Kreativt återbruk börjar på kontoret

Jag hamnade på en slutredovisning av projektet ” Kreativt återbruk och redesign i offentliga kontorsmiljöer”, där Göteborgs Stad, Universitetet och ett företag i redesign- och återbruksbranschen gemensamt presenterade vad projektet kommit fram till och hur deras modell för det fortsatta arbetet ser ut. Offentliga miljöer är ju både kontorsmiljöer för anställda och reellt offentliga miljöer, iordningställda för allmänheten eller för möten mellan tjänstemän och allmänhet. Avgränsningen är intressant. Ägarfrågan är relativt tydlig – det handlar om våra offentliga förvaltningar och deras lokaler. Produktsortimentet är också tydligt – en offentlig miljö har vissa funktioner och en viss logik, som gör att bara en viss sorts möbler kommer i fråga. Likheterna mellan olika miljöer är också tydlig. Det finns skrivbord, konferensbord, mötesrum, fåtöljer, ibland någon soffa, ibland lite dekorativa inslag med rumsavskiljande funktion, men det vimlar inte av olika offentliga miljöer. Det gör att återbruk och återdesign kan planeras relativt väl. Trots detta finns det ett antal hinder för att utveckla återbruk och redesign i större skala.

Enkelhet, högre förväntningar, stödjande strukturer
En siffra som nämndes överraskade. Bara 20 öre per hundralapp läggs på reparationer i Sverige. Och av alla möbler som säljs är cirka 23% kontorsmöbler. Tillverkningen av dessa möbler genererar 150.000 ton CO2. Den projektgrupp som arbetat räknade upp något av det man ser ett behov av att lyfta fram i det fortsatta arbetet. Förväntningar, stödsystem och enkelhet var det jag noterade. Det måste vara enkelt att välja en återproducerad eller återdesignad produkt. Vi behöver ha större förväntningar på att återproducerade produkter är väl så bra och fräscha som nya produkter. Och det behövs stödjande strukturer som underlättar inköp, logistik och förvaring av möbler som befinner sig i olika faser i ett kretslopp.

Likhet och olikhet som USP
Företaget Recreate Design Company har levererat ett antal inredningar till offentliga miljöer i Göteborg. Det jag slås av och som är en av de stora fördelarna med den småskaliga redesignen av möbler är möjligheten att skapa miljöer som uttrycker både likhet och olikhet. Till ett av de projekt företaget levererat inredningen bestod stoluppsättningen av stolar som målades i samma kulör, men där varje stol hade ett unikt, men snarlikt uttryck. På så sätt skapade inredningen samtidigt både en enhetlighet och kom strävan efter ett mångfaldsuttryck till stånd. Redesign öppnar upp för det man skulle kunna kalla för motpolen till den likriktning som industriell möbelproduktion ofrånkomligt landar i. Precis som människorna som sitter på stolarna är både lika och olika blir stolarna i sig ett uttryck för både likhet och olikhet.

Några flaskhalsar
Åter till seminariet. Ett antal svårigheter och flaskhalsar nämndes. Jag noterade av dessa
- flödesfrågorna och tiden som parameter (=vem ska ta kostnaden för tillfällig eller längre tids lagring),
- leasingbegreppet och juridiken (=hela den ekonomiska biten behöver genomlysas bättre, vem äger egentligen möblerna, vem skriver vilka avtal och vem beslutar om vad?), samt
- ekonomin. (=Hur ska värdet bestämmas, vem ska ha en kostnad och vem en intäkt…).
Just ekonomin är avgörande, tror jag. Det behövs en tydlig ekonomisk drivkraft både på leverantörssidan och på inköpssidan för att återbruk ska bli intressant. Subventioner leder fel. Både leverantör och kund ska ha ekonomiska drivkrafter och incitament att välja återbruk.

