Oscarsgalan och hjältar

Nog är det hoppfullt. Efter ett antal nomineringar till filmbranschens finaste pris får äntligen Leonardo DiCaprio sin Oscars-statyett för rollen i sin senaste film. På någon minut förväntas han snabbt tacka sitt team, sin arbetsgivare, sina kollegor och varenda liten kugge i det stora filmskaparkomplexet, som kan ha bidragit till att just han fick sin Oscar. De dryga två minuter han får allas uppmärksamhet väljer han att ägna till hälften åt klimatfrågan.

Ett medvetet val
Han kunde ha följt konventionen och gråtit en skvätt av glädje över den fina utmärkelsen, som alla i filmbranschen ser som det finaste beviset på framgång. Istället betonar DiCaprio att vi inte får ta den här planeten för given, vi måste alla stödja de ledare som vill ta tag i hotet mot mänskligheten. Han kunde ha låtit bli. Allvarsord passar ju inte in i glitterformatet, men hans tal fick gensvar hos publiken och även det är en hoppfull signal.

Ekosystemen
Det finns all anledning att fortsätta att lyfta klimatfrågan som ett stort hot. Samtidigt har forskarna noterat ännu större problem, som vi inte uppmärksammar på det sätt som skulle behövas. Ekosystemen är satta under stark press och den takt i vilken vi utrotar arter är i nivå med när dinosaurierna försvann. Vi saboterar kretsloppen i en hisnande takt och tycks inte förstå vidden av problemet. Bina dör, fiskar och fåglar luras att bli mätta på plastpartiklar i havet och livsmedel odlas och produceras utan hänsyn till den långsiktiga påverkan främmande ämnen kan ha. Vad gör vi när naturen går i baklås?

Andra hjältar
Vi ska uppmuntra idoler som DiCaprio när de använder sitt inflytande på ett klokt sätt. Men det räcker inte. Särskilt inte om populister och agitatorer röstas fram till makten i våra demokratier. I ren självbevarelsedrift borde de allra rikaste människorna på jorden inse att mer jämnt fördelade resurser och möjligheter är något vi alla vi vinner på. Vi spelar inte Monopol om jordens framtid. Det är inte Joakim von Anka eller hans verkliga spegelbilder som sitter inne med svaret på våra utmaningar. Vi behöver andra hjältar.

Vår egen jordbävning

Orientering i stort. Jag minns att det var den första punkten på dagordningen för de stabsgenomgångar mycket av min värnpliktiga utbildning handlade om på 70-talet. Hur ser läget ut i stort? För att veta vilka åtgärder som behöver diskuteras och beslutas måste man förstå det större skeendet. Några iakttagelser.

Vad händer i Norden?
På nordisk nivå har vi en ny politisk situation. I Norge och i Finland sitter varianter av missnöjespartier i respektive regering. I Danmark har Dansk Folkeparti tydligt och länge påverkat agendan för det politiskt centrala. På Island har det nybildade Piratpartiet drygt 40% av sympatierna. Politiska vindar och opinioner i det genomdemokratiska och förutsägbara Norden blåser upp och tar plats på ett sätt som både förvånar och oroar.

Ledarskap mot bättre vetande
I Ungern och i Polen rubbas de centrala demokratiska spelreglerna av nya politiska makthavare. Misstron mot EU tar sig olika uttryck. I Storbritannien ska man rösta om saken. I Frankrike har ett främlingsfientligt parti möjlighet att nå presidentposten. I USA leder en vulgär ickepolitiker nomineringsracet att bli republikanernas kandidat till presidentposten och kommer eventuellt att utmanas på den demokratiska sidan av en – ur amerikanskt perspektiv – osannolik demokratisk socialist. Likgiltigheten och uppgivenheten riskerar att bli en avgörande faktor om ingen av kandidaterna upplevs som rimlig. Demokratin monterar ner sig själv.

Stora problem och bekymmer
I Nordkorea demonstrerar ledarskapet sin militära kapacitet medan den s.k. arabiska våren i Mellanöstern lett till anarki( Libyen), icke-demokrati (Egypten) och inbördeskrig (Syrien) med Tunisien som ett litet hoppfullt undantag. Kinas ekonomiska framgång har skett till priset av omfattande miljöförstöring, social hänsynslöshet och kopplat till ett inbyggt globalt pyramidspel, där ekonomin bygger på att energi och råvaror oavbrutet kan tillföras i en ständigt ökande takt för att mätta en linjärt ständigt tilltagande efterfrågan. I Sydamerika hotar ett Zika-virus att bli nästa katastrof och stoppar eventuellt firandet av Rio-olympiaden. Och samtidigt smälter isarna runt våra poler och påminner oss om klimatförändringarna. I Stockholm ska 120 lastbilar fylla Slottsbacken med snö för att en skidtävling ska kunna äga rum. Idag ska det vara nollgradigt i Kiruna. Hur går det då för ishotellet?

