About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Mönstret (eller monstret)

Snart har det gått ett år sedan Obama lämnade Vita Huset och världen har verkligen förändrats. Tyvärr inte en riktning som ger oss anledning att tro att de västerländska demokratierna ska visa vägen till en rättvis, hållbar och framtidssäkrad tillvaro. Tyvärr verkar det tvärtom som att världen idag står närmare förödande krig och kriser än på länge.

Ett mönster träder fram
Strategin i Vita Huset tycks handla om att bygga upp motsättningar. En mur mot Mexiko. Ett inreseförbud från ett antal muslimska länder – dock inte alla, märk väl. En spiral av oförskämdheter och hot mot Nordkorea, som dristar sig att utmana USA. Ett tal i FN som i sig innebar ett brott mot FN-stadgarna och nu senast ett ensidigt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Sammantaget bildar aktiviteterna ett mönster. På hemmaplan ska de signalera handlingskraft och stärka sympatierna från de 38% som tycker att presidenten gör ett bra jobb. Internationellt ska åtgärderna markera att det är ”America first” som gäller. Som den stöddigaste grabben på skolgården räknar han med respekt och anpassning från alla andra. Och om någon utmanar honom ska han visa vem som bestämmer….

Att surfa på de självskapade vågorna
Motsättningarna behövs för att skapa ett läge där handlingskraft och (över)reaktioner bli naturliga som svar på omvärldens negativa handlingar. Provokationerna tycks syfta till att skapa utrymme för ”den starka ledaren”. En amerikansk Putin-kopia, som berikar sig på att vara president, som styr över mediarapporteringen (eftersom de hotar rikets säkerhet och ändå bara sprider ”Fake News”…) och som inte drar sig för att angripa andra länder. I förlängningen finns här embryot till ett helt annat styrelseskick i USA, där omständigheterna och utvecklingen i omvärlden tycks legitimera ”den starke ledarens” aktioner för att säkerställa att ”Amerika First” gäller. Kriget mot medierna ingår i strategin, eftersom allt hänger ihop med att det går att skapa tvivel och skapa en tillräcklig osäkerhet i den allmänna opinionen, så att genomsnittsamerikanen ska känna sig säker på att den store ledaren är den person bäst hanterar den situation som uppkommit. Att ledaren själv åstadkommit de konflikter som han sedan använder som anledning att inskränka de självklara fri- och rättigheterna är det bara några få mediabolag som kommer kunna rapportera. Och dessa kan avfärdas som ”Fake News” och fiender till nationen. Slugt och genomtänkt kommer den nuvarande administrationen kunna manövrera i en riktning som demonterar det öppna samhälle vi vant oss vid att USA är.

Brexit, EU och…
Till detta kommer osäkerheten med Storbritanniens fortsatta resa utanför EU-gemenskapen. Med inbyggda konflikthärdar som inte ska underskattas i Nordirland och i relationerna mellan de delar av landet som haft stora fördelar av EU-medlemskap och de delar som uppfattat mer av EU-medlemskapets kostnadssida. Uppe på detta finns den nya politiska kartan i Tyskland, där Angela Merkel har en svagare position än tidigare. I flera av EU-länderna finns dessutom regeringar som tydligtvis stannar kvar i EU av pragmatiska och ekonomiska skäl, men där politiken syftar till att skapa det ”postliberala” samhället. Detta pågår i bl.a. Ungern och Polen, inte helt utan motstånd, men sker genom att lagstiftningen och den politiska makten bl.a. får inflytande över pressen och TV-kanalerna.

Turkiet
Strax utanför EU förändras Turkiet i en riktning som också inger farhågor. När makten ägnar sig åt maktmissbruk och säkrar sin egen funktion genom att förbjuda eller fängsla motståndare har landet lämnat den demokratiska vägen. Den riktning Turkiet slagit in på leder troligen till mer av inre motsättningar, mer av korruption och mindre av öppenhet och mindre av mänskliga rättigheter för minoriteter. Utvecklingen kan på ett sätt sägas illustrera hur svårt det kan vara för makthavare att skilja på vad som är bra för den egna politiska framtiden och vad som är bra för landets bästa. Den som har kontroll över maktinstrumenten lockas naturligtvis att använda dem. Samtidigt finns det ett antal komplicerade frågor som Turkiets regering måste hantera. Flyktingarna från Syrien och den gamla kurdiska frågan  skulle båda behöva hanteras på FN-nivå. (Om FN hade fungerat som det borde).

