Fler än 2000 företag borde ta upp detta

Tänk så intressant det kan bli. Ungefär samtidigt som jag tog upp förändringsviljan hos ett antal proaktiva företag (”Förändringen pågår i näringslivet”, länk se nedan) kommer Svenskt Näringsliv med en ryggmärgsreflexartad respons i en helt annat riktning. De protesterar mot regeringens tolkning och lagförslag kring det EU-direktiv som påbjuder att företag ska redovisa sitt hållbarhetsarbete. (Länk nedan till SvD-artikel om detta). Vinden blåser åt två håll på en gång.

A – B – C
Lagförslaget innebär en modern variant av Hasse&Tages skattedeklaration (ni som var med minns: ”A. Hur mycket tjänade du? B. Hur mycket har du kvar? C. Skicka in det!” ). Nu vill regeringen att företagen svarar på följande frågor – förenklat:
A. Vilka är era utmaningar?
B. Vad gör ni åt dem?
C. Om inte – varför inte då?

En juste affärsidé – är det orimligt?
Svenskt Näringsliv protesterar. Deras 2000 största företag har ingen lust att lägga tid och pengar på att berätta att man – återigen förenklat – inte gör något, inte vet vad man borde ha gjort eller helt enkelt har ignorerat hållbarhetsfrågorna som en del av affärsidén. Nu är verkligheten inte så enkel. Men företagens direkta och indirekta belastning på miljön, på människors hälsa och andra omständigheter måste lyftas fram. Det håller inte längre att tjäna pengar på miljöns, klimatets eller andra människors bekostnad. Att detta inte längre ska vara lönsamt eller kunna sopas under mattan är centralt. Och i andra länder har man redan infört dessa regler. I Storbritannien fungerar det, så varför inte här?

Svagt
Det är faktiskt ett underbetyg till Svenskt Näringsliv som organisation att man trott att EU-direktiv inte gäller för svenska företag. Naturligtvis borde storföretagens samarbetsorganisation ha hjälpt sina medlemsföretag att förbereda för denna ändring, hjälpt dem med rekommendationer, kunskapsuppbyggnad och hittat lämpliga sätt att formulera och redovisa de hållbarhetsfrågor det rör sig om. Nu låtsas man att man har blivit tagen på sängen av något okänt förslag, vilket naturligtvis inte stämmer. Hela hanteringen från Svenskt Näringslivs sida känns väldigt bakåtsträvande.

Även andra måste börja redovisa
I den hållbara ekonomin säkrar företagen upp sina svaga punkter, håller koll på vad företaget orsakar av externa kostnader, som inte syns i bokföringen, men som uppstår som en konsekvens av verksamheten. Om inte annat så för att vara väl påläst när konsumenter eller grävande journalister (de som finns kvar) börjar ställa frågor. Viktigt är naturligtvis även nu att övriga företag, utöver de 2000 förpliktigade, statliga, kommunala bolag och företag som månar om sitt varumärke frivilligt ansluter sig till systemet. Att fortsätta ducka och låtsas som om verksamheten inte orsakar någon belastning på människa, miljö och samhälle är otidsenligt och orimligt.

Länktips: Artikel i SvD: http://www.svd.se/naringsliv/hallbar-finans/svenskt-naringsliv-rasar-mot-regeringens-hallbarhetslag_4483849.svd
Min tidigare text om företagen: http://christerowe.se/?p=5378

En väg att stå upp för demokratin

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Förändringen pågår i näringslivet

Det tas steg i förnyelsens riktning hos ett antal företag. Ibland för att man känner att man måste, ibland för att konsumenttrycket och kraven från anställda och samarbetsparter synliggör behovet av förändring. Det är inte så lätt att ändra ett företag. Rutiner, värderingar och praxis sitter ju ”i väggarna”. De klassiska förlorarna brukar nämnas i detta sammanhang, Facit med i huvudsak mekanisk kompetens, KODAK med fysisk/kemisk bildhantering och NOKIA, som missade smartphone-utvecklingen. Man skulle kunna kategorisera dessa exempel som ”tsunami”-företag. En våg av förnyelse svepte bort dem.

Förändringen pågår
Men hur är det för alla andra? De företag som (ännu) inte drabbats av någon snabb och avgörande förändring av förutsättningarna? Hur tänker man, vem gör vad? Vem driver på förändringen, vem bromsar och hur skapar man acceptans för förändringen? Vi hör om Ericsson, som avskedar några tusen ingenjörer för att de har ”fel” kompetens. Vi ser AstraZeneca göra drastiska nedskärningar. Och vi ser hur AB Volvo byter koncernchef utan att han varit på älgjakt med privatplan. Det känns som ingen riktigt sitter still i båten, men man berättar egentligen inte så mycket. Det gäller ju att hålla den bekanta marknaden lugn och stabil.

