Vatten – viktigast över huvud taget?

Jag har förmånen att få arbeta sedan några månader med en förstudie *) som utgår från frågan om industriföretagens vattenanvändning. Vatten är globalt en kritisk resurs och det är generellt viktigt att bygga upp metoder och teknik för att säkra kvaliteten och minska volymen på vattenanvändningen. Om ett par veckor genomförs i Kristianstad och i Göteborg två workshops inom ramen för förstudien, där totalt ett drygt 50-tal personer kommer att närvara. Flera viktiga industrigrenar kommer att finnas representerade, liksom andra företag och organisationer.

International Water Cooperation Year – 2013
Ban Ki-Moon har formellt utsett 2013 till ett år, då länder och företag uppmanas att samarbeta internationellt kring vattenfrågan. FN och detta fall UNESCO har all anledning att lyfta frågan, eftersom det fortfarande är i storleksordningen 800 miljoner människor som inte har tillgång till rent dricksvatten. Ansträngningarna måste öka för att rätta till detta faktum. Det kan vara bra med bistånd och brunnsprojekt, men ser vi till hela världsekonomin handlar vattenfrågan väldigt mycket om resursfördelning och minskat slöseri.

Dacca – symbol för problemen
Flera branscher har kommit en bra bit på vägen och hjälps åt att bevaka lagstiftningen, forskningsresultaten och teknikfronten. Livsmedel och drycker har av naturliga skäl sedan lång tid rutiner och ett starkt fokus på vattenfrågan. Även textilbranschen har sedan flera år ett löpande samarbete. Katastrofen i Dacca, där ett hus rasade samman och begravde hundratals textilarbetare kan ses som en symbol för alla de problem och åtgärder som fortfarande återstår innan vi har en global textilproduktion som tar rimlig hänsyn till människa och natur. Att ta tag i vattenfrågan är nödvändigt, eftersom vatten är livsuppehållande och eftersom vattenresursen måste fördelas på ett humant och ekologiskt försvarbart sätt.

Kunskapsbehovet i hela kedjan
Även annan tillverkningsindustri använder vatten. Massa- och pappersindustrin är självklar, men även inom kemisk produktion, verkstadsproduktion och inom läkemedelsindustrin åtgår mycket vatten. Och flera av de svenska industriföretagen har produktion både i Sverige och utomlands, vilket gör att metoder, mätresultat och prioriteringar kan se helt olika ut. Kunskapsbehovet kring vattenfrågan måste också synliggöras. Underleverantörer, fabriker, den egna personalen, återförsäljare och slutkunder – alla behöver förstå hur en optimal hantering ser ut. Att som t.ex. Nudie Jeans sälja otvättade jeans blir plötsligt en vattenbesparande åtgärd.

Mer om en månad
Om en månad kommer den slutliga rapporten finnas tillgänglig. Då finns det anledning att återkomma till frågan. Överhuvudtaget är vatten en mycket central fråga. Det gäller bara att ingen tar sig vatten över huvudet.

*) Länkar till Havs- och Vattenmyndighetens kalendarium och till Krinova:
program 13 maj i Kristianstad .
program 15 maj i Göteborg
Krinova Inkubator och Science Park – pressmeddelande om förstudien .

Samtal med Gunnar Falkemark: Vems är ansvaret?

Vetenskapsfestivalen i Göteborg innebär alltid möjligheter att lära sig nya saker. Torsdagen den 25 april hamnade jag på Jonsereds Herrgård och ett Jonseredsseminarium i regi av Göteborgs Universitet under rubriken ”Vems är ansvaret?”. Bland underrubrikerna läser jag ”vem är det som har koll och kontroll i det offentliga livet och i det privata” och ”vad är samhällets och vad är den enskildes ansvar”. Professor Gunnar Falkemark inleder och ger därefter löpande synpunkter och svar på de frågor och inlägg som de närvarande bidrar med.