Tipping point
Världen är sig inte lik och bakom nästan all händelseutveckling finns orsakssamband som kan kopplas till mänskligt beteende. Nog är det märkligt att vi lyckats placera en man på månen, kopplat upp oss i realtid över hela jordklotet och nått en oöverträffad kunskapsmängd om hur allting fungerar och samtidigt inte tycks kunna undvika att i full fart närma oss en civilisationens ”tipping point”. Händelseutvecklingen verkar peka i riktningen att det idag ojämlika jämviktsläget rubbas på flera plan, kanske framför allt ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi tycks skapa vår egen jordbävning.

Zlatan, klimatet och havet

Måste vi skapa ett tävlingsmoment kring klimatfrågan för att media ska ta upp den varje dag? Har en match spelats i högsta herrserien i fotboll eller ishockey nämns resultatet på något sätt i nyhetssändningarna. För många är det naturligtvis väldigt viktig information. Supportrarna kräver att bli uppdaterade. Samtidigt skulle det förvåna om inte just de supportrar nyhetssändningarna primärt vänder sig till redan vet resultaten. Men dagens snabba nyhetsspridning, med hela nätet i den smarta telefonen, är det sannolikt så att de mest berörda redan vet hur matchen slutade. Så vem vill nyhetsprogrammen egentligen uppdatera? Och är sportresultaten i så fall så tydligt mycket viktigare än annan information?

Ingen självklar plats
Det ligger en värdering i urvalet av vad vi får ta del av i TV:s nyhetsrapportering. Krig, katastrofer, olyckor, våld, brottslighet, politiska dilemman och motsättningar hamnar ofta högt. Någon staka gång, och lite ursäktat av att det snart ska bli en väderprognos, klämmer man in en kort nyhet om polarisens utbredning eller något annat som går att illustrera på ett enkelt sätt i ett bildmedium. Men det är långt ifrån med självklarhet, och inte med samma inlevelse som när sportreferaten sammanfattas.

Varför lyfts inte frågan?
Eftersom nyhetsrapporteringen inte värderar klimatfrågan på den nivå den hör hemma, bidrar både SVT och TV4 till den passivisering, som förhindrar en samhällsutveckling, där klimatfrågan får ta plats och utgöra utgångspunkt för förslag på åtgärder. Frågan är om detta är en medveten policy från redaktionernas sida. Gör man bedömningen att klimatfrågan är en så svår och allvarlig fråga, att den bör man undvika att nämna? Eller väntar man medvetet för att i rätt läge kunna dra igång en rejäl svekdebatt med politiker och makthavare i skottgluggen: ”Varför gjorde ni inget när ni hade chansen?” Dagens ljumma inställning hos media kan i sig väcka en annan svekdebatt: ”Varför rapporterade ni inte, när ni hade så mycket fakta?”

Kina
På et sätt är klimatfrågan och kopplingen till fossilfri energianvändning tydligare i Kina. Luftföroreningarna har nått hälsovådliga nivåer i de stora städerna. Det extrema användandet av fossil energi, kol, olja och naturgas, blir plötsligt konkretiserat i luftens kvalitet. Inte osynligt som här. Inte ens i ett land utan fri press går det nu att undvika att nämna utsläppen som ett problem. Måste luften först bli hälsovådlig innan svenska medier omvärderar klimatfrågan?

Haven!
Faktamässigt finns det mycket att rapportera. T.ex. att haven absorberar cirka 90% av den extra energimängd som tillförs vår planet genom klimatgasernas påverkan. Och trots detta närmar sig temperaturhöjningen i luften 0,8 grader Celsius. Trots att det inte är luften som ackumulerar temperaturhöjningen! Att isarna vid polerna nu smälter, att tundran tinar och att livsbetingelserna snabbt förändras för växter, djur och människor är logiska konsekvenser av den förändring som pågår. När öriken i Stilla Havet drabbas av cykloner är klimatforskare snabbt framme och dementerar att det som händer har ett samband med klimatförändringen. Som om det vore farligt att spekulera i det uppenbara. Blir havet varmare ökar både frekvensen och amplituden på de oväder som skapas.

Tävling
Kanske är det ett tävlingsmoment som måste till för att media ska hitta ett tilltal som inte får tittare och lyssnare att välja en annan kanel? Kanske är det en daglig klimatbarometer som ska visas, för att illustrera vilken kommun eller vilket företag som för tillfället leder i jakten på minskade absoluta eller relativa utsläpp?

Det finns ett engagemang
Den som vill engagera sig hittar flera bra grupper och initiativ på Facebook. Kanske blir det så småningom en nyhet även i gammelmedia att det finns människor som bryr sig om klimatfrågan, även om de flesta politiska partier tycks tro att klimatet är en fråga som väljarna helst inte vill bli påminda om.
Tydligen är det viktigare att en minister i Frankrike kommenterat Zlatans senaste utbrott än att tusentals kustnära städer inom några decennier måste evakueras om isen på västra Antarkis smälter.

