Don´ t look up får en trea

OBS har du inte sett filmen ”Don´ t look up” med Leonardo di Caprio ska du inte läsa denna text. Se gärna filmen på Netflix om du har möjlighet.

Jag såg ”Don´ t look up” häromdagen eftersom den hyllats som en fantastisk satir över vår tids dysfunktionella hantering av en annalkande katastrof. Både mediafolk och politiker, ja i praktiken alla beslutsfattare i filmen, beskrivs som självupptagna och med en tydlig distansering till verkligheten och vilka krav den ställer på oss. Forskarna, med di Caprios personifikation i spetsen, framställs som ett särintresse bland många och vetenskapen är mer eller mindre bara en åsikt som det går att ifrågasätta. Greppet är bra, men jag har lite svårt för manuset.

Trovärdighet, nja…
Filmen är lång och det är meningen att vi ska lära känna ett par personer lite mer på ett personligt plan. Och där någonstans blir trovärdigheten lidande. Hur sannolikt är det att en vetenskapsman med lite bristande självförtroende hoppar i säng med en TV-kanals hyllade nyhetsankare? Den vinklingen leder oss tittare bort från huvudspåret – att vi generellt har ett problem med hur vi värderar information, nyheter, kunskap och vad som måste prioriteras. När di Caprios figur äntligen säger ifrån i TV-rutan är det för sent. Katastrofen är då så nära att inget längre kan hindra den. Om syftet med detta var att visa att vi alla är människor, med våra styrkor och svagheter, hade det kunnat åskådliggöras på ett rimligare sätt, tycker jag.

”Vi bara skojade…”
Riktigt problematiskt tycker jag också det blir på slutet, i samband med eftertexterna, när filmen ska få en science fiction-twist. Var det nödvändigt? Måste filmen landa i ett skratt av traditionellt snitt? Var det inte just denna ytlighet inom det kommersiellt drivna informationssamhället som filmen ville kritisera? Varför då rätta sig i ledet och knyta ihop budskapet med en slags brasklapp: ”Äsch det var bara på skoj alltihop…”

Saknade självdistansen i berättandet
Produktionen lider av ett slags hafsande. Det ska bli valkampanjer mot slutet av filmen och landet delas i två läger. Några vill fokusera på kometen på himlen (look up) och några tvärtom ( don´ t look up). Men i filmen får vi inte hjälp att tolka denna märkliga polarisering, någon klok person hade ju kunnat kommentera detta att politiken reduceras till ett antingen/eller som inte alls har med verkligheten att göra. En mer omsorgsfullt manus hade låtit någon karaktär, kanske någon marginaliserad person eller ett barn, hävda hur naken kejsaren står – hur absurd situationen är med politik som inte längre handlar om verkliga mål utan enbart om motsättningen som sådan.

Trump-anspelningar
Det hade kunnat bli en riktig klassiker av denna film. Nu känns den bara som om den gjorde en del av den nytta den kunde ha gjort med ett mer genomarbetat manus och med en tydligare balans mellan galenskaper som behöver ifrågasättas och relevanta mänskliga beteenden. Ska jag avsluta med några plus i kanten får det ändå bli att Meryl Streeps president bar en keps och hade en familjemedlem i staben, symboler som tydligt anspelade på trump-åren. Och naturligtvis hur näringslivet kommer och går och styr i kulisserna. Där fanns kritiken mot både Google och Facebook, som i en nära framtid kan vet mer om dig än du själv har en aning om…

Det blir en 3:a
Mer än en trea i betyg kan inte filmen få, trots ett lovande grepp och ett högaktuellt tema, där vi som mänsklighet behöver vakna upp och ta ett annat ansvar för vad som är sant och riktigt. Det hade kunnat bli en bra film om hur vi måste tänka kring klimatet, artutrotningen och andra globala hot, som måste hanteras skickligare.

Självkörande bilar – vad ska vi ha dem till?

