About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Något är inte vad som helst

Förenklingar av de politiska budskapen kan låta tilltalande. Någon borde ”göra något” och då blir det enkla svaret på komplexa frågor attraktivt. Just nu är det ett stort fokus på kriminellas skjutningar. Att rättsstaten inte kan fungera som i vilda västern eller i dagens Ryssland glöms bort. Många vill se en snabb lösning på problemet. Det är ju statens ansvar att skydda medborgarna. Men det finns ett ramverk som våra lagar måste rymmas inom. Om vi inte håller fast vid mänskliga rättigheter, beviskrav vid lagbrott och rollfördelningen mellan politik, polis och rättsväsende kan utvecklingen snabbt gå åt fel håll.

Inte samma rättigheter
Vi ser t.ex. nu hur en viktig symbol för alla människors lika värde, prideflaggan, inte kommer att användas på Sölvesborgs kommunala flaggstänger. Kommunledningen tycker inte att det är viktigt att någon gång per år markera att alla människor har samma värde. Den enkla förklaringen till beslutet är att man helt enkelt inte anser att alla människor har samma rättigheter. (Samtidigt som de partiföreträdare som offentligt uttrycker förakt för andra folkgrupper riskerar uteslutning ur partiet – en mycket märklig gränsdragning, där partiföreträdare tydligen inte får uttrycka vad partiet står för). Louise Erixon (SD) i kommunledningen har väl lyssnat på partikollegan Björn Söder, som ju slagit fast att judar och samer inte är svenskar. Och som sambo till Åkesson klär hon knappast uteslutas ur partiet. Mer om just Sölvesborg, se länktipset nedan.

Oansvariga budskap
De krafter i samhället som förordar enkla lösningar på svåra frågor (”skicka hem dem”, ”de hör inte hemma här” osv…) är ofta benägna att bortse från att de enkla lösningarna kolliderar med andra lagar, regelverk och normer. Och det är naturligtvis ingen slump. De enkla lösningarna, som låter handlingskraftiga, lockar ju anhängare trots att de inte är egentliga lösningar. Ropen på sänkt bensinskatt är ett sådant exempel. Som om billig bensin vore en mänsklig rättighet, och som dessutom står helt i strid med FN:s strävan att alla länder ska klara utfasningen av fossila bränslen på rekordtid för att vi ska klara klimathotet.

Överdrifter och förenklingar synas sällan
Populister kan unna sig enkla slagord och att bortse från de långsiktiga effekterna. Risken att de skulle hamna i en ansvarstagande position, inser de själva, är minimal. Då kan de lika gärna överdriva och spela på fördomar – det är ju ingen som kommer att syna deras politik ändå. Lite av detta har britterna hamnat i. Nigel Farage var framgångsrik att lansera fördelarna för britterna med att ”slippa Bryssel” inför 2016 års folkomröstning. Bara bråkdelar av budskapet hade något med sanningen att göra. Skickligt surfade man på en missnöjesvåg med etablissemanget. Folk röstade för att röra om i grytan. Att det brittiska parlamentet skulle stängas och hela grytan skulle kastas bort var det ingen som berättade.

Dags för GW?
Gängskjutningarna måste naturligtvis åtgärdas. Men en polis som stormar kontoren till oppositionen som i Ryssland kan inte vara lösningen. En polisstat som övervakar medborgarna med kameror och ansiktsigenkänning som i Kina skrämmer också. De lösningar som uppluckringen av det demokratiska systemet kan leda till förskräcker. Det bryr sig förmodligen inte de 20 % om, som enligt senaste SIFO-mätningen lägger sin röst på SD. De anser troligen att ”något måste göras”. Men ”något” är inte ”vad som helst” och särskilt inte sådant som permanentar polarisering och vi-och-dom-tänkande. De demokratiska partierna har en folkbildningsuppgift framför sig att förklara varför det inte går att lösa problem på ett sätt som äventyrar rättssäkerheten och rollfördelningen mellan samhällets institutioner.
Eller så är det GW som måste säga något som folk kan ta till sig.

