Klimatfrågan presenterad på ett tydligt och utmanande sätt

Stiftelsen Ekocentrum, där jag jobbade i många år, har flyttat till nya lokaler i Gamlestaden och bjöd nyligen in till ett seminarium om klimatfrågan. Seminariet arrangerades tillsammans med Ingenjör för Miljön och spelades in. (Länk till inspelningen, se nedan). Inbjudna talare var Staffan Laestadius, aktuell med sin bok ”En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postindustriella samhället” och Niklas Harring, docent i statsvetenskap som forskar på relationen mellan medborgare och stat när det gäller acceptans av styrmedel m.m. Jag ska här kort reflektera över de två presentationerna.

Låt politikerna svara på Laestadius presentation
Staffan Laestadius sammanfattar utomordentligt väl vad det är vi talar om när det gäller klimatfrågan, hur bråttom det är att korrigera för de fel som vi framför allt gjort sedan cirka 70 år och vilka nivåer på förändringar det faktiskt handlar om i en svensk kontext. Någon redaktion på STV eller på en ledande nyhetstidning borde låta våra ledande politiker se Staffan Laestadius sammanfattning och därefter ge sina svar på hur man tänker agera i närtid. Kanske går det att kondensera ner Laestadius bilder ytterligare så att presentationen blir på 10 minuter, men grundfrågorna som han ställer behöver faktiskt besvaras av de politiker som aspirerar på att leda vårt land. Låt Laestadius bli klimatfrågans Hans Rosling, som ju med sitt tydliga tilltal fick både makthavares och allmänhetens uppmärksamhet!

7 procent per år !
7 procent per år i minskade utsläpp innebär t.ex. 32 procent ökade bussresor per år enligt det exempel Laestadius visade. Det duger inte med osthyvelpolitik eller att tro att det kanske – i någon odefinierad framtid – räcker att skapa mer elförsörjning genom en ännu otestad ny variant av nukleär energi. 7 procent per år är nu och 10 år framåt om inte jordens klimat ska kantra och leta ett nytt jämviktsläge, en process som ingen vet hur lång tid den skulle ta. Laestadius föreslog dessutom, aningen överraskande, att politikerna behöver ta tag i och genomföra några symboliska projekt för att visa att ”nu är det allvar”. Symbolpolitik har ju annars i debatten avfärdats av vänta-och-se-politiker, som inte tycks inse hur bråttom det faktiskt är att påbörja omställningen.

Om individ och kollektiv
Niklas Harring knöt i sin dragning an till Elinor Ostroms forskning och kretsade även en hel del kring det globala miljömålet nummer 16, som handlar rättvisa och demokrati. På individnivå väljer vi gärna lösningar som ger oss fördelar även om mänskligheten som kollektiv förlorar på samma val. Egenintresset går ofta före den kollektiva förlusten.

Demokrati och tillit behövs
Niklas Harrings presentation landar för min del i en bekräftelse av vilken betydelse rättvisa, jämlikhet, demokrati, ansvarsfördelning och transparens har för en ny ekonomi. Det går inte att införa klimatskatter om befolkningen är övertygad om att samhället är korrupt. Följdriktigt visade Niklas Harring också en bild där det var ett fåtal länder där majoriteten invånare var positiva till klimatskatter som styrmedel. Om tilliten saknas kommer det inte att fungera.

Marknadens logik vilseleder oss
Den utveckling vi sett sedan 70 år, framförallt i väst, handlar om att vi tagit stora resurser i anspråk, använt det energirika innehållet i fossila energislag på ett slösaktigt och ogenomtänkt sätt och kanske allra viktigast använt vinst och förlust som avgörande för välfärdsutveckling, livskvalitet och framsteg. Några har vunnit, medan andra har förlorat. Marknadens logik är sådan. Några vinner på det egna eller på andras arbete eller insats, medan majoriteten förlorar. Staffan Laestadius påminde oss om att 1 procent av världens befolkning står för 17 procent av CO2-utsläppen och de rikaste 10 procenten står för hälften. Denna ojämlikhet är inte hållbar. Rymdturister hör inte hemma i en hållbar verklighet. En cirkulär och socialt rättvis samarbetsekonomi måste ersätta konkurrensekonomin.

Länktips:
Stiftelsen Ekocentrums inspelning av seminariet den 8 december 2021:
https://www.youtube.com/watch?v=U58_yJWtQeE

Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Uppdatering om demokratin

Hur mår demokratin i världen? Institutet V-dem, som är knutet till Göteborgs Universitet, försöker ha koll på detta. Institutets chef, professor Staffan I Lindberg, gav en dyster bild vid en presentation den 27 oktober 2021. Sedan 2010, då 48% av världens befolkning levde i autokratier, har den andelen på tio år stigit till 68%. Mer än två tredjedelar av världens befolkningar lever således i slutna eller delvis öppna icke-demokratier. Och trenden går tyvärr åt fel håll. Graden av demokrati i världen är tillbaka på samma nivå som före murens fall.

