Långlivat – en utställning

Cirkulär ekonomi och återbruk är två teman som jag ofta återkommer till. Tisdagen den 23 juni 2020 invigs utställningen ”Långlivat” på Nääs Slöjd & Byggnadsvård i närheten av Nääs slott i Lerums kommun. Utställningen är utomhus, pågår till i början av oktober och kopplar samman byggnadsvård med just cirkulär ekonomi och återbruk. Under våren 2020 har jag bistått projektledarna med lite tips, idéer och textförslag till utställningen. Även Tobias Jansson har medverkat på liknande sätt i processen.

Byggnadsvård hänger ihop med cirkulär ekonomi och återbruk på flera sätt
Jag ska inte avslöja för mycket här, men det finns flera viktiga aspekter av byggandet, våra bostäder och hur vi ser på vårt ägande som har betydelse för den cirkulära ekonomin. Ta bara det att hus många gånger har byggts före vår tid, används av oss och står kvar efter oss – de lever på så sätt i en annan rytm än vi själva. Hur ser vi på tid som resurs? Tid är ju faktiskt det enda vi har och att använda tiden väl är kanske en avgörande aspekt av detta att vara människa. Samt att underlätta för andra att göra kloka val och ta bästa besluten. En idé är att t.ex. fördokumentera ombyggnader med foton och anvisningar så att rivning underlättas. Att riva måste ju ske minst lika omsorgsfullt som att bygga om material och delar ska kunna återbrukas.

Långlivat
Så här ser inbjudan ut från projektledarna.
https://lnkd.in/JsgDPR och lite mer information
https://www.slojdochbyggnadsvard.se/aktiviteter-och-utstallningar/langlivat/

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Det duger inte att någon annan ska göra det rätta

Nätverket Sustainability Circle har under tio år arbetat i Sverige för att lyfta industrins underhållsarbete. Smart Maintenance kallar man det nu, och det är säkert en bra profilering för att putsa bort gamla fördomar kring det tidigare lågprioriterade och nedvärderade arbetet med att hålla hjulen igång. (På tal om underhåll och underhållning – har ni tänkt på att Macken, Roys och Rogers bilverkstad, nu faktiskt har fyllt 30 år!).

Två vägar att få industrin att välja hållbarhet
I sitt senaste nyhetsbrev beskriver Sustainability Circle inledningsvis vår tids utmaning helt korrekt. Det viktiga är att se till att problem inte uppstår. Sedan ser man två vägar framåt för att stimulera mer av ”miljövänliga” lösningar i industrin. Eftersom det är dyrare med dessa lösningar än de ”miljöovänliga” ser man bidrag som den ena lösningen. Skattebetalarna ska hjälpa företagen att ha råd att göra rätt. Den andra vägen är lagstiftning, hävdar man. Förbud att förstöra planeten. Se urklipp ur nyhetsbrevet här:

(Ur nyhetsbrev från Sustainability Circle maj 2020)

Det räcker inte med tvång eller bidrag
Jorden har inte råd att vi först gör fel för att vi därefter ska korrigera för gjorda fel, hävdar man korrekt. ”Det måste bli rätt från början.” Men sedan hamnar man i traditionella synen på miljöfrågor. Att det är ”vänligt” att göra rätt. ”Miljövänliga” lösningar kostar mer än de ”miljöovänliga”. Som om rätt och fel skulle handla om att vara snäll eller inte mot planeten. Det kortsiktiga perspektiv som präglat stora delar av industrin under efterkrigstiden är ohållbart och skiner igenom i texten. Det måste bli rätt från början och därmed otänkbart att producera ”miljöovänligt”. Det ska inte vara nödvändigt att tvinga kunderna att köpa rätt lösningar. För de ska inte erbjudas. Än mindre ska skattebetalarna kompensera industrin för att den länge gjort fel som tagit fram dessa ”miljöovänliga” alternativ, lösningar som nu i snabb takt kör planeten i diket. Artutrotningen, klimatpåverkan och resurshushållningen är delvis redan inne i kritiska skeden. Då duger det inte att passivt vänta på bidrag eller lagstiftning, och att någon annan gör det rätta.

