Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/

Värdet av världen

Forskare som fångat in och analyserat plast i havet har nu beräknat hur mycket plast som kan finnas i våra hav. De har kommit fram till att det kan röra sig om 26 gånger mer plast än vad som syns på ytan. Rapporten borde få många att känna sig mycket oroade. I stor skala tvingar vi havslevande varelser att äta plast och förgiftar vi havsbotten. Ändå stannar denna rapport som en liten TT-notis i marginalen på sidan 25 i dagens GP:

Två tankar dyker upp.
1. Hur ska vi vända utvecklingen och stoppa tillflödet av plast till havet?
2. Hur får vi media att vilja prioritera nyheter på ett annat sätt?
Fler borde engagera sig i de skador vi åsamkar naturen och vår egna livsmiljö. Det är inte långt borta att vår egna försörjning drabbas. Vi är mycket beroende av naturens gratistjänster, inte minst att maskarna skapar mull och att insekterna pollinerar. Och varför är hoten mot vårt ekosystem så ointressanta för media? Är det för att det inte finns någon individuellt ansvarig att ställa till svars?

Det handlar om två värden. Värdet av världen och hur vi värdesätter information och nyheter. Om det inte kommer upp i ”flödet” – är det då värdelöst? Vem säger det? Algoritmerna?

I väntan på modiga politiker

En effekt av den linjära ekonomin är att den som producerar något, med få undantag, inte behöver ta ansvar för produkten, när den inte längre fungerar. Allra tydligast illustreras detta feltänk av plasten i vår miljö. Plasten flyter omkring i våra världshav, den vägrar försvinna och den påminner oss ständigt om våra felaktiga system.

Plast tar alltmer plats
Den 13 januari sände SVT ett Dokumentär Utifrån, (länk se nedan) som handlade om plasten i vår miljö. Om hur produktionen av plast sedan år 2002 utgör hälften av all producerad plast, dvs att produktionstakten ökar snabbt. Engångsflaskor konkurrerar ut pantsystemet. Livsmedelssektorn inkluderar plast i all större utsträckning, när det gäller förpackningar. Plast används för att reducera vikten hos fordon och för att isolera hus. Vardagsprodukter som skor kan göras i plast osv osv.

Det mesta återvinns inte
Enligt programmet är det 12 procent av plasten i världen som kommer i retur i någon form, några procent förbränns, men nära 4 av 5 produkter hamnar i vår miljö. Bevisen är nu påtagliga. Stora sjok av flytande plast bildar öar i de stora haven. Mellan 95 och 98 procent av stormfåglarna som lever vid Atlanten har plast i sina krävor. Valar dör när deras matsmältningssystem proppas igen av plast. Fiskar och fåglar snärjs av plastbitar, spökgarn osv. Vi har sett bilderna. Djuren, fiskarna och fåglarna kan inte skilja på naturliga och konstgjorda material. Evolutionen har inte gett dem kunskap om att det som flyter skulle vara farligt.

Fel väg
Och detta är den synliga delen. Mikroplaster och plast i nanostorlek förekommer nu i plankton och hela näringskedjan påverkas. Förutom att plastdelarna kan vara giftiga blir de till dödsfällor när de främmande ämnena inte bryts ner och heller inte ger näring åt vattenlevande organismer, djur, fiskar och fåglar. Plasten hamnar helt fel och saboterar ekosystemen. Det säger sig självt att så här kan vi inte fortsätta.

Vi flyttar bara problemet för att slippa se det
SVT-programmet visade också hur de fattiga länderna drabbas dubbelt. Inte bara att avsaknaden av återvinningssystem fyller vattendragen med sopor, i de länder där man ser en inkomst av att ta hand om den rika världens avfall blir plastbergen en del av vardagen, där giftiga ångor och exponering av materialets alla negativa aspekter blir uppenbar. Andra människor lider för att vi i den rika delen av världen vill kunna leva obekymrat och bekvämt.
På så sätt påminner frågan om tiggeriförbudet. Vi vill slippa påminnas om vårt ansvar.

Samhällsnyttan och miljönyttan måste bli viktigare
Industrin är inte organiserad för samhällsnytta. Aktiebolagslagen säger uttryckligen att uppgiften är att generera ekonomisk vinst till ägarna. Det bolag som i valet mellan att gynna sina ägare eller att skydda miljön väljer det senare gör därmed fel. Det måste vara en principiellt tankefel bakom detta. Samhällsskadlig verksamhet borde inte få vara tillåten. Ett enkelt sätt att få industrin att ta ansvar är därmed rimligen att ändra aktiebolagslagen.

Den destruktiva logiken att ingen kan gå före
Omedelbart hörs indignerade rop om att ”då förlorar vi konkurrenskraft” och ”Sverige kan inte ensamt ändra på detta” osv. Vi har hört det förr. Eftersom ”alla” beter fel ska inte något svenskt företag bete sig rätt, eftersom det blir till nackdel för de svenska företagen. Ansvarstagande belönas inte av aktiemarknaden.

