Våra drömmars stad

Idag passerade jag Rymdtorget i Bergsjön på väg till ett möte med tjänstemän i göteborgsprojektet Utveckling NordOst (som jag återkommer till i sinom tid). Jag hade förträngt hur torget såg ut och det var kanske därför som intrycket blev så starkt.

Vattenstadens fördelar
Varje plats har sin själ, en kombination av positiv eller negativ upplevelse, trivsel, resonans och historia. När arkitekterna varit skickliga förstärker de platsens själ när de gestaltar rummet, husen, torget, gatorna, grönskan, proportionerna… Alla vet för alla har känt detta subtila – en plats man känner en särskild koppling till, något som gör att man dröjer sig kvar. Städer med mycket omgivande vatten har denna dimension gratis, vi trivs intuitivt vid vatten, slår oss gärna ner i strandkanten, känner brisen, lockelsen. Personligen har jag några sådana favoritplatser där jag gärna stannar till, slår mig ner, känner in. På flera sätt är det dessa intryck Centrala Älvstaden borde ta fasta på – staden vid vattnet – och möjliggöra spontana möten och välbefinnande nära vattnet.

Torgskräck
Men nu var det Rymdtorget i Bergsjön, platsen mellan spårvagnshållplatsen och närmaste huskroppar. Säkerligen korrekta proportioner mellan husens längd och höjd. Säkert väl tilltagna torgytor. Flera väl tilltagna, vackra, runda skulpturer som gjorda för att sitta på. Men vem ska sitta där och varför? Platsen känns livlös.

Plats för liv
Vad avgör om vi trivs på en plats eller inte? Lär man ut det på arkitektutbildningen på Chalmers? Hur skapas glädje och liv på en plats. Vad får barn att vilja leka, vuxna att vilja mötas, ungdomar att stämma träff… Är det inte detta som är centralt för funktionen torg?

Människan över naturen
Jag frågade mig retoriskt vem det kunde tänkas vara som nöjt såg ut över torget och jublade – Yes ! Detta blev finare än jag vågade hoppas ! Vilken fin plats ! ……
Torget ser ut som det gör eftersom vi sedan några decennier lärt oss att människan står över naturen. Att det industriellt skapade är frikopplat från vår livssfär. Vart det tänket leder oss blir bara tydligare och tydligare. Vi slösar på naturens skafferi som aldrig förr, föröder ekosystemen och beter oss hänsynslöst på global nivå….
En gräsmatta för all del, med fotbollsmål modell handbollsstorlek och avskärmningar som såg ganska OK ut. Det såg ut som gräsplätten tillkommit efter att torget gestaltats.

Hållbar Stadsutveckling
Tomheten på torget illustrerar för mig vikten av att utgå från verksamhetsidéer, människors förmågor och önskningar. Att formen (orkestern) måste ackompanjera innehållet (vokalisten). Och inte tvärtom. Rymdtorget visar vad som händer när en gemensam yta skapas utan att först fånga upp de förväntningar och drömmar människor har som ska vistas där. Hållbar Stadsutveckling handlar om att vända på perspektivet och sätta människors drömmar före den slutliga gestaltningen.

Ideologi och omständigheter

1900-talets utveckling har lett oss fel. Vi trodde att en snabb välfärdsökning, följd av hyperkonsumtion och spekulationsekonomi skulle leda till en evig och jämlik tillväxtspiral där alla skulle bli vinnare. Så fel vi hade.

Karta och kompass
När vi nu diskuterar i vilken riktning, hur snabbt och med vilka metoder samhället ska ställas om är det väsentligt att förstå vilka delar av det nuvarande samhället som kan bestå och vilka delar som måste förändras. Samtidigt som vi analyserar och utvecklar konkreta modeller för ett långsiktigt hållbart samhälle, behöver vi en orienteringskarta och en kompass. Så att vi inte går vilse igen.