Ett annat sätt att räkna
En lösning är att proaktivt hitta ekonomin och argumenten i de lösningar som gynnar såväl leverantören, kunderna som en hållbar utveckling ur alla aspekter. Det finns både historiska och näraliggande exempel på detta. Det är idag billigare att producera el från solceller än genom att elda fossila koltillgångar, för att inte tala om att koka vatten på en kontrollerad kärnreaktion med 70%-iga förluster.
Längre livslängd på maskiner och produkter gör att det blir fullt möjligt att relativt säkert kalkylera på hyresintäkter eller driftsrelaterad ekonomi vid industrianläggningar. Att ta betalt per producerad enhet skapar gemensamma incitament till att hålla liv i maskiner och system under längre tid. Detta kan bli mer lönsamt för både producent, industrikund, konsument och resurs- och energianvändningen. Underhållsbranschen har alla förutsättningar att ta täten i denna utveckling.

Ekonomi baserad på nyttjandetid
Industrinätverkets medlemmar skulle kunna gå i täten för en smart omställning till den nya ekonomin. En ekonomi som bygger mer på nyttjande och driftsparametrar än på det traditionella tänket. Den gamla ekonomin handlade om kalkyler kring investering och avskrivning och fokuserade på försäljning av maskiner och sålde även ansvaret för maskinernas fortsatta liv. Kunden övertog ansvaret för allt. Men det går att lägga grunden för bevarande av upparbetade värden och skapa en tydlig win-win för alla inblandade parter, inklusive planetens hållbarhet. Maskiner som är byggda för att hålla länge och tas om hand på ett planerat sätt ger bättre kalkylunderlag och säkrare prognoser. Ansvaret för maskinen stannar kvar hos tillverkaren, som får betalt per driftsenhet eller per tid.

Konkurrensfördel
Dessutom finns här en konkurrensfördel för Sverige i den kunskapsdel och utbildningsnivå som följer med en industri som utgår från en funktionsekonomi. Det blir viktigt att ha rätt utbildad personal – något som ger svenska företag ett försprång gentemot de länder som startar på en lägre löne- och kunskapsnivå. T.ex. kunskap om kundens kund, hur maskinanvändaren behöver agera för att i sin tur vara attraktiv för slutkund etc.

Samarbete istället för konkurrens
En annan spin-off från detta sätt att räkna är att det stärker banden mellan företag, som måste lita på varandra och som behöver ta del av varandras prognoser, svårigheter och utmaningar. Förståelsen ökar och samarbete blir på så sätt viktigare än konkurrens till varje pris. Användaren blir på så sätt involverad i produktutveckling och mjukvara kring maskinen och systemen optimeras snabbare. Alla vinner på optimering och bättre prestanda. Inte minst mindre industriområden borde vara väldigt intresserade av denna utveckling, eftersom man då skapar stabilare underlag för framtiden.





Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Underhåll för andra gången

För två år sedan besökte jag Underhållsmässan på Svenska Mässan och skönjde tendenser till insikter hos utställande företag att de sitter på ett par hörnstenar i den nya ekonomin. Den ena handlar om att förlänga livslängd på produkter och den andra om att erbjuda rätt förutsättningar för en tjänstifiering av maskindriften i industrin. Istället för att sälja en maskin skulle leverantören kunna erbjuda en månadsavgift eller ”per-enhet-avgift” för att en viss maskin gör sitt jobb hos kunden.

Förväntningar
Som jämförelse kan det vara intressant att först läsa vad jag skrev 2018 efter mitt besök på Underhållsmässan: http://christerowe.se/2018/03/nr600-underhall-gar-fore-i-omstallningen/ . Den två år gamla texten andas tillförsikt och nästan optimism – det känns som att ganska snart kommer fler och fler leverantörer se sin roll ur de två perspektiv jag nämnde inledningsvis. Förlängd livslängd bromsar in nyanskaffningsbehoven och innebär därmed besparing både ur miljö- och kostnadsaspekt. Modularitet på IT-sidan borde kunna kompensera för behovet av uppdateringar för att säkra nya funktioner. Mjukvaruuppdateringar för att ha rätt maskinprestanda borde vara standard idag. Professionellt och väl dokumenterat underhåll är centralt i sammanhanget. Företagens utveckling och ”Greta”-effekten borde ha fått genomslag. 2020 års mässa borde kunna visa hur långt man kommit i underhållsbranschen, tänkte jag.