V Dem har 3500 medarbetare i 180 länder
V Dem, eller Variaties of Democracy, har blivit ett internationellt nav för bevakning av hur det står till med demokratin i världen. Man har en relativt liten stab, men använder mer än 3500 faktainsamlare från 180 länder. Det innebär att ungefär 2/3-delar av all data samlas in lokalt. I sina system har man 30 miljoner datauppgifter från 202 länder. 126 publikationer har sammanställts, som har laddats ner 75 000 gånger och även resulterat i otroliga 10 miljoner grafer de senaste fem åren. När man bedömer ländernas grad av demokrati använder man mer än 50 parametrar och 473 indikatorer. ’

Vad kännetecknar en demokrati?
Demokrati handlar inte enbart om att rösta fram politiker i öppna val. Det som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle är bl.a. yttrandefrihet, pressfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, graden av delaktighet i olika sammanhang, ett oberoende rättsväsende och frånvaro av korruption. Hur minoritetsfolk behandlas, hur språk och kulturer bevaras och respekteras och inte minst hur det står till på jämställdhetens och jämlikhetens område spelar också roll.

Snabb förändring i fel riktning
Staffan Lindberg beskrev hur snabbt utvecklingen kan gå i fel riktning. Sedan år 2010 har bl.a. följande länder placerat sig i ”utförsbacken”, där man i rask takt åsidosätter viktiga principer och kännetecken på demokrati: Brasilien, Polen, Ungern, Indien, Serbien, Bolivia, Thailand och Turkiet. Det är alla länder som har fjärmat sig från det demokratiska samhället, ofta genom att nationalistiska partier eller ledare kommit till makten. Antalet länder i världen som rör sig i demokratisk riktning är 16, medan det är 25 länder som tydligt rör sig i motsatt riktning, till det som kallas autokratier.

25 slutna autokratier
Antalet länder idag som betecknas slutna autokratier är 25 stycken, där naturligtvis Nordkorea och Saudiarabien är två av de mest omtalade. Antalet liberala demokratier anges idag till 32. 122 länder är något däremellan och skulle kunna kallas skendemokratier eller länder där det hålls val, men där demokratin enligt gängse definition är begränsad eller mycket begränsad. Det oroande är förändringstakten i fel riktning.

Putin har visat hur det kan göras
Mönstret för hur förändringen går till är påfallande lika för många länder. Det börjar ofta med attacker på media och politisk kontroll över nyhetsrapportering, där ofta självcensur blir fallet. Därefter begränsas civilsamhällets organisationer, medborgarrättsrörelser, kvinnors rättigheter och det sprids felaktig information från myndigheter. Steg för steg blir friheten för kulturella och akademiska organ beskuren, respekten för motargument minskar och censuren tilltar. Till slut kan inte allmänna och öppna val hållas. Putins transformation av Ryssland har gett likasinnade makthavare en slags handbok över hur man går till väga.

Bekymmer för FN och EU
På min fråga om FN och i vilken utsträckning FN har påverkats av utvecklingen svarar Staffan Lindberg att FN i mycket hög grad har påverkats av framväxten av autokratier och tillbakagången för demokratier. ”Do not mention the D-word” heter det i FN-skrapan. Att det har förlamat FN-organ som UNDP är tydligt, menar Staffan Lindberg. Han påpekar även att EU alltför länge satt stilla när Orban förändrade Ungern. Orbans tal om en ”illiberal demokrati” är en omöjlighet, hävdar Staffan Lindberg. Låt oss hoppas att inte Polen går samma väg.

Trump, sociala medier och yttrandefrihet
USA hade inte klarar fyra år till med Trump och USA är ännu inte igenom krisen, säger han också. Jag följer en del av rapporteringen från USA och det är uppenbart att Trump fortfarande håller ett starkt grepp om delar av det republikanska partiet och många lättpåverkade i det mycket polariserade USA. När det gäller sociala medier menar Staffan Lindberg att det fanns stora förhoppningar i början, man trodde på en vitalisering av demokratin när fler kunde kommunicera på enkelt sätt. Med tiden har sociala medier kommit att fyllas med desinformation, konspirationsteorier, fake news och personangrepp. Rädsla är en stark drivkraft. På en chattfråga om Fake News ska ses som en del av yttrandefriheten påpekar Staffan Lindberg att yttrandefriheten kan komma att behöva begränsas för att rädda yttrandefrihet. Han nämner Tyskland efter kriget som ett exempel. Hur man vill dra en tydlig gräns för vad som var tillåtet och inte. Idag är konspirationsteorierna helt okontrollerade, detta är centralt för framtiden, menar Staffan Lindberg.

