Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Självkörande bilar – vad ska vi ha dem till?

Hållbar utveckling handlar om många olika perspektiv, lösningar och prioriteringar. I flödet av texter om cirkulär ekonomi – som har en viktig roll för omställningen, men inte kommer att lösa allt – tar jag denna gång upp fenomenet självkörande bilar. Ett av Sveriges ledande konsultföretag på trafikområdet är Trivector, med huvudkontor i Lund och verksamma i hela landet. Häromdagen hade de ett intressant kortseminarium om just självkörande bilar. Här mina intryck.

Reflexion – kommer tekniken bara för att den är möjlig?
VD Christer Ljungberg inledde med den kanske mest intressanta frågan om vad vi ska ha självkörande bilar till, vilket problem är tekniken tänkt att lösa? Utan att glida in i alltför långtgående filosofiska resonemang är det naturligt att tänka på andra tekniklösningar som sett dagens ljus just för att de är möjliga. När det militära flyget utvecklat överljudsplan kom tanken att bygga passagerarplan på en liknande teknik. Bara för att det var möjligt. Detta var när månlandningen just ägt rum, teknikoptimismen var stor och oljekrisen låg i framtiden, liksom Agenda 2030. Concorde sågs som ett prestigeprojekt och kostade stora summor för de franska och brittiska bolag som var involverade. Den sista flygningen genomfördes 2003. Men tillbaka till Christer Ljungbergs presentation.

Fem nivåer av automatiserad körning
Alla nya bilar har idag teknik, som hjälper föraren att manövrera bilen. Kameror, sensorer och parkeringsfunktion är de enklaste. Christer Ljungberg visade oss fem nivåer av automation, som tillverkarna laborerar med.
Nivå 1. Assisterad körning. Dödavinkeln-varnare, filassistans etc.
Nivå 2. Delvis automatiserad körning. Parkeringshjälp, stop-and-go i köer.
Nivå 3. Avancerad automatiserad körning. Filbyte, signalering, fartanpassning etc.
Nivå 4. Helt automatiserad körning. Datorn kör bilen och låter föraren ta över när datorn inte kan hantera situationen.
Nivå 5. Autonom körning. Destinationen knappas in och bilen kör själv till målet.
Enligt Christer Ljungberg erbjuder biltillverkarna idag nivå 2. 1400 bilar rullar idag i USA i 36 delstater som olika pilotprojekt. Bara Tesla har haft 11 dödsolyckor med självkörande fordon inblandade. I Kina rullar ett stort antal robotfordon, men det finns ingen tillgänglig statistik därifrån.

Det pågår försök
Ett företag i USA har som koncept att fjärrstyra förarlösa fordon under framkörning, så att bilarna i princip fungerar som en slags ”halv-taxi”, där föraren kör själv till sin destination, men framkörning och parkering sköts av en fjärrstyrningscentral. Scania har förarlösa lastbilar och flera olika projekt testar självkörande fordon inom avgränsade områden, där risken för blandtrafik är mindre. Av 10 studerade huvudstäder i ett projekt var det ingen stad som planerade för självkörande fordon.

Samhällsnyttan måste gå före egennyttan
En mycket viktig insikt från de forskningsprojekt som genomförts är att ett samhälle med självkörande bilar resulterar i fler bilar i rörelse. Effektiviteten och tillgängligheten till en snabb och individuell transport mellan två fritt valda punkter leder till fler transporter. Och denna insikt måste rimligen innebära, är min slutsats, att nyttan på samhällsnivå med självkörande fordon behöver utredas och prioriteras mycket noga. Att det på individnivå kan finnas tidsvinster och liknande får inte dölja det faktum att städerna som helhet kommer att behöva hantera ökande trafikmängder. Vad vi egentligen ska ha självkörande bilar till måste få avgöras av samhällsnyttan, inte av kortsiktiga egenintressen hos resenärer.

