Cirkulära Leuven – ett exempel

Den 18 november genomförde Göteborg Stad en webb-workshop i förstudien för Cirkulära Göteborg, ett projekt som ska skapa förutsättningar för en cirkulär omställning i Göteborg till 2030. Just nu handlar arbetet om att ta fram en handlingsplan. Staden vill driva på och ge förutsättningar för ett cirkulärt Göteborg, bland annat genom att hitta former för samverkan inom och utom stadens organisation. Etableringen lär pågå under något år, särskilt som det behöver klarna på vilket sätt andra aktörer ska involveras i arbetet, både på styrande och genomförande nivåer. Vem ska exempelvis ta vilka beslut och vilket ansvar?

Leuven går före
Bland det mest intressanta som nämndes på workshopen var de exempel på andra europeiska städer som kommit en bit på väg i sitt arbete att främja omställningen till en cirkulär ekonomi. Det finns mycket att återge. Jag fokuserar här på den belgiska staden Leuven. Under ledning av en social-liberal borgmästare, Mohamed Ridouani, har en fristående organisation bildats – Leuven 2030 – där det konkreta arbetet beslutas och genomförs. Leuven-initiativet är värt att titta närmare på.

Leuven stadshus

Leuven 2030 – en unik plattform
Hälften av kostnaderna för samverksansplattformen Leuven2030 tas av staden, medan inflytandet fördelas lika för de fem kategorier som bjudits in: näringslivet, akademin, civilsamhället, stadens bolag och förvaltningar. Vem som helst kan dessutom bli medlem och låta sig representeras i någon av de fem kategorierna. I översiktsprogrammet för Leuven2030 hittar jag ett antal målsättningar som handlar om klimatneutralitet på flera områden, hållbar konsumtion, en uthållig, resilient, stad, lokal energiproduktion och delande av kunskaper och innovationer. Här finns åttio genomförandepunkter i tretton program. Som ansats är det ambitiöst.

Alla tycks dra åt samma håll  – en styrka
Som en del av arbetet har Leuven 2030 tagit fram en omfattande roadmap, en karta och verksamhetsplan för ”Circular Leuven”, dvs hur staden ska ta tag i det som kallas cirkulär ekonomi. Strukturen på det hela är mer imponerande än de faktiska genomförandeexempel som nämns. Reparationsverkstäder, cykelbanor och internetstöd för olika initiativ är lågt hängande frukter och sticker inte ut specifikt. Däremot får man känslan av att alla i staden tycks dra åt samma håll, oavsett vilken del av samhället man är verksam i. Där ligger en ovanlig styrka – i delaktigheten och i de gemensamma målen.

Bra försök att knyta ihop olika sektorer
På ett tydligt sätt kopplar styrdokumenten även ihop olika sektorer i samhället, så att det blir naturligt att det som görs även får en socialt utjämnande funktion. I alla fall som utgångspunkt – hur det hela till slut landar efter pandemier och andra svårigheter återstår att se. Att staden månar om sitt kulturarv i form av gamla byggnader är tydligt och där återfinns säkerligen en del av identiteten som medborgarna kan relatera till.

Återigen saknas gränsdragningen mot det som INTE ingår
Tyvärr saknas – som så ofta i den här typen av processdokument – en uppräkning av vad som INTE ingår i upplägget och vilka svårigheter man identifierat, men valt att ännu så länge INTE adressera med någon programrubrik. Särskilt i beskrivningen av ”Circular Leuven” och vad som ska göras blir det tydligt att det finns stora luckor i vad som omfattas av projektet. Och det är en mina generella invändningar mot många av dessa och liknande projekt och processer, att man inte vinnlägger sig om att identifiera det INTE kan lösas med projektet ifråga.

Vi måste tänka helhet
Tänk om nybyggnation av stadsdelar skulle planeras på det sättet. Att istället för att redovisa vad som inte ingick av busslinjer, trottoarer eller gatubelysning skulle folk bara få uppleva faktum. Vi brukar tänka helhet, men tydligen ännu inte när det gäller omställning till en cirkulär ekonomi.

Länktips:
Leuven 2030 https://www.leuven2030.be/english
Cirkular Leuven https://roadmap-en.leuven2030.be/pdf/Circular_Leuven.pdf

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 2

Hur ser etablerade svenska teknikexportföretag på cirkulär ekonomi? Det var temat för ett webbinarium den 12 november arrangerat av bl.a. Teknikföretagen. Jag lyssnade och noterade.