Det går bättre för demokratier, generellt sett
Demokratier har generellt en bättre ekonomisk utveckling, med högre tillväxt. Samtidigt hävdar Kina att deras system är bättre. Några länder lyckas mycket bra. Och vissa går mycket dåligt. Generellt har autokratier en sämre ekonomisk utveckling. De sociala skyddsnäten blir starkare, dubbleras, när autokratier blir demokratier. Demokrati ger mer hälsa hos befolkningen. Och demokratier för inte krig mot varandra.

Klimatambitionerna är oroande olika
Jag ställde en fråga om klimatförhandlingarna ur perspektivet demokratier / autokratier och Staffan Lidberg nämnde siffran 1,6 grader. Så mycket mer höjs jordens temperatur i genomsnitt av de klimatåtgärder autokratierna planerar för, jämfört med demokratier. Det är således mycket viktigt även ur klimatsynpunkt att vända utvecklingen i demokratisk riktning.

Hänsynslösheten en gemensam nämnare
Marknadens aktörer, näringslivet, finns inte med i kalkylerna kring demokratisk utveckling. Staffan Lindberg påminner oss om att marknadens aktörer de senaste 40 åren tagit stor plats på det offentligas bekostnad. Rådigheten över många olika beslut har flyttats från politiker till näringslivets aktörer. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur lika de hänsynslösa makthavarna beter sig, som är politiker i autokratier och de makthavare som för egen vinnings skull tar beslut som påverkar livsmiljön och villkor för jordens många underbetalda arbetare.

Tillit till staten, inte fiendskap
Om jag ska avrunda med något positivt, så det ändå bli att i de stabilaste demokratierna ser vi staten som ”god” och som en aktör som vi i stort sett litar på. Vi ser och inser att den skatt vi betalar gör nytta. Och hur annorlunda det måste vara att leva i en autokrati, där makten är en fiende. Så låt oss kämpa för mer demokrati och att vi hittar nya former för delaktighet och välstånd, som alla kan ha glädje av, inom ramen för vad planeten tål.

Länktips:
https://www.v-dem.net/en/

Nukleär energi löser inte klimatfrågan

(Uppdaterad med länk till en artikel i Aftonbladet, och kostnadsuppgifter från Lazard, se nedan).
Det är ett väldigt tjat om kärnkraft från några politiska partier. De har ”kärnkraft” som ett autosvar på frågor om klimatet. Den nukleära energiproduktionen har till synes vissa fördelar, som att det går att storskaligt driva turbiner som genererar en stabil ström (även om verkningsgraden bara är cirka 30 % när mycket energi går förlorad i det uppvärmda kylvattnet). Men bekymret är att nukleär energiproduktion kräver uran, som behöver brytas och hanteras på ett säkert sätt. Och restprodukten, uttjänt kärnbränsle, har bara ett negativt värde som en deponiprodukt, som dessutom behöver lagras på ett säkert sätt i 100 000 år. Och så finns risken för tekniska problem, haverier, naturkatastrofer och mänskliga misstag. Även om kostnaden för långtidslagringen räknas bort är det ett mycket dyrt energislag. Marknadens aktörer tvekar med rätta.

Bara dyrare ju fler driftstimmar som adderas
Kostnadsutvecklingen för sol- och vindkraft har varit sensationellt positiv för en omställning till dessa energislag. Det omvända gäller för nukleär energi. Säkerhetskraven, övervakning, bemanning med utbildad personal osv kostar pengar, medan driftskostnaderna för en solcellsanläggning är försumbara. Ingen människa behöver sitta och titta på när solen skiner. Skillnaden i produktionskostnad gör att kalkylerna blir osäkra för de energibolag som vill bygga och driva nukleär energiproduktion. Kommer försäljningspriset per kWh ligga så högt att det går att räkna hem investeringen?

Uppdatering 29 oktober om kostnadsnivåer
Nya kostnadsjämförelser från konsultbolaget Lazard (se länk nedan) visar att solceller kostar 36 öre / kWh, landbaserad vindkraft 38 öre /kWh och nukleär energi kostar 1,73 kr / kWh i USA och inte ens anhängarna till det sistnämnda energislaget vill rimligen sänka ambitionen på säkerhetstänket för svenska verk. Så hur ska en långsiktig drift av kärnkraft någonsin kunna bli lönsam? Och vilka andra osäkerheter finns i kalkylerna?

