About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Populismen och riskerna

Snart är det val till EU-parlamentet och det är nu väljarna bestämmer sig, de sista dagarna före valet. Italiens ”Il Capitano”, kaptenen, Salvini försöker samla anhängare och sympatiserande partier i EU till någon slags gemensam plattform. Med vänner som rysslandsflirtande LePen och enmanspartiet Geert Wilders i Nederländerna och med glada tillrop från ungraren Orban hoppas högerpopulister och nationalister kunna bilda en stark grupp i EU. Lite otur hade de att Österrikes vicekansler nu avgått efter att ha avslöjats av en videoinspelning. Där visar han sig vara en illojal falskspelare, som erbjöd statshemligheter i utbyte mot rysk hjälp att vinna valet i Österrike 2017. Dessa partier har det inte lätt när de ska vinna val – de går över alla rimliga moraliska gränser för att nå sina mål.

Vad ville Putilov i Riksdagen?
I Sverige får motsvarande parti aldrig frågor på hur de ser på relationen till Ryssland. Kanske för att ingen journalist lyckades skapa något konkret ur den märkliga historien med ”Egor Putilov”, som var anställd på SD:s kansli till 2016, som jobbade på Samhällsnytt (f.d. Avpixlat) och som nekades pressackreditering till Riksdagen. Putilov hette senare Dahlin och har bytt namn och födelseort som andra byter skjorta. Något märkligt är det med historien. Liksom med den SD-riksdagsman, Pavel Gamov, som 2017 reste till Ryssland och – för att sammanfatta – betedde sig olämpligt.

Populismen, hur den försvarar sig och vart den leder
Salvini är farligare än Berlusconi. Berlusconi var självupptagen, sökte rikedom och evig ungdom. Salvini tycks förstå hur han kan använda trump-taktik för att vinna sympatier t.ex. genom att säga att han är stolt att kalla sig populist. ”Jag är folkets man”, säger han. Genom att tömma orden på sin innebörd blockerar han kritik och meningsfulla samtal. Om det är positivt att vara populist blir kritiska samtal omöjliga att föra. Svart blir vitt och vitt blir svart. Teori: när kaoset blir ohanterligt i efterdyningarna av absurda debatter om ingenting är det tänkt att ”kaptenen” ska ta rodret enligt Putin-modell.

Villospår nummer 2
Här hemma har populisterna fått draghjälp av ”Bensinupproret 2.0”, som vill ha ett bensinpris på 12 kronor för att ha råd att köra bil. Kloka politiker inser att förändringen till ett klimatanpassat samhälle kommer att innebära att allt inte kan fortsätta som förut. I bästa fall förstår de också hur viktigt det är med fungerande alternativ, när vi ska ställa om från fossilberoende till fossiloberoende på alla områden. Svaga politiker surfar på opinionen och stödjer Bensinupproret 2.0 genom att rikta annonser mot den gruppen på Facebook. När nu kärnkraften fungerat som villospår ett tag i EU-debatten (energifrågor beslutas inte av EU) kom Bensinupproret 2.0 som ett välkommet inslag i den offentliga debatten.

”Varför är det bara jag som bryr mig om hur jag har det?”
I Sverige klarar vi som bekant bara en fråga i taget. En vecka före valet handlar diskussionen om hur ”vanligt folk” ska klara vardagens resor med sin bil. Att priset på bensin per körd kilometer är lägre idag än 1980 är det ingen som bryr sig om. Äntligen slapp högerpartierna att höra om Greta Thunberg och hennes kamp för klimatet. Vars och ens rätt att bete sig själviskt och att inte bry sig om miljön och planeten blev i ett slag viktigare än att faktiskt bromsa den utveckling som riskerar att skapa enorma problem på jorden, tycker någon halv miljon medlemmar i Bensinupproret 2.0. Ivrigt påhejade av tre högerpartier.

Alla som struntar i att rösta i EU-valet ger i praktiken sin röst till de som röstar. Mer än var tredje röst som inte avges gynnar på det sättet de partier som står för en samhällsutveckling där egoismen och gruppegoismen sätts före människans och planetens gemensamma framtid.