Fyra faktorer spelar stor roll
Elinor Kruse från Teknikföretagen inledde med att nämna de fyra faktorer som hon ser driver utvecklingen: utvecklingen av nya affärsmodeller, digitalisering, samarbete och forskning/innovation. Hon bedömde också att företagen tänker långsiktigt och vill finnas kvar. EU:s Green deal kan bli viktig, liksom städernas utveckling, menade hon.

Kännetecken
Företrädare för Husquarna, ABB och Kone fick därefter berätta mer i detalj hur deras företag adresserar cirkulär ekonomi. Några ord återkom i inläggen: långlivade produkter, digitalisering, servicenivå, kvantifiera kvalitet, Sverige som testmarknad, lokal anpassning, tålamod och våga göra misstag för att lära sig av dem. (Den som vill ha mitt referat på tolv ppt-sidor kan höra av sig, så mejlar jag).

Säkra betalflöden kan vara en fördel
I de följande kommentarerna förtydligades några detaljer. Inte alla företag arbetar med cirkulära lösningar idag. Å andra sidan kommer den cirkulära ekonomin att involvera flera företag i affärsuppläggen. Nyttjandeförsäljning är fortfarande i en testfas. När intäkterna blir mer periodiserade över tid – i och med nyttjandebetalning – kommer likviditeten kortvarigt försämras, men prognoserna för intäkter bli mer förutsägbara, något som hjälper företagen i deras diskussioner med banker och långivare.

Olikheter och långsam implementering
De exportföretag som medverkade tycks till viss del förändra sina affärsmodeller i någon form, söka mer samarbete, minska sin miljöbelastning och sikta på högre kvalitet, mer digitalisering etc. Och det låter ju lovande, även om det självfallet tar lång tid för stora företag att rulla ut helt nya koncept på alla sina marknader. De lokala marknaderna ser väldigt olika ut. Någon nämnde t.ex. Swish, som är mycket etablerat i Sverige men som inte finns i USA.

Följande frågor bör ställas till företagen vid nästa tillfälle
Ett kort lunchseminarium hinner inte täcka alla aspekter, men här några frågor som det skulle vara intressant att få belysta:
 – Vilket eller vilka företag är vår tids Facit, dvs kommer inte att finnas kvar när den cirkulära ekonomin är mainstream?
– Vilka företag kommer aktivt att bromsa omställningen från linjära till cirkulära flöden och värdekedjor?
 – Hur ser kopplingen ägande/risker/ansvarstagande ut när de nya modellerna satt sig?
– Vem vill investera i vinstdelning?
 – Vad behöver staten och det offentliga bidra med för att främja utvecklingen, samt hur ska EU bäst främja omställningen?
 – Vilka vilka yrken kommer att behövas personal till och vilka utbildningar saknas?

Det idag obetalda arbetet måste inkluderas i de nya uppläggen 
Min slutsats är att det har skett ett visst uppvaknande hos en del exportföretag, men att det fortfarande är en lång väg kvar att gå. Ingen nämnde bekymret med det arbete som kommer att behövas, men som det saknas ansvarig för och därmed också ett affärsupplägg som kan ge vinst. Primärt handlar det om det arbete som behövs för att upparbeta befintliga produkter så att de får ett nytt och helst ökat värde på marknaden. Den gamla gräsklipparen måste exempelvis tas om hand, värderas, kanske transporteras, repareras, bytas delar på och föras in i det aktiva sortimentet igen – allt detta arbete måste få sin ekonomi. Och inte bara en gång. Och arbetet måste finansieras av en kund. En ”begagnad” produkt måste få kosta mer än en ny om man förenklar problemet. Samtidigt som kunden upplever ett högre värde på den tjänst eller nytta man betalar för.

Tankefel
Det tankefel som vi alla bär med oss är att de vinster vi byggt välståndet på under industrialiseringens och masskonsumtionens tidevarv per automatik innebär att någon förlorat. I arbetstid, i livsvillkor eller andra uppoffringar. Ända sedan slavarbetare importerades till bomullsplantagerna i södra USA har gratisarbete – eller nästintill gratisarbete – varit en del av välståndspyramiden. Någon har betalat priset för de vinster som berikat andra. I en balanserad cirkulär ekonomi finns inte utrymme för detta sätt att generera vinst.

Förenklat: Vi behöver alla betala varandra för att klia varandras ryggar, samtidigt som en stor del av arbetet tillgodoräknas staten i form av skatt.