Ideologi
Om eller när dagens konkurrens- och tävlingssamhälle ska ersättas med ett samarbetssamhälle för att bättre ta till vara synergier i våra gemensamma ansträngningar kommer vi att behöva en vägledning på principiell nivå. Det kommer att bli nödvändigt att utarbeta olika idemässiga plattformar som dels kan vägas mot varandra, dels utgöra tillfälliga stöd i arbetet att skapa ett annat samhälle.

Några nya förutsättningar
Svårigheten ligger i att både behålla det som är värdefullt och fungerande i dagens samhälle och att samtidigt skapa nya fundament som konkurrerar med det nuvarande. Det är en stor omställning av näringslivet som väntar. Varje företag måste fråga sig hur affärsidén och affärsplanen står sig i relation till helt nya förutsättningar:
- en nerväxlad global tillväxttakt
- en begränsad tillgång till högvärdig fossil energi
- en ökad konkurrens om strategiska råvaror
- allt mer påtagliga effekter av klimatförändringarna
- allt tydligare konsumenttryck med efterfrågan på justa produkter och tjänster
- en möjlig global finanskris i liten eller stor skala
- en ökad konkurrens från framför allt BRIC-länderna.

Organisk och gemensam förändring
Att bygga helt nya institutioner kan bli nödvändigt. Det helt avgörande är att tillräckligt många vill se en förändring, och att denna förändring växer fram organiskt ur ett kollektivt medvetande och en ömsesidig respekt för olika behov.
Ansvaret är allas och vars och ens.

Samtidiga synvändor

Den senaste tiden har jag kunnat närvara på ett stort antal seminarier och föredrag. Det går att se ett mönster i de budskap som nu framträder. Budskapen är påfallande lika och påfallande nyorienterande. Vad är det som händer just nu?

Chalmers-professorn
Greg Morrison, professor vid Chalmers Tekniska högskola deltog i ett seminarium som handlade om en tillbakablick under rubriken Stockholm +40, dvs 40 år efter den konferens 1972 som i Stockholm satte fingret på miljöfrågorna för första gången. Greg sa: ”Vad vill jag som medmänniska?” som svar på frågan vad som kan vara viktigast i vår tid. Det ligger något mycket hoppfullt i detta. Istället för traditionell teknik- eller mätbarhetsfixering betonar han de inre drivkrafterna hos var och en i relation till omgivningen.

Harward-professorn
Ekonomerna vid Harward brukar anses världsledande. Här lanserar nu professor Michael E Porter ett nytt begrepp för framtidens kapitalism: Shared Values. Han förtydligar: Companies must take the lead in bringing business and society back together. Dvs ungefär: Företagen måste ta ledningen när det gäller att återförena näringslivet med samhället. Han menar att företagen har fastnat i ett perifert CSR-tänkande istället för som ett kärnvärde. Företagens framgång hänger ihop med sociala framsteg, hävdar han. Är detta brukssamhällenas återkomst?

Opinionsbildaren och författaren
Anders Wijkman, som varit EU-parlamentariker i 10 år och där framgångsrikt satt fokus på många miljö- och hållbarhetsfrågor, har återvänt till Sverige och verkar nu i flera centrala sammanhang. Jag hade tillfälle att lyssna till Anders häromdagen och han beskrev en annan intressant synvända, som håller på att få fäste i vida kretsar, både hos näringslivsföreträdare och politiker. Istället för ett producentfokus i industrin där vinsten genereras ur produktivitet per volym, kommer nu ett nyttjandefokus. Nyttjandet inkluderar driftsfasen och livscykelkostnaden där vinsten uppkommer ur ett helhetsperspektiv, med produktion, livslängd, driftsäkerhet och kundnöjdhet inkluderade. Anders tog exemplet med den 50-procentiga resursbesparing som sker om vi förlänger varje såld PC:s livslängd med ett år.

