Intressant med alternativa boendeformer

Stadsmuseets ”Mellanrum” sista onsdagen i månaden är ofta en källa till inspiration och ny kunskap för min del. I onsdags, den 31 januari, handlade kvällen om kollektivt boende i kooperativ form där det primärt handlade om två boendekooperativ i Bergsjön respektive i Kortedala, som funnits mer än trettio år och som delvis valt olika väg för sin verksamhet. Att detta är intressant är för att boendet är centralt i våra liv och för att boendemarknaden gärna fokuserar på möjligheten att på privat nivå tjäna pengar på sitt boende. I den offentliga debatten nämns bara villor, radhus, bostadsrätter och hyresrätter som om dessa former var de enda tänkbara. Det kollektiva och kooperativa är ett oftast marginaliserat och idealiserat alternativ för ett litet fåtal. Behöver det vara så? Fyller denna boendeform en funktion i samhället? Borde den uppmuntras? Vilka är för- respektive nackdelarna? Det var den typen av frågor jag hade med mig till Stadsmuseets möte.

Exemplet Stacken
Stacken (länk se nedan) sticker ut ordentligt. Inte nog med att föreningen köpt loss hela huset och äger fastigheten, man har också nyligen gjort en avancerad renovering av huset, där man byggde om efter passivhusstandard och dessutom försåg både fasader och tak med solceller! Köpet gick en gång i tiden på 9 miljoner kronor och renoveringen 12 miljoner. En expert i publiken uppskattade nyproduktionspriset idag på huset till 90 miljoner. Intressant var att 12-miljoners-renoveringen genomfördes utan att hyran höjdes för de cirka 30 lägenheternas hyresgäster/medlemmar i kooperativet! Detta exempel visar oss:

  1. Det går att äga sin egen flerfamiljsfastighet i föreningsform och hyra ut lägenheterna med förstahandskontrakt med mycket rimliga månadshyror.
  2. Det går att renovera och addera solceller så att 90% av den el som används är egenproducerad.
  3. Det går att göra omfattande renoveringar utan hyreshöjningar.

Exemplet Stacken manar till efterföljd. Inte så att alla trivs i ett boende, där de sociala banden är starkare än i ”vanliga” hyreshus. Inte så att det kanske är helt problemfritt när någon hyresgäst/medlem halkar efter med hyran eller stör sina grannar. Men man visar att det går att erbjuda ett modernt, kompromissfritt boende med inflytande för hyresgästerna utan att hyrorna skenar iväg, även efter omfattande framtidssäker ombyggnad.

Exemplet Trädet
Exemplet Trädet ligger i Kortedala och har funnits lite längre. Här äger Poseidon fastigheten och hyresgästerna bor formellt på andrahandskontrakt hos föreningen. Var och en har precis som i Stacken sin egen lägenhet, men har också en tätare kontakt med sina grannar än i ”vanliga” hyreshus. Detta mycket tack vare att man vet att alla grannar aktivt har valt detta boende för att man gillar den kollektiva, samverkande idén. I Trädet är det tydligt att föreningen inte helt beslutar om sin egen ekonomi, eftersom huset ägs av Poseidon. Detta innebär att föreningen och hyresgästerna i de 39 lägenheterna inte beslutar om allt som rör fastigheten. Samtidigt finns en trygghet och en gemenskap att luta sig emot när någon behöver passning av ett barn några minuter, eller när någon behöver hjälp av annat slag. I båda föreningarna finns aktiviteter, som hjälper medlemmarna att göra saker tillsammans. Fester, trädgård, matlagning, café är sådant som nämns.

Livets olika faser
Vad är fördelarna med gemenskapsboende i kollektiv eller kooperativ form? Antagligen har de personer som söker sig till boendeformen olika motiv. Men för vissa människor är det viktigt med den tillit och de sociala kontakter som boendet erbjuder. Lite grand som ett omvänt ”gated community”, men utan höga grindar. Istället värderar man just  gemenskapen och andra ”mjuka” frågor. I fallet Stacken finns också små lägenhetskooperativ inom föreningen. Två 7-rumslägenheter används av kollektiv som i sin tur hyr av föreningen. I vissa faser i livet kan den boendeformen naturligtvis vara väldigt tilltalande, eftersom alternativet i egen hyreslägenhet är dyrare, svårare att få tag i och mer socialt isolerat, eller innebär alternativt ett osäkert andrahands-boende eller ”sova-på-soffan”-boende hos kompisar.

