Cirkulära Leuven – ett exempel

Den 18 november genomförde Göteborg Stad en webb-workshop i förstudien för Cirkulära Göteborg, ett projekt som ska skapa förutsättningar för en cirkulär omställning i Göteborg till 2030. Just nu handlar arbetet om att ta fram en handlingsplan. Staden vill driva på och ge förutsättningar för ett cirkulärt Göteborg, bland annat genom att hitta former för samverkan inom och utom stadens organisation. Etableringen lär pågå under något år, särskilt som det behöver klarna på vilket sätt andra aktörer ska involveras i arbetet, både på styrande och genomförande nivåer. Vem ska exempelvis ta vilka beslut och vilket ansvar?

Leuven går före
Bland det mest intressanta som nämndes på workshopen var de exempel på andra europeiska städer som kommit en bit på väg i sitt arbete att främja omställningen till en cirkulär ekonomi. Det finns mycket att återge. Jag fokuserar här på den belgiska staden Leuven. Under ledning av en social-liberal borgmästare, Mohamed Ridouani, har en fristående organisation bildats – Leuven 2030 – där det konkreta arbetet beslutas och genomförs. Leuven-initiativet är värt att titta närmare på.

Leuven stadshus

Leuven 2030 – en unik plattform
Hälften av kostnaderna för samverksansplattformen Leuven2030 tas av staden, medan inflytandet fördelas lika för de fem kategorier som bjudits in: näringslivet, akademin, civilsamhället, stadens bolag och förvaltningar. Vem som helst kan dessutom bli medlem och låta sig representeras i någon av de fem kategorierna. I översiktsprogrammet för Leuven2030 hittar jag ett antal målsättningar som handlar om klimatneutralitet på flera områden, hållbar konsumtion, en uthållig, resilient, stad, lokal energiproduktion och delande av kunskaper och innovationer. Här finns åttio genomförandepunkter i tretton program. Som ansats är det ambitiöst.

Alla tycks dra åt samma håll  – en styrka
Som en del av arbetet har Leuven 2030 tagit fram en omfattande roadmap, en karta och verksamhetsplan för ”Circular Leuven”, dvs hur staden ska ta tag i det som kallas cirkulär ekonomi. Strukturen på det hela är mer imponerande än de faktiska genomförandeexempel som nämns. Reparationsverkstäder, cykelbanor och internetstöd för olika initiativ är lågt hängande frukter och sticker inte ut specifikt. Däremot får man känslan av att alla i staden tycks dra åt samma håll, oavsett vilken del av samhället man är verksam i. Där ligger en ovanlig styrka – i delaktigheten och i de gemensamma målen.

Bra försök att knyta ihop olika sektorer
På ett tydligt sätt kopplar styrdokumenten även ihop olika sektorer i samhället, så att det blir naturligt att det som görs även får en socialt utjämnande funktion. I alla fall som utgångspunkt – hur det hela till slut landar efter pandemier och andra svårigheter återstår att se. Att staden månar om sitt kulturarv i form av gamla byggnader är tydligt och där återfinns säkerligen en del av identiteten som medborgarna kan relatera till.

Återigen saknas gränsdragningen mot det som INTE ingår
Tyvärr saknas – som så ofta i den här typen av processdokument – en uppräkning av vad som INTE ingår i upplägget och vilka svårigheter man identifierat, men valt att ännu så länge INTE adressera med någon programrubrik. Särskilt i beskrivningen av ”Circular Leuven” och vad som ska göras blir det tydligt att det finns stora luckor i vad som omfattas av projektet. Och det är en mina generella invändningar mot många av dessa och liknande projekt och processer, att man inte vinnlägger sig om att identifiera det INTE kan lösas med projektet ifråga.

Vi måste tänka helhet
Tänk om nybyggnation av stadsdelar skulle planeras på det sättet. Att istället för att redovisa vad som inte ingick av busslinjer, trottoarer eller gatubelysning skulle folk bara få uppleva faktum. Vi brukar tänka helhet, men tydligen ännu inte när det gäller omställning till en cirkulär ekonomi.

Länktips:
Leuven 2030 https://www.leuven2030.be/english
Cirkular Leuven https://roadmap-en.leuven2030.be/pdf/Circular_Leuven.pdf

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 2

Hur ser etablerade svenska teknikexportföretag på cirkulär ekonomi? Det var temat för ett webbinarium den 12 november arrangerat av bl.a. Teknikföretagen. Jag lyssnade och noterade.

