Cirkulär ekonomi: Delegationens konferens 30 nov – med kommentarer

Den 30 november ägde en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi rum. (Se även nedan en länk till tidigare bloggtext om sådant jag spontant saknade under eventet). Delegationen hade samlat ett dussintal expertgrupper från olika branscher och organisationer som alla bidrog till ett fullspäckat innehåll. Delegationen ska rapportera till regeringen den 1 februari 2022 och konferensen var ett led i det arbetet. Här ett försök till urval och sammanfattning av vad som sades, samt inom parentes mina kommentarer. Detta inlägg är längre än normalt för att få plats med det viktigaste av vad som framkom under cirka 5 timmars konferens.

Inledning av Delegationens ordförande
Ordförande Åsa Domeij inledde med en redogörelse för Delegationens uppdrag, som mycket handlar om att ge regeringen underlag för beslut och handlingsplaner, att identifiera hinder och motverkande styrmedel och att underlätta samverkan mellan initiativ på området. Man har själva valt att prioritera fem områden: plast, design, upphandling, bioekonomi och normförändring. Man betonar gärna styrmedel, som staten kan använda för att underlätta framväxten av Cirkulär Ekonomi (CE). (Därmed blir förslagen lätt ett uttryck för ett top-down-perspektiv, menar jag, medan mycket av innovationskraften i CE kommer att spira ur ett entreprenöriellt initiativtagande, ett slags bottom-up. Kanske är Delegationens Kickstart-projekt ett uttryck för att insikten om svårigheten för myndighetssfären att stå för förändring när statens grunduppdrag är en rättvis, trygg förvaltning och allas lika behandling, min anm).

Systemnivån är avgörande
Peter Stigson från RISE inledde. Han representerade systemperspektivet och berörde språkbruk och definitioner av vad som är återvinningsbart som ett bekymmer och resursägandet som en utmaning. (Men han tog inte upp den övergripande definitionsfrågan för CE. Han tog heller inte upp ägandet som sådant, som ju kraftigt förändras i en tjänstefierad ekonomi. Framför allt nämnde han inte hur förskjutningen av ägandet till att kvarstå hos tillverkaren snabbt förändrar hur alla aktörer behöver se på livslängdsfrågor, kvalitetsfrågor och flerårig garanti, liksom hur affärsmodellerna leder till en förändrad likviditet hos företagen och därmed hur bankerna behöver bli bättre på att värdera företagens prognoser och budgetar. Intäkter per månad är kortsiktigt till nackdel för företag som brukar sälja produkter, men ger på sikt stabilare prognoser över intäktsflödena, min anm).

Kommentarer till en bra översiktsbild på systemnivå
På en ppt-bild (se nedan) visade Stigson hur expertgruppen mejslat ut ett antal faktorer, som har betydelse för systemeffekterna av CE, en bild med rubriken Syfte och fokus. Här nämns ett antal viktiga perspektiv, som absolut har med CE att göra på en systemnivå, och som behöver hitta ansvariga och medverkande aktörer både på den operativa, entreprenöriella nivån och på en systemnivå för att inte ramla mellan stolarna. Staten – Delegationen – behöver precisera rollfördelningen kring dessa delar. Transporter, mätning, spårbarhet och kvalitetsfokus hör till de kritiska faktorerna för att CE ska utvecklas optimalt och i rätt tid.

Ur Peter Stigsons presentation

Internationalisering – men ha inte för bråttom!
Raul Carlsson, likaså verksam på RISE, var därnäst att presentera expertgruppen för Internationell harmonisering. En fråga Carlsson ställde var: Vilken information behöver nästa aktör i värdekedjan för att ta rätt beslut om en produkt? Gruppen lyfte också behovet av gemensamma definitioner och begrepp och tog upp behovet av nya avfallsklassningar som ett exempel. Idag är det inte tillåtet att exportera ”avfall” som egentligen är en resurs för någon annan. Behovet av en internationell standardisering av ”cirkulär potential” för ett material nämndes också, liksom behovet av system för spårbarhet och produktpass. Testbäddar var också något som efterlystes, liksom tvärsektoriella kontakter. (En reflexion från min sida är att det kan vara värdefullt att inte landa i standardiseringar för tidigt. Det är många okända parametrar i omställningen till en cirkulär, transparent samverkansekonomi och det finns befintliga aktörer som har ett egenintresse i att behålla marknadsandelar och inte släppa in nya aktörer, medan detta just ur samhällsperspektiv kan vara det optimala. Inte minst för att invänta och se var de nya mervärdena i det cirkulära flödet uppstår och hur och av vem de ska kapitaliseras och beskattas, min anm).