Förvaltningschefen
Tillträdande chefen för Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, Agneta Hammer talade på ett seminarium om stress och stadsbyggnad häromdagen. Några av nyckelorden i hennes budskap var tvärsektoriellt, lyhört, medborgarinitiativ, experimentell, nya idéer, unga människor behöver lösningar. En förvaltningschef som talar förändring!

Hoppfullt
Med dessa fyra tydliga exempel hämtade från föredrag denna vecka och en artikel publicerad förra året i Harward Business Review går det att dra slutsatsen att något händer. Ett mänskligare, mer inkluderande sätt att organisera företag och samhälle tar form och tar sig snarlika uttryck i de formuleringar som används. Vad är det om inte hoppfullt?

 

Isens visdom

Den 25 april besökte Angaangaq Angakkorsuaq Göteborg för att medverka i ett seminarium på Handelshögskolan. Angaangaq är eskimå och shaman från Kalaallit Nunaatfolket, tillika bärare av Qilaut (vindtrumma).

Uppåt väggarna
Att vi har mycket att lära av naturfolken och ursprungsbefolkningarna när det gäller att leva i harmoni med naturens förutsättningar inser vi nog lite till mans. På Grönland lever människor nära isen och har månghundraårig nedärvd kunskap om klimatet. Angaangaq berättar att redan i januari 1963 kunde de konstatera att klimatet höll på att förändras. När de stod vid en 1,5 km hög isvägg för att traditionsenligt utföra en ceremoni såg de att vatten sipprade ner för bergväggen. Det var 35 minusgrader och på denna plats hade aldrig förr vatten runnit nerför isväggen.

”Isen måste smälta i människors hjärtan”
Angaangaq har flera budskap till oss. Han har besökt 58 länder och berättat det han vet, men halvt uppgivet konstaterar han att ingen tycks lyssna. Ingen ändrar sin politik.  Ni är själva lösningen, säger han och får oss att förstå att vi har något att lära. ”Isen måste smälta i människors hjärtan så att de kan använda sin kunskap.” Och ”Det största avståndet är från människans hjärna till hennes hjärta”.

1 på 150000
Angaangaq påminner oss om att det finns 150000 miljöorganisationer runt om i världen, men bara en värld. Man kan fråga sig om vi verkligen använder vår kunskap på ett klokt sätt, frågar han retoriskt.

En inre balans är nödvändig
”Mänskligheten har inte vuxit mentalt”, säger Angaangaq. Vi är inte i balans, vi måste ha en jämvikt. Vi saknar en balans mellan kropp, själ och ande; our body, our mind and our spirit.

Använd din visdom!
Så, gå hem och använd din visdom!, uppmanar han oss.  Och så enkelt är det naturligtvis. Alla lösningar finns och vi vet egentligen vad som måste göras. Lite märkligt är det att en eskimå ska resa hela vägen till Sverige för att uppmana oss att göra det vi redan vet.

Anm. Arrangör av seminariet var Gröna Korset i Sverige, som ingår i Green Cross International. Talare var även Björn Lindberg, språkrör för Grön Ungdom och Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, nu miljödebattör, författare m.m.
Länk http://green-cross.se .

Samhället som ett excelark

Frågeställningar kan diskuteras på flera olika nivåer. I detta inlägg lyfter jag blicken för att se ett generellt mönster i hur vi organiserat samhället och vilka konsekvenser det får.

Excellent ?
Städer och kommuner, dvs en stor del av det vi har nytta av i samhället i form av gemensamma resurser, organiseras – skulle man kunna hävda – som ett excel-ark. Planering, budget, resultat och dito uppföljning, resurstilldelning, avvägning och beslutsprocesser kan plottas in i ett gigantiskt strukturellt excel-ark, där enskildheterna ryms i en cell. Cellen blir den frihetsgrad som återstår och blir därmed vår tids virtuella fängelse.