Fyra faktorer spelar stor roll
Elinor Kruse från Teknikföretagen inledde med att nämna de fyra faktorer som hon ser driver utvecklingen: utvecklingen av nya affärsmodeller, digitalisering, samarbete och forskning/innovation. Hon bedömde också att företagen tänker långsiktigt och vill finnas kvar. EU:s Green deal kan bli viktig, liksom städernas utveckling, menade hon.

Kännetecken
Företrädare för Husquarna, ABB och Kone fick därefter berätta mer i detalj hur deras företag adresserar cirkulär ekonomi. Några ord återkom i inläggen: långlivade produkter, digitalisering, servicenivå, kvantifiera kvalitet, Sverige som testmarknad, lokal anpassning, tålamod och våga göra misstag för att lära sig av dem. (Den som vill ha mitt referat på tolv ppt-sidor kan höra av sig, så mejlar jag).

Säkra betalflöden kan vara en fördel
I de följande kommentarerna förtydligades några detaljer. Inte alla företag arbetar med cirkulära lösningar idag. Å andra sidan kommer den cirkulära ekonomin att involvera flera företag i affärsuppläggen. Nyttjandeförsäljning är fortfarande i en testfas. När intäkterna blir mer periodiserade över tid – i och med nyttjandebetalning – kommer likviditeten kortvarigt försämras, men prognoserna för intäkter bli mer förutsägbara, något som hjälper företagen i deras diskussioner med banker och långivare.

Olikheter och långsam implementering
De exportföretag som medverkade tycks till viss del förändra sina affärsmodeller i någon form, söka mer samarbete, minska sin miljöbelastning och sikta på högre kvalitet, mer digitalisering etc. Och det låter ju lovande, även om det självfallet tar lång tid för stora företag att rulla ut helt nya koncept på alla sina marknader. De lokala marknaderna ser väldigt olika ut. Någon nämnde t.ex. Swish, som är mycket etablerat i Sverige men som inte finns i USA.

Följande frågor bör ställas till företagen vid nästa tillfälle
Ett kort lunchseminarium hinner inte täcka alla aspekter, men här några frågor som det skulle vara intressant att få belysta:
 – Vilket eller vilka företag är vår tids Facit, dvs kommer inte att finnas kvar när den cirkulära ekonomin är mainstream?
– Vilka företag kommer aktivt att bromsa omställningen från linjära till cirkulära flöden och värdekedjor?
 – Hur ser kopplingen ägande/risker/ansvarstagande ut när de nya modellerna satt sig?
– Vem vill investera i vinstdelning?
 – Vad behöver staten och det offentliga bidra med för att främja utvecklingen, samt hur ska EU bäst främja omställningen?
 – Vilka vilka yrken kommer att behövas personal till och vilka utbildningar saknas?

Det idag obetalda arbetet måste inkluderas i de nya uppläggen 
Min slutsats är att det har skett ett visst uppvaknande hos en del exportföretag, men att det fortfarande är en lång väg kvar att gå. Ingen nämnde bekymret med det arbete som kommer att behövas, men som det saknas ansvarig för och därmed också ett affärsupplägg som kan ge vinst. Primärt handlar det om det arbete som behövs för att upparbeta befintliga produkter så att de får ett nytt och helst ökat värde på marknaden. Den gamla gräsklipparen måste exempelvis tas om hand, värderas, kanske transporteras, repareras, bytas delar på och föras in i det aktiva sortimentet igen – allt detta arbete måste få sin ekonomi. Och inte bara en gång. Och arbetet måste finansieras av en kund. En ”begagnad” produkt måste få kosta mer än en ny om man förenklar problemet. Samtidigt som kunden upplever ett högre värde på den tjänst eller nytta man betalar för.

Tankefel
Det tankefel som vi alla bär med oss är att de vinster vi byggt välståndet på under industrialiseringens och masskonsumtionens tidevarv per automatik innebär att någon förlorat. I arbetstid, i livsvillkor eller andra uppoffringar. Ända sedan slavarbetare importerades till bomullsplantagerna i södra USA har gratisarbete – eller nästintill gratisarbete – varit en del av välståndspyramiden. Någon har betalat priset för de vinster som berikat andra. I en balanserad cirkulär ekonomi finns inte utrymme för detta sätt att generera vinst.