Start-ups i framkant
Och visst händer det några saker. Jag lyssnar på tre start-ups som ligger i startgroparna med varsin IT-lösning. Ett företag håller på med produktionsuppföljning för att identifiera kostnader i samband produktionsstopp (Flow Process Sweden AB). Ett annat har tagit fram en plattform för att enklare skapa VR-utbildningar för driftspersonal. (Gleechi AB). Ett tredje har en hjälpmedel för att sortera och analysera data i realtid, bland annat för att identifera och flagga för onormala flöden innan något händer. (Gemit Solutions AB). Alla dessa tre start-ups har naturligtvis hittat delnischer som kan hjälpa företagen att minska kostnader, förhindra driftstopp och få en säkrare produktion.
Ett annat företag, Eye at Production AB, har en enkelt riggad kamera-övervakning, där mobiltelefonen dokumenterar produktionsstörningar visuellt så att operatörer kan åtgärda rätt problem. Visuellt och tydligt visat på mässan.
Det är många sådana lösningar på mässan. Hjälpmedel för att bli bättre på detaljer; lösa problem innan de blir stora bekymmer; hantera data och snabbare förstå vad som behöver göras. Men fortfarande inte systemskiftande.

Dellösningar i rätt riktning
Jag hittar Niklas på Nordic Lubricants AB – en del av Castrol Industrial som är en del av BP – som ger andra exempel på hur underhållsbranschen utvecklas. (Tack för hjälpen, Niklas!) Stolt berättar Niklas om kunder som återanvänder 100% tvättvatten från rengöring av komponenter. Rengöringsvätskan blir i deras fall en del av en återbrukslösning, där vätskan återanvänds som skärvätska i avancerade processer. Detta sparar både miljö och kostnader.

Skydda befintliga konstruktioner
I ett hörn av mässan hittar jag Pentec från Nässjö, som har ett Svanen-märkt material som tätar och reparerar betong. När betong spricker och armeringsjärnen börjar rosta är det stor risk att stora konstruktioner, balkonger, broar och annat måste rivas. Med Pentecs material kan livslängden på betongkonstruktioner förlängas. Att ta hand om det som redan kostat i framtagande, transporter och byggande är naturligtvis en bra miljöåtgärd. Lösningar som gör detta möjligt behöver synliggöras.

Från Pentecs hemsida

Letar….
I den glest besökta mässan – Corona-relaterat? – är det så få besökare att en del montrar är obemannade. Utställarna passar på att besöka varandra.
I den tomma forskarmontern från RISE hittar jag i alla fall en flyer om en gratis tvådagskurs i ”Smart och proaktivt underhåll”. Den första dagen ska ge en introduktion i det senaste inom smart underhåll, konkreta fall och cirkulär ekonomi. Några små ansatser till systemförändring kan skönjas. Men då får man leta ordentligt.

Inte i år heller
Naturligtvis har utställarna anpassat sin kommunikation till de förväntade besökarna. Underhållspersonal, servicetekniker och praktiker vill se hur de kan förenkla sitt arbete. Men ibland önskar man att företagen pekar ut en riktning – vart man är på väg och vilka steg man tar i den riktningen.
Underhållsbranschen missar fortfarande att tydligt ta täten för den nya ekonomin, trots att man sitter på lösningar som alla kommer att behöva och vilja ha.

Kemikaliefrågan och ansvaret

Forskaren Christina Rudén har haft regeringens uppdrag att utreda ”Framtidens kemikaliekontroll”, (SOU 2019:45), en rapport på dryga 250 sidor, som presenterades på Världskulturmuseet den 5 december 2019. Den som följt kemikaliefrågan känner till att REACH-systemet sjösattes för att skapa ordning och kontroll över de kemikalier som används inom EU. Bekymret har bl.a. varit att varje ämne har betraktats var för sig. Det nya med Rudéns förslag är att införa gruppvisa bedömningar av kemikalier. Snarlika molekyler kan ofta antar ha samma egenskaper och kan därför rimligen bedömas som grupp. Kombinationer av kemikalier kan också vara skadliga för människa och miljö även om ämnena var för sig inte tycks innebära någon risk. Med hundratusentals kemikalier i omlopp är frågan angelägen. Vi vet ju inte vad vi utsätter oss själva, våra barn och vår omgivning för.

Ingen kommer undan
Kemikalier finns i vår närhet hela tiden. I luften, i vattnet, i maten och i de produkter och miljöer som vi vistas i. När REACH lanserades arbetade jag på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och vi ordnade en mycket välbesökt seminariedag som handlade om den analys som Margot Wallström låtit göra av sitt eget blod. Många främmande ämnen finns i vårt blod och exakt vad dessa ämnen ställer till med vet vi inte. Att det kan finnas samband mellan minskad fertilitet, ökande allergier och andra sjukdomssymptom är i alla fall inte osannolikt.