Länktips: Blekinge läns tidning om Sölvesborg och prideflaggan: http://www.blt.se/ledare/vad-ar-det-med-prideflaggan-som-stor-samstyret/

Förtroende och den nya ekonomin

Om vi tror på framväxten av en cirkulär ekonomi och framför allt en större delandeekonomi måste vi inse att skiftet inte enbart handlar om hur vi som individer förhåller oss till de produkter vi använder. Det räcker inte med ett fokus på hur vi nyttjar olika produkter på ett smartare sätt. Hela skiftet från en produkt- eller konsumtionsbaserad ekonomi till en tjänsteekonomi inkluderar ett element av förtroende som behöver uppmärksammas.

Förstår vi vad delande innebär?
När vi delar transportmedel, som i en nära framtid inte enbart handlar om ”kollektivtrafik” i traditionell form, kommer vi att hamna i samma fordon som okända personer. Antingen samtidigt eller på så sätt att den ena personen åker i samma fordon tidsmässigt mycket nära den andra personen. Smulor, kroppslukt, rök, skräp och annat kommer att finnas som spår efter tidigare användare, framför allt i förarlösa fordon. Är vi beredda på det? Förstår vi vad delat nyttjande innebär?

Accepterar vi det obekväma med delning?
Vissa delanden kommer att ställa krav på de inblandade att visa lite mer hänsyn än annars. Alla som varit medlemmar i en bilpool känner igen detta. Hur svårsmält det kan vara att använda en bil, där baksätet inte är urstädat eller där spåren efter tidigare användare är uppenbara. Å andra sidan hyr vi kanske utan problem en släpvagn eller en cykel, som vi vet nyligen har använts av någon annan. Poängen är att delandet kommer att innebära att vi accepterar det obekväma i att vi inte är ensamma att nyttja en produkt.

Socialt sammanhang
Det kanske blir så att affärsmodellerna för delande av utrustning kommer att inkludera olika slags tillhörighet: bara vänner, bara bekanta eller bara personer som fått en rekommendation att tillhöra nyttjargruppen. Den som i framtiden vill bli körd av ett autonomt fordon kanske kommer att få välja mellan att få åka ensam (dyrast) och alla varianter till att åka med vem som helst (billigast). Det intressanta är att delandet av resurser ställer nya krav på tillit och trygghet mellan människor. Nya tjänster, kanske i kombination med övervakningssystem, kommer att se dagens ljus. Men vi kommer alla att behöva rannsaka oss själva vilket slags socialt sammanhang vi accepterar att dela nyttjanden i. Och även reflektera över säkerhetsaspekter, trygghet och hur vi ser på frågan om tillit till andra människor – kort sagt vem vi är.

Accepterar vi vilka sammanhang som helst?
För att konkretisera: delar vi fordon med en eller flera berusade personer? Om inte – hur undviker vi att hamna i samma fordon som personer vi inte känner oss bekväma med? Eller: fyra högljudda barn som ska åka till sin träning – är det OK, eller en person med en schäferhund….

Att lita på varandra
Även mindre produkter kan vi behöva fundera kring. Delar vi utan invändningar en apparat som har skavanker eller ser vanskött ut? Vem tar vilket ansvar för säkerheten? Vad händer med garantifrågan? Om ett felaktigt hanterande leder till problem bara för att det saknas en instruktionsbok…. det finns ett antal detaljfrågor och ett slags sammanhangsperspektiv som behöver utvecklas, så att nyttjare känner sig bekväma med ansvarsfrågor och delaktighet, grupptillhörighet och referenser. Att lita på varandra kommer att bli en avgörande faktor för de affärsmodeller som ska växa fram.


Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/

Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

Flat earth har ett budskap

Rasmus Åkerblom är vetenskapsjournalist på SVT. Den 15 augusti sändes hans reportage från en konferens i USA, där personer som är övertygade om att jorden är platt samlades: Flat Earth International Conference. Förkortad FEIC. Kanske blir det bara roligt på svenska, konstaterade Rasmus…..

Allt är fejk
Reportaget gav en bild av en samling människor som med stark övertygelse hävdar att myndigheterna och forskningen ljuger. Människan har aldrig varit på månen. Jorden är platt och i mitten finns nordpolen och vid den yttersta randen finns isvallar som kallas Antarktis…. Deltagarna har lite olika förklaringsmodeller, några lutar sig mot bibeln, andra har egna påhittade lösningar för hur denna platta omges av en kupol, som vilar på något….