Förenklat: Vi behöver alla betala varandra för att klia varandras ryggar, samtidigt som en stor del av arbetet tillgodoräknas staten i form av skatt.

Länktips: Del 1: här

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 1

Cirkulär ekonomi är en viktig komponent i det hållbara samhället. Under detta märkliga pandemiår har jag haft förmånen att vara delaktig i uppstarten av Orust Återbruk, som med visst stöd från Leader Södra Bohuslän kunnat komma igång. Mer om det en annan gång. (Se länk till Återbruket nederst).
Här ska jag dock fokusera på ett par andra saker, i två olika blogginlägg, där båda illustrerar hur långt – eller inte – vi kommit när det gäller förverkligandet av cirkulär ekonomi.
Jag börjar här med regeringens strategi för cirkulär ekonomi som kom i juli 2020, en skrift på 32 sidor. Den kommenterar jag här nedan. Häromdagen deltog jag även i ett webbinarium arrangerat av Teknikföretagen, där ämnet för dagen var cirkulär ekonomi och export. Det eventet kommenterar jag inom kort i del 2. (Se även länkar i slutet av detta inlägg).

Som ett vykort, inte som en karta eller en handbok
Regeringens strategi för cirkulär ekonomi fokuserar på de materiella flödena och fyra olika fokusområden, där man vill främja utvecklingen.
Man nämner hållbar produktion och produktdesign, man talar om konsumtionsmönster, om giftfria kretslopp och berör ytligt behovet av nya affärsmodeller. Generellt kan sägas att strategin förhåller sig som vykortet till verkligheten. Det är en riktig beskrivning, men bilden hjälper inte den som vill orientera sig i en föränderlig värld. Strategin är ingen karta, ingen handbok.

Lönsamhet – för vem?
Ett exempel är begreppet ”lönsamhet” som tas upp på sidan 21. Lönsamhet är viktigt, skriver man, men preciserar inte vems lönsamhet som avses. Ska företagen – vilka företag ? – vara mer lönsamma i en cirkulär ekonomi, eller om det är konsumenter eller samhället som ska tjäna på den cirkulära ekonomin? Det hela landar i ett begrepp som är viktigt att det finns med – lönsamhet är viktigt – men hur denna lönsamhet ska bidra till ett mer sammanhållet och långsiktigt uthålligt ekonomiskt system beskrivs inte.
Det hade kunnat stå något om riskkapital i en cirkulär ekonomi, något om ägande, om kostnadstäckning, om risktagande, om försäkringar, om utmaningar när produktförsäljning övergår i tjänsteförsäljning och när ett delat ansvar ska matchas mot utkrävandet av ansvar. Det är stora vita fläckar i strategin, som inte ens nämns att de inte tas upp.

Hur ska kostnader fördelas?
Det är problematiskt att behovet av en ny avfallsdefinition inte betonas mer i strategin, att cirkulär ekonomi innebär nya värdekedjor och att dagens gratisarbete behöver hitta sätt att ingå i de nya värdekedjor som ska bära produkterna varv efter varv i reparationernas, värdesäkrandets och up-cyclingarnas tid. Hur kostnaderna för det idag icke utförda arbetet ska fördelas står det inget om. Inte heller att det kommer att krävas helt nya jobb och företag som täcker in de delar av det cirkulära maskineriet, som idag inte existerar. Och som behöver kostnadstäckning, lönsamhet och rimlig vinst.

Icke godkänt
Sammanvägningen av marknadsekonomins upp- och nersidor, samhällets behov av skatteintäkter – hur ser en cirkulär moms ut? – och att systemet blir socialt utjämnande nämns över huvud taget inte. Man kommer på slutet in på civilsamhällets roll i omställningen och sträcker sig så långt som till att uppmuntra second-handförsäljning och loppisar…
Det är inte mycket till mainstreamtänkande i det, snarare en verklighetsflykt. Som om det finns två framtider, en traditionell framtid med business-as-usual och dels en ”cirkulär”, som är lite exotisk, för entusiaster som vill dela en gammal gräsklippare med varandra, typ…

Mer info
Tyvärr är det ett mönster att analyser, strategier och vägledande dokument har stora brister. Jag återkommer inom kort med del 2 av denna analys. Påminner också om att jag nyligen skrev om ett IVA-seminarium som inte heller klarade av att adressera helheten. http://christerowe.se/2020/10/nr740-bara-delvis-ratt-i-iva-rapport/

Länk till Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se/

Länk till strategidokumentet från regeringen: här

Länk till del 2 här

Delägd vindkraft och del av skatteintäkterna?