11 skarpa förslag
Christina Rudén har i sin utredning landat i en förslagslista med 11 punkter, som delvis kan genomföras på nationell nivå, delvis på EU-nivå.

Viktigast är antagligen just detta att all lagstiftning inkluderar blandningar av kemikalier. (Ovanstående är hämtat från rapporten). Det duger inte att fortsätta att se varje ämne isolerat.

Varför är det OK att skada människor och miljö?
På ett plan kan man hävda att vår samtids användning av kemikalier är ett test på vilket slags samhälle vi vill ha. Ska det vara fortsatt tillåtet att skada ekosystemet bara för att ett visst ämne samtidigt gör en viss nytta? Ska företag få fortsätta att tjäna pengar på nyttan och samtidigt få ignorera nackdelarna med sin produkt? Kan vi långsiktigt ha ett näringsliv som skadar samhället och vår livsmiljö? Måste inte varje ansvarstagande företag inse att exploatering av människor och miljö är oacceptabelt?

Onödiga kostnader om etiska principer fått råda
När jag läser de 11 förslagspunkterna i Christina Rudéns rapport inser jag hur mycket kontroller, byråkrati och skattefinansierade kostnader som skulle kunna sparas bara vi hade ett näringsliv som byggde på etiskt sunda principer. Så länge det är OK att tjäna pengar på andra människors olycka och på att miljön förstörs lär inget hända.

Studentmanifestet ett bra verktyg
Men medvetenheten ökar och när studenter från våra högskolor vägrar arbeta för företag som inte tar ansvar kommer mycket att kunna förändras. Studentmanifestet är ett viktigt verktyg för den transformeringen.

Länktips:
SOU 2019:45
https://www.facebook.com/Studentmanifestet/

Fixotek – ett experiment i rätt riktning

Fixotek, platser där människor på ett enkelt sätt kan reparera sina apparater, sy om sina kläder eller få hjälp med tips och råd hur saker kan lagas, har jag skrivit om tidigare. (Se länktipsen längst ner). Göteborgs Stad drog igång fyra Fixotek i fyra olika stadsdelar och nu kommer en summering och utvärdering som verkar gå i rätt riktning. (Se länktips nedan).

En frizon för det oplanerade
När jag besökte Rannebergen för två år sedan pekade jag på några av svårigheterna. Det är naturligtvis svårt att kombinera frivilliga insatser med det som avlönad personal kan och ska göra. Ansvarsfrågor, beslutande om hur saker ska prioriteras, inköp och mycket annat riskerar att bli svårhanterliga när det är oklart hur en yrkesroll ska kombineras med ett ideellt engagemang. Samtidigt är det viktigt att svara upp mot behov, intresse och engagemang hos de boende – de måste känna att de har något att bidra med på något sätt. Om ”samhället” eller fastighetsägaren alltid får sista ordet tappar många sugen. Det måste finnas ett frihetsrum för det oplanerade.

Skapa utrymme för fler idéer
Hammarkullens Fixotek var lite större och hade en annan profil. Både Rannebergens och Hammarkullens Fixotek ska nu enligt den senaste rapporten fortsätta med fastighetsägare som en part. Det låter klokt. Ju mer av kontaktytor som kan skapas mellan de boende och fastighetsförvaltarna desto mer av ömsesidig förståelse kan utvecklas. Det man hoppas är att idéer kring egenföretagande, föreningsdriven ekonomisk verksamhet och nya idéer kan fortsätta att utvecklas som spin-off från dessa Fixotek. Det måste finnas möjligheter att försörja sig på att vara kunnig på ett visst område.

Olika former berikar
Enligt rapporten läggs Bergsjöns Fixotek ner och det i Majorna är inte helt klart hur det ska drivas. Kanske är det ett spirande kooperativ som ska driva en verksamhet i Majorna?

