Climate-KIC borde lyssna till Föräldravrålet

Chalmers är den första svenska partnern i Europas största public-private-partnership som heter Climate-KIC och som vänder sig till företag, akademin och den offentliga sektorn i syfte att genom innovationer och nya affärsmöjligheter åstadkomma minskande koldioxidutsläpp. Flera hundra partners ingår, varav ett tjugotal universitet, bl.a. Köpenhamns Universitet och nu även Chalmers.

Förväntan
Den 12 juni manifesterade Chalmers detta genom ett heltäckande symposium, där Climate-KIC presenterades för en intresserad publik. Ansatsen var lovande: industrin, SME-företag, akademin och det offentliga i ett gemensamt innovationsinriktat arbete för att lösa klimatfrågan – det låter helt rätt både till form och innehåll. Förväntan spreds i lokalen.

Stor bredd
Skickligt och snabbt lotsade programvärdarna oss igenom ett 25-tal presentationer som spände över organisation, bärande koncept, flaggskepp, projekt och olika aspekter på de resultat som förväntas komma ut ur partnerskapet. Givetvis beskrevs de traditionella stegen i innovationsprocessen från forskning till kommersialisering. Ändå var det något som gnagde.

Att beröra
Kanske saknades en helhetsbild, eller en tydlig koppling mellan klimatfrågans allvar och det engagemang frågan kräver av oss alla. Klimatfrågan är speciell, men den digniteten eller den personligt upplevda ödesdimensionen saknades tyvärr. Det var professionellt, det var vetenskapligt och många kloka tankar. Kanske är det orättvist, men känslan var att vi lika gärna kunde ha tagit del av ett samarbete kring nya material för tandproteser eller en designprocess för en ny serie 25-kvadrats Attestugor… Applåderna var artiga där de kunde ha varit varma.

Sakfrågor
Innovationsprocessen upptog en hel del tid. Nya tekniklösningar behöver stöd i alla faser. Nya företag och nya koncept behöver tas fram. Visst är det så. Men klimatfrågans största bekymmer är inte – som jag ser det – att tekniken saknas. Det som saknas är en trovärdig och uppfattad berättelse om hur samhällets alla sektorer snabbt, rättvist och synkroniserat blir bättre så att vi kommer ur fossilfällan. Det är bråttom. Och det är vårt ansvar eftersom vår generation har ställt till det.

Bio-ekonomi kan betyda två saker
Det passerade ett antal goda projekt i presentationerna. HSB Living Lab och Göteborg Energis GoBiGas för att nämna två. Man nämnde betydelsen av att verka för en bio-economy. En biobaserad ekonomi. Och jag drog mig till minnes ett seminarium häromåret med GAME Network, där jag lärde mig att bio-ekonomi kan betyda två saker beroende på vem man talar med. Några menar den del av den nuvarande ekonomin som skulle kunna baseras på biologisk råvara. För andra är biobaserad ekonomi det reella alternativet till den fossilbaserade ekonomin, dvs det som kan ersätta det nuvarande systemet. Det är olyckligt att föredragande inte redovisar sina grundläggande begrepp när de har så olika innebörd.

Affärer, sammanhang, marknadsförståelse…
Innovationer kan även behövas på kommersialiseringsnivån. Dvs den tekniska lösningen är i stort sett klar, medan affärsupplägg, finansiering, distribution, ägande etc kan behöva anpassas till olika exportmarknader. Denna dag nämndes ingenting av detta.

Sociala medier och att fånga upp engagemang
Något av det unika med Sverige och Norden är också den mognad som finns hos många nyttjare. Vi förstår behovet av källsortering, att bete oss klokt, släcka belysning osv. Mjuka parametrar som kanske allra bäst fångas upp av civilsamhällets aktörer, folkbildningen och folkrörelserna. Och vilken roll tänker man att Föräldravrålet eller Klimatnyheter ska ha? (Två av de Facebook-grupper jag följer). Climate-KIC skulle må bra av att lyssna till Föräldravrålet och det engagemang som finns hos gräsrötterna!

Projekt och process
Vad som heller inte belystes tillräckligt under Climate-KIC-dagen var skillnaden mellan projekt och process. Där projektet har definierade mål har processen en grundläggande tillit till att de medverkande kommer att utveckla de mervärden som alla har nytta av. Kanske är det detta som blir avgörande i slutändan, att vi lyckas kombinera genomförande av bra projekt med genomförande av bra utvecklingsprocesser.

Marknadsmekanismerna kommer inte att räcka till
Tidsaspekten på klimatfrågan tvingar fram drastiska beslut. I decennier har det varit uppenbart att fossilbränsleanvändningen kommer att generera flera problem. Det ena är resursfrågan – Peak Oil, Peak Everything. Det andra är klimatförändringar och därmed sammankopplade skador på ekosystemen.  Eftersom det blir mer och mer bråttom att åtgärda misstagen kommer en traditionell marknadsekonomisk lösning inte fungera. Att stimulera nya innovationer så att de av egen kraft klarar att utmana dagens stora aktörer på energisidan kommer att ta tid, tid som vi inte har. Ett hopp finns hos en medveten allmänhet som skapar förutsättningar för helt nya lösningar.

