Lokal utveckling i samverkan

Civilsamhället har en viktig roll när det gäller att ta till vara lokala resurser och att möjliggöra lokal utveckling. Men civilsamhällets organisationer behöver ett sammanhang för att kunna bidra på bästa sätt till en hållbar utveckling.

Lokal utveckling vid sidan av företagens vinstdrivna modell
Det som ofta tappas bort är den insats civilsamhällets aktörer kan göra för att utveckla lokalsamhället. När vi organiserat våra samhällen har vi säkerställt att det finns en lokal myndighet, kommunen, som ansvarar för viktiga basfunktioner för alla som bor i kommunen. Men vi har inte (ännu) hittat formen för hur lokal utveckling ska organiseras. Företag startas och drivs och påverkar naturligtvis utvecklingen, men vissa funktioner och idéer behöver genomföras utan att drivkraften är egen vinst.

Ska byn överleva?
När vi diskuterar hoten idag, handlar de ofta om komplexa frågor som hänger ihop med varandra. En åldrande befolkning, ett krympande skatteunderlag, nedläggning av skolor och servicefunktioner osv. Det uppstår en situation där det mesta tycks förstärka varandras processer. ”Försvinner skolan, dör byn” brukar det heta. Affären eller lanthandeln ses också som en viktig markör för livskraften.

Min egen uppväxt
Jag växte upp på landet. Det gick tre bussar om dagen. (Att få skjuts av föräldrarna var det inte tal om). Det kom bilar till vårt hus och sålde varor. Fiskbilen på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagar, slaktarn´på lördagar och naturligtvis postbilen varje dag, inklusive paket och diverse bankärenden om det skulle behövas…. Detta var på 60-talet. Alla hade inte bil, så distributionen var välkommen, tidssparande och effektiv.

Överproduktion, överkonsumtion och resurshushållning
I takt med att mobiliteten ökade, ”alla” skaffade bil och den storskaliga produktionen, varuhusen och konsumtionen ökade minskade utrymmet för varudistributionen på det tidigare sättet. Nu ville var och en ”storhandla” själv. Inte ens 70-talets oljekris och andra fördyringar bromsade denna utveckling. Nu ser vi baksidan i form av storskaliga materiella flöden som vi har svårt att ta hand om. Partiklar, material och produkter hamnar på fel ställe. Vi skulle behöva en omställning, så att den konsumtionsdrivna ekonomin ersätts av en resurshushållningsekonomi.

Kommunutredningen
Att utveckla samhället på lokal nivå i denna riktning är svårt att driva igenom på sedvanligt lagstiftningsvis. Staten och kommuner kan inte säga åt oss vilka detaljbeslut vi ska ta. För att ställa om och utveckla lokalsamhället i riktning mot en hållbar, cirkulär, ekonomi med större rättvisa måste vi hitta samverkansformer mellan offentlighet, näringsliv och civilsamhälle. Häromdagen var jag på en dragning där ansvarig person för ”kommunutredningen” (som rapporterar till regeringen) berättade vad som är på gång av förslag i denna utredning. Jag hade hoppats på tydliga signaler om samverkan mellan kommuner och civilsamhälle för att tackla flera av de frågor kommunerna inte mäktar med själva.

Inom ramen – inside the box
Tyvärr har utredningen inte fått tydliga direktiv i den riktningen. Det man fokuserar på är att lösa genomförandedelar i nära samverkan kommuner emellan. Det vill säga gemensamma lösningar för sådant som åligger kommuner i form av avfallshantering, upphandling etc. Men fortfarande inom ramen för vad som finns idag – inget nytänkande för att möta alla de utmaningar lokalsamhällena står inför.

Verktyg saknas och planeras inte ens för
Det är lite sorgligt att insikten om de stora hot – torka, bränder, stormar, översvämningar, störande fenomen…. bara för att nämna ett område – inte trängt igenom på förvaltningsnivå i den svenska statsapparaten. Om vi inte rustar oss med rätt verktyg och förbereder för ny samverkan på lokal nivå kommer varken reaktiva eller proaktiva lösningar hinna se dagens ljus innan det är för sent.

Nåväl. Den som vill få del av den skrivelse jag skickade till kommunutredningen kan höra av sig här i kommentarsfältet eller mejla mig. Om fler hör av sig till utredningen, kanske…..

En dag på Handelshögskolan

Det händer roliga saker också. Ibland tar problemen och beskrivningen av olika negativa trender lite för stor plats, känner jag. Därför känns det motiverat att skriva om något konstruktivt och positivt idag.

Alltid roligt med intresse
Den samlade kunskapen och den nyfikenhet som finns kring de nya sätten att forma en attraktiv och icke-destruktiv ekonomi känns spännande. Jag var idag den 3 maj på Handelshögskolan i Göteborg och hade förmånen att kort få bidra med några korta inspel till ett 30-tal studenter, som ska arbeta med konkreta företagsexempel ur ett cirkulärt perspektiv. Intresset var påtagligt.

Circle Island
Jag skulle berätta lite om Ringön och bakgrunden till Circle Island. Jag hoppades också att hinna berätta om det jag nyligen fångat upp som har med förverkligandet av den nya ekonomin att göra. För det finns så många hoppfulla och intressanta detaljer att förmedla. Här helt kort ett par nedslag i och urval ur ett par summerade rapporter och konferenser.