Hoppfullheten i medvetenheten
Det lilla hoppfulla i allt detta är att tydligheten i allt det negativa som sker kan väcka tydliga motkrafter. När USA ignorerar klimathoten växer beslutsamheten hos andra. När hoten mot vårt öppna samhälle blir uppenbara kliver moderna människor fram och hävdar rätten till ett mänskligt samhälle ur en självklar position. Våra förfäder kämpade inte för rösträtt, demokrati och yttrandefrihet för att vi ska ge upp dessa rättigheter utan vidare.

Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Världsläget på 90 minuter

Häromdagen lyssnade jag på Vladislav Savic, en känd radioröst för den som minns. Föredraget handlade om världspolitiken och det han kallade nya allianser. 90 minuters genomgång av politik, konflikter och oroshärdar i världen gav en dyster bild av världsläget. Många länder ökar sina försvarsanslag. När USA ökar dem med 10 % motsvarar det en fiktiv höjning av de ryska försvarsanslagen med 87 %. Två siffror som säger en hel del om ländernas inbördes styrkeförhållanden.

Mellanöstern
Mellanösternproblematiken upptog en stor del av Vladislav Savic analys och presentation. Och vilken roll Turkiet spelat och spelar i regionen var något som han återkom till flera gånger. Maktspel, gränser, ekonomi och inflytande är begrepp som dyker upp. Och en oklar känsla av att om vi inte löser mellanösternkonflikterna på en för alla sidor acceptabel nivå finns en stor risk att konflikterna skalas upp.

Putin ser gärna ett svagare EU
Det försvagade EU bidrar tyvärr till instabiliteten i världen. EU har inte samma auktoritet som förr av flera skäl. Dels Brexit och den försvagning och osäkerhet det innebär att Storbritannien lämnar EU, dels att de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer har nått så tydliga framgångar. Att Ryssland ser en möjlighet att försvaga EU genom att stärka banden till LePen och andra ledare är tydligt. Men utvecklingen i Katalonien innebär också en stor fara för EU. Det finns flera regioner i EU:s medlemsländer som har starkt folkligt stöd för en frigörelse från respektive land.

Den tweetande presidenten behöver inte diplomater
Kina, Nordkorea och Indien berördes också. Liksom självklart trumps USA. Vladislav Savic påminde om att USA fortfarande inte har någon ambassadör i Sverige. Och att trump medvetet försvagar sitt utrikesdepartement och ibland låter sina egna tweets försvåra arbetet ute i de amerikanska beskickningarna. Är det trumps eller USA:s linje som presidenten ger uttryck för – det är numera en återkommande fråga både hos den egna personalen och hos andra observatörer. Med sitt exeptionella FN-tal sprängde trump också en annan barriär, påpekar Vladislav Savic, den barriär som FN utgör i fråga om ett gemensamt tak för vad som är ”tillåtet” att säga i FN-sammanhang. Med sitt ”America-first”-tal bröt trump mot FN-stadgan, något som bl.a. vår utrikesminister påpekat. Nu blir det fritt fram för andra länder att på liknande sätt hävda egenintressen före intresset av världsfred.

Breithart – en hjärtlös aktör ?
En problematik Vladislav Savic berörde är hur sanningen offras när den extrema politiken ska lanseras. Att Breithart har 20 miljoner individuella följare hade jag inte koll på och att de nått en publik mer än 2 miljarder gånger (klick) är en skrämmande siffra. På det sättet har kriget redan börjat. Kriget mot media och mot sanningen. Breithart har en tydlig ambition att vrida samhällsutvecklingen i en starkt nationalistisk riktning, påhejade av extremhögern i USA. Det är oroväckande för att inte säga direkt farligt att ”fake news”-strategin från trump och hans anhängare tycks löna sig. Ifrågasättandet av traditionella media skapar ett nytt utrymme för alternativa ”sanningar” och rena lögner, något som i förlängningen bara kan leda till ett postliberalt och odemokratiskt samhälle.

