Det börjar med konstruktionen och designen

Dagens linjära ekonomi är en rak linje. Det kvittar hur effektiv produktion du har, om du gör en bil med färre delar eller använder mindre energi – du använder ändå material. I en cirkulär modell å andra sidan, där det redan från början är tänkt att produkten ska tillbaka i systemet, kommer komponenter och material att tas om hand och återanvändas. ” Så förklarar Ellen MacArthur i en aktuell intervju (länk se nedan) varför hon anser att linjära produkter är mindre värda än de cirkulära.

Konstruktörer behöver tänka bortom sin produkt
Designers och konstruktörer behöver uppmuntras att se hur deras skapande process kan bygga något mycket vidare än produkten och hur produkten kan passa in i ett resursbevarande system, hävdar Ellen MacArthur. Hon var en framgångsrik jorden-runt-seglare innan hon sadlade om och startade den stiftelse som bär hennes namn och som bättre än de flesta lyckats förmå industrin och beslutsfattare att förstå värdet med en cirkulär ekonomi.

Demontering minst lika viktig som montering
Följer man Ellen MacArthurs tankegång blir det uppenbart att vi måste undvika att skapa komplexa kompositmaterial, som är svåra att separera och återanvända på något annat sätt. Hela kemiindustrin måste bygga upp en ny kunskap kring reversibla kemiska processer. Energiinnehållet i en framtagen produkt ska heller inte gå till spillo. En mycket stor del av de produkter som tagits fram de senaste hundra åren måste rimligen ifrågasättas ur ett cirkulärt perspektiv och framför allt måste varje ny produkt skapas utifrån ett cirkulärt materialflödestänkande. Demontering måste bli minst lika viktigt som montering. Hur en produkt ska avlägsnas ur sitt sammanhang kommer att kräva lika tydliga ”IKEA”-beskrivningar som hur man sätter samman något. Restvärdet på en produkt får ju inte gå förlorat på grund av slarv eller okunskap.

Från avfall till resurs – hur ser bokföringen ut?
Det svåra med cirkulär ekonomi är trots allt inte att hitta produkter och material. Det svåra kommer att bli att identifiera, ta till vara och förstärka det ekonomiska restvärde som finns i det som vi traditionellt kallar ”avfall”. Istället för avfall är ju restprodukten en resurs, som någonstans i kedjan går från att vara ett kvittblivningsproblem (en kostnad) till att vara en tillgång även ekonomiskt. Här behöver vi nya modeller för hur ekonomer ska beräkna värde och restvärde på det ”värdelösa” avfallet.

Vem äger en produkt?
Kopplat till ekonomin finns frågan om ägandet. Vem äger en produkt som ingår i en cirkulär ekonomi? Blir inte konsekvensen att ägandet blir underordnat en slags systemtillhörighet? Måste inte den cirkulära ekonomin också innebära att nyttjandet av produkter i olika faser är det centrala – inte det fysiska ägandet? Och måste vi inte skapa en ny slags cirkulär moms som möjliggör en rättvis beskattning av produkter som ”gör flera varv” i samhället innan den upphör att vara en produkt?

Vi har bara börjat nosa på detta, känner jag.

Länktips: https://www.dezeen.com/2019/06/11/ellen-macarthur-circular-economy-designers/

Varje produkt har varit något, är något annat just nu och blir så småningom något nytt….

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/



Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.

Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg? är den återkommande frågan i På Spåret. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg när avsmältningen av Arktis nu uppgår till 14000 ton vatten i sekunden. (Enligt Jason Box, professor vid Geus i Danmark, citerad av videnskab.dk). Men julen kan också vara den tid man ägnar sig åt annat än det vanliga. Som språkintresserad tänkte jag ägna den här texten åt just ordet vart.

Ont i varje cell
Språktidningen är en ofta läsvärd tidskrift. I nummer 8/2018 tar Staffan Dopping upp just ordet vart och ondgör sig över bruket att använda ordet vart istället för det korrekta var. ”Vart är du?” får Staffan Dopping att känna sveda i varje kroppscell, skriver han. Och nämner i förbigående att otyget med ”vart” även används flitigt istället för ”varit”. En förklaring till detta med användandet av ordet ”vart” ligger i talspråkets utveckling, tror jag.