Olika exempel
Gunnar Falkemark radar upp ett antal olika exempel, där ansvarsfrågan är otydlig. Från finanskrisen, kartellbildning och offentlig upphandling till individens hälsa och mobbning i både skola och på vuxenarbetsplatser. Ansvarsfrågan rör sig i flera fält, menar Falkemark. Mellan det individuella och det kollektiva, men också mellan juridiskt, moraliskt och politiskt ansvar. Han återkommer flera gånger till hur trubbiga och ibland verkningslösa straffen blir t.ex. när en kommun bötfälls för att en skola inte hanterat ett mobbningsfall korrekt, eller när ett bolag för böta för kartellöverenskommelser som gjorts mellan individer på företagen.

Är det OK att göra fel?
Generellt är det svårt att utkräva ansvar. På 1970-talet togs t.o.m. begreppet tjänstefel bort, men har delvis återinförts för direkt brottsligt beteende. Man kan ju också fråga sig om en politiker tar ansvar genom att avgå. Är det inte snarare ett sätt att kapitulera? Vore det inte bättre för demokratin om vi kunde acceptera fel, acceptera ursäkter (och för grövre brott att vederbörande straffas) men att det på något sätt är OK att göra fel? Måste vi inte inse att människor inte är felfria?

Kapitalism och familjebildning
Diskussionen leder in på flera intressanta delspår, från ansvar för missbruk, ohälsa, den tysta majoritetens ansvar, medias ansvar, föredömet istället för moralismen, de många ensamhushållen i Stockholm osv. Som vid många bra samtal öppnas ett antal sidospår upp som delvis låg utanför temat, men som ändå handlar om kontexten. Exempelvis hur kapitalismen är på snabbare frammarsch än demokratin med Kina som det tydligaste exemplet. Men också hur vi på privatplanet har svårt att ta ansvar för familjebildning och barnens uppväxt och hur de valvinnande frågorna blockerar verkligt nödvändigt politiskt ansvarstagande i form av förändrade skatter på miljöförstörande verksamhet.

Många tankespår
Att vi lever i en individualiserad tidsålder står klart. Falkemark nämner ”Bowling alone” av Robert Putnam som ett exempel på litteratur som tar upp tidsandan. Och Påskön som exempel på hur civilisationer kan gå under. Läs: Jared Diamond: Undergång (2005). Men också hur det gick till 1922 när Sverige införde skatt på bildäck och bensin. Eller när Nils Ericson på några få år byggde järnvägen mellan Göteborg och Stockholm, snabbare och billigare än kalkylerat – något som aldrig händer idag. Falkemark nämner som i förbifarten snusförbudsidén i Arjeplog och hur det gick till när vi fick rökförbud i Sverige. Liksom vad det kan ha betytt att kyrkans inflytande har minskat.

Vems är ansvaret?
Så – vems är ansvaret för att det är som det är och att det blev som det blev? Är det väljarna som väljer politiker? Är det politiker som hellre sneglar åt opinioner än torgför sina värderingar? Är det lösnummeroptimerande kvällstidningar och tittarstatistikberoende bildmedia som gör snäva urval av vad som ska lyftas fram i nyhetsflödet? Eller är det en illusion att vi kan delegera och därmed undslippa ansvar?

Det goda livet – som bl.a. Västra Götalandsregionen har som paroll – uppstår det som en konsekvens av vars och ens goda vilja, eller vad krävs egentligen?

 

Är det politiken som kapitulerar?

Kulturdelen av GP den 20 april innehåller en läsvärd artikel av Elin Grelsson Almestad, som på en föredömligt sätt lyfter perspektivet kring det som borde vara de självklara huvudfrågorna i dagens debatt. Framtiden. Politikens möjliga prioriteringar. Avvägningar mellan olika särintressen.

Allt ordnar sig – hopplöshetens livlina
Elin Grelsson Almestad beskriver regeringens framtidsutredning: ”Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar”. Hela texten är en lång sågning av framtidsrapporten. Som att rapporten konstaterar att ”det är svårt att veta någonting om framtiden” och ”Vi kan inte veta idag det vi kommer att veta först i morgon”. Plattityder och truismer som inte vägleder utan snarast ger intryck av hopplöshet.

