Dags för ja- och nej-skala

Politiken har under större delen av 1900-talet beskrivits i en vänster-höger-skala. Höger har (förenklat) handlat om lägre skatter och mer frihet åt individen och privata företag att forma framtiden. Vänster har inneburit högre skatter och mer av samhälleligt organiserade verksamheter och större fokus på utjämning av ekonomiska klyftor. På senare tid har en GAL-TAN-skala också kommit till, där skalan försöker fånga kulturella och sociala värderingar från traditionsbundna till mer antiauktoritära synsätt. GAL-TAN har också ifrågasatts som skala, ska tilläggas. Frågan är om det inte är ännu mer intressant att fråga väljarna var på ja-nej-skalan de befinner sig.

JA – NEJ – skalan
I takt med utvecklingen av sociala medier och hur de används har det blivit allt tydligare hur åsikter tar plats på bekostnad av fakta. I sämsta fall uppfattas tyckandet som lika mycket värt som kunskapen, eller ännu mer. Med en JA-NEJ-skala skulle väljarnas grundinställning kunna åskådliggöras. NEJ-förespråkare kännetecknas av att de väljer parti utifrån ett motstånd. De säger nej till sådant som de uppfattar som onödigt, felaktigt eller som begränsar deras livskvalitet.

Två Göteborgsexempel
På lokalt Göteborgsplan illustreras nej-väljarna av det uppmärksammade motståndet mot trängselskatter och mot Västlänken. Trängselskattemotståndet gav partiet Vägvalet plats i kommunfullmäktige både 2010 och 2014. Motståndet mot Västlänken bidrog tydligt till uppstickarpartiet Demokraternas framgång i valet 2018.

Även ”Ja” innebär ett nej
Nej-sägarna låter sin röst gå till det parti som tydligast markerar ett motstånd mot något som man själv uppfattar som avgörande. SD:s framgångar är också kopplade till nej-sägandet. I den andra änden finns individer som söker sig till partier som erbjuder konstruktiva lösningar. Även på Ja-sidan finns ett inbyggt ”nej” i så motto att det som bejakas ofta är tänkt att ersätta något befintligt.

På fel spår
Om vi analyserar partierna utifrån en Ja-Nej-skala framstår dagens politiska svårigheter lite tydligare. De partier som vill bygga vidare på dagens samhällsutveckling på det ekonomiska området tappar en del i väljarstöd eftersom det är många som inser att de förlorat på utvecklingen sedan 1980. Klyftorna har vuxit, samhällsservicen uppfattas som sämre när besparingskraven är skarpa och den tidigare garanten för en grundtrygghet, socialdemokraterna, tvingas släppa taget om viktiga delar av sin egna politik. Liberalerna förknippas nog lätt med den nyliberala ekonomi, som nu alla ser har lett världen in i ett akut läge när det gäller miljö och klimat. Att säga Ja till mer av detta är inte vad väljarna önskar.

Konkreta situationer styr
Den del av JA-opinionen som vill skapa ett samhälle i tydligare balans mellan kapitalism och miljö/klimat-frågor har också svårt att få medvind. Det finns väljare som vill bejaka ett mer hållbart samhälle, men ännu fler som inser att de då skulle behöva avstå något som de tidigare värderat högt. Att flyga till Thailand är t.ex. något som många uppskattar, men som starkt bidrar till sämre livsförutsättningar på jorden. I de konkreta valsituationerna blir det plötsligt svårt att säga ja. Det är lättare att säga ja till täta djurinspektioner på mjölkböndernas gårdar än att säga ja till lägre CO-2-utsläpp.

Ingenmansland
Flera av Riksdagens partier har hamnat i ett slags ingenmansland mellan ja och nej. De säger varken tydligt ja eller tydligt nej och tappar på så sätt röster. När (S) under 1900-talet använde 1 maj för att opponera mot orättvisorna lyckades de både säga ja och nej samtidigt. Ja till fortsatt utveckling av välfärdsstaten och nej till orättvisor. Den våg av förändringskraft som bar upp (S) under decennier har planat ut. Åren med liberalt betonat (M)-styre 2006-2014 sänkte förvisso skatterna för många, men för stora grupper i samhället blev förbättringarna obetydliga. Att säga Ja till mer av Allianspolitik attraherar heller inte en majoritet av väljarna. Per capita har Sverige nu flest miljardärer i världen. Men ingen förmögenhetsskatt.