Billigare, men mer tid
Det tas nu fram en guide för hur återbruk ska gå till inom Göteborgs Stad. Det är viktigt att förstå att återbruk och redesign tar längre tid än att titta i en katalog och beställa nya möbler. Det saknas också incitament för individer och förvaltningar att ägna tid och kraft åt återbruk, liksom att upphandlingsrutinerna kan sätta käppar i hjulet. Av dessa skäl och flera andra är det viktigt med goda exempel, inte bara på slutresultat utan också på hur processen kan se ut. Forskarna lyfte fram att nyinköp fortfarande är normen och att återbruk fortfarande uppfattas som osäkert. Samtidigt hörde jag att IVL fick ett 30% lägre pris när man köpte återbrukade möbler jämfört med om man hade köpt nya.

Åsikter och fakta blandas ihop
En av forskarna lyfte fram ett av vår tids typiska fenomen – att fakta och åsikter blandas ihop, något jag personligen tror hänger samman med ett halvsekels inflytande från en reklambransch, som vant oss alla att all information kan vinklas så att den passar målgruppen. Sanningen som relativ. Trumpismen som ledstjärna.

Goda exempel för att stärka den cirkulära ekonomin
Jag var tvungen att rusa iväg till ett annat möte, men seminariet gav mig känslan av att offentliga miljöer och möbler för offentliga miljöer har potential att bli en föregångare när det gäller återbruk och redesign. Bland annat för att det handlar om politiskt styrd verksamhet och väl avgränsade materialflöden, som det dessutom finns relativt stora volymer i omlopp av. Kanske kan de offentliga miljöerna gå före och utgöra de goda exempel som så väl behövs för att skapa en del av den cirkulära ekonomi vi snabbt behöver utveckla.

 

Trafikseminarium: om barn som presterar, linbanan och mycket annat

Trivector är ett av landets ledande konsult- och teknikföretag med hållbara transporter som fokusområde. Häromdagen anordnade de ett seminarium i Göteborg kring aktuella frågor, som jag lockades av. Visst kan man informera sig på ett bra sätt via nätet och nyhetsbrev, men ibland är det viktigt att fånga upp detaljer, betoningar och publikens frågor på plats i ett fysiskt sammanhang. I mötet med andra människor tvingas man prioritera vad som är viktigt: ”Vad jobbar du med?” och också få både medhåll och mothugg. I dessa tider av ständiga gillanden på sociala medier är det kanske ännu viktigare med en sansad diskussion som får ta lite tid och väga in flera aspekter. Att Trivector ordnat med mingel, förtäring och tid för samtal var naturligtvis ett plus.

Om alla körde som kvinnor….
Av allt jag noterade från dagen fastnade särskilt några delar som jag ska försöka återge i korthet här. Lena Smidfelt inledde med att slå fast att för att klara klimatmålen till 2050 behöver vi minska biltransportarbetet med 32% jämfört med år 2010, bl.a. för att befolkningen ökar. Lena Smidfelt presenterade ett antal intressanta delfakta som ger en större förståelse för hur resandet med bil ser ut. 25% av befolkningen står för 91% av biltransportarbetet. De bilister som reser dagligen står för 71%. En ganska stor andel av resandet med bil kan relateras till fritidsresande. Om män skulle resa som kvinnor reser med bil skulle resandet minska 18%. Samtidigt finns en risk att frigjorda resurser (tid och pengar) ökar resandet. Det är heller inte säkert att bilresandet minskar om fler delar bil. Detta kom som ett svar på min fråga vilken roll bilägandet spelar i sammanhanget.

Dragkamp mellan stat och kommuner
VD Christer Ljungberg höll därefter en presentation som handlade om svårigheten för våra myndigheter att dra åt samma håll, när målbilder respektive prognosstyrning används. Christer Ljungbergs lösning var bl.a. att ge Trafikverket ett tydligare uppdrag att samordna arbetet mellan staten och kommunerna och att ge vägledning till hur prognoser ska användas, kanske att man bör arbeta mer med scenarier, tidiga samråd och mer av regional planering. Digitaliseringen är viktig i sammanhanget men berördes bara helt kort. Att godstransporterna ökar i takt med att handeln ökar via internet är ett faktum. Godset står fortfarande för lite mer än 25% av transporterna på vägarna.