Sätt en deadline för nya fossilbilar
I en motion till Naturskyddsföreningens årsmöte nu i juni finns t.ex. förslaget att förbjuda försäljning av nya fossilbränsledrivna fordon från ett visst datum. Den typen av förslag, med en rimlig avvägning av olika intressen, skulle ge branschen, konsumenter och andra tid att utveckla marknaden för den nya generation eldrivna fordon som redan har börjat säljas: Tesla S som det vassaste elbilsexemplet, norska Think som det folkligaste och elcyklar som det klimatsmartaste.

Kopplade processer
Man skulle önska att det fanns en opinions-process kopplad till Climate-KIC, så att  tekniken och värderingen av tekniken kunde diskuteras i ett större sammanhang. Konsumenters, snarare medborgares, opinionbildares och politikers ståndpunkter behöver speglas i den tekniska utvecklingen och vice versa. Samtidigt som ekonomerna måste bli bättre på att se möjligheter istället för att reflexmässigt relatera allt till en närmast helig BNP-utveckling. Kommer vi nå dit? Hoppas det.

Länktips: Information och program för 12 juni Climate-KIC-symposium här .

Energi och lokal ekonomi

Storskalighet och småskalighet är intressant att studera. På flera områden tycks vi stå inför ett principiellt val av .verksamhet, inflytande och ägande: inom jordbruk, livsmedelsdistribution, sociala frågor och inte minst på energisidan.

Energifrågan illustrerar synen på vilket perspektiv som är viktigast
Det är en intressant övning att se vilka partier i Sverige som förordar storskaliga respektive småskaliga lösningar. Förnybar energi, som ofta byggs i mindre skala, förordas tydligast av några partier medan andra partier återkommande förespråkar de storskaliga lösningarna, där industrins roll blir tydlig. Ligger lösningen i att starka industrier skapar lönsamhet eller bör tonvikten ligga i ett mer decentraliserat brukande och ägande?

Motsatsernas S
Under decennier stod S för en politik, som landade i skattefinansierade, resursstarka och politiskt beslutade verksamheter. Det rättvisa samhället organiserades uppifrån. Samtidigt fanns kooperationen med sin gräsrotsförankring och demokratiska uppbyggnad. Idag har mycket av denna förankring minskat i betydelse, kanske tydligast illustrerat av hur COOP slåss på samma planhalva som ICA och Hemköp. Värdegrunden och det gemensamt ägda spelar allt mindre roll.

De tunga fackföreningarna
Den fackliga traditionen inom S är starkt kopplad till stora företag och till starka avdelningar inom gruvnäringen, metall och andra manligt dominerade fack. Länge har fackföreningarna också ställt sig bakom de storskaliga lösningarna. Kärnkraft låter stabilt och bra. Mycket betong. Förutsägbarhet. Trygga jobb. Lågt rörligt pris per kWh. Gruvbrytning. Högteknologi. Stora arbetsplatser ger stort inflytande för facket. Dessutom har basindustrin låtsats att det finns något som heter ”svensk” el, något som sedan flera år inte är sant eftersom den nordiska elen handlas i Oslo på Nordpool.

Storskalighetens pris
Så händer tre större olyckor på drygt 30 år. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och vi är bara minuter från en katastrof i Ringhals, när någon glömmer en dammsugare på fel ställe. Kostnad 1,8 miljarder. (Undrar om det blev bonus till cheferna det året?) Säkerhetsfrågorna blir konkreta och – har Greenpeace visat – svåra att gardera sig mot.

Att ha eller inte ha – motsättningarna skärps
Terrorhoten i världen gör kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen uppenbara. Ingen vill ha anrikat uran på drift. Övervakning och militärmakt blir staters sätt att skydda status quo. Men bara vissa stater. Majoriteten av jordens länder, särskilt de fattiga, instabila staterna i Afrika tillåts inte skaffa kärnteknologin. Dessutom är uran en ändlig råvara som även för över kostnader på framtiden i form av avfallshantering under tusentals år. Kostnaderna skenar. Kärnkraften förutsätter att befolkningen, nu och framgent, tar alla risker. Storskaligheten underbygger globala motsättningar, nya strukturer och skapar ett kontrollsamhälle. Kan det vara rätt riktning?

Tyskland – en industrination som går före
Småskalig produktion blir initialt en marginell företeelse. Ända tills Merkel i Tyskland sätter ner foten och beslutar om utfasning av kärnkraften och om en inmatningstariff för privat ägd solel. En miljon hustak förses med solceller. Branschen går i spinn. Priset per producerad kwh solel faller lika snabbt som priset på datorer och kan snart konkurrera på allvar med de billigaste energislagen. Även vindkraften får stort utrymme. Industrinationen Tyskland visar vägen. Man har tung industri i Tyskland, man är elberoende. Och vågar ändå ta steget. Fler länder följer efter.