Vem ska ta risken och betalar konsumenten rätt pris?
Det som är märkligt i den offentliga debatten är att ingen journalist ställer följdfrågor till anhängarna av storskalig nukleär energiproduktion.
– Vem vill de ska bygga verken? Ryssarna (som i Finland)? Eller vem ska ta den kommersiella risken?
– Vad tror anhängarna om prisutvecklingen? Kommer elen i framtiden vara så dyr att det långsiktigt lönar sig att bygga storskaliga nukleära anläggningar?
– Kommer konsumenterna acceptera mycket dyrare el bara för att den garanterat inte kommer från sol och vind? Vem tycker anhängarna ska tjäna på att konsumenterna betalar ett överpris i relation till el från sol och vind?

Tekniska risker, den mänskliga faktorn och terrorhoten
– Hur ofta räknar bolagen med att kustnära verk kommer att behöva stänga ner för att kylvattnet är för varmt? (Så som sker redan idag, när t.ex. Östersjön sommartid blir cirka 20 grader varmt och kylningen inte duger). Vilken osäkerhet innebär det ur driftsynpunkt att kylningen inte kan garanteras med ett allt varmare havsvatten?
– Hur ser kalkylerna för mänskliga misstag ut? I maj 2011 glömdes en dammsugare kvar i Ringhals 2, till en kostnad av 1,8 miljarder kronor (!). Alla vet att det aldrig går att helt utesluta mänskliga misstag. Hur ser kalkylerna ut mot bakgrund av den incidenten?
– Vilka säkerhetsanordningar kalkylerar man med mot bakgrund av ökningen av terrorhot, nya sätt att t.ex. med drönare ge sig in i luftrummet ovanför verken osv? Vilka risker räknar man med och vilka merkostnader innebär dessa säkerhetsanordningar?

Placering och projekteringstid
– Tänker sig anhängarna nya anläggningar i Barsebäck? Eller var ska de nya verken placeras?
– Ryms utbyggnaden inom Parisavtalet? I Finland skulle ett verk stått klart 2009 i Olkiluoto. Den senaste uppgiften är att verket kanske kommer i full drift med 13 års försening, dvs nästa år. Vad innebär planering, konstruktion, tillståndsgivning, byggfas, godkännande, laddning och testdrift rent tidsmässigt? När kommer nya verk att leverera ström? Om allt går utan problem kan kanske nya verk stå driftsklara på 10 år, men om det är ny teknologi man tänker sig är det uppenbart att ny teknik inte fungerar felfritt och storskaligt vid testdrift. Hur svårt det kan vara illustreras även av fördyringen av och förseningarna med Hanhikivi 1 i Finland, som byggs av ett ryskt bolag. (se länk nedan).

Klimatfrågan är global – är tekniken det?
Även om Sverige skulle lyckas bygga 3-4 nya reaktorer och få dem i drift är klimatfrågan global. Alla världens länder behöver fossiloberoende energi.
– Vill anhängarna till nukleära anläggningar att varje grekisk eller thailändsk semesterö har sitt egna aggregat?
– Skulle det fungera med vattenkylning om havstemperaturen är så behaglig som semesterfirarna vill att den ska vara?
– Med tanke på kopplingen till kärnvapen – vilka ickedemokratiska länder vill anhängarna ska få tillgång till teknologin – och ska de i annat fall fortsätta med olja, kol och gas eller hur tänker man?
Klimatfrågan är global och det gör att den teknik vi utvecklar och skulle kunna exportera behöver snabbt komma igång i många länder. Enkla tekniska lösningar är ur det perspektivet enklast att exportera. Det finns inget som talar för att en storskalig satsning på nukleär energiproduktion skulle lösa klimatfrågan, särskilt som det är oerhört bråttom att få till stånd ett teknikskifte – samtidigt som vi måste verka för en mer rättvis välståndsutveckling länder och befolkningar emellan.

Journalister – ställ några av ovanstående följdfrågor, tack!

Länktips:
Artikel i Aftonbladet 28 oktober 2021 av Göran Bryntse och Thomas B Johansson om hur dyr kärnkraften är, även när allt det ”nya” räknas in: https://www.aftonbladet.se/a/a7Kbm4

Konsultbolaget Lazard gör årliga jämförelser av kostnadsnivån för olika energislag. https://www.lazard.com/perspective/levelized-cost-of-energy-levelized-cost-of-storage-and-levelized-cost-of-hydrogen/

Hanhikivi 1: https://www.nyteknik.se/energi/nasta-finska-karnkraftverk-blir-forsenat-och-dyrare-7014143

Tidigare bloggtext på samma tema med flera länkar: http://christerowe.se/2020/10/nr737-karnkraften-ett-haveri/

Måste ses: Breaking boundaries

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

USA behöver fungerande partier

Efterspelet till attacken mot Capitoleum i Washington den 6 januari illustrerar hur skadat det republikanska partiet i USA är. 175 ledamöter av representanthuset röstade nyligen emot förslaget att sätta upp en oberoende kommission. Kommissionen är tänkt att få uppdraget att utreda vad det var som hände den dag mobben stormade Capitoleum i syfte att påverka den formella process, som skulle fastställa valresultatet från presidentvalet i november 2020. 36 republikaner tyckte att det vore en bra idé att reda ut vad son hände, varför polisen och/eller nationalgardet inte var bättre förberedda, varför ingenting hände när stormningen hade påbörjats osv. 175 republikaner vill inte ha någon kommission.