Länktips: Del 1: här

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 1

Cirkulär ekonomi är en viktig komponent i det hållbara samhället. Under detta märkliga pandemiår har jag haft förmånen att vara delaktig i uppstarten av Orust Återbruk, som med visst stöd från Leader Södra Bohuslän kunnat komma igång. Mer om det en annan gång. (Se länk till Återbruket nederst).
Här ska jag dock fokusera på ett par andra saker, i två olika blogginlägg, där båda illustrerar hur långt – eller inte – vi kommit när det gäller förverkligandet av cirkulär ekonomi.
Jag börjar här med regeringens strategi för cirkulär ekonomi som kom i juli 2020, en skrift på 32 sidor. Den kommenterar jag här nedan. Häromdagen deltog jag även i ett webbinarium arrangerat av Teknikföretagen, där ämnet för dagen var cirkulär ekonomi och export. Det eventet kommenterar jag inom kort i del 2. (Se även länkar i slutet av detta inlägg).

Som ett vykort, inte som en karta eller en handbok
Regeringens strategi för cirkulär ekonomi fokuserar på de materiella flödena och fyra olika fokusområden, där man vill främja utvecklingen.
Man nämner hållbar produktion och produktdesign, man talar om konsumtionsmönster, om giftfria kretslopp och berör ytligt behovet av nya affärsmodeller. Generellt kan sägas att strategin förhåller sig som vykortet till verkligheten. Det är en riktig beskrivning, men bilden hjälper inte den som vill orientera sig i en föränderlig värld. Strategin är ingen karta, ingen handbok.

Lönsamhet – för vem?
Ett exempel är begreppet ”lönsamhet” som tas upp på sidan 21. Lönsamhet är viktigt, skriver man, men preciserar inte vems lönsamhet som avses. Ska företagen – vilka företag ? – vara mer lönsamma i en cirkulär ekonomi, eller om det är konsumenter eller samhället som ska tjäna på den cirkulära ekonomin? Det hela landar i ett begrepp som är viktigt att det finns med – lönsamhet är viktigt – men hur denna lönsamhet ska bidra till ett mer sammanhållet och långsiktigt uthålligt ekonomiskt system beskrivs inte.
Det hade kunnat stå något om riskkapital i en cirkulär ekonomi, något om ägande, om kostnadstäckning, om risktagande, om försäkringar, om utmaningar när produktförsäljning övergår i tjänsteförsäljning och när ett delat ansvar ska matchas mot utkrävandet av ansvar. Det är stora vita fläckar i strategin, som inte ens nämns att de inte tas upp.

Hur ska kostnader fördelas?
Det är problematiskt att behovet av en ny avfallsdefinition inte betonas mer i strategin, att cirkulär ekonomi innebär nya värdekedjor och att dagens gratisarbete behöver hitta sätt att ingå i de nya värdekedjor som ska bära produkterna varv efter varv i reparationernas, värdesäkrandets och up-cyclingarnas tid. Hur kostnaderna för det idag icke utförda arbetet ska fördelas står det inget om. Inte heller att det kommer att krävas helt nya jobb och företag som täcker in de delar av det cirkulära maskineriet, som idag inte existerar. Och som behöver kostnadstäckning, lönsamhet och rimlig vinst.

Icke godkänt
Sammanvägningen av marknadsekonomins upp- och nersidor, samhällets behov av skatteintäkter – hur ser en cirkulär moms ut? – och att systemet blir socialt utjämnande nämns över huvud taget inte. Man kommer på slutet in på civilsamhällets roll i omställningen och sträcker sig så långt som till att uppmuntra second-handförsäljning och loppisar…
Det är inte mycket till mainstreamtänkande i det, snarare en verklighetsflykt. Som om det finns två framtider, en traditionell framtid med business-as-usual och dels en ”cirkulär”, som är lite exotisk, för entusiaster som vill dela en gammal gräsklippare med varandra, typ…

Mer info
Tyvärr är det ett mönster att analyser, strategier och vägledande dokument har stora brister. Jag återkommer inom kort med del 2 av denna analys. Påminner också om att jag nyligen skrev om ett IVA-seminarium som inte heller klarade av att adressera helheten. http://christerowe.se/2020/10/nr740-bara-delvis-ratt-i-iva-rapport/

Länk till Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se/

Länk till strategidokumentet från regeringen: här

Länk till del 2 här

Långlivat – en utställning

Cirkulär ekonomi och återbruk är två teman som jag ofta återkommer till. Tisdagen den 23 juni 2020 invigs utställningen ”Långlivat” på Nääs Slöjd & Byggnadsvård i närheten av Nääs slott i Lerums kommun. Utställningen är utomhus, pågår till i början av oktober och kopplar samman byggnadsvård med just cirkulär ekonomi och återbruk. Under våren 2020 har jag bistått projektledarna med lite tips, idéer och textförslag till utställningen. Även Tobias Jansson har medverkat på liknande sätt i processen.