Underkänt
”Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring”, skriver Elin Grelsson Almestad och konstaterar att regeringens framtidsrapport är präglad av ”upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik”. Underkänt i huvudämnet politik, med andra ord.

Verkligheten är komplex
Frågan är om inte regeringen ursprungligen hade en mer ambitiös avsikt med framtidsutredningen. Men att verkligheten visade sig så komplex och så svår att bemästra i form av global klimatförändring, global finanskris och resurskris, svårhanterlig skuldkris, hotande vattenkris, kemikaliekris, livsmedelskris, fördelningskris, demokratiunderskott och ett stort antal andra problem, att man resignerar under resans gång. Kan det vara så?

Ingen Plan B
Men om politiken inte orkar formulera vägen framåt? Vad gör vi då? Om alla särintressen tillåts ta plats på det allmännas (planetens/samhällets) bekostnad, då blir det ännu mer av vinnare som vinner och förlorare som förlorar. Det besvärliga är att det inte finns någon plan B när det politiska fältet lämnar W/O.

 

Länktips: http://elingrelsson.se/2013/04/20/framtid-fylld-av-floskler/

Kåberger: Så nära var det en fullständig katastrof

Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, energiforskare och professor vid Chalmers deltog den 17 april 2013 vid Ekocentrums invigning av en vindkraftutställning. Tomas är sedan snart två år ordförande för en japansk stiftelse för förnybar energi. Det var därför ingen överraskning att hans föreläsning till stor del handlade om Kina och Japan. En del av det Tomas förmedlade måste betecknas som sensationellt.

God insyn
Genom arbetet i Japan har Tomas fått en god insyn i de processer som avgör Japans framtida väg på energiområdet. Han återger intryck från samtal med politiker och näringslivstoppar och beskriver för Japan ovanliga samhällsfenomen. Exempelvis den stora demonstration som ägde rum 2012 utanför parlamentsbyggnaden, där miljoner japaner demonstrerade på årsdagen av Fukushima-olyckan, en händelse som förbigicks med tystnad i svenska medier. Sveriges Radio rapporterade att ett 50-tal aktivister samlats utanför energibolaget Tepcos huvudkontor. Sant. Men rättvisande?

Hur evakuerar man 20 miljoner människor?
Riktigt spännande blir det när Tomas börjar berätta om analyserna från Fukushima-olyckan. När det står klart att det radioaktiva molnet, om det blåst i en annan riktning, hade tvingat fram en omedelbar evakuering av 20 miljoner människor från Tokyo, blir dimensionerna av hoten uppenbara. Ändå ligger Tokyo 20 mil från Fukushima. Med en närmast apokalyptisk suck konstaterar en av de politiska topparna i Japan, enligt Tomas, att det japanska samhället hade upphört att fungera om vinden blåst i fel riktning. Nu blåste det radioaktiva molnet ut över havet under 90 av 91 dagar. Det räddade Japan.

Japans undergång var nära
Just i Japan är det extra känsligt att förlora ansiktet, att behöva erkänna att man hade fel. Tilltron till myndigheternas förmåga att styra och planera samhället har fått sig en allvarlig knäck. Hade vinden blåst i en annan riktning hade det japanska samhället med stor sannolikhet upphört att fungera i den form vi känner det. Tanken svindlar. En tombola – vindriktningen – avgör framtiden för 200 miljoner japaner. Lite torrt konstaterar Tomas att det är flera städer i Sverige som ligger inom 20 mils avstånd från ett kärnkraftverk.

Överraskningar
Det är inget föredrag av Tomas Kåberger om det inte innehåller ett överraskningsmoment. Med övertygande diagram presenterar han hur snabbt utvecklingen nu sker, hur både installerad effekt och producerad energi från sol och vind nu i flera länder ökar mer än fossilalternativen. Hoppfullt och inspirerande. Men riktigt underhållande blir det när han kommer in på ekonomin för svensk kärnkraft, illustrerad med en serie skärmdumpar från OKG.

