Så blir framtiden bättre

Den riktigt avgörande frågan för en hållbar utveckling, där klimatförändringen, hoten mot ekosystemen och hoten mot vattenförsörjningen blir hanterbara, kommer att handla om framtidstro. Människor kommer bara att välja de hållbara alternativen om de förknippas med något bättre och med en positiv utveckling. Det avgörande kommer att bli hur vi förmår transformera överkonsumtionssamhället, i sin traditionella linjära form, till ett nyttjandesamhälle i mer cirkulär skepnad.

Rätt funktion i rätt tid
Tillgången till funktioner, kunskap och upplevelser kommer att bli en nyckelfaktor är jag övertygad om. Att ha tillgång till mer än en bil, för att ta ett exempel, kommer att både vara och att upplevas som en förbättring. Det gamla köpa/äga/slänga-förhållandet kommer att bli ointressant när en ny generation nyttjare eller brukare vill ha tillgång till rätt funktion i rätt ögonblick. Ägandets baksida – platsbehovet i form av ytor i förråd och garage – kommer också att ersättas av platsbehov som bygger på delande och på gemensamma lösningar.

Flexibilitet
Steget blir inte långt från telefonabonnemang till abonnemang på massvis med prylar. Tvättmaskin, symaskin, dammsugare, barnvagn…. helt nya affärsmodeller kan ta form, som öppnar upp för längre hållbarhet och livslängd på produkter eftersom det ger bättre ekonomi för leverantören. Samtidigt innebär ett abonnemangssystem en öppning för större flexibilitet för nyttjaren. Istället för att binda sig för evig tid för en viss produkt kan man välja att byta upp sig, byta färg, prestanda etc i takt med förändrade behov.

Sluta att skyffla över ansvaret
I stället för second hand-butiker borde vi tala om mellanrumsbutiker eller något ditåt. Platsen där produkten befinner sig mellan nyttjares förfogande. Istället för att äga och att ta ansvar för kretsloppslösningarna borde tillverkaren eller importören åläggas att ta ansvar för sin produkt från första dag till den sista. Oavsett vem som nyttjar den. Då blir det tydligare för tillverkaren att han eller hon inte kan smita ifrån sitt ansvar för den konstruktion man tar fram. Idag skyfflas miljöproblemen vidare från säljare till köpare. Och den stackars köparen har dålig koll på vad produkten innehåller. Även den som vill göra rätt har svårt att agera på rätt sätt ur miljö- och kretsloppsperspektiv.

Dragkraft för förändring
Slutsatsen blir att vi måste förbjuda försäljning av produkter som inte kan ingå i ett väl definierat kretslopp. Ansvaret för att ta hand om en farlig produkt måste ligga kvar på tillverkaren eller importören. Så vänder vi utvecklingen och får hållbara produkter, smartare produkter och ett större urval att välja på. Och framtiden blir inte en uppoffring utan en tydlig förbättring.

Kanske dags för kommundialog?

Mellanrum kallas en serie föreläsningar och seminarier på Stadsmuseet i Göteborg. Det lockande är ofta innehållet: samhällsutveckling, aktuell forskning, gärna gränsöverskridande. Ibland är det som inte sägs också viktigt att lägga märke till. Eftersom Mellanrum alltid är kl 17 – 19 finns stora möjligheter för intresserade att komma och lyssna. Den 25 oktober var ett 30-tal personer på plats, när två forskare talade under rubriken ”Medskapande på riktigt – hur då?”.

Två sätt att uttrycka nästan samma sak
Lisa Bomble och Inga-Lisa Adler presenterade sin forskning och sina slutsatser utifrån arkitektens och socionomens perspektiv. Till stor del beskrev de samma fenomen, men använde olika begrepp och infallsvinklar beroende på sina olika yrkesroller. Båda arbetar nu i den kommunala organisationen och får på så sätt konkret tillämpa och vidareutveckla den forskning de bedrivit. Walk the talk. (Den som vill ta del av föreläsningen igen kan anmäla sig till en extrainsatt Mistra Urban Lunchtime i december – se länk nedan.)

Några bra tankar
Det fanns många kloka tankar i det Lisa och Inga-Lisa presenterade (utan powerpoint). Till exempel:
- Tillit håller ihop samhället. Säkerhet, rättvisa och utveckling är tre nyckelbegrepp som sammanfattar medborgarnas förväntan på förutsägbarhet, trygghet, jämlikhet, utbildning, folkhälsa etc.
- Dialog är inte medskapande. Viktigt att lyssna och att synliggöra motiv och erfarenheter samt att kontinuerligt lära av varandra.
- Om medborgare får ta ansvar bygger detta förtroende och utrymme för att vara medskapande (co-designers).
- Liknelsen med två personer som ser på siffran 6 från två håll illustrerar hur den enes 6:a blir den andres lika korrekta 9:a. Dvs vår utgångspunkt har avgörande betydelse.
- Medborgarbudget kan vara en väg att synliggöra prioriteringar hos invånarna.