Mångfalden av lösningar får inte bromsas av någon ensidig tro på att bara en driftsform är möjlig. Nyttan på olika nivåer måste stå i centrum. För de boende, för miljön och resursflödena, för kunskapsöverföring, för verksamheter och för samhället.

https://vartgoteborg.se/goteborgarna-gillar-att-aterbruka/ http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/ http://christerowe.se/2018/03/nr602-lyckad-satsning-pa-fixotek

Lokal utveckling i samverkan

Civilsamhället har en viktig roll när det gäller att ta till vara lokala resurser och att möjliggöra lokal utveckling. Men civilsamhällets organisationer behöver ett sammanhang för att kunna bidra på bästa sätt till en hållbar utveckling.

Lokal utveckling vid sidan av företagens vinstdrivna modell
Det som ofta tappas bort är den insats civilsamhällets aktörer kan göra för att utveckla lokalsamhället. När vi organiserat våra samhällen har vi säkerställt att det finns en lokal myndighet, kommunen, som ansvarar för viktiga basfunktioner för alla som bor i kommunen. Men vi har inte (ännu) hittat formen för hur lokal utveckling ska organiseras. Företag startas och drivs och påverkar naturligtvis utvecklingen, men vissa funktioner och idéer behöver genomföras utan att drivkraften är egen vinst.

Ska byn överleva?
När vi diskuterar hoten idag, handlar de ofta om komplexa frågor som hänger ihop med varandra. En åldrande befolkning, ett krympande skatteunderlag, nedläggning av skolor och servicefunktioner osv. Det uppstår en situation där det mesta tycks förstärka varandras processer. ”Försvinner skolan, dör byn” brukar det heta. Affären eller lanthandeln ses också som en viktig markör för livskraften.

Min egen uppväxt
Jag växte upp på landet. Det gick tre bussar om dagen. (Att få skjuts av föräldrarna var det inte tal om). Det kom bilar till vårt hus och sålde varor. Fiskbilen på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagar, slaktarn´på lördagar och naturligtvis postbilen varje dag, inklusive paket och diverse bankärenden om det skulle behövas…. Detta var på 60-talet. Alla hade inte bil, så distributionen var välkommen, tidssparande och effektiv.

Överproduktion, överkonsumtion och resurshushållning
I takt med att mobiliteten ökade, ”alla” skaffade bil och den storskaliga produktionen, varuhusen och konsumtionen ökade minskade utrymmet för varudistributionen på det tidigare sättet. Nu ville var och en ”storhandla” själv. Inte ens 70-talets oljekris och andra fördyringar bromsade denna utveckling. Nu ser vi baksidan i form av storskaliga materiella flöden som vi har svårt att ta hand om. Partiklar, material och produkter hamnar på fel ställe. Vi skulle behöva en omställning, så att den konsumtionsdrivna ekonomin ersätts av en resurshushållningsekonomi.

Kommunutredningen
Att utveckla samhället på lokal nivå i denna riktning är svårt att driva igenom på sedvanligt lagstiftningsvis. Staten och kommuner kan inte säga åt oss vilka detaljbeslut vi ska ta. För att ställa om och utveckla lokalsamhället i riktning mot en hållbar, cirkulär, ekonomi med större rättvisa måste vi hitta samverkansformer mellan offentlighet, näringsliv och civilsamhälle. Häromdagen var jag på en dragning där ansvarig person för ”kommunutredningen” (som rapporterar till regeringen) berättade vad som är på gång av förslag i denna utredning. Jag hade hoppats på tydliga signaler om samverkan mellan kommuner och civilsamhälle för att tackla flera av de frågor kommunerna inte mäktar med själva.

Inom ramen – inside the box
Tyvärr har utredningen inte fått tydliga direktiv i den riktningen. Det man fokuserar på är att lösa genomförandedelar i nära samverkan kommuner emellan. Det vill säga gemensamma lösningar för sådant som åligger kommuner i form av avfallshantering, upphandling etc. Men fortfarande inom ramen för vad som finns idag – inget nytänkande för att möta alla de utmaningar lokalsamhällena står inför.

Verktyg saknas och planeras inte ens för
Det är lite sorgligt att insikten om de stora hot – torka, bränder, stormar, översvämningar, störande fenomen…. bara för att nämna ett område – inte trängt igenom på förvaltningsnivå i den svenska statsapparaten. Om vi inte rustar oss med rätt verktyg och förbereder för ny samverkan på lokal nivå kommer varken reaktiva eller proaktiva lösningar hinna se dagens ljus innan det är för sent.

Nåväl. Den som vill få del av den skrivelse jag skickade till kommunutredningen kan höra av sig här i kommentarsfältet eller mejla mig. Om fler hör av sig till utredningen, kanske…..

