About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Återbruk behöver testas i olika skala

Återbruk är på frammarsch. Fler och fler inser behovet av och nyttan med att vi använder produkter under längre tid. Resurs- och energianvändning har kommit mer i fokus och insikten växer om att vår ”civiliserade” livsstil skadar ekosystemen och att själva förutsättningen för en natur i balans hotas. Vi sågar näst intill bokstavligen av den gren vi sitter på när vi rubbar fundamenten för allt liv på jorden. Det är inte bara klimatet vi påverkar, det handlar om plasterna i haven, om gifterna i jordbruket som tycks ta kål på insekter och fåglar och om mycket mer. Fabricerade produkter måste så långt det är möjligt kunna ingå i det naturliga kretsloppet. Och övriga produkter måste vi aktivt ta hand om på ett klokt sätt. Annars blir planeten en soptipp.

Det är för svårt idag
Vi kan försöka bygga storskaliga system som återför produkter och material till produktionsflödet. Stora mängder papper, glas, metall osv går också i retur via våra returflödessystem som bygger på källsortering. Bekymret är att det inte räcker på långa vägar. Vissa förpackningar, batterier etc är självklart bra att samla in, men vi konsumerar så mycket mer. Per person genererar vi i Sverige ungefär 500 kg avfall per år. En del av detta bränns och ger fjärrvärme, men cirka 20 procent av det som slängs idag har ett värde som skulle kunna tas till vara om bara systemen för en cirkulär ekonomi fanns på plats. Det är för svårt idag att bli av med produkter som man inte anser sig ha behov av. (Bilden ovan föreställer ett förslag på hur Waste Management kan utvecklas).

Ansvaret för att sluta kretsloppet är otydligt, och det är omständigt att lämna ifrån sig produkter med ett restvärde. Vi behöver testa upplägg även i mindre skala för att identifiera framkomliga vägar och för att se vilka de trånga sektorerna är.

Orust går före
Själv har jag de senaste åren ägnat en hel del tid åt återbruk. Dels i projektet ”Circle Island”, som först genomfördes som en förstudie på Ringön i Göteborg och därefter som ett pilotprojekt med några av Ringöns företag, där vi kombinerade social och cirkulär ekonomi på ett innovativt sätt. (Intresserade kan mejla mig och få del av mer info). Sedan 2018 pågår också ett förstudie på Orust genom Orust Kretsloppsakademi i syfte att få igång återbruk på Orust i någon form. I skrivande stund ser detta mycket lovande ut. Det finns förutsättningar att få igång återbruk inom ett par tre produktkategorier till att börja med och ambitionen är att få igång pilotverksamhet under 2019.

Ekonomin avgörande
Det finns många utmaningar kopplade till detta arbete eftersom ansvarsfrågor, lagstiftning och värdeförvaltning (i brist på bättre begrepp) inte är klarlagda i tillräcklig utsträckning. Nya samverkansformer mellan företag, kommuner, organisationer, civilsamhälle och privatpersoner kommer att behöva utvecklas. Och lösningarna kommer eventuellt bli lite olika på skilda håll i landet beroende på lokala förutsättningar, transportavstånd etc. Avgörande är att det går att bygga en ekonomi kring återbruk, så att arbetet för att återföra produkter in i nya livscykler kan avlönas.Jag återkommer senare i år kring detta tema.

Några tidigare texter (ur de 650 bloggtexterna) om återbruk och cirkulär ekonomi:

 http://christerowe.se/2018/12/nr646-re-challange-ideer-for-goteborg/

http://christerowe.se/2016/12/nr531-retuna-aterbruksgalleria-ett-lovande-exempel/

http://christerowe.se/2015/08/nr450-retuna-satsar-pa-att-cykla-upp/

http://christerowe.se/2019/01/nr650-i-vantan-pa-modiga-politiker/

http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Vad får jag från miljardärerna?

Kan hållbar utveckling uppnås inom ramen för det ekonomiska system vi har för närvarande? Många ekonomer brukar hävda att fortsatt tillväxt, oftast i form av ökad BNP, är det viktigaste för att skapa de resurser som behövs för att komma till rätta med dagens stora miljöproblem, klimatkrisen, social oro, fattigdom och alla de 17 Agenda 2030-målen som FN har satt upp. På ett sätt menar man således att mer av den medicin som bidragit till problemen i samhället är nödvändigt för att komma till rätta med just dessa problem. Andra hävdar att det som behövs nu är en ”frånväxt”, en omvänd tillväxt, där vi bromsar in överutnyttjandet och exploateringen av alla resurser (inklusive människor). Vem har rätt?

