Världsläget på 90 minuter

Häromdagen lyssnade jag på Vladislav Savic, en känd radioröst för den som minns. Föredraget handlade om världspolitiken och det han kallade nya allianser. 90 minuters genomgång av politik, konflikter och oroshärdar i världen gav en dyster bild av världsläget. Många länder ökar sina försvarsanslag. När USA ökar dem med 10 % motsvarar det en fiktiv höjning av de ryska försvarsanslagen med 87 %. Två siffror som säger en hel del om ländernas inbördes styrkeförhållanden.

Mellanöstern
Mellanösternproblematiken upptog en stor del av Vladislav Savic analys och presentation. Och vilken roll Turkiet spelat och spelar i regionen var något som han återkom till flera gånger. Maktspel, gränser, ekonomi och inflytande är begrepp som dyker upp. Och en oklar känsla av att om vi inte löser mellanösternkonflikterna på en för alla sidor acceptabel nivå finns en stor risk att konflikterna skalas upp.

Putin ser gärna ett svagare EU
Det försvagade EU bidrar tyvärr till instabiliteten i världen. EU har inte samma auktoritet som förr av flera skäl. Dels Brexit och den försvagning och osäkerhet det innebär att Storbritannien lämnar EU, dels att de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer har nått så tydliga framgångar. Att Ryssland ser en möjlighet att försvaga EU genom att stärka banden till LePen och andra ledare är tydligt. Men utvecklingen i Katalonien innebär också en stor fara för EU. Det finns flera regioner i EU:s medlemsländer som har starkt folkligt stöd för en frigörelse från respektive land.

Den tweetande presidenten behöver inte diplomater
Kina, Nordkorea och Indien berördes också. Liksom självklart trumps USA. Vladislav Savic påminde om att USA fortfarande inte har någon ambassadör i Sverige. Och att trump medvetet försvagar sitt utrikesdepartement och ibland låter sina egna tweets försvåra arbetet ute i de amerikanska beskickningarna. Är det trumps eller USA:s linje som presidenten ger uttryck för – det är numera en återkommande fråga både hos den egna personalen och hos andra observatörer. Med sitt exeptionella FN-tal sprängde trump också en annan barriär, påpekar Vladislav Savic, den barriär som FN utgör i fråga om ett gemensamt tak för vad som är ”tillåtet” att säga i FN-sammanhang. Med sitt ”America-first”-tal bröt trump mot FN-stadgan, något som bl.a. vår utrikesminister påpekat. Nu blir det fritt fram för andra länder att på liknande sätt hävda egenintressen före intresset av världsfred.

Breithart – en hjärtlös aktör ?
En problematik Vladislav Savic berörde är hur sanningen offras när den extrema politiken ska lanseras. Att Breithart har 20 miljoner individuella följare hade jag inte koll på och att de nått en publik mer än 2 miljarder gånger (klick) är en skrämmande siffra. På det sättet har kriget redan börjat. Kriget mot media och mot sanningen. Breithart har en tydlig ambition att vrida samhällsutvecklingen i en starkt nationalistisk riktning, påhejade av extremhögern i USA. Det är oroväckande för att inte säga direkt farligt att ”fake news”-strategin från trump och hans anhängare tycks löna sig. Ifrågasättandet av traditionella media skapar ett nytt utrymme för alternativa ”sanningar” och rena lögner, något som i förlängningen bara kan leda till ett postliberalt och odemokratiskt samhälle.

Positiva motkrafter
Det är intressant att lyssna till en erfaren korrespondent som Vladislav Savic. Han har följt utvecklingen under flera decennier och har på så sätt fler referenser än de flesta. Samtidigt kände man så åhörare efter ett tag ett behov av att höra något om de positiva motkrafter som trots allt finns. Allt är inte elände. Men det hänger ihop med möjligheten för unga människor – inte minst kvinnor – att utbilda sig.