Byggnadsvård hänger ihop med cirkulär ekonomi och återbruk på flera sätt
Jag ska inte avslöja för mycket här, men det finns flera viktiga aspekter av byggandet, våra bostäder och hur vi ser på vårt ägande som har betydelse för den cirkulära ekonomin. Ta bara det att hus många gånger har byggts före vår tid, används av oss och står kvar efter oss – de lever på så sätt i en annan rytm än vi själva. Hur ser vi på tid som resurs? Tid är ju faktiskt det enda vi har och att använda tiden väl är kanske en avgörande aspekt av detta att vara människa. Samt att underlätta för andra att göra kloka val och ta bästa besluten. En idé är att t.ex. fördokumentera ombyggnader med foton och anvisningar så att rivning underlättas. Att riva måste ju ske minst lika omsorgsfullt som att bygga om material och delar ska kunna återbrukas.

Långlivat
Så här ser inbjudan ut från projektledarna.
https://lnkd.in/JsgDPR och lite mer information
https://www.slojdochbyggnadsvard.se/aktiviteter-och-utstallningar/langlivat/

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Det duger inte att någon annan ska göra det rätta

Nätverket Sustainability Circle har under tio år arbetat i Sverige för att lyfta industrins underhållsarbete. Smart Maintenance kallar man det nu, och det är säkert en bra profilering för att putsa bort gamla fördomar kring det tidigare lågprioriterade och nedvärderade arbetet med att hålla hjulen igång. (På tal om underhåll och underhållning – har ni tänkt på att Macken, Roys och Rogers bilverkstad, nu faktiskt har fyllt 30 år!).

Två vägar att få industrin att välja hållbarhet
I sitt senaste nyhetsbrev beskriver Sustainability Circle inledningsvis vår tids utmaning helt korrekt. Det viktiga är att se till att problem inte uppstår. Sedan ser man två vägar framåt för att stimulera mer av ”miljövänliga” lösningar i industrin. Eftersom det är dyrare med dessa lösningar än de ”miljöovänliga” ser man bidrag som den ena lösningen. Skattebetalarna ska hjälpa företagen att ha råd att göra rätt. Den andra vägen är lagstiftning, hävdar man. Förbud att förstöra planeten. Se urklipp ur nyhetsbrevet här:

(Ur nyhetsbrev från Sustainability Circle maj 2020)

Det räcker inte med tvång eller bidrag
Jorden har inte råd att vi först gör fel för att vi därefter ska korrigera för gjorda fel, hävdar man korrekt. ”Det måste bli rätt från början.” Men sedan hamnar man i traditionella synen på miljöfrågor. Att det är ”vänligt” att göra rätt. ”Miljövänliga” lösningar kostar mer än de ”miljöovänliga”. Som om rätt och fel skulle handla om att vara snäll eller inte mot planeten. Det kortsiktiga perspektiv som präglat stora delar av industrin under efterkrigstiden är ohållbart och skiner igenom i texten. Det måste bli rätt från början och därmed otänkbart att producera ”miljöovänligt”. Det ska inte vara nödvändigt att tvinga kunderna att köpa rätt lösningar. För de ska inte erbjudas. Än mindre ska skattebetalarna kompensera industrin för att den länge gjort fel som tagit fram dessa ”miljöovänliga” alternativ, lösningar som nu i snabb takt kör planeten i diket. Artutrotningen, klimatpåverkan och resurshushållningen är delvis redan inne i kritiska skeden. Då duger det inte att passivt vänta på bidrag eller lagstiftning, och att någon annan gör det rätta.