Balansen fungerar inte
SD har å andra sidan fångat en helt ny kategori nej-sägare, som drastiskt vill förändra det samhälle som byggts upp. Tolerans och grannsämja byts mot intolerans och hat, ansvarstagande byts mot avståndstagande. Demokratiska och mänskliga rättigheter ifrågasätts i ord och handling. För de traditionella partierna blir detta ett problem. Den tidigare balansen mellan ”nej-till-orättvisor” och ”ja-till-det-vi-åstadkommit-så-här-långt” fungerar inte i relation till SD:s kategoriska nej till allt.

Hitta den nya positionen mellan ja och nej!
Ska det politiska samtalet bli relevant igen måste de traditionella partierna hitta sin nya position med en mix av ”nej-till-felaktigheter” och ”ja-till-det-vi-värdesätter” i samhället. Och själva tydligare positionera sig med förslag som kan uppfattas och gillas av ja-sägare. Om allt handlar om att säga nej till det mesta vinner de som tydligast ropar nej.

Igenkännande
Min slutsats blir att partierna måste göra sig själva mer relevanta igen, och hitta den dualitet av ja och nej som kan tilltala väljare. Det räcker inte att säga nej, det vinner rena missnöjespartier på. Och enbart Ja blir inte tillräckligt attraktivt för den större delen av befolkningen. Det behövs en ny inspirerande berättelse om vart vi är på väg, en berättelse som människor kan känna igen sig i och känna delaktighet i. Framtiden måste vara lockande och positiv. Så att Ja-sägarna får ta plats och förverkliga sina drömmar.

Varför ska hatet accepteras?

Ett flygplan med 167 passagerare störtar den 8 januari strax efter start från Teherans flygplats. Orsaken är ännu inte utredd, men det mesta tyder på ett tekniskt fel.

Sorg och deltagande
176 människor mister livet i en flygolycka. 17 av dem bodde i Sverige, flera av dem hade livet framför sig. Det naturliga för mig och för alla svenskar är att uttrycka sorg och deltagande till de drabbade, deras anhöriga och närstående.

Vidrigheter
Två av de omkomna var unga afghaner bosatta i Jönköping. Detta leder till ett flöde av vidrigheter på sociala medier. Kent Ekeroth, tidigare riksdagsman för SD, kommenterar hånfullt olyckan på twitter:

Inget vanligt parti som det går att samarbeta med
Det är inte nog med att partiledningen i SD sjunger nidvisor om hur glada de blev när Olof Palme blev skjuten (som en wallraffande journalist kunde dokumentera). Man har ingen empati, ingen humanism och känner ingen medmänsklig sorg över att människoliv gått till spillo. Det är det här partiet som M och KD vill samarbeta med.

Hat och hot istället för kärleksbudskap?
Särskilt när det gäller KD är detta förbryllande. ”Säg mig vem du umgås med så ska jag säga dig vem du är”, lyder talesättet. Människovärdet och en inkännande, positiv syn på varje människas livssituation, möjlighet och potential borde vara central för kristdemokrater. Hur hatet och hoten som spirar ur SD:s inhumana och känslokalla människosyn kan kombineras med en världsbild rotad i kristen etik är obegripligt. Vad tänker Alf Svensson idag när han ser sitt gamla parti ömsa skinn och hellre vara kompis med mobbaren än med offret?

Hatet en del av den svenska modellen?
Och var finns solidariteten och gemenskapen hos de arbetare som tidigare tog hand om varandra och hjälpte varandra med strejkkassor och stöd? De arbetare som idag ställer sig bakom SD:s vi-och-dom-politik, där några ska ses mindre värda än andra – hur känner de när hatet blir viktigare än stödet? Var gick den värmande gemenskapen förlorad? När blev hatet en del av den svenska modellen?