Förare i beredskap – FIB
En detalj som jag lärde mig på seminariet var begreppet FIB, som betyder Förare i Beredskap, en term som fångar behovet av att föraren är beredd att gripa in i framförandet av fordonet när datorn inte längre klarar uppgiften. Det kan ju som bekant alltid uppstå snabba förlopp i trafiken, där det bästa av två dåliga alternativ måste väljas. Att köra i diket och kanske kollidera med en brevlåda eller att köra på en lös hund, eller ett barn, som springer över vägen kan vara en sådan situation. FIB leder i min föreställningsvärld till slutsatsen att helt autonoma fordon ligger mycket långt in i framtiden. Det kommer alltid att uppträda akuta situationer, där vi snabbt behöver ta ställning. Drömmen om att sitta och jobba i bilen med datorn i knät medan bilen kör till destinationen känns därför som en avlägsen utopi. Det går inte att sekundsnabbt ingripa om all uppmärksamhet är riktad någon annanstans än på vägen.

Modellering
Mot slutet av seminariet redovisades en modellering som gjorts där relativt realistiska parametrar stoppats in i modellen. Att dela resa – åka tillsammans – skulle kunna innebära i genomsnitt 2,1 personer per fordon. Att utnyttja samma fordon vid olika tillfällen ökar nyttjandet av varje fordon, men leder också till fler resor med framkörning och parkering. Enligt de siffror som projektet redovisade skulle antalet fordon kunna minska med 14 procent men trafiken skulle samtidigt öka 33 procent. Detta är ytterligare ett argument till att avvakta med införandet av självkörande fordon, för precis som Christer Ljungberg inledde med – vad är det för problem vi vill lösa, egentligen? Här nedan en bild från seminariet som visar hur trafikmängden kan öka i Göteborg med självkörande bilar.

Ökade trafikvolymer i Göteborg

Fallgropar
Bara för att tekniken finns är det inte säkert att den ska införas snabbt. Vi behöver verkligen fundera på hur vi vill lösa mobilitetsfrågorna på samhällsnivå för att inte den nya tekniken ska lura oss in i nya dilemman och en ökad energianvändning. Besinning är ett bra ord.

Länktips: Se hela seminariet här: https://www.youtube.com/watch?v=ptGjskpUTVQ

Demokratisera ägandet med personalägda företag

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Masterplan för laddinfrastruktur

Nyhetsbrevet Om EV, som handlar om elfordonsbranschens olika förutsättningar, framsteg och utveckling, är intressant att följa. Idag 22 oktober 2021 hade man ett referat av en rapport från organisationen BCG, där innehållet kretsade kring hur laddinfrastrukturen kan och bör stödjas på nationell nivå. Både sammanfattningen och rapporten i sig var intressant läsning.

Sätt ihop en Masterplan!
Det behövs en nationell Masterplan, hävdar författarna, för att på bästa sätt stödja och forma en utveckling, där elbilar kan ta större plats och ersätta de fossildrivna bilarna. Laddinfrastrukturen och fordonen påminner om en slags hönan-och-ägget-situation, säger man, där båda behöver varandra för att kunderna ska byta från bensin eller diesel till el. Det finns intressanta förebilder och exempel att lära av, säger man också.

Hälften av laddningarna på offentlig plats?
Det är bråttom och viktigt att sjösättandet av en ny teknologi sker på ett genomtänkt sätt och kritiskt i sammanhanget är rollfördelningen. Staten måste inse att det krävs ett proaktivt arbetssätt för att undvika onödig fördröjning, osäkerheter, orättvisa konsekvenser m.m. Rapporten hävdar att mellan 20 och 50 procent av laddningen kommer att ske på publika ställen, delvis beroende på regionala skillnader. Övrig laddning sker i anslutning till hemmen eller arbetsplatserna, tror man. Siffran 33 procent nämns för den andel av elbilsägarna som inte kommer att ha möjlighet att ladda sitt fordon vid bostaden eller vid arbetsplatsen. För denna grupp blir de offentliga laddplatserna helt avgörande. 46 procent av bilköparna förväntar sig dessutom att laddstolpar finns med minst samma tillgänglighet som bensinstationer idag. Siffrorna indikerar hur viktigt det är att laddinfrastrukturen blir bra, rättvis och enkel att använda.