Fördelar och nackdelar
Frågan kom för en stund upp på nyhetsmedias bord häromdagen när tidigare EU-parlamentarikern och MP-politikern Carl Schlyter meddelade att han lämnar sitt parti. Ett av argumenten var att han inte tror på den politik som MP i regeringssamarbetet med S nu tänker föra. En politik med tillväxtskapande kännetecken, där vägen framåt innebär en tydlig fortsättning på den politik och den marknadsinriktning, som har dels har gett mer välstånd, men som också har bidragit till dagens miljöproblem.

Rätt väg framåt?
Kärnfrågan blir på så sätt tydlig. Når vi ett hållbart samhälle genom att generera mer tillväxt inom ramen för nuvarande system, eller krävs en ekonomi som är baserad på andra idéer? Under vilka förutsättningar är det dags att införa ett annat ekonomiskt system? Eller omvänt – hur ser prognosen ut för att med bibehållande av dagens ekonomiska system ha kommit till rätta med de 17 SDG-målen?

Ekonomisk jämlikhet är bra även för de rikaste
Den som har spelat Monopol vet hur det slutar. Till slut har en vunnit och alla andra förlorat. En äger hus eller hotell på de dyra tomterna och cashar hem. Tärningen fördröjer bara förloppet. Logiken ligger fast i spelreglerna. Till slut har en vunnit. Men samhället i stort mår inte bra av stora ojämlikheter. En miljardär kan bara hyra en svit på ett hotell och äta en frukost. Tusen miljonärer tusen gånger så många. Och en miljon människor med tusen kronor på fickan kan göra en miljon olika val. Ökad ekonomisk jämlikhet är bra för alla, även för de allra rikaste, som ju vill att alla samhällsfunktioner fungerar. Och det gör dessa bara om så många som möjligt har arbete och bidrar till det gemensamma genom att betala skatt.

Solidaritet och rättvisa
Dagens ekonomiska system tycks snabbt öka inkomstklyftorna i samhället. Detta gynnar i längden ingen. Inte ens de allra rikaste vinner på att fattigdomen sprider sig. Det stämmer nog ganska väl det Carl Schlyter tycks ha menat när han lämnade MP: att bara trygga människor känner glädje i att dela med sig och ta de steg som krävs för att vi tillsammans ska bära den ansträngning det innebär att vända utvecklingen på t.ex. miljö- och klimatområdet. När en uppoffring känns rättvis och bärs av alla blir den också legitim.
För att travestera Leif Östling: ”Vad f-n får jag från miljardärerna?”

Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

I väntan på modiga politiker

En effekt av den linjära ekonomin är att den som producerar något, med få undantag, inte behöver ta ansvar för produkten, när den inte längre fungerar. Allra tydligast illustreras detta feltänk av plasten i vår miljö. Plasten flyter omkring i våra världshav, den vägrar försvinna och den påminner oss ständigt om våra felaktiga system.

Plast tar alltmer plats
Den 13 januari sände SVT ett Dokumentär Utifrån, (länk se nedan) som handlade om plasten i vår miljö. Om hur produktionen av plast sedan år 2002 utgör hälften av all producerad plast, dvs att produktionstakten ökar snabbt. Engångsflaskor konkurrerar ut pantsystemet. Livsmedelssektorn inkluderar plast i all större utsträckning, när det gäller förpackningar. Plast används för att reducera vikten hos fordon och för att isolera hus. Vardagsprodukter som skor kan göras i plast osv osv.

Det mesta återvinns inte
Enligt programmet är det 12 procent av plasten i världen som kommer i retur i någon form, några procent förbränns, men nära 4 av 5 produkter hamnar i vår miljö. Bevisen är nu påtagliga. Stora sjok av flytande plast bildar öar i de stora haven. Mellan 95 och 98 procent av stormfåglarna som lever vid Atlanten har plast i sina krävor. Valar dör när deras matsmältningssystem proppas igen av plast. Fiskar och fåglar snärjs av plastbitar, spökgarn osv. Vi har sett bilderna. Djuren, fiskarna och fåglarna kan inte skilja på naturliga och konstgjorda material. Evolutionen har inte gett dem kunskap om att det som flyter skulle vara farligt.

Fel väg
Och detta är den synliga delen. Mikroplaster och plast i nanostorlek förekommer nu i plankton och hela näringskedjan påverkas. Förutom att plastdelarna kan vara giftiga blir de till dödsfällor när de främmande ämnena inte bryts ner och heller inte ger näring åt vattenlevande organismer, djur, fiskar och fåglar. Plasten hamnar helt fel och saboterar ekosystemen. Det säger sig självt att så här kan vi inte fortsätta.

