Konsumtionen: tradition och förnyelse

Jag skriver detta i juletid 2013. I Göteborg plus 6 grader, blåsigt, kraftiga regnskurar igår, uppehållsväder idag. Promenad i Gunnebo med min dotter, som bor i Edinburgh men är hemma över helgen. ”Sweden has changed” skriver hon på sin facebooksida.

Lyssnar till ”Vinter i P1″ med Fredrik Lindström, som intresseväckande och kunskapsrikt förmedlar varifrån vi fått ordet jul, vem tomten är och hur vi gradvis ändrar vår kollektiva förståelse för vad julen innebär. (Länk till programmet se nedan).

Orden har stor betydelse eftersom de bidrar till att forma vår förståelse av världen. Begreppen blir våra koder som vi använder för att förstå vad andra säger eller skriver. Att begrepp byter innebörd är vanligt. Ibland sker det genom att en ny generation börjar använda ett ord på ett nytt sätt. Fett är ett sådant ord som etablerats i en ny förstärkande innebörd. Men andra ord skiftar innebörd i sin grundbetydelse. Danskar och norrmän talar fortfarande om motsatsparet ”orolig och rolig”, medan vårt ”rolig” fått en helt annan betydelse. Det finns säkert skriftliga belägg för när detta ord först kom att användas i betydelsen kul eller lustig. Men bara det faktum att ett ord kan byta innebörd är intressant. Vi tror gärna att vårt språk är beständigt under en generation. Det skaver att behöva inse att vi själva använder orden på olika sätt under decenniers gång, typ.

Fredrik Lindströms radioprogram landar i slutsatsen att tomten numera är kapad av helt andra krafter än de som skapade honom. Biskop S:t Nicholas som gav barnen gåvor den 6 december (och fortfarande gör så i flera länder) smälte ihop med folktrons tomteväsen (kanske bäst illustrerad av Jenny Nyström på hennes klassiska bilder), blev verbaliserad av Viktor Rydberg, kommersialiserad av Disney och Coca-Cola, och i folktradition förändrad till en tidlös figur som på julafton frågar om det finns några snälla barn i huset… Och som en bakgrundskuliss finns en ganska elak julbock (som fortfarande kallas så i Finland) och traditionen med att klappa på porten (därav julklapp) på ett sätt som skrämde inte bara de minsta… Ett sammelsurium av folktro, väsen, kristna budskap och vårt behov av rituella händelser i midvintertid har landat i en märkligt komplex tradition, som dessutom lever sida vid sida med ett rituellt behov av att se Walt Disneys Kalle Anka på julafton. Kanske bänkar sig tre miljoner svenskar på julaftons eftermiddag för att få en slags bekräftelse på att vår tomtetradition inte är hemmasnickrad utan att den även finns utomlands, i efterkrigstidens föregångarland USA. Förhoppningsfullt förväntar vi oss att julen, tomten, julklapparna och vår fixering vid tomtens legitimering av de kommersiella drivkrafterna i livet ska fylla oss med positiva upplevelser och helgen med julefrid.

Man kan fråga sig vad som behöver inträffa för att vi bättre ska lyckas hålla isär julfirandets olika motiv. Eller är det förutbestämt att julen blir en ännu mer materiellt fokuserad, genomkommersiell  högtid? Firar vi jul för att glädja barnen? Är det vår egen barndoms anspänning och förväntan som vi vill återuppleva genom våra barn? Varför ger vi julklappar? I decemberhetsen verkar vi inte klara att hålla distans till vårt eget beteende. Media rapporterar ständigt om ”årets julklapp” och ”omsättningsrekord”. Samtidigt är det vår västerländska överkonsumtion som håller på att skapa irreversibla globala förändringsprocesser: energianvändning med klimatpåverkan, utslagning av flora och fauna, för alltid förändrade livsbetingelser och hänsynslöst utnyttjande av mänskliga och naturliga resurser. En slags kollektiv bullimi, där ätandet motsvaras av en ohejdad konsumtion.

Förutom att ge varandra presenter innebär julfirandet att vi äter julmat. Ett smörgåsbord av traditionella rätter, gärna många rätter och gärna att det serveras lite för mycket av varje slag. Samtidigt ska julskinkan vara billig – hur grisen haft det bryr sig inte så många om. Man kanske inte ens förstår att skinkan varit en del av gris. Mat idag är anonymiserad, produktifierad och förpackad så att en korv lika gärna kan tas för en sladd till en dator.

Utbudet på julbordet förändras gradvis. Lutfisk och dopp i grytan tycks tappa mark medan skaldjursröror, småvarma prinskorvar och juldagskalkon vinner terräng. Julbordet dukas upp varje år, men innehållet förändras i takt med tiden och olika influenser. På liknande sätt kommer hela julfirandet gradvis att byta skepnad. Linjär tablå-TV blir mindre styrande vilket troligen skapar flexibilitet i julaftonshetsen. Kalle Anka kan ses ”on-demand” och därmed kommer många känna sig friare att organisera ätandet, tomtebesök och klapputdelning.

Men den stora frågan är om vi kommer att klara att frikoppla julfirandet från överkonsumtionens drivkrafter. Kommer vi att hitta ett annat innehåll i julfirandet än att köpa prylar? Kommer vårt sökande efter en djupare mening i tillvaron locka människor att söka avskildhet och/eller gemenskap, där annat än konsumtionen står i centrum? Eller är vi redan så fast i de osynliga marknadskrafterna att vi inte klarar att finna ett nytt sätt att fira jul?

Ett sätt att bryta den spiral vi tycks fast i vore att återinföra helgstängning vid stora helger. Affärer som håller stängt på juldagen, kanske även annandagen. Dels för att personalen behöver ledigt, men framför allt för att bidra till en mer nyanserad inställning till hur vi använder vår tid. Ett annat sätt vore att införa ett frivilligt koldioxid-kvitto på alla inköp. Hur mycket CO2 varje inköp innebär skulle kunna lagras på virtuella ”motböcker”. Med möjlighet för individen att fritt begränsa sig själv. Inte för att staten ska styra, utan för att bygga upp ett intresse och ett ansvarstagande hos var och en. Jämförelsen i sig skulle väcka tävlingslust och främja framväxten av en ny värderingsskala, där sociala medier kan spela en viss roll.

På så sätt skulle dagens ohållbara beteende kunna bli startpunkten på en ny norm, där människor fritt kan välja hur de vill belasta vårt klimat genom sin konsumtion. Jag är medveten om svårigheterna att få ett helt perfekt och rättvisande system för alla produkter, men det är kanske inte avgörande att decimalerna stämmer. Det väsentliga är metodiken och att väcka tanken att allt vi konsumerar medför konsekvenser på skilda sätt. Priset på en vara i butiken är bara en parameter. Slöseriet på våra gemensamma tillgångar, utnyttjandet av arbetskraft, energianvändning, spridning av farliga ämnen etc syns nästan aldrig i butiken. Med ett CO2-konto skulle i alla fall en viss del av konsumtionens avigsidor bli mer synliggjorda. Kan det vara verklighet om 5 år?

Länktips: Fredrik Lindströms vinter-program julen 2013:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/290911?programid=2071

 

One thought on “Konsumtionen: tradition och förnyelse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>