Utbildning
Min slutsats blir därför att det viktigaste vi kan göra för att stärka motståndet mot den utveckling Vladislav Savic skildrar, och som sannolikt är korrekt till största delen, är att vi medvetet satsar på utbildning i olika former och ger världens unga chansen att ta kloka beslut för sin egen och sina barns framtid. För att utbildningen ska ha relevans måste den speglas i en gemensam världsbild, som i sin tur kräver att nyhetsförmedling och rapportering kan ske på ett öppet sätt. När media inte längre kan fullgöra sin uppgift undergrävs möjligheten för alla, både välutbildade och andra, att fullt ut använda det de kan och lärt sig. De globala aktörerna Facebook och Google m.fl. har ett  stort ansvar att inte medverka till ett självgenererat storebrorssamhälle som premierar motsättningar snarare än samverkan.

 

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Varför vet jag fel saker?

Jag känner mig lurad. Varför matas jag hela tiden med information som speglar det avvikande, det utmanande eller det absurda? Hur kommer det sig att jag vet fel saker? Varför vet jag inte det viktiga? Polarisering och låtsasmotsättning skapar en särskild dramaturgi i det uppskruvade twittersamhället, där ingen orkar skriva eller ens läsa hela meningar.

Besvikelsen anas
Jag vet att Boko Haram härjat i Nigeria och grannländernas ökenområden. Jag vet att en clown som Beppe Grillo gett sig in i politiken i Italien. I rapporteringen från Frankrike relateras och reduceras det mesta till extremhögerns Le Pen. Som om politiken vore en melodifestival, där vinnaren tar allt. Rapporteringen från Nederländernas parlamentsval har handlat om ifall Geert Wilders islamfientliga enmanna-parti (!) skulle vinna eller inte – något annat partis valfrågor har inte framkommit i rapporteringen. Och det är nästan som om media är besvikna över att de nu inte kan fortsätta berätta historien om högerpopulismens framfart.

Jag vet fel saker
Varför kan jag inte namnet på fler premiärministrar i EU, vilka partier de representerar osv? Varför hör jag mer om Dansk Folkeparti, Sannfinnländare, Nigel Farages UKIP och Geert Wilders än om de partier som tar ansvar och driver en politik som, oftast, inte bygger på uppskruvade argument, polarisering, förenklad twitteranpassning och överdrifter? Hur har det blivit så här? Varför är jag oinformerad?

Var finns de kloka?
Jag vill inte vara oinformerad. Jag vill veta mer om mainstreamrörelser och om majoritetens drömmar och önskningar inför framtiden. Jag vill inte matas med absurditeter. Det räcker att presidentvalet i USA blev ett totalt fiasko för sanningssägare och sansade budskap. *) Jag vill veta mer om de kloka politiker, som bygger sin politik på kloka avvägningar och som utgår från verkliga behov, inte propagandaversioner av sanningen.

Den absurda vägen
Den ständiga strävan efter det som upprör, irriterar eller vänder på perspektiven får i förlängningen den effekten att det lilla och obetydliga får oproportionerligt stort utrymme. Vill vi verkligen skapa oss en verklighetsbild baserad på en rad absurditeter? Vem vinner på att vi är felinformerade?

Jag saknar Hans Rosling och hans perspektiv på världsutvecklingen.

*) Presidentens kommentar när hans andra försök till att blockera inresor från sex länder stoppats av en domare från Hawaii illustrerar hur han tänker: ”Det får oss att framstå som svaga”, sa han. Allt är image hos den mannen.

 

Kan en sann demokrat vara antiliberal?

