Planetens gränser – igen!

Vi måste fasa ut det som inte är hållbart i samhället. Det som blir kvar blir hållbart. Så enkelt – och så svårt – är det att uppnå en hållbar framtid.

När man följer samhällsdebatten i Sverige och i andra länder är det svårt att upptäcka exempel på politiker som driver förändringsarbete. Troligen för att de vill vara säkra på att inte förlora i nästa val. Det är enklare att fortsätta som förut och att bara göra små marginella justeringar på befintliga system. Det trista är att hela tiden skjuts nödvändiga förändringar på framtiden. Och de som kommer att förlora på en hastig och abrupt samhällsförändring är de svagare i samhället, de som är beroende av andra för att få inkomst, bidrag eller samhällets stöd.

Ju lägre omställningen dröjer, desto mer kraftfull måste den bli och ju hårdare kommer den att slå mot solidaritet och sammanhållning i samhället. ”Varför gjorde ni inget” kommer de drabbade att säga, ”när ni visste hur viktigt det var att ställa om samhället?”.

I mer än ett decennium har svenska och utländska forskare gett beslutsfattarna tydliga besked om det som kallas planetens gränser. Inom en rad områden blinkar varningsljusen: artutrotningen, biologisk mångfald, vattenanvändningen, avskogningen, klimatförändringarna, utsläpp och användning av systemkritiska ämnen som fosfor, övergödning, giftspridning i jordbruket, plasten i havet…. listan kan göras lång.

Det märkliga är att media inte driver dessa frågor på en kontinuerlig nivå. Det brinner i Kalifornien och då nämns möjligen klimatfrågan. Isen smälter runt Svalbard (Spetsbergen sa vi förr) och några exotiska bilder på avmagrade isbjörnar får plats strax före vädret…. när det är hela vår existens och vårt samspel med naturen som håller på att rubbas av våra egna handlingar.

Varför är inte detta frågor som hela tiden tas upp varje dag? Är det för att innehållet i nyhetssändningarna måste locka publik – och det lockar inte publik att tala om livsstilsfrågor och problem på systemnivå? Nån annan ska göra något någon annanstans, någon annan gång.

Ska publiken hållas ovetande för att det skulle skada tittarsiffrorna? Det är isåfall precis samma sak som trump håller på med i USA. Tala tyst om de verkliga problemen och ge folk de besked de vill höra.

Varför accepterar vi att bli lurade? Hur kommer det sig att vår tids verkligt stora kriser fortfarande höljs i dimridåerna? När så mycket står på spel.

Länktips: Planetära gränsvärden: https://bit.ly/3n4pTOY

Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Vinst till varje pris?

En av effekterna av pandemin orsakad av Coronaviruset är hur en stor del av ekonomin som bromsar in. Varsel och uppsägningar duggar tätt, inte bara i vårt land utan i många av västländerna. Resor, hotell, servicenäringar m m drabbas snabbast. Osäkerheten sprider sig till flera branscher. Bygget av Karlatornet i Göteborg försenas, konsultbranschen märker snabbt av hur orderstocken krymper – många företag ser över sina kostnader och skär där det är enklast att skära. Skillnaden jämfört med Lehman Brothers-kraschen 2008 är att nu slår inbromsningen hårt globalt och samtidigt mot den reala ekonomin.

Stöd på olika sätt
Bankerna får tillgång till förmånliga räddningslån och olika stödpaket presenteras och planeras för att mildra effekterna på svensk ekonomi. Skattepengar ska på olika sätt slussas till näringslivet för att bromsa fallet för livskraftiga företag och rädda jobben. I andra länder utan våra sociala skyddsnät tvingas myndigheterna sätta in direkta stödåtgärder till allmänheten, fr a i USA.

Nu kan vi åtgärda en del systemfel
Personer som länge sett den nuvarande ekonomins avigsidor, som professor Johan Rockström, anser att det vore förödande att återgå till gårdagens ekonomi när krisåtgärderna i Coronavirusets spår fått verkan. Det är lätt att hålla med. Nu pumpas miljarder av lånade pengar in i ekonomin eftersom den inte mäktar bära sig själv. Att då inte passa på att fasa ut de icke-hållbara delarna av ekonomin vore närmast ett tjänstefel. Det vore som att laga en trasig bil och inte passa på att byta de delar som behöver bytas ut.