Hållbar utveckling handlar om många olika perspektiv, lösningar och prioriteringar. I flödet av texter om cirkulär ekonomi – som har en viktig roll för omställningen, men inte kommer att lösa allt – tar jag denna gång upp fenomenet självkörande bilar. Ett av Sveriges ledande konsultföretag på trafikområdet är Trivector, med huvudkontor i Lund och verksamma i hela landet. Häromdagen hade de ett intressant kortseminarium om just självkörande bilar. Här mina intryck.

Reflexion – kommer tekniken bara för att den är möjlig?
VD Christer Ljungberg inledde med den kanske mest intressanta frågan om vad vi ska ha självkörande bilar till, vilket problem är tekniken tänkt att lösa? Utan att glida in i alltför långtgående filosofiska resonemang är det naturligt att tänka på andra tekniklösningar som sett dagens ljus just för att de är möjliga. När det militära flyget utvecklat överljudsplan kom tanken att bygga passagerarplan på en liknande teknik. Bara för att det var möjligt. Detta var när månlandningen just ägt rum, teknikoptimismen var stor och oljekrisen låg i framtiden, liksom Agenda 2030. Concorde sågs som ett prestigeprojekt och kostade stora summor för de franska och brittiska bolag som var involverade. Den sista flygningen genomfördes 2003. Men tillbaka till Christer Ljungbergs presentation.

Fem nivåer av automatiserad körning
Alla nya bilar har idag teknik, som hjälper föraren att manövrera bilen. Kameror, sensorer och parkeringsfunktion är de enklaste. Christer Ljungberg visade oss fem nivåer av automation, som tillverkarna laborerar med.
Nivå 1. Assisterad körning. Dödavinkeln-varnare, filassistans etc.
Nivå 2. Delvis automatiserad körning. Parkeringshjälp, stop-and-go i köer.
Nivå 3. Avancerad automatiserad körning. Filbyte, signalering, fartanpassning etc.
Nivå 4. Helt automatiserad körning. Datorn kör bilen och låter föraren ta över när datorn inte kan hantera situationen.
Nivå 5. Autonom körning. Destinationen knappas in och bilen kör själv till målet.
Enligt Christer Ljungberg erbjuder biltillverkarna idag nivå 2. 1400 bilar rullar idag i USA i 36 delstater som olika pilotprojekt. Bara Tesla har haft 11 dödsolyckor med självkörande fordon inblandade. I Kina rullar ett stort antal robotfordon, men det finns ingen tillgänglig statistik därifrån.

Det pågår försök
Ett företag i USA har som koncept att fjärrstyra förarlösa fordon under framkörning, så att bilarna i princip fungerar som en slags ”halv-taxi”, där föraren kör själv till sin destination, men framkörning och parkering sköts av en fjärrstyrningscentral. Scania har förarlösa lastbilar och flera olika projekt testar självkörande fordon inom avgränsade områden, där risken för blandtrafik är mindre. Av 10 studerade huvudstäder i ett projekt var det ingen stad som planerade för självkörande fordon.

Samhällsnyttan måste gå före egennyttan
En mycket viktig insikt från de forskningsprojekt som genomförts är att ett samhälle med självkörande bilar resulterar i fler bilar i rörelse. Effektiviteten och tillgängligheten till en snabb och individuell transport mellan två fritt valda punkter leder till fler transporter. Och denna insikt måste rimligen innebära, är min slutsats, att nyttan på samhällsnivå med självkörande fordon behöver utredas och prioriteras mycket noga. Att det på individnivå kan finnas tidsvinster och liknande får inte dölja det faktum att städerna som helhet kommer att behöva hantera ökande trafikmängder. Vad vi egentligen ska ha självkörande bilar till måste få avgöras av samhällsnyttan, inte av kortsiktiga egenintressen hos resenärer.

Förare i beredskap – FIB
En detalj som jag lärde mig på seminariet var begreppet FIB, som betyder Förare i Beredskap, en term som fångar behovet av att föraren är beredd att gripa in i framförandet av fordonet när datorn inte längre klarar uppgiften. Det kan ju som bekant alltid uppstå snabba förlopp i trafiken, där det bästa av två dåliga alternativ måste väljas. Att köra i diket och kanske kollidera med en brevlåda eller att köra på en lös hund, eller ett barn, som springer över vägen kan vara en sådan situation. FIB leder i min föreställningsvärld till slutsatsen att helt autonoma fordon ligger mycket långt in i framtiden. Det kommer alltid att uppträda akuta situationer, där vi snabbt behöver ta ställning. Drömmen om att sitta och jobba i bilen med datorn i knät medan bilen kör till destinationen känns därför som en avlägsen utopi. Det går inte att sekundsnabbt ingripa om all uppmärksamhet är riktad någon annanstans än på vägen.

