En obekväm uppföljare

Igår fick jag möjlighet att se Al Gores nya film En obekväm uppföljare (tack, Mattias på Renova!). En spelfilmslång halvdokumentär om hur Al Gore arbetar med klimatfrågan. Ett genomgående tema var att byta ut fossila bränslen mot sol och vind. Teknikskiftet stod hela tiden i fokus och innehållsmässigt växlade bilderna från föreläsningar som Al Gore hållit för nyckelpersoner runt om i världen till förhandlingsturer på hög nivå i samband med COP 21 i Paris – och allt däremellan. En obekväm sanning, som den första filmen hette, kom 2007 och fick ett starkt genomslag i debatten. Under ett par år gömde SUV-bilägarna sina monster inne i garagen hellre än att skylta med dem på sina garageuppfarter. Under ett par år var det skämmigt att inte bry sig om klimatet.

Ett annat samtalsklimat
Uppföljaren, den film jag såg igår, kommer troligen inte få samma genomslag. Mycket för att problemen är kända, men också för att föraktet för och hoten mot sanningen och mot verkliga fakta tagit plats i maktens innersta cirklar, framför allt i USA, men vi ser också hur sociala medier har blivit alltmer av asociala medier, där vilka påståenden som helst och vilka tyckanden som helst sprids som mentala föroreningar. Inte bara det fysiska klimatet har förändrats på tio år, även samtalsklimatet har bytt skepnad.

Färskvara
Filmen är lång och illustrerar på ett sätt också hur snabb utvecklingen är. Filmen spelades in 2015 och 2016 och som tittare blir tidslinjen lite oklar, särskilt som vi till viss del sitter med facit i hand. Vi vet vad som hände. 2017 års kraftiga oväder över Karibien och USA nämns inte och de stormar som nämns har vi delvis redan glömt. Nyheter är färskvara och exemplen i filmen haltar därför en aning. Vi vet ju som tittare mer än vad ”filmen vet”.

Bildmässighet
Det är också ett ganska ensidigt fokus på teknikskifte och relativt lite talas det i filmen om beteendeförändringar, livsstil och utsläpp per capita. Några bra, illustrativa grafer och några väldigt tydliga flygbilder över Maldiverna och andra hotade samhällen fastnar på näthinnan, liksom båtturen längs Grönlands kust, där spåren efter den försvunna isen blir tydliga. Kontrasterna mellan extrem torka, översvämningar, bränder och jordskred gör sig bra på bild, men inget fördjupas kring vad det innebär för livsmedels- eller vattenförsörjningen, eller vad vi i den rika delen av världen behöver fundera över. På så sätt stannar filmen lite förenklat i att teknikskiftet och ledare som Al Gore är nödvändiga – resten tycks fixa sig….

Det är inte kört
Med alla dessa invändningar blir ändå rekommendationen att filmen bör ses. En styrka med filmen är den avvägning mellan allvarligt budskap och hoppfullhet som den förmedlar. Det är inte kört. Ännu. Det är ett allvarligt läge, men inte omöjligt. Det tar jag med mig.

13 september på Posthotellet

Stora sociala företagardagen i Göteborg.
Här fanns en imponerande bredd av företag och verksamheter, men också en intressant mix av talare. Göran Carstedt hjälpte oss att vända på begreppen och se det nya företagandet som det som nu börjar ta form och födas fram under viss möda. Ungefär som den industriella revolutionen inte genomfördes tack vare något enskilt beslut hos några få, utan snarare uppstod som en konsekvens av att många valde ett nytt sätt att arbeta. Nu, menar Carstedt, gäller det inte vad som är bra för företaget utan vad är företaget bra för…

En härlig blandning
I en lång rad av presentationer, föredömligt korta och koncisa, fick vi ett tvärsnitt av vad sociala företag kan innebära. Självutlämnande historier om personliga kriser som vänts i entreprenörskap sida vid sida med idéburna, kooperativa samhällslösningar i byar som Röstånga eller en förflugen idé som aldrig riktigt ville lämna en av entreprenörerna, Ulf Stenerhag, i fred förrän han lanserat sitt ”Not for sale ale” på global nivå. Inte för att han ville själv, utan för att omvärlden bejakade idén på ett sätt som övertygande illustrerade vilken kraft en bra idé bär med sig.

