Forts Agenda 2030 kommentar

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Referat: Agenda 2030 målen

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

De 17 målen som FN antagit

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/

Orden formar världen

Det hållbara samhället behöver nya begrepp. Sedan skoltiden har språk intresserat mig. Hur ord och begrepp får innehåll och betydelse – och kanske dessutom skiftar över tid.
Det räcker att tänka hur vi idag använder ord som rolig och grym, om hur vi nyligen frågade varandra ”har någon ringt?”. Eller vem gråter idag över den spillda mjölken när kon råkat sparka omkull pigans stäva?
Orden speglar sin tid.

Arbetare – eller vad ska det heta?
Vi behöver nya ord för att konkretisera det vi arbetar med och för. Ur ett perspektiv blir orden arbetsgivare och arbetstagare laddade med roller: någon ger och någon annan tar. Men vad heter det när man själv skapar sin arbetsinkomst? Företagare? Frilansare? Eller är man en del av gig-ekonomin? Vad ska det heta? Vad vill vi att det ska heta när man själv ordnar sin försörjning utan att driva bolag?

Cirkulent
Jag läste någonstans att ordet konsument kan behöva kompletteras med ordet cirkulent för att illustrera innebörden av att aktivt medverka i den cirkulära ekonomin. Ska detta nya ord få fäste behöver det bli allmänt känt. Frågan är om cirkulenten aktivt medverkar till att vidga den cirkulära ekonomin eller enbart försöker bidra med källsortering och second-hand-köp? Ord har nästan alltid en motsats. I konsumentfallet finns en producent eller möjligen en affärsidkare som är konsumentens motpart. Vem är motparten till cirkulenten? Det är inte så enkelt att sätta nya ord på agendan. Innebörden ska ju helst vara intuitiv och omedelbart begriplig, samt fylla ett gap där tidigare begrepp inte täckt in en funktion eller en beskrivning på tillräckligt bra sätt. Värdeladdningen ska också vara tydlig, så att folk vågar använda orden. Är cirkulenten en föregångare värd uppmuntran? Eller hur ser vi på cirkulentens roll?

Prosument
När samma person har både producentrollen och konsument-dito har jag känt det naturligt att kalla vederbörande för prosument. Exempelvis personer som både odlar och använder det han eller hon odlar, eller en solcellsägare som drar nytta av de kW solcellerna producerar. Helt perfekt är inte begreppet – det är alltför mycket en kompromiss av två gamla ord.

Friskolor – varför kallas alla varianter för samma sak?
Samhällsnyttiga verksamheter borde få en begreppskategori, så att de inte i lagtexter och i allmänna sammanhang förväxlas med vinstdrivna dito. Friskolor är idag ett luddigt begrepp som används för både icke-vinstdrivande och vinstdrivande skolor med icke-kommunal huvudman. Jag var med runt 1990 när debatten om de fristående skolorna banade väg för rättvisa villkor för de idébruna skolorna. Därför vet jag ingen i vår krets kunde föreställa sig att friskolereformen skulle leda till aktiebolagsskolor, där skattemedel slussades vidare till ägarnas privata konton. Det som fanns före 1992 var idébruna skolor utan privata ägarintressen. Ordet friskola borde reserveras för de idéburna. Vinstdrivna skolor borde benämnas just så.

Hållbarhet – vad är det?
Hållbar utveckling är ett slitet begrepp. Alla kallar sig hållbara idag – eftersom motsatsen inte sänder rätt signaler till marknaden. (Vem vill vara ohållbar?) Bekymret är att när alla är ”hållbara” blir begreppet urvattnat. Positioner måste flyttas fram och nya definitioner användas. Indexering eller olika värdeskalor skulle behöva tillkomma, så att allmänheten kan orientera sig. ”Någon” borde driva denna fråga för att skapa tydlighet kring vad vi menar med hållbarhet. När är vi hållbara?

USA och nobelpriser
Att varsamhet med orden och dess innebörd är viktigt har de senaste årens turbulens i USA visat. När makten inte bara slirar på sanningen utan även undergräver tilltron till hela nyhetsförmedlingen läggs grunden till oreflekterade och anti-vetenskapliga strömningar, som får betydelse för samhällsutvecklingen. Ryktesspridning växer. Och sanning och lögn jämställs i något slags märkligt 50/50-förhållande. Att inte forskarsamhället och vetenskapen tydligare markerat mot alla överdrifter och politisering av vetenskapen är sorgligt. När Nobelpriserna nu ska delas ut borde Nobelstiftelsen markera hur viktigt det är att samhället baseras på kunskap, öppenhet och nyfikenhet.

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Marknaden löser inte allt

”Att vara liberal är att vara kluven” brukade det heta. Å ena sidan och å andra sidan – det fanns bra argument för en hederlig mellanväg i politiken. Idag är frågan om inte uttrycket borde korrigeras till ”Att vara liberal är att vara ur synk”.

Flera grundläggande värderingar är viktiga
I grund och botten sympatiserar jag med flera av de liberala grundtankarna, inte minst betoningen på alla människors lika värde, på FN och EU som värdefulla plattformar och i synen på hur demokratin ska försvaras. Inte minst i dessa tider då autokrater och anti-demokrater tar allt större plats i det politiska skeendet är det viktigt att stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det är nog det envisa påståendet att marknaden alltid löser vår tids problem som skaver mest.