Tja, vad säger man?
Unga människor talar fortare än äldre vill jag hävda. Orden i en mening delas inte upp av mellanliggande pauser. Uttrycket ”Jag ska bara…” heter på modern talspråkssvenska ungefär ”assabah…”. Det snabba talet driver fram förenklingar. Tjena har blivit tja. (En liten kommentar till detta blir att den äldre innebörden av ordet tja som ett uttryck för tveksamhet blir otidsenlig. Idag betyder tja – med kort a – ungefär hej).

Tempo
Snabbheten i talet gör det omständigt med långa a-vokaler som i orden ”avse” eller ”avgång”. Det går fortare att säga ”vart” än ”var”, samtidigt som t-ljudet binder ihop:
”Vartehdu” blir snabbare men inte mindre tydligt än ”Vahr_edu”. Lika med ”Vahrit” som tar längre tid att säga än ”vart”. Det långa a:et får ge sig för det korta.

Ett etablerat ord
Nu är saker och ting naturligtvis inte riktigt så enkla. Det långa a:et har sin plats i modernt talspråk. Dagligen hör man unga människor återge till varandra vad andra har sagt. Sådant kallades skvaller förr, det är snarare en delning av muntliga meddelanden. Varje gång någon ska återge vad en tredje icke närvarande person ska ha sagt skjuts ett litet nytt ord in i meningen. Så här kan det låta: ”Hannbah_nähdejordejahinte”, ”Honbah_dejordeduvisst”. (Citaten på vanlig skriftsvenska: ”Han: Nej, det gjorde jag inte” och ”Hon: Det gjorde du visst”.
Det intressanta är att det moderna talspråket har hittat ett litet ord med långt a som illustrerar kolon i ett citat: Ba.

Hur skriver vi?
Min förklaring är att det egentligen är fråga om en förkortad version av ordet ”bara” och som snabbt hittat sin alldeles egna funktion. Det är inget konstigt, men det gör att talspråk och skriftspråk glider isär en aning. Hur ska det talade ”ba” egentligen skrivas? Räcker det med kolon?

Norge eller Noreg
I samma nummer av Språktidningen läser jag om de norska skriftspråken. Och hur svårt det måste vara att som lärare, som läsare och som talare av dialekt klara av diskrepansen mellan det skrivna och det talade. ”Eg kjem” på nynorska betyder ”Jeg kommer” på bokmål. Hur sker högläsning av respektive språk om dialekten inte stämmer med det skrivna? Tack och lov slipper vi i Sverige det norska dilemmat med två officiella skriftspråk.

Dialekter på rikssvenska?
Jag växte upp utanför Malmö men talade inte skånska. Jag är tacksam att mina skolböcker inte var skrivna på den dialekt som talades. Rullebör kanske kan uttalas med rullande r som i rulltrappa eller krullfrisyr. Men hur skulle man kunna uttala  ”Hottah_hiiit_bållen-paågahblära” på rikssvenska? När dialekter höjs upp till norm blir det svårt att hålla ihop en kultur. Helt olika språk är en annan sak. Att det talas samiska, finska etc i Sverige är något helt annat. Låt gärna dialekterna leva som exotiska undantag, så att göteborgarna kan fortsätta att tjôta.

Talspråket leder
Vart är vi på väg? Språkligt är det talspråket som leder och skriftspråket som bekräftar, tror jag. Och en viss eftersläpning är kanske bra, så att nya ord och uttal hinner sätta sig hos folkflertalet. Och att vi ställer oss bakom det klassiska ”utan tvivel är man inte riktigt klok”.

God Jul!