Ett annat sätt att räkna
En lösning är att proaktivt hitta ekonomin och argumenten i de lösningar som gynnar såväl leverantören, kunderna som en hållbar utveckling ur alla aspekter. Det finns både historiska och näraliggande exempel på detta. Det är idag billigare att producera el från solceller än genom att elda fossila koltillgångar, för att inte tala om att koka vatten på en kontrollerad kärnreaktion med 70%-iga förluster.
Längre livslängd på maskiner och produkter gör att det blir fullt möjligt att relativt säkert kalkylera på hyresintäkter eller driftsrelaterad ekonomi vid industrianläggningar. Att ta betalt per producerad enhet skapar gemensamma incitament till att hålla liv i maskiner och system under längre tid. Detta kan bli mer lönsamt för både producent, industrikund, konsument och resurs- och energianvändningen. Underhållsbranschen har alla förutsättningar att ta täten i denna utveckling.

Ekonomi baserad på nyttjandetid
Industrinätverkets medlemmar skulle kunna gå i täten för en smart omställning till den nya ekonomin. En ekonomi som bygger mer på nyttjande och driftsparametrar än på det traditionella tänket. Den gamla ekonomin handlade om kalkyler kring investering och avskrivning och fokuserade på försäljning av maskiner och sålde även ansvaret för maskinernas fortsatta liv. Kunden övertog ansvaret för allt. Men det går att lägga grunden för bevarande av upparbetade värden och skapa en tydlig win-win för alla inblandade parter, inklusive planetens hållbarhet. Maskiner som är byggda för att hålla länge och tas om hand på ett planerat sätt ger bättre kalkylunderlag och säkrare prognoser. Ansvaret för maskinen stannar kvar hos tillverkaren, som får betalt per driftsenhet eller per tid.

Konkurrensfördel
Dessutom finns här en konkurrensfördel för Sverige i den kunskapsdel och utbildningsnivå som följer med en industri som utgår från en funktionsekonomi. Det blir viktigt att ha rätt utbildad personal – något som ger svenska företag ett försprång gentemot de länder som startar på en lägre löne- och kunskapsnivå. T.ex. kunskap om kundens kund, hur maskinanvändaren behöver agera för att i sin tur vara attraktiv för slutkund etc.

Samarbete istället för konkurrens
En annan spin-off från detta sätt att räkna är att det stärker banden mellan företag, som måste lita på varandra och som behöver ta del av varandras prognoser, svårigheter och utmaningar. Förståelsen ökar och samarbete blir på så sätt viktigare än konkurrens till varje pris. Användaren blir på så sätt involverad i produktutveckling och mjukvara kring maskinen och systemen optimeras snabbare. Alla vinner på optimering och bättre prestanda. Inte minst mindre industriområden borde vara väldigt intresserade av denna utveckling, eftersom man då skapar stabilare underlag för framtiden.





Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Underhåll för andra gången

För två år sedan besökte jag Underhållsmässan på Svenska Mässan och skönjde tendenser till insikter hos utställande företag att de sitter på ett par hörnstenar i den nya ekonomin. Den ena handlar om att förlänga livslängd på produkter och den andra om att erbjuda rätt förutsättningar för en tjänstifiering av maskindriften i industrin. Istället för att sälja en maskin skulle leverantören kunna erbjuda en månadsavgift eller ”per-enhet-avgift” för att en viss maskin gör sitt jobb hos kunden.

Förväntningar
Som jämförelse kan det vara intressant att först läsa vad jag skrev 2018 efter mitt besök på Underhållsmässan: http://christerowe.se/2018/03/nr600-underhall-gar-fore-i-omstallningen/ . Den två år gamla texten andas tillförsikt och nästan optimism – det känns som att ganska snart kommer fler och fler leverantörer se sin roll ur de två perspektiv jag nämnde inledningsvis. Förlängd livslängd bromsar in nyanskaffningsbehoven och innebär därmed besparing både ur miljö- och kostnadsaspekt. Modularitet på IT-sidan borde kunna kompensera för behovet av uppdateringar för att säkra nya funktioner. Mjukvaruuppdateringar för att ha rätt maskinprestanda borde vara standard idag. Professionellt och väl dokumenterat underhåll är centralt i sammanhanget. Företagens utveckling och ”Greta”-effekten borde ha fått genomslag. 2020 års mässa borde kunna visa hur långt man kommit i underhållsbranschen, tänkte jag.