En av de aktiva sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, lämnar sina uppdrag i Lund, går det att läsa i pressen. Han har bl.a. skrivit följande på sin Facebook-sida: ” Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulturalisterna har varit en självklarhet för mig.  ”

Att tolerera intolerans
Yttrandet är intressant eftersom det som förenar Ekeroths motståndare är synen på hur vår demokrati vilar på  liberala delvis grundlagsskyddade värderingar. Jag tror de flesta i Sverige anser att mänskliga rättigheter, individens frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt, jämlikhet, jämställdhet, likheten inför lagen och allas lika tillgång till samhällets resurser är fundament i vår demokrati. Liberalismen finns i olika huvudinriktningar, där staten kan ha olika roll. Men gemensamt för de politiska rörelser vi haft i Sverige sedan Andra världskriget är att de har inkluderat de demokratiska fundament som liberalismen tydligast burit fram. Undantagen är å ena sidan kommunister, som framför allt attackerade äganderätten. Kommunismen som statsbärande princip lyckades med konststycket att motbevisa sig själv. Å andra sidan finns  på senare tid de antidemokratiska rörelser på högerkanten som ser en framtid i en pånyfödd nazism eller fascism. Demokratins gräns går vid toleransen av de intoleranta.

Fundament för demokrati
Den fråga som väcks med det inledande citatet är hur ett demokratiskt samhälle ser ut om det inte inkluderar liberalismens grundprinciper. Går det att kalla ett samhälle demokratiskt om det saknar utrymme för grundläggande principer om mänskliga rättigheter, om långtgående tolerans för individens religiösa övertygelse, sexuella läggning,  ideologiska hemvist och allas likhet inför lagen med ett rättsväsende fristående från politiskt inflytande? Kan en sann demokrat vara antiliberal?

Pressen är fienden
Ett dramatiskt maktskifte har ägt rum i USA. De krafter i landet, och utomlands, som motsätter sig kvinnors och minoriteters rättigheter får plötsligt ett större gensvar än på länge. Flyktingar likställs med terrorister. ”Nobody knows for sure” blir ett mantra som den nya regimen använder för att införa drastiska inskränkningar i individers rörlighet. Svepande omdömen och illa genomtänkt lagstiftning sprids från maktens centrum och republikens fäder åberopas för att bromsa genomslaget av de värsta lagförslagen. Dragkampen är dock inte över. Den fristående pressen har av den nye presidenten utsetts till primär fiende. En oberoende nyhetsförmedling är avgörande för en fungerande demokrati.

GP
För oss som bor i Göteborg har tidningen GP:s omsvängning på ledarplats varit en tydlig signal om vilka opinionsmässiga vindar som blåser i Sverige och i världen just nu. Det räddar GP:s anseende att Peter Hjörne i sin krönika den 12 februari så tydligt markerar avstånd från den nya regimen i USA. Kanske behövdes maktskiftet i USA för att synliggöra vart världen är på väg om vi inte står upp för demokratin och de grundläggande principer som vi tar för självklara.

På hemmaplan återstår att syna SD och deras möjliga samtalspartners. Vilken del av kampen mot liberalismen vill man ska bli framgångsrik?

Länktips:
https://www.gp.se/ledare/you-re-simply-the-worst-1.4155025

Tyst diplomati fungerar horisontellt

Jag fick tipset att läsa Jens Odlanders bok ”Tyst diplomati”, eftersom jag är intresserad av Etiopien och vad Sverige kan bidra med för att stödja det landet. Jens Odlander skriver i reportagestil med utvikningar kring historia, geografi och politik för att vi som läsare ska förstå hur annorlunda ett land som Etiopien är, jämfört med ett europeiskt land. Boken skulle mycket väl kunna göras om till radioteater. Den har en stark här-och-nu-känsla i många avsnitt, där man som läsare nästan blir en fluga på väggen under avgörande skeenden.

Svårt arbete
Det Odlander skildrar är hur processen såg ut när Martin Schibbye och Johan Persson till slut skulle släppas fria efter ett år i etiopisk fångenskap. Händelserna som ledde fram till deras frisläppande beskrivs från insidan, initierat och detaljrikt, men det som framför allt slår mig är hur svårt det diplomatiska arbetet kan vara och vilka kvalifikationer och förutsättningar som gäller i diplomatkretsar.