Tjänstesektorn
Arbetslivet står inför en snabb omställning. Yrken försvinner, nya kommer till. Så har det kanske alltid sett ut. Typografer och skrivbiträden, postkassörska och telefonist – de är snart bara yrken i någon arkiverad tryckt telefonkatalog. Tjänstesektorn ska öka. Det har man sagt tydligast sedan Stefan Edmans ”Biffen, bilen, bostaden”-utredning för mer än 10 år sedan. Vi ska i allt högre grad utföra tjänster åt varandra och på så sätt säkra BNP, hålla skattebasen intakt och samtidigt minska miljöbelastningen och negativ klimatpåverkan.

Det rör på sig
Så hur tänker de existerande tjänsteföretagen? Frisörerna tänker sig i alla fall snabba klipp (ursäkta). Här där jag bor finns ett dussin på kort promenadavstånd. Advokater, mäklare, revisorer, försäkringsbranschen, arkitekter och konsulter – har de en framtid i det hållbara Sverige? Ja det verkar så. Finansrådgivarna är möjligen undantagna. Det vimlar inte precis av hållbarhetsengagerade finansvalpar. Men i övrigt tycks det röra på sig.

Arkitekter, reklamare, försäkringsbolag och revisorer
För 15-20 år sedan kunde man namnge de arkitekter som drev miljö- och hållbarhetsfrågorna. De var lysande undantag i en sovande bransch. Idag har många plockat upp dessa frågor och de som idag ligger långt fram har också nått stor framgång, deras koncept efterfrågas. Så branscher förändras. Enstaka reklambyråer har vaknat upp och förstått att de faktiskt påverkar hur samhället utvecklas. Försäkringsbolagen driver, delvis av självbevarelsedrift, frågorna framåt. Det är svårt att försäkra den ohållbara framtid vi styr rakt emot. Nu rör även revisorerna på sig. I förra veckan hamnade jag på ett frukostseminarium om cirkulär ekonomi på Grant Thornton. Lite oväntat, men desto mer glädjande att även denna bransch börjar utveckla ny kompetens i samklang med vad framtiden kräver.

Shared Value
Det är när företag inser att de har mer att göra än att girigt och egoistiskt bygga förmögenhet på andras och på miljöns bekostnad som något nytt kan ta form. Shared Value kallar Michael Porter det. Ingångarna och processerna kan se olika ut, men i grunden handlar det om att skapa mervärden utanför de egna. Balansen mellan särintresse och allmänintresse behöver återställas. Det låter enkelt, men kräver både mod och kunskap, sammanhang och långsiktighet för att lyckas.

Vår oförmåga att ta ansvar

De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se

Miljarder däck och något i hästväg

Det lär ligga flera miljarder kasserade däck på olika platser runt om i Europa. Ingen vet riktigt. Det man har koll på är att årligen kasseras 250 miljoner gummidäck i Europa. Och sedan i början av förra decenniet är det förbjudet att lägga däck på deponi och att själv skära sönder dem och sprida delarna. Det är ju bra. Men vad gör vi med alla dessa gamla oanvändbara däck? Så många lekplatser och gungor finns inte där de kan hängas upp.
(Som av en händelse ser jag en inbjudan till Svensk Däckåtervinnings konferens 5 maj 2015 – se länk nedan).

Foderringar
Ett företag i Norrland har i alla fall hittat en fortsättning på däckens nytta. (Länk se nedan) . Man mal ner dem till små granulat och formar sedan foderringar för hästar av dem. Så kommer de i alla fall till viss användning. Hur gott höet smakar i en oljedoftande höbunke kan man förstås fundera över. Men hellre att vi testar än att vi totalt blundar för bekymret med däck och alla andra restprodukter som till slut kommer att utgöra vår enda resurs. När vi tagit upp varje droppe olja. Om inte klimateffekterna hunnit ikapp oss innan dess förstås.

En ny inramning
Ska vi börja tänka cirkulärt istället för linjärt är det den här sortens lösningar vi måste bli bättre på att utnyttja. ”Hur kan den här sopan bli en värdefull råvara i en ny process?” Så måste vi tänka. Och samtidigt identifiera vilka processteg som den sortens ekonomi kräver, vilka aktörer, vilka kunskaper, vilken marknad produkten ska exponeras på och hur värdekedjan ska se ut…. Vem ska egentligen tjäna vilka pengar på det som går runt, runt?

