Norge kanske visar oss vägen

I Norge växer nu insikten om att oljebranschen kommer att spela en allt mindre roll. Norska Statoil har varslat 2000 fast anställda och konsulter den senaste tiden. Forskningsinstitutet IRIS i Stavanger räknar med att 10 procent av de anställda får gå. Omställningspolitiken för ett oljeoberoende är ännu mer komplext i vårt västra grannland än hos oss. I Norge handlar det även om både arbetstillfällen och exportinkomster, som måste ersättas. Detta har bl.a. lett till att en expertgrupp nyligen har presenterat ett fempunktsförslag för Norge efter oljan. (Länktips se nedan).

Bild från Stellan Tengroth som visar 25 års norsk oljeutvinning över tid.

Automatisering, delningsekonomi och pinkod 1 1 1 4
Det norska Teknologirådets projektledare Jon Fixdal säger insiktsfullt att ”Datamaskiner kan gjøre stadig mer komplekse oppgaver, og en rekke yrkesgrupper risikerer å bli automatisert bort. Internett og delingsøkonomien gjør at nye verdikjeder vokser frem, og den globale konkurransen skjerpes.”
Vi har samma diskussion i Sverige. Automatiseringen och elimineringen av flera yrkesroller, internetanvändningen och den nya delningsekonomin spelar roll när nya värdekedjor växer fram, samtidigt som den globala konkurrensen blir skarpare. Hans Roslings globala pinkod är bra att minnas i sammanhanget: 1-1-1-4. En miljard bor i vardera Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Fyra miljarder bor i Asien.

Teknologirådets expertgrupp har fem förslag för Norge:

  1. Med progressiv beskattning av oljeindustrin minskar svängningarna och riskerna för både industrin och företagen.
  2. Ta bort det offentliga stödet till forskning på oljeområdet, eftersom detta stöd bara fördröjer omställningen. *)
  3. Inför en stabiliserande och restriktiv koncessionspolitik, som bidrar till en önskad och förväntad reduktion av oljeverksamheten. **)
  4. Satsa på spetsigare och exportinriktad innovation.
  5. Ta fram en strategi för framtidens näringsliv, gärna efter brittisk modell. ***

Kommentarer:
*)  Det tycks finnas en slags automatik i offentligt stöd till verksamheter, som inte långsiktigt platsar i det hållbara samhället. Vi borde göra en svensk översyn av just detta.
**) Staten måste bli bättre även i vårt land att använda de styrmedel som finns.
***) En strategi för framtidens näringsliv bör naturligtvis ta hänsyn till våra utmaningar på miljö- och klimatområdet, sociala och regionala utmaningar och hur sysselsättning, cirkulär ekonomi och helt nya näringsgrenar kan formas. Bekymret är ofta att det är de befintliga företagen som inte vill se förändringar. De företag som står för helt nya och kanske konkurrerande koncept har inte upparbetade kanaler till de statliga beslutsprocesserna.

Var ligger initiativet?
Just hur förändringen ska uppstå och vem som ska driva den framåt är en fråga som lätt blir hängande i luften. Lagstiftningen är oftast bäst på att korrigera för fel som uppstått, inte på att öppna upp för nya affärsmodeller. Var ligger egentligen initiativet för samhällsförändringen? Det etablerade näringslivet vill utveckla det man investerat stort i. Det nya näringslivet sitter fast i Moment 22 – man behöver finnas för att kunna visa på nyttan med att kunna få utvecklas. Samtidigt tickar klockan. Vi måste ställa om. Norrmännen har på så sätt en tydligare klocka eftersom deras fossilberoende är mångdubbelt. Kanske ger det oss andra en fingervisning om hur vi ska agera?

Länktips:
http://teknologiradet.no/norge-2030/rapport-norge-etter-oljen/

Efter kollektiva och individuella lösningar

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Verktyg för att bygga en hållbar ekonomi

85 procent av energianvändningen i världen baseras på fossila råvaror. 85 procent av all bilförsäljning äger också rum på de elva största marknaderna: Kina, USA, EU, Japan, Brasilien, Indien, Ryssland, Kanada, Sydkorea, Australien och Mexico, enligt ICCT 2013 (se länk nedan). 85 procent innebär i båda fallen en total dominans och en total integration i det rådande ekonomiska systemet.