Gömma sig – en reflex?
Demokrati och parlamentarism kräver att medborgare och väljare har alternativ när de ska välja sina företrädare. När nu det republikanska partiets valda representanter i landets högsta politiska instans väljer att inte vilja ha fram sanningen om händelserna den 6 november måste det bero på att de tror att de förlorar på att sanningen kommer fram. På något sätt räknar de med att de själva och/eller partiet drabbas om det visar sig att några republikaner aktivt eller passivt möjliggjorde angreppet eller inte gjorde vad de kunde för att förhindra förloppet. Det de inte tycks inse är att det knappast kommer ställa dem i en bättre dager när utredningen väl är klar. Att gömma sig bakom en gardin är barnets reflex när både föräldern och barnet vet att barnet har varit olydigt. På liknande sätt gömmer sig nu 175 republikaner bakom en låtsad fasad av att de inget gjort och att det som hände förresten bara var några besökande turister som blev lite högljudda…

Försvagning av demokratin
Genom att inte sätta demokratin över sina egna intressen visar de 175 republikerna att de inte har förstått demokratins innersta kärna. De har fått sin politikerroll för att representera sina väljare, inte för att till varje pris klamra sig fast vid en egen maktposition. Genom att nedvärdera demokratin som sådan bidrar de till att försvaga det politiska system, som många västliga demokratier håller för bättre än de semidiktaturer och diktaturer världen är full av. När den största demokratin i världen inte håller måttet skadar det miljoner demokratikämpar i länder som Kina, Burma, Cuba, Zimbabwe, Turkiet, Vitryssland, Ryssland osv. Kaxiga politiker som Putin, Erdogan och Orban får ytterligare argument att ignorera mänskliga rättigheter när de ser hur demokratin inte lever upp till de egna målsättningarna. Västvärldens kritik blir mindre värd när USA inte klarar att leva upp till minimala krav på transparens och rättvisa.

Fred på fel villkor?
Det ligger också i sakens natur att de krafter som fortsatt vill se egoismen och nationalismen som ledstjärnor i umgänget mellan människor och länder också känner ett fortsatt stöd, när expresidenten i USA inte ställs till svars för sina antidemokratiska handlingar. I Sverige nominerades han till Nobels fredspris. För sin insats i det Mellanöstern som nu återigen sett blodiga strider mellan israeler och palestinier. Freden i regionen kan inte bygga på att den ena sidan ensidigt får besluta om villkoren. Det räcker med att påminna om Versaille-fredens förnedrande villkor för Tyskland för att inse vilka konsekvenser orättvisa kan få.

Dags för ett tredje parti till vänster?
För att återkomma till USA, det är faktiskt så att det demokratiska partiet bör anstränga sig att hjälpa rivalerna i det republikanska partiet att hitta en väg framåt. Ett sönderfallande och högernationalistiskt republikanskt parti gynnar inte demokratin. Det väcker bara fel revanschlusta och fel slags kamp. Rasisterna och högermiliserna måste marginaliseras. Kanske dags för AOC att samla minoriteter i ett tredje parti?

Folkmord i Tigray, Etiopien

Det går inte att ta in det hon berättar. Detaljerna från folkmordet i Tigray är bortom begriplighet. Förnedringen, våldet, barnen, kvinnorna… men också hur årets plöjning och sådd effektivt stoppas av maktens hantlangare och hur därmed troligen fem miljoner människor svälter ihjäl som en konsekvens av att livsmedel inte kan produceras på lokal nivå. En miljon på flykt, många till Sudan, men också internflyktingar. 30 års stegvis utveckling, 30 års återplantering av skog för att återskapa ett livskraftigt landskap, 30 års utbildning och framsteg för en ung generation i provinsen Tigray i Etiopien går nu snabbt om intet. På ett halvår har landsdelen skövlats och omvärldens reaktion har varit diplomatiskt tillrättalagd. Det talas i allmänna ordalag om problem på Afrikas horn, om vikten av stabilitet, om att få striderna att upphöra.

Förhoppningar
I grunden förstår jag att det finns flera lager av motsättningar. En nivå handlar om hur landet Etiopien ska styras: med en stark centralmakt eller som en federation med betydande självbestämmande för regionerna. I Tigray har ledarna sedan länge verkat för en federation. Detta har ogillats av andra politiker från andra folkgrupper. När Abiy Ahmed tillträdde i april 2018 som president knöts stora förhoppningar till honom från västliga demokratier. Han slöt fred med Eritrea och uttalade sig på ett sätt som gick hem i Väst. Inte minst att han frigav många politiska fångar sågs som en viktig signal. Han tilldelades t.o.m. Nobels fredspris 2019.