Malungsborna vill inte ha vindkraft. I en lokal folkomröstning ställde sig nyligen en majoritet av invånarna på nejsidan. 30 höga vindkraftverk på Ripfjället, som företaget wpd Sweden AB ville uppföra, upplevdes uppenbarligen mer som ett hot än som en lösning.
Det hade kunnat se annorlunda ut.

Delaktighet
Jag är övertygad om att vi behöver omvärdera synen på roller i samhället. Det håller inte att enbart se de boende som passiva konsumenter av det andra beslutar. Ska vi hitta vägen fram till en hållbar utveckling är det nödvändigt att involvera ”vanligt folk” på ett helt annat sätt än vad som skett förut. Det duger inte att kommunen förhandlar med starka affärsintressen, byggare och energibolag för att avgöra frågor som har stor betydelse för befolkningen. Delaktighet och ansvarstagande hänger ihop.

Äga eller deläga
En dellösning är ägandet. Om kommunen i sitt arrendeavtal med wpd ställt som krav att kommuninvånare och/eller ekonomiska föreningar i kommunen fått möjlighet att deläga vindkraftverken hade det kunnat se annorlunda ut. Folk hade kunnat känna att verken producerar för dem, att det inte var anonyma ägare som skulle profitera på Ripfjällets läge och möjligheter. Ägandet, och därmed ansvarstagandet, är centralt för acceptans och för samverkan.

Låt en del av skatteintäkterna stanna i bygden
Det måste också finnas ett tydligare intresse från statens sida att nyttan med förnybar energi fördelas på ett rimligt sätt. Ett sätt vore att öronmärka en del av de skatteintäkter som förnybar energi genererar till att tillfalla den bygd, där energin produceras. Älvarna i Norrland ger södra Sverige mycket energi, men skatteintäkterna stannar i Stockholm. En del av energiskatten borde tillfalla de bygder där energin produceras.

Vi hinner inte
Jag har inte alla detaljer i det aktuella exemplet med vindkraftverken på Ripfjället i Malung. Men det finns ett generellt tillitsproblem i samhället, som förstärks när besluten inte förankras på rätt sätt. Vi behöver lägga energi och ansträngningar på att lösa de stora problemen, inte på att tvista om detaljer och saker på fel nivå. Eftersom det är så bråttom.

Underhåll för andra gången

För två år sedan besökte jag Underhållsmässan på Svenska Mässan och skönjde tendenser till insikter hos utställande företag att de sitter på ett par hörnstenar i den nya ekonomin. Den ena handlar om att förlänga livslängd på produkter och den andra om att erbjuda rätt förutsättningar för en tjänstifiering av maskindriften i industrin. Istället för att sälja en maskin skulle leverantören kunna erbjuda en månadsavgift eller ”per-enhet-avgift” för att en viss maskin gör sitt jobb hos kunden.

Förväntningar
Som jämförelse kan det vara intressant att först läsa vad jag skrev 2018 efter mitt besök på Underhållsmässan: http://christerowe.se/2018/03/nr600-underhall-gar-fore-i-omstallningen/ . Den två år gamla texten andas tillförsikt och nästan optimism – det känns som att ganska snart kommer fler och fler leverantörer se sin roll ur de två perspektiv jag nämnde inledningsvis. Förlängd livslängd bromsar in nyanskaffningsbehoven och innebär därmed besparing både ur miljö- och kostnadsaspekt. Modularitet på IT-sidan borde kunna kompensera för behovet av uppdateringar för att säkra nya funktioner. Mjukvaruuppdateringar för att ha rätt maskinprestanda borde vara standard idag. Professionellt och väl dokumenterat underhåll är centralt i sammanhanget. Företagens utveckling och ”Greta”-effekten borde ha fått genomslag. 2020 års mässa borde kunna visa hur långt man kommit i underhållsbranschen, tänkte jag.