Cirkulär ekonomi kommer att minska BNP.
När vi får fart på den cirkulära ekonomin (idag 9% av världsekonomin) kommer BNP att minska. I den linjära ekonomin mäter vi nämligen transaktioner i form av ägarbyten. Den som har något erbjuder den som inte har. Skillnaden kallas pris. På detta pris läggs moms, som för varje led adderas så att slutkunden till slut betalar hela momsen och varje förädlingsled tillfogar sin del av momsökningen som hänger ihop med prisstegringen. Det som händer i en cirkulär ekonomi, när vi inte fakturerar vid ägarbyte är att transaktionerna minskar både i frekvens och nivå. När vi t.ex. behåller vår gamla maskin (”för den duger ett tag till”) uppstår en icke-försäljning. När vi blir fyra grannar som delar på samma maskin förblir tre maskiner osålda. När vi samåker istället för att sitta i varsin bil blir någon energi inte omsatt. När vi lyssnar på musik istället för att köpa skivan behöver den skivan inte produceras och transporteras. De osålda produkterna kommer att minska BNP. Delvis har detta redan hänt.

Vad händer när BNP minskar?
Nu uppstår frågan om detta är bra för prognosmakare, aktieägare eller vanligt folk. Det vet inte jag. Men jag skulle önska att en grupp forskare på Handels grävde i detta, inte minst ur skattesynpunkt. Undergrävs hela vårt välfärdssystem när BNP minskar? (Kom ihåg 11 september-attacken och det första George Bush Jr sa var ”gå ut och shoppa”…). Hur snabbt kan BNP minska och vad är optimalt?

End of waste
Allt som inte används kan i princip kallas för avfall enligt rådande lagar och författningssamling. Kvittblivning är ett centralt ord i sammanhanget. När någon vill eller måste bli kvitt ett material uppstår avfall. Lagstiftningen stödjer och bygger på det linjära flödet, som slutar på en kommunägd soptipp. Bekymret är att avfallet egentligen är en resurs. Men när blir avfallet resurs? IKEA berättade på ett seminarium om sin tunna plastfilm, som de effektivt samlar in, den plast som är lindad runt tusentals pallar varje dag. Plasten tas till vara och körs till en fabrik, som gör flaskor av den, flaskor som säljs på IKEA. Perfekt cirkulärt, kan tyckas. Men lagstiftningen ser plasten som avfall. Avfall får inte hanteras hur som helst. Förpackningsplast finns det rigorösa regelverk kring. Nåde den som försöker exportera avfall som varit förpackningsplast…. ! Det går, men är omgärdat av många regelverk. De som arbetar med denna typ av frågor talar om ”end of waste”. Dvs vi behöver snarast hitta regler som bekräftar när avfall inte längre är avfall, utan är en resurs. När upphör avfallet att vara avfall?

Mycket nytt och värde istället för pris
Vi behöver demontörer, skickliga demontörer som förstår att den produkt de demonterar ur ett bygge, ur en maskin eller en bil har ett värde nu och ett i bästa fall ännu högre värde när den har gåtts igenom och fått en ny funktion. Det kommer att behövas helt nya yrkeskategorier, nya jobb, nya jobbeskrivningar, ny design som utgår från demonteringsbehovet, nya affärsmodeller som gör det intressant att behålla och ta vara på värdet. I den cirkulära ekonomin är det inte priset som är centralt utan värdet. Där ligger en principiell skillnad mellan det kortsiktiga linjära tänket bakom dagens ekonomi och morgondagens, som bygger på att bibehålla och utveckla framtagna värden. Det blir irrelevant att mäta ekonomin i BNP när detta mått inte längre speglar hur ekonomin utvecklas. Det ska bli intressant att se hur Handelshögskolan bygger sina utbildningar runt dessa frågeställningar framöver.

Länktips: The( )Space The Space

Re:Challange-idéer för Göteborg

Ett 30-tal studenter redovisade den 17 december 2018 sina idéer kring ett mer cirkulärt och hållbart Göteborg inom ramen för projektet Re:Challange under ledning av Miljöbron. Vi var ett 40-tal nyfikna personer i publiken som fick ta del av åtta gruppredovisningar i snabbt pitch-format. Samtliga idéer som presenterades var tänkta att kunna fångas upp och utvecklas av någon av Göteborg Stads förvaltningar. Samtidigt är det svårt för staden att inkludera utvecklingsarbete i den ordinarie verksamheten. Pilottester och försöksverksamhet hör hemma i projekt och stadens nya budget har skurit kraftigt i just dessa poster. Det är synd, eftersom de nya sätten att arbeta inte kan införas rakt av i den kommunala apparaten.