Modellering
Mot slutet av seminariet redovisades en modellering som gjorts där relativt realistiska parametrar stoppats in i modellen. Att dela resa – åka tillsammans – skulle kunna innebära i genomsnitt 2,1 personer per fordon. Att utnyttja samma fordon vid olika tillfällen ökar nyttjandet av varje fordon, men leder också till fler resor med framkörning och parkering. Enligt de siffror som projektet redovisade skulle antalet fordon kunna minska med 14 procent men trafiken skulle samtidigt öka 33 procent. Detta är ytterligare ett argument till att avvakta med införandet av självkörande fordon, för precis som Christer Ljungberg inledde med – vad är det för problem vi vill lösa, egentligen? Här nedan en bild från seminariet som visar hur trafikmängden kan öka i Göteborg med självkörande bilar.

Ökade trafikvolymer i Göteborg

Fallgropar
Bara för att tekniken finns är det inte säkert att den ska införas snabbt. Vi behöver verkligen fundera på hur vi vill lösa mobilitetsfrågorna på samhällsnivå för att inte den nya tekniken ska lura oss in i nya dilemman och en ökad energianvändning. Besinning är ett bra ord.

Länktips: Se hela seminariet här: https://www.youtube.com/watch?v=ptGjskpUTVQ

Cirkulär ekonomi: Konferens som missade helheten

Den 30 november tog jag och knappt ett hundra andra personer del av en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi. (Länk till en sammanfattning av innehållet samt kommentarer, se nedan). Delegationen har ett dussintal expertgrupper kopplad till sig, olika experter från branscher och organisationer som på olika sätt vill främja utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Konferensen var ett led i arbetet att kunna lämna in en årlig rapport den 1 februari 2022. Det var påtagligt mycket information och många kloka tankar som förmedlades på 4-5 timmar. Samtidigt blir bilden allt mer ihålig. För mitt i allt det kloka saknas avgörande ställningstaganden och preciseringar. Kanske kommer de senare.

En liknelse
Tänk en organisation som ska planera en ny stad. Ett dussin grupper får hand om olika delar. ”Jag vill bidra med hur man bygger trottoarer”, säger någon. ”Jag kan optimera busshållplatser och trafiksystem”, säger en annan. ”Jag vet hur man organiserar ett köpcentrum”, säger en tredje. Tolv olika grupper går med engagemang in sin uppgift. Nu ska vi utforma en ny stad, tänker alla, och ger sig i kast med uppgiften. Men blir resultatet en vacker, fungerande stad för tusentals boende och yrkesarbetande för det? Så ungefär uppfattar jag Delegationens förhållningssätt till den nya, bättre ekonomi de vill utforma. Viktiga delar ingår, men helhetsgreppet saknas.