Barn som tagit sig själva till skolan presterar bättre
Nästa presentation handlade om trafikstrategi och vände sig tydligt till kommuner som försöker få fler att välja bort bilen, om beteendefrågor och hur man kan få fler att vilja cykla till skolan eller arbetet. En egen anteckning jag gjorde under presentationen handlar om svårigheten för en kommun att använda objektiva argument när målgruppen, t.ex. skolbarnsföräldrar, använder upplevda, subjektiva argument av typen ”det är livsfarligt att cykla på länsvägen”. Det hjälper ju inte med statistik. Upplevelsen av otrygg trafikmiljö är självupplevd och stark. Barns cyklande har minskat över tid. Det finns inga enkla förklaringar till detta, men det fria skolvalet kan spela in (fler har längre till skolan), liksom att det kan vara enkelt att åka kollektivt om skolresorna är gratis, som de är i många kommuner. Riktigt intressant blev det när Axel Persson från Trivector presenterade uppgifter om att de barn som tar sig själva till skolan är mer nöjda och presterar bättre, medan de bilburna barnen är mindre nöjda och inte presterar lika bra. Tipset från Axel Persson var att kombinera fysiska åtgärder med att underlätta för beteendeförändringar samt att undvika åldersrekommendationer.

Ulleråker och Brf Viva
Att det finns pengar att söka framkom också genom en presentation av det som kallas Stadsmiljöavtal. Caroline Mattsson från Trivector berättade därefter om hur man i t.ex. Ulleråker i Uppsala tänker mobilitetshus istället för parkeringshus. Huset är inte bara en plats för bilen utan för andra fordon, för att hämta paket m.m. Man kan hyra cykel, låna, meka och fixa med sin cykel, ladda batterier och hämta en bilpoolsbil. Vi fick även höra om EC2B, ett projekt i framkant knutet till Brf Viva, som Riksbyggen tagit initiativ till i Göteborg, liksom idéer att testa digitala biljetter på ett nytt sätt. Vi testar oss framåt, som Christer Ljungberg uttryckte det. Ingen har den färdiga lösningen ännu. Han nämnde i förbifarten att Lunds Central, som är den tredje största stationen i Sverige jämte Malmö, fungerar helt utan bemanning.

Elbussar och linbana
Vi fick även en presentation av hus Storstockholms Lokaltrafik planerar för elbussar ur tre teknikalternativ: depåladdning, stolpladdning vid ändhållplats respektive kontinuerlig laddning med luftburen tråd. Stockholm har 2100 bussar så det handlar om viktiga vägval. varje teknisk lösning har sina för- och nackdelar. Avslutningsvis fick vi en inblick i hur linbaneprojektet i Göteborg har vuxit fram. Man har nu landat i en organisatorisk lösning som innebär att linbanan utgör en del av kollektivtrafiken. Joakim Kaminsky från Kjellgren & Kaminsky visade ett antal bilder på de pelare som ska bära upp linbanan och som byggs i en fackverkskonstruktion och som möjliggör prefabricering, en lätthet i konstruktionen och som knyter an till Göteborgs kranar i hamnområdet. Konstruktionen känns elegant och mycket modern.

Kanske ska linbanelinjen kallas linje 12? Det numret är ju av någon anledning ledigt i spårvagnsserien. Dessutom går den ju i så fall över älva….