Åtta idéer
Av de åtta presentationerna var det några som jag såg ett särskilt intresse av att följa upp. Framför allt var det några idéer som knyter an till det arbete jag för tillfället håller på med på Orust, där återbruk står i centrum. Det jag noterade om förslagen var följande. (Med reservation för att jag inte noterade allt om alla idéerna och därmed kan ha missat något viktigt…)
1. Utveckla biblioteken i stadsdelarna, så att de kan kombinera delande och folkbildning och där en utveckling av ”Smarta kartan” också kan vara en del av konceptet. Mer om Smarta Kartan i länk nedan.  (I presentationen nämndes också att Världskulturmuseet har en konsumtionsutställning från den 8 februari 2019).
2. Reborne – ett mer sammanhållet sätt att erbjuda verkstäder och plats för upcycling, dvs att reparera och förbättra begagnade produkter. Det nya i relation till ReTuna i Eskilstuna är att man vill ha närvaro både fysiskt och on-line. Man såg en koppling till praktiska yrken och till ett socialt ansvarstagande. Själv drog jag en parallell till Circle Island.
3. Paviljong 2030 kallades ett förslag. En idé om öppen yta, som skulle kunna fungera för olika slags event, snarlik Älvrummet på Lindholmen, men med ett tydligare hållbarhetsfokus. Man hade sneglat på Krut-satsningen i Malmö men ville ha något ännu mer tillgängligt om jag förstod intentionerna rätt.
4. Contain Me kallades ett förslag, där containerformatet utgjorde stommen i något som skulle kunna kallas lokala mötesplatser eller en korsning mellan Container Kitchen och Fixoteken, kanske.
5. Ett förslag handlade om att effektivt ta hand om 2400 ton hundbajs som idag bränns, men som skulle kunna samlas in till kompostering.
6. Adela kallades ett förslag på ”Ta-Ge”-hylla, där föräldrar på förskolor skulle kunna lämna och hämta saker som de inte längre behöver resp har behov av. För att inte bli översvämmad av skänkta saker skulle bara saker få ställas på hyllan som någon lovat ta hand om.
7. Tvättstudion var ett förslag, där fastighetsägare uppmanades att göra i ordning ett rum nära tvättstugan för att textilier (kläder) skulle kunna lagas och få nya ägare. Man hade utgått från ett pilotprojekt, som tydligen redan är igång. (8 kg kläder per person slängs i soporna per år).
8. Slutligen fanns idén att dela idrottsartiklar. Lika väl som det finns ett instrumentförråd för barn och ungdomar som vill testa på ett musikinstrument skulle det kunna finnas plats för idrottsutrustning som barn och unga kan låna för att pröva på en viss idrott. I det här sammanhanget nämndes att 10% av vår konsumtion handlar om prylar till idrott. (Kan vara värt att följa upp).

Ekonomin
Korta pitchar ger naturligtvis inte hela bilden, men det var påtagligt att grupperna framför allt fokuserat på bostadsområden och på att underlätta för ett delande utan ekonomi. Jag hörde ingen av presentatörerna tala om affärsmodeller eller möjliga företag, möjliga sätt att försörja sig på idén etc. Det kanske ingick i upplägget. Men ska något bli långsiktigt hållbart behöver det bygga på en ekonomisk grundidé. Enbart idealitet bär så länge det finns engagerade individer, men när dessa faller ifrån stannar ofta idéerna upp.

Ta tillvara energin och kreativiteten!
Samtidigt är det roligt att konstatera hur självklart det är idag att ett stort antal studenter ägnar sig åt att arbeta fram koncept som inte finns, men som skulle kunna innebära något positivt för en hållbar utveckling. Det är bara att hoppas att näringslivet och framtida arbetsgivare i olika sektorer har förmåga och utrymme att ta till vara alla dessa kreativa krafter. Om vi inte kan tänka nytt kommer vi att fortsätta i de gamla hjulspåren, som ju lett oss fel så här långt. I alla fall inte tillräckligt rätt.

Länktips: https://miljobron.se/vast/rechallenge/

Smarta Kartan

En andra kammare för att göra andra bedömningar?

Det finns ett generellt problem i dagens komplexa samhälle, som våra politiker tycks ha svårt att komma till rätta med. Och som det inte finns någon annan uttalad organisation eller myndighet som ansvarar för. Det handlar om den suboptimering som ständigt blockerar optimala, samhällsnyttiga lösningar.

Exempel med tågtrafikens strul
Konsultföretaget Trivector belyser detta bekymmer i en debattartikel i DN den 23 november (se länk nedan). Man räknar i artikeln upp ett antal systemfel inom trafiken på järnväg, som kostar tid och pengar och som uppstår till synes för att ingen har ansvar inom transportväsendet att ifrågasätta de egna besluten och avvägningarna.

Samhällsnyttan får inte tappas bort
På ett annat plan än det direkt operativa handlar det om att göra en avvägning mellan relevanta regelverk inklusive deras tillämpning å den ena sidan och samhällsnytta å den andra sidan. Om vi exempelvis har regelverk som förverkligar en nollvision gällande olyckor kommer någon till slut föreslå att det bästa vore att vi inte hade någon trafik alls. Eller överfört till bilismen skulle en anpassning av all biltrafik till cyklisters tempo vara logisk för att undvika olyckor, överallt från gator till motorvägar. Men samhällskostnaden skulle i det scenariot bli enorm.

Rimlighetsavvägning
Kanske är det av politiker vi förväntar oss en rimlighetsavvägning. Vad är acceptabelt och vad är önskvärt ur de olika partiernas synvinklar? Det är möjligt att vi nått en komplexitetsnivå i samhället där politikers perspektiv inte räcker till. Vi behöver fler sätt att utföra och värdera avvägningar mellan rimlighet, kostnader för enskilda, kostnader för samhället, risker för miljön, potentiella risker för hälsa och välstånd samt samhällsnytta nu och i framtiden. Framför allt behöver vi kanske bli bättre och snabbare på att återkoppla lösningar och lagstiftning när vi ser hur bra eller dåligt de fungerar i praktiken. Det finns ingen enkel väg att lösa detta dilemma. Avvägningar har med värderingar att göra och vars och ens position ur ett subjektivt eller mer objektivt perspektiv.

En andra kammare
Kanske är lösningen att införa en ”andra kammare” i Riksdagen, med ledamöter som väljs på lite längre tid och vars huvuduppgift blir att granska Riksdagens ordinarie beslut ur ett 25-årigt perspektiv. Hur framtidssäkert blir varje beslut? Till denna andra kammare skulle enskilda medborgare även kunna anmäla frågor som man vill att kammaren tar ställning till. Som en slags politisk ombudsmannafunktion för framtiden.