Danmark och den lokala ekonomin
I Danmark har man tidigt förstått vart vinden blåser. Bokstavligen. Gemensamägda vindkraftverk driver fram en dansk vindkraftsindustri, både när det gäller systemproduktion och när det gäller elproduktion. För något år sedan stod vindkraften i Danmark under ett dygn för 85 % av landets elproduktion. (Något som enligt svenska experter är tekniskt omöjligt). På 80-talet får Folkecentret på Jylland en avgörande betydelse och de senaste 10-15 åren har Energiakademin på Samsö spelar en viktig roll för utvecklingen. En stor del av ägandet av vindkraftproduktionen är lokal i Danmark. Detta bygger framtidstro och en gemensam lokal ekonomi.

Vattenkraften och den orättvisa fördelningen
Vattenkraften byggdes ut i Norrland under decennierna efter kriget. Dammbyggen och infrastruktur skapade jobb. Sett över tid har södra Sverige profiterat på de norrländska resurserna. Norrlandskommunerna har böjt sig för ”Stockholm” och avstått från att kräva en rimlig del av avkastningen i lokal produktionsskatt. Precis som oljebolagen ute i världen profiterar på fattiga länders tillgångar har centralmakten bestämt att energiresursen tillhör staten.

Lokal ekonomi
Tänk om det var lokala bysamfälligheter som ägde vattenkraften? Tänk om den lokala ekonomin i Norrland kunde få behålla ett ”tionde” av det man tillhandahåller till oss andra? Hur annorlunda skulle inte landet utvecklas om resurserna fördelades på ett mer rimligt sätt? De lokala utvecklingsgrupper som nu spirar runt om i landet, kommer säkert att vilja ha del av de resurser som idag går dem förbi. Inte för att konfrontation är nödvändig, utan för att det är rimligt att varje region och varje lokalsamhälle får utvecklas baserat på vad naturen, människorna och omständigheterna möjliggör. Innan skolan, affären och apoteket stänger för gott.

 

Biobaserad ekonomi och allmänintresset

Varje kommun med självaktning sätter upp mål för när man ska vara klimatneutral eller fossiloberoende. Exakt hur man mäter och verifierar dessa mål kan diskuteras, men ambitionen finns ofta hos ledande lokala politiker. Bra så. Vi måste dra igång ett förändrings- och utvecklingsarbete för att fasa ut fossilbränsleberoendet och föra in förnybara energislag där så är möjligt. Och det börjar bli bråttom. Biologisk råvara är en väsentlig del av omställningen.

Bioekonomi eller biobaserad ekonomi ?
Utveckling värderas i ekonomiska termer. Det är därför inte förvånande att politiker och fackfolk talar om ”bioekonomi” och ”biobaserad ekonomi” när man ska beskriva hur de förnybara energisystemen och råvarorna ska ersätta fossilberoendet. Begreppen är även i högsta grad sektorsövergripande. Den 18 september 2013, på ett seminarium anordnat av GAME (Gothenburg Action for Management of the Environment, se länk nedan), blev det tydligt att man såväl i Sverige och Norden som i övriga Europa har svårt med definitionen av begreppen. Det finns inga entydiga definitioner och framför allt i EU-sammanhang riskerar olika tolkningar leda helt fel, att man talar förbi varandra.

Både och / antingen eller
Louise Staffas från IVL Svenska Miljöinstitutet redogjorde på seminariet för hur de olika nationella strategierna ser ut på området och tydliggjorde också hur olika länder använder begreppen på ett sätt, som öppnar upp för feltolkningar. Det enda rimliga är att, som också föreslogs på konferensen, att bioekonomi ses som en del av den rådande ekonomin, där råvaror från skog och annan odling gör nytta som en del av den helhet vi ser idag. Och att den biobaserade ekonomin beskriver ett skede, där förnybara råvaror har ersatt de rådande fossilbaserade systemen. Alltså: Bioekonomi är både och. Biobaserad ekonomi är antingen eller.

Gränsöverskridande samarbeten
Johanna Mossberg från SP klargjorde på seminariet att en omställning till en biobaserad ekonomi handlar om att se på råvaror, processer och produkter ur flera perspektiv samtidigt. Den handlar om att skapa nya värdekedjor, fler processer, nya multidisciplinära kluster, andra logistiklösningar, gräns- och branschöverskridande samarbeten och en stor portion flexibilitet. Långsiktighet och riskminimering måste också arbetas in. Att även EU är inne på dessa tankespår visade Jan Svensson från FORMAS, som bl.a. berättade om projektet www.bridge2020.eu .