Konspirationsteorier
På fullt allvar ställer sig folk bakom en fullständigt absurd tanke. Det är också påtagligt, enligt det reportaget förmedlar, att det är en merit att inte ha någon utbildning i dessa kretsar, eftersom man då inte har blivit hjärntvättad av universiteten. Diverse konspirationsteorier flödar på konferensen, berättar Rasmus. Elfte september-attacken var egentligen iscensatt av myndigheterna osv….

Tröttsamt och samtidigt farligt
Efter två dagars intervjuande och deltagande på konferensen känner Rasmus en trötthet och en slags tomhet. Inget lyckades väcka hans nyfikenhet att gå vidare och hitta något nytt. Programmet slutar mer eller mindre i en suck. Samtidigt är det också ett tecken på den faktaresistens som sprider sig och som populister och de nya makthavarna gärna spelar på, där fördomar och förutfattade meningar blir jämställda med kunskap. Mot bakgrund av att 1/3-del av niondeklassarna i vårt land inte kan tillgodogöra sig vanlig journalistisk text idag är det mycket allvarligt att en antivetenskaplig idé sprider sig. Vi ser det också i de hatiska påhoppen på Greta Thunberg, som ju själv bara säger en sak: Lyssna på forskningen.

Pekar på det som skaver, men landar fel
Men det är faktiskt intressant att många människor lägger tid och pengar på att förneka den världsbild vi andra enats om. Att världen kanske inte är så som vi tror att den är. Inte så att jorden är platt. Utan snarare att det finns mer bortom galaxerna och i andra dimensioner som vi ännu inte förstått att förhålla oss till. På så sätt uttrycker flat-earth-folket en slags sanning, även om de landar totalt fel i sin analys. Världen är inte enbart det vi kan uppleva med våra vakna sinnen. Det finns något mer…

Den större verkligheten
Religionerna har genom alla tider försökt att fånga en del av detta andra. En andlig verklighet bortom den fysiska. Och människans ständiga jakt på att förstå sig själv, hur är hon egentligen sammansatt; vad är jaget för något; vad händer när vi dör; finns det en själavandring; vad eller vem är Gud och detta med Guds avbild är det bara en spegling av vårt större jag vi avser….. Frågorna staplas på varandra och under tiden flyr vi in i materialismens irrgångar, förverkligar oss genom konsumtion, verklighetsflykt i VR eller media, eller låtsas att världen kretsar enbart kring oss själva.

Bilden är inte hel
Flat-earth-folket har hittat ett sätt att uttrycka det upplevda främlingskapet i den värld vi befinner oss i. De har naturligtvis fel. Jorden är inte platt. Men den traditionella vetenskapen har heller inte alla svar. Bilden är inte hel. Frågan om vad det innebär att vara människa och vilken uppgift vi har i helheten finns kvar och gör sig påmind.

Länktips: SVT https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/efter-tva-dagar-pa-konspirations-konferensen-alla-har-en-flat-earther-inom-sig

Nog är det nödläge

Det är en svår tid just nu, när fler och fler inser att det samhälle vi har skapat inte kommer att kunna fortsätta utvecklas i den riktning vi har haft tidigare. ”Mer av allt”, framför allt konsumtion, löser inte problemen. Välfärdens koppling till produktion, produktivitet, lönsamhet, förväntad lönsamhet och köpkraft har gett oss ett samhälle som skadar oss. Ett fåtal blir superrika, många får slita för att få vardagen att fungera och det stora flertalet i världen lämnas utanför. Miljö- och klimatpåverkan har nu nått nivåer som inte längre är försvarbara.