Det är i alla fall tydligt att det vi har idag av myndighetsutövande inte räcker till att optimera hur samhället fungerar ur flera aspekter och blir mer hållbart.

Länktips: DN-debatt-artikel

Satsa på företag som löser mer än ett problem!

Göteborg tappar i ranking när det gäller företagsklimat och närmar sig en bottenplats i landet, trots politikers enhälliga ambition att vända utvecklingen i motsatt riktning. Hur kan det bli så? (Läs mer om nyheten på länk nedan).

På gräsrotsnivå är det tidsspillan som stör
Att Göteborg är en stor stad med många förvaltningar och många kontaktytor mellan företag och tjänstepersoner är naturligtvis en förklaring. Alla kan inte få svar på en gång. Alla kan inte heller bjudas in till samma träff med ledande politiker eller bjudas in till samtal om de frågor som är mest akuta att lösa. Att företagen på gräsrotsnivå dessutom upplever många störningar i trafikrytmen när staden håller på med ett stort antal byggprojekt (och fler kommer) bidrar också till missnöjet, skulle jag tro. Ringön, där jag har varit en del de senaste åren, har blivit extra missgynnat med ökande köbildning in och ut från området, för att ta ett exempel. Tid är pengar.

Tunga företag med exportfokus
Men det finns naturligtvis delförklaringar som är svårare för anställda vid Göteborgs Stad att peka på. En sådan förklaring är det mångåriga fokus som stadens styrande har haft på en handfull företag, tillverkande industriföretag med bilar och kullager som profilprodukter och några till, som hela tiden haft politikens öra och ofta har fått vara synonyma med ”näringslivet”. Fyra-fem snabba telefonsamtal till de stora aktörerna och därefter har staden tagit ställning kring det ena eller det andra. Skiktningen i viktiga och mindre viktiga företag har säkert varit motiverad ur effektivitetssynpunkt. Men om det blir standardmodellen för hur man lyssnar av företagens behov är risken att flertalet företag känner sig åsidosatta. Det stora flertalet företag är faktiskt små och medelstora företag som arbetar i en mängd olika branscher. Göteborg har varit en utpräglad industristad, men har idag en mer sammansatt mix av företag.

Innovation gäller inte alla
Samverkan kring stadens tre Science Centers, där näringsliv och forskning möts och där staden medverkar, bidrar naturligtvis till att stärka viss innovation och näringslivsutveckling, men för det lilla enskilda företaget som inte arbetar i frontlinjen med innovationer är dessa plattformar inte så relevanta. Man har fullt upp med att klara sin verksamhet, betala löner och sköta alla kundåtaganden. Kontaktytorna med kommunen känns och är troligen långt borta för flertalet företag.

Några hamnar i skuggan
Så det är inte så märkligt om tusentals företag tycker att företagsklimatet i Göteborg är dåligt. Fokus på de stora exportaktörerna och på forskning och innovation är naturligtvis viktigt, men det innebär samtidigt att en stor andel av företagen hamnar i skuggan av de dominerande företagen när det gäller uppmärksamhet, resurser och bemötande.

Hållbara på riktigt – företag som löser mer än ett problem
Hur man ska lösa detta är inte så enkelt att svara på. Decennier av upparbetade arbetssätt ändras inte över en natt. Eftersom man ändå inte kommer att kunna nå alla företag på ett optimalt sätt skulle en ny slags prioritering kunna styra näringslivet i en ny riktning. Det staden borde ägna betydligt mer intresse är den typ av företag som löser mer än ett problem samtidigt, exempelvis de företag som tar ett konkret ansvar i sociala frågor, som erbjuder miljöriktiga lösningar, som inkluderar ett ansvarstagande bortom lagens krav och dylikt. Det kan vara företag som fungerar som kooperativ eller i andra former för att matcha de behov som finns på marknaden samtidigt som de hjälper människor att hitta ett arbete och/eller utveckla kompetenser som arbetstagarna inte får möjlighet att utveckla i de traditionella, slimmade organisationerna.

Avvägning
Kombinationen av nytta för individ, företag och samhälle är något vi alla måste bli bättre på att både synliggöra och beskriva i alla sammanhang. Det är i den avvägningen det avgörs hur snabbt företagen och samhället kan bli hållbara på riktigt.

Länktips: http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/naringsliv,goteborg_fortsatter_sjunka_i_rankning_av_foretagsklimat

Hoppas EU förbjuder batteriförsäljning

Nyhetsbrevet OmEV ger mig löpande uppdatering i vad som händer på teknikområdet elektriska fordon. Mycket är skrivet för de specialister som i jobbet behöver vara ordentligt uppdaterade på den snabba utveckling som sker inom detta fält. Hur de asiatiska tillverkarna agerar, vilka volymer som planeras, vilka trender som gäller, vilka svårigheter som finns kopplade till en övergång från fossildrivna fordon till elektriskt drivna. Jag läser inte allt, men då och då, och försöker förstå hur denna framtidsbransch utvecklas.

Osäkerhet
I ett av de senaste nyhetsbreven beskrivs hur EU nu vill försöka säkra upp tillgången på batterier till de fordon som produceras. Bakgrunden är att näst intill alla batterier tillverkas i Asien. Det skapar en osäkerhet och riskerar att leda till svårigheter för europeiska tillverkare om t.ex. USA:s politik fortsätter med ytterligare handelshinder och protektionism som viktiga komponenter. Men det är inte bara att byta leverantör. I nyhetsbrevet framgår också att batterier skräddarsys för specifika fordon och att det tar tid att bygga upp alternativa leverantörskedjor.