Frågor som måste ställas
Allt är naturligtvis inte fel. Många av expertgruppernas bidrag och lösningar är väl genomtänkta. I en separat refererande bloggtext ska jag redovisa det jag uppfattade som extra viktigt att inte tappa bort. (Se länk nedan för att läsa den versionen, när den är klar). Men här några av de viktigare perspektiven som helt eller delvis lyste med sin frånvaro, och som därför urholkar Delegationens trovärdighet.
– Hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill ha Cirkulär Ekonomi (CE)?
– Hur ser tidsaxeln ut? När är CE mainstream?
– Var finns ekonomerna? Ingen grupp tacklar ekonomin ur alla tänkbara perspektiv, exempelvis hur dagens gratis sorteringsarbete ska kalkyleras?
– Hur förhåller sig CE till delningsekonomin och andra dellösningar?
– Vilka av de idéer och lösningar man arbetat med i Finland, Nederländerna och på andra ställen är direkt applicerbara på Sverige och hur ska arbetet synkroniseras på EU-nivå?
– Varför är inte Ellen MacArthur eller någon från hennes organisation huvudtalare på en årskonferens?
– Varför har man fortfarande inte satt ner foten och formulerat en tydlig definition av vad CE ska innebära?
– När tänker man på allvar diskutera de långsiktiga konsekvenserna av CE i form av en minskad och ändrad innebörd och betydelse av ägandet och de nya rollfördelningar som uppstår ur en tjänstifierad ekonomi?
– När tänker man diskutera skatter, momsfrågan och att det blir kontraproduktivt att kräva momsbefrielse på CE om denna ekonomi ska bli mainstream? Vi behöver ju dessutom en helt annan moms när CE är etablerad.
– Transparens och samverkan i alla värdekedjor blir nödvändiga. Hur förändrar det konkurrensekonomin när den ersätts med en samarbetsekonomi?
– Hur ska värdestegring kapitaliseras längs en värdekedja, när producenter och konsumenter blir prosumenter och alla behöver vara medagerande – vad innebär det får vår syn på ”lönsamhet” och ”vinst”?
– Vad innebär det för företagen att lång livslängd och försäljningsförbud på vissa produkter tvingar dem att ta betalt per nyttjade eller nyttjandetid?
Listan kan fortsätta lika länge till – men detta är några av de viktigare frågor som måste ställas.

Exempel: Bilägande blir bilnyttjande och följderna av det
Det finns viktiga systemmässiga synergier att ta vara på. När elbilen slår igenom, och definitivt när självförande bilar är vanliga, finns all anledning att förändra bilägandet till ett bilnyttjande. Då frigörs garage och parkeringar, vi får bättre nyttjande av producerade fordon, vi får större flexibilitet på nyttjandesidan och kan välja fordon efter behov, öka samåkning i förvalda konfigurationer, kombinera varutransporter med person-dito och luckra upp definitionen av vad som menas med ”kollektivt” resande. Städerna skulle bli mer tillgängliga och inte fyllas med unika fordon. Framkomligheten och trivseln i städerna skulle öka. Så om CE slår igenom kommer det att ha stor betydelse för hur vi betalar för att transportera oss och våra varor. Nya tjänsteföretag kommer också att se dagens ljus när bilägandet ersätts med ett bilnyttjande. Inte för alla människor, inte på alla orter och inte 100-procentigt, men det kan bli som Spotify i relation till försäljning av CD-skivor.

Suboptimering är dyrt och spiller tid som vi inte har
Det är för dessa samhällsförändrande effekter som CE är så avgörande, att vi ser på resurser, energi, ägande, vinst och ekonomi på ett helt nytt sätt. Och därför är det så avgörande att Delegationen gör rätt saker i rätt ordning och inte fokuserar på detaljer innan helheten klarnat. Det finns så mycket kompetens och bra lösningar att ta vara på så det är synd att Delegationen inte prioriterar rätt. Suboptimering och att ge varje delintresse alltför stort inflytande i ett tidigt skede blir bara dyrt och omständligt att korrigera senare. Dessutom har vi ont om tid om vi ska koppla ihop CE med klimatfrågan och det måste vi.

Länktips till en sammanfattning av konferensens innehåll, samt kommentarer: http://christerowe.se/2021/12/nr840-cirkular-ekonomi-delegationens-konferens-30-nov-med-kommentarer/

Cirkulär ekonomi: Några tankar efter en intressant förmiddag

Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.

Orättvisan grinar oss i ansiktet
Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.

Överkonsumtion i textilbranschen
7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.

Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk
Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.

Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv
Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.

Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten
Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.

Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? 
Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.

Länktips:
(Kommer en länk till eventets filer här)

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Masterplan för laddinfrastruktur

Nyhetsbrevet Om EV, som handlar om elfordonsbranschens olika förutsättningar, framsteg och utveckling, är intressant att följa. Idag 22 oktober 2021 hade man ett referat av en rapport från organisationen BCG, där innehållet kretsade kring hur laddinfrastrukturen kan och bör stödjas på nationell nivå. Både sammanfattningen och rapporten i sig var intressant läsning.