Leve skärmdumparna
Genom att räkna på producerad energi och plocka kostnader från årsredovisningar visar Tomas hur svårt det är för Eon och Fortum att få lönsamhet i Oskarshamnsverken. Kostnaden anges till ”runt 22 öre per kwh” på OKG:s hemsida, en siffra som under några månader åker lite upp och ner i takt med att ägarna till Oskarshamnsverket konfronteras av Tomas med verkliga siffror ur sin egen årsredovisning. (Vad man skriver idag syns på den länk som finns nedan). Man talar om ”normalår”. Tomas flerårsanalys visar att normalåren är förhållandevis onormala och inträffar ganska sällan, ungefär ett år av tre. Slutsatsen blir att man uppenbarligen har svårt att tjäna pengar på Oskarshamnsverket. Sorgebarnet tycks vara O1, som står stilla väldigt mycket.

Titta på Tyskland
Att det kanske blir ekonomin som till slut sätter stopp för fortsatta investeringar i kärnkraft borde ju glädja marknadsliberaler- det är ju bra om marknaden får styra investeringarna ? -  men min gissning är att lobbyisterna för fortsatt utbyggnad nu kommer att kräva statliga lånegarantier och subventioner ”för att inte äventyra svensk basindustri”. Särskilt intressant blir det då att titta på Tyskland, som både klarar att fasa ut all sin kärnkraft samtidigt som man minskar fossilanvändningen och troligen klarar sina klimatmål. Tyskland har mycket tung industri och klarar uppgiften att båda fasa ut kärnkraften och att minska klimatpåverkan. Där har Sverige mycket att lära. Det går. Om man vill.

 

Länktips: http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Ekonomi/

Tips: Googla ”Tepco Fukushima bilder” så kommer flera bilder upp.

Tappa inte helheten, Mistra Urban Futures!

Mistra Urban Futures är en tioårig satsning i Göteborg som direkt involverar Göteborgs Stad, Chalmers, Göteborgs Universitet, Västra Götalandsregionen, Göteborgsregionens Kommunalförbund GR, Länsstyrelsen Västra Götaland och IVL Svenska Miljöinstiutet. Med samarbeten i tre världsdelar på fem lokala plattformar, ska kunskapsöverföring och  forskning bedrivas som ska inta en världsledande position och göra verklig skillnad för miljön och för människors liv i världens städer. (Länk se nedan).

Urban Research
Den 16 april deltog jag i ett samtal om hållbar utveckling ingående i Urban Research, ett delprojekt som fokuserar på de politiska beslutsprocesserna. Hur fungerar det när politiker ska besluta om hållbar utveckling? Tre problem tar större plats än andra: segregationen, infrastrukturfrågorna och åtgärder relaterade till klimatförändringarna. En av forskarna, Stig Montin,  sammanfattade de tankemodeller som dominerar: ekonomisk tillväxt, decoupling, regionförstoring och compact city. Han ställde också den intressanta, men obesvarade, frågan: Varför tas vissa frågor på större allvar i det politiska beslutsfattandet?

Svårigheter med social hållbar utveckling
Nazem Tahvilzadeh, en forskare från KTH, ställde i sin presentation några mycket relevanta och vassa frågor. ”Hur ska hållbarheten förverkligas, vilken roll har olika grupper i detta, vilka deltar formellt respektive informellt, vilka mekanismer styr, hur ser hindren ut?” Den socialt hållbara utvecklingen blir lätt en fråga om byggande, menade Nazem, eftersom det bl.a. saknas kunskap och förebilder. En annan av samtalsdeltagarna pekade på behovet av sociala mål för att kunna besluta om åtgärder. Någon tipsade även om Malmökommissionen. (Länk se nedan).