Aktieutdelning i en gungande samhällsekonomi
Under våren äger börsföretagens bolagsstämmor rum. AB Volvo planerade att göra en aktieutdelning till sina ägare efter ett bra år 2019. Det är logiskt i normala fall. Men företaget ser nu hur efterfrågan viker och man permitterar 20000 anställda som en första åtgärd. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige lär skjuta i höjden i år och många företag kommer att behöva se över sin budget och ompröva lagda beslut. Skattepengar kommer att behöva slussas till företag i form av lån eller andra stödåtgärder för att mildra effekterna på hela samhällsekonomin. Debatten om aktieutdelning till aktieägarna i rådande läge har varit skarp.

Ser LUF vinst som en mänsklig rättighet?
I detta läge, när samhället står inför en ännu så länge okänd magnitud på ekonomisk recession, går Liberala Ungdomsförbundet ut och kräver att politikerna inte ska lägga sig i hur aktieutdelningar beslutas. (Länk till debattartikel längst ner). Ordföranden för LUF anser att företagens ekonomi och styrning ska stå helt fri från extern påverkan och använder väldigt skarpa formuleringar för att distansera sig från framför allt socialdemokraterna. Som om det vore en mänsklig rättighet att få del av en vinst som räknades fram i en helt annan situation, innan företagets och hela samhällets ekonomi började gunga.

Egoismen som princip
Det tyder på en total okänslighet inför det samspel ekonomin vilar på och de villkor som företagen agerar inom. Egoismen som viktigare princip än solidariteten med det omgivande samhället. Det är som ett eko från gamle Leif Östling, fast ännu mer cyniskt formulerat. Ni vet, Östling som yttrade ”vad f-n får jag för mina skattepengar…?” och som låtsades att alla gratis välutbildade anställda aldrig gått i grundskola eller gymnasium eller blundade för att alla anställda hade barnomsorg, skyddades av sociala skyddsnät vid sjukdom m m.
Det är pinsamt att en ledande politiker, låt vara för ett ungdomsförbund, så ogenomtänkt och kortsiktigt prioriterar enskilda ägares okränkbara ”rätt” framför vars och ens ansvar att bidra i ett samhälle i kris.

NPM har visat sig inte fungera
Vart marknadslösningarna lett oss ser vi på apotekssidan, på nivån på beredskapslager, på den sårbarhet hela samhället visar upp när det gäller att ha en buffert för det oväntade. Just-in-time-ekonomin och New Public Management har just blivit avslöjade i sin kortsiktighet och sin ohållbarhet. Och då tycker ungdomsliberalerna att det rimliga är att ge marknaden ännu större spelrum på det allmännas bekostnad! Ett liberalt och demokratiskt samhälle som respekterar mänskliga rättigheter är eftersträvansvärt. Men det nyliberala, ekonomistiska, samhälle som LUF vill ha och som helt bortser från nyttan med social utjämning och ansvarstagande borde sättas i karantän.

Länktips: https://www.expressen.se/debatt/fortsatt-med-aktieutdelning-sossarna-ager-inte-sverige/

Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Australien: Koalan, försäkringarna och behovet av sanning

Södra halvklotets sommar har egentligen bara börjat och Australien har drabbats av enorma skogsbränder. Ännu har vi inte sett slutet på denna katastrof. Det är en yta stor som Danmark som drabbats, tusentals människor har förlorat sina hem och ännu så länge är tycks antalet omkomna vara relativt lågt, tack och lov. Värre är det för djuren, naturligtvis. De höga temperaturerna gör vatten till en bristvara och det är naturligtvis svårt för djuren att skydda sig mot den rök de tvingas andas in. Koalan anses hotad och så småningom lär vi får en mer sammanvägd bild av hur illa det egentligen är ställt för Australiens flora och fauna.

Koalan är starkt hotad efter den senaste tidens bränder.

En annan tradition
Samhällsfunktioner i Australien tycks vara organiserade på ett annat sätt än hos oss. Bland annat bygger brandkåren på att det finns ett antal frivilliga som ställer upp. Kanske hänger detta samman med en allmän inställning att var och en ska ta hand om sig själv i gammal hederlig nybyggaranda. Eller att grannar hjälps åt eftersom avstånden är så stora. Det blir helt enkelt orimligt att täcka landet med statligt finansierade basfunktioner när befolkningen är så utspridd. Man anar en tradition av att folk är vana att hjälpas åt i första hand och kräva offentliga resurser endast i undantagsfall.

Fungerar försäkringarna efter en katastrof?
En delfråga som bör belysas när den akuta katastroffasen har passerat är hur försäkringsbranschen klarar att hantera konsekvenserna av de omfattande bränderna. Kommer försäkringsbolagen att hävda ”force majeur” och låta bli att betala ersättningar till alla skogsägare, fastighetsägare, bolag och privatpersoner som förlorat allt? Eller kommer staten att gå in och se till att drabbade får rimlig ersättning? Många står ju bokstavligen på bar backe efter bränderna, utan hus, utan bil och kanske utan allt som möjliggjorde det tidigare livet i form av maskiner, boskap eller lager. Hur kommer folk att få hjälp att starta om sina liv? Och hur lång tid kommer detta att ta? MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap i Sverige, borde studera efterarbetet noga för att se hur Sverige kan organisera stödarbete och rutiner i exceptionella lägen.