Smart av Abiy Ahmed
Genom att komma överens med Eritrea lade Abiy Ahmed grunden till en taktisk manöver, som han senare har kunnat utnyttja. Eritreanska styrkor angrep, tillsammans med regeringsstyrkor, Tigray i november 2020, plundrade och mördade och när Abiy Ahmed behövde rättfärdiga sina övergrepp på den egna befolkningen kunde han bekvämt skylla på eritreanerna och hävda att ”de nu upphört med sina övergrepp”. Nån-annan-ismen tillämpad på ett slugt sätt.

Utrikesdeklarationen i februari 2021
Jag lyssnar till berättelserna om övergreppen, om folkmordet och har svårt att ta in allt. Så kommer en fråga upp som förundrar mig. Hur ställer sig den svenska regeringen till detta? Fördömer man styret i Addis Abeba eller hur gör svenska UD? Följer man USA:s fördömande, EU:s skarpa ställningstagande eller väljer Sverige en annan nivå på kritiken? Vad innebär det – mot bakgrund av de avskyvärda brotten mot kvinnor i Tigray – att vi har en feministisk utrikespolitik? Sätter Sverige ner foten och markerar mot den mångåriga partner Etiopien varit för Sverige? Det finns ju fortfarande en förväntan från omvärlden på att svenska värderingar handlar om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter och om att värna svaga grupper i konflikter. Det låter inte så. Det jag hittar på webben är ett allmänt uttalande ( i februari 2021 i utrikesdeklarationen):
”In Ethiopia, the conflict in Tigray threatens to undermine the country’s democratic development, with far-reaching regional consequences.”
Konflikten i Tigray hotar att underminera landets demokratiska utveckling. Det är ett sätt att formulera en mycket försiktig kritik, paketerad som icke-kritik.

Sverige bör markera, gärna tillsammans med näringslivet
Jag vill inte återge alla hemskheter jag tagit del av. Hur Abiy Ahmeds krig mot den egna befolkningen ser ut på bynivå eller på individnivå. Men även om det tar emot att erkänna att fredspriset var feltänkt måste den stoltheten var lätt att svälja i jämförelse med vilka brott mot mänskligheten som genomförs i en av de regioner i Etiopien som fram till nyligen såg mest lovande ut. Det finns många stora svenska företag i landet. De är också beroende av att utvecklingen går åt rätt håll med välståndsutveckling, utbildning och försvar för mänskliga rättigheter. Tillsammans med näringslivet kan regeringen markera betydligt starkare.

Samexistens
Jag inser också att alla konflikter har flera bottnar och att det kan finnas motiv för att korrigera för orättvisor. Men omänsklighet och krigsbrott mot civilbefolkning, mot egendom och försörjning kan inte rättfärdigas. Etiopien har över 80 kulturer, språk och identiteter som behöver hitta sätt att samexistera. Den väg landets ledare nu valt leder bakåt. Att lösa problem med våld och som i detta fallet övervåld, skapar bara nya problem. Om vi inte lär oss att samexistera kommer världen aldrig att bli hel.

Jag tackar min vän från Tigray för samtalet. Det blev inte mycket gjort resten av dagen.

Länktips:
Inslag i Sveriges Radio: https://sverigesradio.se/artikel/kritiskt-lage-i-tigray-varnas-for-folkmord

Läkare utan gränser: https://lakareutangranser.se/nyheter/sjukvarden-under-attack-i-tigray

Så här skriver EU:s ministerråd i mars 2021: ”The Council is extremely concerned by the numerous testimonies as to possible war crimes and crimes against humanity, extra-judicial killings and other serious human rights violations and abuses. The EU calls for these actions to end immediately and for perpetrators to be brought to justice.”

Vi måste förstå dagens konfliktlinjer

Femtio år med fel politik har skapat många av de problem som står för dörren. Den globala orättvisan, klimatförändringarna, hotet mot hela ekosystemet samt sammanhållningen och tilliten i samhället, är sådant som hotas idag. Det är hög tid att rita om kartan.

Bluffen om ”trickle down” som ännu inte uppmärksammats
Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte ner foten på 80-talet och lanserade en extrem marknadsliberal syn på samhället. Privatisering var rätt väg och det var bra för alla om stora bolag och deras ägare gjorde stora vinster; de stora ekonomiska överskotten skulle på något mirakulöst sätt ”trickle down”, sippra ner till alla i samhället, så att alla fick en del av välståndsökningen. Sänkta skatter, privatisering och en minimal stat var några ingredienser i deras ideologi. Nyliberaler kallades de som företrädde denna linje. Det gick inget vidare. Gemensamma nyttigheter som järnvägen i Storbritannien kördes i botten. Klyftorna i samhället ökade. De rika blev ännu rikare.