Själv vill jag lyfta fram tre saker:
1. Behovet av tydlighet. När vi talar hållbarhet måste vi också kunna beskriva det ohållbara, för att kunna välja och kunna fasa ut det som inte kan anses hållbart. På ett sätt handlar det om att sätta färg på hållbarheten. Det som ska förändras har en annan kulör, eller gråskala, än det som just nu inte behöver förändras.
2. Jag saknar också insikten av att staden är en del av ett kretslopp, för energi, för näring, för människor och råvaror. Staden kan inte fungera utan sin landsbygd och vice versa.
3. Och hur bra fungerar en förvaltande myndighet när uppdraget till stor del handlar om att förändra? Myndigheter ska säkerställa allas lika rätt. Men förändringar av rådande system kräver andra kompetenser, andra processer och en annan uppföljning än det förvaltande perspektivet. Ligger lösningen i att göra mer av det vi gjort, eller ska vi göra något annat?

Hållbarheten låter sig inte definieras så lätt och måste på ett konkret sätt genomföras på flera områden samtidigt. Det ska bli intressant att se hur långt Mistra Urban Futures når i ambitionen att ta ett helhetsgrepp när det gäller hållbar stadsutveckling.

Länk till konsortiet:

http://www.mistraurbanfutures.se/omcentrumet/konsortiet.4.15c2317a1266994794c8000611.html

http://www.malmokommissionen.se/

Genombrott för vätgasproduktion?

Förnybara bränslen har stått högt på önskelistan i decennier. Av flera skäl måste vi fasa ut användningen av fossil energi. Dels är lagren ändliga, dvs tillgång och efterfrågan kommer att göra fossil energi dyr och svårtillgänglig, dels handlar det om klimateffekterna vid förbränning av olja, kol och naturgas. Även uran är en begränsad tillgång som dessutom vid brytning orsakar irreversibla skador där den bryts, för att inte tala om hanteringsriskerna, slutförvaret etc.

Förnybart
Förnybara energislag kännetecknas av att de är en del av ett naturligt kretslopp och att de är soldrivna. Solstrålningen direkt, vindkraft, vågkraft, energi ur tidvattenrörelser, havsströmmar och bioenergi är några varianter. Biogas som utvinns ur förruttnelseprocesser och annan nedbrytning av biologiska råvaror räknas också till de förnybara bränslena. Men en särställning har vätgasen.

Vätgasens särställning
Vätgas, hydrogen, är naturligt förekommande och väteatomen har en stark koppling till syret. Alla kan H2O, vattnets kemiska formel. Det är denna dragning mellan vätet och syret som bränslecellen utnyttjar för att i liten skala bygga upp en elektrisk spänning. Fenomenet uppmärksammades redan på 1800-talet.

Enzymer nyckeln
När bilindustrin och andra industrier tittar på möjligheten att använda bränslecellen för att driva en elektrisk (bil)motor är det produktionen av vätgasen man har haft mest bekymmer med. Hur ska vätgasen produceras och matas fram till bränslecellen så att den ger el? Nu har ett gäng forskare hittat ett sätt att producera vätgas som ser mycket lovande ut. Man har med hjälp av en mix av enzymer lyckas frigöra vätgas ur en sockerväxt. Forskarna tror att detta kan revolutionera vätgasproduktionen och därmed skynda på omställningen till den förnybara energiproduktionen.

Tidigare metoder
Fram till ny har det funnits ett par metoder att framställa vätgas. Dels kan den utvinnas ur fossil naturgas, där den ena komponenten blir rent kol och den andra väte. Dels har man via s.k. elektrolys delat vatten, egentligen kört en bränslecell baklänges,  så att man ur vatten kunnat få fram och lagra vätgas medan syret gått ut i luften. Elektrolys är dock energikrävande och reducerar naturligtvis ekonomin kring bränslecellsdriften.

Potential
Stämmer forskarnas teser och innebär enzymanvändningen inga andra problem, finns det en möjlighet att vi nu har tillgång till vätgas på ett mycket effektivare sätt än tidigare. Lagring och distribution återstår att lösa, men det måste ju lösas under alla omständigheter. Det ska bli spännande att följa utvecklingen nu när tillgångsfrågan tagit ett tydligt steg framåt. Inte minst eftersom EU satsar stora belopp på vätgasteknik.

