Arbete blir bättre med frivillighet

Vad menas med arbete? Är det något vi vill göra, väljer att göra eller måste göra? Är arbete något som utgår från en själv och de egna behoven eller är arbete något ”utifrån” som framställs som en möjlighet eller ett krav på individen? Är arbete något objektivt eller något subjektivt?

Oberoende eller beroende
Frågan om arbetets karaktär hänger ihop med självbilden. Den som är van vid egenförsörjning och att själv forma sin arbetsdag upplever troligen en stor frihet i arbetet, medan den som är beroende av en arbetsgivare för att få sitt arbete ersatt i pengar rimligen uppfattar sin situation som styrd av arbetsgivaren.

Kvalitet
Det intressanta är att det finns arbetsgivare som erbjuder sina anställda stor frihet i arbetet – frihet som på så sätt tar till vara vars och ens förmåga att kreativt bidra till helheten. Det är i gränssnittet mellan frihet och styrning av arbetets innehåll som framtiden avgörs. Så länge arbetets innehåll domineras av styrning ”uppifrån” frigörs inte de krafter som kan vara avgörande för kvaliteten på det vi åstadkommer.

Ta vara på vars och ens förmåga
Att erbjuda volontärer och frivilliga möjlighet att få visa vad de kan, kan vara en idé för att synliggöra sådant som individer kan bidra med. Det kräver dock modiga arbetsgivare, som vågar lita på att helheten vinner på att vars och ens förmåga tas till vara på ett optimalt sätt.

Arbetets former och innehåll behöver anpassas till en ny tid, där samarbete blir viktigare än konkurrens och där vi ständigt fokuserar på win-win.


Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Kasta inte (in) handduken!

Den 23 januari hade GP en debattartikel av Cecilia Solér från Handelshögskolan som ifrågasätter de strategier storföretag som Ikea och H&M har valt för att bidra till en annan resurshushållning än dagens. Solér menar att företagen signalerar att konsumenterna kan fortsätta att konsumera som vanligt och att löftena om återanvändning av produkter och material är orealistiska. ”Det är nämligen svårt att återvinna textilfibrer”, skriver hon. Hon hänvisar till forskare som pekar på att återvinning blir downcycling, dvs att fibrerna ganska snabbt blir lump eller slutar som isoleringsmaterial. De storskaliga återvinningsindustriernas miljöpåverkan är heller inte kartlagda, påpekar Solér och avslutar: Det är greenwashing på en ny nivå. (Se artikeln här intill).

Ta fasta på det som är klokt
De stora aktörerna inom textil och heminredning inser att deras nuvarande affärsmodeller inte är hållbara. Ikea har t.ex. lanserat en ambition att vara helt cirkulära till 2030. De kommer att testa olika abonnemangsupplägg för möbler, det som också kallas funktionsförsäljning eller tjänstifiering. De ska säkra upp att plastprodukter tillverkas av cirkulerad plast och att olika möbler går att plocka isär och återanvända på delproduktnivå. För mig är Ikeas budskap klokt. Att fortsätta som tidigare och tära på jordens resurser är inte rimligt. Att lägga ner företaget inte heller. Att få konsumenterna att acceptera nya former av hyrköp, nyttjandeavtal eller återbäring för välskötta produkter låter som utmärkta modeller att testa.

Flera lösningar
Det betyder inte att Cecilia Solér har fel. Framför allt textilsidan är ett bekymmer som hon beskriver. Tillverkningen, de korta nyttjandetiderna och miljöbelastningen är ett stort problem. Men det finns företag som testar nya sätt att förhålla sig till kläder och textilier. Nudie Jeans reparerar t.ex. sina plagg åt kunderna. Vi behöver hitta sätt att bromsa konsumtionsökningen och nya sätt att ta betalt för nyttjandet av produkter. Råmaterial behöver tas fram och testas i stor skala ur det som kan växa utan kemikalieanvändning och utan stora krav på vattenresurser.

Bambu, björk, hampa eller ?
Cellulosabaserade fibrer har en viktig roll i den framtida textilproduktionen. Lokalt producerade material behöver kunna bearbetas lokalt och kunna ingå i ett återbrukande kretslopp för att ta vara på resurser. Globalt kommer det att behövas flera olika lösningar. Och då är det viktigt att vi uppmuntrar företag som vill förändra sina affärsmodeller och innovativa nya företag som står för något helt nytt.