Värdet av världen

Forskare som fångat in och analyserat plast i havet har nu beräknat hur mycket plast som kan finnas i våra hav. De har kommit fram till att det kan röra sig om 26 gånger mer plast än vad som syns på ytan. Rapporten borde få många att känna sig mycket oroade. I stor skala tvingar vi havslevande varelser att äta plast och förgiftar vi havsbotten. Ändå stannar denna rapport som en liten TT-notis i marginalen på sidan 25 i dagens GP:

Två tankar dyker upp.
1. Hur ska vi vända utvecklingen och stoppa tillflödet av plast till havet?
2. Hur får vi media att vilja prioritera nyheter på ett annat sätt?
Fler borde engagera sig i de skador vi åsamkar naturen och vår egna livsmiljö. Det är inte långt borta att vår egna försörjning drabbas. Vi är mycket beroende av naturens gratistjänster, inte minst att maskarna skapar mull och att insekterna pollinerar. Och varför är hoten mot vårt ekosystem så ointressanta för media? Är det för att det inte finns någon individuellt ansvarig att ställa till svars?

Det handlar om två värden. Värdet av världen och hur vi värdesätter information och nyheter. Om det inte kommer upp i ”flödet” – är det då värdelöst? Vem säger det? Algoritmerna?

Lokal utveckling i samverkan

Civilsamhället har en viktig roll när det gäller att ta till vara lokala resurser och att möjliggöra lokal utveckling. Men civilsamhällets organisationer behöver ett sammanhang för att kunna bidra på bästa sätt till en hållbar utveckling.

Lokal utveckling vid sidan av företagens vinstdrivna modell
Det som ofta tappas bort är den insats civilsamhällets aktörer kan göra för att utveckla lokalsamhället. När vi organiserat våra samhällen har vi säkerställt att det finns en lokal myndighet, kommunen, som ansvarar för viktiga basfunktioner för alla som bor i kommunen. Men vi har inte (ännu) hittat formen för hur lokal utveckling ska organiseras. Företag startas och drivs och påverkar naturligtvis utvecklingen, men vissa funktioner och idéer behöver genomföras utan att drivkraften är egen vinst.

Ska byn överleva?
När vi diskuterar hoten idag, handlar de ofta om komplexa frågor som hänger ihop med varandra. En åldrande befolkning, ett krympande skatteunderlag, nedläggning av skolor och servicefunktioner osv. Det uppstår en situation där det mesta tycks förstärka varandras processer. ”Försvinner skolan, dör byn” brukar det heta. Affären eller lanthandeln ses också som en viktig markör för livskraften.

Min egen uppväxt
Jag växte upp på landet. Det gick tre bussar om dagen. (Att få skjuts av föräldrarna var det inte tal om). Det kom bilar till vårt hus och sålde varor. Fiskbilen på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagar, slaktarn´på lördagar och naturligtvis postbilen varje dag, inklusive paket och diverse bankärenden om det skulle behövas…. Detta var på 60-talet. Alla hade inte bil, så distributionen var välkommen, tidssparande och effektiv.

Överproduktion, överkonsumtion och resurshushållning
I takt med att mobiliteten ökade, ”alla” skaffade bil och den storskaliga produktionen, varuhusen och konsumtionen ökade minskade utrymmet för varudistributionen på det tidigare sättet. Nu ville var och en ”storhandla” själv. Inte ens 70-talets oljekris och andra fördyringar bromsade denna utveckling. Nu ser vi baksidan i form av storskaliga materiella flöden som vi har svårt att ta hand om. Partiklar, material och produkter hamnar på fel ställe. Vi skulle behöva en omställning, så att den konsumtionsdrivna ekonomin ersätts av en resurshushållningsekonomi.

Kommunutredningen
Att utveckla samhället på lokal nivå i denna riktning är svårt att driva igenom på sedvanligt lagstiftningsvis. Staten och kommuner kan inte säga åt oss vilka detaljbeslut vi ska ta. För att ställa om och utveckla lokalsamhället i riktning mot en hållbar, cirkulär, ekonomi med större rättvisa måste vi hitta samverkansformer mellan offentlighet, näringsliv och civilsamhälle. Häromdagen var jag på en dragning där ansvarig person för ”kommunutredningen” (som rapporterar till regeringen) berättade vad som är på gång av förslag i denna utredning. Jag hade hoppats på tydliga signaler om samverkan mellan kommuner och civilsamhälle för att tackla flera av de frågor kommunerna inte mäktar med själva.