En dag på Handelshögskolan

Det händer roliga saker också. Ibland tar problemen och beskrivningen av olika negativa trender lite för stor plats, känner jag. Därför känns det motiverat att skriva om något konstruktivt och positivt idag.

Alltid roligt med intresse
Den samlade kunskapen och den nyfikenhet som finns kring de nya sätten att forma en attraktiv och icke-destruktiv ekonomi känns spännande. Jag var idag den 3 maj på Handelshögskolan i Göteborg och hade förmånen att kort få bidra med några korta inspel till ett 30-tal studenter, som ska arbeta med konkreta företagsexempel ur ett cirkulärt perspektiv. Intresset var påtagligt.

Circle Island
Jag skulle berätta lite om Ringön och bakgrunden till Circle Island. Jag hoppades också att hinna berätta om det jag nyligen fångat upp som har med förverkligandet av den nya ekonomin att göra. För det finns så många hoppfulla och intressanta detaljer att förmedla. Här helt kort ett par nedslag i och urval ur ett par summerade rapporter och konferenser.

Cirkulär ekonomi kommer att minska BNP.
När vi får fart på den cirkulära ekonomin (idag 9% av världsekonomin) kommer BNP att minska. I den linjära ekonomin mäter vi nämligen transaktioner i form av ägarbyten. Den som har något erbjuder den som inte har. Skillnaden kallas pris. På detta pris läggs moms, som för varje led adderas så att slutkunden till slut betalar hela momsen och varje förädlingsled tillfogar sin del av momsökningen som hänger ihop med prisstegringen. Det som händer i en cirkulär ekonomi, när vi inte fakturerar vid ägarbyte är att transaktionerna minskar både i frekvens och nivå. När vi t.ex. behåller vår gamla maskin (”för den duger ett tag till”) uppstår en icke-försäljning. När vi blir fyra grannar som delar på samma maskin förblir tre maskiner osålda. När vi samåker istället för att sitta i varsin bil blir någon energi inte omsatt. När vi lyssnar på musik istället för att köpa skivan behöver den skivan inte produceras och transporteras. De osålda produkterna kommer att minska BNP. Delvis har detta redan hänt.

Vad händer när BNP minskar?
Nu uppstår frågan om detta är bra för prognosmakare, aktieägare eller vanligt folk. Det vet inte jag. Men jag skulle önska att en grupp forskare på Handels grävde i detta, inte minst ur skattesynpunkt. Undergrävs hela vårt välfärdssystem när BNP minskar? (Kom ihåg 11 september-attacken och det första George Bush Jr sa var ”gå ut och shoppa”…). Hur snabbt kan BNP minska och vad är optimalt?

End of waste
Allt som inte används kan i princip kallas för avfall enligt rådande lagar och författningssamling. Kvittblivning är ett centralt ord i sammanhanget. När någon vill eller måste bli kvitt ett material uppstår avfall. Lagstiftningen stödjer och bygger på det linjära flödet, som slutar på en kommunägd soptipp. Bekymret är att avfallet egentligen är en resurs. Men när blir avfallet resurs? IKEA berättade på ett seminarium om sin tunna plastfilm, som de effektivt samlar in, den plast som är lindad runt tusentals pallar varje dag. Plasten tas till vara och körs till en fabrik, som gör flaskor av den, flaskor som säljs på IKEA. Perfekt cirkulärt, kan tyckas. Men lagstiftningen ser plasten som avfall. Avfall får inte hanteras hur som helst. Förpackningsplast finns det rigorösa regelverk kring. Nåde den som försöker exportera avfall som varit förpackningsplast…. ! Det går, men är omgärdat av många regelverk. De som arbetar med denna typ av frågor talar om ”end of waste”. Dvs vi behöver snarast hitta regler som bekräftar när avfall inte längre är avfall, utan är en resurs. När upphör avfallet att vara avfall?

Mycket nytt och värde istället för pris
Vi behöver demontörer, skickliga demontörer som förstår att den produkt de demonterar ur ett bygge, ur en maskin eller en bil har ett värde nu och ett i bästa fall ännu högre värde när den har gåtts igenom och fått en ny funktion. Det kommer att behövas helt nya yrkeskategorier, nya jobb, nya jobbeskrivningar, ny design som utgår från demonteringsbehovet, nya affärsmodeller som gör det intressant att behålla och ta vara på värdet. I den cirkulära ekonomin är det inte priset som är centralt utan värdet. Där ligger en principiell skillnad mellan det kortsiktiga linjära tänket bakom dagens ekonomi och morgondagens, som bygger på att bibehålla och utveckla framtagna värden. Det blir irrelevant att mäta ekonomin i BNP när detta mått inte längre speglar hur ekonomin utvecklas. Det ska bli intressant att se hur Handelshögskolan bygger sina utbildningar runt dessa frågeställningar framöver.