DN Ledare 19 maj

Evig tillväxt – hur då?
I dagens DN hittar jag två ledare som båda utgår från tanken att marknaden sitter på lösningarna. (Se bilder här intill. ) I det ena fallet handlar det om att envist hålla fast vid en evig tillväxt som fullt förenlig med en hållbar utveckling och en planet i balans. ”Utsläppen minskar – se så bra det går…!” är budskapet. Som ett krampaktigt försök att slippa ompröva sin ståndpunkt. En fortsatt resurs- och energianvändning på den nivå vi har haft är inte hållbar. DN tycks hålla sig med skygglappar stora som hangarportar. Överkonsumtionen av jordens resurser illustreras ju bl.a. av ”Earth overshoot day” som för varje år flyttas tidigare och tidigare på året. Vi lånar bokstavligen resurser av framtiden. På ett ohållbart sätt. Att blunda för detta är oansvarigt.

DN ledare 19 maj

Skolan kan drivas av idéburna verksamheter
Ett annat exempel i samma tidning (se bild ovan) är ”skolmarknaden” som skribenten tycker bör kunna fungera bara man korrigerar regelverket kring köandet och putsar lite på ytan. Så kan skolmarknaden snart fungera lika bra som de avreglerade taxi- eller telemarknaderna. Inte ett ord om det osolidariska att skattepengar går direkt till vinster och aktieutdelningar till skolbolagskoncernernas ägare. Pengar som hade gjort stor nytta om de stannat i skolan och hjälpt elever att nå sin potential. Fristående skolor som drivs utifrån en pedagogisk idé och som organiseras utan vinstintresse tillför mycket till samhället. Vinstdrivna skolor gör det inte.

Rätt ska vara rätt
Hållbar utveckling måste innebära att marknadens mekanismer inordnas under planetens systemvillkor och inom ramen för vad som kan balanseras av ekosystemen. Skolans och välfärdens verksamheter är dessutom alldeles för viktiga för att låta drivas under marknadens logik. Det är dags för DN och de marknadsliberala att ta ut en ny riktning. Corona-krisen har med stor tydlighet visat att det inte räcker att ha en fungerande marknad för att säkra tillgången på rätt utrustning i kristid. Det gäller helikoptrar för brandbekämpning, förråd vid olika kriser och fungerande samordning. Marknadens logik bygger på konkurrens, inte på samarbete. I rätt sammanhang är konkurrens bra, men samhällets överlevnad hänger på att vi organiserar centrala funktioner utan att göra oss beroende av marknadens ensidiga logik. Hållbarheten för kommande generationer och välfärdens organisering är för viktiga frågor att släppa till kortsiktiga vinstintressen.

Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Nu har trettio år gått….

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.

 

En andra kammare för att göra andra bedömningar?

Det finns ett generellt problem i dagens komplexa samhälle, som våra politiker tycks ha svårt att komma till rätta med. Och som det inte finns någon annan uttalad organisation eller myndighet som ansvarar för. Det handlar om den suboptimering som ständigt blockerar optimala, samhällsnyttiga lösningar.

Exempel med tågtrafikens strul
Konsultföretaget Trivector belyser detta bekymmer i en debattartikel i DN den 23 november (se länk nedan). Man räknar i artikeln upp ett antal systemfel inom trafiken på järnväg, som kostar tid och pengar och som uppstår till synes för att ingen har ansvar inom transportväsendet att ifrågasätta de egna besluten och avvägningarna.

Samhällsnyttan får inte tappas bort
På ett annat plan än det direkt operativa handlar det om att göra en avvägning mellan relevanta regelverk inklusive deras tillämpning å den ena sidan och samhällsnytta å den andra sidan. Om vi exempelvis har regelverk som förverkligar en nollvision gällande olyckor kommer någon till slut föreslå att det bästa vore att vi inte hade någon trafik alls. Eller överfört till bilismen skulle en anpassning av all biltrafik till cyklisters tempo vara logisk för att undvika olyckor, överallt från gator till motorvägar. Men samhällskostnaden skulle i det scenariot bli enorm.

Rimlighetsavvägning
Kanske är det av politiker vi förväntar oss en rimlighetsavvägning. Vad är acceptabelt och vad är önskvärt ur de olika partiernas synvinklar? Det är möjligt att vi nått en komplexitetsnivå i samhället där politikers perspektiv inte räcker till. Vi behöver fler sätt att utföra och värdera avvägningar mellan rimlighet, kostnader för enskilda, kostnader för samhället, risker för miljön, potentiella risker för hälsa och välstånd samt samhällsnytta nu och i framtiden. Framför allt behöver vi kanske bli bättre och snabbare på att återkoppla lösningar och lagstiftning när vi ser hur bra eller dåligt de fungerar i praktiken. Det finns ingen enkel väg att lösa detta dilemma. Avvägningar har med värderingar att göra och vars och ens position ur ett subjektivt eller mer objektivt perspektiv.

En andra kammare
Kanske är lösningen att införa en ”andra kammare” i Riksdagen, med ledamöter som väljs på lite längre tid och vars huvuduppgift blir att granska Riksdagens ordinarie beslut ur ett 25-årigt perspektiv. Hur framtidssäkert blir varje beslut? Till denna andra kammare skulle enskilda medborgare även kunna anmäla frågor som man vill att kammaren tar ställning till. Som en slags politisk ombudsmannafunktion för framtiden.

Det är i alla fall tydligt att det vi har idag av myndighetsutövande inte räcker till att optimera hur samhället fungerar ur flera aspekter och blir mer hållbart.

Länktips: DN-debatt-artikel