Normskiftesgruppen – kanske leta efter andra drivkrafter?
Lina K Wiles, från Elis Textil Service (f.d. Berendsen) kom därefter och representerade Normskiftesgruppen. Dagens konsumtion är hårt knuten till de varor som erbjuds. Var sker normförskjutningen? Lina K Wiles lanserade tanken att det sker i nätverken och i mellanrummen mellan strukturerna. Nära hälften av samhällets klimatpåverkan uppstår som en konsekvens av materialflödena, visade hon. Och klimatfrågan är starkt kopplad till hur vi kan frikoppla ekonomin från resursanvändningen genom att använda produkter klokare. Hur får vi människor att snabbt ändra sina beteenden och vilka omständigheter präglar genomgripande förändringar på samhällsnivå – detta var två av frågorna grupper arbetar med. ( Mitt inspel till gruppen får bli att en stark drivkraft på individnivå är att det nya både är och uppfattas vara bättre än den tidigare lösningen. När elektroniska betalningar är enkla och säkra behöver vi inte ständigt se till att vi har kontanter tillgängliga. När musiken finns trådlöst via en app blir det inte lika viktigt att äga en ljudanläggning och hundratals CD-skivor, osv. Det är inte troligt att pekpinnar och ”PK-elitens” värderingar slår igenom, snarare är det en utbredd känsla av att livet blivit lite enklare, lite bättre, som kan bli framgångsrik, min anm).

Textilier – och en kommentar om takten på omställningen
Birgitta Losman, hållbarhetsstrateg på Högskolan i Borås, bidrog så med ett intressant exempel ur en fallstudie kring textilindustrins omställning. Ett konkret förslag var att regeringen beslutar om utsortering av textilt avfall eftersom varje svensk slänger över 9 kg textil per år. Ett annat konkret förslag var att införa ett ”ROT”-avdrag för vård av textilier. Hon nämnde även vikten av att ta upp beteendefrågor i grundskolans hem- och konsumentutbildning. ( I så fall behöver detta även komma in på Lärarhögskolorna, skulle jag vilja tillägga. En annan reflexion som detta avsnitt ledde till från min sida är hur vi på samhällsnivå, på politisk nivå, ska välja ut de omställningssteg som blir optimala. Är det många små steg som gäller eller är det smartare att göra lite större, mer drastiska förändringar? Många tycks tro att smärre justeringar av det nuvarande är tillräckligt. Det tror inte jag. Av tidsskäl kommer de drastiska förändringarna allt närmare, i takt med att icke-besluten om klimatet respektive hoten mot ekosystemen fördröjer omställningen, min anm).

Testbäddar, produktpass, spårbarhet
I det panelsamtal som följde kom ett par intressanta tankar fram. Raul Carlsson betonade entreprenörernas roll, hur viktigt det är att engagemanget tar form och hittar nya affärsmodeller. Han lyfte behovet av testbäddar och värdet av att designers vågar lita på kvaliteten hos redan cirkulerade produkter, produktdelar och material. Här kommer ett system med produktpass och en tydlig spårbarhet in. (Men ingen nämner tanken på att helt förbjuda försäljning av vissa produkter som ett sätt att tvinga fram tjänstefiering och längre livslängd på produkterna, samt att tillverkaren tvingas ta fullt ansvar för sin produkt när den tjänat ut, min anm).

Bioekonomi – i skärningspunkten mellan särintresse och allmändito
Anna Wiberg från organisationen Bioinnovation, tog vid och representerade expertgruppen Bioekonomi i detta sammanhang. Hon räknade upp ett antal branscher som direkt och indirekt arbetar med råvaror och förädling av det som det biologiska kretsloppet ger som resurser. Det handlar om trä, livsmedel, papp, textil och mycket annat. Hur vi använder råvaran är centralt, påpekade Wiberg. (Hon kunde också ha nämnt hur värdet av det som produceras ska fördelas mellan aktörerna, min anm.). Ska byggnader kunna demonteras i framtiden behöver vi redan i byggnationen förbereda för detta. Och ska byggnader och lokaler användas mer flexibelt behöver vissa lagar och regler ses över, t.ex. när det gäller dagsljuskrav, nämnde hon. ( Däremot nämnde hon inte den pågående debatten om hur det dominerande skogsbruket i Sverige idag får allt svårare att benämnas hållbart i takt med att monokulturer och de kortsiktiga uttagen ur skogen riskerar att slå ut den biologiska mångfalden, min anm).