Fyra saker som inte nämndes
Samtidigt kan jag inte låta bli att sakna en viss problematisering. Samspelet mellan den kommunala organisationen och medborgarna är inte det enda som driver på utvecklingen. Det finns idag starka näringslivsintressen och lobbygrupper som påverkar inte minst byggandet och andra investeringar i våra samhällen. De nämndes inte. På det mer teoretiska planet fördes heller ingen diskussion om svårigheten för en kommun att å ena sidan stå för kontinuitet och förutsägbarhet och samtidigt å andra sidan stå för förändringskraft och förnyelse. Det är svårt att i samma organisation och i samma befattningsbeskrivning på individnivå kombinera uppdraget att förvalta med det att förändra. En tredje aspekt som inte lyftes, kanske av tidsskäl, är hur det politiska ansvarstagandet ser ut om civilsamhället, föreningar eller enskilda ges och tar plats på det allmännas bekostnad. Hur ser ett ansvarstagande ut där ansvarsfördelningen är oklar? Många brukar tala om samverkan som triple helix, ibland utvecklat till quattro eller penta helix, där näringsliv, akademi, myndigheter och civilsamhälle har sina roller. Men en mer rättvisande bild vore att tala om ”multi helix” enligt bilden här intill. Flera delintressenter kan ha olika roller i helheten beroende på specifik relation till det som ska förverkligas.

Ett antal frågor att arbeta med
I mina anteckningar står ett antal frågetecken kvar – några av dem kanske går att göra något konstruktivt med. Hur ser ett nätverkssamhälle ut? Ett samhälle där beslut och genomförande, uppföljning och ansvar hänger ihop mer horisontellt än i det gamla samhället. Hur tar vi till vara engagemanget hos medborgarna på ett klokt sätt? Vad är egentligen engagemang? Är det förmågan att formulera egoistiska perspektiv så att andra håller med eller är engagemang något som utgår från altruism? Varför talar ingen om kommundialog när man säger medborgardialog? Dvs subjekt- och objektsrollerna lever kvar i valet av ord och uttryck. Medborgaren ska tilltalas. Medborgaren är objektet. Istället för att betona samspel och likaställning i ett ömsesidigt förhållande.

Det första
En generellt användbar tanke från föreläsningen är att det första mötet aldrig är det första mötet. Det finns alltid en förhistoria. Det har alltid hänt något före ett möte, som mötet bygger på. Precis som varje ny dag startar ur erfarenheterna från gårdagen och dagarna dessförinnan.

Länktips: Inbjudan https://www.mistraurbanfutures.org/en/event/mellanrum-88-medskapande-pa-riktigt-hur-da

Och nästa tillfälle den 12 december: https://www.mistraurbanfutures.org/sv/event/urban-lunch-time-medskapande-pa-riktigt-hur-da

G-P på fel spår – igen!

Göteborgs-Posten har på senare år på ledarplats tagit ställning för och drivit åsikter som det blir allt svårare att hålla med om. Senast den 22 oktober då Public Service-kommitténs rekommendation att ersätta licensavgiften med en skatt kommenterades på ledarplats. Det enda sakargument som framförs är att en skattefinansiering ökar skattetrycket. Ledarskribenten medger att TV-licensen är förlegad, men målar samtidigt upp bilden av att förslaget om skattfinansiering bidrar till att förstärka ett förtroendeglapp mellan väljare och riksdagens förtroendevalda. Jag både hoppas och tror att G-Ps ledarredaktion missbedömer frågan helt. Orättvisan finns inte i att licensen blir en skatt – orättvisan som många upplever ligger i att så många kan låta bli att betala för TV och radio-utbuden överhuvudtaget.

Rättvisare system med skatt
Idag är TV-innehavet inte den avgörande faktorn för att kunna se programmen på TV. Via olika internetbaserade system och abonnemang kan vi konsumenter ta del av ett stort utbud och däribland Public Service. Distributionen av TV- och radioprogram kan inte längre kopplas till innehav av en mottagare. En stor andel av befolkningen betalar TV-licens, men rättvisan i systemet urholkas när inte alla delar kostnaden för Public Service-kanalerna. Det G-P missar är just rättviseaspekten – att många idag kan strunta i att betala för det utbud man har tillgång till och att det av en stor grupp uppfattas och är orättvist som betalar för utbudet.