Start-ups i framkant
Och visst händer det några saker. Jag lyssnar på tre start-ups som ligger i startgroparna med varsin IT-lösning. Ett företag håller på med produktionsuppföljning för att identifiera kostnader i samband produktionsstopp (Flow Process Sweden AB). Ett annat har tagit fram en plattform för att enklare skapa VR-utbildningar för driftspersonal. (Gleechi AB). Ett tredje har en hjälpmedel för att sortera och analysera data i realtid, bland annat för att identifera och flagga för onormala flöden innan något händer. (Gemit Solutions AB). Alla dessa tre start-ups har naturligtvis hittat delnischer som kan hjälpa företagen att minska kostnader, förhindra driftstopp och få en säkrare produktion.
Ett annat företag, Eye at Production AB, har en enkelt riggad kamera-övervakning, där mobiltelefonen dokumenterar produktionsstörningar visuellt så att operatörer kan åtgärda rätt problem. Visuellt och tydligt visat på mässan.
Det är många sådana lösningar på mässan. Hjälpmedel för att bli bättre på detaljer; lösa problem innan de blir stora bekymmer; hantera data och snabbare förstå vad som behöver göras. Men fortfarande inte systemskiftande.

Dellösningar i rätt riktning
Jag hittar Niklas på Nordic Lubricants AB – en del av Castrol Industrial som är en del av BP – som ger andra exempel på hur underhållsbranschen utvecklas. (Tack för hjälpen, Niklas!) Stolt berättar Niklas om kunder som återanvänder 100% tvättvatten från rengöring av komponenter. Rengöringsvätskan blir i deras fall en del av en återbrukslösning, där vätskan återanvänds som skärvätska i avancerade processer. Detta sparar både miljö och kostnader.

Skydda befintliga konstruktioner
I ett hörn av mässan hittar jag Pentec från Nässjö, som har ett Svanen-märkt material som tätar och reparerar betong. När betong spricker och armeringsjärnen börjar rosta är det stor risk att stora konstruktioner, balkonger, broar och annat måste rivas. Med Pentecs material kan livslängden på betongkonstruktioner förlängas. Att ta hand om det som redan kostat i framtagande, transporter och byggande är naturligtvis en bra miljöåtgärd. Lösningar som gör detta möjligt behöver synliggöras.

Från Pentecs hemsida

Letar….
I den glest besökta mässan – Corona-relaterat? – är det så få besökare att en del montrar är obemannade. Utställarna passar på att besöka varandra.
I den tomma forskarmontern från RISE hittar jag i alla fall en flyer om en gratis tvådagskurs i ”Smart och proaktivt underhåll”. Den första dagen ska ge en introduktion i det senaste inom smart underhåll, konkreta fall och cirkulär ekonomi. Några små ansatser till systemförändring kan skönjas. Men då får man leta ordentligt.

Inte i år heller
Naturligtvis har utställarna anpassat sin kommunikation till de förväntade besökarna. Underhållspersonal, servicetekniker och praktiker vill se hur de kan förenkla sitt arbete. Men ibland önskar man att företagen pekar ut en riktning – vart man är på väg och vilka steg man tar i den riktningen.
Underhållsbranschen missar fortfarande att tydligt ta täten för den nya ekonomin, trots att man sitter på lösningar som alla kommer att behöva och vilja ha.

Möbler ligger i framkant i det cirkulära

Cirkulär ekonomi är ett tema jag de senaste åren ofta har återkommit till. I fredags var jag på ett heldagsseminarium där affärsmodeller för möbelindustrin stod i centrum. Möbler och särskilt kontorsinredning stod i centrum. Både tillverkare och andra företag med olika erbjudanden fick möjlighet att presentera sina cirkulära modeller. Forskare från RISE kompletterade och fördjupade frågorna. Det var bra, tydligt och fullt av engagemang. De cirkulära idéerna tog rejält med plats.

Några slutsatser
Den som är intresserad kan höra av sig till mig för att få min sammanfattning av dagen. Ur allt som sades vill jag här lyfta fram ett par intressanta detaljer. Projektets slutsatser summerades så här:

  1. Hela värdeflödet måste vara med.
  2. Resurseffektivitet och ekonomi är avgörande.
  3. Spårbarhet blir allt viktigare.
  4. Kunder är också möjliggörare.
  5. Förändring tar tid, liksom lärande.

Lokal blir arbetsplats
Vasakronan är ett företag som insett att de behöver ha ett mer långsiktigt hållbart synsätt, som måste prägla den egna och kundernas verksamhet. Som fastighetsägare blir de mer och mer blir involverade i att stajla kontoren och göra olika kontor inflyttningsklara. Kunderna vill inte ha lokaler, man letar efter arbetsplatser.