Svårigheter
Nackdelarna kan handla om att hela idén förutsätter ett engagemang och en delaktighet, som av naturliga själv aldrig kan bli rättvist fördelade mellan medlemmarna. Vissa gör alltid mer än andra. Former för att hantera detta kan behövas, dvs när någon inte uppfyller de krav som ställs på medverkan. Kö, intagning och uteslutning kan vara andra svåra delar, liksom städning av trapphus och liknande, där människor har olika ambitionsnivå.

Men fördelarna med boendeformen överväger uppenbarligen för de som söker sig dit och dimensionen av ansvarstagande för sin egen livssituation är en viktig komponent, som kan spilla över till andra segment i samhället och som kommer till uttryck i delande-ekonomi m.m.

Länktips: http://www.stacken.org

http://www.tradet.eu

 

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer

Så blir framtiden bättre

Den riktigt avgörande frågan för en hållbar utveckling, där klimatförändringen, hoten mot ekosystemen och hoten mot vattenförsörjningen blir hanterbara, kommer att handla om framtidstro. Människor kommer bara att välja de hållbara alternativen om de förknippas med något bättre och med en positiv utveckling. Det avgörande kommer att bli hur vi förmår transformera överkonsumtionssamhället, i sin traditionella linjära form, till ett nyttjandesamhälle i mer cirkulär skepnad.

Rätt funktion i rätt tid
Tillgången till funktioner, kunskap och upplevelser kommer att bli en nyckelfaktor är jag övertygad om. Att ha tillgång till mer än en bil, för att ta ett exempel, kommer att både vara och att upplevas som en förbättring. Det gamla köpa/äga/slänga-förhållandet kommer att bli ointressant när en ny generation nyttjare eller brukare vill ha tillgång till rätt funktion i rätt ögonblick. Ägandets baksida – platsbehovet i form av ytor i förråd och garage – kommer också att ersättas av platsbehov som bygger på delande och på gemensamma lösningar.

Flexibilitet
Steget blir inte långt från telefonabonnemang till abonnemang på massvis med prylar. Tvättmaskin, symaskin, dammsugare, barnvagn…. helt nya affärsmodeller kan ta form, som öppnar upp för längre hållbarhet och livslängd på produkter eftersom det ger bättre ekonomi för leverantören. Samtidigt innebär ett abonnemangssystem en öppning för större flexibilitet för nyttjaren. Istället för att binda sig för evig tid för en viss produkt kan man välja att byta upp sig, byta färg, prestanda etc i takt med förändrade behov.

Sluta att skyffla över ansvaret
I stället för second hand-butiker borde vi tala om mellanrumsbutiker eller något ditåt. Platsen där produkten befinner sig mellan nyttjares förfogande. Istället för att äga och att ta ansvar för kretsloppslösningarna borde tillverkaren eller importören åläggas att ta ansvar för sin produkt från första dag till den sista. Oavsett vem som nyttjar den. Då blir det tydligare för tillverkaren att han eller hon inte kan smita ifrån sitt ansvar för den konstruktion man tar fram. Idag skyfflas miljöproblemen vidare från säljare till köpare. Och den stackars köparen har dålig koll på vad produkten innehåller. Även den som vill göra rätt har svårt att agera på rätt sätt ur miljö- och kretsloppsperspektiv.

Dragkraft för förändring
Slutsatsen blir att vi måste förbjuda försäljning av produkter som inte kan ingå i ett väl definierat kretslopp. Ansvaret för att ta hand om en farlig produkt måste ligga kvar på tillverkaren eller importören. Så vänder vi utvecklingen och får hållbara produkter, smartare produkter och ett större urval att välja på. Och framtiden blir inte en uppoffring utan en tydlig förbättring.

Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org

Sharing economy eller Käring-ekonomi?