 

Nikola Motors beställer svenska bränsleceller

Vätgas har intresserat mig sedan mer än 15 år. Med vätgas kan elektricitet genereras via bränsleceller. Elproduktionen ger enbart vatten som utsläpp. Detta är en lovande teknik, som steg för steg har utvecklats till att bli kommersiellt gångbar. I Göteborg finns företaget Powercell som tillverkar bränsleceller för fordonsindustrin. Det amerikanska företaget Nikola Motors beställde för ett halvår sedan en första serie bränsleceller från Powercell.  Nu läser jag att Nikola Motors har en beställning på 800 bränslecellsdrivna lastbilar från ett av världens största bryggerier. När USA:s president inte förstår vad som behöver göras tar industrin tag i lösningarna och visar vägen. Transporter utan avgaser är en viktig dellösning för att bemästra klimathotet. Det löser inte partikelproblemet från däckslitage och vägar, men lösningen bromsar i alla fall en skenande klimatförändring. (Länktips nedan).

Men Tesla då?
Det man annars hört är att Tesla arbetar för att ta fram en eldriven lastbil. De har varit skickliga på att marknadsföra sig. När Nikola Motors säljer 800 lastbilar får Tesla en samtidig order på 40 lastbilar, dvs 5% av ordern. Bryggerikedjan förklarar detta med att man behöver lite olika fordon för att klara olika slags distributionsbehov. Nikola Motors version av lastbil har en räckvidd på mellan 80 och 190 (svenska) mil och inkluderar ett batteri som garanterar de cirka 1000 hästkrafter som fordonet ska leverera.

Lastbilar inklusive bränsle
Det riktigt intressanta i bryggeriets beställning av 800 utsläppsfria lastbilar är att Nikola Motors inkluderar bränslet i sitt pris. Man bygger upp ett nätverk av minst 28 vätgastankställen som tillhandahåller gasen. Detta helhetstänkande är intressant. Man tar på så sätt ansvar för funktionaliteten på ett nytt sätt. Det som inte framgår är om Nikola Motors även tänker sig ta ansvar för fordonen när de tjänat ut, dvs att de ser till att fordonen kan återbrukas till vissa delar när de inte längre fungerar som utlovat. Det hade varit ytterligare ett sätt att visa på ett modernt och långsiktigt ansvarstagande.

Nu håller vi tummarna
Och visst är det roligt att Göteborg är med på ett hörn när en helt ny bransch utvecklas. Vi kan bara hålla tummarna för att det lyckas.

En kuriositet i sammanhanget är att Nikola Tesla nu fått ge namn åt två företag som konkurrerar på samma marknad.

(Tack till Magnus Karlström och nyhetsbrevet OmEV.)

Länktips: här . (Nyhet från Reuters) och här (Powercell).

Pop-up återbruk i Norra Djurgårdsstaden

Stockholm Vatten och Avfall arrangerar under ett halvår en turné till olika stadsdelar med två specialdesignade containers som är konstruerade för att ta emot produkter som de boende vill göra sig av med. Oftast har produkterna ett värde, även om givarna inte längre vill ha dem. Pop-Up Återbruk står det på containrarna. Många tycker det tar emot att slänga fungerande produkter, som man inte längre vill ha. Stockholm Stad gör på det sättet det enkelt för personer att bli av med sådant man inte längre behöver eller har plats för.

Kläder till Stadsmissionen respektive ”Skänkes”
Kriteriet är att de boende kan bära med sig det de vill bli av med. Mycket är kläder, skor, leksaker och olika inredningsdetaljer. I den ena containern tar man emot tre olika produktkategorier: 1) textil, 2) föremål samt 3) möbler och lampor. Den andra containern är utrustad för att på ett enkelt sätt synliggöra ett urval av de inlämnade produkterna och som någon annan kan vara intresserad av. Det kan handla om vissa kläder, böcker, inredningsdetaljer, leksaker och annat som ”blivit över” eller någon vuxit ifrån. Det som inte någon besökare tar med sig skickas vidare till tre samarbetspartners: Myrorna, Stadsmissionen och Refurn och går på så sätt vidare till Second-Hand-branschen.