Osthyvel eller hur gör vi?
Fungerar ”osthyveln” för att eliminera 85 procentstillståndet och för att lansera förnybara bränslen? Och hur ska de elva marknaderna utvecklas till att fungera i balans med begränsade naturresurser, en rättvis ekonomi och bygga en framtid som skapar en bättre värld? Vilka verktyg behövs för det och på vilka områden?

Det bästa räcker inte på långa vägar
I ICCT-rapporten går det att läsa att hela transportsektorn använder 47 miljoner fat olja idag. Om inget görs, det som kallas business as usual, kommer den siffran att vara 78 miljoner fat olja om 15 år. Rapporten diskuterar också en ”best practice”-lösning, dvs så effektiva åtgärder som möjligt. Då skulle vi om 15 år ha klarat en 30-procentig minskning av oljeanvändningen i transportsektorn.

De lösningar vi diskuterar räcker inte till
Det betyder att om vi gör en omställning på bästa möjliga sätt kommer vi globalt fortfarande att använda över 30 miljoner fat olja per dag. Detta är ett bekymmer. Inte ens om vi anstränger oss och sätter in tillgängliga och optimala lösningar kommer vi att till 2030 klara en halvering av oljeanvändningen för transportsektorn.

Sysselsättning, tillväxt och produktion bortom rimliga gränser
Det andra bekymret är de elva marknaderna. Förvisso genereras mycket av dagens BNP på andra sätt än ren industriproduktion idag – och troligen ännu mer år 2030. Men den reala ekonomin utgör fortfarande basen för miljarder människors sysselsättning, basen för många börsnoterade företag och basen för länders och individers ekonomiska möjliga utveckling. Hur ska den besinning se ut som får nuvarande övertro på en evig BNP-baserad tillväxt att bytas ut mot något hållbart? Var kommer de många människorna att arbeta när produktionen, så som den ser ut idag, uppenbart inte längre fungerar som framtidsmodell?

Samhällsansvarskomponent
Vi kommer att behöva nya verktyg och modeller för att hantera transformeringen av en ekonomi som spårat ur och inte förmår att återställa sig själv, sammanflätad som den är med dominerande maktcentra. Ett exempel på nytt verktyg kan handla om att bryta mönstret när det gäller framgång och eftersträvansvärda resultat. Vad är vinst? Är det enbart företagets resultat, eller ska samhällsvinsten redovisas som en delkomponent i företagets redovisning? Ska företagets skatt reduceras när det tar ett samhällsansvar?

Nya företagsformer – som redan finns?
Behövs helt nya företagsformer som matchar dagens och morgondagens utmaningar? Låt oss hoppas att det finns forskare och universitet som tar dessa frågor på allvar och snarast lanserar bra modeller för framtidens företagande. Är det i själva verket de nya företagen i den sociala ekonomin som har en dellösning för hela det ekonomiska systemet? Där relationer blir viktigare än konkurrens och där flervärdesresultat eftersträvas.

Länktips: www.theicct.org/sites/default/files/publications/ICCT_StateOfCleanTransportPolicy_2014.pdf

Tio år med peak oil – och nu?

”Du måste titta på det här”. Gunnar drog mig åt sidan och nästan viskade, samtidigt som han var väldigt angelägen. I handen höll han en papperslapp. ”Det här är viktigt”, sa Gunnar. ”Det är ingen som har förstått hur viktigt det här är. Vi måste berätta om det här.”

Så började det
Det var i september 2003. Jag var ansvarig för och mitt uppe i festligheterna kring invigningen av Ekocentrums nya lokaler i Göteborg, träffade hundratals vänliga och uppmuntrande människor. En av dem var Gunnar Lindgren, engagerad miljödebattör och lektor på Musikhögskolan. Just att Gunnar sänkte rösten och nästan i förtrolighet försökte få min uppmärksamhet förstärkte angelägenhetsgraden. Trots att det var fest och anledning att fira ville Gunnar tala om något allvarligt. Jag lyssnade.

Tomas
Halvannat år senare stod vi på estraden i ett dussintal kommuner och genomförde en workshop med politiker och tjänstemän. Forskaren som senare skulle bli generaldirektör på Energimyndigheten, Tomas Kåberger, var i sitt esse. Med en briljant omvärldsanalys fick han varje kommungrupp att förstå hur nära vi är de verkliga problemen. Priser på 140 dollar per fat och mer för oljan tycktes orimligt, när den ”alltid” kostat runt 20 dollar. Men framtiden kröp in under skinnet på deltagarna. Peak oil blev ett begrepp. Världen skulle förändras och nu måste kommunerna hantera förändringen.