Vi flyttar bara problemet för att slippa se det
SVT-programmet visade också hur de fattiga länderna drabbas dubbelt. Inte bara att avsaknaden av återvinningssystem fyller vattendragen med sopor, i de länder där man ser en inkomst av att ta hand om den rika världens avfall blir plastbergen en del av vardagen, där giftiga ångor och exponering av materialets alla negativa aspekter blir uppenbar. Andra människor lider för att vi i den rika delen av världen vill kunna leva obekymrat och bekvämt.
På så sätt påminner frågan om tiggeriförbudet. Vi vill slippa påminnas om vårt ansvar.

Samhällsnyttan och miljönyttan måste bli viktigare
Industrin är inte organiserad för samhällsnytta. Aktiebolagslagen säger uttryckligen att uppgiften är att generera ekonomisk vinst till ägarna. Det bolag som i valet mellan att gynna sina ägare eller att skydda miljön väljer det senare gör därmed fel. Det måste vara en principiellt tankefel bakom detta. Samhällsskadlig verksamhet borde inte få vara tillåten. Ett enkelt sätt att få industrin att ta ansvar är därmed rimligen att ändra aktiebolagslagen.

Den destruktiva logiken att ingen kan gå före
Omedelbart hörs indignerade rop om att ”då förlorar vi konkurrenskraft” och ”Sverige kan inte ensamt ändra på detta” osv. Vi har hört det förr. Eftersom ”alla” beter fel ska inte något svenskt företag bete sig rätt, eftersom det blir till nackdel för de svenska företagen. Ansvarstagande belönas inte av aktiemarknaden.

Gensvar för åtgärder
Eftersom det är lagar som kringgärdar företagens verksamhet är det lagstiftning som måste till. Det är politiker som stiftar lagar. I bästa fall är politikerna valda i demokratiska processer. Och i bästa fall finns ett gensvar i opinionen för drastiska åtgärder, så att politiker ser möjligheten att driva en restriktiv politik. Utan gensvar i den allmänna opinionen är det svårt för politiker att agera, eftersom de – i all fall i demokratiska länder – sätter sina platser på spel vid varje val. Det är svårt att vinna val på impopulära åtgärder.

Förändring inom systemet
För att underlätta en lagstiftning som tvingar företagen att ta ansvar för sin produktion av miljöskadliga material och produkter är det en framkomlig väg att vi som konsumenter ändrar vårt beteende. Vägra plastpåsar i matbutiken. Ifrågasätt onödiga plastförpackningar. Sluta konsumera plastsugrör, vägra plastmuggar för kaffet, bojkotta företag som beter sig omoraliskt. Gör medvetna val. När opinionen är tillräckligt tydlig och stark blir det ett konkurrensmedel för företag att bete sig rätt. VD:ar kan därmed rättfärdiga en omläggning av policies inför sina styrelser eftersom de ”annars förlorar marknadsandelar”. Så även inom rådande system kan vi förändra systemet. Vi måste inte vänta på modiga politiker.

Länktips:
SVT-programmet: https://kunskapskanalen.se/program/20074/dokument-utifran-plast-overallt-2

Om 3D-printning: http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

Något om konstgräsfrågan m m: http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Sårbarhet och behovet av planering

Året började med en storm, Alfrida, som gjorde många hushåll strömlösa i Sverige. Vårt beroende av elförsörjning, telekommunikationer och framkomliga vägar blev åter igen tydliggjort. Samhället är mycket sårbart när vi gjort oss beroende av fungerande teknik. Vi är mycket beroende av ett telekommunikationssystem som fungerar även i alla lägen och vi har inte någon backup-funktion på husnivå för elförsörjning. Konsekvensen blir avstängd kyl och frys, icke-fungerande VA-system och inte minst obefintlig uppvärmning. Även om direktverkande el inte är så vanligt längre, behövs el för att hålla igång de flesta system. Undantaget är vedspisar och pelletskaminer.

Bioenergins position
Jag påminns om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Pelletsföreningen. Bengt-Erik Löfgren har i decennier arbetat för bioenergins position i vårt energisystem och brukar skriva om hur självklart det egentligen vore att vi såg till att bioenergin får spela en större roll i energimixen. Aningen självkritiskt skriver Bengt-Erik om hur besviken han blev när en energirådgivare i TV inte ens nämner bioenergin när reportern frågar om vilka alternativ konsumenten har.

Verkligheten
Attityden till vedspisar och pelletskaminer hänger antagligen ihop med hur vi nuförtiden generellt värderar vår egen tid. Att välja ett system som kräver påfyllning känns obekvämt. Den fördummande två-hål-i-väggen-filosofin och känslan av att allting fungerar ”av sig självt” blockerar säkert tanken på att bli beroende av ett uppvärmningssystem som kräver passning och tillförsel av brännbart material. Det moderna samhället ska ju bara fungera, vi är ju alla gäster i en verklighet som har allt mindre med verkligheten att göra. Helst ska vi ägna all vaken tid åt en virtuell värld, flytta våra virtuella pengar, underhållas av påhittade figurer eller spela bort våra tillgångar på on-line-casinon.