Möjliggör cirkulär ekonomi
Min tanke i samband med detta är att använda det europeiska intresset för batteritillverkning till att samtidigt införa viktiga komponenter för en cirkulär ekonomi. Vi måste ta till vara varje möjlighet att bygga upp en hållbar ekonomi, som bygger på betydligt mer av återanvändning, återdesign och återproduktion. Batterier kan mycket väl fungera i andra applikationer när de extrema nyttjandeförhållanden som gäller för fordonsdrift inte längre täcks av batterierna. Det går t.e.x alldeles utmärkt att använda elbilsbatterier som långtidslagringsenheter i kombination med solcellsanläggningar, där effektuttagen är mindre.

Förbjud försäljning (!)
Min enkla tanke är att förbjuda försäljning av nya batterier. Nyttja dem, hyr ut dem, ställ dem till förfogande, använd dem, men tillåt inte försäljning. Om varje tillverkare äger sina batterier tvingas de ta hand om dem när de tjänat ut. Tillverkaren blir på så sätt  ansvarig för det fortsatta nyttjandet av batteriet, när det inte längre duger i sin första applikation. Detta driver i sin tur fram batterier med bättre livslängd (längre tid att tjäna pengar på samma enhet), bättre övervakning (monitorering, tracking etc), bättre utbytbarhet och säkrare drift slut slutanvändaren som använder batteriet.

Det går för långsamt
Om EU tar detta grepp samtidigt som man utnyttjar den rådande osäkerheten om tillgången på batterier lägger man en intressant grund för den cirkulära ekonomi många talar om, men som vi ännu så länge inte sett så mycket av i den traditionella industrin.

Man kan ju hoppas, i alla fall.

Länktips: http://emobilitycentre.se/about/

Exemplet Simris Alg kan vägleda oss

Simris Alg är ett innovativt företag i livsmedelsbranschen som låter höra om sig mer och mer. I en intressant artikel (se länk nedan) säger grundaren och VD:n Fredrika Gullfot att vad företaget gör är något så unikt som att man lyckats vara innovativa på flera områden samtidigt:
– ”I vårt fall har vi utvecklat en helt ny produktionsprocess, baserad på en ny organsim, för att ta fram en helt ny råvara, för att tillverka en helt ny produkt, som sedan säljs på ett helt nytt sätt. Även vår utvecklingsprocess har varit innovativ, och utvecklingen av vår affärsmodell har baserats på den marknadsdynamik vi identifierat. Innovationen innehåller alltså många delar, som var och en i sig är innovationer på sitt sätt, säger Fredrika Gullfot.”
När vi talar om ett hållbart samhälle, en cirkulär ekonomi och klimatneutralitet är vi oftast inte tydliga med att det är den här sortens lösningar som krävs. Nytänkande och innovation inte bara kring en produkt, hur den säljs och används utan också hur innovationen drar med sig andra nya lösningar på vägen framåt.

Vilka ramar ska gälla?
I artikeln pekar Fredrika Gullfot även på svårigheten med att vara innovativ. När staten eller andra bidragsgivare vill stödja innovationer specificeras ramarna ofta väldigt noga. Innovationer tillåts helt enkelt inte att vara alltför innovativa. De ska vara realistiskt genomförbara och därmed uppstår ett slags Moment 22. Innovationen ska rymmas inom det beprövade, samtidigt som det ska vara en innovation. Alla som fått avslag på en ansökan vet precis vad jag talar om. Utlysningar som i förväg vill ha specificerat vilka kostnader, svårigheter och resultat som förväntas, för att inte tala om hur många arbetstillfällen, deltagare eller företag som kommer att nås inom projektet.

Måste vi veta i förväg vad vi ska uppnå – hur innovativa blir vi då?
Detta att projektifiera processer är ett otyg. Man litar inte på entreprenörens förmåga att navigera på okänt vatten utan vill ha helt säkra svar. Som om Columbus skulle fått ange hur många indiska hamnar han räknade med att besöka och hur stor last av råvaror han tänkte föra tillbaka när han seglade västerut första gången. Ibland måste det finnas ett utrymme för att pröva sig fram och att även misslyckas. Om våra bidragsgivande institutioner – ingen nämnd. ingen glömd – bara vill ge pengar till sådant som säkert kommer att lyckas inom ramen för den ekonomi och den marknad vi har idag kommer vi inte att lyckas skapa de nya lösningar som krävs för att fullt ut ersätta den fossilbaserade ekonomin för att ta ett exempel.

Avkastningskraven
Men detta fixar marknaden, hävdar någon. Visst. Men marknaden är oftast livrädd för oväntade förändringar. Värdet på redan gjorda investeringar och avkastningen på dessa kan ju därmed riskeras. Se bara på investeringar i traditionellt fossilbaserad teknik, som t.ex. flyg. Ingen investerare vill ta förlusten som uppstår i och med en förtida avskrivning. Lycksökare med överdrivna prognoser bidrog till dot.com-kraschen runt millennieskiftet. Kraven på snabb avkastning på insatt kapital riskerar att bli kontraproduktiva. Den hållbara ekonomin bygger knappast på girighet utan snarare på rimlighet. Rimlig avkastning för ett rimligt risktagande. Inte vinst tack vare att andra förlorar utan vinst genom att det går bra för andra aktörer också. Samarbetsekonomi snarare än konkurrensekonomi. När arbetare i en fabrik tjänade tillräckligt för att köpa den produkt han eller hon stod vid bandet och tillverkade uppstod en välståndsspiral som vi tycks ha tappat bort idag.