Förpackningar – ett tema för sig
I en kortare presentation om förpackningar beskrev Helen Williams, forskare från Karlstad, hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv på miljöklassningar av förpackningar och att det finns en risk för att förpackningens betydelse blir felvärderad om innehållet i förpackningen går till spillo för att förpackningen haft fel storlek eller inte varit anpassad för optimal hållbarhet för ett livsmedel etc. Det finns ofta flera perspektiv att väga in när förpackningar ska bedömas.

Vatten och Avlopp – från rening till resurs?
Anders Finnson, från Svenskt Vatten, redovisade expertgruppen för Hållbar och cirkulär VA. VA-branschen hanterar samhällets tillflöde av dricksvatten och frånflöde av avloppsvatten och dagvatten via sina reningsverk. Man vill nu betona sin roll i kretsloppet genom att benämna reningsverken resursverk. Det handlar om hur man utvinner biogas, som efter ytterligare rening utgör en bra resurs för transporter och värmeproduktion. Det handlar om hur man tar till vara spillvärme och låter värmen bli en del av fjärrvärmesystem etc. Det handlar också om hur ett renat avloppsvatten kan komma till ny användning i andra processer, samt om att ta till vara fosfor, kväve och kol (P, N, C) ur slammet. Anders Finnson talade även om att regeringen bör iföra en kvotplikt för återföring av reningsverkens fosfor till jordbruket. ( Fosfor och kväve är efterfrågat av jordbruket och reningsverken har ett kvittblivningsproblem, så här finns naturligtvis starka ekonomiska incitament från båda parter. Detta nämndes inte, och heller inte det stora bekymret att med slammet följer även andra ämnen, tungmetaller, kemikalier och hormonstörande ämnen, som vi definitivt inte vill ha in i livsmedelsproduktionen. Denna problematik togs över huvud taget inte upp, min anm).

Metaller och mineraler behöver cirkuleras
Per Storm från EIT Mineraler redovisade nästa expertgrupp, som arbetar med metall- och mineralflöden. Föga förvånande ville gruppen öka brytningen av efterfrågade metaller och samtidigt öka återvinningen för att säkra tillgången på mineral och metaller. Gruppen är relativt nystartad och var inte klar att komma med tydliga förslag, men en detalj fångade jag upp och det är just att avfallslagstiftningen bromsar möjligheten att exportera skrot, som skulle kunna vara en produktionsresurs någon annanstans. i den efterföljande paneldiskussionen framkom att pandemin skapat en större medvetenhet om samhällets sårbarhet, värdet av inhemsk produktion och att digitaliseringen skapar nya möjligheter.

Designerna kommer att styra hur bra detta går
Thomas Nyström redovisade expertgruppen för designprinciper. Flera talare nämnde under dagen hur viktigt det är att produktdesignen inkluderar ett perspektiv, där de cirkulära principerna finns med. Lång livslängd, demonterbarhet, moduläritet osv nämndes, men även att i ett tidigt skede fånga in hur nya affärsmodeller och systemtänkande kan inkluderas i designen så att produkter och dess användning tillsammans blir optimerade utifrån klimat- och miljöperspektiv. Han nämnde även värdebevarandet som en viktig parameter och att digitaliseringen kan minska behovet av fysiska produkter. Men att ett bekymmer kan finnas när nya mjukvaror inte går att ladda ner till äldre produkter. Med exempel från telecomindustrin pekade Nyström även på hur olika industrin och lagstiftaren ser på rimlig produktlivslängd. Avslutningsvis listade han åtta förslag till Delegationen, som dock ännu inte blivit färdigdiskuterade i gruppen. ( Med ord som värdesystem och affärsekosystem har gruppen närmat sig synen att konkurrensekonomin behöver ersättas med en transparent samarbetsekonomi för att fullt ut ta till vara potentialen i CE. Men riktigt så formulerar man sig inte, ännu, min anm).