Kompromissens värde

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.

Om vilsenhet och regelverk

När året och decenniet närmar sig slutet blir det naturligt att ta ett steg tillbaka och fundera över den lite större bilden. Varför ser det ut som det gör? Hur kan vi förstå utvecklingen?

1800-talet
En tanke som slog mig nyligen är att vi i Sverige länge har haft en sortering av folk och folk. Före första världskriget fanns en religiös tillhörighet med sociala koder. Söndagen var vilodag, morgonbönen i skolan en självklarhet och folk gick i kyrkan, bugade för överheten och tilltalade överklassen med deras titlar. Ordningen fanns där, som självklara strukturer.

1900-talet
Så vaknade arbetarna, organiserade sig, valde sina ledare och så småningom blev 1900-talet den pragmatiska socialismens och välståndets århundrade i Sverige. Utedassen byggdes bort, barnbidrag och semesterveckor, egnahemsrörelser och framtidstro präglade flera decennier. Tilliten växlade från gudstro till en tro på en rättvis välfärdsfördelning. Länge fylldes första-maj-tågen med demonstranter som lyssnade till de egna ledarnas tal, där maktens män (det var mest män) på ett märkligt sätt lyckades uppbåda kampanda mot sig själva och sin egen regering. Det fanns uppenbarligen en identifikation, som gjorde att tricket gick hem. Det var ju ”våra” representanter som gjorde vad de kunde för att forma ett rättvist samhälle.

Vad ska vi tro på?
Så småningom internationaliserades handeln och ekonomin blev allt mer digital och fiktiv. Värdepapper och förväntade vinster drog iväg och kvar blev den reala ekonomins arbetare i privat och offentlig regi. Privatiseringar och avregleringar ökade tillväxttakten på nationell nivå, samtidigt som klyftorna i samhället vidgades. Steg för steg blev det svårare för löntagarna att förstå vart samhället var på väg. Om farfar bad en bön och far sjöng Upp till kamp, vad skulle den nya generationen tro på?

Hoten gör sig synliga
Några fick det bra – villa, Volvo och vovve – lite aktier och en god förtjänst här huset såldes. Några kunde resa till New York och konsumera, andra fick nöja sig med en tur till Ullared. Och nu, när köp-och-släng-kulturen har rått ett tag, finns en vilsenhet. Var allt detta materiella helt fel? Är det jag som orsakar klimatförändringen? Kommer till på köpet en massa människor hit och gör anspråk på våra sociala skyddsnät? Hoten blir allt konkretare och människor söker sig till de enkla lösningarna.

Enklare att tycka än att veta?
Den materiella och sekulariserade tillvaro vi vant oss vid i Sverige har lämnat oss ensamma med de existentiella frågorna. Medieutbudet lockar med tidsfördriv och ”gilla”-knappar. Hellre än att lära oss något, fångar vi upp diverse mediala tyckarbubblor som blir små drev mot vem som helst som råkar hamna i onåd. I denna brytningstid försöker några ta ansvar, medan andra vägrar se sin egen roll i helheten. Greta och hennes miljoner följare, som stigit fram som en reaktion på hur de uppfattar att företag och politiker sviker möts nu av en egen motreaktion. Det är ytterst en kamp om vilken sanning som ska gälla.

Demokratins spelregler
Och bland alla dessa delfrågor finns demokratins framtid. Några krafter ser demokratin som ett sätt att ”ta makten”, medan andra ser de egna mandaten som ett förtroende från väljarna att företräda dem. Om 51% alltid ska bestämma över de 49%:en i alla frågor får vi snabbt majoritetens diktatur. Det är det motsägelsefulla i demokratin att den alltid måste hanteras som ett sätt att respektera motståndarsidan. Ungefär som reglerna på en fotbollsplan innebär att båda lagen ställer upp på de gemensamma reglerna. Inget lag ställer upp med 14 spelare och två egna bollar. Demokratins spelregler, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet måste respekteras. Då kan samtal föras på ett konkret sätt. När någon vill vinna matchen genom att tumma på de gemensamma reglerna har de diskvalificerat sig själva.

Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Den sista sucken?

Det går inte att undvika att kommentera Brexit. I flera år har britterna försökt hantera det oväntade folkomröstningsresultatet, som innebar att landet ska lämna EU. Brexitförespråkarna tycks framför allt fokusera på en misstro mot byråkratin i EU och delvis mot det politiska systemet som sådant. Det finns säkert britter som inte känner sig sedda och involverade i det samhälle som vuxit fram de senaste decennierna. Men frågan är om nationalisterna kommer att kunna få ett avgörande inflytande på utvecklingen.

Prioritering hos trump
Det fastnade i mitt minne att den förste europeiske politiker trump bjöd in till Vita Huset när han blivit president var Nigel Farage, frontfigur i UKIP, som fångade upp det breda missnöjet mot EU och i högsta grad bidrog till folkomröstningens utfall. Att trump valde att träffa Farage innan han träffade Merkel, May eller någon annan av de europeiska ledarna tyder på att de båda herrarna har något gemensamt, som vi bara kan gissa oss till.

Motsägelse
Steve Bannon, som hade alla möjliga informella och formella funktioner i trumpadministrationen de första åren, har aviserat att han vill stärka de högernationalistiska rörelserna i Europa. Det är illavarslande, naturligtvis, men samtidigt ska hans förmåga inte överskattas. Det som kännetecknar de nationalistiska partierna i Europa är ju just att de är nationalister. Samarbete med andra nationalister kan möjligen etableras på toppnivå mellan olika ledare som ser nyttan med att samordna aktiviteter. Men de stödtrupper och väljare nationalisterna vänder sig till ser ju primärt den egna nationens intressen och särart som det som ska främjas. Det ligger en inbyggd motsägelse i en paneuropeisk nationalism.

Europa är inte USA
Att en amerikan ska förstå att Europa fortfarande är splittrat är kanske inte så självklart. USAs delstater är olika, men man är mycket stolt över sin flagga och sina trupper oavsett var man bor i det stora landet. I Europa ser det mycket annorlunda ut. När jag bodde i dåvarande Västtyskland på 80-talet och rörde mig mellan delstaterna blev det tydligt att identiteten hos tyskarna primärt låg på delstatsnivå. Man var stolt schwabe, man var från Bayern eller Hamburg. Till denna identitet hör dialektala skillnader, religiös tillhörighet (katoliker i söder, protestanter i norr) och mycket annat.

En omöjlighet
Och det är INOM ett land. I Europa finns drygt 30 olika länder, merparten medlemmar i EU, men alla med sitt språk, sin kultur, sina referenser. Att få dessa folk att samarbeta – dessutom ur ett nationalistiskt perspektiv – är rimligen helt dödsdömt. I Storbritannien finns skottar, walesare, folk från Nordirland och engelsmän. Inte ens i det landet lär Bannon och hans strateger lyckas samla en gräsrotsrörelse av nationalister – hur det skulle gå till på Europanivå är ännu svårare att se.

Samordning och effektivitet
Slutsatsen blir att att om demokrater och sansade politiker inte faller för frestelsen att lägga sig på populisternas argumentationsnivå kommer majoriteten av Europas folk att mer och mer vilja samarbeta, eftersom de ser vitsen med samordning. Istället för att varje land lägger resurser på samma sak, kan vi hjälpas åt att skapa många funktioner, vi kan skapa lagar, regler och underlätta livet för en halv miljard människor. Avgörande är naturligtvis att rättsväsendet står fritt från politisk kontroll och att det finns plats för fristående media och en generell respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Här måste EU bli tydligare om vad som gäller.