Regeringen föreslår ett pilotprojekt
Regeringen företräddes av statssekreterare Magnus Kindbom, som flera gånger återkom till bekymret att de båda begreppen saknar enhetlig definition. (Jag föreslog honom att konsekvent i förhandlingar och diskussioner själv precisera vad han avser med de respektive orden och på så sätt tydliggöra den svenska ståndpunkten.) Statssekreteraren lyfte i övrigt fram en del i den nya statsbudgeten som innehåller pengar för att fånga läckande metangas från lantbruk och göra denna gas tillgänglig som energikälla – ett dubbelt nyttigt pilotprojekt för södra Sverige. Publiken började genast argumentera för att Västra Götaland ska räknas som ”södra Sverige”….

Skog + kemi = Sant
En annan huvudpunkt för dagen var att Lena Heuts från Kemiindustriklustret i Stenungsund redogjorde för det samarbete som nu växer fram mellan skogsindustrin och kemiindustrin. Skogens råvaror kan användas som substitut för fossil naturgas etc. Exakt hur de slutliga lösningarna ser ut, vem som tar vilka beslut etc är inte klarlagt, men att det finns ett ömsesidigt intresse hos de olika industrigrenarna var tydligt. Att fasa ut fossila råvaror och istället bygga värdekedjor kring skogsråvara låter både rimligt och genomförbart.

Särintresset och allmänintresset
Det som inte framkom och som ”någon” borde titta närmare på är hur en sådan strukturomvandling kan göras på ett hållbart sätt. Särintressena, skogsbolag och kemikaliebolagen, och deras samarbetsorganisationer bevakar säkerligen företagens och branschernas intressen i detta nya samarbete. Men vem säkerställer allmänintresset? Hur vet vi att den lösning parterna enas om även är långsiktigt och samhällsekonomiskt optimal och hållbar? Vems ansvar är det att ansvara för helheten?

Länktips: www.gamenetwork.se

www.bridge2020.eu

Är ägandet centralt i energifrågan?

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.

Allmänintresse eller särintresse? Om elen.

Svensk Energi byter nu fot när det gäller elanvändning. Tidigare har man uppmanat sina medlemmar, elbolagen, att uppmuntra en minskad elanvändning hos allmänheten. Nu har Svensk Energi en annan strategi. Enligt en debattartikel från Naturskyddsföreningen m.fl. på DN Debatt (länk se nedan) vill elbolagens branschförening nu att ”släcka-lampan-tipsen” tas bort från elbolagens hemsidor och att elen ska ses som en ”prisvärd hjälte” i konsumenternas ögon.

Konflikt: Allmänintresse mot särintresse
Svensk energi försvarar sig i en annan debattartikel (länk nedan)  med att lyfta fram att ”med rätt kunskap kan kunderna göra medvetna val.” Och att energifrågan måste se ur ett helhetsperspektiv. Mellan raderna läser man en avvägning mellan det politiskt korrekta att hushålla med energi och branschens behov av att långsiktigt säkra upp en stabil efterfrågan på elenergi. På ett relativt tydligt sätt synliggör debattinläggen den generella intressekonflikt som hela samhället står inför: Allmänintresset kontra särintresset. Vi vill totalt sett minska slöseriet på resurser, även energi. Samtidigt måste producenter och systemägare ha en rimlig avkastning på investeringar och en budgeterbar framtid.

Hushållning måste vara grundprincipen
Samhällsekonomiskt är det naturligtvis en stor fördel om vi kan reducera energianvändningen där den inte behövs, effektivisera, byta lampor till LED, stänga av förbrukning som egentligen inte behövs, byta till modernare teknik. Miljö- och klimatmässigt är det naturligtvis dessutom smart att frigöra produktionsresurser för elexport. Eftersom en stor del av svenskproducerad el är klimatneutral kan exporten reducera behovet av klimatskadlig fossilbaserad elproduktion i andra länder. Elbolagen kan rimligen också få mer betalt av elanvändare i andra länder, där elen är dyrare.

Tror branschen på en smart framtid?
Det hade varit mycket mer intressant om Svensk Energi i sin kommunikationsstrategi resonerat kring den stora omställning som rimligtvis kommer inom något decennium, när fossildrivna fordon ersätts med eldrivna. Och hur ett verkligt smart elnät kommer att påverka alla parter: konsumenter, producenter, distributörer, elbolag etc. Att förmå sina medlemmar att ta bort ”släcka-lampan-tipsen” sänder märkliga signaler. Man tycks inte lita på sin egen tekniks fördelar. Tror man inte på smarta elnät?

Två hål i väggen
Man vill – tycks det – helst tillbaka till 80-talets ”två-hål-i-väggen”-reklam, som gick ut på att el bara ”finns” och ska användas. Det är inte ansvarstagande för framtiden, det är inte proaktivt, det är inte nyskapande. Det är bara trist.