En fördel med att arbeta som frilans inom hållbarhet är den relativa frihet jag har att välja vad jag ska lägga tid på. Som häromkvällen när jag och kollegorna på First to Know AB bjöd in till en After Work Shop för att tillsammans med några kloka personer från olika sammanhang diskutera ett kommande projekt, där Göteborg ingår. Sharing City är begreppet som används. Delandeekonomin ska ges utrymme att utvecklas i fyra urbana sammanhang. Förutom Göteborg kommer Malmö, Stockholm och Umeå få möjlighet att bli testbäddar (också ett modeord i organisations-Sverige) för initiativ inom delande, sharing. Grunden är tillgång utan ägande.

Princip i city – självklarhet i förorten ?
Vi var ett 10-tal personer som spelade in olika idéer kring vad som kan vara viktigt att få med i ett flerårigt ”testbäddsprojekt”. Det rumsliga kan ha betydelse – dvs vilka lokaler finns det och byggs det för att göra utrymme för nya fenomen? Om människor vill dela resurser behövs fysiska platser där det kan ske. Och hur ser ekonomin ut? Sker delandet vid sidan av den ekonomi som ger skatteintäkter? De ekonomiskt svagare hushållen har kanske störst behov av lånebibliotek för fritidsprylar, verktyg och annat. Samtidigt är det i den urbana och yngre, medvetna, medelklassen som intresset för delandeekonomin tycks störst – i alla fall som fenomen. Kanske är det så att delandet redan finns som en självklarhet i sammanhang där människor delar det lilla man har. Att dela sin lägenhet med släkt och vänner som kommer resande från andra länder är både en nödvändighet och en glädje, kan man tänka sig.

Flera idéer – från detaljer till helhet
Ett antal idéer kom upp. En social science park skulle kunna samla forskning och processer, där intressenter från olika sektorer möts och lär av praktiker? För att frigöra förmågor och initiativ hos personer som skulle ha stor nytta av en utvecklad delandeekonomi är kanske basinkomst, medborgarlön, det som ger bäst förutsättningar? Integrationen skulle kunna utvecklas när boende och aktiviteter för gäster från andra länder blir enklare att organisera? Kanske har försäkringsbolagen en ny uppgift i att tillhandahålla en ny typ av ”delandeförsäkring” när flera personer gemensamt ansvarar för en viss produkt eller funktion? Eller skulle utvecklande av Sharing Cities må bra av att docka an till BID-processer? (Se nedan). Många idéer ventilerades och en slutsats blev att mycket av delandeekonomins fördelar hänger samman med andra förutsättningar i samhället. Ett behov av att se på fenomenet ur ett helhetsperspektiv uttrycktes.

Vem ska dra nytta av och bygga vidare på värdet?
Värdeskapandet är också en intressant fråga. Vem drar nytta av de värden som genereras? När globala aktörer som Uber tjänar pengar på lokala aktiviteter dräneras den lokala ekonomin. Det optimala vore att delandeekonomin kan bidra till ett lokalt växande i verksamheter, sysselsättning och livskvalitet. Avvägningen mellan olika nyttigheter måste därför bli en viktig del av ett Sharing City – projekt, som jag ser det.

Käring-ekonomin
För hundra år sedan fanns en social kontroll och en självklar rollfördelning, som gav liv åt det lokala. Naturligtvis är det inte fattigdomen och eländet för hundra år sedan vi vill ha tillbaka, men det fanns en närhet och en hjälpa-varandra-mentalitet som kan symboliseras av den portvakts-käring som hade koll på vad som hände på gården. Och som också kunde be om hjälp när så behövdes. Någon liten del av käring-ekonomin kanske vi skulle behöva även i framtiden.

Länktips: www.firsttoknow.se

http://smartakartan.se/

http://www.kollekogbg.se/

http://sharingcities.eu

BID-processen i Floda http://www.bidsweden.se/floda.html

Wikipedia om testbädd: ” I stora utvecklingsprojekt är en testbädd en plattform och miljö för utveckling och testning av prototyper. Testbädden kan användas för rigorösa experiment och utvärdering av nya tekniska standarder, verktyg, principer och vetenskapliga teorier.”

Ett tips till Julia Skott

Idag läser jag Julia Skotts krönika i ETC Göteborg om svårigheten att skriva en krönika. Världen förändras och det som tar allt större plats passar inte in i den världsutveckling som många av oss önskar. Antidemokrater och högljudda demonstranter samlas för att de vill slippa se flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm. Solidariteten som var bärande på 70-talet har knappt femtio år senare förbytts i en allt tydligare antisolidaritet. Hur kunde det bli så?