Den sista sucken
Brexit blir i det långa perspektivet trots allt en parentes, en sista suck från ett gammalt system, som utgick från nationalstatens gränser, härskare, armé och folk. Om vi låter bli att uppröras över detaljrapporteringen i media kring hur klantigt Underhuset i London hanterar situationen kan vi om några år se hur förnuftet segrade och trump, Farage, Bannon och de andra inte längre har något avgörande inflytande på utvecklingen. EU-valet i maj handlar om valet mellan fred eller konflikt i Europa. Rimligen vill de flesta ha en fredlig utveckling, som värnar det öppna, toleranta samhället.

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Kloka tankar på bokmässan

Bokmässan är inte bara hundratals bokförlag, som visar upp sina böcker och ibland sina författare. Den är inte bara boksignering och kändisvimmel. Den är också de många givande samtalen, presentationerna och intelligenta reflexionerna i och om vår samtid, ofta speglade i en fiktiv eller verklig dåtid. Under rubriken ”Får alla verkligen vara med?” hade Hanaholmens kulturcentrum bjudit in tre personer att mot bakgrund av sina aktuella böcker samtala om hur vi kan förhålla oss till dagens utmaningar.

Lockande
Jag tänkte det kan vara intressant att få den finlandssvenska synen på det som utvecklas i Sverige av protektionism, främlingsfientlighet och tyckarkultur på bekostnad av fakta och vetenskap. De tre kvinnorna på scenen visade sig ha mycket att bidra med och den avsatta tiden för samtalet kändes tyvärr lite för kort. Först skulle ju de aktuella böckerna presenteras, ”Alma en roman” av Merete Mazzarella, samt ”Scandorama” av Hannele Michaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald. (Se längre ner om dessa verk).

Kvinnlig pionjär
Böckerna gav förvisso en bra inramning till det fortsatta samtalet. Alma Söderhjelm, den första kvinnliga professorn i Finland, en pionjär och gränsbrytare, som stred för ett av Tsarryssland oberoende Finland, som sökte dispens för att som kvinna studera vid universitetet, som på flera plan banade väg för den rörelse som senare lyckades ge kvinnor rösträtt och en rimligare ställning i samhället. Det hade varit intressant att få höra mer från Merete Mazzarella om vem hon tror är vår tids Alma Söderhjelm. Vem är det som på motsvarande sätt banar väg för nästa generation av förkämpar för lika människovärde?

Dystopi – vi och dom draget till sin spets
Ännu mer näraliggande vår tids utmaningar är boken Scandorama – som kort beskrivs nedan – där en dystopisk framtid, förstärkt av en grafisk berättarstil, hjälper oss att se vilka faror som hotar. Kanske hur vårt behov av ständig mätning, ständig jämförelse och ständiga gillanden lägger grunden för ett samhälle som sorterar människor i nyttiga och onyttiga.

Kämpar för en humanare asylpolitik
När väl böckerna var presenterade och kort diskuterade blev det tid för författarnas reflexioner kring vår samtid. Det visade sig att Merete Mazzarella nyligen varit aktiv i en brevkampanj till Finlands statsminister med krav på en mänskligare asylpolitik. 750 personer hade skrivit personliga och olika brev till statsministern, som dock inte hade svarat själv på breven utan skickat dem vidare till inrikesministern. Merete Mazzarellas iakttagelse kring detta var att ”så hade nog inte Sveriges statsminister agerat”. Hon anade att det i Finland finns ett aningen mer auktoritärt ledarskap, medan vi i Sverige fortfarande värnar en direktkontakt mellan styrande och styrda. Löfvén hade nog sett till att breven hade blivit besvarade, trodde Merete Mazzarella.

Kulturen har en viktig roll
Hannele Michaela Taivassalo funderade å sin sida över konstens och kulturens roll i det samhälle som nu växer fram. Hon hoppades självklart att Scandorama-dystopin ska fungera tankeväckande och avskräckande, samtidigt som hon, som jag fattade det, uttryckte vikten av att konsten och kulturen agerar spjutspets för hur samhället ska utvecklas. Alla tre på scenen formulerade därefter kloka synpunkter om risken med att passivt förhålla sig till de opinioner som vill värna gränser, stänga våra samhällen och dela in människor i ett inkluderande vi och ett avståndstagande ni.