Inom ramen – inside the box
Tyvärr har utredningen inte fått tydliga direktiv i den riktningen. Det man fokuserar på är att lösa genomförandedelar i nära samverkan kommuner emellan. Det vill säga gemensamma lösningar för sådant som åligger kommuner i form av avfallshantering, upphandling etc. Men fortfarande inom ramen för vad som finns idag – inget nytänkande för att möta alla de utmaningar lokalsamhällena står inför.

Verktyg saknas och planeras inte ens för
Det är lite sorgligt att insikten om de stora hot – torka, bränder, stormar, översvämningar, störande fenomen…. bara för att nämna ett område – inte trängt igenom på förvaltningsnivå i den svenska statsapparaten. Om vi inte rustar oss med rätt verktyg och förbereder för ny samverkan på lokal nivå kommer varken reaktiva eller proaktiva lösningar hinna se dagens ljus innan det är för sent.

Nåväl. Den som vill få del av den skrivelse jag skickade till kommunutredningen kan höra av sig här i kommentarsfältet eller mejla mig. Om fler hör av sig till utredningen, kanske…..

En dag på Handelshögskolan

Det händer roliga saker också. Ibland tar problemen och beskrivningen av olika negativa trender lite för stor plats, känner jag. Därför känns det motiverat att skriva om något konstruktivt och positivt idag.

Alltid roligt med intresse
Den samlade kunskapen och den nyfikenhet som finns kring de nya sätten att forma en attraktiv och icke-destruktiv ekonomi känns spännande. Jag var idag den 3 maj på Handelshögskolan i Göteborg och hade förmånen att kort få bidra med några korta inspel till ett 30-tal studenter, som ska arbeta med konkreta företagsexempel ur ett cirkulärt perspektiv. Intresset var påtagligt.

Circle Island
Jag skulle berätta lite om Ringön och bakgrunden till Circle Island. Jag hoppades också att hinna berätta om det jag nyligen fångat upp som har med förverkligandet av den nya ekonomin att göra. För det finns så många hoppfulla och intressanta detaljer att förmedla. Här helt kort ett par nedslag i och urval ur ett par summerade rapporter och konferenser.

Cirkulär ekonomi kommer att minska BNP.
När vi får fart på den cirkulära ekonomin (idag 9% av världsekonomin) kommer BNP att minska. I den linjära ekonomin mäter vi nämligen transaktioner i form av ägarbyten. Den som har något erbjuder den som inte har. Skillnaden kallas pris. På detta pris läggs moms, som för varje led adderas så att slutkunden till slut betalar hela momsen och varje förädlingsled tillfogar sin del av momsökningen som hänger ihop med prisstegringen. Det som händer i en cirkulär ekonomi, när vi inte fakturerar vid ägarbyte är att transaktionerna minskar både i frekvens och nivå. När vi t.ex. behåller vår gamla maskin (”för den duger ett tag till”) uppstår en icke-försäljning. När vi blir fyra grannar som delar på samma maskin förblir tre maskiner osålda. När vi samåker istället för att sitta i varsin bil blir någon energi inte omsatt. När vi lyssnar på musik istället för att köpa skivan behöver den skivan inte produceras och transporteras. De osålda produkterna kommer att minska BNP. Delvis har detta redan hänt.

Vad händer när BNP minskar?
Nu uppstår frågan om detta är bra för prognosmakare, aktieägare eller vanligt folk. Det vet inte jag. Men jag skulle önska att en grupp forskare på Handels grävde i detta, inte minst ur skattesynpunkt. Undergrävs hela vårt välfärdssystem när BNP minskar? (Kom ihåg 11 september-attacken och det första George Bush Jr sa var ”gå ut och shoppa”…). Hur snabbt kan BNP minska och vad är optimalt?