Illustrativt exempel?
Exemplet Simris Alg kan kanske användas som typfall för att illustrera hur vi behöver se på innovationer i en ny, hållbar, cirkulär ekonomi. Det tycks i alla fall som företaget lyckats bygga upp en egen nisch som inte fanns och som gör nytta på mer än ett sätt. Det finns fler branscher som behöver byggas upp på ett liknande sätt för att de gamla fossilbaserade marknaderna ska transformeras in i den hållbara ekonomin.

Länktips: https://agfo.se/2018/09/slaende-okunskap-om-innovationer

Infrastruktur i ett cirkulärt perspektiv

En aning hoppfullt är det trots allt. Detta att olika forskardiscipliner kommer fram till ungefär samma resultat och drar ungefär samma slutsatser om vad vi behöver göra. Häromdagen var det en forskare från Tel Avivs universitet, Moshe Givoni, som redogjorde för sin forskning om planering av infrastruktur. Jag undrar om det är tillfälligheter eller om det är ett begynnande mönster som kan skönjas.

Kort horisont
Med infrastruktur menas i det här sammanhanget de vägar, järnvägar och andra konstruktioner som möjliggör transporter. Om vi förr byggde omsorgsfullt och för att det vi byggde skulle ”stå för evigt” har vi på senare år börjat se investeringarna i vägar, broar och annat som mer kortsiktiga projekt, menar Moshe Givoni. Tidshorisonten är idag 60 år eller mer. Och det enda planeringsavdelningarna klarar av är att planera för att bygga mer infrastruktur. Mot detta synsätt vill Givoni lansera ett dynamiskt och anpassat sätt att planera infrastrukturen.

Förvalta och utveckla
Halveringstid är något vi fångat upp från radioaktiva isotoper och med den liknelsen vill Givoni att vi ska se infrastrukturen. Med mycket mer flexibilitet och med mycket mer av alternativa handlingsplaner. När en konstruktion kommit halvvägs in i sin livscykel vill Givoni att ansvariga funderar över hur det byggda bäst kan anpassas, byggas om, byggas till eller på annat sätt utvecklas för att matcha framtidens behov. Han visar bilder på stadsmotorvägar i Seuol, New York och Vancouver som antingen rivits eller gjorts om till parker eller cykelstråk. Man kan förnya och utveckla det befintliga. Renew.

Re-orden
Redesign-tänket exemplifierar han med en lång bro i Florida som blivit en cykelväg. Han betonar också vikten av att redesign finns med från början, när en konstruktion byggs. (Känns tänket igen??). Repurpose är hans begrepp för att ändra syftet med en konstruktion. Järnvägsbroar har gjorts om för vägtrafik etc. Tempelhof flygplats i Berlin blev en park. Remove, att ta bort, är kanske tydligast när borgmästaren i Seuol tog bort en väg och frilade en mindre flod, som nu är en attraktion i staden.

Cirkulär ekonomi
Alla dessa ord på re- känner vi igen från andra sammanhang, inte minst från cirkulär ekonomi. Givoni betonar att de fyra Re-begrepp han lyft fram måste finnas med från starten, när ett nytt projekt planeras. Jag drar slutsatsen att det är ytterligare ett exempel på hur hela samhället numera vänder sig bort från det linjära tänket och närmar sig ett cirkulärt, där resurser tas till vara på ett genomtänkt sätt.

Tillgänglighet istället för hastighet
Givoni talar också om superstrukturer, dvs att en grundkonstruktion, t.ex. en bro, kan få olika överbyggnader eller ytor för transporter. Han kommer också in på det linjära tänkets felaktiga fokus på flöde. Flöde är inte tillgänglighet. Vi måste planera för mobilitet och inte för transportvolym. När vi ökar kapaciteten genom ökade hastigheter minskar vi tillgängligheten. Transporter är mer än att flytta människor och produkter från A till B. Att bygga över motorvägar löser inte grundproblemet. Vi behöver istället ha ett tydligare fokus på hur restiden kan användas, menar Givoni.

Kvantitet kontra kvalitet
Planera för fortsättningen, för en flexibel och långsiktig användning, planera för nya beslut och för rivning, är Givonis budskap. Infrastrukturen ska klara att både vara hållbar och flexibel och vi bör ha ett fokus på att sänka hastigheten. Jag skulle vilja komplettera med att hans forskning visar på ett annat förhållningssätt mellan kvantitet och kvalitet, där vi inte optimerar utifrån enhet per tidsenhet utan ser till systemens attraktivitet och stödjande kvaliteter för allt annat livet ska handla om. Och tanken på halveringstid är enkel att ta till sig. Halvvägs ska ett nytt beslut tas. Hade vi gjort det i Sverige när våra järnvägar hade använts halva sin planerade tid skulle vi inte ha de problem vi har idag med eftersatt underhåll och en högljudd debatt om tekniska lösningar som kanske inte möter upp behoven optimalt.

Kreativt återbruk börjar på kontoret

Jag hamnade på en slutredovisning av projektet ” Kreativt återbruk och redesign i offentliga kontorsmiljöer”, där Göteborgs Stad, Universitetet och ett företag i redesign- och återbruksbranschen gemensamt presenterade vad projektet kommit fram till och hur deras modell för det fortsatta arbetet ser ut. Offentliga miljöer är ju både kontorsmiljöer för anställda och reellt offentliga miljöer, iordningställda för allmänheten eller för möten mellan tjänstemän och allmänhet. Avgränsningen är intressant. Ägarfrågan är relativt tydlig – det handlar om våra offentliga förvaltningar och deras lokaler. Produktsortimentet är också tydligt – en offentlig miljö har vissa funktioner och en viss logik, som gör att bara en viss sorts möbler kommer i fråga. Likheterna mellan olika miljöer är också tydlig. Det finns skrivbord, konferensbord, mötesrum, fåtöljer, ibland någon soffa, ibland lite dekorativa inslag med rumsavskiljande funktion, men det vimlar inte av olika offentliga miljöer. Det gör att återbruk och återdesign kan planeras relativt väl. Trots detta finns det ett antal hinder för att utveckla återbruk och redesign i större skala.