Gensvar för åtgärder
Eftersom det är lagar som kringgärdar företagens verksamhet är det lagstiftning som måste till. Det är politiker som stiftar lagar. I bästa fall är politikerna valda i demokratiska processer. Och i bästa fall finns ett gensvar i opinionen för drastiska åtgärder, så att politiker ser möjligheten att driva en restriktiv politik. Utan gensvar i den allmänna opinionen är det svårt för politiker att agera, eftersom de – i all fall i demokratiska länder – sätter sina platser på spel vid varje val. Det är svårt att vinna val på impopulära åtgärder.

Förändring inom systemet
För att underlätta en lagstiftning som tvingar företagen att ta ansvar för sin produktion av miljöskadliga material och produkter är det en framkomlig väg att vi som konsumenter ändrar vårt beteende. Vägra plastpåsar i matbutiken. Ifrågasätt onödiga plastförpackningar. Sluta konsumera plastsugrör, vägra plastmuggar för kaffet, bojkotta företag som beter sig omoraliskt. Gör medvetna val. När opinionen är tillräckligt tydlig och stark blir det ett konkurrensmedel för företag att bete sig rätt. VD:ar kan därmed rättfärdiga en omläggning av policies inför sina styrelser eftersom de ”annars förlorar marknadsandelar”. Så även inom rådande system kan vi förändra systemet. Vi måste inte vänta på modiga politiker.

Länktips:
SVT-programmet: https://kunskapskanalen.se/program/20074/dokument-utifran-plast-overallt-2

Om 3D-printning: http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

Något om konstgräsfrågan m m: http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.

 

Exemplet Simris Alg kan vägleda oss

Simris Alg är ett innovativt företag i livsmedelsbranschen som låter höra om sig mer och mer. I en intressant artikel (se länk nedan) säger grundaren och VD:n Fredrika Gullfot att vad företaget gör är något så unikt som att man lyckats vara innovativa på flera områden samtidigt:
– ”I vårt fall har vi utvecklat en helt ny produktionsprocess, baserad på en ny organsim, för att ta fram en helt ny råvara, för att tillverka en helt ny produkt, som sedan säljs på ett helt nytt sätt. Även vår utvecklingsprocess har varit innovativ, och utvecklingen av vår affärsmodell har baserats på den marknadsdynamik vi identifierat. Innovationen innehåller alltså många delar, som var och en i sig är innovationer på sitt sätt, säger Fredrika Gullfot.”
När vi talar om ett hållbart samhälle, en cirkulär ekonomi och klimatneutralitet är vi oftast inte tydliga med att det är den här sortens lösningar som krävs. Nytänkande och innovation inte bara kring en produkt, hur den säljs och används utan också hur innovationen drar med sig andra nya lösningar på vägen framåt.

Vilka ramar ska gälla?
I artikeln pekar Fredrika Gullfot även på svårigheten med att vara innovativ. När staten eller andra bidragsgivare vill stödja innovationer specificeras ramarna ofta väldigt noga. Innovationer tillåts helt enkelt inte att vara alltför innovativa. De ska vara realistiskt genomförbara och därmed uppstår ett slags Moment 22. Innovationen ska rymmas inom det beprövade, samtidigt som det ska vara en innovation. Alla som fått avslag på en ansökan vet precis vad jag talar om. Utlysningar som i förväg vill ha specificerat vilka kostnader, svårigheter och resultat som förväntas, för att inte tala om hur många arbetstillfällen, deltagare eller företag som kommer att nås inom projektet.

Måste vi veta i förväg vad vi ska uppnå – hur innovativa blir vi då?
Detta att projektifiera processer är ett otyg. Man litar inte på entreprenörens förmåga att navigera på okänt vatten utan vill ha helt säkra svar. Som om Columbus skulle fått ange hur många indiska hamnar han räknade med att besöka och hur stor last av råvaror han tänkte föra tillbaka när han seglade västerut första gången. Ibland måste det finnas ett utrymme för att pröva sig fram och att även misslyckas. Om våra bidragsgivande institutioner – ingen nämnd. ingen glömd – bara vill ge pengar till sådant som säkert kommer att lyckas inom ramen för den ekonomi och den marknad vi har idag kommer vi inte att lyckas skapa de nya lösningar som krävs för att fullt ut ersätta den fossilbaserade ekonomin för att ta ett exempel.