Industrin vill vara med, men har man kompetensen?
Mats Lundin, programansvarig vid den nationella samverkansnoden SuPr, som står för Sustainable Production, hållbar produktion, och som representerar ett antal industriföretag, myndigheter och organisationer, kom härnäst. Mats Lundin pekade på det gruppen hade identifierat av viktiga funktioner: att ha produktionsprocesser för cirkulerbara material och komponenter, att enas om standardisering och mätbarhet för att cirkularitet ska bli möjlig, samt en riktad utbildningsinsats för industriverksamma för att bredda och fördjupa förståelsen för de cirkulära processernas betydelse och konsekvenser. Industrin är ovan att tänka cirkulärt, medgav Mats Lundin, men pekade samtidigt på behovet av att definitioner av material måste knytas till LCA:er och ett sätt att synliggöra kvalitetsskillnader mellan jungfruligt och cirkulerat material, liksom att de cirkulära processerna ofrånkomligt innebär mer logistik. Att kompetensen och förståelsen hos stora delar av industrins personal behöver förstärkas och utvecklas nämndes också. ( I ärlighetens namn måste väl ändå nämnas att det är helt andra kvalifikationer hos personalen som i decennier har varit mer efterfrågade än hur man förlänger livslängden på produkter. Det har ju snarare handlat om att internt effektivisera och att massproducera, att jaga ören och sekunder i processerna och att göra produkterna ”tillräckligt” bra så att kunderna inte klagar för mycket. Det är en helt annan kompetens att ha fokus på lång livslängd, energisnålhet i nyttjandefasen, optimering ur modularitetsperspektiv osv. Det kan även vara internt komplicerat att utmana de rådande beslutsstrukturerna och att föreslå andra produktionssätt, som dessutom riskerar att fördyra produktionen kortsiktigt. Det är inte alla företag som har högt i tak och är förändringsbenägna…, min anm).

Upphandlingsgruppen tycks vara redo, men hur snabbt går det?
Karin Peedu från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, var nästa person på listan och hon representerade Upphandlingsgruppen. Efterfrågan via offentlig upphandling har mycket stor betydelse. Det offentliga står för en femtedel av Sveriges BNP. Karin Peedu visade en översiktsbild över 28 mål och strategier som bygger på en modell från Belgien (se bild nedan) och kan vara ett stöd för att inte tappa bort någon aspekt av det som CE kan bidra till. Karin Peedu nämnde också att Upphandlingsmyndigheten, Vinnova och PRV fått ett regeringsuppdrag att bilda en innovationsupphandlingsarena. Vidare nämnde hon projektet RE:Source som en förebild och pekade på bygg- och anläggningsbranschen som en bransch som borde kunna komma igång relativt snabbt. Det finns också hinder kring hur kommuner och regioner har möjlighet att avyttra medicinteknisk utrustning som blivit stående. Avslutningsvis hade hon skarpa förslag till lagtext, som bl.a. innebär att en upphandlande myndighet SKA beakta klimatet vid upphandling, samt att det ska utarbetas riktlinjer för hur dessa krav ska tillämpas. ( Mitt intryck är att upphandlingsansvariga inser och förstår vikten av att upphandlingen sker på rätt sätt, att det kan hjälpa flera branscher att ta fram lösningar som kan ingå i en CE. Karin Peedu nämnde i panelsamtalet mitt favoritexempel Spotify som en tankemodell för hur vi relativt snabbt kan hitta fördelarna med en tjänst istället för produkter. Och det borde vara väldigt intressant för offentliga aktörer att upphandla tjänster istället för produkter, men det finns en inbyggd tröghet i alla organisationer. Frågan är hur det ska gå till att tjänstepersoner i det offentliga ska uppmuntras att göra något annat än de brukar göra? Göteborgs Stad ligger långt framme i arbetet för CE – det kan vara ett tips…, min anm).