Enkelhet, högre förväntningar, stödjande strukturer
En siffra som nämndes överraskade. Bara 20 öre per hundralapp läggs på reparationer i Sverige. Och av alla möbler som säljs är cirka 23% kontorsmöbler. Tillverkningen av dessa möbler genererar 150.000 ton CO2. Den projektgrupp som arbetat räknade upp något av det man ser ett behov av att lyfta fram i det fortsatta arbetet. Förväntningar, stödsystem och enkelhet var det jag noterade. Det måste vara enkelt att välja en återproducerad eller återdesignad produkt. Vi behöver ha större förväntningar på att återproducerade produkter är väl så bra och fräscha som nya produkter. Och det behövs stödjande strukturer som underlättar inköp, logistik och förvaring av möbler som befinner sig i olika faser i ett kretslopp.

Likhet och olikhet som USP
Företaget Recreate Design Company har levererat ett antal inredningar till offentliga miljöer i Göteborg. Det jag slås av och som är en av de stora fördelarna med den småskaliga redesignen av möbler är möjligheten att skapa miljöer som uttrycker både likhet och olikhet. Till ett av de projekt företaget levererat inredningen bestod stoluppsättningen av stolar som målades i samma kulör, men där varje stol hade ett unikt, men snarlikt uttryck. På så sätt skapade inredningen samtidigt både en enhetlighet och kom strävan efter ett mångfaldsuttryck till stånd. Redesign öppnar upp för det man skulle kunna kalla för motpolen till den likriktning som industriell möbelproduktion ofrånkomligt landar i. Precis som människorna som sitter på stolarna är både lika och olika blir stolarna i sig ett uttryck för både likhet och olikhet.

Några flaskhalsar
Åter till seminariet. Ett antal svårigheter och flaskhalsar nämndes. Jag noterade av dessa
– flödesfrågorna och tiden som parameter (=vem ska ta kostnaden för tillfällig eller längre tids lagring),
– leasingbegreppet och juridiken (=hela den ekonomiska biten behöver genomlysas bättre, vem äger egentligen möblerna, vem skriver vilka avtal och vem beslutar om vad?), samt
– ekonomin. (=Hur ska värdet bestämmas, vem ska ha en kostnad och vem en intäkt…).
Just ekonomin är avgörande, tror jag. Det behövs en tydlig ekonomisk drivkraft både på leverantörssidan och på inköpssidan för att återbruk ska bli intressant. Subventioner leder fel. Både leverantör och kund ska ha ekonomiska drivkrafter och incitament att välja återbruk.

Billigare, men mer tid
Det tas nu fram en guide för hur återbruk ska gå till inom Göteborgs Stad. Det är viktigt att förstå att återbruk och redesign tar längre tid än att titta i en katalog och beställa nya möbler. Det saknas också incitament för individer och förvaltningar att ägna tid och kraft åt återbruk, liksom att upphandlingsrutinerna kan sätta käppar i hjulet. Av dessa skäl och flera andra är det viktigt med goda exempel, inte bara på slutresultat utan också på hur processen kan se ut. Forskarna lyfte fram att nyinköp fortfarande är normen och att återbruk fortfarande uppfattas som osäkert. Samtidigt hörde jag att IVL fick ett 30% lägre pris när man köpte återbrukade möbler jämfört med om man hade köpt nya.

Åsikter och fakta blandas ihop
En av forskarna lyfte fram ett av vår tids typiska fenomen – att fakta och åsikter blandas ihop, något jag personligen tror hänger samman med ett halvsekels inflytande från en reklambransch, som vant oss alla att all information kan vinklas så att den passar målgruppen. Sanningen som relativ. Trumpismen som ledstjärna.

Goda exempel för att stärka den cirkulära ekonomin
Jag var tvungen att rusa iväg till ett annat möte, men seminariet gav mig känslan av att offentliga miljöer och möbler för offentliga miljöer har potential att bli en föregångare när det gäller återbruk och redesign. Bland annat för att det handlar om politiskt styrd verksamhet och väl avgränsade materialflöden, som det dessutom finns relativt stora volymer i omlopp av. Kanske kan de offentliga miljöerna gå före och utgöra de goda exempel som så väl behövs för att skapa en del av den cirkulära ekonomi vi snabbt behöver utveckla.

 

Design för cirkulära affärsmodeller

”Design, sustainability and future circular business models?” var rubriken, inramningen var ett seminarium på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) med panelsamtal denna majeftermiddag, då solen konkurrerade om uppmärksamheten hos ett antal vårvintertrötta göteborgare och tillresta. Två doktorander redogjorde för sina respektive forskningsområden. Thomas Nyström berättade med utgångspunkt i fordonsindustrin medan Anna Lidström utgick från sitt arbete med modeindustrin. ADA Sweden var medarrangör.