Avkastningskraven
Men detta fixar marknaden, hävdar någon. Visst. Men marknaden är oftast livrädd för oväntade förändringar. Värdet på redan gjorda investeringar och avkastningen på dessa kan ju därmed riskeras. Se bara på investeringar i traditionellt fossilbaserad teknik, som t.ex. flyg. Ingen investerare vill ta förlusten som uppstår i och med en förtida avskrivning. Lycksökare med överdrivna prognoser bidrog till dot.com-kraschen runt millennieskiftet. Kraven på snabb avkastning på insatt kapital riskerar att bli kontraproduktiva. Den hållbara ekonomin bygger knappast på girighet utan snarare på rimlighet. Rimlig avkastning för ett rimligt risktagande. Inte vinst tack vare att andra förlorar utan vinst genom att det går bra för andra aktörer också. Samarbetsekonomi snarare än konkurrensekonomi. När arbetare i en fabrik tjänade tillräckligt för att köpa den produkt han eller hon stod vid bandet och tillverkade uppstod en välståndsspiral som vi tycks ha tappat bort idag.

Illustrativt exempel?
Exemplet Simris Alg kan kanske användas som typfall för att illustrera hur vi behöver se på innovationer i en ny, hållbar, cirkulär ekonomi. Det tycks i alla fall som företaget lyckats bygga upp en egen nisch som inte fanns och som gör nytta på mer än ett sätt. Det finns fler branscher som behöver byggas upp på ett liknande sätt för att de gamla fossilbaserade marknaderna ska transformeras in i den hållbara ekonomin.

Länktips: https://agfo.se/2018/09/slaende-okunskap-om-innovationer

En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Vad är viktigt när klockan tickat färdigt?

Stressen smyger sig på. Det går liksom inte att värja sig längre. Dag för dag, timme för timme kryper en vändpunkt allt närmare, en punkt som vi borde göra allt för att undvika att hamna nära. Men vi har uppenbarligen inte förmågan. Inte än. Vi måste ju fortsätta leva som tidigare. Varje dag som en legobit på legobygget från dagen innan. Ödesbestämt? Vad hände egentligen med vår fria vilja? När slutade vi se mer än en väg framåt? När fångades vi av vår egenskapade framåtrörelse så till den grad att vi inte längre kan byta riktning? Framtida forskare har ett märkligt skede i mänsklighetens utveckling att beforska: vår tid just nu.

Självförstärkning
När vi passerat en point-of-no-return när det gäller det globala jämviktsläget i klimatet kommer det ta mycket lång tid att återställa detsamma. Avgörande är de självförstärkande processerna där uppvärmningen som sådan genererar ny uppvärmning. Viktigast i det sammanhanget är troligen vad som händer i haven och i Arktis och på Antarktis. När tundran tinar, både sedimenten under och över vattenytan, frigörs gigantiska mängder metangas, en gas som är mer än 20 gånger så potent som koldioxid när det gäller att fungera som växthusgas. Det finns ingen quick-fix för att återfrysa tundran och den gas som lagras under den frusna ytan. När denna förändring väl startat blir effekten en ständigt förändrad sammansättning av gaser i atmosfären. Förändring blir det nya normala.

Vilken dag?
Forskarna vet naturligtvis inte med säkerhet vilket datum detta sker. Man gör uppskattningar, man simulerar i datorer, man använder alla kända data. Några forskare hävdar att vi har på oss till 2030, andra uppskattar vårt handlingsutrymme till kortare än så. Det märkliga är att vi som civilisation och som mänsklighet är beredda att chansa på detta sätt. Det handlar ju inte om en enstaka varm sommar. Det handlar om Framtiden. Alla somrar. Alla vintrar. Alla växter, alla djur allt liv på planeten. Och vi lyckas inte ta oss samman.

”Vad har framtiden någonsin gjort för mig?”….
Det är stressande att samma frågor ältas om och om igen. Samma förnekanden, samma ifrågasättanden, samma särintressen som bromsar ett samordnat ansvarstagande. Som om vi helt bortser från att det kommer generationer efter oss. Girigheten och kortsiktigheten vinner över ansvarstagandet och solidariteten. ”Allt nu till mig genast” är parollen. Och ”Framtiden? Vad har den någonsin gjort för mig?”….

Hierarkier och konflikter om ägande
Märkligt nog tycks vi heller inte bli lyckligare av vår överkonsumtion. Mer vill hela tiden ha ännu mer. Och den som får aningen mindre i köpkarusellen gör vad han eller hon kan för att hitta andra grupper att marginalisera. Som om materiellt välstånd är det enda som gäller när strecket dras och klockan tickat färdigt.

9 september
Än är det inte dags att ge upp. Naturligtvis inte. Men om inte årets extremsignal från vädergudarna får oss att vakna – när ska vi då börja ändra våra vanor? Jag är rädd att det blir alltför sent. När vi inte längre kan behålla jämvikten i jordens magiskt magnifika system. Ett val vi har är den 9 september. Då kan vi låta Framtiden styra vilka företrädare vi vill ha och vad vi vill att dessa ska göra på vårt mandat. Partier och politiker som förstår hur allvarligt läget är och som vill göra sitt yttersta för att vända utvecklingen.

Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.