Fler exempel
En generaldirektör, Inger Ek från Upphandlingsmyndigheten, bidrog med kloka och ovanligt framtidsinriktade tankar om vad staten och lagstiftningen kan bidra med. VD:n för en nystartad hotellverksamhet i Jonsered, Le Mat, fick berätta om hur han på kort tid gått från att sälja glass på säsongsbasis till att leda och utveckla ett hotell. En utställning med ett 30-tal företag och verksamheter fanns att möta i de generöst tilltagna pauserna. Posthotellet visade upp sin takträdgård som ger gästerna grönsaker. Och många fler var på plats. Ett företag, Trine, möjliggör för privatpersoner att investera i solceller som sätts upp i Syd, till nytta för investerare, nyttjare och klimatet. Triple-win-exemplen duggade tätt.

Andra detaljer
Improvisationsteatern genomförde två roliga mellanakter, som fick oss att använda andra delar av våra sinnen. Inte minst den uppvärmning man använde. Roligt. Under eftermiddagens workshop-pass valde jag att delta i ett moment lett av företaget Radicle, som de kallade ”Fika for Change”. De har tagit fram en flerstegsprocess som hjälper människor för att lära känna personer man ska arbeta ihop med. Begåvat och enkelt. Alla vet ju hur vi fikar i Sverige och det här företaget hade utgått från fikasituationen för att skapa en lära-känna-process, som kan användas i många sammanhang. Från styrelserum till städgrupp. Dagen avslutades med lite prisutdelningar och artigheter.

Utställardelen
Det var roligt att i detta sammanhang få möjlighet att medverka med och berätta om två av First to Knows projekt: The(  )Space i Bergskön och Circle Island på Ringön. Båda projekt med tydliga sociala motiv och målsättningar. Inramningen var bra på Posthotellets innergård, där även fika och lunch serverades.

Slutsatser
Tyvärr missade jag att ta bra bilder denna dag, annars hade jag haft med dem här. Men det finns ju google och olika sociala medier där sådant går att hitta. Min känsla idag är att det går framåt, även om det inte går så fort som många av oss skulle önska. 450 personer från flera olika delar av Sverige valde att ägna en dag åt sociala företag och deras utveckling. Det är hoppfullt. Tack Coompanion och alla andra som möjliggjorde dagen.

Länktips: www.firsttoknow.se

Tack, Bertil Gustavsson!

Jag ska göra undantag denna gång och skriva om en person som nyligen har gått bort.

Bertil Gustavsson och jag hade en tät och regelbunden kontakt de senaste fem åren. Om det inte var mejlledes så var det per telefon, eller både och. Då och då träffades vi, trots att han bodde i Oslo och jag i Göteborg. Bertil var en givande människa.

Våra samtal blev ofta lite längre än vi hade tänkt oss. Det fanns så mycket att diskutera. Likheter och skillnader mellan hur problem och lösningar syns i våra nordiska grannländer, hinder och möjligheter, sakfrågor, de långa perspektiven och de korta. Vi fick alltid båda två idéer och styrka av våra samtal – det var väl därför de kändes så viktiga. Ständigt kretsande kring hållbarhetens alla dimensioner och fallgropar.

Bertil bemödade sig om att ha tät och nära kontakt med flera norska NGO:er, forskare, kommunala tjänstemän och nyckelpersoner inom näringslivet. Något han verkligen lade tid och energi på var klimathotet och specifikt beteendedelen av klimatfrågan. Det svenska projektet One Tonne Life blev ett begrepp som han ofta återkom till. Livsstil för ett modernt liv, som samtidigt reducerar det årliga CO2-utsläppet per person så långt det går.

Det har gått en dryg månad sedan Bertil gick bort och jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag aldrig mer kommer att höra hans typiska och optimistiska tonfall när han hälsade ”Hej, det är Bertil..” i telefonen. Det är tomt. Tomheten är svårfångad i en text. Tomheten kännetecknas ju mest av tystnad, frånvaro av samtal och frånvaro av nya idéer och tips om vad vi borde läsa. Samtidigt har jag en känsla av att allt det vi talade om och allt det vi ville göra också måste få en chans att ta form. Att tiden kanske snart är mogen för de lösningar och projektidéer vi diskuterade. Att några alltid går före och sedan kommer fler och tar vid. Att vi alla ingår i ett idémässigt kretslopp, där idéerna bärs av individer under ett kort liv. Så är det nog. Vi bär idéerna ett litet tag. Tills någon annan tar vid.

Mina tankar går till Bertils familj och barn i Oslo och i Sverige.

 

Anm. Bertil var under flera år medlem i Framtiden i Våra Händer.

Jag har skrivit om One Tonne Life för några år sedan t.ex. här.