(Tack till Nyhetsbrevet Nyckeln i Kungälv för illustrationen).
Länktips: Supermiljöbloggen: http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/01/klimatforandringarna-varmer-havet-snabbare-an-forskarna-trott

Tre tipping points och vart de kanske leder

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

 

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Militära strategier eller ekonomisk analys?

Klimatfrågan är högaktuell. IPCC presenterar den 27 september en uppdaterad rapport och analys av i vilken utsträckning mänsklig aktivitet påverkar det globala klimatet. Häromdagen kom en analys på temat ekonomiska konsekvenser av klimatförändringarna och global utsläppsbeskattning, där författarna var två svenska ekonomiprofessorer. ( Se faktauppgifter nedan). I SVT:s Rapport intervjuades nyligen Sherri Goodman, en strateg från USA:s militärhögkvarter Pentagon, som tar utvecklingen på stort allvar. Samtidigt legitimerar den danske klimatförnekaren Björn Lomborg i SvD en låt-gå-politik (länk nedan). Vem ska man lyssna på?

Militärstrategiskt
Militären får allt oftare göra räddningsinsatser både på amerikansk mark och utomlands, förklarade Sherri Goodman från Pentagon. Man ser hur torka, översvämningar och naturkatastrofer blir allt vanligare. Pentagon måste säkerställa att det finns resurser att gripa in och medverka med olika insatser när så krävs. Effekterna av klimatförändringarna har blivit en viktig militärstrategisk fråga. Det sägs inte i inslaget, men stora folkgrupper lever på gränsen för vad naturen förmår föda. I ökenområden inte minst i Mellanöstern är vattentillgången avgörande. Syrienkonflikten anses ha sin upprinnelse i ett folkligt missnöje med de basala livsbetingelserna, som Damaskusregeringen inte klarade att hantera.

Det makroekonomiska perspektivet
De två toppekonomerna räknar på effekterna av klimatförändringarna på ett annat sätt. De kommer av oklara skäl fram till att BNP globalt sett minskar cirka 10% om temperaturen på jorden skulle höjas 7 grader. Man påstår dessutom att hälften av koldioxidtillförseln fångas i det naturliga kretsloppet och därmed inte utgör någon fara. Havets förmåga att absorbera koldioxid är omtvistad. Mycket tyder på att koraller och flera andra organismer helt kommer att försvinna i kölvattnet på en radikal förändring av status quo i haven. Vidare kan man undra om de överhuvudtaget beräknat konsekvenserna av miljoner klimatflyktingar, som inte kan försörja sig själva och sitt land. Och i förlängningen ställer nya och omfattande krav på global solidaritet mellan rik och fattig. Hur kalkylerar man social oro och nöd i form av BNP? Och när havsytan allt oftare höjs till dramatiska nivåer med störningar på infrastruktur, när skadeinsekter lyckas övervintra till följd av milda vintrar, när blomning och pollinering inte synkroniseras optimalt… skulle inte det märkas i vårt samhälle? Ekonomerna är säkert duktiga på att skapa formler. Men att använda deras rapport som utgångspunkt för en helhetsbedömning av kostnader i samband med klimatförändringen känns inte tryggt. Det verkar som om alltför många konsekvenser och parametrar har lämnats därhän.

Förnekare som inte förnekar sig
Björn Lomborg förnekade för några år sedan att klimatfrågan var en realitet. Nu har han nyanserat sin syn. Arktis isminskning, glaciärförändringar och faktiska observationer tvingade honom naturligtvis till detta. (Nederbördsmängden ökar till följd av ökad temperatur, vilket även ger snöfall på Antarktis – sambanden är komplexa). Men lite märkligt blir det att han gör en stor sak av att prognosen för Himalayas avsmältning nu förändrats av IPCC från 2035 till 2050. Vad är 15 år sett ur klimatperspektiv? Alldeles bortsett ifrån att han har fel när det gäller den förnybara energins kostnader och fossilberoendets dolda risker.

Slutsatsen måste bli att försiktighetsprincipen gäller. Alltför mycket står på spel för att chansa med framtida utveckling i potten. Vi har ett kollektivt ansvar för detta.

Fakta
Ekonomiprofessorerna John Hassler och Per Krusell har presenterat en ny rapport där de har granskat klimatförändringarnas ekonomiska effekter och hur man kan beskatta utsläpp utan att skada konkurrenskraften. John Hassler är professor vid Institutet för internationell ekonomi (IIES), Stockholms universitet, och ordförande i Finanspolitiska rådet. Per Krusell är professor vid Institutet för internationell ekonomi (IIES), Stockholms universitet och ordförande i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Ekonomiprofessorerna: SVT Forum-länk här

Rapportinslag http://www.svtplay.se/video/1441803/25-9-19-30 – cirka 21 min in i programmet

Björn Lomborg Artikel i SvD