End of waste
Allt som inte används kan i princip kallas för avfall enligt rådande lagar och författningssamling. Kvittblivning är ett centralt ord i sammanhanget. När någon vill eller måste bli kvitt ett material uppstår avfall. Lagstiftningen stödjer och bygger på det linjära flödet, som slutar på en kommunägd soptipp. Bekymret är att avfallet egentligen är en resurs. Men när blir avfallet resurs? IKEA berättade på ett seminarium om sin tunna plastfilm, som de effektivt samlar in, den plast som är lindad runt tusentals pallar varje dag. Plasten tas till vara och körs till en fabrik, som gör flaskor av den, flaskor som säljs på IKEA. Perfekt cirkulärt, kan tyckas. Men lagstiftningen ser plasten som avfall. Avfall får inte hanteras hur som helst. Förpackningsplast finns det rigorösa regelverk kring. Nåde den som försöker exportera avfall som varit förpackningsplast…. ! Det går, men är omgärdat av många regelverk. De som arbetar med denna typ av frågor talar om ”end of waste”. Dvs vi behöver snarast hitta regler som bekräftar när avfall inte längre är avfall, utan är en resurs. När upphör avfallet att vara avfall?

Mycket nytt och värde istället för pris
Vi behöver demontörer, skickliga demontörer som förstår att den produkt de demonterar ur ett bygge, ur en maskin eller en bil har ett värde nu och ett i bästa fall ännu högre värde när den har gåtts igenom och fått en ny funktion. Det kommer att behövas helt nya yrkeskategorier, nya jobb, nya jobbeskrivningar, ny design som utgår från demonteringsbehovet, nya affärsmodeller som gör det intressant att behålla och ta vara på värdet. I den cirkulära ekonomin är det inte priset som är centralt utan värdet. Där ligger en principiell skillnad mellan det kortsiktiga linjära tänket bakom dagens ekonomi och morgondagens, som bygger på att bibehålla och utveckla framtagna värden. Det blir irrelevant att mäta ekonomin i BNP när detta mått inte längre speglar hur ekonomin utvecklas. Det ska bli intressant att se hur Handelshögskolan bygger sina utbildningar runt dessa frågeställningar framöver.

Länktips: The( )Space The Space

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Cirkulära affärsmodeller – hur går det?

Sydsvenska Handelskammaren, Malmö Stad och Länsstyrelsen Skåne ordnade den 24 april ett mycket intressant heldagsseminarium med rubriken ”Legala förutsättningar för cirkulära affärsmodeller”. Vi var 65 personer som anmält oss och fick många intressanta tankar med oss. Det går inte att sammanfatta allt här, men viktigast upplevde jag var följande:

  1. Det finns företag som vill hitta bärande cirkulära affärsmodeller.
  2. De företag som står fast vid sin linjära modell kommer inte att försvinna av sig självt.
  3. Avfall kan vara allting och därmed vara lagreglerat.
  4. ”End-of-waste” måste definieras, dvs när blir avfallet en resurs och en laglig råvara?
  5. Lagstiftningen är helt inriktad på linjära flöden.
  6. Cirkulär ekonomi handlar ännu inte om ekonomi.
  7. Vi har en lång väg kvar.

Ett – Flera företag deltog på seminariet, alla med olika varianter på cirkularitet. Imponerande var IKEAs löfte om att till 2030 vara helt cirkulära. En enorm utmaning för ett globalt företag. Men i stort och smått finns det företag som hittar smarta plattformslösningar, ser sin del av returflödet eller bara förstår hur de kan tänka bort större delen av sina linjära flöden.

Två – Ett antal företag, bland annat inom petroleum och kemi kommer inte att klara att byta från linjär till cirkulär affärsmodell. Motståndet kommer från vissa håll att vara massivt.

Tre – Lagstiftningen i Sverige är väldigt inriktad på att kommuner ska omhänderta avfall. Med en snäv tolkning kan allt som inte används sägas vara avfall och därmed falla under det kommunala ansvaret. På seminariet gavs exempel på hur ett kreativt tänkande kring fettavfall från storkök kan bli tillgängliggjort för återanvändning – det går att se lagstiftningen som ett verktyg för förändring om man vill.

Fyra – ett bekymmer ur lagstiftningssynpunkt är när avfallet ska upphöra att kallas avfall. Det var flera olika aktörer som återkom till detta under seminariet. Här behövs ny och generellt hållen lagstiftning, för att inte innovationsmöjligheterna ska begränsas.