Tillfälligheter som planerade händelser
Det verkar svårt att kombinera en tjänst som ambassadör med ett traditionellt familjeliv eller ett normalt socialt liv. Arbetet pågår dygnet runt. De viktigaste informationerna och kontakterna tycks vara de som förmedlas och som uppstår ”som av en händelse”, när en observant diplomat som Odlander ”råkar” befinna sig på rätt ställe för att få en glimt i ögonvrån av en makthavare som rör sig utanför sin arbetsplats. Det kan vara i en hotellbar eller i någon foajé i närheten av ett gym. Det kan verka som en tillfällighet, men är naturligtvis en del av arbetet. Att ständigt använda möjligheten att bekräfta en relation verkar vara en viktig pusselbit i diplomatens vardag. Man vet aldrig när en specifik relation eller kontakt blir användbar.

Summan av allt grundarbete
Generellt slår det mig att tyst diplomati bygger på att grunden finns lagd. Att det finns en tidigare relation att återkoppla till. Att man har träffats och utbytt några fraser, suttit ner, talats vid eller bara blivit presenterade för varandra. Att ha gjort intryck och därmed kunna hjälpa motparten att minnas vem man är, när telefonledningen är knastrig och klockan är tre på natten och det brådskar med ett uttalande. Tyst diplomati är en slags summa av allt annat som möjliggjort den tysta diplomatin.

Att skapa något ur nästan ingenting
Genom att förstå vem som i tredje-fjärde hand indirekt skulle kunna påverka någon beslutsfattare, med en kunskap hämtad ur egna och andras informationskällor och med en stor portion intuition om vem som borde kunna vara till hjälp, tycks diplomater skickligt navigera i en osynligt mönster av relationer, beroenden, tidsaxlar och beslutsprocesser, formella såväl som informella. Den tysta diplomatin framstår för mig som en svår konst att skapa användbara resultat ur inget annat än de relationer som kanske har betydelse i något sammanhang.

Som improvisationsteater
Diplomatin liknar en pjäs utan scen, utan dekor och utan repliker. På snabb tid ska ett resultat uppnås – publiken fås att applådera - och det kan bara ske genom att skådespelarnas inbördes relationer får en mening. I själva verket tycks det dessutom som om den tysta diplomatins fraser och uttalanden bara är kulisser för det verkliga skeendet. Det som sägs är inte det viktiga. Det är pauserna, ordningsföljden, subtila signaler och detaljer som bara de initierade kan uppfatta som är de verkliga höjdpunkterna. Jag kan tänka mig att frågan ”Var det ett bra möte?” blir irrelevant i diplomatkretsar. I affärssammanhang och vid många andra tillfällen brukar en sådan fråga besvaras med ett ja. För de professionella diplomaterna måste frågan vara näst intill en förolämpning. Det vore som att fråga kocken på en restaurang om hans mat är god. Frågan vore fel ställd.

Alltför abstrakt politikerspråk
Är det bra att diplomaterna rör sig i en alldeles egen värld av kodifierade meddelanden och fikonspråk, av symbolhandlingar och ”noter”? Kanske är det så för att mellanstatliga kontakter ska fungera. Bekymret kan vara när alltför stor del av det politiska spelet och avgörande beslut hamnar så långt från vardagen att gemene man inte längre förstår vad som sker. När Bryssel och Washington blir synonymt med osynliga makthavare som styr samhällsutvecklingen i en riktning som många uppfattar som negativ. När misstron och klyftorna växer. När ”Yes, we can” efter åtta år i Vita Huset i stort sett landar i ett business-as-usual och inte ens Obama kunde vända utvecklingen.

Transparens och det öppna samtalet
Tyst diplomati får aldrig bli modellen för den verkliga demokratin. Den tysta diplomatin behövs sannolikt för de institutionella, horisontella och mellanstatliga kontakterna, som behöver bygga på förtroenden. Men vi får aldrig tappa tilltron till en av motpolerna – det transparenta och öppna samtalet, där allt beskrivs och diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Den del av demokratin som handlar om delaktighet och förståelse för beslut mår bäst av största möjliga öppenhet. Snärjs den dagliga politiken in i ett abstrakt symbolspråk och en vardagsfrånvänd professionalism kommer allt fler att tappa tilltron till våra demokratiska grundpelare.

