Att mäta det omätbara

- Mätbarhet! säger nationalekonomen på debattplats i Göteborgs-Posten den 16/2. Kan vi inte mäta projektets resultat är det meningslöst!  – Slöseri! hävdar ledaren i samma tidning den 17/2. Medborgarnas pengar måste göra nytta! (Länkar se nedan).

Det kan låta både riktigt och enkelt: den som inte vet vad man tänker uppnå bör heller inte få pengar. Men det både nationalekonomen och ledarskribenten missar är skillnaden mellan att göra det man brukar göra och det man inte brukar göra.

Dilemmat
En stor del av de offentliga kostnaderna handlar om att med likabehandling upprepa åtgärder som har visat sig bra, effektiva och lönsamma. Elever får kunskaper, sjuka får vård, gator snöröjs. Det fungerar i stort sett. Men så kommer kraven på förändring och utveckling. Att göra det som inte har gjorts förut. Mätbarhet! Visa vad ni ska uppnå för resultat! säger Bill. Slösa inte med stadens pengar! säger Bull.

Svårfångade parametrar
Innovativa processer kännetecknas av att vara just innovativa. Man vet inte exakt vad de leder till. Det går inte att i förväg precisera det nya. Då är det inte nytt. Detsamma gäller samverkan, som av de flesta ses som en framgångsfaktor, men som är svårdefinierbar. VINNOVA, statens myndighet för innovationer letar efter verktyg för att på ett rättvist sätt fördela forskningsresurser. Ett förslag man har i en rapport (länk se nedan) handlar om att använda begreppet samverkan även för att fördela ekonomiska resurser. Samverkan definieras av VINNOVA som ”en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta, både för lärosäten och samverkanspartners”.

Forskningen värjer sig
Universiteten opponerar sig och vill inte styras av otydliga samverkansmodeller. Rektorn vid Göteborgs Universitet, Pam Fredman, är tydlig i forskningstidningen Curie : ”Det går inte att sätta en siffra på kunskapsutveckling. Den sker hela tiden. Det går inte att utvärdera vad kunskapsutveckling sedan lång tid tillbaka har för effekt i samhället idag. Samverkan är en del av det vi gör och alltid har gjort i utbildning och forskning.” (länk se nedan).

Vi har inte gjort det vi ska göra
Dragkampen pågår således på flera plan. Mätbarhetsivrarna vill kunna sätta mätetal samt pengar på utvecklingsarbete, innovation och samverkan för att fördela resurser på ett rimligt sätt. De som själva står inne i kunskapsutvecklingen och genomför projekt och processer värjer sig. Det går inte att i förväg precisera vad som ska uppnås i det ännu ej beprövade. Vi har ju ännu inte gjort det som vi ska göra. Där står vi.

Att i förväg precisera det nya – en omöjlighet
Antingen ska framtidens lösningar uppstå trots mätbarhetsivrarnas kvävningsförsök eller så ska samhället bejaka lovande utvecklingsprojekt så att de gör nytta tack vare det stöd som finns. I ett välformulerat genmäle beskriver BRG:s VD den 19/2 hur man trots allt syr ihop det innovativa med de mål nationalekonomen efterlyser. Samtidigt illustrerar hela debatten hur orimligt det är att i förväg precisera vilka nya möjligheter till marknads- och kunskapsutveckling, jobb och innovationer som en insats ska leda till.

Hur mycket av Mozarts musik hade funnits att lyssna till om hans finansiärer i förväg hade velat förvissa sig om exakt vad han tänkte skriva?

Länkar:
Tidningen Curies artikel: http://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/02/14/hur-satter-man-en-siffra-pa-samverkan/
VINNOVA-rapporten: http://vinnova.se/en/Publications-and-events/Publications/Products/Evaluating-the-Role-of-HEIs-Interaction-with-Surrounding-Society/

Debattartikel om det mätbara projektet: http://www.gp.se/nyheter/debatt/om%C3%B6jligt-f%C3%B6lja-upp-brg-s-stadsprojekt-1.4159413

Ledarkrönika om slöseri: http://www.gp.se/ledare/gr%C3%B6nt-n%C3%A4rodlat-interkulturellt-sl%C3%B6seri-1.4161418

Genmäle av BRG: http://www.gp.se/nyheter/debatt/korrekt-ans%C3%B6kan-om-medel-till-stadslandet-g%C3%B6teborg-1.4162084

Tack, Bertil Gustavsson!