Länktips: http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article3671410.ece

Fel fokus: debatt om en debatt

På kultursidorna i GP den 11 april redogör Mattias Hagberg (har tyvärr inte hittat någon länk) för den debatt om debatten som fyra opinionsbildare på skilda sätt bidragit till. Gemensamt för de fyra är att det tycks stå dem upp i halsen att kulturdebatten domineras av personer med andra åsikter än de själva. Istället för att ta sakdebatten försöker de fyra istället att föra en debatt om debatten, hur debattklimatet lämnar för litet utrymme för andra åsikter än de politiskt korrekta etc, hävdar Hagberg, som även tidigare debatterat med t.ex. Bengt Ohlsson om dessa frågor. De fyra som nämns i artikeln är förutom Bengt Ohlsson, Marcus Birro, Elisabeth Höglund och Stina Dabrowski.

Svåra utmaningar
Samhället och hela planeten står inför mycket svåra utmaningar. Vi har byggt vårt välstånd på ett antal antaganden och principer som nu visar sig inte hålla måttet. Tanken på outtömliga resurser, evig tillväxt och linjär samhällsekonomi har präglat utvecklingen de senaste 50-60 åren. Nu spricker bubblorna och ingen vet exakt hur vi ska konstruera våra reala, finansiella, sociala och virtuella system så att kommande generationer får ett gott liv på en planet som inte tar skada.

Debatt om debatten leder fel
Istället för att med analys, forskningsbelägg, breda diskussioner och vägning av alternativa lösningar på vår tids avgörande frågor väljer några opinionsbildare att fokusera på sin egen roll i den debatt där de känner sig åsidosatta. Istället för att fånga upp idéer och bygga tankemodeller för hur en skonsam förändring av samhället ska genomföras och vår tids självförvållade dilemman ska hanteras, lägger kloka människor kraft på att debattera debatten.

Media diskuterar media
Tyvärr är det vanligt att media gör plats för en medial debatt. Kanske är det en klok varumärkesstrategi för en opinionsbildare och/eller för ett mediabolag, kanske inte. Allmänheten är troligen måttligt intresserad av vem av debattörerna som vinner ”på poäng”. Särskilt TV-mediet faller lätt i fällan att låta kända debattörer mötas i en debattstudio för att det ska bli ”bra TV”. Men mycket sällan bidrar den debatten till en vidgad förståelse för sakfrågan bakom ordväxlingen. Det bästa vore om media kunde lyckas hålla distans till det svarta hål av självfokuserande frågor, där de diskuterar sig själva och varandra hellre än att vrida och vända på de svåra frågor och den multikris samtiden står inför.

Nytänkandet behövs
Konsten och kulturen måste våga hantera våra framtidsfrågor på ett utmanande och nytänkande sätt. I skapandet ryms det nya, det som kan förändra vårt låsta tänkande. Idag behövs nytänkandet kanske mer än någonsin för att vända en samhällsutveckling som riskerar att leda till ekologisk, social och ekonomisk kollaps. Jag håller tummarna för att vi slipper fler debatter om debatten.

Vinsten på det som aldrig hände

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

S missade det uppenbara

S-kongressen i Göteborg avslutad. Media bevakar varje rörelse. Som vore det en nyskriven pjäs regisserad av någon av tungviktarna inom scenkonsten. Pjäsen måste bli en succé. Debatterna beskrivs som tillrättalagda, kompromisserna har manusförfattarna snickrat ihop i kulisserna. Journalisterna hoppas på någon dramatik, något som gör att de kan begära mycket trycksvärta. Pjäsen fick sitt lyckliga slut. Men vad kom inte fram?
( Brasklapp: Jag har bara tillgång till medias rapportering från kongressen, och jag har inte ens detaljstuderat alla medier. Så med reservation för missade rapportsnuttar, några iakttagelser. *)

Rörelser vid sidan av
När socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för cirka 100 år sedan utvecklades samtidigt en flora av sidorörelser. Fackföreningar, bildningsförbund, folkets-hus-rörelsen, kooperativa verksamheter… många av dem finns kvar idag. Men frågan är vilken roll gräsrötterna spelar idag? COOP som ägs av Kooperativ Förbundet, men drivs som en affärskoncern – hur mycket gräsrotsaktivism ryms där?