Länktips:
Naturskyddsföreningen mfl: http://www.dn.se/debatt/branschen-vill-stoppa-rad-om-minskad-elanvandning
Svensk Energi: http://www.dn.se/debatt/elkunder-med-koll-gor-medvetna-val
Slutreplik: http://www.dn.se/debatt/svensk-energi-har-fundamentalt-fel

Kåberger: Så nära var det en fullständig katastrof

Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, energiforskare och professor vid Chalmers deltog den 17 april 2013 vid Ekocentrums invigning av en vindkraftutställning. Tomas är sedan snart två år ordförande för en japansk stiftelse för förnybar energi. Det var därför ingen överraskning att hans föreläsning till stor del handlade om Kina och Japan. En del av det Tomas förmedlade måste betecknas som sensationellt.

God insyn
Genom arbetet i Japan har Tomas fått en god insyn i de processer som avgör Japans framtida väg på energiområdet. Han återger intryck från samtal med politiker och näringslivstoppar och beskriver för Japan ovanliga samhällsfenomen. Exempelvis den stora demonstration som ägde rum 2012 utanför parlamentsbyggnaden, där miljoner japaner demonstrerade på årsdagen av Fukushima-olyckan, en händelse som förbigicks med tystnad i svenska medier. Sveriges Radio rapporterade att ett 50-tal aktivister samlats utanför energibolaget Tepcos huvudkontor. Sant. Men rättvisande?

Hur evakuerar man 20 miljoner människor?
Riktigt spännande blir det när Tomas börjar berätta om analyserna från Fukushima-olyckan. När det står klart att det radioaktiva molnet, om det blåst i en annan riktning, hade tvingat fram en omedelbar evakuering av 20 miljoner människor från Tokyo, blir dimensionerna av hoten uppenbara. Ändå ligger Tokyo 20 mil från Fukushima. Med en närmast apokalyptisk suck konstaterar en av de politiska topparna i Japan, enligt Tomas, att det japanska samhället hade upphört att fungera om vinden blåst i fel riktning. Nu blåste det radioaktiva molnet ut över havet under 90 av 91 dagar. Det räddade Japan.

Japans undergång var nära
Just i Japan är det extra känsligt att förlora ansiktet, att behöva erkänna att man hade fel. Tilltron till myndigheternas förmåga att styra och planera samhället har fått sig en allvarlig knäck. Hade vinden blåst i en annan riktning hade det japanska samhället med stor sannolikhet upphört att fungera i den form vi känner det. Tanken svindlar. En tombola – vindriktningen – avgör framtiden för 200 miljoner japaner. Lite torrt konstaterar Tomas att det är flera städer i Sverige som ligger inom 20 mils avstånd från ett kärnkraftverk.

Överraskningar
Det är inget föredrag av Tomas Kåberger om det inte innehåller ett överraskningsmoment. Med övertygande diagram presenterar han hur snabbt utvecklingen nu sker, hur både installerad effekt och producerad energi från sol och vind nu i flera länder ökar mer än fossilalternativen. Hoppfullt och inspirerande. Men riktigt underhållande blir det när han kommer in på ekonomin för svensk kärnkraft, illustrerad med en serie skärmdumpar från OKG.

Leve skärmdumparna
Genom att räkna på producerad energi och plocka kostnader från årsredovisningar visar Tomas hur svårt det är för Eon och Fortum att få lönsamhet i Oskarshamnsverken. Kostnaden anges till ”runt 22 öre per kwh” på OKG:s hemsida, en siffra som under några månader åker lite upp och ner i takt med att ägarna till Oskarshamnsverket konfronteras av Tomas med verkliga siffror ur sin egen årsredovisning. (Vad man skriver idag syns på den länk som finns nedan). Man talar om ”normalår”. Tomas flerårsanalys visar att normalåren är förhållandevis onormala och inträffar ganska sällan, ungefär ett år av tre. Slutsatsen blir att man uppenbarligen har svårt att tjäna pengar på Oskarshamnsverket. Sorgebarnet tycks vara O1, som står stilla väldigt mycket.

Titta på Tyskland
Att det kanske blir ekonomin som till slut sätter stopp för fortsatta investeringar i kärnkraft borde ju glädja marknadsliberaler- det är ju bra om marknaden får styra investeringarna ? -  men min gissning är att lobbyisterna för fortsatt utbyggnad nu kommer att kräva statliga lånegarantier och subventioner ”för att inte äventyra svensk basindustri”. Särskilt intressant blir det då att titta på Tyskland, som både klarar att fasa ut all sin kärnkraft samtidigt som man minskar fossilanvändningen och troligen klarar sina klimatmål. Tyskland har mycket tung industri och klarar uppgiften att båda fasa ut kärnkraften och att minska klimatpåverkan. Där har Sverige mycket att lära. Det går. Om man vill.

 

Länktips: http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Ekonomi/

Tips: Googla ”Tepco Fukushima bilder” så kommer flera bilder upp.