Skattepengar kunde ha gjort nytta, men rinner ut ur samhället
I Sverige har dessa teorier gett oss en uppsjö ”jobbskatteavdrag” under åtta år med Reinfeldt, privatiseringar inom vård, omsorg och skola som dränerar skattesystemet på resurser och för över vinster till privata bolag på ett sätt som skadar tilltron till skattesystemet. Sjukhus läggs ner i Sollefteå medan en vårdkoncern som Humana gör miljardvinster. Pengar som hade kunnat stanna i vården hamnar hos ägarna. Engelska skolan plockar ut stora belopp, pengar som de fått från oss skattebetalare. Systemet inte bara gnisslar, det skriker orättvisa och i Riksdagen vill en majoritet av partierna ha det så här. Timbro-lobbyn är stark.

BNP-utveckling sedan 1970
Sedan 70-talet har den omhuldade marknadsekonomin drivit på en ohejdad överkonsumtion av varor och ett fossilberoende som vi nu ser följderna av. De senaste 50 åren har BNP ökat 3,5 gång i OECD i fasta priser.

BNP-utveckling enl OECD

Världens energianvändning
Energiåtgången för att hålla samhället igång har ökat under samma period och fossilberoendet är kompakt.


(Bild från Wikipedia)

Tillväxt? Verkligen?
Den förda politiken har gett oss dagens ohållbara överkonsumtion av resurser och farligt beroende av fossila energislag. Det är inget politisk rörelse som erkänner sin del i hur det blivit. Den ekonomiska liberalism som dominerat i de utvecklade länderna ifrågasätts inte. Kopplingen mellan upplevt välstånd och hotande kollaps för ekosystem, klimat och resurstillgångar diskuteras inte. Tvärtom talar många politiker om ”tillväxt”, business-as-usual, när pandemin lagt sig. Trots att det är business-as-usual som orsakat de problem vi nu måste hantera för att ha en chans att förhindra kommande ödesdigra, samhällsfarliga katastrofer.

Republikanerna kan bara vinna genom fusk
I dragkampen mellan privat ägande och socialism på den traditionella höger-vänster-skalan har i princip alla förlorat. Socialismen i sin ideologiskt renodlade form klarade inte att forma ett rättvist och öppet samhälle. I den ohämmade marknadens förlovade land, USA, har en majoritet av befolkningen förlorat på den förda politiken. Det har lett till insikten hos det republikanska partiet att de inte kommer kunna vinna demokratiska val på traditionellt sätt. De fåtal rika blir aldrig fler än de fattiga. En person – en röst blir därmed omöjligt för republikanerna. Hundratals lokala lagförslag läggs nu fram för att begränsa rösträtten för minoriteter, och s.k. ”Gerrymandering” pågår för fullt. I kulisserna lurar ett de-facto-maktövertagande av trump eller hans efterföljare. Maktförskjutningen på grund av den förda ekonomiska politiken leder således till att en ekonomisk överklass försöker vidmakthålla ett politiskt övertag inte bara genom att ekonomiskt stödja de kampanjer de gillar. Den ekonomiska utvecklingen påverkar demokratin som sådan, där principen om fria val sätts på undantag. ”Stop the steal” och stormningen av Capitoleum var bara ett i raden på symptom på detta. Nya attacker lär komma.

Hoten idag handlar om ett annat vi och dom
GAL-TAN-skalan har i min analys blivit viktigare än den gamla höger-vänster-skalan. Det är inte socialismen som hotar samhället utan en växande nationalism och fördomsfull populism. Vi ser hur Indien, Brasilien, Turkiet, USA under trump och till viss del Polen och Ungern styrs av ledare som baserar sin position på att exploatera rädslor och fördomar hellre än sammanhållning och solidaritet.

Den nya konfliktlinjen är inte vänster-höger
När nu svenska partier försöker positionera sig inför valet 2022 missar de, enligt mig, att konfliktlinjen inte går mellan 1900-talets socialism och privatkapitalism utan snarare mellan öppenhet och slutenhet, mellan att se möjligheter hellre än hot. När den starka konservativa, närmast egoistiska tidsandan med sina hatdrev, sina påhopp och sin fientlighet blir rumsren förlorar vi viktiga komponenter i det demokratiska samhällsbygget: jämlikhet, rättvisa, respekt för människor med olika läggning och bakgrund osv. När Liberalerna i Sverige hellre väljer att förhandla med antiliberaler än att hålla dem borta från makten har det gått långt. Liberalerna låter på så sätt andra ta striden för det samhälle de varit med om att forma.