Energiexemplet
Tydligast blir perspektivskillnaderna i synen på energi. Tunga starka förbund och makthavare ser de stora lösningarna, en fortsatt trygghet i att kunna påverka ägande och politiska styrmedel, kunna planera ingenjörsmässigt samhället ”uppifrån”. Andra ser hoten med de storskaliga lösningarna och ser de demokratiska och säkerhetsmässiga fördelarna i ett mindre sårbart, mer utspritt och, möjligen, kooperativt ägda anläggningar som på lokal nivå tryggar lokal ekonomi, lokalt inflytande och säkrar ett visst oberoende från de stora systemen. Off grid när det krävs.

En stor stark eller det gemensamma
Det starka samhället står mot det folkligt förankrade. Ägandet sker i det ena fallet genom staten (vi alla) eller genom kooperativet (vi som samverkar lokalt). Tydligare kan det inte bli. Socialdemokraterna står på två ben och har länge lutat åt det ena: det starka, det goda, nästan förmyndaraktiga samhället som ger individerna trygghet. Det andra benet finns, men är inte lika synligt: det gemensamägda, det samhälle som bygger på lokal kunskap, engagemang och gemenskap på individnivå. Tillspetsat: Vill man ha passiva eller aktiva medborgare?

Varför inte kooperativ?
För en betraktare från utsidan är det märkligt att (S) inte för länge sedan identifierat vår tids individuella perspektiv och lyft fram den variant av det individuellt byggda, solidariskt formade samhälle som är (S) både historiska bedrift och starkaste argument. Varför bejakar man inte i högre utsträckning det engagemang och den kollektiva nytta som de kooperativt drivna verksamheterna möjliggör?

Maktfråga?
Kan förklaringen ligga i maktstrukturerna? Alltför många makthavare sitter fortfarande på beslutspositioner som man inte vill ge upp. Är det så att man har kämpat länge för att nå en position i sitt parti, kommun eller annat sammanhang och inte vill tappa det inflytandet till förmån för något okontrollerat som har rötterna i civilsamhället?

Privat eller offentlig – man missar det uppenbara
För oberoende av parti talar fler och fler nu om civilsamhällets betydelse. Om vi ska klara åtagandena i samhället längre fram kommer vi att behöva ha komplement till det offentliga och det privata. Varken vinstdrivna privatskolekoncerner eller kommunalannorektiska, budgetslimmade skolor tycks ha rätt form och innehåll för den viktiga uppgiften att ge nästa generation förutsättningar att hitta sitt yrke och att bidra till samhället.Tänk så lätt man hade kunnat trolla sig ur ”vinster-i-välfärden”-fällan genom att lyfta de organisatoriskt fristående, samhällsnyttiga, alternativen!

Social ekonomi
Kopplingen till den sociala ekonomin är näraliggande. Företag som bygger in en samhällsnyttig funktion i sin affärsidé, kanske helt och hållet. Företag som utgår från en palett av förutsättningar och låter olika problem och lösningar samverka så att mer än ett problem löses samtidigt. Företag som ser bortom egenintresset, som tagit intryck av diskussionen kring CSR och Shared Value. Företag som utgår från en annan världsbild.

Kvalitetsfunktion: närheten, delaktigheten
Danska samägda vindkraftsanläggningar, tyska solcellssystem, smarta samordnade nätverk av underleverantörer i olika branscher ( som t.ex. Kaprifolkött)… exemplen är många på organisatoriska lösningar som fyller en kvalitetsfunktion och där framgången hänger samman med att man utgår från de lokala förutsättningarna, de lokala resurserna, kunskaperna och engagemanget. I medias rapportering från S-kongressen hörs väldigt lite om detta. Kanske för att annat informationsbrus är starkare. Kanske finns dessa idéer företrädda i S.

Även C
På den borgerliga sidan gör (C) i princip samma misstag. Tappar bort framgångsexemplen från förr, som i ny tappning skulle kunna kanalisera lokalsamhällets och bygdernas initiativkraft och utvecklingsförmåga. Så det ligger väl i tiden.
Men nog är det märkligt. Man sitter på en lösning man inte vill använda.