Konstgräs
Konstgräs tillverkas ofta av gamla däck. Inte den del som ska föreställa ”grässtrån”, utan det underlag som håller samman stråna som ofta är av polyetenplast. Jag skrev om konstgräs i november förra året. (Länk se nedan). Problematiken tycks kvarstå. Kemikalieinspektionen skriver i sina rekommendationer att köpare ska undvika konstgräs som tillverkats av traditionella däck, eftersom PAH-oljor, ftalater och andra ämnen då med säkerhet kommer att läcka ut i marken under konstgräset. Här döljer sig säkert en del problem. Återvunna däck utan de farliga kemikalierna, t.ex. Svanen-märkta, är troligen betydligt dyrare än traditionella däck. Och varifrån granulat och råvaror kommer är svårt att spåra.

Cancer?
Det jag skrev om förra året och som olika medier fångade upp var det här:  ”Under fem års tid har Amy Griffin sammanställt en lista på 38 amerikanska fotbollsspelare varav 34 av dem är målvakter, som diagnostiserats med cancer – främst blodcancertyper som leukemi….”.
Debatten drunknade snart i lugnande besked från olika håll, men faktum kvarstår. Om råvaran är giftig eller cancerogen finns det ju starka skäl att anta att den nya produkten också är det. Därför måste kretsloppsanpassade lösningar ta hänsyn till råvarans kvalitet. Alternativet blir ju en långsam utspädning av alla skadliga ämnen, så att vi till slut inte vet hur vi ska skydda ekosystemen och oss själva mot skadliga ämnen.

Viktigast är egentligen att göra rätt från början. Farliga ämnen hör inte hemma i kretsloppet.

Länktips:Konferens 5 maj 2015 arrangerad av Svensk Däckåtervinning här .

http://www.profarma.se/foderringar

Metro-artikel: http://www.metro.se/nyheter/larm-konstgras-ger-fotbollsspelare-cancer/EVHnjt!KvsC8IjWdIXPY/

Om konstgräs och vem som har rätt: http://christerowe.se/2014/11/nr368-farligt-ofarligt-kanske-vet-ej/

Företagens motiv att sätta pris på miljön

I januari i år släpptes en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet som handlar om möjligheten att sätta en prislapp på industriproduktionens miljöpåverkan och social påverkan. (Länk till rapporten se nedan). Författarna noterar det ökande intresset från organisationer som WBCSD (länk nedan) och från finansmarknaden att prissätta produkters påverkan ur både miljö- och sociala aspekter. De hänvisar även till en annan forskarrapport som indikerar att det är lönsamt för stora företag att inkludera dessa faktorer. Ändå blir jag besviken på rapporten.

Vad vinner vi på att ta ansvar?
Författarna tydliggör vilket fokus de har i rapporten. Det handlar om på vilket sätt företaget kan tjäna på att ta ansvar. Ger bankerna lägre ränta? Blir det enklare att ta större investeringskostnader? Ger det lägre försäkringspremier? Leder det till ett bättre rating hos kreditinstituten? Blir kunderna mer intresserade av ett premiumsegment?
Business as usual är utgångspunkten och så analyserar man vad som händer om företaget skulle drista sig till att ta ansvar.

Rekommendationerna speglar försiktighet
I rapportens slutsatser öppnas dörren på glänt för förändring. Man skriver att det finns anledning att anta att hur företag leds måste anpassas för att eliminera hinder mot långsiktighet och sociala/samhälleliga överväganden. Bara där finner jag en liten insikt om att det sätt som många företag har drivits de senaste åren inte duger. För i rekommendationerna är man tillbaka i huvudfåran. En prissättning av produktionens påverkan på miljö och det sociala fältet underlättar kommunikationen med finansmarknaden och med konsumenterna. Modellen skulle också bidra till enhetlighet, transparens och beredskap inför myndigheters motiv att förändra villkoren, hävdas det.

Måste-perspektivet
Tänk så spännande det hade varit om utgångspunkten i rapporten istället hade varit att alla företag måste byta affärsmodell. Inget företag kommer att överleva om det fortsätter att belasta kretsloppet, att exploatera resurser och människor eller att tjäna pengar på att andra människor eller ekosystemen lider skada. Är en prislapp på produktionens påverkan rätt metod ur ett ”måste”-perspektiv? Den frågan besvaras inte.