Givaren bestämmer
De ansvariga på plats berättar att på två timmar har knappt 400 artiklar lämnats in och drygt 200 har hämtats. Avgörande för konceptet är två saker:

  1. Givaren bestämmer vad som ska ske med det han/hon lämnar in. Ägaren styr på så sätt hur det fortsatta ägandet ska se ut.
  2. Det är inga pengar inblandade. Givaren får inte betalt och den som hämtar något betalar heller inget.

Fungerande organisation
Man kan se Pop-up återbruket som ett slags lokalt ”Blocket- skänkes”, där produkter byter ägare utan inblandad ekonomi. Stockholm Vatten och Avfall bemannar popup-containrarna under två dagar (lördag-söndag) enligt ett turnéschema . När jag var där, på Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden, (NDS) var det 5 i personalen som tog emot varor, plus en administrativt ansvarig som informerade och svarade på frågor.

Endast burna produkter
Man besöker olika stadsdelar olika helger och vänder sig primärt till de boende som inte har bil. Kravet är att den som lämnar in produkter har burit dem själv till pop-up-platsen. De bilburna hänvisas till återvinningscentralerna. Två av de anställda håller koll på antalet produkter som a) lämnas in och b) hämtas. Under den tid studiebesöket pågick var det en ständig ström av personer som lämnade och nästan lika många som hämtade produkter och varor. Stockholm Vatten och Avfall hade också valt  att ställa upp de båda containrarna på en synlig och tillgänglig plats på ett torg i stadsdelen. Det var uppehållsväder och solen försökte bryta igenom. Men genom att taken försetts med jalusier liknande de som används vid skyltfönster fanns möjlighet att genomföra aktiviteten även vid lättare nederbörd.

Kranbil för förflyttning
Containrarna hade golv på en respektive två långsidor, golv som hissades upp efteråt och som därmed utgjorde skyddande sidor på konstruktionen när den skulle transporteras. Kraftiga linor är fästade i krokar i containrarnas tak, så att en kranbil kan lyfta upp containern på ett lastbilsflak och köra bort.

Modern och stilren design
Enligt uppgift har modifiering och anpassning av containrarna kostat totalt cirka 800.000 kr varav Stockholm Vatten och Avfall själva hade stått för cirka en fjärdedel.  Hela designen och utformningen av de två containrarna kändes funktionell, stilren och modern. Det kändes som en popup-butik på torget, där allt var genomtänkt och utan synliga skönhetsfel.

Fungerande koncept
Intill containrarna hade man ställt upp några mer traditionella ”bingar” för större skräp av typen kartong. Man hade också ett system för att ta emot farligt avfall. Systemet hade varit i drift även under 2017. För besökare kändes det hela mycket anpassat och tillgängligt.

Att undvika sopor
Fördelarna med en pop-up-lösning för återbruk är just den ambulerande funktionen och att det blir möjligt att lämna in produkter som man känner att någon annan kan ha nytta av och där det blir för komplicerat och tidsödande att sätta in en annons under ”skänkes” på Blocket. Avgörande är trots allt att vi på ett generellt plan anstränger oss att undvika att förvandla fungerande produkter och material till sopor.

Arbetet viktigare än produkten
De korta, linjära flödena måste upphöra. Dels genom att vi slutar köpa den typ av produkter, som är designade för att hålla en kort tid, dels genom att vi tar till vara värdet av det som producerats. Och skapar förutsättningar för nya tjänstesektorer att fylla en uppgift i det nya samhälle som bygger på att arbete är det som är viktigare än produkten i sig. Tjänstefieringen är kopplad till en viss kunskap och en förmåga att se hur saker kan passa ihop tekniskt eller konstnärligt. Att borra två hål i väggen handlar om det väl genomförda arbetet, inte om att äga borrmaskinen.

 

Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.