Positiva motkrafter
Det är intressant att lyssna till en erfaren korrespondent som Vladislav Savic. Han har följt utvecklingen under flera decennier och har på så sätt fler referenser än de flesta. Samtidigt kände man så åhörare efter ett tag ett behov av att höra något om de positiva motkrafter som trots allt finns. Allt är inte elände. Men det hänger ihop med möjligheten för unga människor – inte minst kvinnor – att utbilda sig.

Utbildning
Min slutsats blir därför att det viktigaste vi kan göra för att stärka motståndet mot den utveckling Vladislav Savic skildrar, och som sannolikt är korrekt till största delen, är att vi medvetet satsar på utbildning i olika former och ger världens unga chansen att ta kloka beslut för sin egen och sina barns framtid. För att utbildningen ska ha relevans måste den speglas i en gemensam världsbild, som i sin tur kräver att nyhetsförmedling och rapportering kan ske på ett öppet sätt. När media inte längre kan fullgöra sin uppgift undergrävs möjligheten för alla, både välutbildade och andra, att fullt ut använda det de kan och lärt sig. De globala aktörerna Facebook och Google m.fl. har ett  stort ansvar att inte medverka till ett självgenererat storebrorssamhälle som premierar motsättningar snarare än samverkan.

 

Vårt behov av kanske

Jag läser en intervju med Alexander Bard i Resumé. Han förutspår en radikal rollförändring i det mediala landskapet baserat på det faktum att alla numera kan kommunicera med alla. Tidigare fanns det flera envägskanaler för information och paketerad information. Tidningar och TV/Radio hade en roll som väldigt få kunde utmana. Att välja ut vad som är väsentligt, att beskriva det och att sätta in det i ett sammanhang, t.o.m. att dra slutsatser av tillgänglig information – allt detta hade media som sin uppgift. Urvalet av och värderingen av nyheter har förflyttats. Vem som helst kan numera skapa och sprida en nyhet. Men den största skillnaden är nog att vi alla är både sändare och mottagare i en helt ny kommunikativ värld.

Demokratin hotas
Jag håller nödvändigtvis inte med Alexander Bard i det han anser, men det finns självklart en hel del att fundera över i ett förändrat medielandskap. Inte minst nu, när föraktet och förnekandet av vetenskap och fakta tagit plats även i det politiska fältet i länder där vi trodde att demokratiska grundpelare som yttrandefrihet, religionsfrihet etc var självklara komponenter i samhället. Ett par av EU-länderna och framför allt USA under trump har  tagit steg i en riktning som innebär ett hot mot demokratin, i synnerhet som nyhetsvärdering och dito förmedling inte längre omgärdas av en långtgående respekt för sanningshalt och vetenskaplighet.

Polarisering
Är det numera så att vi alla måste axla en roll av ”ansvarig utgivare” i takt med att vi delar med oss av nyheter och information på nätet? Vad innebär det i så fall? På vilket sätt kan vi ta ansvar för vår utgivning? Hur ska lagen skrivas, tolkas och uppfattas så att den på ett optimalt sätt speglar behovet av ansvarstagande? Det räcker att vistas ett tag i sociala medier för att se hur språkbruk, invektiv och påhopp ständigt bidrar till ett förenklat och onyanserat debattklimat. Det verkar som om ingen egentligen vill lyssna på andra argument – man vill till varje pris ha rätt. Nyanser och avvikande perspektiv passar inte in. ”Å ena sidan … och å andra sidan…. ” är det sällan man ser. Tvärsäkerhet och kategoriska fördömanden är vanliga. I valet av symboler för kommentarer i t.ex. Facebook finns inte alternativet ”kanske”. Man kan gilla, man kan vara arg, man kan älska etc. Men något kanske finns inte utrymme för. För eller emot. Ja eller nej. Polariseringen sätter sig som en jargong i vårt förenklade, digitaliserade, kommunikativa umgänge.