Sätt ihop en Masterplan!
Det behövs en nationell Masterplan, hävdar författarna, för att på bästa sätt stödja och forma en utveckling, där elbilar kan ta större plats och ersätta de fossildrivna bilarna. Laddinfrastrukturen och fordonen påminner om en slags hönan-och-ägget-situation, säger man, där båda behöver varandra för att kunderna ska byta från bensin eller diesel till el. Det finns intressanta förebilder och exempel att lära av, säger man också.

Hälften av laddningarna på offentlig plats?
Det är bråttom och viktigt att sjösättandet av en ny teknologi sker på ett genomtänkt sätt och kritiskt i sammanhanget är rollfördelningen. Staten måste inse att det krävs ett proaktivt arbetssätt för att undvika onödig fördröjning, osäkerheter, orättvisa konsekvenser m.m. Rapporten hävdar att mellan 20 och 50 procent av laddningen kommer att ske på publika ställen, delvis beroende på regionala skillnader. Övrig laddning sker i anslutning till hemmen eller arbetsplatserna, tror man. Siffran 33 procent nämns för den andel av elbilsägarna som inte kommer att ha möjlighet att ladda sitt fordon vid bostaden eller vid arbetsplatsen. För denna grupp blir de offentliga laddplatserna helt avgörande. 46 procent av bilköparna förväntar sig dessutom att laddstolpar finns med minst samma tillgänglighet som bensinstationer idag. Siffrorna indikerar hur viktigt det är att laddinfrastrukturen blir bra, rättvis och enkel att använda.

Stater måste gå före och samordna
Masterplanen ska innehålla preciseringar kring vem som ska göra vad, när och på vems uppdrag, liksom hur myndigheter ska samverka kring tillstånd, drift, priser, finansiering och olika lagliga aspekter av utbyggnaden. Det finns mängder av detaljer att reda ut i god tid – hur olika aktörer ska samverka, transparens och nyttjande av data, förenkling för bilägarna, elbolagens roll osv. Man nämner Nederländerna, Tyskland och Norge som på olika sätt visar hur det framgångsrika arbetet kan bedrivas. Det står en del om Public-Private-partnership, PPP, om förenkling och lite kort om kopplingen till klimatfrågan, som gör att arbetet behöver prioriteras.

Same but different?
Det jag kan sakna är ett resonemang kring ”mobility as a service”, dvs hur laddinfrastrukturen påverkas av att vi blir färre som äger bil jämfört med tidigare, hur delandefunktioner och samåkning blir mer vanligt och vad det innebär för laddinfrastrukturen att fordonen inte säljs, utan debiteras som en tjänst. Det saknas också en diskussion om vikten av att gå till botten med hur det ekonomiska systemet påverkas av PPP, risk- och vinstdelning, och transparens samt mer utvecklat vilken roll NGO:er och nya företag kan ha. Vem ska egentligen tjäna pengar på vad i detta och vad är rimligt sett ur ett överordnat nyttoperspektiv, där nyttan för samhället idag och i framtiden måste väga mycket tyngre än kortsiktiga finansiella vinster?

EU och Tesla
Rapporten nämner att det kan finnas nationella skillnader att ta hänsyn till. Man kunde också ha pekat på vikten av att EU samordnar sig, så att elfordon på ett enkelt sätt kan röra sig över landsgränser och att villkoren för bilisterna är tydliga och förutsebara. Man kunde också ha nämnt att vissa tillverkare går före och bygger unika laddstationer (som Tesla) och vad det innebär för enhetlighet, tillgänglighet och transparens. Är det ens önskvärt att enstaka aktörer skapar egna system?

Att gå vidare
En tanke som väcks ur läsandet av rapporten är att det behövs ett förtydligande för de svenska myndigheterna och politikerna på nationell nivå. Kanske är det dags att sätta ihop något specifikt dokument med ett antal att-satser som politiker kan ta till sig och göra något av?

Länktips:
Rapport på engelska från BCG:

https://www.bcg.com/publications/2021/electric-vehicle-charging-station-infrastructure-plan-for-governments

Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu

Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Prognoser räcker inte

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här