Och ändå finns i litteraturlistan en hänvisning till Rockströms m.fl. ”Planetära gränser”.

Länktips:
IVL rapport nr C75: här.
WBCSD har gett ut rapporten ”A guide to corporate ecosystem valuation – A framework for improving corporate decision making, 2011″ www.wbcsd.org

Landgrabbing i Mocambique!

Prosavana är en organisation som påstår sig arbeta för att utveckla Afrikas savannområden söder om Sahara, t.ex. i Mocambique. Ursprungligen fanns idén att privata investerare från Brasilien och Japan skulle kopiera exploateringen i Brasilien och använda Mocambiques bördiga marker till storskalig produktion av djurfoder, mest soja och majs. Stegvis har Prosavana förändrat arbetssätt och nu är det de stora biståndsorganisationerna som står för kapitalet.Tyvärr handlar det fortfarande om ensidig storskalighet, om handelsgödsel, om djurfoder och om GMO-grödor. Och fortfarande är det lokalbefolkningen som kommer i kläm. Sjuttio procent av Mocambiques befolkning är sysselsatta i jordbruket. Den förändring som nu starka krafter vill påskynda, kommer att i grunden förändra livsvillkoren för en stor del av Mocambiques befolkning.

Nätets sanning
Jag googlar Prosavana och hittar deras egen vision. Hade jag bara haft den som information skulle jag tyckt att ”detta ser ju riktigt bra ut”. Hållbarhet, fattigdomsbekämpning, näringsriktig föda, sysselsättning… Alla nyckelorden finns med. Och det gör kanske problemet ännu mer komplext, när dimridåer och luftiga löften döljer de verkliga avsikterna. Vad är sant, vad är ärligt menat? Passivitet och tveksamhet lurar i vassen.

Handelshögskolan 15 april
Jag lyssnar till Lasse Krantz, från projektet LARRI (Land Rights Research Initiative), som ger en bakgrund till konflikten och berättar om den lagstiftning som infördes 1997 och som både ska skydda lokalbefolkningens intressen och samtidigt, motsägelsefullt nog, möjliggöra investeringar. Och framför allt lyssnar jag till Sheila Rafi, från NGO:n Livaningo, om hur Prosavana hotar livet och försörjningsmöjligheterna i bördiga delar av Mocambique. Hennes berättelse handlar om hur lokala initiativ gör motstånd mot storkapitalets och de nationella aktörernas planer på ett ”effektivt” jordbruk.

Copy Brazil
Prosavana låter som ett varumärke. Ingen kan ju vara emot savannen. Men det Sheila berättar tycks vara ytterligare en variant av den landgrabbing som drabbar Afrika. Starka ekonomiska intressen vill direkt eller indirekt transformera Afrikas bördiga jordar till ”effektiva” produktionsenheter. Inte primärt för människoföda utan för djurfoder. Med Brasilien som förebild – och de har naturligtvis stor hjälp av det portugisiska arvet i Mocambique – vill intressenter åstadkomma något liknande i Afrika.

Profitörerna utnyttjar oklarheterna
Ett exempel är Nampula, där det brasilianska företaget Agromoz tvingade bort ett tusen småbönder för att starta storskalig sojaproduktion. Bönderna fick inte någon rimlig ersättning och ingen ny mark att odla. Ett antal fristående organisationer, NGO:s, har ställt sig bakom kampanjen ”No to Prosavana”, något som sakta börjar ge resultat. Rättsläget är naturligtvis oklart och i ett  land där många överenskommelser fortfarande görs muntligt och inte på papper och där registrering av tomtmark bara helt nyligen har börjat göras, finns många osäkerheter.

Vem bryr sig om lokalbefolkningen?
Prosavana döljer sina verkliga syften och det är svårt att få grepp om organisationen, berättar Sheila. De säger en sak, men gör i själva verket något annat. Ett bekymmer är att hela satsningen bygger på råvaruproduktion och inte på förädling. Dvs när det mekaniserade jordbruket är igång finns det ingen försörjning för den lokala befolkningen. Prosavana verkar ointresserade av lokalbefolkningens behov av självförsörjning och/eller lönearbete. Uppenbarligen ska vinsterna med investeringarna plockas ut av andra aktörer.

Bistånd?
Motståndet på lokal nivå börjar ge resultat och Sheila har intrycket att det nu är mer institutionella aktörer, snarare än privata investerare, som står bakom Prosavana. AGRA nämns, liksom Japans och USA motsvarigheter till svenska SIDA. Hur man få biståndsarbete att gå ihop med ohållbar exploatering av Afrikas jordar är för mig en gåta.