Politiken har blivit moralisk

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

Vår egen jordbävning

Orientering i stort. Jag minns att det var den första punkten på dagordningen för de stabsgenomgångar mycket av min värnpliktiga utbildning handlade om på 70-talet. Hur ser läget ut i stort? För att veta vilka åtgärder som behöver diskuteras och beslutas måste man förstå det större skeendet. Några iakttagelser.

Vad händer i Norden?
På nordisk nivå har vi en ny politisk situation. I Norge och i Finland sitter varianter av missnöjespartier i respektive regering. I Danmark har Dansk Folkeparti tydligt och länge påverkat agendan för det politiskt centrala. På Island har det nybildade Piratpartiet drygt 40% av sympatierna. Politiska vindar och opinioner i det genomdemokratiska och förutsägbara Norden blåser upp och tar plats på ett sätt som både förvånar och oroar.

Ledarskap mot bättre vetande
I Ungern och i Polen rubbas de centrala demokratiska spelreglerna av nya politiska makthavare. Misstron mot EU tar sig olika uttryck. I Storbritannien ska man rösta om saken. I Frankrike har ett främlingsfientligt parti möjlighet att nå presidentposten. I USA leder en vulgär ickepolitiker nomineringsracet att bli republikanernas kandidat till presidentposten och kommer eventuellt att utmanas på den demokratiska sidan av en – ur amerikanskt perspektiv – osannolik demokratisk socialist. Likgiltigheten och uppgivenheten riskerar att bli en avgörande faktor om ingen av kandidaterna upplevs som rimlig. Demokratin monterar ner sig själv.

Stora problem och bekymmer
I Nordkorea demonstrerar ledarskapet sin militära kapacitet medan den s.k. arabiska våren i Mellanöstern lett till anarki( Libyen), icke-demokrati (Egypten) och inbördeskrig (Syrien) med Tunisien som ett litet hoppfullt undantag. Kinas ekonomiska framgång har skett till priset av omfattande miljöförstöring, social hänsynslöshet och kopplat till ett inbyggt globalt pyramidspel, där ekonomin bygger på att energi och råvaror oavbrutet kan tillföras i en ständigt ökande takt för att mätta en linjärt ständigt tilltagande efterfrågan. I Sydamerika hotar ett Zika-virus att bli nästa katastrof och stoppar eventuellt firandet av Rio-olympiaden. Och samtidigt smälter isarna runt våra poler och påminner oss om klimatförändringarna. I Stockholm ska 120 lastbilar fylla Slottsbacken med snö för att en skidtävling ska kunna äga rum. Idag ska det vara nollgradigt i Kiruna. Hur går det då för ishotellet?

Tipping point
Världen är sig inte lik och bakom nästan all händelseutveckling finns orsakssamband som kan kopplas till mänskligt beteende. Nog är det märkligt att vi lyckats placera en man på månen, kopplat upp oss i realtid över hela jordklotet och nått en oöverträffad kunskapsmängd om hur allting fungerar och samtidigt inte tycks kunna undvika att i full fart närma oss en civilisationens ”tipping point”. Händelseutvecklingen verkar peka i riktningen att det idag ojämlika jämviktsläget rubbas på flera plan, kanske framför allt ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi tycks skapa vår egen jordbävning.

Tillbakablick och framåt

Det går inte att låta bli att tänka på Syrien. Miljoner människor på flykt. Några med möjlighet att ta sig till Europa, de flesta kommer inte så långt. Några blir kvar. Hur tänker president Assad och hans närmaste? Hur rättfärdigar de ett fortsatt krig mot delar av den egna befolkningen? Vem ger dem rätt att ödelägga det egna landet?