Genombrott för vätgasproduktion?

Förnybara bränslen har stått högt på önskelistan i decennier. Av flera skäl måste vi fasa ut användningen av fossil energi. Dels är lagren ändliga, dvs tillgång och efterfrågan kommer att göra fossil energi dyr och svårtillgänglig, dels handlar det om klimateffekterna vid förbränning av olja, kol och naturgas. Även uran är en begränsad tillgång som dessutom vid brytning orsakar irreversibla skador där den bryts, för att inte tala om hanteringsriskerna, slutförvaret etc.

Förnybart
Förnybara energislag kännetecknas av att de är en del av ett naturligt kretslopp och att de är soldrivna. Solstrålningen direkt, vindkraft, vågkraft, energi ur tidvattenrörelser, havsströmmar och bioenergi är några varianter. Biogas som utvinns ur förruttnelseprocesser och annan nedbrytning av biologiska råvaror räknas också till de förnybara bränslena. Men en särställning har vätgasen.

Vätgasens särställning
Vätgas, hydrogen, är naturligt förekommande och väteatomen har en stark koppling till syret. Alla kan H2O, vattnets kemiska formel. Det är denna dragning mellan vätet och syret som bränslecellen utnyttjar för att i liten skala bygga upp en elektrisk spänning. Fenomenet uppmärksammades redan på 1800-talet.

Enzymer nyckeln
När bilindustrin och andra industrier tittar på möjligheten att använda bränslecellen för att driva en elektrisk (bil)motor är det produktionen av vätgasen man har haft mest bekymmer med. Hur ska vätgasen produceras och matas fram till bränslecellen så att den ger el? Nu har ett gäng forskare hittat ett sätt att producera vätgas som ser mycket lovande ut. Man har med hjälp av en mix av enzymer lyckas frigöra vätgas ur en sockerväxt. Forskarna tror att detta kan revolutionera vätgasproduktionen och därmed skynda på omställningen till den förnybara energiproduktionen.

Tidigare metoder
Fram till ny har det funnits ett par metoder att framställa vätgas. Dels kan den utvinnas ur fossil naturgas, där den ena komponenten blir rent kol och den andra väte. Dels har man via s.k. elektrolys delat vatten, egentligen kört en bränslecell baklänges,  så att man ur vatten kunnat få fram och lagra vätgas medan syret gått ut i luften. Elektrolys är dock energikrävande och reducerar naturligtvis ekonomin kring bränslecellsdriften.

Potential
Stämmer forskarnas teser och innebär enzymanvändningen inga andra problem, finns det en möjlighet att vi nu har tillgång till vätgas på ett mycket effektivare sätt än tidigare. Lagring och distribution återstår att lösa, men det måste ju lösas under alla omständigheter. Det ska bli spännande att följa utvecklingen nu när tillgångsfrågan tagit ett tydligt steg framåt. Inte minst eftersom EU satsar stora belopp på vätgasteknik.

Länktips: http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article3671410.ece

Släckt med Frankrike

Att spara energi är en snabb åtgärd som dessutom oftast är relativt billig. Den sparade megawatten, negawatten, hushållar inte bara med våra resurser, den blir snabbt lönsam för slutkonsumenten. I det stora racet talar vi alldeles för sällan besparingar och effektiviseringar. En förklaring är att det saknas starka ekonomiska intressen för att minska effektuttaget.

Självdrag
Ett klassiskt exempel är den eleganta självdragsprincipen för ventilation. Bygger man husen och deras ventilation enligt rätt beräkningar kan luftomsättningen lätt ske med hjälp av naturens egna lagar: varm luft stiger. Självdrag blir en billig lösning att på ett genomtänkt sätt klara moderna ventilationskrav. Bekymret är att leverantörerna inte kan skicka luftfakturor  – de har inga dyra system att föreslå och leverera. Traditionella lösningar med fläktar, trummor och allehanda filter ger möjlighet till procentuella påslag och därmed resurser att informera och sälja. Självdragsleverantören har bara sitt kunnande att sälja, något som är betydligt svårare att paketera med påslag och übervinster.

Vive la France
Nu har i alla fall fransmännen vaknat. Från 1 juli gäller en lag som föreskriver att siste man släcker på kontor och fabriker. Senast en timme efter att siste man gått hem ska det vara släckt. 250.000 ton räknar fransmännen med att minska sina CO2-utsläpp med, och det på ett år. Säkert har de kreativa fransmännen räknat ut hur de kan kringgå lagen. Det gäller att se till att någon jobbar över och inte går hem. Då kan det ju vara tänt. Det vore ju synd om stadens paradgata Champs-Élysées var släckt när turisterna släntrar hem på nattkröken. Men allvarligt talat är det franska initiativet inte dåligt. Det skapar en medvetenhet om behovet av att spara, det blir rättvist eftersom alla har samma regelverk och det kan väcka nästa fråga: hur har vi det med datorer och skärmar, med hissbelysning, fläktar och rulltrappor…?