Tillägg 26 dec:
Idag såg jag talspråksversionen av ordet ”skallrade” i en rubrik på Expressen. Låt vara att det är i ett citat. Men ändå. Preteriumändelser lär försvinna, ungefär som talspråket skippar ändelsen när de inte behövs för begripligheten.
Språket blir kanske mindre perfekt på så sätt, mer imperfekt?

 

Mer rättvis utveckling!

COP24 i Katowice lyckades gå i mål med en överenskommelse som deltagarländerna kunde vara överens om. Metoden för hur Paris-målen ska uppnås finns i alla fall som en slags skiss, även om det uppenbarligen kommer att krävas mer för att verkligen klara av den utsläppsbegränsning som krävs.

Har vi makthavare som strävar efter rättvis utveckling?
Det som hela tiden gnager är hur världens länder och ledare, ofta med olika ingångar, värjer sig mot att behöva inordna sig i relation till en allmän nytta. Den egna makten vilar för vissa makthavare på bräcklig grund, andra ledare ser hur den rådande ekonomin förvärrar situationen och egentligen bara spär på orättvisorna. Ytterligare andra har sin maktbas i ett förtryck av delar av sin egen befolkning. Politisk och kulturell frihet hänger inte automatiskt ihop med ekonomisk frihet. Mänskliga rättigheter åsidosätts systematiskt i åtskilliga länder. Samtidigt gynnar den ekonomiska utvecklingen ofta bara vissa delar av  befolkningen. De gula västarna i Frankrike illustrerar hur svårt det är att koppla ihop utveckling med rättvisa. Vad är rättvisa? Varför kan det vara så svårt? Forskningen visar ju dessutom att ett samhälle fungerar bättre ju mer jämlikt resurserna fördelas. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer äter tusen frukostar, osv…. Dvs ekonomin fungerar bättre ju fler som kan vara en del av den.

Företagsintressena går före och miljön får stå tillbaka
Man undrar hur trumpväljarna kommer att reagera när de inser att den president de valt spelar på fördomar och okunskap för att kortsiktigt få medhåll för förändringar som långsiktigt är kontraproduktiva. Murar mot varor och människor kan tyckas logiska ur ett rädsloperspektiv, men kommer att missgynna utvecklingen i USA, särskilt när storföretagens perspektiv ständigt går före när det gäller att väga nytta mot skada på natur, ekosystem och vattenförsörjning. Om inte USA kollapsar ekonomiskt är risken stor att ekosystemen brakar samman. När giftspridningen till slut gjort jorden obrukbar och när vattnet sinar är det så dags. Ingen kan leva på en förstörd planet.

Det är bra att det tar tid!
I vår egen ankdamm höjs röster som kritiserar den omständiga regeringsbildningen. Det kallas omväxlande för ett spel, för en sandlåda och för ett odemokratiskt sätt att bete sig. Det de flesta missar är att väljarna har lagt sin röster på partier som de har förtroende för att de ska göra allt i sin makt för att få genomföra. Det vore synnerligen föraktfullt mot de egna medlemmarna och mot alla de väljare som stöttat de olika partierna om partiföreträdarna lättvindigt bytte bort sina vallöften mot något annat. Det är just så komplext som det är att forma en majoritet av ledamöter när åtta olika partier ska hitta en kompromiss som alla kan vara nöjda med. Låt det få ta tid och låt processen pågå en tid – det är ingen katastrof om det dröjer några månader.

Mitten?
Det journalisterna borde bli bättre på att förklara är de grundläggande skillnaderna mellan de åtta partierna i Riksdagen. Varför det är så svårt för dem att komma överens och vilka värderingar som är svårast för respektive parti att tumma på eller justera innebörden av. Etiketten ”mittenparti” är t.ex. ganska missvisande. L och C står inte i alla frågor i någon slags mellanposition mellan höger och vänster. I vissa frågor är förslagen från ”mitten” långt mer radikala än motsvarande från andra partier, inte minst när det gäller arbetsrätten.