Ögonöppnare
I scenariospelet och de arbetsuppgifter kommunens politiker och tjänstemän fick att hantera ingick att förstå hur samhället påverkas av dyrare bränslen, nedlagda bensinstationer, drastiskt förändrade lönsamhetskalkyler för transporter och diverse sidoeffekter. Att det inte finns något ransoneringssystem att använda, inga bergrum med reservlager och att allt handlar om just-in-time var också några aha-upplevelser. Framför allt var det medvetenheten om peak oil som trängde fram. Att vi förbränt hälften av all den olja, som lagrats under årmiljonerna, och att kvar finns nu hälften, motsvarande halva Vänern i volym.

Budskapet gick hem
Omtumlade och förvånade samlade sig kommunfolket ofta till en spontan summering efter workshoppen. Någon politiker reste sig upp och höll ett improviserat linjetal. Deltagarnas miner gick inte ta miste på. Budskapet hade gått hem. Mycket riktigt steg oljepriset senare till nivåer det aldrig varit i närheten av. Världen anpassade sig. Bush invaderade Irak. Oljan var högsta prioritet för amerikanska intressen (och är fortfarande).

Peak oil
Gunnar fick rätt. Produktionen i Nordsjön avtog enligt peak-oil-prognoserna. Världens samlade oljeutvinning nådde cirka 85 miljoner fat per dag. Sedan tio år görs nya, men bara mindre, fyndigheter. Oljan som resurs minskar. Alternativa energisystem blir allt viktigare. Dels förnybara – bioenergi, sol, vind, vågkraft…. och dels skiffergas, kol som kan processas till flytande kolväten – energikrävande men tekniskt möjligt. Och bakom allt detta tornar klimatmolnen upp sig. Vi borde snabbt fasa ut fossilanvändningen.

Länder har hamnat i olika position
Marknaden är global. Det är svårt att överblicka utbud, efterfrågan och värderingen av resterande tillgångar. Diktaturerna har ingen trovärdig rapportering. OPEC spelar ett eget spel. För vissa länder är oljemarknaden en avgörande inkomstkälla (Venezuela, Ryssland). Andra länder har målat in sig i subventioner till den egna befolkningen (Indonesien). Några har försökt samla intäkterna i fonder (Norge). Andra vill inte förhandla om sin livsstil (USA). Sverige får 40% av råoljan från Ryssland. Än så länge.

Break-even
På oilprice.com hittar jag en tabell som illustrerar komplexiteten i oljebranschen. Tabellen visar i all enkelhet en bedömning av vid vilken prisnivå utvinning av olja gör break-even. Skillnaderna är enorma. Några länder går i dagsläget back. Investeringar kräver kalkyler som håller. Dyr utvinning i Arktis kräver ett högt försäljningspris för att bli lönsam. I toppen hittar vi länder som Iran, Nigeria och Ryssland, som alla behöver tjäna $100,- eller mer per utvunnet fat olja för att inte gå back. Längst ner på listan återfinns Kuwait och Qatar på $54,- respektive $60,- per fat. Avgörande är naturligtvis Saudiarabiens break-even-nivå. Enligt tabellen ligger den på $106,- per fat.

Ingen öppenhet
Hur länge klarar de oljeproducerande länderna att göra förluster på sin viktigaste intäktskälla? Hur länge är de intresserade av att sälja till underpris? Eftersom cirka 85% av världens energiförsörjning baseras på fossila råvaror är detta intressanta frågor. Tyvärr finns ingen öppenhet. Ingen har intresse av att offentligt redovisa hur kalkylerna ser ut. Och en stor del av råvarorna kontrolleras av icke-demokratiska regeringar och bolag som bara redovisar de siffror de måste för att hålla ägare och lagstiftare nöjda.