I gränslandet föds den nya ekonomin

Cirkulär ekonomi är ett aktuellt tema. Det som också börjar synas allt oftare är exempel på social ekonomi, där affärsidén bygger på nytta för kunden, för medarbetaren och för samhället i stort. Kombinationen social cirkulär ekonomi ligger därför nära till hands. Finns det utrymme för sådana initiativ – och var då i så fall?

Upplevelsens betydelse
Färger uppstår precis där ljus och mörker möts. Det finns experiment som bekräftar den teorin och därmed görs upplevelsen av färgen till det centrala, inte det optiska eller fysikaliskt mätbara. Färgen som upplevelse och fenomen ger färgen dess värde.
Idén är inte min utan formulerades av Wolfgang von Goethe efter 20 års forskning. Generellt finns en intressant följdtanke – att det är gränslandet mellan företeelser som det värdefulla och nya kan födas.

Den nya ekonomins kvaliteter
I gränslandet mellan det sociala och det cirkulära kan ekonomin få en ny kvalitet, där vi bekräftar båda perspektivens giltighet, för det mänskliga och för det resursberoende. Hur vi hushållar med mänskliga och naturliga resurser på ett balanserat sätt är vårt tids tillkortakommande. Kanske är det genom att betrakta gränslandet mellan det mänskligt sociala och det fysiskt cirkulerbara som de långsiktiga värderna i den nya ekonomi framträder.

Ringön
Det är en tanke som finns med i mitt pågående arbete kring ”Ringön för social cirkulär ekonomi” som är en förstudie i syfte att synliggöra förutsättningar och möjligheter med platsen Ringön, centralt i Göteborg, Ringöns alla befintliga och nya verksamheter och hur dessa verksamheter kan ha en roll i den nya ekonomin.

När förstudien är färdig skriver jag mer här.

(Tack till er cirka 20 deltagare som deltog i frukostmötet på Ringön idag den 24 januari, och som gav era inspel och exempel på vad som är viktigt för den fortsatta processen.)

Det får inte vara förgäves

Jag läser med sorg och bestörtning om Jo Cox, brittisk parlamentsledamot som mördades häromdagen i slutfasen av kampanjen för eller emot ett brittiskt utträde ur EU. Det får inte vara förgäves, tänker jag, allt det arbete som görs för att utveckla ett bättre och hållbart samhälle. Kanske kan en person som Jo Cox bli en symbol för att det finns så mycket att hoppas på. (Länktips se nedan).

Vi hade knappt hämtat oss från attentatet i Orlando, där minst 49 personer mördades av hat- eller terrorskäl. Och dagligen påminns vi om anonyma, men cyniskt organiserade, flyktingtragedier på Medelhavet, bombningar i Damaskus, Boko Harams besinningslösa våld, IS våldsbejakande terror under falsk religiös flagg och hur ”fotbollssupportrar” använder en idrottsfest till att ägna sig åt gängkrig.

Det är märkligt hur hat och vanföreställningar tycks kunna driva människor till vilka handlingar som helst. Ensamma eller i grupp begår män – det är nästan alltid män – brott mot livet självt. Den frihet vi ser som självklar i vår del av världen inkluderar ett ansvarstagande och en ömsesidighet.
Dessa kopplingar måste göras tydligare. Jag får återkomma på det temat.

Länktips: http://www.dn.se/nyheter/varlden/jo-cox-man-kampa-mot-hatet-som-dodade-henne/

Spela inte på terrorns spelplan

På nätet finns allt. Från personliga, vackra minnesbilder till ohyggliga gruvligheter. Vad detta innebär för vår förmåga som människor att utveckla vår kultur och vår civilisation återstår att se. När jag idag såg den film terrorgruppen som kallar sig IS nyligen publicerat hade jag svårt att värja mig. Hur kan människor vara så totalt avtrubbade? Hur kan hatet få ta så stor plats? Vilka bakomliggande orsaker finns det till denna utveckling?

Man vill mobilisera motkrafterna
Jag tänker inte pina er med en länk till den ohyggliga film jag såg, när terroristerna mördar  en fånge i en stålbur genom att tända eld på honom. Filmen är fruktansvärd att se och syftar troligen mest till att demoralisera IS-gruppens fiender. Med hot, fruktan och terror tror sig denna välfinansierade terrorgrupp kunna ta kontroll över ett stort territorium i det maktvakuum som uppstått i Irak och Syrien. Den kamp man driver syftar säkerligen även till att mobilisera motkrafterna, så att världen dras in i en storkonflikt. Genom att använda internet på ett medvetet sätt vill man förmodligen få ”väst” att ta avstånd från ”islam”. Och på så sätt polarisera världspolitiken på ett önskat sätt.