Perspektiv
I valet mellan logiska och kreativa processer har ”förnuftet” fått förtur. Mätbarheten och ekonomiska mål och medel har satt gränser för vad som ska åstadkommas. Begrepp som budgetdisciplin och utgiftstak dominerar debatten. Inte kriterieutveckling, behovsanpassning eller synergier. Staden och samhället reducerar sig självt till en prognos, där besluten primärt handlar om ekonomiska resurser och inte om att kartlägga någon slags behovsdynamik eller dialog med medborgarna.

Återvändsgränden
Samhällsutvecklingen i stort bygger på rationella val. Hela industrialismens framväxt vilar på en mekanistisk grundsyn som i sin tur lett till linjära, förment förutsägbara utvecklingssteg. Fascinationen inför naturvetenskapens landvinningar har gjort att vi reducerat naturen, världen och människan till något fysiskt/mekaniskt. Som yttersta konsekvens ser vi nu hur denna världsbild hotar hela planetens jämvikt. Människan står inte över naturen – vi är en del av den och samhällen vi skapar måste istället utgå från relationen vi har till andra människor, till allt levande och en konsekvent kretsloppstanke.

Barnen
Allra sorgligast är hur det rådande synsättet drabbar barnen. Istället för att erbjuda en framtidsinriktad uppväxt och skolgång, där omtanke, värme och medmänsklighet blir bärande teman, har skolan fastnat i mätbarheter, betygsfokus och institutionalisering. Skolan har blivit en del av kommunens excel-ark. Istället för att vara en tummelplats för växande barn och spontan kreativitet är formella strukturer som IUP (digitalt registrerade utvecklingsplaner på individnivå) och styrande beslut om resurstilldelning det primära. Istället för att erbjuda våra viktiga pedagoger kompetensbejakande processer sätts de att administrera och dokumentera sitt arbete.

Mobbning
Och skulle ett barn mobbas i skolans värld blir skolsystemets ryggmärgsreflex att formellt försvara sitt agerande på juridikens planhalva, inte på någon mänsklig sådan.
Fortsätter vi på den vägen har vi snart ett mycket kallt samhälle, där vissa av oss exkluderas och där barn hamnar i kläm. Vill vi verkligen detta? Det finnas andra sätt att organisera våra gemensamma skattefinansierade nyttigheter.

Planera för omställning

Jag har just läst Björn Forsbergs bok ”Omställningens tid” (Karneval förlag) och måste erkänna att han lyckas sätta fingret på ett antal viktiga frågor, som hela samhället måste vara berett att hantera inom en snar framtid. Oavsett om den inträffar eller ej, måste vi ha en mental beredskap för en stor omställning.

Nu gällande principer
Vårt nuvarande samhälle bygger på ett antal felaktiga principer. ”Energi av hög kvalitet finns i överflöd och till lågt pris.” ”Vi har näst intill oändlig tillgång till råvaror, metaller och kritiska grundämnen.” ”Effekterna av att sprida restprodukter i luft och vatten får framtida generationer ta hand om.” ”Globala orättvisor när det gäller människors livsvillkor är inget att göra åt.” ”Vi tror på en evig tillväxt.” Osv…

Prognoser med många okända variabler
När nu peak oil och peak economy tycks sammanfalla i ett peak everything händer egendomliga ting. Gamla prognoser stämmer inte. Linjära förutsägelser är inte längre rimliga. Alltför många parametrar ändras var för sig och sammanlänkat. Hur ska spåkulornas herrar i sina finanspalats nu åstadkomma sina säkra prognoser? När ingenting längre är säkert.

Tilliten som samhällets fundament
Om jag får ett mynt i min hand, där myntet har en kungabild, kan jag räkna med att denne kung garanterar myntets giltighet och värde. Jag växlar in mina tillgångar i mynt, litar på myntet och på att alla andra gör detsamma. Fast nuförtiden är det ett kontoutdrag som visar mina tillgångar, men det är fortfarande tilliten som är fundamentet. Utan tillit, ingen ekonomi.