Småskalighet och säkerhet
De återkommande stormarna, översvämningarna, skreden, torrperioderna och onormala väderfenomen vi snart uppfattar som normala borde få oss att reflektera över vår utsatthet. Lokal energiproduktion, som inte är beroende av storskaliga och distribuerade, sårbara flöden borde bli förstahandsvalet för boende utanför storstäderna. Allra helst dessutom ägda och förvaltade av de brukare som har nytta av systemen. På villa- eller husnivå borde vi uppmuntra reservsystem, som en kamin eller en vedspis, och lokal elproduktion i form av solceller på södervända tak och kanske även solfångare för varmvatten. Det borde inte få säljas en träningscykel utan en inbyggd generator och ett batteritillbehör.

Storstaden
I storstaden måste vi tänka mer på säkerheten. Även om det inträffar sällan, behöver vi gardera oss för strömbortfall. Ytterdörrar som även kan öppnas utan el är ett exempel. Garageportar med nödlägesöppning och säkerställd strömförsörjning till telesystemet för att nå ut med information borde vara standard. Vissa tankställen behöver ha reservkraft för drivmedelspumpar. Butiker som säljer livsmedel behöver få ingå i ett system av samhällsskydd, där samhället ställer generatorer till förfogande för att hålla igång vissa kylanläggningar, dörröppnare och kanske kassaapparater.

Pengar eller kanske ett förberett tillgodohavande-system
Om uppkoppling mot kreditkortens databaser inte fungerar behöver vi ha ett reservsystem. Traditionellt har vi använt pengar, sedlar och mynt, och i takt med att färre och färre använder kontanter har också sårbarheten ökat på det området. I ett strömlöst läge borde vi ha ett fungerande system med lokala krediter, baserat på ID-kort och bostadsadress, så att basala inköp kan göras på kredit utan att bankerna är inkopplade. Precis som med bensintankning behöver vi ha ett tillgodohavande-system som regleras när strömmen kommer tillbaka. Ett medlemskap vore en väg att testa. Exakt hur det ska utformas får väl en statlig utredning titta på, men grunden torde vara lokal förankring och lokal tillit – man vet vem som är skyldig vad.

Planera för det extrema
Bekymret är om vi inte förbereder samhället på extrema störningar. Risken är stor att människor efter några dagars strömlöshet, i desperation, tar till vilka medel som helst för att komma över mat och andra förnödenheter. Vi är dåligt rustade för en sådan utmaning.

Lärdomar från 1968

1968 var länge ett symboliskt startår för den förändring som drog genom världen. Studenter runt om i världen började ifråga världsordningen, sina utbildningar på universiteten och vilka värderingar som skulle vara vägledande. Inte bara i Paris ockuperade studenter sina egna universitet. Kårhuset i Stockholm blev en plats för studenter att både manifestera och debattera sitt ogillande med hur utbildningen och världen såg ut. En ung utbildningsminister, Olof Palme, mötte där starka ifrågasättanden.

FNL, frisyrer och freden
För oss som gick på gymnasiet 1968 handlade många av diskussionerna på rasterna om politik. Många bar FNL-märken, USA:s politik skulle ifrågasättas, specifikt i Vietnam, och många tog ställning. Jag vill minnas att cirka hälften av mina klasskamrater sympatiserade med FNL, några få tog högljutt ställning för Fria Moderata Studentförbundet, polariseringen och förenklingen i argumentationen var påtaglig. En ungdomsgeneration vaknade, men långt ifrån alla drog slutsatsen att det var kommunismen som var lösningen. Det här var också tiden då protesterna tog andra former. Håret på pojkar skulle täcka öronen och vara så långt i nacken att kragen täcktes. Flickor slutade i princip att använda kjol. Ett ungdomsmode utvecklades. Drogerna blev tillgängliga. Ungdomsrevolten tog sig olika uttryck. Inom FNL-grupperna diskuterades fredsfrågan respektive riktigheten att föra väpnad kamp. (Bilden t.h. föreställer en okänd person)

Pragvåren
1968 var det fortfarande 21 år kvar till att Berlinmuren skulle falla. 1968 krossades hoppet om demokrati i Tjeckoslovakien när Dubcek avsattes, lyckligtvis utan så mycket våld som vid revolten i Ungern 1956. Aningen motsägelsefullt påverkades inte stödet för FNL av Warazawa-paktens våld. Möjligen försköts idoldyrkan i riktning mot Maos Kina, där kommunismen fortfarande kunde beskrivas som utopisk och i framväxande. (Märkligt nog läser jag idag att den som firar Maos 125:e födelsedag idag i Kina blir bestraffad, men det är en annan historia).