Isolera terrorn
Hur ska man förhålla sig till detta? Dåden måste fördömas, naturligtvis. Samtidigt är det viktigt att förstå att terroristernas tolkning och deras aktiviteter inte får överskugga allt annat. Provokationen får inte lyckas. Det ska inte vara möjligt att knäcka den människosyn och den humanism som präglar våra samhällen. Istället måste ”väst” snarare arbeta för att isolera terroristerna samt deras ideologiska och finansiella stödjare. Vi ska inte spela spelet på den spelplan terroristerna rullar ut. Detta är viktigare än någonsin.

Trängselskatt: Så blir folkomröstning ett verktyg

I Göteborg diskuteras en eventuell folkomröstning om trängselskatten i dagstidningarnas insändarsidor, på nyhetsplats och på ledarsidorna. Frågan kan sägas illustrera synen på demokrati och hur vi vill att folkviljan ska komma till uttryck. Å ena sidan vill vi som medborgare att politiker gör kloka avvägningar och använder våra skattepengar på ett rimligt sätt. Å andra sidan vill vi inte bli överkörda när ett beslut inte känns tillräckligt förankrat. Vi vill ”vara med” och ta de större besluten, på något sätt känna oss delaktiga.

Det gick snabbt
Uppgörelsen om Västsvenska paketet inkluderar flera parter och bygger på en blocköverskridande överenskommelse om de ekonomiska teknikaliteterna. När det lossnade i förhandlingarna för flera år sedan fanns det inte tid för en avstämning med opinionsläget. Paketet löste en mångårig fråga på ett nytt sätt. Infrastruktursatsningen för Göteborg med satsningar på både vägar och järnvägar kopplades till miljöförbättrande avgifter som senare kallades skatt. Kompromissen ledde till ett informationsmässigt underskott i relation till medborgarna.

Frågan väcker engagemang
Nu har ett parti uppstått som en reaktion på hanteringen (Vägvalet), en kvällstidning agerat opinionsbildare (GT med sin namninsamling) och (M) tagit ställning för en folkomröstning, trots att man varit med om att bejaka Västsvenska paketet. Debattörer har påtalat svårigheten att hantera ett eventuellt negativt folkomröstningsutslag. Men egentligen är frågan inte så svår.

Flera olika skäl till motstånd
Motståndet handlar om flera olika saker. Några är negativa till ytterligare pålagor på bilisterna (eftersom bilen länge varit norm i samhällsplanering och skattesystem). Några vänder sig mot den tekniska lösningen med en dyr tunnel under staden. Några anser det vara rimligt att så stora beslut som det Västsvenska paketet hade behövt debatteras innan beslutet togs. Ytterligare några pekar på att många boende i andra kommuner också måste få folkomrösta eftersom de påverkas i sitt val av pendlande m.m. Slutligen finns det några som drabbats av den fysiska placeringen av betalstationerna, där tex deras bostad och deras garage hamnat på olika sidor om en betalstation, eller där handlare i Bäckebol märker att placeringen förändrat resandeflödet och kundunderlaget.

Komplexitet
Folkomröstningsinstrumentet är intressant. Makten utgår från folket, heter det. Men det är svårt att folkomrösta om komplexa frågor som hänger ihop med andra beslut. Vi hade en folkomröstning i Sverige på 50-talet om införande av högertrafik. Frågan var relativt enkel. Höger eller vänster. Det blev nej till högertrafik. Som tur var hade vi kloka politiker som trots detta beslutade om införande av högertrafik den 3 september 1967. När det gäller trängselskatten är frågan mycket mer komplex. Hela infrastruktursatsningen kan skjutas på framtiden och med säkerhet bli dyrare om det uppstår ett tidsmässigt vakuum i väntan på en annan finansiering än bilisternas passager av betalstationer.

Det kloka med en folkomröstning
Om det inte blir en folkomröstning kommer klyftan mellan ”de som bestämmer” och ”vi vanliga medborgare” att öka. ”De gör som de vill – vi har ingen talan”. En del kallar det politikerförakt. Snarare är det frågan om ett ointresse för samhällsfrågor. Samhället ska bara fungera. Finnas där när vi behöver det. ”Vi väljer ju politiker som ska sköta ruljansen.” Men tidsandan och tillfälliga opinioner spelar också in. Paradgrenen hos (S) att lyssna på rörelsen fungerar sämre när medlemstalen sjunker och komplexiteten i framtidsfrågorna ökar. Gamla lösningar som fungerade i en växande ekonomi har inte längre samma verkan. 1970-talets kollektiva ideal har sedan Reagan/Thatcher ersatts av ett individualiserat perspektiv. Jag tror att Göteborg skulle må bra av att genomföra en folkomröstning.