Vad händer om dollarn faller i värde?
Det finns en mängd tänkbara händelser i kölvattnet på dagens krishantering. Att tilltron till de stora valutorna upphör. Att t.ex. dollarns värde halveras. Att flera länder samtidigt inte längre förmår låna upp miljardbelopp till driften. Det förs antagligen diskussioner i slutna rum i finanspalatsen, men troligen vill ingen skapa oro i offentligheten. Samtidigt måste samhället, näringslivet, bankerna, småspararna – vi alla – fundera på Plan B, Plan C och Plan D. Hur gör vi när flera saker inträffar samtidigt och som eventuellt vänder upp-och-ner på dagens spelplan? Kan vi gardera oss?  Mentalt? Praktiskt?

Lokalsamhällets återkomst
Björn Forsberg är inne på att det blir lokalsamhället som visar på vägen framåt. Där människor samarbetar för gemensamma nyttigheter och hjälps åt. Så som vi egentligen alltid gjort, men tappat bort när hel- och halvfabrikaten, verklighetsflykten och överkonsumtionen lockat oss att tro att människan står över alla naturens lagar. Och frågan blir: vad har vi för alternativ när samhället som vi känt det spårar ur?

Social oro
Det vi ser på TV från Grekland, som ju nu sliter med åtstramningar och nedskärningar, oroar naturligtvis. Kommer vi i vårt land att kunna hantera en allvarlig kris lika hedersvärt som japanerna hjälptes åt efter sitt Fukushima? Eller står striden om Avenyn än en gång mellan ridande polis och stenkastande demonstranter? Hur förebygger vi den spänning och den urladdning som riskerar att komma i kölvattnet på ett error-meddelande från Riksbankens servrar? Det är hög tid att planera för flera scenarier.

Tid för omställning

Det är stora utamningar som väntar samhället när vi ställs inför faktum: att gå från högenergi- till lågenergisamhälle, att hantera peak oil och egentligen peak everything och klara att backa ut ur de återvändsgränder den globala spekulationsekonomin orsakat.

Peak Oil
I hundratals miljoner år har växtrester ackumulerats i jordskorpan och under tryck omformats till olja. Under några decennier har vi lyckats pumpa upp hälften av all lagrad olja. Vi har hälften kvar. Samtidigt ökar efterfrågan stadigt när alla jordens länder utvecklar sina samhällen. Vi är med full fart på väg in i en global bristsituation. Hur kommer den att hanteras?

Peak Everything
Jordens resurser är ändliga. Det är inte bara oljan som blir en bristvara, vi har att hantera bland annat fosforbrist som är kritisk för jordbruket, brist på vissa ädelmetaller, som bland annat behövs för solcellsproduktion och brist på litium som behövs till batterier och många andra exempel. ”Marknaden löser alla problem”, hävdar de mest cyniska ekonomerna. Men till vilket socialt pris ?

Omställningen
Omställningsrörelsen, som också kallas transitionrörelsen, är en intressant gräsrotsrörelse som vill starta förändringsprocesser ur det lokala perspektivet, eftersom ett lågenergisamhälle också innebär att mycket mer av samhällets funktioner måste lösas lokalt och regionalt. Avgörande är att skapa grundvalar för de processer som skapar delaktighet och verklig demokrati.

Omfördelning
Anledningen är att omställningen med nödvändighet kommer att innebära omfördelning. Och ska omfördelningen ske på ett av flertalet accepterat sätt måste flertalet känna delaktighet. Alternativet riskerar att landa i någon form av polisstat eller anarki. Och det är hög tid att börja utforska hur vi ska klara utmaningen på relativt kort tid.