Sexdagarskriget – som om krig var något kortvarigt ingrepp
Jag minns sexdagarskriget. Världen var betydligt mer svart/vit. Rapporteringen förenklad. Det moderna israeliska flygvapnet var överlägset motståndet. Trots att Israel anfölls från tre håll var kriget över på sex dagar. Jordanien var chanslöst och Västbanken och Sinai blev en slags buffertzoner, Västbanken är så än idag. Egypten svalde förtreten och gick med på vapenvila. Syrien beskrevs som en mer centralstyrt än de andra två länderna. Golanhöjderna förblev under israelisk kontroll, men min minnesbild är att Syrien aldrig formellt slöt något avtal med Israel om vapenvila.

Libanon
Under något decennium rapporterades om Syriens inblandning i Libanon under krigen i detta land. Intryck man fick var att Syrien stödde militanta grupper i Libanon och att detta stöd var en förutsättning för konflikten. Rapporteringen antydde att Syrien var en mycket dominerande och stark aktör i regionen, lierad med Iran. Beirut blev alltmer skådeplatsen för en ideologisk strid, där Syrien stödde den ena sidan.

Majoritetsdiktatur och maktvakuum
Häromåret startade så en händelseutveckling som många i början hoppades skulle kunna öppna upp för en demokratisk utveckling i arabvärlden. Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien…. den s.k. arabiska våren ingav ett hopp en annan framtid. I Libyen har störtandet av Khadaffi lett till total oreda med lokala ledare som har kontroll genom vapenmakt. I Tunisien spirar fortfarande hoppet om en demokratisk utveckling. I Egypten valde folket  ledare, som trodde att demokrati är detsamma som majoritetsdiktatur, att den som vinner får bestämma allt. I Syrien slog regimen tillbaka de uppror som tog fart. I kaoset efter Saddams fall i Irak tog det s.k. IS chansen att ockupera stora landområden och att organisera intäkter från olja m.m.

Iran och komplexiteten
Nu släpps Iran åter in i den internationella gemenskapen. Ockupationen av den amerikanska ambassaden runt årsskiftet 79/80 tycks tillräckligt länge sedan. USA bedömer troligen att man behöver Iran för att inte IS ska ta ännu större plats. Putin stödjer Assad för att få inflytande i regionen. Turkiet går en balansgång mellan att försöka kuva minoriteter och samtidigt värna de egna intressena i den pågående storinternationella dragkampen om inflytande och resurser (olja) i regionen. Allt är egentligen mycket komplicerat och aktörernas motiv är inte alltid tydliga. Det som händer är att civilbefolkningen i stora delar av Irak och Syrien lider medan de storpolitiska frågorna behandlas. Sverige tar emot människor som flyr ett inferno. Och nu klarar vi inte flyktingtrycket. Det kommer för många på en gång, sägs det.

Hur ser lösningarna ut?
Så hur ser lösningarna ut? Vad skulle kunna åstadkomma en rättvis fred? Vilka lösningar finns det? Varför har FN så svårt att agera? Vad har USA lärt av insatserna i Afghanistan och anfallet mot Saddams Irak? Kommer USA att tvingas välja mellan ännu mer av militärmakt på demokratins bekostnad även för egen del? Finns det fredliga vägar ut ur denna härva av konflikter, maktförskjutningar och obalans mellan intressen?

Oljan är billig
Intresset för regionen hänger samman med den relativt billiga utvinningen av olja, som pågår. Oljefälten är stora och världens oljebehov är gigantiska. Skulle efterfrågan på fossil olja drastiskt minska sänks priset, vilket skulle missgynna de oljeproducenter som har höga produktionskostnader – Norge t.ex. – och gynna de länder som inte har några större kostnader. Saudiarabiens politik de senaste åren har varit att prisdumpa och på så sätt skapa olönsamhet hos de dyrare konkurrenterna. Man har också tillgång till billig arbetskraft från Asien. Så kortsiktigt lär inte intresset för Mellanöstern minska även om efterfrågan på olja skulle minska.