Synliggör metoder och verktyg
Forskare som John Holmberg på Chalmers brukar hävda att halva lösningen ligger i att fasa in förnybar energi och den andra halvan av lösningen ligger i att spara och effektivisera. Då klarar vi både koldioxidutsläppen och att fasa ut den urankrävande kärnkraften. Det det franska beslutet sätter fingret på är drivkrafterna för att få detta att hända. Frivillighet räcker inte. Vars och ens incitament att släcka en 35 W halogenlampa över skrivbordet, eller några hundra watt lysrörsbelysning i korridoren är uppenbarligen för svagt, och återkopplingen obefintlig till den som tar på sig vaktmästarrollen. Mixen av drivkrafter och styrmedel som ska fixa omställningen är viktig att lyfta fram.

Vi måste synliggöra alla dessa olika metoder och verktyg.

Länktips: Miljöaktuellt: Om den franska släckt-lagen.

 

Bussar och bränsleceller

I drygt 10 år har jag följt utvecklingen när det gäller vätgas och bränsleceller. Energifrågan är en ödesfråga för hela världen och flera olika energikällor och lagringsmetoder kommer att behövas. Att utvinna elström ur lagrad vätgas är en intressant metod. Bränslecellen som teknisk lösning är långt ifrån ny. Men det är kanske nu den på allvar kommer till användning.

Bränslecellen
Rent tekniskt är det relativt enkelt. Syre- och väteatomer gillar varandra. För man samman dem bildas t.ex. vatten, H2O. En elektrisk spänning kan alstras genom att hålla isär vätet och syret. Bränslecellen använder denna spänning för att med hjälp av ett membran tvinga väteatomerna att gå en omväg till sitt syre och sin vattenmolekyl. Därmed uppstår en liten elektrisk ström.

BMW och München
Väteatomen är lite svårkontrollerad. Väte hanteras enklast i gasform. Problemet är att väte är lättflyktigt, dvs tätningar och packningar måste vara väldigt täta. Små atomer smiter gärna ut. Detta lärde sig BMW när de testade en annan teknik med början på 90-talet. BMW byggde om 15 bilar till vätgasdrift och använde vätgasen som bränsle i en förbränningsmotor. Bilarna användes på Münchens flygplats och tankade varje gång på samma tankställe. En erfarenhet var den höga tekniska precisionen som krävdes inte minst vid tankning. BMW gick också vidare och testade biogasdrift på ett antal exemplar. Själv körde jag en BMW 316 under flera år, som var ombyggd för att gå på biogas alternativt bensin. Den gick utmärkt.

Vätgas Sverige
I Sverge formerades under förra decenniet en ideell förening som heter Vätgas Sverige. Jag hade nöjet att sitta med i styrelsen under de första sex-sju åren av den föreningens verksamhet. Idag är Vätgas Sverige en mycket aktiv samordnare och medaktör i såväl svenska och nordiska vätgasprojekt som i flera stora EU-finansierade projekt som syftar till att introducera vätgasen som energibärare i olika sammanhang. Länk till Vätgas Sverige se nedan.

Highway
Teknikskiften hamnar ofta i hönan-och-ägget-problematiken. Utan fordon som behöver ett bränsle är det omöjligt att investera i tankställen. Utan tankställen är det ingen som köper fordon. Lösningen heter naturligtvis samverkan och att flera intressenter går ihop för att möjliggöra en samtidig utbyggnad. För att få politiskt och medialt genomslag kallas profilprojekten ofta något som i stil med ”Hydrogen Highway” och ”Scandinavian Highway”. Dessa namn ska illustrera känslan av stor satsning, möjligheten att använda fordonen på långa sträckor och skapa gränsöverskridande plattformar för beslutsfattare på alla nivåer.

Så hur går det?
Det händer faktiskt saker. Eftersom tankställen är dyra och komplicerade blir en satsning på bussar intressant. Bussar i linjetrafik återgår ofta till en utgångspunkt och kan tankas och skötas av utbildad personal. Nu läser jag att McKinsey har sammanställt en rapport om förutsättningarna för åtta olika typer av drivmedel och drivlinor för bussar. I resultatet redovisas miljö, prestanda och kostnad (TCO) från källa till hjul (Well to wheel). McKinsey har gjort rapporten på uppdrag av FCH JU (Fuel Cell and Hydrogen Joint Undertaking).

Överraskning?
Aningen överraskande kom man fram till att vätgas och bränsleceller var den teknik som mest liknade konventionella bussar vad gäller prestanda, flexibilitet och kostnad för infrastruktur. Fördelen gentemot konventionell teknik är förstås minskade utsläpp och lägre ljudnivå. I en bränslecell sker ingen förbränning, så klimatrelaterade utsläpp handlar om tillverkningsskedet och andra sidoeffekter av driften. Partiklar från friktionen mellan däck och vägyta kvarstår naturligtvis för att ta ett exempel.