Intressant med alternativa boendeformer

Stadsmuseets ”Mellanrum” sista onsdagen i månaden är ofta en källa till inspiration och ny kunskap för min del. I onsdags, den 31 januari, handlade kvällen om kollektivt boende i kooperativ form där det primärt handlade om två boendekooperativ i Bergsjön respektive i Kortedala, som funnits mer än trettio år och som delvis valt olika väg för sin verksamhet. Att detta är intressant är för att boendet är centralt i våra liv och för att boendemarknaden gärna fokuserar på möjligheten att på privat nivå tjäna pengar på sitt boende. I den offentliga debatten nämns bara villor, radhus, bostadsrätter och hyresrätter som om dessa former var de enda tänkbara. Det kollektiva och kooperativa är ett oftast marginaliserat och idealiserat alternativ för ett litet fåtal. Behöver det vara så? Fyller denna boendeform en funktion i samhället? Borde den uppmuntras? Vilka är för- respektive nackdelarna? Det var den typen av frågor jag hade med mig till Stadsmuseets möte.

Exemplet Stacken
Stacken (länk se nedan) sticker ut ordentligt. Inte nog med att föreningen köpt loss hela huset och äger fastigheten, man har också nyligen gjort en avancerad renovering av huset, där man byggde om efter passivhusstandard och dessutom försåg både fasader och tak med solceller! Köpet gick en gång i tiden på 9 miljoner kronor och renoveringen 12 miljoner. En expert i publiken uppskattade nyproduktionspriset idag på huset till 90 miljoner. Intressant var att 12-miljoners-renoveringen genomfördes utan att hyran höjdes för de cirka 30 lägenheternas hyresgäster/medlemmar i kooperativet! Detta exempel visar oss:

  1. Det går att äga sin egen flerfamiljsfastighet i föreningsform och hyra ut lägenheterna med förstahandskontrakt med mycket rimliga månadshyror.
  2. Det går att renovera och addera solceller så att 90% av den el som används är egenproducerad.
  3. Det går att göra omfattande renoveringar utan hyreshöjningar.

Exemplet Stacken manar till efterföljd. Inte så att alla trivs i ett boende, där de sociala banden är starkare än i ”vanliga” hyreshus. Inte så att det kanske är helt problemfritt när någon hyresgäst/medlem halkar efter med hyran eller stör sina grannar. Men man visar att det går att erbjuda ett modernt, kompromissfritt boende med inflytande för hyresgästerna utan att hyrorna skenar iväg, även efter omfattande framtidssäker ombyggnad.

Exemplet Trädet
Exemplet Trädet ligger i Kortedala och har funnits lite längre. Här äger Poseidon fastigheten och hyresgästerna bor formellt på andrahandskontrakt hos föreningen. Var och en har precis som i Stacken sin egen lägenhet, men har också en tätare kontakt med sina grannar än i ”vanliga” hyreshus. Detta mycket tack vare att man vet att alla grannar aktivt har valt detta boende för att man gillar den kollektiva, samverkande idén. I Trädet är det tydligt att föreningen inte helt beslutar om sin egen ekonomi, eftersom huset ägs av Poseidon. Detta innebär att föreningen och hyresgästerna i de 39 lägenheterna inte beslutar om allt som rör fastigheten. Samtidigt finns en trygghet och en gemenskap att luta sig emot när någon behöver passning av ett barn några minuter, eller när någon behöver hjälp av annat slag. I båda föreningarna finns aktiviteter, som hjälper medlemmarna att göra saker tillsammans. Fester, trädgård, matlagning, café är sådant som nämns.

Livets olika faser
Vad är fördelarna med gemenskapsboende i kollektiv eller kooperativ form? Antagligen har de personer som söker sig till boendeformen olika motiv. Men för vissa människor är det viktigt med den tillit och de sociala kontakter som boendet erbjuder. Lite grand som ett omvänt ”gated community”, men utan höga grindar. Istället värderar man just  gemenskapen och andra ”mjuka” frågor. I fallet Stacken finns också små lägenhetskooperativ inom föreningen. Två 7-rumslägenheter används av kollektiv som i sin tur hyr av föreningen. I vissa faser i livet kan den boendeformen naturligtvis vara väldigt tilltalande, eftersom alternativet i egen hyreslägenhet är dyrare, svårare att få tag i och mer socialt isolerat, eller innebär alternativt ett osäkert andrahands-boende eller ”sova-på-soffan”-boende hos kompisar.