Den blå planeten och annat som hände
1968 kunde Apollo 8 sända tillbaka en bild på en jorduppgång, en bild på vår planet tagen från månen. Nu var det inte längre någon tvekan. Vår planet var blå, sedd från universum. I åratal hade man talat om vår gröna planeten – nu var det inget snack längre. Vi bodde på en blå planet. 1968 var också ett framstegens år. Högertrafikomläggningen året innan ledde naturligt nog fram till att i princip alla bussar var nya i kollektivtrafiken. Beatles gjorde succé med ”Back in the USSR”. 1968 gick de Olympiska Spelen i Mexico City. Längdhopparen Bob Beamon hoppade där 8.90 m och slog det dåvarande olympiska rekordet med hela 78 cm! Framtiden var gränslös.

Förändring på flera plan
När vi blickar tillbaka på 1968 med facit i hand kan vi se att mycket av det som kom att dominera debatt och politik under 70-talet grundades i 1968 års förändring. Det som också blir tydligt är hur okomplicerat och förenklat allt var. Ideologier formades och folk tog ställning på ett kategoriskt sätt. Samtidigt började kvinnor/tjejer ta mer plats och ifrågasätta maktordningen. Ett par år efter 1968 avskaffades den orättvisa sambeskattningen i Sverige. Hippiekulturen växte fram och manifesterades 1969 i Woodstockfestivalen. Musiken blev viktig för en hel generation, liksom en mycket friare syn på kärlek och sex. Du-reformen kom i Sverige att krympa klyftorna mellan samhällsklasser. Titlar blev onödiga när Bror Rexed blev du och bror med sina anställda.

SVT Systrar 1968
I dagarna sänder SVT en tredelad serie som kallas Systrar 1968. Ett par tjejer från Stockholm hamnar i Ystad och med igenkännandets leende kan vi som var unga 1968  känna igen tonfallen, ordvalen, prylarna och stämningarna. Det finns opinionsbildare som kallar serien för folkbildning á la ABF och något som SVT inte borde ägna sig åt. Jag tycker tvärtom – det är roligt att känna igen det oskuldsfulla sätt som unga människor 1968 tog sig an frågor de upplevde som orättvisa och fel. Hela serien känns som en blinkning till framtiden – tänk så naiva vi var. Man kan ju knappast hävda att 68-generationen ”vann”. Några löntagarfonder fick vi inte. Kommunismen gick i ide med sin odemokratiska och ogenomförliga idé. Jämlikhetsdebatten pågår fortfarande, och fortfarande är det Horace Engdahl som sitter i Akademin och inte Sara Danius. Fortfarande är det OK att stänga ner en nybildad myndighet för jämställdhet ”eftersom alla jobbar med jämställdhet…” . Och fortfarande ökar den ekonomiska maktkoncentrationen i världen.

Fortfarande
Vi behöver återblickar och minnesbilder för att förstå nutiden och våra utmaningar. När vi ser 68-generationens yrvakna engagemang påminns vi om hur vi alla är beroende av de ramar som sätts av samtiden, av normer och av allt det oskrivna. Fortfarande slänger folk fimpar på gatan. Fortfarande blundar vi för konsumtionssamhällets avigsidor och inbillar oss att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld. För första gången i mänsklighetens historia riskerar vi att lämna en värld till våra barn, som ger dem sämre förutsättningar än vi fick.

Enkelheten lockar, men är förrädisk
Lärdomen från 1968 och åren därefter är bl.a. att när man befinner sig mitt i ett skeende är det svårt att förstå vart utvecklingen leder eller hur viktiga olika beslut egentligen blir i ett historiskt och längre perspektiv. Det som i dagsläget tycks självklart och väl förankrat blir ganska säkert omvärderat i tidens backspegel. Alla som har kategoriska och förenklade lösningar på svåra frågor bör betänka detta, även om det innebär att det blir svårare att ”nå ut” i debatten och få rubriker i medias kortsiktiga logik. Twitterpresidenter och deras följare må ha genomslag för stunden, men långsiktigt är det viktigt att stå på stabil grund både vetenskapligt och värderingsmässigt. Det har även med trovärdighet att göra.

Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg? är den återkommande frågan i På Spåret. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg när avsmältningen av Arktis nu uppgår till 14000 ton vatten i sekunden. (Enligt Jason Box, professor vid Geus i Danmark, citerad av videnskab.dk). Men julen kan också vara den tid man ägnar sig åt annat än det vanliga. Som språkintresserad tänkte jag ägna den här texten åt just ordet vart.