Jag ska göra undantag denna gång och skriva om en person som nyligen har gått bort.

Bertil Gustavsson och jag hade en tät och regelbunden kontakt de senaste fem åren. Om det inte var mejlledes så var det per telefon, eller både och. Då och då träffades vi, trots att han bodde i Oslo och jag i Göteborg. Bertil var en givande människa.

Våra samtal blev ofta lite längre än vi hade tänkt oss. Det fanns så mycket att diskutera. Likheter och skillnader mellan hur problem och lösningar syns i våra nordiska grannländer, hinder och möjligheter, sakfrågor, de långa perspektiven och de korta. Vi fick alltid båda två idéer och styrka av våra samtal – det var väl därför de kändes så viktiga. Ständigt kretsande kring hållbarhetens alla dimensioner och fallgropar.

Bertil bemödade sig om att ha tät och nära kontakt med flera norska NGO:er, forskare, kommunala tjänstemän och nyckelpersoner inom näringslivet. Något han verkligen lade tid och energi på var klimathotet och specifikt beteendedelen av klimatfrågan. Det svenska projektet One Tonne Life blev ett begrepp som han ofta återkom till. Livsstil för ett modernt liv, som samtidigt reducerar det årliga CO2-utsläppet per person så långt det går.

Det har gått en dryg månad sedan Bertil gick bort och jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag aldrig mer kommer att höra hans typiska och optimistiska tonfall när han hälsade ”Hej, det är Bertil..” i telefonen. Det är tomt. Tomheten är svårfångad i en text. Tomheten kännetecknas ju mest av tystnad, frånvaro av samtal och frånvaro av nya idéer och tips om vad vi borde läsa. Samtidigt har jag en känsla av att allt det vi talade om och allt det vi ville göra också måste få en chans att ta form. Att tiden kanske snart är mogen för de lösningar och projektidéer vi diskuterade. Att några alltid går före och sedan kommer fler och tar vid. Att vi alla ingår i ett idémässigt kretslopp, där idéerna bärs av individer under ett kort liv. Så är det nog. Vi bär idéerna ett litet tag. Tills någon annan tar vid.

Mina tankar går till Bertils familj och barn i Oslo och i Sverige.

 

Anm. Bertil var under flera år medlem i Framtiden i Våra Händer.

Jag har skrivit om One Tonne Life för några år sedan t.ex. här.

Den inre kompassen

Det finns politiska perspektiv och det finns värderingar av hur världen ser ut respektive hur den borde se ut. I takt med att annat än höger-vänster-frågor har tagit plats på den dagspolitiska agendan har annat blivit viktigare att diskutera. I värld där miljöhoten växer, där artutrotningen sker i en galopperande takt, klimatförändringar, krig och orimlig förmögenhetsfördelning ständigt gör sig påminda behöver nya gränslinjer dras upp för att synliggöra vad som ”bra” respektive ”dåligt”. Det talas om objektiva fakta. Nog så viktigt. Men var finns den inre kompassen kring rätt och fel?

Inga naturlagar
Summan av alla problem världen står inför kan tyckas övermänsklig. Trots att de allra flesta problemen faktiskt är människoskapade. Det är inte bakterierna som orsakat problemet med multiresistens, det är den ohejdade användningen av antibiotika. Det är inte haven som reagerar ”fel” på övergödningen – det är mänsklig påverkan som riskerar att få havens ekosystem att kapsejsa. Det är ingen naturlag som lett fram till att halva jordens befolkning tillsammans äger mindre än de rikaste åtta personerna på planeten.