Svårigheter
Nackdelarna kan handla om att hela idén förutsätter ett engagemang och en delaktighet, som av naturliga själv aldrig kan bli rättvist fördelade mellan medlemmarna. Vissa gör alltid mer än andra. Former för att hantera detta kan behövas, dvs när någon inte uppfyller de krav som ställs på medverkan. Kö, intagning och uteslutning kan vara andra svåra delar, liksom städning av trapphus och liknande, där människor har olika ambitionsnivå.

Men fördelarna med boendeformen överväger uppenbarligen för de som söker sig dit och dimensionen av ansvarstagande för sin egen livssituation är en viktig komponent, som kan spilla över till andra segment i samhället och som kommer till uttryck i delande-ekonomi m.m.

Länktips: http://www.stacken.org

http://www.tradet.eu

 

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer

Så blir framtiden bättre

Den riktigt avgörande frågan för en hållbar utveckling, där klimatförändringen, hoten mot ekosystemen och hoten mot vattenförsörjningen blir hanterbara, kommer att handla om framtidstro. Människor kommer bara att välja de hållbara alternativen om de förknippas med något bättre och med en positiv utveckling. Det avgörande kommer att bli hur vi förmår transformera överkonsumtionssamhället, i sin traditionella linjära form, till ett nyttjandesamhälle i mer cirkulär skepnad.

Rätt funktion i rätt tid
Tillgången till funktioner, kunskap och upplevelser kommer att bli en nyckelfaktor är jag övertygad om. Att ha tillgång till mer än en bil, för att ta ett exempel, kommer att både vara och att upplevas som en förbättring. Det gamla köpa/äga/slänga-förhållandet kommer att bli ointressant när en ny generation nyttjare eller brukare vill ha tillgång till rätt funktion i rätt ögonblick. Ägandets baksida – platsbehovet i form av ytor i förråd och garage – kommer också att ersättas av platsbehov som bygger på delande och på gemensamma lösningar.

Flexibilitet
Steget blir inte långt från telefonabonnemang till abonnemang på massvis med prylar. Tvättmaskin, symaskin, dammsugare, barnvagn…. helt nya affärsmodeller kan ta form, som öppnar upp för längre hållbarhet och livslängd på produkter eftersom det ger bättre ekonomi för leverantören. Samtidigt innebär ett abonnemangssystem en öppning för större flexibilitet för nyttjaren. Istället för att binda sig för evig tid för en viss produkt kan man välja att byta upp sig, byta färg, prestanda etc i takt med förändrade behov.

Sluta att skyffla över ansvaret
I stället för second hand-butiker borde vi tala om mellanrumsbutiker eller något ditåt. Platsen där produkten befinner sig mellan nyttjares förfogande. Istället för att äga och att ta ansvar för kretsloppslösningarna borde tillverkaren eller importören åläggas att ta ansvar för sin produkt från första dag till den sista. Oavsett vem som nyttjar den. Då blir det tydligare för tillverkaren att han eller hon inte kan smita ifrån sitt ansvar för den konstruktion man tar fram. Idag skyfflas miljöproblemen vidare från säljare till köpare. Och den stackars köparen har dålig koll på vad produkten innehåller. Även den som vill göra rätt har svårt att agera på rätt sätt ur miljö- och kretsloppsperspektiv.

Dragkraft för förändring
Slutsatsen blir att vi måste förbjuda försäljning av produkter som inte kan ingå i ett väl definierat kretslopp. Ansvaret för att ta hand om en farlig produkt måste ligga kvar på tillverkaren eller importören. Så vänder vi utvecklingen och får hållbara produkter, smartare produkter och ett större urval att välja på. Och framtiden blir inte en uppoffring utan en tydlig förbättring.

Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org