Mål och strategier för cirkulär upphandling

Återbruk, delningsekonomi och gränsdragningar
Sebastian Holmström, hållbarhetschef på Inrego var näste talare som representant för Återanvändningsgruppen. Han tryckte på behovet av en klok design, att lång livslängd behöver preciseras, liksom mätbarhet i värde hellre än i ton. Grön skatteväxling och skattelättnader för reparation var annat han nämnde. Sebastian Holmström betonade även att begreppet återbruk i sin tur är en del av cirkulär konsumtion, där han såg delande, uthyrning och reparationstjänster som naturliga delar, liksom värdebevarande arbete. Han såg hinder i mätbarhetsfrågorna, logistik och att det idag är billigare att köpa nytt än att reparera viss produkter. Han efterlyste även användbar statistik från SCB när det gäller CE och återbruk. (I min värld sätter återbruksdelen av konferensen fingret på en öm punkt: avsaknaden av en enhetlig övergripande definition av vad CE ska stå för ur statens perspektiv. Ingår delande-ekonomin eller inte? Är alla reparationstjänster en del av CE? Eller bara vissa? I vilka moment eller skeden ska värdet av en cirkulär tjänst eller produkt synliggöras och beskattas? Och att dessa behov av definitioner och preciseringar behöver fångas upp på överordnad nivå, så att lagstiftningen går i takt med hur samhället – på EU-nivå – ställer om – det är som jag ser det helt avgörande. Återbruk och alla de tjänster som återbruk kan inkludera ska heller inte undantas från momssystemet utan snarare utgöra fundament för en ny cirkulärt anpassad beskattning, eftersom momsen i sin nuvarande form är helt linjär till sin uppbyggnad, min anm).

Hoppfullt om SME-företagens roll
Elin Bergman från Cradlenet var sist ut av talarna. Hennes grupp inkluderade ett 60-tal personer och var därmed den största expertgruppen. Fokus här var små och medelstora företags (SME) roll för framväxten av CE. Gruppens redovisning stack ut, minst sagt. Man vill se ett mål när Sverige ska vara cirkulärt (år 2040). SME:er utgör en överväldigande del av alla företag i Sverige och kommer att vara avgörande för omställningen. Bland förslagen från gruppen fanns utbildningssatsningar, bildande av en nationell samverkans- och kunskapsplattform, ekonomiska incitament för att få fler att välja ”rätt”, införande av ett cirkuläritetsindex, reklamförbud för klimatskadliga produkter, end-of-waste-information på produkter, nya lånesystem och stöd för omställning, utveckling av offentlig upphandling i mer innovativ riktning, komplettera befintliga produktmärkningar med cirkulära kriterier och mätetal och att man vill se en nollvision för avfall.

Slutkommentarer
Förutom mina insprängda kommentarer och det jag i en annan text beskrivit som sådant som saknas vill jag tillfoga följande. Arbetet går framåt, men Sverige och världen skulle vinna på att staten genom sin delegation preciserade rollfördelningen. Vem är det som förväntas göra vad? Innovationer växer bäst underifrån. Omställning av företag sker naturligt internt och i samverkan med företagets värdekedjor. Nedläggning av företag, som inte kan släppa taget om sina linjära processer, måste också kunna diskuteras. Det behövs en offentlig diskussion om hur omställningen påverkar samhället och hur var och en kan bidra till att omställningen blir snabb och framgångsrik. Vi klarade varvsnedläggningen på 70-talet. Nu är det ett annat varv som ska växa, det varv som har med produktcykler att göra och som kommer att spela roll för hur vi synliggör värdet av produkter och tjänster och därmed hur vi i enighet fördelar kostnader, intäkter, skatter, ägande, vinster och jobb. Målbilden behöver bli tydlig och gemensam för en så stor del av befolkningen som möjligt. Som ett av världens rikaste länder måste vi också kunna gå före i omställningen och visa vägen för andra. Vi måste inse att under cirka 100 år har vi betett oss som om planeten vore oändlig. Det är den inte. Vi har de resurser som finns och de processer som solen och biosfären skänker oss. Uppgiften är att forma ett hållbart samhälle inom ramen för vad naturen säger till oss.

Länktips:
http://christerowe.se/2021/12/nr839-cirkular-ekonomi-konferens-som-missade-helheten/

Cirkulär ekonomi: Konferens som missade helheten

Den 30 november tog jag och knappt ett hundra andra personer del av en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi. (Länk till en sammanfattning av innehållet samt kommentarer, se nedan). Delegationen har ett dussintal expertgrupper kopplad till sig, olika experter från branscher och organisationer som på olika sätt vill främja utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Konferensen var ett led i arbetet att kunna lämna in en årlig rapport den 1 februari 2022. Det var påtagligt mycket information och många kloka tankar som förmedlades på 4-5 timmar. Samtidigt blir bilden allt mer ihålig. För mitt i allt det kloka saknas avgörande ställningstaganden och preciseringar. Kanske kommer de senare.