Utrymme för det möjliga
Det känns som att det är dags att börja skriva vanliga hederliga brev igen. Med en avsändare och en mottagare och ett nedtonat tonläge, där det finns utrymme för fler nyanser och undringar. Inte minst för barnens skull behöver det finnas lite utrymme för fantasi och kanske-känslor, som både kan väcka nyfikenhet och skrämma en aning, men bara lite. När allt är tvärsäkert och antingen-eller-upplagt blir det tråkigt, mekaniskt och förutsägbart. Fram för mer kanske i vardagen.

Ja, vad fan får du Leif Östling?

Ja, Leif Östling, #VadfFanFårJag, frågade du retoriskt i en TV-intervju. Du tycker att du själv ska bestämma hur mycket skatt du ska slippa betala. Lagligt. Visst. Men knappast riktigt när du  med trovärdighet ska föra arbetsgivarnas talan i olika sammanhang. Du har ännu så länge ordföranderollen för Svenskt Näringsliv, en organisation som har flera formella funktioner i den väv av beslutsfattande som samhället består av.

Levnadsstandard är inte garanterad alla på jorden
Det är flera som har påpekat att du fått grundskola, gymnasium, högskola, sjukvård och en massa andra funktioner under din uppväxt och ditt vuxenliv. Men det du glömmer bort är att du hade inte kunnat leda Scania på ett framgångsrikt sätt om inte ett antal saker fungerat. Tusentals medarbetare på ditt tidigare företag blev anställningsbara tack vare att de kunnat gå skola, gymnasium och i många fall högskola. Scania hade inte kunnat betala dig din höga lön om inte företaget lyckats anställa rätt folk, som samhället bidragit till att de fanns där när du behövde dem.

Efterfrågan uppstår inte i ett vacuum
Ännu viktigare är kanske att dina kunders kunder hade en efterfrågan på transporttjänster som gjorde att det gick att sälja Scanias fordon. Och denna efterfrågan uppstod bland annat tack vare att många fått utbildning, fått arbete och en bra lön, som gjort att den sammanlagda efterfrågan på transporter blev så stor att du och Scania kunde sälja många fordon. Det räcker att se efter hur samhällena ser ut i det vi kallar ”syd” för att förstå hur fattigt Sverige också var för 100 år sedan. 1900-talets samhällsutveckling i Sverige uppstod inte av sig självt utan genom att kloka människor tog bra beslut där industri och det offentliga var för sig och tillsammans lyckades bygga upp ett välstånd för flertalet.

Korrupta makthavare
Du kan ju fundera hur Sverige hade sett ut om dåvarande Högerpartiet fått styra landet under 1900-talet. Hade kvinnor haft rösträtt? Hade vi haft ett pensionssystem värt namnet? Hur hade skolan fungerat för flertalet? Vilka av dagens självklarheter hade högern också velat införa? Eller om barn skulle tvingas arbeta för att bidra till familjens försörjning istället för att som idag från myndighetsåldern få ansvar för sin egen ekonomi och i många fall få möjlighet att låna till studier på högskolan. Det räcker att se hur andra länder i världen, tyvärr flertalet, har svårt att få en balans och en rättvisa i beslutsfattande och resurstilldelning. Världen är full av korrupta makthavare som skor sig privat på andras arbete.

Slutsats
Från och med nu kommer du alltid att förknippas med #VadFanFårJag. Varje gång du ska ta ditt ansvar som representant för en av ”arbetsmarknadens parter” vid avtalsförhandlingar. Varje gång din organisation lämnar ett remissbetänkande på ett lagförslag. Varje gång någon reporter vill ha arbetsgivarnas perspektiv på en fråga kommer ditt osolidariska uttalande att finnas med som ett mentalt filter och bromsa din möjlighet att få gehör för din ståndpunkt. Det är lika bra att du inser detta och drar slutsatser i enlighet med detta. Som talesperson för en samhällsbärande institution är du körd.

(Sen hade det varit smart om Scania tidigare hade satsat på icke-fossila fordon, men det är en annan diskussion).