Lägre skatter ger oss inte bättre järnvägar
Tilltron till vårt parlamentariska system skulle å andra sidan få sig en knäck om vi landar i ett extra val efter alla turer. Ropen på enkla lösningar och på något slags tvåpartisystem skulle säkert höras. Som om alla frågor bara har ett svar och som om nyanserna inte vore viktiga. Prioriteringar måste få ges utrymme både i diskussionen mellan partier och deras väljare och mellan partierna i förhandlingar. Bara för att skattesänkningar är enkla att genomföra är det inte säkert att de alltid är det bästa receptet mot de problem vi upplever. Det eftersatta underhållet på järnvägen är inget som löses av lägre skatter. Fler och duktigare lärare i skolorna dyker inte upp för att var och en får mer pengar kvar efter skatt. Inte ens fler poliser eller ett bättre brandförsvar lär åstadkommas av lägre skatter.

Mer komplexitet, tack
Tålamod och respekt för olikheter skulle vara bra om fler kunde ge uttryck för. Ju mer av förenklade resonemang och antingen/eller-perspektiv som ställs fram, desto större blir risken att populismen vinner mark. Trots att den samlade kunskapen är större än någonsin och mer tillgänglig än någonsin tycks förnuftet och empatin drunkna i förenklingarnas strömvirvlar, där vi sugs in i slagkraftiga påståenden med mycket liten verklighetskoppling.

 

Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

Hur blir 3D-printning cirkulär?

3D-printning är ett intressant område. Produktion av korta serier av reservdelar på olika platser, där tillgång till mjukvara, printer och råvara blir avgörande och där leveranser troligen blir effektivare – mer ”on demand” – och där bara just den produkt som behövs också tillverkas. Det finns dock ett antal frågetecken som måste rätas ut.

Funktionalitet och garanti
Reservdelar till maskiner kan vara systemkritiska och helt avgörande för funktionen. Hur ser garantiåtaganden ut när reservdelen inte tillverkas av leverantören med leverantörens kvalitetskontroll? Vem är ansvarig för eventuella fel och felkonsekvenser?

Material
I dagsläget talas det om plaster, om metallpulver och biologiskt material som kan användas vid 3D-printning. Det som formas ska också härdas på något sätt så att det behåller sin tänkta form. Som lekman tänker man genast på de tvåkomponentlim som funnits länge. Det är viktigt att vi inte ökar spridningen av miljöfarliga ämnen i naturen.

Var ligger ansvaret på en global nivå?
Ännu viktigare kanske det är hur återbruk och återvinning ska lösas när det gäller 3D-printade produkter och komponenter. Vem har ansvaret för att produkten/komponenten återförs till rätt cirkulära flöde och inte hamnar i deponiernas återvändsgränder? Hur ska detta lösas rent praktiskt och lagstiftningsmässigt i en global kontext?

Vilket ansvar har tillverkaren? Ekonomi? Flöden?
För mig är det viktigt att vi varje gång tänker på produkters hela livslängd, inklusive återbruk och återvinning. De linjära modeller som gällt under lång tid måste ersättas av cirkulära principer och det avgörande blir i det sammanhanget att säkra upp ansvarsgränser, ekonomi och fysiska flöden. Vems är ansvaret i de olika faserna? Vem ska ha incitament att tjäna på återbruk och återvinning? Hur ska det gå till?

Olika storlekar
Ny teknik är fascinerande, men lärdomen från de senaste decenniernas utveckling måste vara att vi måste kopiera och ingå i  naturens kretslopp så långt det bara går. Plasterna i haven håller på att ta död på ett antal fiskar och inte minst valar. Den synliga delen av plasten är möjligen dessutom inte störst. Mikro- och nanostora partiklar av främmande karaktär kan vara minst lika många och hör definitivt inte hemma i kretsloppet.

Alla som tar fram 3D-printade produkter måste rimligen öppet redovisa hur man hanterar dessa frågor.