Ont i varje cell
Språktidningen är en ofta läsvärd tidskrift. I nummer 8/2018 tar Staffan Dopping upp just ordet vart och ondgör sig över bruket att använda ordet vart istället för det korrekta var. ”Vart är du?” får Staffan Dopping att känna sveda i varje kroppscell, skriver han. Och nämner i förbigående att otyget med ”vart” även används flitigt istället för ”varit”. En förklaring till detta med användandet av ordet ”vart” ligger i talspråkets utveckling, tror jag.

Tja, vad säger man?
Unga människor talar fortare än äldre vill jag hävda. Orden i en mening delas inte upp av mellanliggande pauser. Uttrycket ”Jag ska bara…” heter på modern talspråkssvenska ungefär ”assabah…”. Det snabba talet driver fram förenklingar. Tjena har blivit tja. (En liten kommentar till detta blir att den äldre innebörden av ordet tja som ett uttryck för tveksamhet blir otidsenlig. Idag betyder tja – med kort a – ungefär hej).

Tempo
Snabbheten i talet gör det omständigt med långa a-vokaler som i orden ”avse” eller ”avgång”. Det går fortare att säga ”vart” än ”var”, samtidigt som t-ljudet binder ihop:
”Vartehdu” blir snabbare men inte mindre tydligt än ”Vahr_edu”. Lika med ”Vahrit” som tar längre tid att säga än ”vart”. Det långa a:et får ge sig för det korta.

Ett etablerat ord
Nu är saker och ting naturligtvis inte riktigt så enkla. Det långa a:et har sin plats i modernt talspråk. Dagligen hör man unga människor återge till varandra vad andra har sagt. Sådant kallades skvaller förr, det är snarare en delning av muntliga meddelanden. Varje gång någon ska återge vad en tredje icke närvarande person ska ha sagt skjuts ett litet nytt ord in i meningen. Så här kan det låta: ”Hannbah_nähdejordejahinte”, ”Honbah_dejordeduvisst”. (Citaten på vanlig skriftsvenska: ”Han: Nej, det gjorde jag inte” och ”Hon: Det gjorde du visst”.
Det intressanta är att det moderna talspråket har hittat ett litet ord med långt a som illustrerar kolon i ett citat: Ba.

Hur skriver vi?
Min förklaring är att det egentligen är fråga om en förkortad version av ordet ”bara” och som snabbt hittat sin alldeles egna funktion. Det är inget konstigt, men det gör att talspråk och skriftspråk glider isär en aning. Hur ska det talade ”ba” egentligen skrivas? Räcker det med kolon?

Norge eller Noreg
I samma nummer av Språktidningen läser jag om de norska skriftspråken. Och hur svårt det måste vara att som lärare, som läsare och som talare av dialekt klara av diskrepansen mellan det skrivna och det talade. ”Eg kjem” på nynorska betyder ”Jeg kommer” på bokmål. Hur sker högläsning av respektive språk om dialekten inte stämmer med det skrivna? Tack och lov slipper vi i Sverige det norska dilemmat med två officiella skriftspråk.

Dialekter på rikssvenska?
Jag växte upp utanför Malmö men talade inte skånska. Jag är tacksam att mina skolböcker inte var skrivna på den dialekt som talades. Rullebör kanske kan uttalas med rullande r som i rulltrappa eller krullfrisyr. Men hur skulle man kunna uttala  ”Hottah_hiiit_bållen-paågahblära” på rikssvenska? När dialekter höjs upp till norm blir det svårt att hålla ihop en kultur. Helt olika språk är en annan sak. Att det talas samiska, finska etc i Sverige är något helt annat. Låt gärna dialekterna leva som exotiska undantag, så att göteborgarna kan fortsätta att tjôta.

Talspråket leder
Vart är vi på väg? Språkligt är det talspråket som leder och skriftspråket som bekräftar, tror jag. Och en viss eftersläpning är kanske bra, så att nya ord och uttal hinner sätta sig hos folkflertalet. Och att vi ställer oss bakom det klassiska ”utan tvivel är man inte riktigt klok”.

God Jul!

Tillägg 26 dec:
Idag såg jag talspråksversionen av ordet ”skallrade” i en rubrik på Expressen. Låt vara att det är i ett citat. Men ändå. Preteriumändelser lär försvinna, ungefär som talspråket skippar ändelsen när de inte behövs för begripligheten.
Språket blir kanske mindre perfekt på så sätt, mer imperfekt?

 

Re:Challange-idéer för Göteborg

Ett 30-tal studenter redovisade den 17 december 2018 sina idéer kring ett mer cirkulärt och hållbart Göteborg inom ramen för projektet Re:Challange under ledning av Miljöbron. Vi var ett 40-tal nyfikna personer i publiken som fick ta del av åtta gruppredovisningar i snabbt pitch-format. Samtliga idéer som presenterades var tänkta att kunna fångas upp och utvecklas av någon av Göteborg Stads förvaltningar. Samtidigt är det svårt för staden att inkludera utvecklingsarbete i den ordinarie verksamheten. Pilottester och försöksverksamhet hör hemma i projekt och stadens nya budget har skurit kraftigt i just dessa poster. Det är synd, eftersom de nya sätten att arbeta inte kan införas rakt av i den kommunala apparaten.