Brobyggande: Interreligiöst Center

Igår invigdes Interreligiöst center i Göteborg, en plats där Göteborgs olika religioner kan mötas. Centret är ett initiaitv som stöds av Göteborgs Stad och som i sig bär på en hoppfull idé om samtalet och mötet som det som kan bygga broar mellan människor och bära in i framtiden.

Högtidliga tal
Ordföranden i Göteborgs Interreligiösa Råd, Peter Borenstein, rabbin, invigningstalar och gläds åt den fotoutställning som samtidigt presenterades: Heliga Rum, stilrena  bilder av de kyrkorum och andliga rum som finns i ett stort antal i Göteborg. Biskop emeritus Carl Axel Aurelius talar om centret som en motpol till de heliga rummen. Centret som en mötesplats för alla religioner, där vi alla har något att lära oss.

Perspektiv
Carl Axel Aurelius påminner i sitt tal om perspektivskillnaden hos de stora religionerna. Att kristendomen är en ”jag”-religion, medan judendom, islam och religionerna i fjärran östen betonar ett ”vi” i form av familjen och kollektivet. Kristendomen bryr sig mycket om individens andliga utveckling, medan de andra religionerna i större utsträckning vänder sig till gemenskapen. Det ligger ingen värdering i detta, utan mer ett konstaterande. Själv kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket av dagens välfärdsegoism som kan ha vuxit fram ur ett onyanserat förhållningssätt till det kristna budskapet.

Unga människor
Glädjande är också att bland patriarker och äldre män rör sig många unga människor, ungdomar som jag uppfattar har en stark önskan att låta sin förankring i någon av religionerna ta sig uttryck i byggande av en stark gemenskapsväv.

Värderingarna
Det kanske allra viktigaste med ett exempel som det Interreligiösa Centret är att de idéutbyten och konkreta arbeten som kan formuleras och formas i detta center tar sitt avstamp i de värderingar människor känner en förankring i. I vår vilsna tid, där hopplöshet och uppgivenhet lätt smyger sig in, är det befriande med en plats för tydliga och överbryggande ställningstaganden och en uttalad respekt för oliktänkande.

Just nu
Varje stadsdel skulle behöva en mötesplats av detta slag, för att kanalisera goda krafter till ett arbete för en gemensam men olika framtid. Inte minst mot bakgrund av den rättegång mot en massmördare som just nu pågår i Oslo.

Länk: http://interreligiosacentret.se/
Länk: http://interreligiosacentret.se/unga-som-tror/

Tre sätt att bygga smart

Byggande är intressant. Dels för att vi alla har en personlig relation till de hus vi vistas i. Dels för att byggandet/boendet står för en tredjedel av vår klimatpåverkan. Det finns andra sätt än de traditionella att bygga ett hus. Här tre tips.

För att låsa in 150 ton CO2
Ett trähus i fyra våningar kan faktiskt lagra 150 ton koldioxid. Det motsvarar cirka 20 svenskars totala CO2-utsläpp per år. Att bygga hus i trä har många fördelar, bland annat just för att vi därmed låser in koldioxiden och förhindrar den från att bidra till växthuseffekten. Det finns andra uppenbara fördelar med trähus, som att råvaran växer lokalt och att den relativt låga vikten sparar transportresurser. Trä är dessutom vackert och kan lagra fuktighet på ett utjämnande sätt.

För att hitta byggmaterialet där du står
Ler- och halmhus är ett intressant sätt att bygga hus. En viktig aspekt är att byggmaterialet ofta kan hämtas lokalt. Formgivning med runda väggar och av naturen inspirerade gestaltningar kan ge husen en väldigt personlig prägel. Fördelarna med materialet är att det ofta är mycket billigt och att det inte kräver långa transporter.
En variant är att bygga upp väggen med halmbalar som putsas i flera lager med lerputs. Andra tekniker handlar om lertegel som hanteras på lite olika sätt. Att stampa väggar är en teknik som används i ganska stor utsträckning i Australien.