Synen på människan och resurserna
För att åtgärda ett problem måste vi ha kunskap och förståelse. Vad är felet? Hur uppkom det? Hur kan det korrigeras utan att orsaka nya problem? Vilken är min roll i helheten? Vem kan göra vad? Det räcker inte att forskare och vetenskapen i stor enighet redovisar problem och möjliga åtgärder – det finns hela tiden andra intressen som blockerar genomförandet. Det handlar inte bara om klimatet. Det är också frågan om hur vi ser på andra människor, på resurser, hur välstånd genereras och fördelas och vem som ska ha fördel av någon annans nackdel. Under perioder har religioner format våra normsystem. Hur vi behandlade vår granne bestämdes av hur vi själva ville bli behandlade. Medmänsklighet och empati var viktiga delar av livet. Känslan för rätt och fel var tydlig.

Hellre skillnader än likheter?
Ett av de riktigt stora bekymren nu, är att världsreligionerna ses som representanter för något främmande, något oönskat. Trots att religionerna under lång tid tjänat som samlande rättesnöre för generationer av världsmedborgare har vi nu en polarisering, där de religiösa och även de anti-religiösa använder sin tro och sin övertygelse som ett slags universellt vapen mot andra människor. Istället för att låta hjärna och hjärta samverka för ett sunt omdöme väljer orimligt många människor idag att hellre se skillnader än likheter.

Ekonomiska flyktingar
För drygt hundra år sedan hade en miljon svenskar sökt sig till Amerika som ekonomiska flyktingar. Några hade känt sig ovälkomna i Sverige på grund av sin tro, men flertalet ville egentligen bara forma ett gott liv för sig och sin familj på andra sidan havet. Svenskarna flydde inte ens från krig, de lämnade fäderneslandet för att försörjningen inte fungerade.

Ena dagen vi, andra dagen de
Nu har både landet i väster och Sverige utvecklats ekonomiskt. Vi klarar att försörja befolkningen. Andra människor söker sig hit. De företagsamma lämnade Sverige. På samma sätt söker sig nu företagsamma människor till vårt land. Ser vi inte ironin i detta? Hur vi själva resonerade för ett antal generationer sedan, återspeglas nu i hur människor söker sig hit. Nästa gång är det vi som behöver hjälp. Vem är förresten ”vi”?

Kan en sann demokrat vara antiliberal?

En av de aktiva sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, lämnar sina uppdrag i Lund, går det att läsa i pressen. Han har bl.a. skrivit följande på sin Facebook-sida: ” Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulturalisterna har varit en självklarhet för mig.  ”

Att tolerera intolerans
Yttrandet är intressant eftersom det som förenar Ekeroths motståndare är synen på hur vår demokrati vilar på  liberala delvis grundlagsskyddade värderingar. Jag tror de flesta i Sverige anser att mänskliga rättigheter, individens frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt, jämlikhet, jämställdhet, likheten inför lagen och allas lika tillgång till samhällets resurser är fundament i vår demokrati. Liberalismen finns i olika huvudinriktningar, där staten kan ha olika roll. Men gemensamt för de politiska rörelser vi haft i Sverige sedan Andra världskriget är att de har inkluderat de demokratiska fundament som liberalismen tydligast burit fram. Undantagen är å ena sidan kommunister, som framför allt attackerade äganderätten. Kommunismen som statsbärande princip lyckades med konststycket att motbevisa sig själv. Å andra sidan finns  på senare tid de antidemokratiska rörelser på högerkanten som ser en framtid i en pånyfödd nazism eller fascism. Demokratins gräns går vid toleransen av de intoleranta.

Fundament för demokrati
Den fråga som väcks med det inledande citatet är hur ett demokratiskt samhälle ser ut om det inte inkluderar liberalismens grundprinciper. Går det att kalla ett samhälle demokratiskt om det saknar utrymme för grundläggande principer om mänskliga rättigheter, om långtgående tolerans för individens religiösa övertygelse, sexuella läggning,  ideologiska hemvist och allas likhet inför lagen med ett rättsväsende fristående från politiskt inflytande? Kan en sann demokrat vara antiliberal?