Åtta idéer
Av de åtta presentationerna var det några som jag såg ett särskilt intresse av att följa upp. Framför allt var det några idéer som knyter an till det arbete jag för tillfället håller på med på Orust, där återbruk står i centrum. Det jag noterade om förslagen var följande. (Med reservation för att jag inte noterade allt om alla idéerna och därmed kan ha missat något viktigt…)
1. Utveckla biblioteken i stadsdelarna, så att de kan kombinera delande och folkbildning och där en utveckling av ”Smarta kartan” också kan vara en del av konceptet. Mer om Smarta Kartan i länk nedan.  (I presentationen nämndes också att Världskulturmuseet har en konsumtionsutställning från den 8 februari 2019).
2. Reborne – ett mer sammanhållet sätt att erbjuda verkstäder och plats för upcycling, dvs att reparera och förbättra begagnade produkter. Det nya i relation till ReTuna i Eskilstuna är att man vill ha närvaro både fysiskt och on-line. Man såg en koppling till praktiska yrken och till ett socialt ansvarstagande. Själv drog jag en parallell till Circle Island.
3. Paviljong 2030 kallades ett förslag. En idé om öppen yta, som skulle kunna fungera för olika slags event, snarlik Älvrummet på Lindholmen, men med ett tydligare hållbarhetsfokus. Man hade sneglat på Krut-satsningen i Malmö men ville ha något ännu mer tillgängligt om jag förstod intentionerna rätt.
4. Contain Me kallades ett förslag, där containerformatet utgjorde stommen i något som skulle kunna kallas lokala mötesplatser eller en korsning mellan Container Kitchen och Fixoteken, kanske.
5. Ett förslag handlade om att effektivt ta hand om 2400 ton hundbajs som idag bränns, men som skulle kunna samlas in till kompostering.
6. Adela kallades ett förslag på ”Ta-Ge”-hylla, där föräldrar på förskolor skulle kunna lämna och hämta saker som de inte längre behöver resp har behov av. För att inte bli översvämmad av skänkta saker skulle bara saker få ställas på hyllan som någon lovat ta hand om.
7. Tvättstudion var ett förslag, där fastighetsägare uppmanades att göra i ordning ett rum nära tvättstugan för att textilier (kläder) skulle kunna lagas och få nya ägare. Man hade utgått från ett pilotprojekt, som tydligen redan är igång. (8 kg kläder per person slängs i soporna per år).
8. Slutligen fanns idén att dela idrottsartiklar. Lika väl som det finns ett instrumentförråd för barn och ungdomar som vill testa på ett musikinstrument skulle det kunna finnas plats för idrottsutrustning som barn och unga kan låna för att pröva på en viss idrott. I det här sammanhanget nämndes att 10% av vår konsumtion handlar om prylar till idrott. (Kan vara värt att följa upp).

Ekonomin
Korta pitchar ger naturligtvis inte hela bilden, men det var påtagligt att grupperna framför allt fokuserat på bostadsområden och på att underlätta för ett delande utan ekonomi. Jag hörde ingen av presentatörerna tala om affärsmodeller eller möjliga företag, möjliga sätt att försörja sig på idén etc. Det kanske ingick i upplägget. Men ska något bli långsiktigt hållbart behöver det bygga på en ekonomisk grundidé. Enbart idealitet bär så länge det finns engagerade individer, men när dessa faller ifrån stannar ofta idéerna upp.

Ta tillvara energin och kreativiteten!
Samtidigt är det roligt att konstatera hur självklart det är idag att ett stort antal studenter ägnar sig åt att arbeta fram koncept som inte finns, men som skulle kunna innebära något positivt för en hållbar utveckling. Det är bara att hoppas att näringslivet och framtida arbetsgivare i olika sektorer har förmåga och utrymme att ta till vara alla dessa kreativa krafter. Om vi inte kan tänka nytt kommer vi att fortsätta i de gamla hjulspåren, som ju lett oss fel så här långt. I alla fall inte tillräckligt rätt.

Länktips: https://miljobron.se/vast/rechallenge/

Smarta Kartan

Mer rättvis utveckling!

COP24 i Katowice lyckades gå i mål med en överenskommelse som deltagarländerna kunde vara överens om. Metoden för hur Paris-målen ska uppnås finns i alla fall som en slags skiss, även om det uppenbarligen kommer att krävas mer för att verkligen klara av den utsläppsbegränsning som krävs.