Hoten mot det fria ordet
Det finns en svaghet med ett samhälle där all nyhetsförmedling och alla program finansieras av näringslivet. Det uppstår lätt en diskussion om hur opartisk en redaktion kan vara när vissa företag finansierar verksamheten. Opartiskheten i nyhetsvärdering och i grävande journalistik är viktig och förtroendet för vad media förmedlar är avgörande för att ”tredje statsmakten” ska kunna upprätthålla sin roll. Det är illa nog att det fria ordets motståndare flyttat fram sina positioner i flera länder. Ungern, Polen och Turkiet kan nämnas i vårt närområde. På andra sidan Atlanten twittrar en maktberusad ”president” om fake news på ett sätt som undergräver det arbete de oberoende redaktionerna kan utföra.

G-P borde inse faran
Idag relativeras det mesta av rapporteringen till Sveriges Radio och SVT, dvs övriga rörliga kanaler förhåller sig till den linje Public Service intar. Genom att försvaga förutsättningarna för Public Service att fungera – vilket G-P:s förhållningssätt leder till – finns en risk att basen för den gemensamma diskussionen luckras upp. Vi ser hur sociala medier lämpar sig väl för ryktesspridning och desinformation iscensatta av resursstarka krafter. Public Service behövs nu mer än någonsin för att inte de gemensamma bilderna helt ska upphöra att existera. Även G-P borde inse att tidningarna lever farligt om tyckande och styrda kampanjer (från starka lobbyorganisationer och från välorganiserade grupper/organ) tar över nyhetsvärdering, dito förmedling, analys och ”storytelling”, dvs vad som blir det som folk talar om på fikaraster och på ledig tid.

Samhällsskydd och beredskap
G-P raljerar över Melodifestivalen, som om det vore är det viktigaste Public Service ägnar sig åt. Jag är övertygad om att samhällsskyddet, försvaret, brandkåren, polisen och en mängd andra organ är mycket tacksamma för att det finns sätt att nå ut till allmänheten både med egen information och väl balanserade analyser och sammanfattningar om och när krisen blir ett faktum. Det är inte i reklamkanalernas ”Paradise Hotel”  eller ”Hollywoodfruar bakar kakor” varningar kommer om att allmänheten bör gå inomhus och stänga fönster och dörrar.

Utveckling
Faktum är att en skattefinansierad Public Service-TV och radio troligen även kan öppna upp för mer direktdemokrati. Vi skulle kunna ha rådgivande nätverk eller organ på lokal, regional och nationell nivå som fångar upp synpunkter från allmänheten av vad man vill ha mer av. Dvs en skattefinansiering skulle kunna göra det naturligt att gå vidare med den typ av direkt publikkontakt som TV-mediet redan börjat nosa på i vissa program. Mer av direktdemokrati och ett visst ökat inflytande över vad kanalerna ska ägna sig åt skulle ge legitimitet åt systemet och öka intresset för alla de frågor vi står inför att lösa tillsammans.

Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org

Sharing economy eller Käring-ekonomi?

En fördel med att arbeta som frilans inom hållbarhet är den relativa frihet jag har att välja vad jag ska lägga tid på. Som häromkvällen när jag och kollegorna på First to Know AB bjöd in till en After Work Shop för att tillsammans med några kloka personer från olika sammanhang diskutera ett kommande projekt, där Göteborg ingår. Sharing City är begreppet som används. Delandeekonomin ska ges utrymme att utvecklas i fyra urbana sammanhang. Förutom Göteborg kommer Malmö, Stockholm och Umeå få möjlighet att bli testbäddar (också ett modeord i organisations-Sverige) för initiativ inom delande, sharing. Grunden är tillgång utan ägande.

Princip i city – självklarhet i förorten ?
Vi var ett 10-tal personer som spelade in olika idéer kring vad som kan vara viktigt att få med i ett flerårigt ”testbäddsprojekt”. Det rumsliga kan ha betydelse – dvs vilka lokaler finns det och byggs det för att göra utrymme för nya fenomen? Om människor vill dela resurser behövs fysiska platser där det kan ske. Och hur ser ekonomin ut? Sker delandet vid sidan av den ekonomi som ger skatteintäkter? De ekonomiskt svagare hushållen har kanske störst behov av lånebibliotek för fritidsprylar, verktyg och annat. Samtidigt är det i den urbana och yngre, medvetna, medelklassen som intresset för delandeekonomin tycks störst – i alla fall som fenomen. Kanske är det så att delandet redan finns som en självklarhet i sammanhang där människor delar det lilla man har. Att dela sin lägenhet med släkt och vänner som kommer resande från andra länder är både en nödvändighet och en glädje, kan man tänka sig.

