyllar marknadsekonomin. Och vad public service kan, vill eller vågar säga blir ju tyvärr allt mer ängsligt i takt med de starka opinionsvindar som råder. Just nu när behovet av tydliga budskap och välunderbyggda påståenden är viktigare än någonsin, i skenet av hur auktoritära krafter vill få oss att tro på fake news, skulle det vara befriande om public service tydligt ställde sig på forskningens och den faktabaserade kunskapens sida.

Tack Kim och alla andra journalister

Kim Wall var en ung journalist som dog alldeles för tidigt. Några av hennes fotografier och tillhörande texter har blivit en utställning som hade vernissage den 31 oktober på Stadsbiblioteket i Göteborg. Journalistyrket har blivit viktigare och mer utsatt på senare tid. Det känns helt rätt att hedra Kim Walls minne och alla andra journalister som arbetar för att vi andra ska få en så riktig bild av världen som möjligt genom att besöka utställningen och att förmedla några intryck därifrån. Det är det minsta jag kan göra. Nedan fyra bilder från utställningen.

Gränslöshet
Utställningen visar med tydlighet att Kim Wall hade hela världen som sin arbetsplats. Med bilder och beskrivningar från alla världsdelar blir det uppenbart att hon inte kände några gränser för sin upptäckarlusta och sitt intresse för att berätta människors historier.

Hur underbygger vi våra beslut?
För att knyta an till boken ”Alternativa fakta” som jag skrivit om nyligen är det viktigt att det finns yrkesverksamma som ägnar sin tid åt att synliggöra fakta och åt att presentera dem på ett tillgängligt sätt. När vi tar beslut utgår vi från kända faktorer, prioriteringar, ekonomiska parametrar, nyttoaspekter och kända eller bedömda konsekvenser av våra beslut. Vissa beslut blir större och mer avgörande än andra. Besluten hos företag och stater kan få större genomslag än andra beslut. Men vi är alla beroende av att ha en faktagrund för det vi tar beslut om. Hur diktaturer gör för att ta rätt beslut är en gåta, eftersom information, statistik och rapportering ofta följer den officiella bilden av ”sanningen”. Ingen kan eller törs komma med motstridiga uppgifter som ifrågasätter makthavarnas omdöme och planer.

Desinformationen passiviserar
De som i Sverige kämpar för att förminska Public Service, eller som yttersta mål vill avskaffa systemet, gör detta med skenbart marknadsmässiga argument. I själva verket finns det starka krafter som vill politisera nyhetsförmedlingen på ett sätt som delvis redan pågår. Vem som helst kan idag publicera vilken ”nyhet” som helst och få spridning för den. Desinformation och vinklade historier och statistik får stor plats och risken är uppenbar att mixen av falska och sanna nyheter passiviserar allmänheten, som ju inte vet ”vad man ska tro”…

Därför är det så viktigt
I krig är sanningen det första offret och det finns krafter i samhället som gärna upprätthåller en känsla av kamp och motsättning, eftersom det är bränslet och motivet för en del personer att engagera sig i aktuella frågor. Mot bakgrund av denna pågående förskjutning i vad som är rimligt och orimligt att påstå blir journalisternas arbete allt viktigare. Därför kändes det så rätt att ta del av utställningen om Kim Walls reportage, bilder och texter. Gå gärna dit om ni kan.

Nu har trettio år gått….

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

Hur ska NATO hantera Turkiet?

Turkiets president Erdogan fick klartecken från mannen i Vita Huset att anfalla kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien. Turkiet vill skapa en 30 km bred zon i norra Syrien, dit man tänker sig föra flyktingar som man inte vill ha på turkiskt område. Att insatsen samtidigt handlar om att bekämpa kurderna råder ingen tvekan om. Och som vanligt är det civilbefolkningen som drabbas hårdast. Flyktingströmmarna ökar och människor tvingas överge sina hem, sin försörjning och riskerar allt.