Fest
Julia Skott skriver om skrivkrampen, om hur svårt det är att skriva om en gullig katt när världen ser ut som den gör. Samtidigt är det kanske just det som är viktigt. Att vi ägnar tid och kraft åt det som stärker det goda samhället. Att vi medvetet ägnar tid åt små saker. Tusentals personer besökte Ö-festen på Ringön i helgen. Det fanns en påtaglig förväntan och glädje i den folkfest som Ö-festen har blivit. Människor kom dit för att det var inbjudande, trevligt, god mat, underhållning och många intryck, lite försäljning och annat. Som en gatufest ska vara, fast på gatorna i ett område som ännu så länge sällan får besök.

Lockelse
Dragkampen om hur samhället ska utvecklas pågår hela tiden. Den partipolitiska dragkampen har sin plattform hos traditionella mediebolag och public service. En annan dragkamp pågår i sociala medier, inte minst genom de trollfabriker och subversiva sajter som målmedvetet spelar på känslor hellre än fakta. Hat och hot lockar uppenbarligen. Sanningen relativiseras.

Berikande
I detta läge blir det viktigt att genomföra en gatufest, som häromdagen på Ringön. Att mötas och umgås, att få lite nya intryck och kanske hitta något som man inte visste fanns. Få inspiration av andra. Hatet ska inte mötas med hat. Det ska mötas med mat, med glädje och upptäckaranda. Folkfesten på Ringön är en vinst för ett demokratiskt samhälle, där människor möts och berikar varandra.

Länktips: (Krönikan lär snart dyka upp på)  https://goteborg.etc.se

www.circleisland.se

www.saltet.org

Fixoteket i Rannebergen: En del återstår

Bostadsbolaget i Göteborg, som är en del av allmännyttan, har med hjälp av ett antal motiverade och flitiga studenter inrättat det man kallar Fixoteket strax intill Rannebergens centrum, en av förorterna i stadsdelen Angered. Cirkulära Göteborg vid Kretslopp och Vatten i Göteborg, Miljöbron m.fl. har medverkat i processen att förverkliga idén om ett Fixotek. Utan egentliga resurser och utan budget har engagerade studenter och andra lyckats forma en tilltalande interiör, som ser inbjudande ut.

Funktioner
Fixoteket ska enligt sin egen beskrivning fungera på flera samtidiga sätt.
I bytesrummet får hyresgäster lämna in överblivna saker, som fungerar, men som inte längre har behov av. Leksaker, mindre möbler osv.
I de två verkstäderna finns möjlighet att snickra, laga, måla och göra sådant som villaägare har hobbyrum till. Vissa verktyg finns på plats.
I syhörnan får man sy om och sy nytt på en symaskin och med hjälp av tygbitar som finns på plats.
I hela Fixoteket finns det dessutom inspirerande inredningslösningar, som är tänkt att väcka nya tankar, förlänga livslängden på fungerande detaljer och ge de boende nya idéer.

?-tecken nummer ett
Lokalen är inte så stor, kanske 65 kvm och har tidigare använts som omklädningsrum för hantverkare m.m. I praktiken kostar därmed lokalen inget extra för Bostadsbolaget – man hade ju lokalen redan tidigare. Just på frågan om ekonomi och budget uppstår dock det ena frågetecknet för min del. Det framkommer att Bostadsbolaget inte har räknat på vad ombyggnaden kostade eller vad man räknar med för driftskostnader. Det gör det svårt att föreslå andra fastighetsägare att kopiera upplägget – man vill ju veta vilka engångskostnader det innebär och vilka långsiktiga driftskostnader ett Fixotek innebär.