Trygga investeringar
Är det bra eller dåligt att de stora världsekonomierna är beroende av oljeutvinning i icke-demokratiska länder? Handel är bra, det minskar risken för krig, vilket hela EU går ut på. Handel med fossil energi är mindre bra, eftersom den bidrar till att fördröja investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Svajiga marknader skapar oro i investeringsleden och kan leda till social oro. Möjligen kan osäkerheten i vinster från oljeutvinning bidra till att den branschen minskar. Att förnybara energislag får ett uppsving just för att de är geografiskt och ägandemässigt överblickbara.

Kanske är det en orolig oljemarknad som får fart på investeringar i lokalt producerad vindkraft, vågkraft och solenergi, och där lokalsamhället blir involverat på ett naturligt sätt. Man kan ju hoppas det.

Länktips: Oilprice.com – tabell – scrolla neråt:
http://oilprice.com/Energy/Oil-Prices/Oil-Wars-Why-OPEC-Will-Win.html

Kjell Aleklett i SvD i oktober 2014: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-fortfarande-framtidens-verklighet_4037001.svd

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/

Climate-KIC borde lyssna till Föräldravrålet

Chalmers är den första svenska partnern i Europas största public-private-partnership som heter Climate-KIC och som vänder sig till företag, akademin och den offentliga sektorn i syfte att genom innovationer och nya affärsmöjligheter åstadkomma minskande koldioxidutsläpp. Flera hundra partners ingår, varav ett tjugotal universitet, bl.a. Köpenhamns Universitet och nu även Chalmers.

Förväntan
Den 12 juni manifesterade Chalmers detta genom ett heltäckande symposium, där Climate-KIC presenterades för en intresserad publik. Ansatsen var lovande: industrin, SME-företag, akademin och det offentliga i ett gemensamt innovationsinriktat arbete för att lösa klimatfrågan – det låter helt rätt både till form och innehåll. Förväntan spreds i lokalen.

Stor bredd
Skickligt och snabbt lotsade programvärdarna oss igenom ett 25-tal presentationer som spände över organisation, bärande koncept, flaggskepp, projekt och olika aspekter på de resultat som förväntas komma ut ur partnerskapet. Givetvis beskrevs de traditionella stegen i innovationsprocessen från forskning till kommersialisering. Ändå var det något som gnagde.

Att beröra
Kanske saknades en helhetsbild, eller en tydlig koppling mellan klimatfrågans allvar och det engagemang frågan kräver av oss alla. Klimatfrågan är speciell, men den digniteten eller den personligt upplevda ödesdimensionen saknades tyvärr. Det var professionellt, det var vetenskapligt och många kloka tankar. Kanske är det orättvist, men känslan var att vi lika gärna kunde ha tagit del av ett samarbete kring nya material för tandproteser eller en designprocess för en ny serie 25-kvadrats Attestugor… Applåderna var artiga där de kunde ha varit varma.

Sakfrågor
Innovationsprocessen upptog en hel del tid. Nya tekniklösningar behöver stöd i alla faser. Nya företag och nya koncept behöver tas fram. Visst är det så. Men klimatfrågans största bekymmer är inte – som jag ser det – att tekniken saknas. Det som saknas är en trovärdig och uppfattad berättelse om hur samhällets alla sektorer snabbt, rättvist och synkroniserat blir bättre så att vi kommer ur fossilfällan. Det är bråttom. Och det är vårt ansvar eftersom vår generation har ställt till det.

Bio-ekonomi kan betyda två saker
Det passerade ett antal goda projekt i presentationerna. HSB Living Lab och Göteborg Energis GoBiGas för att nämna två. Man nämnde betydelsen av att verka för en bio-economy. En biobaserad ekonomi. Och jag drog mig till minnes ett seminarium häromåret med GAME Network, där jag lärde mig att bio-ekonomi kan betyda två saker beroende på vem man talar med. Några menar den del av den nuvarande ekonomin som skulle kunna baseras på biologisk råvara. För andra är biobaserad ekonomi det reella alternativet till den fossilbaserade ekonomin, dvs det som kan ersätta det nuvarande systemet. Det är olyckligt att föredragande inte redovisar sina grundläggande begrepp när de har så olika innebörd.

Affärer, sammanhang, marknadsförståelse…
Innovationer kan även behövas på kommersialiseringsnivån. Dvs den tekniska lösningen är i stort sett klar, medan affärsupplägg, finansiering, distribution, ägande etc kan behöva anpassas till olika exportmarknader. Denna dag nämndes ingenting av detta.