Hot och potential ligger i livslängden
Thomas Nyström började med att konstatera att allt är riggat för endast en livscykel. Produkter måste designas för flera livscykler för att en cirkulär ekonomi ska kunna ta fart. Ofta är det svårt att uppgradera en befintlig produkt, även om Thomas nämnde att Jaguar gjort en elektriskt driven E-type. Produkterna är helt enkelt inte designade för förändring. Att hålla liv i en produkt är idag inte prioriterat. Att återanvända material är inte tillräckligt och det gäller även för materialeffektivisering. Det är först när affärsmodellerna utmanas genom förlängd livslängd som något sker på allvar. Där finns både hotet och potentialen för en stor del av dagens industri, menade Thomas Nyström.

Priset på tyg håller tillbaka innovationerna
Anna Lidström nämnde att det saknas både kunskap och färdigheter på flera nivåer när det gäller cirkulär design. När det gäller textilier och kläder är produktionsprocessen i alla dess steg den stora miljöbelastningen. Det är i mötet med det fysiska materialet som innovationer och designidéer föds, menade Anna Lidström. Designers behöver kunna mer om reproduktion, dvs hur en produkt ska modifieras när den första användningsfasen är slut. Nytt tyg är generellt sett alltför billigt, menade Anna Lidström, och detta bromsar större aktörer från att på allvar tänka in reproduktion i den design man skapar.

Paneldebatt med flera bra inspel
Sex inbjudna personer deltog därefter i en paneldebatt som gav ytterligare bredd och djup kring frågan om hur det går att designa produkter för cirkulära affärsmodeller. Ur mina fyra sidor anteckningar väljer jag här att återge några inlägg (utan anspråk på att vara heltäckande).

Anneli Selvefors
från Chalmers lyfte fram vikten av att cirkulära värden måste inkluderas i produktdesignen, till exempel att en produkt går att ta isär och kan transporteras till nästa användare. Hon nämnde också att arbetet pågår med att ta fram metoder som kan stödja företagen och andra aktörer.

Jenny Ekman
som arbetar med projektet Möbelbruket, betonade vikten av en definition av begreppet återbruk. Om de offentliga inköpen ska gå i bräschen är det viktigt att begreppen är entydiga. Det är också angeläget att mixa kompetenser i processen, menade Jenny Ekman, exempelvis konstens förhållningssätt med målfixering. Det fungerar inte med ett konstant dåligt samvete som drivkraft. Det är inte felen som ska lyftas fram. Mer av verklighetsförlagd utbildning på högskolan hade varit bra.

Niklas Egels Zandén
från Handelshögskolan nämnde inledningsvis vikten av att top-down-lösningarna kompletteras med att släppa fram bottom-up-perspektiven. Det finns stora kunskapsluckor, som det inte finns tid till att utbilda bort. Niklas Egels Zandén föreslog också att konsumenter organiserar små minikampanjer, där det kan räcka med att något dussintal personer frågar i en butik efter samma sak – exempelvis ”kan ni reparera den här produkten” – för att påverka även större företag. Det sänder en viktig signal till företaget. En annan detalj som Niklas Egels Zandén nämnde är den svenska självbilden. Vi anser oss ligga före i utvecklingen när i själva verket många andra länder har kommit längre i arbetet för en bättre miljö.

Christer Ericsson
från Design Region Sweden uttryckte vikten av att designers underlättar för konsumenter att gör rätt saker. Det kan också handla om visualisering. Vi behöver även bli bättre på att ifrågasätta vår egen livsstil, t.ex. att minska resandet.

Iréne Stewart Claesson
med bakgrund från Lots Design återkom flera gånger till ett antal hinder för utvecklingen av cirkulära affärsmodeller: bristen på rätt stadsplanering, fel krav som ställs, ojämlika förutsättningar, att ekonomin idag är vinstdriven och att det är svårt för konsumenter att gå emot normerna i samhället. Vi behöver fokusera mer på människor och mindre på tekniken, var ett av budskapen.

Anna Velander Gissén
från SVID tyckte inledningsvis att någon måste ta ledningen i processen. Den som går före kan bli vinnare. Kanske kan lagar var till hjälp, men det handlar också om nya beteenden. Var och en måste ta beslut, inspirera andra och på så sätt gå före. Alla i en företagsledning behöver involveras i förändringsarbetet. Anna Velander Gissén pekade på en paradox som åtminstone jag kunde känna igen: hur det å ena sidan finns konsumenter som är nöjda med sitt engagemang och känner att de gör rätt när de källsorterar, samtidigt som de utan eftertanke reser utomlands med flyg, och å andra sidan finns konsumenter som ständigt har dåligt samvete för att de inte gör mer än de redan gör när de valt att bli veganer, väljer att cykla till jobbet och gör allt de kan för att minska sin miljöpåverkan. Det finns en okunskap hos många om vilken faktisk påverkan de har på klimat och miljö. Hon fortsatte också med att uppmana till ifrågasättanden, att synliggöra alla goda exempel och att vi generellt sett vågar berätta mer om allt positivt som görs, även om allt inte är 100% hållbart. Det finns en utbredd rädsla för kritik, menade Anna Velander Gissén, som leder till att många goda exempel aldrig synliggörs.

Samarbete och det som inte syns
Professor Lisbeth Svengren Holm summerade sedan seminariet med att bl.a. betona värdet av samarbete. Ingen klarar dessa utmaningar själv. Det är bara att instämma. Samtidigt finns en kvardröjande känsla av inlåsning – att vi alla har svårt att se lösningar utanför dagens linjära konsumtionsmodell. Istället för att fokusera på vad som syns borde vi kanske vara mer uppmärksamma på det som ännu inte syns. Nya företag och verksamheter som kan fylla det glapp som finns mellan avfall och resurs, mellan det gamla och det nya, mellan den traditionella monopolekonomin och den transparenta samarbetsekonomin.