Flera idéer – från detaljer till helhet
Ett antal idéer kom upp. En social science park skulle kunna samla forskning och processer, där intressenter från olika sektorer möts och lär av praktiker? För att frigöra förmågor och initiativ hos personer som skulle ha stor nytta av en utvecklad delandeekonomi är kanske basinkomst, medborgarlön, det som ger bäst förutsättningar? Integrationen skulle kunna utvecklas när boende och aktiviteter för gäster från andra länder blir enklare att organisera? Kanske har försäkringsbolagen en ny uppgift i att tillhandahålla en ny typ av ”delandeförsäkring” när flera personer gemensamt ansvarar för en viss produkt eller funktion? Eller skulle utvecklande av Sharing Cities må bra av att docka an till BID-processer? (Se nedan). Många idéer ventilerades och en slutsats blev att mycket av delandeekonomins fördelar hänger samman med andra förutsättningar i samhället. Ett behov av att se på fenomenet ur ett helhetsperspektiv uttrycktes.

Vem ska dra nytta av och bygga vidare på värdet?
Värdeskapandet är också en intressant fråga. Vem drar nytta av de värden som genereras? När globala aktörer som Uber tjänar pengar på lokala aktiviteter dräneras den lokala ekonomin. Det optimala vore att delandeekonomin kan bidra till ett lokalt växande i verksamheter, sysselsättning och livskvalitet. Avvägningen mellan olika nyttigheter måste därför bli en viktig del av ett Sharing City – projekt, som jag ser det.

Käring-ekonomin
För hundra år sedan fanns en social kontroll och en självklar rollfördelning, som gav liv åt det lokala. Naturligtvis är det inte fattigdomen och eländet för hundra år sedan vi vill ha tillbaka, men det fanns en närhet och en hjälpa-varandra-mentalitet som kan symboliseras av den portvakts-käring som hade koll på vad som hände på gården. Och som också kunde be om hjälp när så behövdes. Någon liten del av käring-ekonomin kanske vi skulle behöva även i framtiden.

Länktips: www.firsttoknow.se

http://smartakartan.se/

http://www.kollekogbg.se/

http://sharingcities.eu

BID-processen i Floda http://www.bidsweden.se/floda.html

Wikipedia om testbädd: ” I stora utvecklingsprojekt är en testbädd en plattform och miljö för utveckling och testning av prototyper. Testbädden kan användas för rigorösa experiment och utvärdering av nya tekniska standarder, verktyg, principer och vetenskapliga teorier.”

En obekväm uppföljare

Igår fick jag möjlighet att se Al Gores nya film En obekväm uppföljare (tack, Mattias på Renova!). En spelfilmslång halvdokumentär om hur Al Gore arbetar med klimatfrågan. Ett genomgående tema var att byta ut fossila bränslen mot sol och vind. Teknikskiftet stod hela tiden i fokus och innehållsmässigt växlade bilderna från föreläsningar som Al Gore hållit för nyckelpersoner runt om i världen till förhandlingsturer på hög nivå i samband med COP 21 i Paris – och allt däremellan. En obekväm sanning, som den första filmen hette, kom 2007 och fick ett starkt genomslag i debatten. Under ett par år gömde SUV-bilägarna sina monster inne i garagen hellre än att skylta med dem på sina garageuppfarter. Under ett par år var det skämmigt att inte bry sig om klimatet.

Ett annat samtalsklimat
Uppföljaren, den film jag såg igår, kommer troligen inte få samma genomslag. Mycket för att problemen är kända, men också för att föraktet för och hoten mot sanningen och mot verkliga fakta tagit plats i maktens innersta cirklar, framför allt i USA, men vi ser också hur sociala medier har blivit alltmer av asociala medier, där vilka påståenden som helst och vilka tyckanden som helst sprids som mentala föroreningar. Inte bara det fysiska klimatet har förändrats på tio år, även samtalsklimatet har bytt skepnad.

Färskvara
Filmen är lång och illustrerar på ett sätt också hur snabb utvecklingen är. Filmen spelades in 2015 och 2016 och som tittare blir tidslinjen lite oklar, särskilt som vi till viss del sitter med facit i hand. Vi vet vad som hände. 2017 års kraftiga oväder över Karibien och USA nämns inte och de stormar som nämns har vi delvis redan glömt. Nyheter är färskvara och exemplen i filmen haltar därför en aning. Vi vet ju som tittare mer än vad ”filmen vet”.