Kloka tankar från scenen
Utan att kunna återge exakt vem som sa vad – här några viktiga synpunkter: När det talas om att stänga gränserna innebär det också ett sätt för personerna innanför gränsen att slippa se eller beröras av människor utanför. Ett slags avskärmning, där gränsen hjälper till att hålla det oönskade borta. Det vi slipper se finns inte. (Ungefär som ett tiggeriförbud gör att vi slipper se fattigdom och utsatthet). Man talade också om den polarisering i ett vi och ett ni som allt starkare får fäste i debatten. Och hur de som hela tiden gör denna indelning sällan har faktiska lösningar på problemen, utan nöjer sig med att göra denna indelning i innanförskap och utanförskap. Det stora hotet är inte främlingsfientligheten, sades det, utan att alla vi andra nöjer oss med att passivt iaktta och acceptera förändringar av åsikter, beteenden och samhälle. Jag kan bara hålla med.

Hoppas på fortsättning
Just som samtalet började bli intressant var det dags att runda av. Det hade varit intressant med fler jämförelser mellan Sverige och Finland och fler synpunkter just ur en icke-rikssvensk position. Det är ju när vi lyckas objektivisera bilden av oss själva som vi lär oss något. Hoppas att någon organisation fångar upp idén att göra något liknande. Min rekommendation är kanske att välja en aningen tydligare rubrik – det är inte lätt, men är värt en extra ansträngning. Globaliseringens motkrafter som tar sin utgångspunkt i fördomar och förenklade budskap behöver synliggöras samtidigt som globaliseringens negativa konsekvenser också behöver belysas, särskilt när det gäller ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighetens konsekvenser för miljö, klimat och välståndsutveckling.

Kort om böckerna – klippt från nätet

” Scandorama är en framtida skandinavisk dystopi. En plats man vill ska vara perfekt, en elitstat inom stängda gränser. Stohome är rent, ljuset klart men på andra sidan viken finns Helsingy City, nedgånget och ruffigt. I spillrorna av staden finns de spillror av mänskligheten som egentligen inte ryms i Scandorama, de missanpassade. Miskatt är en av dem, en Homo Felinus: genkorsning mellan kvinna och katt. Hennes enda chans är att bli ett naket och smutsigt experiment, annars väntar deportering.Hannele Mikaela Taivassalos dystopiska berättelse om antihjältinnan Miskatt och det välskötta men främlingsfientliga Scandorama är en stark kritik mot det rådande samhällsklimatet där de som saknar identitet inte har rätt att finnas till. ”
https://www.adlibris.com/se/bok/scandorama-9789523331051

Merete Mazzarella om Alma Söderhjelm:
” Alma Söderhjelm har fängslat mig i decennier, jag har identifierat mig både med hennes roll som ”tvålänning”, en person som känt sig hemma både i Sverige och Finland – och med hennes ambivalens, inte minst med hennes ambivalens inför det akademiska skrivandet.  Med sin förmåga att iscensätta sig, göra sig själv till ett brand ter hon sig utomordentligt nutida. Jag brukar tänka på hur hon som njöt av att bli fotograferad skulle ha älskat att uppträda i teve. 
Den här boken är en roman, men en roman som flitigt lånar Almas egna ord ur brev och dagböcker och framförallt ur de fem ibland väl mångordiga men alltid vitala memoarböckerna som hon gav ut mellan 1929 och 1938. Jag har också haft utomordentligt stort utbyte av Marja Engmans doktorsavhandling Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996) och av Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013).”