Demokratin
Demokrati är inte något ”naturtillstånd”. Vi ser vad som hänt i Libyen och i Egypten. Även om många vill se en demokratisk utveckling blir det andra krafter som styr. Att införa demokrati handlar om en kombination av flera funktioner, en respekt för oliktänkande, en fri opinionsyttring och fri rapportering samt mycket annat. Hur lätt det är att rucka på demokratiska fundament visar utvecklingen sedan 2010 i Ungern och på senare tid i Polen. Demokratin behöver hela tiden formas.

Ledargestalt
Så vad kan vi göra när det gäller Syrien? Hur ser en human lösning ut? Hur kan världens ledare förmås att forma en lösning som alla är lika nöjda/missnöjda med? Det är nu man skulle önska att en ledargestalt trädde fram, en Gandhi, en Mandela, som ställde sig över det dagspolitiska och pekade på mänsklighetens ansvar för allas vår framtid. Kanske kan vi hoppas att Malala kan fylla den rollen som språkrör för en global fredsrörelse.

Om kunskapen som förlorare

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… ;-)
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Det går att påskynda omställningen

Konsultföretaget McKinsey har spanat fram till år 2030 för att bedöma hur bilbranschen globalt kommer att utvecklas läser jag i ett av de nyhetsbrev jag följer. Framtidsprognoser är alltid gissningar, men McKinsey måste samtidigt säkerställa en hög rimlighet i sina förutsägelser för att inte tappa trovärdighet. Därför är det intressant att ta del av deras bedömningar.

Ett antal tydliga trender till 2030
De tror på en dubblerad omsättning för bilindustrin, baserat på nya tjänster, uppkoppling och delandefunktioner som vi bara anar början av just nu.
Cirka 10% av bilarna kommer att användas i delningstjänster.
Marknaden blir inte länder-uppdelad som nu utan mer utgå från vilken typ av stad eller region försäljningen gäller.
15% av alla fordon kommer att vara autonoma, ”automobiler” i verklig mening.
Elfordon kommer att ha en marknadsandel av 10-15%.
Branschen kommer att förändras genom ny teknik, nya aktörer och nya konsumentbeteenden.
De nya aktörerna tar med sig ett tänk och en vana att hantera konsumentintresse och att bedriva lobbying.

Stöd för omställning
För oss som gärna ser en snabb omställning där vi lämnar den fossilberoende fordonsflottan bakom oss och istället fokuserar på mobilitet, tillgänglighet och service och där de tekniska lösningarna kan rubriceras som hållbara ur alla aspekter känns McKinsey-rapporten som ett kraftigt stöd. Nu bekräftas det som vi talat om under många år. Det som fortfarande inte är tillfredsställande är hastigheten i omställningen.

Trenderna finns – nu gäller det att förstärka dem
Varför ska det om 10 år fortfarande vara tillåtet att sälja fossilberoende fordon? Om vi räknar med en livslängd på 15-20 år för de fordon som produceras just nu kommer det ju att rulla en överväldigande majoritet av bensin- och dieseldrivna bilar på vägarna även år 2050 om 85% av försäljningen år 2030 består av sådana bilar. Det rimliga är att lagstiftningen påskyndar den omställning som är på gång och ger industrin tydligt besked att år 2030 får andelen sålda fossilbränsledrivna fordon bara vara 10% eller lägre. Och att varje nytt fordon som produceras till minst 80% eller mer måste bestå av certifierat returmaterial.

Förstärk och fördela
Det McKinseys rapport visar är att trenderna finns och att det finns starka intressenter som vill ha en del av den växande och nya kakan. Detta borde uppmuntra våra politiker att aktivt bidra till att de hållbara trenderna förstärks och att utfasningen av de ohållbara påskyndas. En annan fråga är naturligtvis också hur konsumenter kan bli prosumenter och delintressenter i den växande marknaden och hur vinster och välstånd ska fördelas på ett långsiktigt rättvist sätt. Det blir intressant att återkomma till.

(Tack Magnus Karlström för nyhetsbrevet OMEV).