Så blir framtiden bättre

Den riktigt avgörande frågan för en hållbar utveckling, där klimatförändringen, hoten mot ekosystemen och hoten mot vattenförsörjningen blir hanterbara, kommer att handla om framtidstro. Människor kommer bara att välja de hållbara alternativen om de förknippas med något bättre och med en positiv utveckling. Det avgörande kommer att bli hur vi förmår transformera överkonsumtionssamhället, i sin traditionella linjära form, till ett nyttjandesamhälle i mer cirkulär skepnad.

Rätt funktion i rätt tid
Tillgången till funktioner, kunskap och upplevelser kommer att bli en nyckelfaktor är jag övertygad om. Att ha tillgång till mer än en bil, för att ta ett exempel, kommer att både vara och att upplevas som en förbättring. Det gamla köpa/äga/slänga-förhållandet kommer att bli ointressant när en ny generation nyttjare eller brukare vill ha tillgång till rätt funktion i rätt ögonblick. Ägandets baksida – platsbehovet i form av ytor i förråd och garage – kommer också att ersättas av platsbehov som bygger på delande och på gemensamma lösningar.

Flexibilitet
Steget blir inte långt från telefonabonnemang till abonnemang på massvis med prylar. Tvättmaskin, symaskin, dammsugare, barnvagn…. helt nya affärsmodeller kan ta form, som öppnar upp för längre hållbarhet och livslängd på produkter eftersom det ger bättre ekonomi för leverantören. Samtidigt innebär ett abonnemangssystem en öppning för större flexibilitet för nyttjaren. Istället för att binda sig för evig tid för en viss produkt kan man välja att byta upp sig, byta färg, prestanda etc i takt med förändrade behov.

Sluta att skyffla över ansvaret
I stället för second hand-butiker borde vi tala om mellanrumsbutiker eller något ditåt. Platsen där produkten befinner sig mellan nyttjares förfogande. Istället för att äga och att ta ansvar för kretsloppslösningarna borde tillverkaren eller importören åläggas att ta ansvar för sin produkt från första dag till den sista. Oavsett vem som nyttjar den. Då blir det tydligare för tillverkaren att han eller hon inte kan smita ifrån sitt ansvar för den konstruktion man tar fram. Idag skyfflas miljöproblemen vidare från säljare till köpare. Och den stackars köparen har dålig koll på vad produkten innehåller. Även den som vill göra rätt har svårt att agera på rätt sätt ur miljö- och kretsloppsperspektiv.

Dragkraft för förändring
Slutsatsen blir att vi måste förbjuda försäljning av produkter som inte kan ingå i ett väl definierat kretslopp. Ansvaret för att ta hand om en farlig produkt måste ligga kvar på tillverkaren eller importören. Så vänder vi utvecklingen och får hållbara produkter, smartare produkter och ett större urval att välja på. Och framtiden blir inte en uppoffring utan en tydlig förbättring.

Kanske dags för kommundialog?

Mellanrum kallas en serie föreläsningar och seminarier på Stadsmuseet i Göteborg. Det lockande är ofta innehållet: samhällsutveckling, aktuell forskning, gärna gränsöverskridande. Ibland är det som inte sägs också viktigt att lägga märke till. Eftersom Mellanrum alltid är kl 17 – 19 finns stora möjligheter för intresserade att komma och lyssna. Den 25 oktober var ett 30-tal personer på plats, när två forskare talade under rubriken ”Medskapande på riktigt – hur då?”.

Två sätt att uttrycka nästan samma sak
Lisa Bomble och Inga-Lisa Adler presenterade sin forskning och sina slutsatser utifrån arkitektens och socionomens perspektiv. Till stor del beskrev de samma fenomen, men använde olika begrepp och infallsvinklar beroende på sina olika yrkesroller. Båda arbetar nu i den kommunala organisationen och får på så sätt konkret tillämpa och vidareutveckla den forskning de bedrivit. Walk the talk. (Den som vill ta del av föreläsningen igen kan anmäla sig till en extrainsatt Mistra Urban Lunchtime i december – se länk nedan.)