Alma

Det är sant att det inte stämmer

– ”Det är sant”, säger Jimmie Åkesson i Skavlan en knapp vecka efter valet när han får frågor om partistrategen Mattias Karlssons appell på Facebook.  Karlsson skrev ett  upprop som bl.a. innehåller raderna ”… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Mer av konflikt
Det är sant, säger Åkesson. Han vill segra eller dö. Nationen och kulturen är hotad och nu handlar det för SD om att segra eller dö. När det för övriga partier nu handlar om att ta ansvar för Sverige och för att Sverige får en regering som kan styra landet för allas bästa (även framtidens medborgare) väljer Åkessons bunkergäng att elda på för mer av motsättningar, mer av konflikt och mer av strid. Karlssons text är intressant att läsa för att förstå hur SD tänker.

Vad som helst, men inte ansvar
Han börjar med att fastslå att analyser ska göras, SD:s ”strategier och politiska vapen kommer att slipas, förfinas och effektiviseras”. Det finns ingen samarbetsvilja, helt klart. Karlsson är gruppledare för SD i Riksdagen och är i det här läget en nyckelperson för att förhandla fram en regeringslösning, som har förutsättningar att kunna sitta kvar mandatperioden ut. Istället för att signalera någon invit till möjliga samarbetspartner handlar Karlssons budskap om att slipa vapen och att förfina och effektivisera dem. Ett märkligt sätt att söka samarbete, minst sagt.

De utländska fogdarna – vad hette de?
I Karlssons text kommer sedan ett mycket märkligt stycke, där han beskriver hur Sverige varit ockuperat, hur utländska fogdar (!) förtryckt befolkningen och att ”vi stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.” Jaha. Jag som trodde att Sverige haft fred i mer än 200 år och att det är det som är det unika med vårt land. ”Det är sant”, bekräftar Åkesson hos Skavlan, som svar på appellen ”Segra eller dö”. Jag börjar undra om Poltava ligger i Östergötland.

Folkuppror under enväldet?
Karlsson påstår sedan att vi alltid har gjort motstånd, rest oss och segrat mot alla odds. Nja, helt sant är ju inte detta. De folkuppror Karlsson möjligen tänker på hade inget utrymme under enväldestiden på Karl XII:s tid. Och är det Dacke han tänker på så gick det ju sådär för denne folkhjälte. Kanske tänker Karlsson på de gånger vi lyckats vända någon final i hockey-VM till vinst.

Stridsmoral och lockrop ut i sörjan
Kortsiktigt tappar SD i trovärdighet (som de inte bryr sig om i alla fall). Långsiktigt planterar de idén om ett ideologiskt krig som måste föras för att ”rädda vår kultur och nation”. Som dörröppnare för våldsbenägna rörelser agerar man naturligtvis väldigt rationellt. Möjligen handlar hela texten om att behålla kampviljan hos aktivistiska stödtrupperna i de egna leden och längre ut i den bruna sörjan.Och skicka signaler om att kampen ska föras på flera plan.

Konflikterna måste hållas levande
Kostymklädda våldsromantiker som talar om äldreomsorg (som om de brydde sig) och problem så att folk känner igen sig är naturligtvis svårare att avfärda än de som kämpar på gatorna för sin sak. Intressant är att de så sällan talar om lösningar. Det är ständigt problemen och konflikterna som står i fokus. Detaljer svarar Åkesson ofta att han inte vet så mycket om. Men då och då talar de klarspråk om sin verkliga ideologi, om drömmen om ett icke-liberalt samhälle. I längden blir det förstås jobbigt att låtsas stå för något annat än det man verkligen vill. Fake ideologi skaver naturligtvis. Mycket rimligt att det är hos Skavlan fasaden rämnar…

Egna fake news blir bra exempel på bristande tillit
”Det är sant”, sa Åkesson till Skavlan. Det kändes säkert skönt att säga det. Att hela argumentationen bygger på en idé om att Sverige varit ockuperat och att en liten skara patrioter nu ska upprepa historiens bortglömda offervilja får väl räknas till fake-avdelningen. Som de naturligtvis i god trump-anda kommer att hänvisa till. De egenfabricerade förvanskningarna blir så småningom exempel på hur man ”inte kan lita på någon längre…”.

Nog om irrelevanta dumheter. Nu måste vi prata framtid, klimatfrågan och väsentligheter.