Forskningen och EU
Det forskas en hel del på lösningar inte minst kring hur blandade material kan detekteras. Högskolan i Borås arbetar med frågan. Och senast 2025 kräver EU att medlemsländerna samlar in textilavfall separat. Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna innebär dessutom att Sverige ska införa producentansvar för textilier. Då måste kläder samlas in på ungefär samma sätt som förpackningar, tidningar etc. Det är ju tyvärr bara 1 procent av alla plagg som blir nya kläder idag, enl stiftelsen Ellen MacArthur.

Textilt återbruk
Textilt återbruk är något som vi har diskuterat på Orust under en tid. Och då handlar det om flera olika lösningar. Dels upcycling så att gamla plagg får ett nytt värde och ett nytt liv genom design, dels genom att överskott och funktionsdugliga råvaror kan användas för att skapa korta serier av textila produkter. Det gäller att tänka som mormor gjorde – att inte slänga bort något som är användbart. Att bara säga nej till textil återvinning utan att titta på alternativen är inte så konstruktivt. Den hållbara vägen består av flera olika stigar, som alla behöver testas.

Tidningen Forskning och Framsteg hade en bra och hoppfull artikel förra året, som kan rekommenderas:
https://fof.se/tidning/2019/5/artikel/de-forskar-pa-cirkulart-mode

Och här är GP-artikeln:


Det börjar med konstruktionen och designen

Dagens linjära ekonomi är en rak linje. Det kvittar hur effektiv produktion du har, om du gör en bil med färre delar eller använder mindre energi – du använder ändå material. I en cirkulär modell å andra sidan, där det redan från början är tänkt att produkten ska tillbaka i systemet, kommer komponenter och material att tas om hand och återanvändas. ” Så förklarar Ellen MacArthur i en aktuell intervju (länk se nedan) varför hon anser att linjära produkter är mindre värda än de cirkulära.

Konstruktörer behöver tänka bortom sin produkt
Designers och konstruktörer behöver uppmuntras att se hur deras skapande process kan bygga något mycket vidare än produkten och hur produkten kan passa in i ett resursbevarande system, hävdar Ellen MacArthur. Hon var en framgångsrik jorden-runt-seglare innan hon sadlade om och startade den stiftelse som bär hennes namn och som bättre än de flesta lyckats förmå industrin och beslutsfattare att förstå värdet med en cirkulär ekonomi.

Demontering minst lika viktig som montering
Följer man Ellen MacArthurs tankegång blir det uppenbart att vi måste undvika att skapa komplexa kompositmaterial, som är svåra att separera och återanvända på något annat sätt. Hela kemiindustrin måste bygga upp en ny kunskap kring reversibla kemiska processer. Energiinnehållet i en framtagen produkt ska heller inte gå till spillo. En mycket stor del av de produkter som tagits fram de senaste hundra åren måste rimligen ifrågasättas ur ett cirkulärt perspektiv och framför allt måste varje ny produkt skapas utifrån ett cirkulärt materialflödestänkande. Demontering måste bli minst lika viktigt som montering. Hur en produkt ska avlägsnas ur sitt sammanhang kommer att kräva lika tydliga ”IKEA”-beskrivningar som hur man sätter samman något. Restvärdet på en produkt får ju inte gå förlorat på grund av slarv eller okunskap.

Från avfall till resurs – hur ser bokföringen ut?
Det svåra med cirkulär ekonomi är trots allt inte att hitta produkter och material. Det svåra kommer att bli att identifiera, ta till vara och förstärka det ekonomiska restvärde som finns i det som vi traditionellt kallar ”avfall”. Istället för avfall är ju restprodukten en resurs, som någonstans i kedjan går från att vara ett kvittblivningsproblem (en kostnad) till att vara en tillgång även ekonomiskt. Här behöver vi nya modeller för hur ekonomer ska beräkna värde och restvärde på det ”värdelösa” avfallet.

Vem äger en produkt?
Kopplat till ekonomin finns frågan om ägandet. Vem äger en produkt som ingår i en cirkulär ekonomi? Blir inte konsekvensen att ägandet blir underordnat en slags systemtillhörighet? Måste inte den cirkulära ekonomin också innebära att nyttjandet av produkter i olika faser är det centrala – inte det fysiska ägandet? Och måste vi inte skapa en ny slags cirkulär moms som möjliggör en rättvis beskattning av produkter som ”gör flera varv” i samhället innan den upphör att vara en produkt?