?-tecken nummer två
Den andra frågan som blir hängande i luften är den om bemanning. Ett ställe där hyresgäster ska kunna lämna in fungerande prylar i ett ”bytesrum” riskerar att snabbt fyllas med osorterade saker, som ingen vet riktigt vad man ska göra med. En verkstad där det finns verktyg att ”låna” tenderar tyvärr att överutnyttjas på så sätt att lånade verktyg försvinner – det finns det gott om exempel på även i bostadsrättsområden och där folk med höga inkomster bor. Behovet av att fixa, laga och byta prylar är stort, men att det skulle kunna fungera på en självorganiserande nivå är inte sannolikt. Det behövs någon på plats som tar ansvar, som har lite pondus och ”bestämmer” vad som får göras och inte. Inte minst behöver saker hela tiden återställas till sin tänkta plats, kläder sorteras, städning göras ett par gånger om dagen osv osv.

Arbetstillfällen
Tanken med ett Fixotek är god och det finns andra snarlika projekt på gång både i Göteborg och på andra ställen. Bland annat måste det finnas en öppning för att driva vissa delar av återbruksbranschen på kommersiell grund. Det måste gå att dra in intäkter så att folk kan försörja sig på sitt arbete. Upcycling är svårt och kräver kunskap, idéer, förmåga och blick för vad som kan efterfrågas. Fixoteket är en god dellösning i helheten, men löser inte hela behovet. Man borde involvera Göteborgslokaler i huset intill, som sitter på outhyrda butikslägen. Man borde tillsammans över bolagsgränserna passa på att skapa något som påminner om Re:Tuna i Eskilstiuna eller något liknande, så att det finns utrymme för fler produkter, lite mer verkstadsyta för att ta hand om mer än ett eget par jeans eller den egna tavelramen. Ett sådan satsning skulle ju dessutom kunna ge sysselsättning åt arbetslösa i Rannebergen.

Det nya Fixoteket behöver en driftsform tillsammans med civilsamhället, troligen en existerande eller ny förening. Och ett uppskalat Re:Makery i Göteborgslokalers tomma lokaler skulle kunna ge liv åt centrum och skapa arbetstillfällen.

Tips:
Kollaborativa Göteborg skriver om invigningen här https://www.instagram.com/p/BYJBG-FlCTh/?taken-by=kollekogbg

Vem kan hålla mot och inte med?

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Delning börjar kanske med trygghet?

Delningsekonomin är på frammarsch. Delandet och tillgången till en produkt eller funktion är viktigare än att faktiskt äga den. Det finns flera fördelar med detta. Ett antal produkter används väldigt sällan och det blir på så sätt resurssnålt och ekonomiskt fördelaktigt att färre produkter används oftare. Delning är det enklaste formatet i en vildväxt flora av metoder för det som också brukar räknas in i en cirkulär ekonomi, där vi minskar flödena som genererar avfall. Att dela en produkt med andra är inget nytt. Det har människor gjort i alla tider.

Inspiration
Om man vill komma igång med något initiativ för att dela en befintlig produkt meden  andra kan man börja med att kika på den här sidan: http://greenhackgbg.se/tips/?mid=4338&shareid=undefined där det finns en del tips och ett av tipsen handlar om att sätta upp små klistermärken som visar vad man vill dela med sig av.

Reservprylen – backup:en
Frågan är om inte en typisk ingång till delningsekonomin är att säkerställa en backup-lösning. Man har en ”viktig” produkt hemma, kanske en fjärrkontroll till en apparat, eller en batteriladdare till en dator eller en ofta använd hushållsapparat. För att vara säker på att alltid kunna ladda sin dator, fjärrstyra TV:n om barnen gömt fjärrkontrollen eller om man varje dag vill producera färskpressad juice kan man förvissa sig om att det finns en likadan produkt att låna i närheten. En backup, en reservpryl, som man kan få tillgång till på några få minuter om det kniper.

Beteendet måste vara naturligt
Det kan vara ett sätt att skapa mervärden kring delningsekonomin utan att egentligen behöva ta ställning till överkonsumtionen eller det ekologiska fotavtrycket. När vi väl vant oss vid att låna saker av grannen eller någon vi känner, blir det naturligt att även låna sällanprodukter som en borrmaskin eller något specialverktyg. När väl beteendemönstret börjar sätta sig, blir det fullständigt naturligt att göra gemensamma sällaninköp. En gästsäng, en släpkärra till cykeln osv. Det måste kännas enkelt och naturligt.

Det tror jag är en framkomlig väg.
Börja med mervärden och trygghetskänslan, fortsätt sedan med sällanprodukterna.