Några bra tankar
Det fanns många kloka tankar i det Lisa och Inga-Lisa presenterade (utan powerpoint). Till exempel:
- Tillit håller ihop samhället. Säkerhet, rättvisa och utveckling är tre nyckelbegrepp som sammanfattar medborgarnas förväntan på förutsägbarhet, trygghet, jämlikhet, utbildning, folkhälsa etc.
- Dialog är inte medskapande. Viktigt att lyssna och att synliggöra motiv och erfarenheter samt att kontinuerligt lära av varandra.
- Om medborgare får ta ansvar bygger detta förtroende och utrymme för att vara medskapande (co-designers).
- Liknelsen med två personer som ser på siffran 6 från två håll illustrerar hur den enes 6:a blir den andres lika korrekta 9:a. Dvs vår utgångspunkt har avgörande betydelse.
- Medborgarbudget kan vara en väg att synliggöra prioriteringar hos invånarna.

Fyra saker som inte nämndes
Samtidigt kan jag inte låta bli att sakna en viss problematisering. Samspelet mellan den kommunala organisationen och medborgarna är inte det enda som driver på utvecklingen. Det finns idag starka näringslivsintressen och lobbygrupper som påverkar inte minst byggandet och andra investeringar i våra samhällen. De nämndes inte. På det mer teoretiska planet fördes heller ingen diskussion om svårigheten för en kommun att å ena sidan stå för kontinuitet och förutsägbarhet och samtidigt å andra sidan stå för förändringskraft och förnyelse. Det är svårt att i samma organisation och i samma befattningsbeskrivning på individnivå kombinera uppdraget att förvalta med det att förändra. En tredje aspekt som inte lyftes, kanske av tidsskäl, är hur det politiska ansvarstagandet ser ut om civilsamhället, föreningar eller enskilda ges och tar plats på det allmännas bekostnad. Hur ser ett ansvarstagande ut där ansvarsfördelningen är oklar? Många brukar tala om samverkan som triple helix, ibland utvecklat till quattro eller penta helix, där näringsliv, akademi, myndigheter och civilsamhälle har sina roller. Men en mer rättvisande bild vore att tala om ”multi helix” enligt bilden här intill. Flera delintressenter kan ha olika roller i helheten beroende på specifik relation till det som ska förverkligas.

Ett antal frågor att arbeta med
I mina anteckningar står ett antal frågetecken kvar – några av dem kanske går att göra något konstruktivt med. Hur ser ett nätverkssamhälle ut? Ett samhälle där beslut och genomförande, uppföljning och ansvar hänger ihop mer horisontellt än i det gamla samhället. Hur tar vi till vara engagemanget hos medborgarna på ett klokt sätt? Vad är egentligen engagemang? Är det förmågan att formulera egoistiska perspektiv så att andra håller med eller är engagemang något som utgår från altruism? Varför talar ingen om kommundialog när man säger medborgardialog? Dvs subjekt- och objektsrollerna lever kvar i valet av ord och uttryck. Medborgaren ska tilltalas. Medborgaren är objektet. Istället för att betona samspel och likaställning i ett ömsesidigt förhållande.

Det första
En generellt användbar tanke från föreläsningen är att det första mötet aldrig är det första mötet. Det finns alltid en förhistoria. Det har alltid hänt något före ett möte, som mötet bygger på. Precis som varje ny dag startar ur erfarenheterna från gårdagen och dagarna dessförinnan.

Länktips: Inbjudan https://www.mistraurbanfutures.org/en/event/mellanrum-88-medskapande-pa-riktigt-hur-da

Och nästa tillfälle den 12 december: https://www.mistraurbanfutures.org/sv/event/urban-lunch-time-medskapande-pa-riktigt-hur-da

G-P på fel spår – igen!

Göteborgs-Posten har på senare år på ledarplats tagit ställning för och drivit åsikter som det blir allt svårare att hålla med om. Senast den 22 oktober då Public Service-kommitténs rekommendation att ersätta licensavgiften med en skatt kommenterades på ledarplats. Det enda sakargument som framförs är att en skattefinansiering ökar skattetrycket. Ledarskribenten medger att TV-licensen är förlegad, men målar samtidigt upp bilden av att förslaget om skattfinansiering bidrar till att förstärka ett förtroendeglapp mellan väljare och riksdagens förtroendevalda. Jag både hoppas och tror att G-Ps ledarredaktion missbedömer frågan helt. Orättvisan finns inte i att licensen blir en skatt – orättvisan som många upplever ligger i att så många kan låta bli att betala för TV och radio-utbuden överhuvudtaget.