Kinnarps-exemplet
Tillverkaren Kinnarps talade produktdesign, tjänsteutveckling och funktionshyra. De har insett att cirkulära modeller finns på flera olika plan och ser olika ut. Produktdesign handlar om att återanvända, renovera, uppgradera, byta bordsskivor, ta av tyg, se till att det blir billigt att byta sofftyg på plats hos kund, skruva ihop bordsben till nya skivor i annan form, dragkedja för att byta skärmöverdrag och dylikt. Tjänsterna kan innebära att erbjuda tjänster hos kunden när de ska flytta eller bygga om sina kontor. Funktionshyra innebär att Kinnarps tar ansvar för och sköter produkten samt erbjuder kunden mycket större flexibilitet i vilka produkter som ska ingå i avtalet och när.

Albin i Hyssna var ett av företagen som deltog på konferensen

Kunskap
Andra detaljer som fastnade under dagen var betydelsen av kunskap. Dels att företag som dagligen håller på med samma sak självklart samlar på sig erfarenheter och kunskaper om vad som fungerar, kanske till skillnad från vanliga verksamheter som bekymrar sig om sina möbler en gång vart femte eller tionde år. Dvs även om vi alla använder möbler finns det specialkunskaper att ta till vara, där professionella har ett försprång som ska värdesättas. Det andra jag noterade var att det kan behövas kunna arkitekter eller inredare som hjälper kunderna att ställa rätt frågor. Det är bra att det kan komma in någon i processen ”utifrån” som kan se på problem och lösningar på ett annat sätt. Kan arbetsplatserna organiseras på ett mer flexibelt sätt? Kan gamla möbler monteras om? Kan den gamla nedsänkta hyllan för OH-projektorn bli en perfekt plats för en blomkruka?

Nya frågor för att nå win-win
När det gäller tjänsteutveckling blir det viktigt att hitta former för avtal och juridik – vad ska hända om någon av parterna inte längre kan fullgöra sin del? Hur ska en leverantör veta att möblerna finns kvar? Hur påverkas bokslut och löpande ekonomi när investeringar blir till driftskostnader? Hur ska kunskapsöverföring gå till när kunden byter personal?
Det finns ett antal frågor som behöver lösas, och i potten ligger mer av samarbete och mindre av konkurrens, mer transparens och mindre hemlighållande. Mer av win-win än av utslagning.


Innovation innebär något nytt

Innovation är helt nödvändigt. För om allt redan finns kommer ingen förändring till stånd. Och behovet av förändring är uppenbar. Förändring uppstår inte av sig självt, vilket innebär att vi behöver innovationer och nya lösningar för att skapa det framtida samhället. Var ska innovationerna uppstå?

Industrin börjar förstå
Verkstadsindustrin är mitt uppe i en gigantisk omställning. Inte bara att våra fordon ska byta från fossila bränslen till el eller att cirkulär ekonomi nu tar form inom många områden. Ett av de mer intressanta exemplen är att IKEA har bestämt sig för att bli cirkulära till år 2030. Dvs alla produkter på något sätt ska bygga på retur av material eller produkter som redan varit i omlopp. En lovande och imponerande ambition som delvis testas på olika delmarknader.

Hur snabbt ställer vi om?
Frågan är ju hur andra branscher ska agera för att bli cirkulära och långsiktigt hållbara. Hur ser innovationerna ut inom eventbranschen? Kan skämt från scen återanvändas? Kan samma upplägg användas gång på gång i en bransch som delvis bygger på att överraska och fånga uppmärksamhet? Hur innovationer uppstår blir naturligtvis olika från bransch till bransch. Appar, virtuella hjälpmedel och digitalisering bidrar naturligtvis till innovationerna. Swish och Mobilt Bank-ID har förenklat betalningarna på ett sätt vi inte kunde föreställa oss för 15 år sedan. På liknande sätt kommer vi säkert att hitta nya sätt att uppleva och interagera i olika sammanhang. Det sägs att innovationstakten generellt är en större förändring per år (typ Swish). Bekymret är att det är för långsamt om vi ska hinna ställa om till ett energisnålt och fossilfritt samhälle innan det är för sent.