För att skapa en trivsamt kretslopp
En tredje variant är att bygga ett hus inuti ett stort växthus. Dvs att låta växthuset bli ett extra klimatskal som reglerar temperaturen på ett behagligt sätt. Fördelarna med detta sätt att bygga är att det uppstår mycket användbara ytor för odling av medelhavsfrukter, mycket växter som bidrar till rätt fuktighet och att huset som bebos inte behöver kläs med väderbeständiga ytterytor. Att bo i ett växthus kan låta varmt, men enligt uppgift fungerar det alldeles utmärkt genom att till- och frånluft hanteras på ett intelligent sätt.

Plusenergi
Det viktiga är att vi inser att det går att tänka ”outside the box”. Vi måste inte bygga som vi alltid gjort. Till alla dessa tre exempel kan vi dessutim addera solfångare, solceller och annan teknik som gör huset till ett plusenergihus, dvs ett överskottshus som kan generera mer energi än vad som används. EU vill att alla offentliga hus fr.o.m. 2019 ska vara plusenergihus och att från 2021 alla nybyggda hus i EU ska vara detsamma. För att nå dit är det hög tid att börja testa andra sätt att bygga och bo.

Länkar, mer information och bilder:
www.ecorelief.se – växthus som klimatskal
www.lerbyggeforeningen.se – ler- och halmhus
http://www.a-hus.se/one-tonne-life - A-hus är ett av företagen som bygger hus i trä

Anm. Eftersom Skogsindustrierna (som annars har en utmärkt information om trähus) aktivt lobbar för mer kärnkraft i energisystemet blir det ingen länk till deras trähusinformationssida här.

Vilket ansvar har Telia Sonera?

Hur ska ett statligt företag agera i en diktatur? Uppdrag Granskning visade ikväll ett reportage om Telia Sonera och deras dotterbolag i Viryssland, Azerbadjan och andra odemokratiska länder. När dessa bolag följer de lokala lagarna och hjälper diktaturernas säkerhetstjänster att övervaka medborgarna bryter de mot varje rimlig tolkning av de mänskliga rättigheter vi i Sverige håller så högt. Vad är rimligt? Kan svenska företag agera på något annat sätt?

Avlyssning som vapen
Säkerhetstjänsterna i diktaturerna har full tillgång till realtidsinformation om medborgarna. Ländernas lagar stipulerar att telekomföretag ska tillhandahålla all information som säkerhetstjänsten behöver för att belägga brottslig verksamhet. Avlyssning och övervakning blir effektiva vapen i händerna på regimer som bortser från mänskliga rättigheter. Opposition, rebeller, terroorister – regimer definierar vem som ska övervakas.

Måste telekomföretagen ställa upp?
”Vi följer bara lagen” och ”Om inte vi är här står andra företag på kö för att tjäna pengar”. Invändningarna är synbart logiska och påminner om de argument som lägervakter använde för att försvara sitt beteende som ondskans hantlangare. Men har Telia och de andra bolagen inget alternativ? Måste de gå diktaturens ärenden?

Ansvaret för en rättvis värld
Alla har ett ansvar att bidra till en hållbar, rättvis värld. Statliga företag bör naturligtvis gå före, eftersom de ägs av oss alla. Telia Sonera måste rimligen upprätta alternativa handlingsplaner för att kompensera för de problem som regimernas uppträdanden orsakar och där Telia Sonera blir ”medskyldigt”. En sådan aktivitet skulle kunna vara att skapa en ekonomisk stödfond för personer som anser sig kränkta att söka stöd från, där en oberoende styrelse granskar olika fall och i förekommande fall beviljar ekonomiskt stöd till de personer som råkat illa ut. Ett annat alternativ vore att telekombolagen stödjer lokala NGO:er som arbetar för en fri press, för mänskliga rättigheter osv.

Att bara blunda och låtsas som det regnar (intäkter) är ohederligt och inte värdigt ett svenskt statligt företag 2012.