Rättvisare system med skatt
Idag är TV-innehavet inte den avgörande faktorn för att kunna se programmen på TV. Via olika internetbaserade system och abonnemang kan vi konsumenter ta del av ett stort utbud och däribland Public Service. Distributionen av TV- och radioprogram kan inte längre kopplas till innehav av en mottagare. En stor andel av befolkningen betalar TV-licens, men rättvisan i systemet urholkas när inte alla delar kostnaden för Public Service-kanalerna. Det G-P missar är just rättviseaspekten – att många idag kan strunta i att betala för det utbud man har tillgång till och att det av en stor grupp uppfattas och är orättvist som betalar för utbudet.

Hoten mot det fria ordet
Det finns en svaghet med ett samhälle där all nyhetsförmedling och alla program finansieras av näringslivet. Det uppstår lätt en diskussion om hur opartisk en redaktion kan vara när vissa företag finansierar verksamheten. Opartiskheten i nyhetsvärdering och i grävande journalistik är viktig och förtroendet för vad media förmedlar är avgörande för att ”tredje statsmakten” ska kunna upprätthålla sin roll. Det är illa nog att det fria ordets motståndare flyttat fram sina positioner i flera länder. Ungern, Polen och Turkiet kan nämnas i vårt närområde. På andra sidan Atlanten twittrar en maktberusad ”president” om fake news på ett sätt som undergräver det arbete de oberoende redaktionerna kan utföra.

G-P borde inse faran
Idag relativeras det mesta av rapporteringen till Sveriges Radio och SVT, dvs övriga rörliga kanaler förhåller sig till den linje Public Service intar. Genom att försvaga förutsättningarna för Public Service att fungera – vilket G-P:s förhållningssätt leder till – finns en risk att basen för den gemensamma diskussionen luckras upp. Vi ser hur sociala medier lämpar sig väl för ryktesspridning och desinformation iscensatta av resursstarka krafter. Public Service behövs nu mer än någonsin för att inte de gemensamma bilderna helt ska upphöra att existera. Även G-P borde inse att tidningarna lever farligt om tyckande och styrda kampanjer (från starka lobbyorganisationer och från välorganiserade grupper/organ) tar över nyhetsvärdering, dito förmedling, analys och ”storytelling”, dvs vad som blir det som folk talar om på fikaraster och på ledig tid.

Samhällsskydd och beredskap
G-P raljerar över Melodifestivalen, som om det vore är det viktigaste Public Service ägnar sig åt. Jag är övertygad om att samhällsskyddet, försvaret, brandkåren, polisen och en mängd andra organ är mycket tacksamma för att det finns sätt att nå ut till allmänheten både med egen information och väl balanserade analyser och sammanfattningar om och när krisen blir ett faktum. Det är inte i reklamkanalernas ”Paradise Hotel”  eller ”Hollywoodfruar bakar kakor” varningar kommer om att allmänheten bör gå inomhus och stänga fönster och dörrar.

Utveckling
Faktum är att en skattefinansierad Public Service-TV och radio troligen även kan öppna upp för mer direktdemokrati. Vi skulle kunna ha rådgivande nätverk eller organ på lokal, regional och nationell nivå som fångar upp synpunkter från allmänheten av vad man vill ha mer av. Dvs en skattefinansiering skulle kunna göra det naturligt att gå vidare med den typ av direkt publikkontakt som TV-mediet redan börjat nosa på i vissa program. Mer av direktdemokrati och ett visst ökat inflytande över vad kanalerna ska ägna sig åt skulle ge legitimitet åt systemet och öka intresset för alla de frågor vi står inför att lösa tillsammans.

Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org

Sharing economy eller Käring-ekonomi?