Sociala medier och att fånga upp engagemang
Något av det unika med Sverige och Norden är också den mognad som finns hos många nyttjare. Vi förstår behovet av källsortering, att bete oss klokt, släcka belysning osv. Mjuka parametrar som kanske allra bäst fångas upp av civilsamhällets aktörer, folkbildningen och folkrörelserna. Och vilken roll tänker man att Föräldravrålet eller Klimatnyheter ska ha? (Två av de Facebook-grupper jag följer). Climate-KIC skulle må bra av att lyssna till Föräldravrålet och det engagemang som finns hos gräsrötterna!

Projekt och process
Vad som heller inte belystes tillräckligt under Climate-KIC-dagen var skillnaden mellan projekt och process. Där projektet har definierade mål har processen en grundläggande tillit till att de medverkande kommer att utveckla de mervärden som alla har nytta av. Kanske är det detta som blir avgörande i slutändan, att vi lyckas kombinera genomförande av bra projekt med genomförande av bra utvecklingsprocesser.

Marknadsmekanismerna kommer inte att räcka till
Tidsaspekten på klimatfrågan tvingar fram drastiska beslut. I decennier har det varit uppenbart att fossilbränsleanvändningen kommer att generera flera problem. Det ena är resursfrågan – Peak Oil, Peak Everything. Det andra är klimatförändringar och därmed sammankopplade skador på ekosystemen.  Eftersom det blir mer och mer bråttom att åtgärda misstagen kommer en traditionell marknadsekonomisk lösning inte fungera. Att stimulera nya innovationer så att de av egen kraft klarar att utmana dagens stora aktörer på energisidan kommer att ta tid, tid som vi inte har. Ett hopp finns hos en medveten allmänhet som skapar förutsättningar för helt nya lösningar.

Sätt en deadline för nya fossilbilar
I en motion till Naturskyddsföreningens årsmöte nu i juni finns t.ex. förslaget att förbjuda försäljning av nya fossilbränsledrivna fordon från ett visst datum. Den typen av förslag, med en rimlig avvägning av olika intressen, skulle ge branschen, konsumenter och andra tid att utveckla marknaden för den nya generation eldrivna fordon som redan har börjat säljas: Tesla S som det vassaste elbilsexemplet, norska Think som det folkligaste och elcyklar som det klimatsmartaste.

Kopplade processer
Man skulle önska att det fanns en opinions-process kopplad till Climate-KIC, så att  tekniken och värderingen av tekniken kunde diskuteras i ett större sammanhang. Konsumenters, snarare medborgares, opinionbildares och politikers ståndpunkter behöver speglas i den tekniska utvecklingen och vice versa. Samtidigt som ekonomerna måste bli bättre på att se möjligheter istället för att reflexmässigt relatera allt till en närmast helig BNP-utveckling. Kommer vi nå dit? Hoppas det.

Länktips: Information och program för 12 juni Climate-KIC-symposium här .

Är bekymret de starka presidenterna?

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Var håller ekonomerna hus?

Vi vårdar inte det vi har, värdesätter det inte, vi skapar inte långsiktig nytta utifrån de förutsättningar som tidigare ansträngningar har gett oss. Som en konsekvens av köp-och-släng-doktrinen som präglar mycket av vardagens konsumtion har en liknande mentalitet satt sig inom flera områden. Effektivisering har det kallats. Men det är inte effektivt att slösa med resurser. Låt mig belysa med tre exempel.

Järnvägen
Kanske går problemen långt tillbaka i tiden, när SJ och Banverket bildades för att anpassa tågmarknaden till konkurrenssamhället. Trafiken skulle konkurrensutsättas, då måste skötsel av banorna, signalsystem och styrning separeras från tågtrafiken. Det tidigare gemensamma intresset att se till att helheten – tågtrafik på fungerande spår – försvann. SJ blev en ”kund” på spåren. Ansvaret för att spårbunden trafik fungerade hade plötsligt delats upp. Det blev möjligt för båda parter att skylla på varandra. Nästa, på ytan riktiga beslut, var att slå ihop trafikslagen i det som blev Trafikverket. Nu skulle projekten koordineras. Men kunskapen om spårnätet tunnades ut ytterligare och nya prioriteringar behövde göras när behovet för upprustning av vägnätet ställdes mot spårnätets behov. Resultatet ser vi nu. Åratals av otillräckliga investeringar i järnvägsnätet har lett till en situation, där tågurspårningar och andra olyckor kommer att öka. Konsekvenserna blir en minskad tillit till systemen, stora samhälleliga förluster när restider ökar och kommunikationer inte fungerar – särskilt nära de belastade spåravsnitten nära storstäderna. Det är som om staten medvetet undviker att ta till vara de tidigare investeringar man gjort. Tidigare generationers skatter investerades i infrastruktur, där nu värdet på gjorda investeringar stegvis minskas i takt med att underhållet försummas. Likt ett ödetorp på landet överges ett av landets viktigaste kommunikationssystem. Ekonomi handlar om hushållning. Var håller i så fall ekonomerna hus?