Övertro på en marginell förändring 
Det finns de som tror att vi kan fortsätta som vanligt. Business as usual, kanske med lite påklistrade ambitioner om minskade utsläpp, någon liten korrigering på marginalen eller lite osthyvelpolitik. Som om systemet är OK, det behöver bara justeras lite på marginalen…

”Risken” med ett nödläge
De som tror att nuvarande system duger till att av sig självt förmå förändra hur välstånd skapas vill inte ha nya regler för marknaden. Att utlysa klimatnödläge i olika städer och länder låter alltför mycket som ett möjligt systemskifte för att passa osthyvelföreträdarna. Risken är ju, tänker de, att någon tar nödläget på allvar och faktiskt börjar fasa ut eller förbjuda vissa verksamheter. Nya spelregler som resultat av ett nödläge passar inte in i business-as-usual-modellen.

Snart är det så dags
Samtidigt brinner de arktiska skogarna, smälter Grönlandsisen och fortsätter klimatforskarnas prognoser att uppfyllas. Om det är för tidigt att utlysa nödläge är inte då risken uppenbar att när det väl utlysts är det för sent? När forskarna vet och inte bara med stor säkerhet förmodar att vår planet tagit skada på ett oåterkalleligt sätt är det ju så dags att göra något.

40 års perspektiv
Tankesmedjan Fores, ledd av Mattias Goldmann, hävdar att beslut om klimatnödläge bara blir tomma ord. Att det är aktiva åtgärder som behövs, inte signalpolitik. För oss som följt miljö- och klimatfrågan sedan Brundtland, Agenda 21, KRAV-certifieringen, Bra Miljöval, Änglamark och alla goda ansatser genom åren, framstår det som ett önsketänkande att marknaden själv skulle klara att lägga om kursen. Så mycket ifrågasättanden, så mycket mothugg, så många debattartiklar och så mycket kämpaanda som kantat vägen de senaste 40 åren – skulle den motkraften plötsligt bara ge vika för något slags moraliskt förnuft? Nej, marknaden klarar inte ensam att kurera sin egen sjukdom, sin kortsiktiga jakt på ”vinst”. Inte ens de kloka norrmännen upphör med oljeutvinningen, trots att de vet hur mycket skada den gör.

Låt särintressena stå tillbaka
Genom att utropa ett klimatnödläge kan politiker försöka skapa ett sammanhang, där samarbetet kommer i fokus, där det blir överordnat att lösa grundläggande problem och där särintressen får stå tillbaka. Och det är väl precis där skon klämmer för Fores och deras likar. Att plötsligt andra målsättningar och hierarkier än de gängse skulle komma att gälla. Att gemensamt beslutade handlingsplaner, där offentliga aktörer, näringsliv, civilsamhälle och övriga tillsammans enas om vad som faktiskt behöver göras.

Fel recept
Att inte utlysa klimatnödläge är som att låtsas att en skogsbrand bara är en liten majbrasa som ”är vanlig så här års”. Att inte inse allvaret och att försöka bromsa nödvändig samsyn i ett allvarligt läge är kontraproduktivt och oansvarigt.


Den långa kedjan

Sommaren erbjuder en paus i det löpande arbetet och en möjlighet att reflektera över sin egen (in)riktning, roll, hur tiden används och hur omvärlden förändras. Varje dag är snarlik den föregående, men ändå… det är ju uppenbart att livet på jorden förändras av miljarder människors aktiva eller passiva val. Ett par veckors uppehåll i skrivandet på denna blogg illustrerar kanske just detta behov av reflektion.

De långa kedjorna
En tanke som blivit tydlig för mig den senaste tiden är hur sammanflätade våra liv är. Bara för att kunna äta, dricka och ha en fungerande bostad, ett uppkopplat liv och andra självklarheter krävs att en mängd andra människor gjort sin del. Aktivitetskedjorna är för det mesta helt osynliga för oss alla. Vi märker egentligen bara komplexiteten när den upphör att fungera. När strömmen går, när det blir stopp i ett kontinuerligt flöde, när något inte sker exakt som vi vant oss vid att det ska fungera. Bakom varje funktion finns långa kedjor av aktiviteter, ansvar och ekonomi. Bekymret är att funktions- och produktionsflödena avbryts på ett onaturligt sätt.