Vi har bara börjat nosa på detta, känner jag.

Länktips: https://www.dezeen.com/2019/06/11/ellen-macarthur-circular-economy-designers/

Varje produkt har varit något, är något annat just nu och blir så småningom något nytt….

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/



Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.

Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg? är den återkommande frågan i På Spåret. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg när avsmältningen av Arktis nu uppgår till 14000 ton vatten i sekunden. (Enligt Jason Box, professor vid Geus i Danmark, citerad av videnskab.dk). Men julen kan också vara den tid man ägnar sig åt annat än det vanliga. Som språkintresserad tänkte jag ägna den här texten åt just ordet vart.

Ont i varje cell
Språktidningen är en ofta läsvärd tidskrift. I nummer 8/2018 tar Staffan Dopping upp just ordet vart och ondgör sig över bruket att använda ordet vart istället för det korrekta var. ”Vart är du?” får Staffan Dopping att känna sveda i varje kroppscell, skriver han. Och nämner i förbigående att otyget med ”vart” även används flitigt istället för ”varit”. En förklaring till detta med användandet av ordet ”vart” ligger i talspråkets utveckling, tror jag.

Tja, vad säger man?
Unga människor talar fortare än äldre vill jag hävda. Orden i en mening delas inte upp av mellanliggande pauser. Uttrycket ”Jag ska bara…” heter på modern talspråkssvenska ungefär ”assabah…”. Det snabba talet driver fram förenklingar. Tjena har blivit tja. (En liten kommentar till detta blir att den äldre innebörden av ordet tja som ett uttryck för tveksamhet blir otidsenlig. Idag betyder tja – med kort a – ungefär hej).

Tempo
Snabbheten i talet gör det omständigt med långa a-vokaler som i orden ”avse” eller ”avgång”. Det går fortare att säga ”vart” än ”var”, samtidigt som t-ljudet binder ihop:
”Vartehdu” blir snabbare men inte mindre tydligt än ”Vahr_edu”. Lika med ”Vahrit” som tar längre tid att säga än ”vart”. Det långa a:et får ge sig för det korta.

Ett etablerat ord
Nu är saker och ting naturligtvis inte riktigt så enkla. Det långa a:et har sin plats i modernt talspråk. Dagligen hör man unga människor återge till varandra vad andra har sagt. Sådant kallades skvaller förr, det är snarare en delning av muntliga meddelanden. Varje gång någon ska återge vad en tredje icke närvarande person ska ha sagt skjuts ett litet nytt ord in i meningen. Så här kan det låta: ”Hannbah_nähdejordejahinte”, ”Honbah_dejordeduvisst”. (Citaten på vanlig skriftsvenska: ”Han: Nej, det gjorde jag inte” och ”Hon: Det gjorde du visst”.
Det intressanta är att det moderna talspråket har hittat ett litet ord med långt a som illustrerar kolon i ett citat: Ba.

Hur skriver vi?
Min förklaring är att det egentligen är fråga om en förkortad version av ordet ”bara” och som snabbt hittat sin alldeles egna funktion. Det är inget konstigt, men det gör att talspråk och skriftspråk glider isär en aning. Hur ska det talade ”ba” egentligen skrivas? Räcker det med kolon?

Norge eller Noreg
I samma nummer av Språktidningen läser jag om de norska skriftspråken. Och hur svårt det måste vara att som lärare, som läsare och som talare av dialekt klara av diskrepansen mellan det skrivna och det talade. ”Eg kjem” på nynorska betyder ”Jeg kommer” på bokmål. Hur sker högläsning av respektive språk om dialekten inte stämmer med det skrivna? Tack och lov slipper vi i Sverige det norska dilemmat med två officiella skriftspråk.

Dialekter på rikssvenska?
Jag växte upp utanför Malmö men talade inte skånska. Jag är tacksam att mina skolböcker inte var skrivna på den dialekt som talades. Rullebör kanske kan uttalas med rullande r som i rulltrappa eller krullfrisyr. Men hur skulle man kunna uttala  ”Hottah_hiiit_bållen-paågahblära” på rikssvenska? När dialekter höjs upp till norm blir det svårt att hålla ihop en kultur. Helt olika språk är en annan sak. Att det talas samiska, finska etc i Sverige är något helt annat. Låt gärna dialekterna leva som exotiska undantag, så att göteborgarna kan fortsätta att tjôta.