Skolan
Den kommunaliserade skolan som nu vi har haft i +20 år har inneburit en liknande nedmontering. Kommunerna har inget belöningssystem för att de tillhandahåller en bra skola, som ger många elever en god start i livet. Kommunerna ska tillhandahålla skola. Med en åldrande befolkning ökar samtidigt trycket på andra kommunala omsorgsdelar. För att klara sina ekonomiska mål används skolan som en av brickorna i kommunernas budgetspel. Lönekostnader hålls tillbaka dels genom att löneutvecklingen generellt bromsas, dels genom att antalet tjänster i skolan minskar. Stödlärare, specialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier… det finns stora besparingar att göra. Och de har gjorts på många håll. Resultaten ser vi nu i Pisa-undersökningen och på andra sätt. Skolan lockar inte de bästa studenterna till lärarutbildning, till vissa utbildningar lockas ingen alls. Elever lämnar skolan med ofullständiga kunskaper. Läsförståelsen är kanske det mest allvarliga. Om man inte kan förstå innebörden av en text – hur ska man då någonsin klara sig i vår komplexa värld, där aggressiv marknadsföring och fördummande reklam lockar in konsumenter i avtal de knappt förstår, än mindre kan krångla sig ur? Skolans nedmontering är förödande för hela samhället eftersom det har med Sveriges konkurrenskraft att göra. Om vi saknar välutbildade och anställningsbara personer till olika företag och befattningar kommer vi stegvis att tappa i konkurrens på den internationella marknaden. Vem ska försörja arbetslösa som skolan inte lyckades kvalificera till arbetslivet? Effektiviseringen av skolverksamheten i den kommunala regin leder till samhälleliga och mänskliga förluster över lång tid. Är det verkligen smart att suboptimera samhällets, och individers, utveckling på detta sätt? Vi lurar oss själva om vi tror att vi tjänar på att inte investera i våra barn.

Den billiga energin
Både nationellt och globalt har vi ett tredje bekymmer, där vi inte diskuterar konsekvenserna av 1900-talets utveckling. När förbränningsmotorn ”vann” över elmotorn i 1900-talets början, och olja/bensin blev den dominerande råvaran för gods- och persontransporter inleddes en epok i vår civilisation, som framtidens historiker kommer att beskriva som lättsinnets epok. Högkvalitativ, energirik olja förbrändes i en snabbt ökande takt, snabbare än nya fyndigheter dök upp. På ett hundra år lyckades världens länder halvera den resurs som det tagit årmiljoner att tillverka. I en hysterisk takt förbrändes all den olja som pumpades upp. Inte nog med att detta skapade ödesdigra klimateffekter, som kan komma att påverka allt liv på jorden under överskådlig tid. Det lade också grunden för en industrialisering och ett välstånd för delar av jordens befolkning, som innebär att det blir svårt att upprätthålla samma effektivitet med andra energikällor. Energiinnehållet i olja är mycket högt. Först på senare tid har biltillverkarna förstått att detta är bättre att kommersialisera i form av snåla motorer. (Men det krävdes EU-lagstiftning för att det skulle ske). Under hela 1900-talet handlade det istället om ”noll-till-hundra”-jämförelser och häftiga prestanda. Oljan har lagt grunden till en petrokemi, som ger oss nyttiga produkter. Plast används i massvis med produkter tex inom sjukvården, i laboratorier etc. Men vi har betett oss som om oljetillgången vore oändlig. Helt oansvarigt har vi eldat upp denna unika energiråvara utan att tänka långsiktigt och utan att reflektera över konsekvenserna för vårt eget klimat. När vi tvingas gå in i ett lågenergisamhälle, som prioriterar energieffektivisering och som värdesätter energi på ett mer nyanserat sätt kommer delar av det samhälle vi skapat att bli olönsamt. Direktuppvärmning med el kanske kortsiktigt var smart för att få avsättning för överskottselen från 70-talets kärnkraftverk. Men att slösa med resurser kan aldrig vara en långsiktigt hållbar strategi. Det lättsinniga slösa-samhället kommer av eftervärlden att med rätta kritiseras hårt. ”Hur kunde dom medvetet förstöra för sig själva och framtiden?” ”De visste ju…?”