Det självklara
Striden om vår föda, om vinsterna, om livsförutsättningar, om tillgång till vatten, sanitet och rimliga ekonomiska villkor pågår för fullt. Det är bara ingen som rapporterar. CNN har inga kameror på plats. Bakom de diffusa begreppen ”ekonomisk tillväxt” och ”investeringar i Afrika” döljer sig viktiga vägval för mänskligheten. I vilken riktning är rimligt att gå?  Riksdag/regering, SIDA och andra myndigheter kan agera och verka i EU för en sund utveckling på rättvisa villkor. Och vi kan alla som konsumenter och väljare ge tydliga signaler om vad vi accepterar och inte. Fair Trade borde vara det självklara, inte ett undantag.

Länktips:
En annan text om Sheila Rafis föredrag: http://bit.ly/1NPBvRB
www.afrikagrupperna.se
Artikel i The Guardian om Prosavana http://bit.ly/1HaRT9z
Prosavanas vision enligt dem själva:
http://www.prosavana.gov.mz/index.php?p=pagina&id=27
Landgrabbing i Etiopien http://christerowe.se/2014/04/nr317-landgrabbing-i-etiopien/

Digitalradio – hur ska vi göra?

I år ska regeringen avgöra om det gamla FM-bandet för radiosändningar ska skrotas och ersättas av digital radio. Digital överföring av radio, DAB, möjliggör betydligt fler kanaler och en högre kvalitet på ljudet. Samtidigt innebär det att all sändningsutrustning och alla radiomottagare måste bytas ut. Frågan är i vilka steg teknikskiften egentligen ska ske och med vilka motiv. Vad är samhällsekonomiskt och samhällsnyttigt?

Synpunkter från tre aktörer
Sveriges Radio anser att fördelarna handlar om fler kanaler, bättre ljud och billigare utsändning. Konkurrensverket tycker för sin del att digitalradion öppnar för fler aktörer eller radiostationer, något de anser stärker konkurrensen och därmed är bättre. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) pekar på de unika fördelar radioutsändning har, framför allt vid olyckor, vid kriser eller krig. Även vid strömavbrott fungerar batteridrivna radiomottagare och 30% av all lyssning sker i bilen. De pekar noga på att övergången till DAB inte får försämra möjligheten att nå befolkningen med s.k. VMA, (ständigt dessa förkortningar!), viktigt meddelande till allmänheten.

Skrothög eller återanvändning?
Det känns som ett rimligt krav att radiokommunikationen ska fungera utan inskränkning och utan försämring över hela landet för att medborgarna ska kunna nås av viktig information. Alla har inte internet, alla har inte tillgång till internet på resan. En mottagare kostar preliminärt 500 kronor, men hur det blir med DAB-mottagning i bilar istället för de FM-mottagare som finns idag är oklart. Och hur ska alla begagnade radioapparater hanteras? Blir de elektronikskrot eller kan de återanvändas? Kan det bli tal om ett uppgraderingskit för bilradion?

Några frågetecken
Australien har dessutom beslutat att välja DAB+ som sin standard, dvs även på digitalområdet sker en kontinuerlig utveckling. Vilka tekniksprång blir logiskt att ta? När byter vi teknik och varför? Vilka är drivkrafterna och vems intressen väger tyngst? I en del länder finns högtalare uppsatta i gathörnen för att myndigheter ska kunna få ut information snabbt. Kanske är det ur säkerhetssynpunkt smart att kombinera DAB-satsningen med en distribution till lokala noder via kabel. Kanske måste vi tänka till ett varv extra i dessa tider, när skogsbränder i Västmanland och ryska provokationer inte bara är påhittade scenarier utan faktiska händelser.

Samhällsperspektivet och skyddsbehovet får inte kompromissas bort när vi byter teknik. Och livslängd på system blir allt viktigare i en cirkulär ekonomi.

Länktips debattartikel i GP:   http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2697775-utvecklingen-har-sprungit-ifran-dab-radiotekniken

Och en sida som samlar på nyheter just om radio och där DAB ifrågasätts runt om i världen: http://digitalradion.blogspot.se/
(Tack för tipsen Christer Hederström!)

(Tillägg 1 juni 2015): Statliga Teracom informerar om sitt perspektiv på frågan, bl.a. genom en genomgång av myter och sanningar: här .

Kvinnor i politiken

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

Klimatfrågan måste bli viktigare

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.