Det 18:e målet för hållbarheten

FN:s 17 hållbarhetsmål, SDG som de också förkortas, har sedan en tid ersatt millenniemålen. De 17 målen täcker in väldigt många aspekter av det samhälle vi byggt. De sätter fokus på allt från fattigdom och hunger, via jord, vatten och biologisk mångfald till olika sociala mål. Tanken är att de 17 målen ska korskopplas och analyseras samtidigt, för att inte det ena målet ska skymma det andra. Hållbar utveckling handlar om helheten. Det har man förstått. Samtidigt är detta svårgreppbart. De 17 målen består i sin tur av 169 delmål, som blir ännu svårare att hålla i fokus på samma gång. Stater, universitet, organisationer, regioner, kommuner, företag och andra försöker på olika sätt att analysera hur man ska förstå dagsläget och vilka åtgärder som kan sättas in för att komma till rätta med problemen.

Agenda 2030 i Väst
Den 6 november kallade GAME (länk och referat, se nedan) till  en konferens som syftade till att fånga upp idéer hur vi i Västsverige kan arbeta med frågorna och primärt hur Agenda 2030 i Väst som forum ska bli en resurs för hållbar utveckling utifrån de 17 målen. En bra bit över 100 personer från akademi, kommuner, näringsliv och civilsamhälle deltog i heldagsträffen, där förmiddagen ägnades åt inspirationsföreläsningar och eftermiddagen åt gruppvisa samtal.

Några går före, men…
Det finns föregångare. Företag som förstått hur de måste styra för att eliminera så mycket som möjligt av de ohållbara processerna, bli mer resurseffektiva, cirkulära och socialt ansvarstagande. Det finns också ett antal konsulter och andra aktörer som hittat intressanta delnischer att verka i för att hjälpa sina kunder och uppdragsgivare med förslag på åtgärder. Det finns dessutom ett antal plattformar för samverkan. Samtidigt är det något som gnager. Något känns inkomplett.

Hur blir detta relevant på vardagsnivå?
På bilderna här intill syns några av de ppt-bilder som visades under dagen. Bilden av systembeskrivningen kommer lätt i förgrunden. Det blir många fina ord och samtidigt …. vem är det som ska ta del av alla tjusiga diagram? När gemene man inte känner till att FN har satt upp 17 mål för en hållbar planet – hur ska dessa övergripande formuleringar transformeras till vardagsbeslut och köksbordspolitik? Hur ser det hållbara livet ut när det inkluderats i dagishämtning, snabbmat och hinna-boka-tvättstugan-timmar? Var finns motsvarande logik och vägledning för den som inte trängt in i diagram, policyer och ambitiösa mål för verksamheter?

Föregångare viktiga
Vi behöver naturligtvis greppa alla globala utmaningar. Men det räcker inte. Det behövs samtidigt flera processer som förankrar de hållbara vägvalen i de dagliga verkligheter som sju miljarder planetskötare möter. Vi måste hitta sätt att skapa en inkludering, där alla människor får hjälp att ta så kloka beslut som möjligt. Och några behöver gå före. Troligen de rika länderna som har valmöjligheter. En fattig risbonde i Asien har färre alternativ än vi.

Alla kan göra något
Samtidigt får vi inte drunkna i problemens magnitud. Var och en kan tackla framtiden på sitt sätt och med sina resurser. Oavsett om vi ingår i ett företag, en kommun eller en organisation kan vi agera, liksom privat. Om vi alla gör vår bit kan det fungera.

Upp och ner
Ett artonde mål borde adderas till de befintliga sjutton: ”Bekämpa trumpismen.” När utbildning och kunskap är fundamental för planetens chanser att hantera konsekvenserna av allas vårt beteende blir hela fake news-upplägget ett hot mot en större förståelse för var vi befinner oss och vart vi är på väg. Ingen karta i världen hjälper om vi inte ens är överens om sakernas tillstånd och vad som är vad. Världen är på väg att bli upp och ner.

Länktips:
http://www.gamenetwork.se/

GMV:s referat av dagen

https://www.vgregion.se/regional-utveckling/verksamhetsomraden/externa-relationer/alla-nyheter/eu-och-agenda-2030/

https://www.regeringen.se/regeringens-politik/globala-malen-och-agenda-2030/

 

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.