Pressen är fienden
Ett dramatiskt maktskifte har ägt rum i USA. De krafter i landet, och utomlands, som motsätter sig kvinnors och minoriteters rättigheter får plötsligt ett större gensvar än på länge. Flyktingar likställs med terrorister. ”Nobody knows for sure” blir ett mantra som den nya regimen använder för att införa drastiska inskränkningar i individers rörlighet. Svepande omdömen och illa genomtänkt lagstiftning sprids från maktens centrum och republikens fäder åberopas för att bromsa genomslaget av de värsta lagförslagen. Dragkampen är dock inte över. Den fristående pressen har av den nye presidenten utsetts till primär fiende. En oberoende nyhetsförmedling är avgörande för en fungerande demokrati.

GP
För oss som bor i Göteborg har tidningen GP:s omsvängning på ledarplats varit en tydlig signal om vilka opinionsmässiga vindar som blåser i Sverige och i världen just nu. Det räddar GP:s anseende att Peter Hjörne i sin krönika den 12 februari så tydligt markerar avstånd från den nya regimen i USA. Kanske behövdes maktskiftet i USA för att synliggöra vart världen är på väg om vi inte står upp för demokratin och de grundläggande principer som vi tar för självklara.

På hemmaplan återstår att syna SD och deras möjliga samtalspartners. Vilken del av kampen mot liberalismen vill man ska bli framgångsrik?

Länktips:
https://www.gp.se/ledare/you-re-simply-the-worst-1.4155025

60 miljoner väljare hoppas på trump

Det är intressant att se hur en erfaren journalist som Bill O´Reilly vid Fox News intervjuar den nye presidenten. (Se länk nedan). Å ena sidan respektfullt, mot slutet t.o.m. ett försök av O´Reilly att göra honom mänsklig – ”känns det inte märkligt …”. – å andra sidan en slipad retoriker, trump, som kringgår kärnfrågorna och svarar annat än vad frågorna egentligen handlar om. O´Reilly vill t.ex. veta hur presidenten ser på kritiken mot att han utan faktabelägg hävdar att valet inkluderade tre miljoner ogiltiga röster. Och på detta börjar trump veva på om avlidna, om dubbelröstande, om fel i röstlängder…. Som om faktadelen, som O´Reilly frågade om, inte spelar någon roll. Bara genom att fortsätta tala om ogiltiga och felaktiga röster skapar han utrymme för människors tvivel. Systemet luras. Bara en stark ledare kan åtgärda detta…. Man undrar om O´Reilly tycker att han själv gör ett bra jobb.

trumps agenda
Det är uppenbart att trump har en agenda. Han vill få sina supportrar att känna att han säger saker och ifrågasätter sådant som vanligt folk också frågar sig. Han tar varje chans att hamra in ”Obamacare is a disaster” för han vet att det är sådant som folk minns. Inte konkreta svar på journalisters frågor. O´Reilly vill veta när trumps administration kommer att presentera ett alternativ till ”Obamacare”, blir det i år eller när? Och trump använder svarstiden till att hamra in sitt budskap om hur dåligt Obamacare fungerar. Intervjun borde på så sätt användas i utbildningssammanhang. Den är ett skolexempel på hur man undviker att svara på frågor och istället trummar in budskap som har ett långtgående syfte – i detta fall att underminera tilltron till statsapparaten.

60 miljoner hoppas
60 miljoner amerikaner röstade på trump. Det går att hitta många av dessa på sociala medier, när de försvarar trumps agerande och motiverar sitt stöd för honom. När vi från vår horisont ser trump som en farlig politiker, som t.ex. ser pressen som sin värsta fiende, får inte glömma att 60 miljoner amerikaner hoppas att han ska vända utvecklingen i rätt riktning.

Inga reallöneökningar
Sedan Reagantiden, då många av avregleringarna infördes, har ekonomin både i USA och många andra länder utvecklats mycket kraftigt. Statistiskt sett har välståndet ökat. Det som inte framgår är hur fördelningen sett ut. (Och självklart inte till vilka sociala och miljömässiga kostnader vinsterna har skapats). Vinsterna från de trettio senaste åren har koncentrerats till de allra rikaste. Den globala konkurrensen har slagit ut basnäringar och basindustri. Den som inte sett någon reallöneökning på 30 år ser inte någon framtid i att rösta på en fortsättning. Hillary Clinton ville fortsätta i Obamas spår. Demokraternas misstag var att inte tillräckligt noga lyssna på stödet för Bernie Sanders, som också såg vilka problem som finns ute i landet och hade mer av (amerikanska) vänsterlösningar på dessa. Att sedan FBI tilläts att sätta ett krokben för Clinton sista valveckan är märkligt.