Fem – dagens lagstiftning bygger på traditionella linjära materialflöden. Här behövs en ny och följsam lagstiftning som kan öppna upp för helt nya idéer. Samtidigt ska vi inte tappa bort producentansvar och andra viktiga delar av den nuvarande lagstiftningen, liksom hur konsumentskyddet ska se ut när rollerna blir mer diffusa. Vem är ansvarig i en delande-ekonomi?

Sex – en forskare från Lunds universitet bidrog med en viktig iakttagelse – att cirkulär ekonomi faktiskt inte handlar om ekonomi (ännu), utan mer om materialflöden. Hur ekonomin ska se ut och fördelas när det skapas nya värden i varje steg återstår att se.

Sju – Det är fortfarande långt kvar tills vi kan hävda att vi har en cirkulär ekonomi och att det finns många företag som bygger sina upplägg på cirkulära modeller. En av bilderna som visades handlade om fem olika slags affärsmodeller som Thomas Haglund på Accenture visade (mina tolkningar):

  • Cirkulära materialflöden
  • Delandeplattformar
  • Produkt som en tjänst
  • Förlängd livslängd på produkter
  • Reparation, återbruk och upcycling

Det blir intressant att följa arbetet i regeringens delegation för cirkulär ekonomi, som ju i en rapport har beskrivit att man vill fokusera på plast, upphandling och design. IKEA har tänkt till på designdelen och definierar nio olika delar, där design kommer att bli avgörande för framgången. Bl.a. handlar det om att designa för en förväntad livslängd, för reparerbarhet och för mer av kundtillfredsställelse. Detta ska bli intressant att följa.

Extremismen är tydligen OK

I takt med att konservativa och nationalistiska idéer började få ett större gehör i opinionen växte nya begrepp fram, som passade vissa debattörer. Åsiktskorridoren var ett sådant begrepp, som var i ropet för några år sedan. Innebörden var att det var smalt och trångt i det offentliga samtalet, att bara vissa åsikter fick ta plats.

”Men det får man ju inte säga i det här landet”
Indignerade och högröstade högerröster kastade fram åsiktskorridoren som om den var ett vetenskapligt faktum. ”Men det får man ju inte säga i det här landet” var en variant på detta. Att det är viktigt att markera mot detta otyg är för att det i förlängningen riskerar att ifrågasätta yttrandefriheten och därmed ett av demokratins viktigaste ben. Och utan en sund demokrati faller förutsättningarna för en hållbar utveckling. Allt hänger ihop.

Tal på konferens ordnad av ”Political network for Values”
Det som aktualiserar ämnet är en händelse som uppmärksammats i delar av pressen, men ännu så länge inte fått någon synlig konsekvens. Toppnamnet inom KD, Lars Adaktusson, som gjorde sig känd som en journalist på SVT under flera år, har talat på en internationell konferens i Bogota, där han medverkat tillsammans med personer med extrema åsikter rörande aborter, HBTQ-frågor m.m. Med sin närvaro stödjer och legitimerar Adaktusson ett nätverk och verksamheter som konsekvent motarbetar mänskliga fri- och rättigheter.

Inte bara middag – här håller han tal dessutom
Det är intressant att jämföra med en annan ledande politiker som visade omdömeslöshet. När Mehmet Kaplan år 2016 satt vid samma middagsbord som personer från högerextrema Grå Vargarna gick drevet omedelbart igång. Kaplan blev snabbt av med sin ministerpost och har i praktiken inte hörts av sedan dess. Adaktusson nöjde sig inte med att äta middag med de högerextrema, han talade på deras konferens. Men ännu tycks frågan inte besvära hans parti. I vissa partier är högerextremismen uppenbarligen rumsren. Den gäller ju ”bara” frågan om kvinnor och andra minoriteter.

Mycket medvetet – inget misstag
Enligt tidningen Expressen 16 april 2019 ifrågasätter Magnus Kolsjö, KD-politiker och tidigare tf ordförande för RFSL, Adaktussons val av forum. Tidningen återger att Kolsjö blivit besviken och upprörd och skrivit på twitter:  ”Jag hade själv aldrig tackat ja till att medverka i ett sådant sammanhang och jag är övertygad om att de flesta kristdemokrater hade resonerat som jag.” Adaktusson själv hävdar att han själv talat om hur kristna förföljs i Mellanöstern. Naturligtvis är Adaktusson medveten om att hans medverkan stärker de krafter som vill begränsa kvinnors och minoriteters rättigheter. På så sätt är hans medverkan inget misstag, utan en del av en strategi, vilket framgår av hans egna förklaringar och det stöd han fått från olika håll.