Bildmässighet
Det är också ett ganska ensidigt fokus på teknikskifte och relativt lite talas det i filmen om beteendeförändringar, livsstil och utsläpp per capita. Några bra, illustrativa grafer och några väldigt tydliga flygbilder över Maldiverna och andra hotade samhällen fastnar på näthinnan, liksom båtturen längs Grönlands kust, där spåren efter den försvunna isen blir tydliga. Kontrasterna mellan extrem torka, översvämningar, bränder och jordskred gör sig bra på bild, men inget fördjupas kring vad det innebär för livsmedels- eller vattenförsörjningen, eller vad vi i den rika delen av världen behöver fundera över. På så sätt stannar filmen lite förenklat i att teknikskiftet och ledare som Al Gore är nödvändiga – resten tycks fixa sig….

Det är inte kört
Med alla dessa invändningar blir ändå rekommendationen att filmen bör ses. En styrka med filmen är den avvägning mellan allvarligt budskap och hoppfullhet som den förmedlar. Det är inte kört. Ännu. Det är ett allvarligt läge, men inte omöjligt. Det tar jag med mig.

En annan gräns mot nazisterna?

Den gångna helgen försökte några hundra nazister demonstrera i Göteborg. Dagen för demonstrationen sammanföll med den pågående bokmässan och med firandet av den viktiga judiska högtiden Jom Kippur. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att symbolen för det öppna, fria samtalet och just judarnas högtid motiverade nazisterna att demonstrera. Angreppen på demokratin och på de mänskliga rättigheterna är centrala för nazisterna.

Demonstrationen den 30 september
Polisen hanterade demonstrationen på ett professionellt sätt. När nazisterna inte följde polisens uppmaningar tvingades de undan och demonstranterna nådde aldrig fram till sin tillståndsgivna startplats. Motdemonstranterna var fler och även flera av de maskerade anarkisterna motades bort av fredliga motdemonstranter när de maskerade angrep polisen. Samhället och demokratin vann i alla fall denna gång.

Yttrandefrihet och demokrati förutsätter varandra
Göran Rosenberg beskrev demokratins gränser på ett tydligt sätt i en krönika, nämligen att demokrati förutsätter yttrandefrihet och yttrandefrihet förutsätter demokrati. (Se länk nedan). Hans argumentation känns övertygande – det är inte möjligt att tänka sig ett demokratiskt samhälle som åsidosätter yttrandefriheten och vars och ens rätt att formulera sin åsikt. Och omvänt – om de demokratiska rättigheterna åsidosätts kan heller inte yttrandefriheten anses gälla. De utgör på så sätt delmängder av samma fundament för ett öppet och inkluderande samhälle.

Hur ska demokratin försvara sig mot sina fiender?
I debatten före den 30 september diskuterades om demokratin ska inkludera respekten för de personer och de åsikter som i sin tur inte respekterar demokratins spelregler. Får demokratin försvara sig mot de krafter som vill förgöra demokratin?

Oförenliga begrepp
Någon har formulerat saken så här: redan i innebörden av begreppet nazism ingår ett antal ståndpunkter som är oförenliga med ett demokratiskt, respektfullt samhälle. Nazismen bygger på ett rastänkande och på ett uttalat motstånd mot det demokratiska styrelseskicket.  Det går inte att vara nazist och samtidigt stå för en human människosyn. Lika lite som det går att kalla sig ateist och bekänna sig till en religion. Begreppen är oförenliga. Genom att kalla sig nazist har vederbörande på så sätt formulerat en ståndpunkt som kan beskrivas som hets mot folkgrupp.

En annan gränsdragning?
Därmed blir slutsatsen rimligen att det är tillåtet att tillhöra en nazistisk gruppering, men att det blir olagligt att marknadsföra och sprida information om samma företeelse. Föreningsfriheten är därmed fortfarande intakt – man får gå med i vilken förening man vill – men att göra sig till talesperson för eller sprida nazismens budskap blir detsamma som hets mot folkgrupp och därmed olagligt. Folk får ha vilka åsikter de vill, men att sprida nazismens läror skulle med den gränsdragningen bli straffbart, oavsett i vilken form spridandet sker.

Det finns säkert invändningar även mot denna gränsdragning, men diskussionen är viktig.

Länktips: Göran Rosenbergs krönika 1 okt här .