En fördel med att arbeta som frilans inom hållbarhet är den relativa frihet jag har att välja vad jag ska lägga tid på. Som häromkvällen när jag och kollegorna på First to Know AB bjöd in till en After Work Shop för att tillsammans med några kloka personer från olika sammanhang diskutera ett kommande projekt, där Göteborg ingår. Sharing City är begreppet som används. Delandeekonomin ska ges utrymme att utvecklas i fyra urbana sammanhang. Förutom Göteborg kommer Malmö, Stockholm och Umeå få möjlighet att bli testbäddar (också ett modeord i organisations-Sverige) för initiativ inom delande, sharing. Grunden är tillgång utan ägande.

Princip i city – självklarhet i förorten ?
Vi var ett 10-tal personer som spelade in olika idéer kring vad som kan vara viktigt att få med i ett flerårigt ”testbäddsprojekt”. Det rumsliga kan ha betydelse – dvs vilka lokaler finns det och byggs det för att göra utrymme för nya fenomen? Om människor vill dela resurser behövs fysiska platser där det kan ske. Och hur ser ekonomin ut? Sker delandet vid sidan av den ekonomi som ger skatteintäkter? De ekonomiskt svagare hushållen har kanske störst behov av lånebibliotek för fritidsprylar, verktyg och annat. Samtidigt är det i den urbana och yngre, medvetna, medelklassen som intresset för delandeekonomin tycks störst – i alla fall som fenomen. Kanske är det så att delandet redan finns som en självklarhet i sammanhang där människor delar det lilla man har. Att dela sin lägenhet med släkt och vänner som kommer resande från andra länder är både en nödvändighet och en glädje, kan man tänka sig.

Flera idéer – från detaljer till helhet
Ett antal idéer kom upp. En social science park skulle kunna samla forskning och processer, där intressenter från olika sektorer möts och lär av praktiker? För att frigöra förmågor och initiativ hos personer som skulle ha stor nytta av en utvecklad delandeekonomi är kanske basinkomst, medborgarlön, det som ger bäst förutsättningar? Integrationen skulle kunna utvecklas när boende och aktiviteter för gäster från andra länder blir enklare att organisera? Kanske har försäkringsbolagen en ny uppgift i att tillhandahålla en ny typ av ”delandeförsäkring” när flera personer gemensamt ansvarar för en viss produkt eller funktion? Eller skulle utvecklande av Sharing Cities må bra av att docka an till BID-processer? (Se nedan). Många idéer ventilerades och en slutsats blev att mycket av delandeekonomins fördelar hänger samman med andra förutsättningar i samhället. Ett behov av att se på fenomenet ur ett helhetsperspektiv uttrycktes.

Vem ska dra nytta av och bygga vidare på värdet?
Värdeskapandet är också en intressant fråga. Vem drar nytta av de värden som genereras? När globala aktörer som Uber tjänar pengar på lokala aktiviteter dräneras den lokala ekonomin. Det optimala vore att delandeekonomin kan bidra till ett lokalt växande i verksamheter, sysselsättning och livskvalitet. Avvägningen mellan olika nyttigheter måste därför bli en viktig del av ett Sharing City – projekt, som jag ser det.

Käring-ekonomin
För hundra år sedan fanns en social kontroll och en självklar rollfördelning, som gav liv åt det lokala. Naturligtvis är det inte fattigdomen och eländet för hundra år sedan vi vill ha tillbaka, men det fanns en närhet och en hjälpa-varandra-mentalitet som kan symboliseras av den portvakts-käring som hade koll på vad som hände på gården. Och som också kunde be om hjälp när så behövdes. Någon liten del av käring-ekonomin kanske vi skulle behöva även i framtiden.

Länktips: www.firsttoknow.se

http://smartakartan.se/

http://www.kollekogbg.se/

http://sharingcities.eu

BID-processen i Floda http://www.bidsweden.se/floda.html

Wikipedia om testbädd: ” I stora utvecklingsprojekt är en testbädd en plattform och miljö för utveckling och testning av prototyper. Testbädden kan användas för rigorösa experiment och utvärdering av nya tekniska standarder, verktyg, principer och vetenskapliga teorier.”