Har vi makthavare som strävar efter rättvis utveckling?
Det som hela tiden gnager är hur världens länder och ledare, ofta med olika ingångar, värjer sig mot att behöva inordna sig i relation till en allmän nytta. Den egna makten vilar för vissa makthavare på bräcklig grund, andra ledare ser hur den rådande ekonomin förvärrar situationen och egentligen bara spär på orättvisorna. Ytterligare andra har sin maktbas i ett förtryck av delar av sin egen befolkning. Politisk och kulturell frihet hänger inte automatiskt ihop med ekonomisk frihet. Mänskliga rättigheter åsidosätts systematiskt i åtskilliga länder. Samtidigt gynnar den ekonomiska utvecklingen ofta bara vissa delar av  befolkningen. De gula västarna i Frankrike illustrerar hur svårt det är att koppla ihop utveckling med rättvisa. Vad är rättvisa? Varför kan det vara så svårt? Forskningen visar ju dessutom att ett samhälle fungerar bättre ju mer jämlikt resurserna fördelas. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer äter tusen frukostar, osv…. Dvs ekonomin fungerar bättre ju fler som kan vara en del av den.

Företagsintressena går före och miljön får stå tillbaka
Man undrar hur trumpväljarna kommer att reagera när de inser att den president de valt spelar på fördomar och okunskap för att kortsiktigt få medhåll för förändringar som långsiktigt är kontraproduktiva. Murar mot varor och människor kan tyckas logiska ur ett rädsloperspektiv, men kommer att missgynna utvecklingen i USA, särskilt när storföretagens perspektiv ständigt går före när det gäller att väga nytta mot skada på natur, ekosystem och vattenförsörjning. Om inte USA kollapsar ekonomiskt är risken stor att ekosystemen brakar samman. När giftspridningen till slut gjort jorden obrukbar och när vattnet sinar är det så dags. Ingen kan leva på en förstörd planet.

Det är bra att det tar tid!
I vår egen ankdamm höjs röster som kritiserar den omständiga regeringsbildningen. Det kallas omväxlande för ett spel, för en sandlåda och för ett odemokratiskt sätt att bete sig. Det de flesta missar är att väljarna har lagt sin röster på partier som de har förtroende för att de ska göra allt i sin makt för att få genomföra. Det vore synnerligen föraktfullt mot de egna medlemmarna och mot alla de väljare som stöttat de olika partierna om partiföreträdarna lättvindigt bytte bort sina vallöften mot något annat. Det är just så komplext som det är att forma en majoritet av ledamöter när åtta olika partier ska hitta en kompromiss som alla kan vara nöjda med. Låt det få ta tid och låt processen pågå en tid – det är ingen katastrof om det dröjer några månader.

Mitten?
Det journalisterna borde bli bättre på att förklara är de grundläggande skillnaderna mellan de åtta partierna i Riksdagen. Varför det är så svårt för dem att komma överens och vilka värderingar som är svårast för respektive parti att tumma på eller justera innebörden av. Etiketten ”mittenparti” är t.ex. ganska missvisande. L och C står inte i alla frågor i någon slags mellanposition mellan höger och vänster. I vissa frågor är förslagen från ”mitten” långt mer radikala än motsvarande från andra partier, inte minst när det gäller arbetsrätten.

Lägre skatter ger oss inte bättre järnvägar
Tilltron till vårt parlamentariska system skulle å andra sidan få sig en knäck om vi landar i ett extra val efter alla turer. Ropen på enkla lösningar och på något slags tvåpartisystem skulle säkert höras. Som om alla frågor bara har ett svar och som om nyanserna inte vore viktiga. Prioriteringar måste få ges utrymme både i diskussionen mellan partier och deras väljare och mellan partierna i förhandlingar. Bara för att skattesänkningar är enkla att genomföra är det inte säkert att de alltid är det bästa receptet mot de problem vi upplever. Det eftersatta underhållet på järnvägen är inget som löses av lägre skatter. Fler och duktigare lärare i skolorna dyker inte upp för att var och en får mer pengar kvar efter skatt. Inte ens fler poliser eller ett bättre brandförsvar lär åstadkommas av lägre skatter.

Mer komplexitet, tack
Tålamod och respekt för olikheter skulle vara bra om fler kunde ge uttryck för. Ju mer av förenklade resonemang och antingen/eller-perspektiv som ställs fram, desto större blir risken att populismen vinner mark. Trots att den samlade kunskapen är större än någonsin och mer tillgänglig än någonsin tycks förnuftet och empatin drunkna i förenklingarnas strömvirvlar, där vi sugs in i slagkraftiga påståenden med mycket liten verklighetskoppling.

 

Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.