En liknelse
Tänk en organisation som ska planera en ny stad. Ett dussin grupper får hand om olika delar. ”Jag vill bidra med hur man bygger trottoarer”, säger någon. ”Jag kan optimera busshållplatser och trafiksystem”, säger en annan. ”Jag vet hur man organiserar ett köpcentrum”, säger en tredje. Tolv olika grupper går med engagemang in sin uppgift. Nu ska vi utforma en ny stad, tänker alla, och ger sig i kast med uppgiften. Men blir resultatet en vacker, fungerande stad för tusentals boende och yrkesarbetande för det? Så ungefär uppfattar jag Delegationens förhållningssätt till den nya, bättre ekonomi de vill utforma. Viktiga delar ingår, men helhetsgreppet saknas.

Frågor som måste ställas
Allt är naturligtvis inte fel. Många av expertgruppernas bidrag och lösningar är väl genomtänkta. I en separat refererande bloggtext ska jag redovisa det jag uppfattade som extra viktigt att inte tappa bort. (Se länk nedan för att läsa den versionen, när den är klar). Men här några av de viktigare perspektiven som helt eller delvis lyste med sin frånvaro, och som därför urholkar Delegationens trovärdighet.
– Hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill ha Cirkulär Ekonomi (CE)?
– Hur ser tidsaxeln ut? När är CE mainstream?
– Var finns ekonomerna? Ingen grupp tacklar ekonomin ur alla tänkbara perspektiv, exempelvis hur dagens gratis sorteringsarbete ska kalkyleras?
– Hur förhåller sig CE till delningsekonomin och andra dellösningar?
– Vilka av de idéer och lösningar man arbetat med i Finland, Nederländerna och på andra ställen är direkt applicerbara på Sverige och hur ska arbetet synkroniseras på EU-nivå?
– Varför är inte Ellen MacArthur eller någon från hennes organisation huvudtalare på en årskonferens?
– Varför har man fortfarande inte satt ner foten och formulerat en tydlig definition av vad CE ska innebära?
– När tänker man på allvar diskutera de långsiktiga konsekvenserna av CE i form av en minskad och ändrad innebörd och betydelse av ägandet och de nya rollfördelningar som uppstår ur en tjänstifierad ekonomi?
– När tänker man diskutera skatter, momsfrågan och att det blir kontraproduktivt att kräva momsbefrielse på CE om denna ekonomi ska bli mainstream? Vi behöver ju dessutom en helt annan moms när CE är etablerad.
– Transparens och samverkan i alla värdekedjor blir nödvändiga. Hur förändrar det konkurrensekonomin när den ersätts med en samarbetsekonomi?
– Hur ska värdestegring kapitaliseras längs en värdekedja, när producenter och konsumenter blir prosumenter och alla behöver vara medagerande – vad innebär det får vår syn på ”lönsamhet” och ”vinst”?
– Vad innebär det för företagen att lång livslängd och försäljningsförbud på vissa produkter tvingar dem att ta betalt per nyttjade eller nyttjandetid?
Listan kan fortsätta lika länge till – men detta är några av de viktigare frågor som måste ställas.

Exempel: Bilägande blir bilnyttjande och följderna av det
Det finns viktiga systemmässiga synergier att ta vara på. När elbilen slår igenom, och definitivt när självförande bilar är vanliga, finns all anledning att förändra bilägandet till ett bilnyttjande. Då frigörs garage och parkeringar, vi får bättre nyttjande av producerade fordon, vi får större flexibilitet på nyttjandesidan och kan välja fordon efter behov, öka samåkning i förvalda konfigurationer, kombinera varutransporter med person-dito och luckra upp definitionen av vad som menas med ”kollektivt” resande. Städerna skulle bli mer tillgängliga och inte fyllas med unika fordon. Framkomligheten och trivseln i städerna skulle öka. Så om CE slår igenom kommer det att ha stor betydelse för hur vi betalar för att transportera oss och våra varor. Nya tjänsteföretag kommer också att se dagens ljus när bilägandet ersätts med ett bilnyttjande. Inte för alla människor, inte på alla orter och inte 100-procentigt, men det kan bli som Spotify i relation till försäljning av CD-skivor.