Folkviljan underordnas ekonomiska intressen
Det är också sorgligt att konstatera att bränderna i Australien ännu inte fått politiska konsekvenser. Australiens politiska ledning vägrar att ta ansvar för landets koldioxidutsläpp och vägrar konsekvent att göra sin del av klimatarbetet. En förklaring till detta sägs vara att fossilindustrin till stor del finansierade kampanjerna för de politiker som tävlade om makten vid senaste parlamentsvalet i Australien. När politiker på detta sätt blir särintressenas gisslan blockeras demokratin och folkviljan underordnas ekonomiska intressen.

Lojaliteter behöver beskrivas – eller är det vänster?
Sambandet mellan politikernas icke-ansvarstagande för det som hänt å ena sidan och deras lojalitet gentemot fossilindustrin å den andra lär knappast beskrivas i det offentliga samtalet. Definitivt inte i den press som i alla lägen hyllar marknadsekonomin. Och vad public service kan, vill eller vågar säga blir ju tyvärr allt mer ängsligt i takt med de starka opinionsvindar som råder. Just nu när behovet av tydliga budskap och välunderbyggda påståenden är viktigare än någonsin, i skenet av hur auktoritära krafter vill få oss att tro på fake news, skulle det vara befriande om public service tydligt ställde sig på forskningens och den faktabaserade kunskapens sida.

Tack Kim och alla andra journalister

Kim Wall var en ung journalist som dog alldeles för tidigt. Några av hennes fotografier och tillhörande texter har blivit en utställning som hade vernissage den 31 oktober på Stadsbiblioteket i Göteborg. Journalistyrket har blivit viktigare och mer utsatt på senare tid. Det känns helt rätt att hedra Kim Walls minne och alla andra journalister som arbetar för att vi andra ska få en så riktig bild av världen som möjligt genom att besöka utställningen och att förmedla några intryck därifrån. Det är det minsta jag kan göra. Nedan fyra bilder från utställningen.

Gränslöshet
Utställningen visar med tydlighet att Kim Wall hade hela världen som sin arbetsplats. Med bilder och beskrivningar från alla världsdelar blir det uppenbart att hon inte kände några gränser för sin upptäckarlusta och sitt intresse för att berätta människors historier.

Hur underbygger vi våra beslut?
För att knyta an till boken ”Alternativa fakta” som jag skrivit om nyligen är det viktigt att det finns yrkesverksamma som ägnar sin tid åt att synliggöra fakta och åt att presentera dem på ett tillgängligt sätt. När vi tar beslut utgår vi från kända faktorer, prioriteringar, ekonomiska parametrar, nyttoaspekter och kända eller bedömda konsekvenser av våra beslut. Vissa beslut blir större och mer avgörande än andra. Besluten hos företag och stater kan få större genomslag än andra beslut. Men vi är alla beroende av att ha en faktagrund för det vi tar beslut om. Hur diktaturer gör för att ta rätt beslut är en gåta, eftersom information, statistik och rapportering ofta följer den officiella bilden av ”sanningen”. Ingen kan eller törs komma med motstridiga uppgifter som ifrågasätter makthavarnas omdöme och planer.

Desinformationen passiviserar
De som i Sverige kämpar för att förminska Public Service, eller som yttersta mål vill avskaffa systemet, gör detta med skenbart marknadsmässiga argument. I själva verket finns det starka krafter som vill politisera nyhetsförmedlingen på ett sätt som delvis redan pågår. Vem som helst kan idag publicera vilken ”nyhet” som helst och få spridning för den. Desinformation och vinklade historier och statistik får stor plats och risken är uppenbar att mixen av falska och sanna nyheter passiviserar allmänheten, som ju inte vet ”vad man ska tro”…

Därför är det så viktigt
I krig är sanningen det första offret och det finns krafter i samhället som gärna upprätthåller en känsla av kamp och motsättning, eftersom det är bränslet och motivet för en del personer att engagera sig i aktuella frågor. Mot bakgrund av denna pågående förskjutning i vad som är rimligt och orimligt att påstå blir journalisternas arbete allt viktigare. Därför kändes det så rätt att ta del av utställningen om Kim Walls reportage, bilder och texter. Gå gärna dit om ni kan.