Taktiserande slår tillbaka
På ett liknande sätt som Reinfeldts taktik att kalla sig det nya arbetarpartiet fångade upp nya röster till M tycks nu KD vilja fånga upp röster från personer som känt sig vilsna mellan främlingsfientliga SD och den liberalt färgade Alliansen. Hur de kristna ska känna igen sig i ett trångsynt KD återstår att se.



Tänk att det kan vara gött att förneka vetenskap och sunt förnuft

Lena Ferm, moderat göteborgspolitiker, andre vice ordförande i partiets kretsstyrelse och ersättare i utbildningsnämnden är i blåsväder. Bland alla märkligheter hon twittrat finns följande: ”Jag är ”klimatförnekare”. Nu är det sagt. Känns gött… ” (källa: se nederst på sidan). Hon har även twittrat: ”De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit..”

Vem ska vara ledsen?
I ett SMS till tidningen GT skriver Lena Ferm:
”Den bild som målas upp i media just nu gör mig ledsen. Uppenbarligen har jag både likat och delat saker utan att ha läst och tittat ordentligt. Jag är en vanlig fritidspolitiker, en vanlig människa, jag har gjort fel och ångrar det. Jag är varken nazist eller rasist. De människor som träffat mig vet det”.
Ändå vill hon ha förtroende att hantera utbildningsfrågor i Göteborg. Man undrar lite stillsamt hur det ser ut med förtroendet för henne hos Göteborgs alla lärare och skolor, som arbetar med att lära alla barn att läsa och skriva när den politiker som ska vara med och besluta om skolornas resurser, personalpolitik och framtid ger upp på ”de flesta invandrare”… eller vilken syn hon har på forskning och högre utbildning.

51449 röster
Om nu forskarsamhället till överväldigande majoritet, både nationellt och internationellt har slagit fast att klimathotet är reellt och synnerligen allvarligt – att då känna att det är ”gött” att förneka vetenskapen… Det har hon ju inte skrivit utan att ha läst och tittat ordentligt. Hon är ledsen över den bild som målas upp… de som borde vara ledsna är de 51449 göteborgare som la sin röst på M i kommunalvalet 2018. Har partiet verkligen ingen lämpligare andre vice ordförande eller lämpligare utbildningspolitiker bland medlemmarna? Trumpismen brer ut sig, föraktet för kunskap, de förenklade budskapen, populismen som handlar om att ställa grupp mot grupp och inte att göra kloka avvägningar mellan olika intressen, utan snarare att gynna en grupp på en annan grupps bekostnad.

Själva gudarna
Hur ska denna anti-trend bemötas? Hur kan vi vända denna massiva våg av faktaförnekelse och känsla av att det är ”gött” att strunta i vad vetenskapen säger? Ibland resignerar jag och instämmer med Friedrich von Schillers klassiska ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves….” (som f.ö. Isaac Asimov gjorde känt för en ny målgrupp med sin sf-roman ”Själva gudarna”).

Rim och reson
Ibland försöker jag se framkomliga vägar, där rim och reson faktiskt kan spela roll och där logik och ansvarstagande går hand i hand. Några av de 51449 röstande i 2018 års val borde fundera på vem de anser bäst förvaltar samhällets utveckling och väljarnas mandat och ansvarstagande.

Länktips:

https://www.expressen.se/gt/uppgifter-moderata-politikern-uppmanas-lamna-efter-twitterinlaggen/

Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

Pensionsålder: Vi som vill – vi som måste

Fredrik Reinfeldt presenterade idag sin skrift ”Att arbeta till 75 – en bra början”, (se länk nedan) som diskuterar hur vi bör förändra synen på en rimlig pensionsålder. Inte så att alla ska arbeta till 75 år ålder, hävdar han, men att vi släpper den gängse föreställningen att efter 65 går man i pension. Han argumenterar ur flera perspektiv för en ny syn på hur länge vi ska arbeta och listar fyra viktiga poänger: Att arbetsgivare blir bättre på att värdera äldres förmåga och erfarenhet, att arbetsgivare ser möjligheter med att anställa personer som passerat 55, att samhället underlättar för studier och vidareutbildning under livsresan och att det av oss alla ses som mer naturligt att byta yrke under livet.