Inte konkurrens – utan samverkan
En innovation som det talas för lite om är hur konkurrensutsättning ska gå till. Idag skickar myndigheter ut förfrågan om anbud och alla som svarar förväntas konkurrera med pris och/eller kvalitet så att det offentliga kan välja det ”bästa” alternativet. Och det tillvägagångssättet kan kanske vara rimligt för en del uppgifter. Ska en gata skottas fri från snö kan det kanske bara göras på ett sätt. Men det intressanta uppstår att det offentliga nu börjar handla upp tjänster i syfte att förändra samhället. Man vill få hjälp att utveckla och skärpa kompetenser i olika segment, antingen för sig själva eller för en viss målgrupp av företag. Det som då tappas bort i de sedvanliga förfrågningarna är att innovationshöjden kanske inte ligger på samma nivå som vid snöskottning av en gata. Det är kanske förmågan att samverka och att utveckla nya relationer som är det väsentliga. Som man frågar får man svar och frågar man inte efter rätt kompetens blir svaret inte det önskade.

Tillväxtverket har en förfrågan ute
Tillväxtverket har för tillfället en förfrågan ute som just har denna motsägelsefullhet inbyggd. Det som skulle vara mest värdefullt för att kunna hjälpa målgruppen SME-företag frågar man inte efter. Den som vill läsa mer kan söka på Tillväxtverkets Dnr Ä 2019-1093 som har deadline 4 november 2019 och som handlar om företagscoachning cirkulär ekonomi.

Förtroende och den nya ekonomin

Om vi tror på framväxten av en cirkulär ekonomi och framför allt en större delandeekonomi måste vi inse att skiftet inte enbart handlar om hur vi som individer förhåller oss till de produkter vi använder. Det räcker inte med ett fokus på hur vi nyttjar olika produkter på ett smartare sätt. Hela skiftet från en produkt- eller konsumtionsbaserad ekonomi till en tjänsteekonomi inkluderar ett element av förtroende som behöver uppmärksammas.

Förstår vi vad delande innebär?
När vi delar transportmedel, som i en nära framtid inte enbart handlar om ”kollektivtrafik” i traditionell form, kommer vi att hamna i samma fordon som okända personer. Antingen samtidigt eller på så sätt att den ena personen åker i samma fordon tidsmässigt mycket nära den andra personen. Smulor, kroppslukt, rök, skräp och annat kommer att finnas som spår efter tidigare användare, framför allt i förarlösa fordon. Är vi beredda på det? Förstår vi vad delat nyttjande innebär?

Accepterar vi det obekväma med delning?
Vissa delanden kommer att ställa krav på de inblandade att visa lite mer hänsyn än annars. Alla som varit medlemmar i en bilpool känner igen detta. Hur svårsmält det kan vara att använda en bil, där baksätet inte är urstädat eller där spåren efter tidigare användare är uppenbara. Å andra sidan hyr vi kanske utan problem en släpvagn eller en cykel, som vi vet nyligen har använts av någon annan. Poängen är att delandet kommer att innebära att vi accepterar det obekväma i att vi inte är ensamma att nyttja en produkt.

Socialt sammanhang
Det kanske blir så att affärsmodellerna för delande av utrustning kommer att inkludera olika slags tillhörighet: bara vänner, bara bekanta eller bara personer som fått en rekommendation att tillhöra nyttjargruppen. Den som i framtiden vill bli körd av ett autonomt fordon kanske kommer att få välja mellan att få åka ensam (dyrast) och alla varianter till att åka med vem som helst (billigast). Det intressanta är att delandet av resurser ställer nya krav på tillit och trygghet mellan människor. Nya tjänster, kanske i kombination med övervakningssystem, kommer att se dagens ljus. Men vi kommer alla att behöva rannsaka oss själva vilket slags socialt sammanhang vi accepterar att dela nyttjanden i. Och även reflektera över säkerhetsaspekter, trygghet och hur vi ser på frågan om tillit till andra människor – kort sagt vem vi är.

Accepterar vi vilka sammanhang som helst?
För att konkretisera: delar vi fordon med en eller flera berusade personer? Om inte – hur undviker vi att hamna i samma fordon som personer vi inte känner oss bekväma med? Eller: fyra högljudda barn som ska åka till sin träning – är det OK, eller en person med en schäferhund….

Att lita på varandra
Även mindre produkter kan vi behöva fundera kring. Delar vi utan invändningar en apparat som har skavanker eller ser vanskött ut? Vem tar vilket ansvar för säkerheten? Vad händer med garantifrågan? Om ett felaktigt hanterande leder till problem bara för att det saknas en instruktionsbok…. det finns ett antal detaljfrågor och ett slags sammanhangsperspektiv som behöver utvecklas, så att nyttjare känner sig bekväma med ansvarsfrågor och delaktighet, grupptillhörighet och referenser. Att lita på varandra kommer att bli en avgörande faktor för de affärsmodeller som ska växa fram.


Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/

Lokal utveckling i samverkan

Civilsamhället har en viktig roll när det gäller att ta till vara lokala resurser och att möjliggöra lokal utveckling. Men civilsamhällets organisationer behöver ett sammanhang för att kunna bidra på bästa sätt till en hållbar utveckling.

Lokal utveckling vid sidan av företagens vinstdrivna modell
Det som ofta tappas bort är den insats civilsamhällets aktörer kan göra för att utveckla lokalsamhället. När vi organiserat våra samhällen har vi säkerställt att det finns en lokal myndighet, kommunen, som ansvarar för viktiga basfunktioner för alla som bor i kommunen. Men vi har inte (ännu) hittat formen för hur lokal utveckling ska organiseras. Företag startas och drivs och påverkar naturligtvis utvecklingen, men vissa funktioner och idéer behöver genomföras utan att drivkraften är egen vinst.

Ska byn överleva?
När vi diskuterar hoten idag, handlar de ofta om komplexa frågor som hänger ihop med varandra. En åldrande befolkning, ett krympande skatteunderlag, nedläggning av skolor och servicefunktioner osv. Det uppstår en situation där det mesta tycks förstärka varandras processer. ”Försvinner skolan, dör byn” brukar det heta. Affären eller lanthandeln ses också som en viktig markör för livskraften.

Min egen uppväxt
Jag växte upp på landet. Det gick tre bussar om dagen. (Att få skjuts av föräldrarna var det inte tal om). Det kom bilar till vårt hus och sålde varor. Fiskbilen på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagar, slaktarn´på lördagar och naturligtvis postbilen varje dag, inklusive paket och diverse bankärenden om det skulle behövas…. Detta var på 60-talet. Alla hade inte bil, så distributionen var välkommen, tidssparande och effektiv.

Överproduktion, överkonsumtion och resurshushållning
I takt med att mobiliteten ökade, ”alla” skaffade bil och den storskaliga produktionen, varuhusen och konsumtionen ökade minskade utrymmet för varudistributionen på det tidigare sättet. Nu ville var och en ”storhandla” själv. Inte ens 70-talets oljekris och andra fördyringar bromsade denna utveckling. Nu ser vi baksidan i form av storskaliga materiella flöden som vi har svårt att ta hand om. Partiklar, material och produkter hamnar på fel ställe. Vi skulle behöva en omställning, så att den konsumtionsdrivna ekonomin ersätts av en resurshushållningsekonomi.

Kommunutredningen
Att utveckla samhället på lokal nivå i denna riktning är svårt att driva igenom på sedvanligt lagstiftningsvis. Staten och kommuner kan inte säga åt oss vilka detaljbeslut vi ska ta. För att ställa om och utveckla lokalsamhället i riktning mot en hållbar, cirkulär, ekonomi med större rättvisa måste vi hitta samverkansformer mellan offentlighet, näringsliv och civilsamhälle. Häromdagen var jag på en dragning där ansvarig person för ”kommunutredningen” (som rapporterar till regeringen) berättade vad som är på gång av förslag i denna utredning. Jag hade hoppats på tydliga signaler om samverkan mellan kommuner och civilsamhälle för att tackla flera av de frågor kommunerna inte mäktar med själva.

Inom ramen – inside the box
Tyvärr har utredningen inte fått tydliga direktiv i den riktningen. Det man fokuserar på är att lösa genomförandedelar i nära samverkan kommuner emellan. Det vill säga gemensamma lösningar för sådant som åligger kommuner i form av avfallshantering, upphandling etc. Men fortfarande inom ramen för vad som finns idag – inget nytänkande för att möta alla de utmaningar lokalsamhällena står inför.

Verktyg saknas och planeras inte ens för
Det är lite sorgligt att insikten om de stora hot – torka, bränder, stormar, översvämningar, störande fenomen…. bara för att nämna ett område – inte trängt igenom på förvaltningsnivå i den svenska statsapparaten. Om vi inte rustar oss med rätt verktyg och förbereder för ny samverkan på lokal nivå kommer varken reaktiva eller proaktiva lösningar hinna se dagens ljus innan det är för sent.

Nåväl. Den som vill få del av den skrivelse jag skickade till kommunutredningen kan höra av sig här i kommentarsfältet eller mejla mig. Om fler hör av sig till utredningen, kanske…..