Andra får visa vägen
Det positiva med Liberalernas ställningstagande är att andra partier nu desto tydligare kan ta upp striden för det öppna, inkluderande och sammanhållna samhälle som vi alla har mest nytta av. Världen blir inte bättre för att några få miljardärer kan bli orimligt rika. ”Trickle down” fungerar inte och det har utvecklingen visat. Partier som skickligt driver ”bootom-up”-frågor och stärker den lokala tillförsikten och demokratin har nu chansen att visa hur vi tillsammans kan bygga en ny ekonomi som inte kör planeten i diket. Nyliberalerna och de extrema marknadsanhängarna har visat att de varken löser de akuta ekonomiska, miljömässiga eller de sociala problemen i vår tid. Nu får andra visa vägen.

Indiens energival är avgörande

Hur ska det gå för Indien? Premiärminister Modi leder ett nationalistiskt och – möjligen på ytan – hindureligiöst parti, som piskar upp stämningen mot muslimer och olika minoriteter. Det tycks vara modellen för många demokratier, detta att ställa grupp mot grupp för att på ett populistiskt sätt skaffa sig stöd för en politik, som medborgarna inte granskar till sitt innehåll. Modi tycks vilja spela upp en variant av ”making India great again”, anspelande på trump i USA och för att utmana Kina och andra växande ekonomier i Asien.

En miljard förväntansfulla
Ett dokument Utifrån program på SVT gav en inte alldeles sympatisk bild av Modi och hans politik. (Finns att hitta på SVT Play.) Naturligtvis är Indien ett synnerligen komplext land att styra, med många subkulturer, språk och religioner. Men det våld och de motsättningar som främjas av vi-mot-dem-politik kan bli svår att vända i någon konstruktiv riktning. Under århundraden har Indien varit underställt andra herrefolk, senast britterna fram till 1947 och Gandhis relativt fredliga maktövertagande. Men under ytan finns naturligtvis stora förväntningar, inte minst på ett välstånd som ska gynna flertalet. Och börjar indierna konsumera som européerna kan vi glömma Agenda 2030.

Indiens flagga

Indiens vägval är helt avgörande
Det som kommer ha kanske störst betydelse är hur energiproduktion och transporter utvecklas i Indien de närmaste decennierna. International Energy Agency (IEA) har tittat närmare på Indien och hur olika energibehoven kan utvecklas. Det är delvis en skrämmande läsning. Av alla världens länder kommer Indien att öka sin energianvändning mest de närmaste decennierna. Alla vägar till en framgångsrik omställning till ett globalt energisystem går via Indien, säger man. (Länk till rapport, se nedan). I praktiken betyder det att ska vi lyckas med omställningen från fossil energi till förnybar måste Indien vara med på resan.

Mycket sol, men…
Man satsar stort på solenergi. Idag står solel för 4% av energiproduktionen i Indien, om 20 år ska den ha ökat 18-falt. Samtidigt dubbleras efterfrågan, så det är långt ifrån all el som kommer att komma från solen. Idag kommer mycket av Indiens el från kolkraftverk. Man använder dessutom idag 4 miljoner fat olja per dag, och om inget ändras i policyväg kommer den volymen att dubbleras till 2040. Med sin stora befolkning kommer Indien rimligen att behöva öka sina transportvolymer och – i värsta fall – mer och mer efterfråga bilar istället för bussar, något som ökar utsläppen per capita rejält.

Vilka budskap kan vinna ett demokratiskt val?
Den politik som Modi bygger sitt maktinnehav på präglas inte av sansade kompromisser och förståelse för hur olika behov behöver balanseras. Det är inte tolerans och ömsesidighet som präglar den nuvarande regeringen. För att sitta kvar i kommande val – och för den delen för att vinna över Modi – behöver han själv och hans utmanare få nästan en miljard människor att inse hur stor utmaning Indien står inför och att det inte finns någon quick-fix. Sannolikheten att Modi eller någon modig (!) utmanare ska få en majoritet av indierna med sig på en politik som gynnar alla och en global utveckling är tyvärr inte så stor. Beredskapen för att på ett klokt sätt tackla svåra avvägningar minskar naturligtvis i populismens kölvatten.

Förenklade budskap är farliga för hållbarheten 
Det är bland därför det är så förödande att trump och hans svans fått så stort stöd i USA, och att andra ledare, som åsidosätter forskning och demokrati för att nå makten, blir så farliga. I Sverige talar partiledare på allvar om att investera hundratals miljarder av skattepengar i ett energislag som varken är framtidssäkert eller ekonomiskt fördelaktigt. Enkla lösningar är tacksamma att presentera. Ifrågasättandet hamnar alltid på efterkälken. Populismen smyger sig in eftersom den har visat sig så framgångsrik.

(Tack till nyhetsbrevet omEV, Magnus Karlström).

Länktips: IEA-rapport: läs här

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.