Överkonsumtion
När konsumenten betalat vad ne produkt eller funktion kostar i ”sista ledet” upphör ansvarstagandet och aktivitetskedjan tar slut. Konsumenten blir ett slags Svarte Petter som plötsligt förväntas förstå hur en produkt ska få fortsatt liv. I dessa överproduktionens och överkonsumtionens tider blir det för svårt. Det mesta kastas bort. Avfall kallar vi det och kommunerna förväntas hjälpa oss att bli av med det mesta. Allt från bananskal till uttjänta sänglampor; allt från en trasig regnrock till en färdigspelad CD-skiva – vi slänger allt mer i takt med att vi själva inte kan reparera eller ens hitta någon som vill eller kan reparera. Det går fortare och uppfattas som billigare att köpa nytt. Hur länge ska detta pågå?

(bild från ecoprofile.se, WWF m.fl)

Vem?
Vems roll är det att bryta mönstret, att ta till vara mer av det som kostat så mycket att ta fram och att förändra vårt sätt att förhålla oss till allt vi skaffar oss? Det finns ingen plats för livet när allt har blivit sopor. Fisken och fåglarna äter plast (och vi äter tydligen 5 gram plast i veckan, läste jag). Det är orimligt att vi fortsätter på det sättet. Vems roll är det att ändra vårt kollektiva och individuella beteende? Hur ska ett hållbart konsumtionsmönster skapas? Ett system som bygger på helhetstänkande och kretslopp? Där vi kopierar naturen (som ju inte har något avfall om vi tänker bort människan).

Var börjar förändringen?
På vilken nivå ska denna förändring starta, få gensvar och förverkligas? Hur ska dimridåerna kring vår tids förvirrade debatt om icke-frågor och fel frågor skingras? Hur kopplar vi detta till klimatfrågan, till ekosystemfrågan och till alla de andra planetära gränsfrågor som sedan 10 år är väl dokumenterade och beforskade? (Se bild på denna sida). Vems roll är det är lägga tyngdpunkten på det väsentliga istället för det förvirrande och marginellt intressanta? Var börjar vi?

Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


Silverjoner igen

Nanotekniken rymmer både möjligheter och hot. Det är ett tema jag då och då återkommit till i denna blogg. En nyligen publicerad rapport slår fast att silverjoner i sportkläder har försvunnit efter 10 tvättar, men inte försvunnit ur kretsloppet. Tvärtom – de gör stor skada när de hamnar i våra vattendrag. Det som i butiken kan framstå som ett säljargument, att sportkläderna innehåller antibakteriella silverjoner, blir således ett problem i nästa fas. Detta varnade Naturskyddsföreningen för redan för 10 år sedan.

Hur länge ska vi hålla på?
Hur länge ska det vara tillåtet att göra fel? På en nivå är detta mänsklighetens ödesfråga. Hur länge ska vi få hålla på att förstöra det ekosystem vi är beroende av? Är vi som mänsklighet oförmögna att begränsa oss själva?

Frihandelns baksida
Frihandelsförespråkarna måste faktiskt bestämma sig nu om frihandelns fördelar väger upp nackdelarna. Det fungerar inte enligt frihandelns grundläggande idéer att ett enskilt land begränsar varors fria rörlighet. Men hur gör vi när de produkter som säljs skadar människor och vår egen livsmiljö? Ska vi ducka för problemen och tillåta skadliga produkter eller ska vi ta strid för en renare miljö, fri från ämnen som skadar kretsloppet? Hur ser vägen ut för ett snabbt återtåg från de destruktiva delarna av frihandeln? Eftersom det krävs samsyn och gemensam lagstiftning tar det alldeles för lång tid från det att ett ämne identifierats som skadligt till att det är förbjudet i alla länder som ingår i ett handelsutbyte.

Nödstopp
Vi behöver ett ”Nödstopps-system” som gör det möjligt att snabbt begränsa distributionen av skadliga produkter. Inget företags eller lands ekonomi är viktigare än skyddet av vårt ekosystem, som alla levande varelser är beroende av, inklusive människan. Sunt förnuft kan det också kallas när vi förhindrar osunt självskadebeteende.

Länktips: https://swenanosafe.se/silverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt/?q=%2Fsilverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt%2F&allow-cookie=1

Länktips https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/antibakteriella-klader-skadar-miljon