Stater måste gå före och samordna
Masterplanen ska innehålla preciseringar kring vem som ska göra vad, när och på vems uppdrag, liksom hur myndigheter ska samverka kring tillstånd, drift, priser, finansiering och olika lagliga aspekter av utbyggnaden. Det finns mängder av detaljer att reda ut i god tid – hur olika aktörer ska samverka, transparens och nyttjande av data, förenkling för bilägarna, elbolagens roll osv. Man nämner Nederländerna, Tyskland och Norge som på olika sätt visar hur det framgångsrika arbetet kan bedrivas. Det står en del om Public-Private-partnership, PPP, om förenkling och lite kort om kopplingen till klimatfrågan, som gör att arbetet behöver prioriteras.

Same but different?
Det jag kan sakna är ett resonemang kring ”mobility as a service”, dvs hur laddinfrastrukturen påverkas av att vi blir färre som äger bil jämfört med tidigare, hur delandefunktioner och samåkning blir mer vanligt och vad det innebär för laddinfrastrukturen att fordonen inte säljs, utan debiteras som en tjänst. Det saknas också en diskussion om vikten av att gå till botten med hur det ekonomiska systemet påverkas av PPP, risk- och vinstdelning, och transparens samt mer utvecklat vilken roll NGO:er och nya företag kan ha. Vem ska egentligen tjäna pengar på vad i detta och vad är rimligt sett ur ett överordnat nyttoperspektiv, där nyttan för samhället idag och i framtiden måste väga mycket tyngre än kortsiktiga finansiella vinster?

EU och Tesla
Rapporten nämner att det kan finnas nationella skillnader att ta hänsyn till. Man kunde också ha pekat på vikten av att EU samordnar sig, så att elfordon på ett enkelt sätt kan röra sig över landsgränser och att villkoren för bilisterna är tydliga och förutsebara. Man kunde också ha nämnt att vissa tillverkare går före och bygger unika laddstationer (som Tesla) och vad det innebär för enhetlighet, tillgänglighet och transparens. Är det ens önskvärt att enstaka aktörer skapar egna system?

Att gå vidare
En tanke som väcks ur läsandet av rapporten är att det behövs ett förtydligande för de svenska myndigheterna och politikerna på nationell nivå. Kanske är det dags att sätta ihop något specifikt dokument med ett antal att-satser som politiker kan ta till sig och göra något av?

Länktips:
Rapport på engelska från BCG:

https://www.bcg.com/publications/2021/electric-vehicle-charging-station-infrastructure-plan-for-governments

Intervju med Staffan Laestadius

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Ny återbruksgalleria öppnar

Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).

Smart namn, men…
Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.

ReStore Höga Kusten logotyp

Nya former
Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.

Tips: Convoy egenanställning
Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)

Resurspool för att utgå från varje kompetens
Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!

Se noga över formerna för verksamheterna
Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.

Utbildning på alla nivåer
En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten

Spelrum och värderingar
Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!

Länktips: Nyhetsartikel om Härnösands Återbruksgalleria RE-Store Höga Kusten https://www.harnosand.se/mittharnosand/harnosand-utvecklas/aterbruksgalleria.html

Egenanställning: https://www.convoy.se/

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Bostäder och samhällsnytta

Vad behöver förändras i bostadspolitiken? Mycket talar för att det oligopolliknande system vi har idag i Sverige med tre dominerande byggbolag (Skanska, PEAB, NCC) driver upp produktionskostnaderna och omfördelar ekonomiska resurser från boende, som tvingas betala övervinster till fastighetsbolag och byggbolag via sin månadshyra.

Det finns vägar framåt
Arkitekten Joakim Kaminsky visar i sin artikel i ETC den 9 juni (se länk nedan och bild här intill) hur snett vi har hamnat i Sverige. Och Svarte Petter blir naturligtvis de boende, som till syvende och sist alltid ska stå för fiolerna. Det är inte rimligt att vi har den här situationen.