Start-ups i framkant
Och visst händer det några saker. Jag lyssnar på tre start-ups som ligger i startgroparna med varsin IT-lösning. Ett företag håller på med produktionsuppföljning för att identifiera kostnader i samband produktionsstopp (Flow Process Sweden AB). Ett annat har tagit fram en plattform för att enklare skapa VR-utbildningar för driftspersonal. (Gleechi AB). Ett tredje har en hjälpmedel för att sortera och analysera data i realtid, bland annat för att identifera och flagga för onormala flöden innan något händer. (Gemit Solutions AB). Alla dessa tre start-ups har naturligtvis hittat delnischer som kan hjälpa företagen att minska kostnader, förhindra driftstopp och få en säkrare produktion.
Ett annat företag, Eye at Production AB, har en enkelt riggad kamera-övervakning, där mobiltelefonen dokumenterar produktionsstörningar visuellt så att operatörer kan åtgärda rätt problem. Visuellt och tydligt visat på mässan.
Det är många sådana lösningar på mässan. Hjälpmedel för att bli bättre på detaljer; lösa problem innan de blir stora bekymmer; hantera data och snabbare förstå vad som behöver göras. Men fortfarande inte systemskiftande.

Dellösningar i rätt riktning
Jag hittar Niklas på Nordic Lubricants AB – en del av Castrol Industrial som är en del av BP – som ger andra exempel på hur underhållsbranschen utvecklas. (Tack för hjälpen, Niklas!) Stolt berättar Niklas om kunder som återanvänder 100% tvättvatten från rengöring av komponenter. Rengöringsvätskan blir i deras fall en del av en återbrukslösning, där vätskan återanvänds som skärvätska i avancerade processer. Detta sparar både miljö och kostnader.

Skydda befintliga konstruktioner
I ett hörn av mässan hittar jag Pentec från Nässjö, som har ett Svanen-märkt material som tätar och reparerar betong. När betong spricker och armeringsjärnen börjar rosta är det stor risk att stora konstruktioner, balkonger, broar och annat måste rivas. Med Pentecs material kan livslängden på betongkonstruktioner förlängas. Att ta hand om det som redan kostat i framtagande, transporter och byggande är naturligtvis en bra miljöåtgärd. Lösningar som gör detta möjligt behöver synliggöras.

Från Pentecs hemsida

Letar….
I den glest besökta mässan – Corona-relaterat? – är det så få besökare att en del montrar är obemannade. Utställarna passar på att besöka varandra.
I den tomma forskarmontern från RISE hittar jag i alla fall en flyer om en gratis tvådagskurs i ”Smart och proaktivt underhåll”. Den första dagen ska ge en introduktion i det senaste inom smart underhåll, konkreta fall och cirkulär ekonomi. Några små ansatser till systemförändring kan skönjas. Men då får man leta ordentligt.

Inte i år heller
Naturligtvis har utställarna anpassat sin kommunikation till de förväntade besökarna. Underhållspersonal, servicetekniker och praktiker vill se hur de kan förenkla sitt arbete. Men ibland önskar man att företagen pekar ut en riktning – vart man är på väg och vilka steg man tar i den riktningen.
Underhållsbranschen missar fortfarande att tydligt ta täten för den nya ekonomin, trots att man sitter på lösningar som alla kommer att behöva och vilja ha.

Kemikaliefrågan och ansvaret

Forskaren Christina Rudén har haft regeringens uppdrag att utreda ”Framtidens kemikaliekontroll”, (SOU 2019:45), en rapport på dryga 250 sidor, som presenterades på Världskulturmuseet den 5 december 2019. Den som följt kemikaliefrågan känner till att REACH-systemet sjösattes för att skapa ordning och kontroll över de kemikalier som används inom EU. Bekymret har bl.a. varit att varje ämne har betraktats var för sig. Det nya med Rudéns förslag är att införa gruppvisa bedömningar av kemikalier. Snarlika molekyler kan ofta antar ha samma egenskaper och kan därför rimligen bedömas som grupp. Kombinationer av kemikalier kan också vara skadliga för människa och miljö även om ämnena var för sig inte tycks innebära någon risk. Med hundratusentals kemikalier i omlopp är frågan angelägen. Vi vet ju inte vad vi utsätter oss själva, våra barn och vår omgivning för.

Ingen kommer undan
Kemikalier finns i vår närhet hela tiden. I luften, i vattnet, i maten och i de produkter och miljöer som vi vistas i. När REACH lanserades arbetade jag på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och vi ordnade en mycket välbesökt seminariedag som handlade om den analys som Margot Wallström låtit göra av sitt eget blod. Många främmande ämnen finns i vårt blod och exakt vad dessa ämnen ställer till med vet vi inte. Att det kan finnas samband mellan minskad fertilitet, ökande allergier och andra sjukdomssymptom är i alla fall inte osannolikt.