En gammal slogan från en valrörelse passar in i sammanhanget: Mot bättre vetande!

Shoppa loss – imorgon kan det vara för sent…

Idag på första advent kolliderar världsbilderna mer än vanligt. I TV4:s morgonprogram *) ges stor plats åt en ung modekunnig kvinna, Emilia de Poret, som ska hjälpa det stressade partyfolket att snabbt svida om från kontorsklädsel till decembers glöggpartyn. I Svenska Dagbladet läser jag Andreas Cervenkas krönika **) om hur vi egentligen borde ha lämnat tron på den eviga tillväxten långt bakom oss. Ovanligt tydliga kontraster. Skynda på att shoppa loss. Imorgon kan det vara för sent.

Shopping – en drog?
Den obekymrade konsumtionen, den korta glädjen i att få skaffa något nytt och fräscht, att skaffa sig en ny look eller visa att man deltar i den stora kapplöpningen om att få mest beundran… allt detta jagande… hur mycket av det är konstruerade och hur mycket är verkliga behov? Har shoppingen blivit en beroendeframkallande drog? Beroende både för den som shoppar och de företag vars ekonomi bygger på stora volymer? Och är det i slutänden hela samhället som gjort sig beroende av denna drog?

Excellent…
Klarsynta ekonomianalytiker som Andreas Cervenka finns uppenbarligen inte på ledande poster i näringslivet. I så fall hade vi ju sedan länge diskuterat framkomliga vägar ut ur den fälla vi själva skapat (ja ”vi” förresten – jag vet inte hur många som känner sig vara aktivt medskapare av dagens till synes olösliga sammanblandning av reala och fiktiva värden). Det Andreas Cervenka så tydligt framhåller är att vi bara har ett jordklot:
” Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot.”

Problemlistan
Ju längre vi fortsätter på den ”excel”-väg vi stakat ut, desto svårare blir det att hitta en rimlig väg ut ur det dubbla beroendet av fossil energi och fossilt agerande marknader. Vi står inför resursbrist tydligast synlig som peak oil, en global finanskris, svåra konsekvenser av überkonsumtion, ett jordbruk ur balans med naturen, ökande klyftor mellan de rika och de fattiga, en miljard människor utan rent vatten, två-och-en-halv utan toalett, ökande social oro, ett politiskt system som på global nivå inte lyckas lösa problemen och ett antal andra orimliga orättvisor

De två stora planetära hoten
Samtidigt tickar de två stora hoten mot vår existens: en starkt hotad biologisk mångfald med utfiskning av haven som det största osynliga hotet, samt en av forskarvärlden bekräftad accelererande klimatförändring orsakad av mänsklig aktivitet. Ingen manusförfattare i Hollywood hade kunnat hitta på ett sådant infernaliskt scenario. Och dessutom står ingen filmhjälte från filmer om Bond, Rambo eller Die Hard i kulissen med en universallösning.

Varningstext
Två saker borde kanske hända. Reklam för droger är inte tillåtet. På liknande sätt borde öppen eller indirekt reklam för¨konsumtion om inte förbjudas så alltid åtföljas av en varningstext i stil med: ”Den livsstil och konsumtion som här presenteras är inte förenlig med den vetenskapliga definitionen av ett gott framtida liv. Vi varnar för olika möjliga negativa konsekvenser.”

Det andra
Det andra är att varje ekonomichef i varje bank, varje börsföretag och ekonomisk talesperson i de politiska partierna tydligt bör tvingas ta ställning till det Andreas Cervenka beskriver. Stämmer hans analys eller inte?
Steg för steg kanske vi då närmar oss den kritiska mängd av specialister som krävs för att ett nytt paradigm ska formas.