Vi får inte glömma att trots trumps alla negativa egenskaper och näst intill vansinniga politik finns det väljare i det stora landet i väster som känner att tåget i princip har gått, att det rådande systemet inte kommer att vända  utvecklingen och att trump i alla fall vill göra något.

Länk till Bill O´Reillys intervju med den nye presidenten:
https://www.youtube.com/watch?v=74DAI2hr9Kk

Att designa bort avfall

Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna när Isabel Ordóñez Pizarro från Chalmers försvarade sin doktorsavhandling ”Designing out Waste”. Den som har varit på denna typ av evenemang vet hur det brukar gå till. Någon sammanfattar avhandlingen, en väl påläst opponent går steg för steg igenom avhandlingens centrala teser och ställer kritiska frågor, den blivande doktorn svarar på frågorna, så att opponenten blir nöjd. Tre examinatorer följer sedan upp utfrågningen med sina hjärtefrågor, går i en slutet rum och tar beslut om att godkänna avhandlingen. Även Isabel blev godkänd, vilket känns bra. För en gångs skull en forskare som vågar närma sig en fråga på ett bredare och nytt sätt, tänker jag.

Onaturliga produkter i naturligt kretslopp
Designing out Waste handlar om hur vi ska få begagnat material att bli råvara för ny produktion. Det är avgörande för en cirkulär ekonomi att så kan ske. Naturen har redan löst detta. Vattnet på jorden har redan varit Cleopatras tårar eller druckits av en dinosaurie. Det svåra är hur vi ska cirkulera produkter och material som inte återfinns naturligt i kretsloppet.

Vad är det? Och vad kännetecknar det?
Isabel Ordóñez pekar i huvudsak på tre faktorer som blir avgörande. Vi måste hitta sätt att beskriva material så att det blir möjligt att förstå vad det är. Är ett begagnat däck ett begagnat däck eller är det en råvara för granulat? Eller är däcket något som ska användas för att stabilisera en tillfällig trafikskylt? Därutöver måste vi hitta sätt att systematisera och kvalitetssäkra material – vilka är egenskaperna och vilka risker finns med ett material? Om däcket används i produktion av konstgräs – vilka problem uppstår då i nästa användning och i nästa återvinning?

Designers blir redesigners
Det tredje som jag noterade från Isabel Ordóñez avhandling var att designers generellt måste lära sig att utgå från redan använt material när de designar produkter.

Illustration Isabel Ordóñez

Det duger inte att enbart designa produkter ur jungfruligt material. Nya produkter måste ha en historia, måste ha använts tidigare på något annat sätt etc. Denna uppgift hänger ihop med de två föregående. Vad är det vi letar efter? Och vilka egenskaper och svårigheter är kopplade till materialet eller produkten?

Småskaligheten en väg att testa
Min slutsats blir att vi måste hitta en småskalig nivå på återproduktion för att börja testa modeller för hur material ska bedömas. När hantverkare och specialister kan tillföra sin kunskap om hur material brukar bete sig i olika användningar ökar  chansen att den nya produkten blir rätt. Storskalighet förutsätter definierbara beskrivningar. De cirkulära modellerna kommer därför att behöva utvecklas i småskaliga verkstäder, testas och utvärderas och informationslooparna måste vara tydliga och synliga.

Göteborgs industri går före?
Intressant är att dessa tankar nu börjar konkretiseras i olika sammanhang. Det finns förutsättningar att testa återproduktion på flera ställen i landet. Platser, där kunnandet om material och arbetssätt fortfarande finns hos hantverkare och småindustrier. Det ska naturligtvis inte hindra att även storskalig industri börjar tänka i cirkulära banor. Göteborgs starka industrier skulle kunna gå före på det här området. SKF borde kunna hitta nya affärsmodeller som förlänger livslängden och säkerställer kretsloppsanpassad tillverkning. Även Volvo borde kunna tänka kretslopp kring de batterisystem man använder i elfordon och bussar. I bästa fall inser de detta själva.