Ur ETC 9 juni 2021

Klondyke för byggare?
I Sverige har kostnaderna för byggproduktion gått upp 185% sedan år 1998 enligt SCB och vi ligger idag 66 procent över snittkostnaden i EU. Det är cirka 25-30 procent dyrare att bygga i Sverige än i Tyskland. Det är inte rimligt och det talar för att det måste testas andra sätt att öka byggandet än att slentrianmässigt införa marknadshyror, som ju inte ger byggare och fastighetsbolag incitament att sänka sina kostnader och vinstmarginaler.

”Förortslyftet” och bostadspolitik
Liberalernas rapport ”Förortslyftet” som jag analyserat i en annan bloggtext (se länk nedan) har ett stort och genomarbetat avsnitt om bostadspolitik. Punkt 15 på sid 142 i Förortslyftet handlar om att involvera de boende. Man skriver: ”Engagera de som bor i utsatta områden i sin närmiljö. Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Detta är viktigt, men vi måste visa på olika framkomliga vägar som kan testas.

Andra ägande- och driftsformer
Kooperativet Stacken i Bergsjön är ett sådant exempel, (se länk nedan) där de boende själva förvaltar sitt flerbostadshus i föreningsform. Engagemanget som Förortslyftet efterlyser hänger ihop med ansvarstagande och beslutsmandat. Att bara bli inbjuden för att ha synpunkt på hur någon annan tänker göra uppfattas oftast som ett spel för galleriet.

Ägarlägenheter – tveksamt
Och när liberalerna vurmar för ägandelägenheter, som i Förortslyftet-rapporten under punkt 55 på sid 184, vill de inte se baksidan av detta system, där de husgemensamma investeringarna oftast blir eftersatta, när det inte finns någon som kontinuerligt ansvarar för fastighetens underhåll av husgemensamma installationer, tak, ytterdörrar etc. En BRF löser detta, medan ägandeformen riskerar att hus förfaller eftersom ingen har ansvar för hiss, trappbelysning osv. Boende på bottenvåningen har inget intresse av att laga hissen de inte använder osv.

Bra tankar kring hemlöshet
Hemlöshet är den sista hållplatsen i utanförskapet och ovärdigt ett välfärdssamhälle. Förortslyftet har på sidan 145 ett antal förslag som berör hemlöshet, bland annat punkt 44 som handlar om att Allmänna Arvsfonden kan få ett vidgat uppdrag att göra nytta för arbetet med hemlöshet. Det talas i texten om att ”… kunna ge anslag till stiftelser och organisationer som erbjuder bostäder till hemlösa och till människor som riskerar att hamna i hemlöshet.”

Ny balans mellan nyttor
Här finns en intressant lösning, som även pekar på en kanske ännu viktigare frågeställning: Att det är angeläget att finna former för avvägning av minst fyra olika nyttor: individnytta, företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Det ensidiga vinstuppdraget åt aktiebolag bidrar till att snedvrida resurser och till att suboptimera resultat. Om alla företag åläggs att visa hur deras verksamhet bidrar till annat än egennytta (företagets vinst) lägger vi grunden för en hållbar utveckling, där skatteintäkter, samhällsnytta, framtidssäkrade klimatutsläppsnivåer etc blir redovisade och belönade.

Så kan vi stötta utfasningen av de ohållbara företagen
Hållbara företag måste skiljas ut från de ohållbara och de måste synliggöras. Genom att koppla ihop hemlöshetsfrågan med fastighetsbolagens verksamhet kan fler än allmännyttan bli motiverade att göra samhällsnytta. Ohållbara företag måste få känna av att de tär på samhällskroppen och inte gynnar utvecklingen. Och omvänt måste ansvarstagande synliggöras och ge fördelar.
Så väver vi ihop problem med lösningar och blir hållbara på köpet.

Länktips:
Debattartikel av Joakim Kaminsky på sid 5 av ETC den 9 juni 2021: https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2021/06/dagensetc210609.pdf 

Bloggtext om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Länk till Stacken i Bergsjön: https://www.stacken.org/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” 
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/