Komplement till batterier
Men det är lovande att vätgas- och bränslecellstekniken utvecklas som ett komplement till elbatterierna. Räckvidden med vätgas är en av fördelarna, medan batteritekniken kan ha fördelar när det gäller effektreglering. I båda fallen handlar det ju som bekant om att framdriften sker med elmotorer, som har ungefär dubbel verkningsgrad jämfört med den traditionella förbränningsmotorn. När vi ska spara energi är verkningsgraden ( t.ex. hur långt vi kommer per kwh) väldigt viktig.

Länktips (uppdaterat 21 dec):
Scandinavian Hydrogen Highway Partnership http://www.scandinavianhydrogen.org/
Vätgas Sverige www.vatgas.se
McKinsey: Läs Fuel Cell Todays artikel eller ladda ner rapporten som PDF.

Självinsikt i USA

Fortfarande har USA i särklass högst BNP totalt och globalt sett. Fortfarande är den amerikanska livsstilen ”icke förhandlingsbar”. Inte ens årets torka i mellanvästern, det rekordminskade arktiska istäcket *) eller de nya bestämmelserna om maxstorlek på take-away-läskbägare i New York **) tycks rubba tingens ordning. Några amerikaner inser naturligtvis problemens art och storlek. Ur nyhetsflödet ****) plockar jag två exempel på detta.

”Systemet har gått sönder”
Lawrence Lessig ***) besökte Lund häromdagen. I ett uppmärksammat föredrag konstaterade han att ”Jag älskar traditionerna och idealen som har format amerikansk politik, men systemet har gått sönder”. Miljardärerna betalar procentuellt mindre skatt än normalinkomsttagare, jordbrukssubventionerna leder till stora folkhälsoproblem och båda partiers beroende av industrin gör att det inte går att driva ens en rimlig miljöpolitik.  ”Barack Obama gick till val på att förändra hur Washington fungerar….Vilken annan president har haft ett sådant moraliskt mandat som Obama hade 2008?”, säger Lessig men konstaterar att ”vi har ett system som låser fast sig självt, och hindrar inte bara innovationer utan också rimliga politiska reformer”.

7000 delningar på Facebook
Ett facebook initiativ som kallar sig Pragmatic Progressive Page har lagt ut en intressant kommentar om subventionerna till de amerikanska energibolagen.
” If we have subsidized Solar the way we have been the Oil Industry, literally billions of dollars last 30 years, we would have been energy independent already. And off the Middle East and North Africa -aka, Oil producing countries-. Hence less wars…Why is this so difficult to understand for some people?”
(Dvs USA hade varit oberoende av utlänsk energi och varit inblandat i färre krig om energipolitiken hade förts klokare de senaste 30 åren).
Detta inlägg har delats 6981 gånger och ursprungsmeddelandet har gillats av 2502 personer. Därmed kan meddelandet ha lästs av miljoner människor, huvudsakligen amerikaner.
Det är denna typ av information utanför medias prioriteringar och utanför de politiska partiernas inflytande som utgör den synliga delen av det hoppfulla i sammanhanget.
Nära 7000 delningar och flera tusen ”likes” på en av dessa 7000 publiceringar.
Insikten om hur systemet eller ”Washington” har fört allmänheten bakom ljuset kan komma att leda till mer organiserade kampanjer. Människor i en demokrati vill inte känna sig lurade, särskilt inte om de utdefinieras som ointressanta, bidragstagande, 47 procent av befolkningen (med hänvisning till Mitt Romneys berömda tal häromdagen).

En virtuell berlinmur
En Harvard-professor och en framgångsrik facebook-grupp illustrerar att det växer fram en sund motkraft i USA, som kan möjliggöra fallet av en virtuell berlinmur, kanske 30 år efter den första murens fall.

Länk till Facebook-gruppen: http://www.facebook.com/PragProgPage

*) Den 16 september var det arktiska istäcket nere i säsongsminimum. Jämfört med tidigare minsta storlek från sommaren 2007 var ytskillnaden lika stor som ytan av Sverige och Norge tillsammans.
**) Man får nu endast sälja läskmuggar i storlek av knappt 0,5 liter i New York. Konsumenter har i protest hävdat att de nu kommer att köpa två muggar……
***) Lessig är mest känd för att ha formulerat en variant av upphovsrätt, ”creative commons”, som är ett försök att luckra upp rigida och otidsenliga rättighetsanspråk när det gäller remixar och bearbetningar, ett krav på att upphovsmannen förnyar sitt anspråk på upphovsrätt regelbundet och att det sätts en bortre tidsgräns för rättigheter. Lessig är juridikprofessor vid Harward.
****) Texten om och citat av Lawrence Lessig är hämtad ur en artikel i Sydsvenska Dagbladet fredagen den 14 september, sid A16-A17, författad av Andreas Ekström.