IS-krigare kan bli fria
Syrierna har levt i decennier under Assads diktatur och nu i många år i ett krigsliknande tillstånd, där olika grupper bekämpar varandra. IS-krigarna hamnade till stor del i fängsligt förvar. Just kurderna har vaktat en del av de forna IS-krigarna. När nu Turkiet anfaller kurdiskt område riskerar följden bli att IS kan återuppta strider eller tom att IS kan återuppstå.

Får ett icke-demokratiskt land samarbeta med demokratier?
Det intressanta är att Turkiet sedan 1952 tillhör NATO, precis som 22 EU-länder och ytterligare sex länder utanför EU. NATO formerades som en motvikt till Warszawapakten och det starka militära Sovjet. Av NATOs 29 medlemsländer är det idag Turkiet som sticker ut som det lands som står längst ifrån de demokratiska grundvalar, som i huvudsak förenar övriga NATO-länder. Kan NATO:s generalsekreterare Stoltenberg passivt titta på när Turkiet åsidosätter folkrättsliga principer och angriper kurder i norra Syrien?

 IS-barnen fanns förut också
Kampen mot IS, eller Daeash som de också kallas, pågick i flera år och personer som valt att strida för IS kommer från många länder, inklusive Sverige. Här har regeringen heller inte lyckats lösa det dilemma som uppstår när barn till IS-krigare hamnar i läger. Är det rimligt att skilja dem från sina föräldrar eller är det rimligt att de sitter fast i fångläger för något som deras föräldrar (huvudsakligen fäder) ägnat sig åt? IS-barnen är en svårlöst problematik som blivit synliggjord när IS-krigarna fick ge upp. Men barnen levde ju även utan trygga förhållanden så länge kriget pågick. Skillnaden är att nu har IS inte ett fysiskt kontrollerat område som de styr över.

Ska Turkiet uteslutas ur NATO?
Så hur tänker Stoltenberg? Ska NATO böja sig för Erdogans syn på saken och tillåta att Turkiet driver bort kurderna från det område där de finns i norra Syrien? Eller är det bättre för NATO och för världen att Turkiet inte är med i NATO? Om NATO utesluter Turkiet ur organisationen är det sannolikt att Erdogan hittar en ny allierad i Putin. Vem vinner på det? Är det bättre att de är kvar i NATO? Och för vem? För världsfreden?

Neutralitet eller inte?
Det finns politiska partier i Sverige som anser att vårt land ska gå med i NATO. Bl.a. eftersom vi är helt beroende av utländska stridskrafter för att stå emot vid ett fullskaligt angrepp på Sverige från Ryssland. Men med nuvarande instabila ledning i USA och med det icke-demokratiska Turkiet som härjar lite hur man vill – hur påverkar ett medlemskap Sveriges möjligheter att verka för världsfreden? Finland, Österrike, Irland och Schweiz är inte heller med i NATO. Sveriges röst i världen minskar i betydelse om vi inordnar oss i en försvarspakt. Kanske uppfattar Kreml det även som en provokation och gör att medlemskapet i sig ökar risken för väpnad konfrontation.

Kommer NATO att läggas ner?
Men huvudfrågan för mig är ändå hur NATO och Stoltenberg tänker hantera Turkiet. Ska de få hållas med sitt anfall in på kurdiskt område? Är det viktigare att Turkiet stannar i NATO än att sätta ner foten och förklara för Erdogan att NATO inte accepterar medlemmar som startar krig? I länken nedan återges på NATOS hemsida vad Stoltenberg sagt vid det senaste besöket i Ankara. ”A great land with great responsabillities”, typ. Det måste vara en svår balansgång för Stoltenberg när han inte vet vad mannen i Vita Huset kommer att twittra nästa gång…. Helst vill nog trump lägga ner NATO och göra en ”deal” med sin kompis Putin, där de delar upp sina intressesfärer. Så att han kan använda NATO-miljarderna till att bygga sin mur….

Länktips: https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_169576.htm

Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.