Länktips: The( )Space The Space

Cirkulära affärsmodeller – hur går det?

Sydsvenska Handelskammaren, Malmö Stad och Länsstyrelsen Skåne ordnade den 24 april ett mycket intressant heldagsseminarium med rubriken ”Legala förutsättningar för cirkulära affärsmodeller”. Vi var 65 personer som anmält oss och fick många intressanta tankar med oss. Det går inte att sammanfatta allt här, men viktigast upplevde jag var följande:

  1. Det finns företag som vill hitta bärande cirkulära affärsmodeller.
  2. De företag som står fast vid sin linjära modell kommer inte att försvinna av sig självt.
  3. Avfall kan vara allting och därmed vara lagreglerat.
  4. ”End-of-waste” måste definieras, dvs när blir avfallet en resurs och en laglig råvara?
  5. Lagstiftningen är helt inriktad på linjära flöden.
  6. Cirkulär ekonomi handlar ännu inte om ekonomi.
  7. Vi har en lång väg kvar.

Ett – Flera företag deltog på seminariet, alla med olika varianter på cirkularitet. Imponerande var IKEAs löfte om att till 2030 vara helt cirkulära. En enorm utmaning för ett globalt företag. Men i stort och smått finns det företag som hittar smarta plattformslösningar, ser sin del av returflödet eller bara förstår hur de kan tänka bort större delen av sina linjära flöden.

Två – Ett antal företag, bland annat inom petroleum och kemi kommer inte att klara att byta från linjär till cirkulär affärsmodell. Motståndet kommer från vissa håll att vara massivt.

Tre – Lagstiftningen i Sverige är väldigt inriktad på att kommuner ska omhänderta avfall. Med en snäv tolkning kan allt som inte används sägas vara avfall och därmed falla under det kommunala ansvaret. På seminariet gavs exempel på hur ett kreativt tänkande kring fettavfall från storkök kan bli tillgängliggjort för återanvändning – det går att se lagstiftningen som ett verktyg för förändring om man vill.

Fyra – ett bekymmer ur lagstiftningssynpunkt är när avfallet ska upphöra att kallas avfall. Det var flera olika aktörer som återkom till detta under seminariet. Här behövs ny och generellt hållen lagstiftning, för att inte innovationsmöjligheterna ska begränsas.

Fem – dagens lagstiftning bygger på traditionella linjära materialflöden. Här behövs en ny och följsam lagstiftning som kan öppna upp för helt nya idéer. Samtidigt ska vi inte tappa bort producentansvar och andra viktiga delar av den nuvarande lagstiftningen, liksom hur konsumentskyddet ska se ut när rollerna blir mer diffusa. Vem är ansvarig i en delande-ekonomi?

Sex – en forskare från Lunds universitet bidrog med en viktig iakttagelse – att cirkulär ekonomi faktiskt inte handlar om ekonomi (ännu), utan mer om materialflöden. Hur ekonomin ska se ut och fördelas när det skapas nya värden i varje steg återstår att se.

Sju – Det är fortfarande långt kvar tills vi kan hävda att vi har en cirkulär ekonomi och att det finns många företag som bygger sina upplägg på cirkulära modeller. En av bilderna som visades handlade om fem olika slags affärsmodeller som Thomas Haglund på Accenture visade (mina tolkningar):

  • Cirkulära materialflöden
  • Delandeplattformar
  • Produkt som en tjänst
  • Förlängd livslängd på produkter
  • Reparation, återbruk och upcycling

Det blir intressant att följa arbetet i regeringens delegation för cirkulär ekonomi, som ju i en rapport har beskrivit att man vill fokusera på plast, upphandling och design. IKEA har tänkt till på designdelen och definierar nio olika delar, där design kommer att bli avgörande för framgången. Bl.a. handlar det om att designa för en förväntad livslängd, för reparerbarhet och för mer av kundtillfredsställelse. Detta ska bli intressant att följa.