Innan detta sker får vi väl lyssna till bjällerklang som vanligt och ignorera att de egentligen är varningsklockor som klämtar.

*) Länk till klipp med Emilia de Poret i TV4  här.
**) Länk till SvD och Andreas Cervenkas krönika här.

 

Demokrati i parti och minut

Vi hinner inte. Tiden räcker inte till. På mikronivå känner föräldrar hur det som egentligen borde vara viktigast, tiden med barnen, ersätts av ”allt annat” som måste hinnas med. På global nivå hinner vi inte rädda världen från ekologisk och klimatrelaterad kollaps. Vi ägnar tiden åt annat, som i det korta perspektivet upplevs som mer prioriterat. Ska det vara så här?

Snabbheten
De senaste 20 åren har kommunikation, nyhetsflöde och kontakter mellan människor blivit både snabbare och enklare. Världen är full av information och minst en miljard människor är alla medagerande i denna excess i kommunikation. (Vi ska inte glömma att majoriteten av världens befolkning står utanför flödet). Även spekulationsekonomin är idag sekundsnabb. En aktie ägs tydligen idag i genomsnitt 22 sekunder. En ny innebörd av att handla aktier i parti och minut?

En försvagad förankring
Flera av de politiska partierna har en uppenbar svårighet att vara relevanta i dagens samhälle. Medlemskap i ett politiskt parti lockar inte alls så många som förr. Detta är ett bekymmer på flera plan. Ett bekymmer är att mycket av den lokala demokratin bygger på representativitet, människor ställer upp för att ta ansvar för sin kommun enligt det uppdrag man fått i fria val. Förr deltog fler i möten och formade tillsammans med andra det som sedan blev politiken. Sannolikheten för att den frammejslade politiken var förankrad hos gemene man var stor. Ett annat bekymmer är att urvalet av lämpliga personer som kan ta förtroendeuppdrag på olika nivåer minskar. Det blir svårare att hitta duktigt folk som representanter i nämnder och styrelser.

Yta istället för innehåll
Risken är också uppenbar att utrymmet ökar för personer som ser ett politiskt engagemang som en språngbräda för personlig del. Istället för ansvarstagande, kloka representanter för flertalets idéer finns en risk att ytan blir viktigare än innehållet. Inte minst genom medias inflytande, som tydligt ökar. Att fungera i TV, att kunna ge snabba, mediala svar på komplexa frågor, att ha en viss utstrålning blir viktigare än att stå för en viss politik.

Exemplet Romney
Mitt Romneys tuvhoppande i en fångfäng jakt på en heterogen amerikansk väljarkår illustrerar bekymret. I ett slutet sällskap trodde sig Romney kunna locka extremkonservativa med sitt tal om 47 procent bidragstagare som ointressanta. Sin största politiska framgång, sjukvårdsreformen i sin hemstat, ”kunde han inte använda i sin kampanj” eftersom den låg i linje med Obamas politik. Snacka om att lura sig själv.

Utanförskapet
Nu är det stora grupper i samhället, både i USA och i Sverige, som inte har kontakt med hur politiken formas och formuleras och då hamnar politiker och partier mer i knät på media. Bilden av vägvalen formas inte av politiken. Glappet mellan verkligheten och verklighetsbilderna ökar, vilket i sin tur kan leda till frustration och protester, en utmärkt grogrund för opportunism och populism. När vi dessutom nu står inför tredubbla omvärldshot *) ökar behovet av sammanhållning och gemensamma bilder. Det är kanske det mest oroande.

Värderingar mindre värda
Utvecklingen är ett bekymmer för demokratin när politiken inte längre uppfattas som relevant och nära det som folk upplever som viktigt. De gamla strukturerna bär inte längre upp idéutbytet. Populismen och de snabba utspelen tar större plats. Analys och värderingar blir mindre värda.
Vi måste lära oss att använda den sekundsnabba kommunikationen på rätt sätt. Kanske som Missing People är så duktiga på att göra. men nu handlar det om att söka vägarna ut ur det läge vårt obalanserade system skapat.
*) De tre hoten:
Ekonomin som idag till 97% bygger på skulder.
Klimat och miljö, som på flera områden är nära ”the tipping point”.
Beroendet av ändliga resurser och fossil energi, som möjliggjort 1900-talets överkonsumtion.