Talspråket leder
Vart är vi på väg? Språkligt är det talspråket som leder och skriftspråket som bekräftar, tror jag. Och en viss eftersläpning är kanske bra, så att nya ord och uttal hinner sätta sig hos folkflertalet. Och att vi ställer oss bakom det klassiska ”utan tvivel är man inte riktigt klok”.

God Jul!

Tillägg 26 dec:
Idag såg jag talspråksversionen av ordet ”skallrade” i en rubrik på Expressen. Låt vara att det är i ett citat. Men ändå. Preteriumändelser lär försvinna, ungefär som talspråket skippar ändelsen när de inte behövs för begripligheten.
Språket blir kanske mindre perfekt på så sätt, mer imperfekt?

 

Mer rättvis utveckling!

COP24 i Katowice lyckades gå i mål med en överenskommelse som deltagarländerna kunde vara överens om. Metoden för hur Paris-målen ska uppnås finns i alla fall som en slags skiss, även om det uppenbarligen kommer att krävas mer för att verkligen klara av den utsläppsbegränsning som krävs.

Har vi makthavare som strävar efter rättvis utveckling?
Det som hela tiden gnager är hur världens länder och ledare, ofta med olika ingångar, värjer sig mot att behöva inordna sig i relation till en allmän nytta. Den egna makten vilar för vissa makthavare på bräcklig grund, andra ledare ser hur den rådande ekonomin förvärrar situationen och egentligen bara spär på orättvisorna. Ytterligare andra har sin maktbas i ett förtryck av delar av sin egen befolkning. Politisk och kulturell frihet hänger inte automatiskt ihop med ekonomisk frihet. Mänskliga rättigheter åsidosätts systematiskt i åtskilliga länder. Samtidigt gynnar den ekonomiska utvecklingen ofta bara vissa delar av  befolkningen. De gula västarna i Frankrike illustrerar hur svårt det är att koppla ihop utveckling med rättvisa. Vad är rättvisa? Varför kan det vara så svårt? Forskningen visar ju dessutom att ett samhälle fungerar bättre ju mer jämlikt resurserna fördelas. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer äter tusen frukostar, osv…. Dvs ekonomin fungerar bättre ju fler som kan vara en del av den.

Företagsintressena går före och miljön får stå tillbaka
Man undrar hur trumpväljarna kommer att reagera när de inser att den president de valt spelar på fördomar och okunskap för att kortsiktigt få medhåll för förändringar som långsiktigt är kontraproduktiva. Murar mot varor och människor kan tyckas logiska ur ett rädsloperspektiv, men kommer att missgynna utvecklingen i USA, särskilt när storföretagens perspektiv ständigt går före när det gäller att väga nytta mot skada på natur, ekosystem och vattenförsörjning. Om inte USA kollapsar ekonomiskt är risken stor att ekosystemen brakar samman. När giftspridningen till slut gjort jorden obrukbar och när vattnet sinar är det så dags. Ingen kan leva på en förstörd planet.

Det är bra att det tar tid!
I vår egen ankdamm höjs röster som kritiserar den omständiga regeringsbildningen. Det kallas omväxlande för ett spel, för en sandlåda och för ett odemokratiskt sätt att bete sig. Det de flesta missar är att väljarna har lagt sin röster på partier som de har förtroende för att de ska göra allt i sin makt för att få genomföra. Det vore synnerligen föraktfullt mot de egna medlemmarna och mot alla de väljare som stöttat de olika partierna om partiföreträdarna lättvindigt bytte bort sina vallöften mot något annat. Det är just så komplext som det är att forma en majoritet av ledamöter när åtta olika partier ska hitta en kompromiss som alla kan vara nöjda med. Låt det få ta tid och låt processen pågå en tid – det är ingen katastrof om det dröjer några månader.