Suboptimering är dyrt och spiller tid som vi inte har
Det är för dessa samhällsförändrande effekter som CE är så avgörande, att vi ser på resurser, energi, ägande, vinst och ekonomi på ett helt nytt sätt. Och därför är det så avgörande att Delegationen gör rätt saker i rätt ordning och inte fokuserar på detaljer innan helheten klarnat. Det finns så mycket kompetens och bra lösningar att ta vara på så det är synd att Delegationen inte prioriterar rätt. Suboptimering och att ge varje delintresse alltför stort inflytande i ett tidigt skede blir bara dyrt och omständligt att korrigera senare. Dessutom har vi ont om tid om vi ska koppla ihop CE med klimatfrågan och det måste vi.

Länktips till en sammanfattning av konferensens innehåll, samt kommentarer: http://christerowe.se/2021/12/nr840-cirkular-ekonomi-delegationens-konferens-30-nov-med-kommentarer/

Cirkulär ekonomi: Några tankar efter en intressant förmiddag

Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.

Orättvisan grinar oss i ansiktet
Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.

Överkonsumtion i textilbranschen
7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.

Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk
Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.

Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv
Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.

Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten
Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.

Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? 
Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.

Länktips:
(Kommer en länk till eventets filer här)

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Miljöpartiets klimatplan

Miljöpartiet presenterade sin klimatplan den 11 oktober, en klimatplan som ersätter versionen från 2017. Jag såg presskonferensen med språkrören och har läst igenom 62 sidor Klimatplan. (Länkar se nedan). Det är många konkreta steg som presenteras, flera av dem nödvändiga, angelägna och riktiga. Ändå känner jag att det saknas något.

Rätt timing
Det är inget fel på ambitionen. Ska vi ha en chans att klara 1,5 graders-målet enligt Parisavtalet måste mycket förändringsarbete komma igång. Det är bra att konsumenterna börjar välja elbilar hellre än fossildrivna. Det är bra att medvetenheten om resursslöseriet tränger igenom. ( I dagens GP skriver Håkan Byström på ledarplats om behovet av ett utvecklat småskaligt näringsliv bl.a. ur ett resursperspektiv. Så även hos traditionellt fartblinda tillväxtkramare börjar insikten om illusionen bakom den oändliga resursanvändningens eviga sanning sakta tränga igenom. (Länk se nedan). )

Stuprör och top-down…
Rent tekniskt och innehållsmässigt är det få av Klimatplanens förslag som det finns anledning att ifrågasätta. Flera hundra punkter, inom alla sektorer, motiveras och preciseras. Det som dyker upp för mig är bristen på sammanhang och kopplingarna till andra samhällssektorer och ansvariga. (Här ser jag tyvärr en likhet med Liberalernas lansering av Förortslyftet, som jag kommenterat tidigare, och där bristen på gräsrotsperspektiv och samordning var uppenbar, för att inte säga förödande för trovärdigheten).

Dialogbehov
Klimatplanen avslutas med följande ord:
”Miljöpartiet har politiken som krävs, och vi har ambitionen att få alla människor med i omställningen. Klimatnödläget är en samhällskris som angår oss alla. För att möta krisen krävs nytänkande, mod och samarbete. Tillsammans kan vi driva en politik som gör att vår generation möter klimatkrisen och ger våra barn och barnbarn en framtid att tro på”.
Så banbrytande det hade varit om Klimatplanen vid varje punkt eller vid varje avsnitt också hade angett tillsammans med vem eller vilka denna åtgärd ska detaljplaneras, justeras och sjösättas. Tillsammans. Om det hade varit rubriken på Klimatplanen, och med en öppen inbjudan till dialog med näringslivet, med forskningen, med kommuner och boende – så mycket av mod, nytänkande och samarbete det hade kunnat ge direkt!

Tillsammans
Nu stannar planen vid en ”Statens att-göra-lista”. Där här tänker vi göra om vi får förtroende att arbeta vidare. Men det räcker ju inte. Alla behöver bidra och framför allt måste de aktörer som motsätter sig olika åtgärder lockas till förhandlingsbordet. Hur löser vi ett problem? Vem ska göra vad och hur skapar vi win-win för både samhället nu och i framtiden? Det hade varit ett nytt grepp och en öppning till verklig dialog.