11 skarpa förslag
Christina Rudén har i sin utredning landat i en förslagslista med 11 punkter, som delvis kan genomföras på nationell nivå, delvis på EU-nivå.

Viktigast är antagligen just detta att all lagstiftning inkluderar blandningar av kemikalier. (Ovanstående är hämtat från rapporten). Det duger inte att fortsätta att se varje ämne isolerat.

Varför är det OK att skada människor och miljö?
På ett plan kan man hävda att vår samtids användning av kemikalier är ett test på vilket slags samhälle vi vill ha. Ska det vara fortsatt tillåtet att skada ekosystemet bara för att ett visst ämne samtidigt gör en viss nytta? Ska företag få fortsätta att tjäna pengar på nyttan och samtidigt få ignorera nackdelarna med sin produkt? Kan vi långsiktigt ha ett näringsliv som skadar samhället och vår livsmiljö? Måste inte varje ansvarstagande företag inse att exploatering av människor och miljö är oacceptabelt?

Onödiga kostnader om etiska principer fått råda
När jag läser de 11 förslagspunkterna i Christina Rudéns rapport inser jag hur mycket kontroller, byråkrati och skattefinansierade kostnader som skulle kunna sparas bara vi hade ett näringsliv som byggde på etiskt sunda principer. Så länge det är OK att tjäna pengar på andra människors olycka och på att miljön förstörs lär inget hända.

Studentmanifestet ett bra verktyg
Men medvetenheten ökar och när studenter från våra högskolor vägrar arbeta för företag som inte tar ansvar kommer mycket att kunna förändras. Studentmanifestet är ett viktigt verktyg för den transformeringen.

Länktips:
SOU 2019:45
https://www.facebook.com/Studentmanifestet/

Fixotek – ett experiment i rätt riktning

Fixotek, platser där människor på ett enkelt sätt kan reparera sina apparater, sy om sina kläder eller få hjälp med tips och råd hur saker kan lagas, har jag skrivit om tidigare. (Se länktipsen längst ner). Göteborgs Stad drog igång fyra Fixotek i fyra olika stadsdelar och nu kommer en summering och utvärdering som verkar gå i rätt riktning. (Se länktips nedan).

En frizon för det oplanerade
När jag besökte Rannebergen för två år sedan pekade jag på några av svårigheterna. Det är naturligtvis svårt att kombinera frivilliga insatser med det som avlönad personal kan och ska göra. Ansvarsfrågor, beslutande om hur saker ska prioriteras, inköp och mycket annat riskerar att bli svårhanterliga när det är oklart hur en yrkesroll ska kombineras med ett ideellt engagemang. Samtidigt är det viktigt att svara upp mot behov, intresse och engagemang hos de boende – de måste känna att de har något att bidra med på något sätt. Om ”samhället” eller fastighetsägaren alltid får sista ordet tappar många sugen. Det måste finnas ett frihetsrum för det oplanerade.

Skapa utrymme för fler idéer
Hammarkullens Fixotek var lite större och hade en annan profil. Både Rannebergens och Hammarkullens Fixotek ska nu enligt den senaste rapporten fortsätta med fastighetsägare som en part. Det låter klokt. Ju mer av kontaktytor som kan skapas mellan de boende och fastighetsförvaltarna desto mer av ömsesidig förståelse kan utvecklas. Det man hoppas är att idéer kring egenföretagande, föreningsdriven ekonomisk verksamhet och nya idéer kan fortsätta att utvecklas som spin-off från dessa Fixotek. Det måste finnas möjligheter att försörja sig på att vara kunnig på ett visst område.

Olika former berikar
Enligt rapporten läggs Bergsjöns Fixotek ner och det i Majorna är inte helt klart hur det ska drivas. Kanske är det ett spirande kooperativ som ska driva en verksamhet i Majorna?

Mångfalden av lösningar får inte bromsas av någon ensidig tro på att bara en driftsform är möjlig. Nyttan på olika nivåer måste stå i centrum. För de boende, för miljön och resursflödena, för kunskapsöverföring, för verksamheter och för samhället.

https://vartgoteborg.se/goteborgarna-gillar-att-aterbruka/ http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/ http://christerowe.se/2018/03/nr602-lyckad-satsning-pa-fixotek