Viktigt att någon informerar och startar diskussion
Reinfeldt har absolut rätt i att vi generellt sett behöver diskutera pensionsfrågor mer och att kunskapen generellt sett troligen är otillräcklig om hur pensionen hänger samman med den generella ekonomiska utvecklingen. Det är lite oklart vem som har uppgiften att upplysa på ett tillgängligt sätt om hur vi bäst förbereder oss för pensionstiden, hur vi kan förstå systemet och vad vi som individer kan göra. Jag hittar dock inget konkret förslag i texten om hur pensionsfrågan ska presenteras och diskuteras på ett mer tillgängligt sätt.

Fem frågor
Det som stör i texten och i resonemangen är avsaknaden av insikt att valet av pensionsålder på individnivå hänger samman med åtminstone fem frågeställningar och förutsättningar om när vi går i pension:
1. Vem vill?
2. Vem kan?
3. Vem borde?
4. Vem måste?
5. Vem är förhindrad?

Varför Xi och Trump?
Det är faktiskt nonchalant av författaren att inte på ett mer ingående sätt föra en diskussion om hur det ser ut för olika grupper i samhället. Reinfeldt tar upp några udda exempel från världsscenen: Xi i Kina och Trump i USA och lyfter att dessa herrar har passerat svensk pensionsålder. Det är irrelevant för arbetare och tjänstemän i Sverige att några makthavare i världen arbetar upp i åren. (Han kunde nämnt vår kung också, ifall han ville vara närmare en svensk situation).

Vi som vill
Det är relativt få förunnat att känna en sådan glädje och motivation i arbetet att det blir ointressant att gå i pension. De som vill jobba vidare gör det för att de känner att de har mer att utföra. Har de en offentlig anställning som t.ex. lärare får de för övrigt inte arbeta kvar efter 67. Det kunde Reinfeldt ha nämnt.

Vi som kan
De som kan jobba vidare, exempelvis för att de känner sig tillräckligt friska, för att arbetsgivaren bejakar det och för att båda parter är överens om villkoren är också en särskild grupp. Det är knappast förskollärare, lokalvårdare, personer med tungt arbete eller med varierande arbetstider som kommer i fråga. De kan inte, eftersom olika villkor bromsar möjligheten.

Vi som borde
Det finns en grupp som borde arbeta vidare, inte minst av pensionsskäl. Det kan vara personer som arbetat deltid under många år, kanske inte haft tjänstepension som räcker till och som borde jobba vidare, men som inte får, som inte kan eller orkar. Här finns en stor grupp, särskilt kvinnor, som lätt hamnar i en pensionsfälla.

Vi som måste
Så kommer vi till dem som måste. Det finns en grupp som måste arbeta vidare, som kanske haft egen verksamhet och inte haft tillräcklig lönsamhet, som kanske skuldsatt sig och inte klarar avbetalningar när pensionen blir mindre än lönen. Här finns personer som kommit till Sverige i vuxen ålder och som inte tjänat in tillräckligt i pension för att klara sig.

Vi som förhindras
Slutligen har vi gruppen som förhindras arbeta vidare. Arbetsgivaren säger nej. Familjesituationen kanske kräver att äkta hälften/partnern får hjälp i gränslandet där sjukdomen inte är tillräckligt allvarlig för att samhället ska gripa in, men där stöd och hjälp är nödvändig för att det dagliga livet ska bli drägligt. Det kan vara ett antal olika skäl till att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att arbeta vidare, trots att det hade varit både nödvändigt och önskvärt ur olika aspekter.

Fler utredningar!
Det vi kan hoppas på är att regeringen inser att pensionsfrågan behöver belysas och analyseras på fler och mer genomgripande sätt än det Reinfeldt presterat. Så att arbetstagare i olika situationer kan känna igen sig och förstå att ”myndigheterna” förstår hur livsvalen ser ut för vanligt folk. Reinfeldts skrift blir i värsta fall ytterligare ett exempel på att de som bestämmer inte förstår hur vi andra har det.

Länktips: https://seniorarbetskraft.se/wp-content/uploads/2019/04/Rapport_2_S2018_10_WEBB.pdf