Mitten?
Det journalisterna borde bli bättre på att förklara är de grundläggande skillnaderna mellan de åtta partierna i Riksdagen. Varför det är så svårt för dem att komma överens och vilka värderingar som är svårast för respektive parti att tumma på eller justera innebörden av. Etiketten ”mittenparti” är t.ex. ganska missvisande. L och C står inte i alla frågor i någon slags mellanposition mellan höger och vänster. I vissa frågor är förslagen från ”mitten” långt mer radikala än motsvarande från andra partier, inte minst när det gäller arbetsrätten.

Lägre skatter ger oss inte bättre järnvägar
Tilltron till vårt parlamentariska system skulle å andra sidan få sig en knäck om vi landar i ett extra val efter alla turer. Ropen på enkla lösningar och på något slags tvåpartisystem skulle säkert höras. Som om alla frågor bara har ett svar och som om nyanserna inte vore viktiga. Prioriteringar måste få ges utrymme både i diskussionen mellan partier och deras väljare och mellan partierna i förhandlingar. Bara för att skattesänkningar är enkla att genomföra är det inte säkert att de alltid är det bästa receptet mot de problem vi upplever. Det eftersatta underhållet på järnvägen är inget som löses av lägre skatter. Fler och duktigare lärare i skolorna dyker inte upp för att var och en får mer pengar kvar efter skatt. Inte ens fler poliser eller ett bättre brandförsvar lär åstadkommas av lägre skatter.

Mer komplexitet, tack
Tålamod och respekt för olikheter skulle vara bra om fler kunde ge uttryck för. Ju mer av förenklade resonemang och antingen/eller-perspektiv som ställs fram, desto större blir risken att populismen vinner mark. Trots att den samlade kunskapen är större än någonsin och mer tillgänglig än någonsin tycks förnuftet och empatin drunkna i förenklingarnas strömvirvlar, där vi sugs in i slagkraftiga påståenden med mycket liten verklighetskoppling.

 

Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

Hur blir 3D-printning cirkulär?

3D-printning är ett intressant område. Produktion av korta serier av reservdelar på olika platser, där tillgång till mjukvara, printer och råvara blir avgörande och där leveranser troligen blir effektivare – mer ”on demand” – och där bara just den produkt som behövs också tillverkas. Det finns dock ett antal frågetecken som måste rätas ut.

Funktionalitet och garanti
Reservdelar till maskiner kan vara systemkritiska och helt avgörande för funktionen. Hur ser garantiåtaganden ut när reservdelen inte tillverkas av leverantören med leverantörens kvalitetskontroll? Vem är ansvarig för eventuella fel och felkonsekvenser?

Material
I dagsläget talas det om plaster, om metallpulver och biologiskt material som kan användas vid 3D-printning. Det som formas ska också härdas på något sätt så att det behåller sin tänkta form. Som lekman tänker man genast på de tvåkomponentlim som funnits länge. Det är viktigt att vi inte ökar spridningen av miljöfarliga ämnen i naturen.

Var ligger ansvaret på en global nivå?
Ännu viktigare kanske det är hur återbruk och återvinning ska lösas när det gäller 3D-printade produkter och komponenter. Vem har ansvaret för att produkten/komponenten återförs till rätt cirkulära flöde och inte hamnar i deponiernas återvändsgränder? Hur ska detta lösas rent praktiskt och lagstiftningsmässigt i en global kontext?

Vilket ansvar har tillverkaren? Ekonomi? Flöden?
För mig är det viktigt att vi varje gång tänker på produkters hela livslängd, inklusive återbruk och återvinning. De linjära modeller som gällt under lång tid måste ersättas av cirkulära principer och det avgörande blir i det sammanhanget att säkra upp ansvarsgränser, ekonomi och fysiska flöden. Vems är ansvaret i de olika faserna? Vem ska ha incitament att tjäna på återbruk och återvinning? Hur ska det gå till?

Olika storlekar
Ny teknik är fascinerande, men lärdomen från de senaste decenniernas utveckling måste vara att vi måste kopiera och ingå i  naturens kretslopp så långt det bara går. Plasterna i haven håller på att ta död på ett antal fiskar och inte minst valar. Den synliga delen av plasten är möjligen dessutom inte störst. Mikro- och nanostora partiklar av främmande karaktär kan vara minst lika många och hör definitivt inte hemma i kretsloppet.

Alla som tar fram 3D-printade produkter måste rimligen öppet redovisa hur man hanterar dessa frågor.