Komplext och bråttom – därför nya sätt att jobba
Nu är det inte försent. Det går att göra. Men rollfördelningen tycks cementerad. Staten stiftar lagar, beslutar skatter osv. Alla andra får göra sin bit. Och det har fungerat någorlunda. Vi har varit förskonade från vilda strejker på arbetsmarknaden. Traktorerna blockerar inte huvudstaden (som ofta sker i Paris). Vi hittar stegvis fram till lösningar. Bekymret nu är digniteten på problemet. En mycket stor andel av vår överkonsumtion kan kopplas till ohållbara CO2-utsläpp. Det andra bekymret är tidsaxeln. Det är hysteriskt bråttom om vi inte ska riskera att naturen byter jämviktsläge.

Feltänk ang momsen och cirkulär ekonomi
Eftersom jag har ett särskilt intresse för cirkulär ekonomi kunde jag notera att det som återfinns i Klimatplanen är förslag på sänkt eller avskaffad moms på Second-hand-produkter, vissa reparationer och bilpooler. (Se sid 20 i Klimatplanen). Det är knappast långsiktigt hållbart att eliminera momsen på de delar av ekonomin som på sikt ska ersätta de linjära flödena. Kortsiktigt ger det fördelar, men affärsmodellerna måste bli långsiktigt hållbara och kunna bära moms. Det blir kontraproduktivt att låtsas att den cirkulära ekonomin i sin bästa form – tillvaratagande av högt restvärde – bara blir en försumbar del av ekonomin när omställningen kommit längre.

Att spara och att lagra energi blir viktigt
Energihushållning och energisparlager är intressanta delar, som kanske kunde ha utvecklats ytterligare. Volkswagens VD har t.ex. uttryckt att man ser sig som ett energibolag i framtiden. Dvs lagringen av energi in och ut ur fordonen blir en intressant buffert, även ekonomiskt. Jag noterar också att i avsnittet om byggande och boende nämns inte begreppet passivhus. För cirka 15 år sedan utgjorde Passivhustekniken spetsen på energispararbetet i byggsektorn. Jag hoppas innerligt att branschen och övriga inte har lyckats begrava en god idé för att den inte passade in i affärsmodellerna.

Nya företag
Konkret hade jag gärna sett att Klimatplanen hade uppgifter vid varje avsnitt hur många näringsidkare som redan vidtalats om att ingå i beredningsgrupper eller samtalsgrupper för att komma framåt i processerna. Och att man i urvalet av företag förstått att förändring är svårt för de stora etablerade företagen, samtidigt som det öppnar upp för nya affärsmodeller från ännu inte etablerade aktörer. Inte minst när det gäller ”tjänstefieringen” av produktförsäljning är det sannolikt så att dagens distributionsföretag har svårt att byta affärsmodell, eftersom de valt att ha centrallager, e-handel och distribution på ett visst sätt.

Motstånd
En insikt om att förändring också innebär att det väcker motstånd kunde ha varit bra att nämna. Någon kommer att förlora när andra vinner. På samhällsnivå vinner vi alla på att vi hanterar klimatutmaningen, men på individ- och företagsnivå ser förändringen delvis annorlunda ut. När IBM lanserade elektriska skrivmaskiner blev man nervösa på Facit i Åtvidaberg och spiken i kistan blev den första ”Macken”, som totalt förändrade hur vi skrev ut dokument. På liknande sätt kommer fossilerans förlorare att behöva anpassa sig eller försvinna. Inte som en naturlag, men i alla fall som en mycket sannolik konsekvens.

Länktips: Klimatplan från Miljöpartiet: här
Presskonferens (startar efter 3 minuter) här

GP ledare om småskaligt näringsliv här

Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här

Ny återbruksgalleria öppnar

Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).

Smart namn, men…
Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.

ReStore Höga Kusten logotyp

Nya former
Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.

Tips: Convoy egenanställning
Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)

Resurspool för att utgå från varje kompetens
Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!

Se noga över formerna för verksamheterna
Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.

Utbildning på alla nivåer
En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten

Spelrum och värderingar
Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!

Länktips: Nyhetsartikel om Härnösands Återbruksgalleria RE-Store Höga Kusten https://www.harnosand.se/mittharnosand/harnosand-utvecklas/aterbruksgalleria.html

Egenanställning: https://www.convoy.se/

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” 
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/