*) Och även om debatten i plenisalen eller i korridorerna handlade om kooperativ var det inte det som media lyckades fånga upp – så sett ur allmänhetens perspektiv är bilden sann.

Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

Tusentals skolbarn mobbas varje år. Under skoltid och på nätet. Fysiskt och psykiskt. Några av dem orkar inte leva. Som den unga tonåring som häromveckan kastade sig framför ett tåg. Några föräldrar till de drabbade barnen gör till sin livsuppgift att skapa meningsfullhet kring sina barns öde och ägnar all tid åt opinionsbildning i frågan. De behöver bli lyssnade till, de har gått igenom bland det svåraste man kan tänka sig.

Tydlighet
Lagstiftningen måste bli tydligare. Det måste finnas regler för kommuners och skolors förebyggande och aktiva arbete när ett mobbningsfall blir synligt. Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning. Det kan tyckas självklart. Men det räcker inte.

Straff: böter
Lagstiftningens maktmedel handlar om ekonomi. Den som bryter mot lager döms till böter. Skellefteå kommun dömdes t.ex. till 45.000 kr i böter i ett fall, där en elev mobbades i hockeygymnasiet. Inte ens ett gymnasium knutet till idrottsrörelsen klarar tydligen att hantera mobbningsfrågor på ett rimligt sätt. Det kan inte enbart bero på att lagstiftningen är otydlig.

Har vi svårt att se och värdera?
2 minuter för slashing är tydligt både som förseelse och straff, men en månad utanför gemenskapen i omklädningsrummet är uppenbarligen svårt för hockeyledarna att se sitt ansvar inför. Var ligger problemet? Har vi svårt att se och värdera det som sker? Måste vi ner på hockeynivå för att mobbningens regelbrott och straffskala ska bli hanterbar? 2 minuter för en elak kommentar på Facebook? Matchstraff för upprepade sparkar och slag?

”Så här bemöter jag andra”
Jag är övertygad om att mobbningens mekanismer måste motarbetas på flera sätt. Respekten för individen, bejakandet av att vi alla är olika, synliggörandet av varje elev är några komponenter. Men också att inte enbart tala om FN-konventioner, kristna värderingar m.m, utan även att skolan paketerar in medvetna element i undervisningen som handlar om att öva förståelse, öva empati. Detta utan att nödvändigtvis sätta rubriken ”nu ska vi öva empati” på en lektion. Bara genom att vara en förebild i sitt förhållningssätt till andra människor, med en tydlig människosyn, kan lärare sätta en standard i sitt klassrum. ”Så här är vi mot varandra”. Och inte bara lärare, även föräldrar och andra vuxna har här ett ansvar. ”Så här bemöter jag andra”.

Ett intressant pedagogiskt exempel
Waldorfskolornas arbetssätt fångar upp detta på ett intressant sätt. Genom att ständigt öva det konstnärliga uttryckssättet – barnen gör t.ex. sina egna skolböcker – övas känslan för kvalitet, övas sinnena och förmågan att analysera samtidigt som eleven skapar. De svenska waldorfskolornas existens hotas ständigt eftersom lärarutbildningen inte finansieras av staten. När det borde vara tvärtom. De skolor som lycka kombinera teori, hantverk och själsliga förmågor borde vara särskilt intressanta som modellskolor för det allmänna skolväsendet. Staten ser inte fördelen med alternativa arbetssätt och hur dessa skulle kunna berika varandra.

Elakhet
Att komma åt mobbningen som fenomen är inte gjort i en handvändning. Den handlar om attityder, värderingar, moral och etik. Lagstiftningen är maktens sätt att tolka folkflertalets syn på vad som ska vara straffbart. Om mobbning var diktaturens sätt att kuva befolkningen kunde en ändrad lagstiftning vända utvecklingen. Men i demokratier handlar mobbningen om individers och gruppers oförmåga att hantera relationer. Kan elakhet verkligen lagstiftas bort?