Tre frågor
Men folkomröstningen måste då göras kring tre olika frågor. Eventuellt med fler än två svar på varje fråga. De tre frågorna bör handla om:
- Trängselskatten. Ska den vara kvar, tas bort eller förändras i de delar som inte fungerar?
- Västsvenska paketet. Ska vi genomföra bygget av vägtunnel, ny centralstation, järnvägstunnel etc – ja, nej eller ja efter ny utredning kring de tekniska lösningarna ?
- Finansiering. Hur ska projekt som det Västsvenska paketet betalas? – Genom höjd kommunalskatt för alla kommuninnevånare i Västra Götaland och Halland – Genom höjd kommunalskatt för enbart göteborgare – Genom avgiftsfinansiering av typen betalstationer.

Att ge politikerna tillbaka frågan på rätt sätt
Med detaljfrågor på detta sätt respekteras ett önskemål om att få uttrycka sin åsikt samtidigt som folkomröstningen ger möjlighet till nyanserade svar av typen ja till två av tre frågor ovan. Det blir därefter en politisk process att tolka och genomföra folkviljan.

En ogooglebar fråga om påsken

Högtid. Hög tid att reflektera över de stora frågorna. Ett par extra dagar för besinning, eftertanke och sammanhållning. Många passar på att träffas under påsken. Men har vi tappat bort anledningen till att påsken firas? Är det ledigheten vi firar? Att vi får en chans att åka till fjällen och njuta av snö, backar och långa dagar? Eller: vad är det vi firar?

Pausen i flödet
Är det så att våra stora högtider numera bara är dunkla, nästan bortglömda milstolpar i årscykeln och att idag är det ledigheten som sådan vi längtar till? Har arbetet och förtjänsten av arbetet blivit livets mening? Och pausen från arbetet, långledigheten, klämdagarna, weekendresorna har de blivit våra undantagsdagar, då vi tvingas hålla oss borta från arbetet. Tvingas bort, så att vi kan längta riktigt mycket efter arbetet igen?

Vilka och varför?
Eller är det så att under ytan finns det kvar en mycket bred och djup insikt hos många människor att våra högtider hänger ihop med den kultur vi vuxit fram ur? Att många av oss faktiskt förstår och tar till oss de budskap högtiderna förmedlar, men att vi avstår från att kollektivt dela denna upplevelse för att formerna känns gammaldags? Myndigheterna kapade Annandag pingst (som alltid är en måndag) och gav oss en svensk nationaldag som två gånger av sju infaller på en ledig dag (för flertalet). Årsproduktionen ökar därmed med cirka en promille. Men det intressanta är: vilka högtider har vi och varför?

Varför Glad ?
Julen ska var god. Nyåret gott. Midsommaren trevlig.Påsken glad. Vi har superkoll på våra adjektiv. Bara dansken säger gladelig jul och vi förstår ingenting. Men när är påsken glad? Kan man önska glad påsk innan långfredagen? Är det OK? Eller är det historielöst och okänsligt att önska Glad Påsk när kristenhetens allra viktigaste händelsekedja ska uppmärksammas, frälsarens symboliska övertagande av allas våra synder och ultimata uppoffring för mänskligheten? Är påsken glad oavsett dag i påskfirandet? Gläds vi, precis som när barnen ser Kalle på julafton, åt känslan att vi vet hur det går, att ingen ändrar storyn, det är samma firande som vi haft i snart 2000 år?

Varumärket Påsk
Firar vi huvudsakligen påsken som en ledighetstid, där det religiösa motivet är betydelselöst kan den ju få vara glad hur mycket den vill. Frågan är om den då ska få kallas påsk? Det är ju varumärkesintrång. (Vi får sätta Googles alerta advokater på detta, även om det är ogooglebart) (!).Eller firar vi påsken av flera skäl? Lite grand för att minnas ursprunget och lite mer för att tillhöra den sekulariserade majoriteten? Eller har vi överhuvudtaget inte reflekterat över saken?

Ett mer demokratiskt firande?
Varje högtid som vi anser att vi ska ha ledigt för att fira, 1 maj eller Kristi Himmelfärd (som ju alltid infaller på en torsdag så att fredagen därpå blir en perfekt klämdag) borde vi av anständighetsskäl få förklara varför vi firar. För att möjliggöra andra firanden av andra skäl.  Det kinesiska nyåret, det persiska  och alla de andra… ska inte alla få fira sina viktigaste högtider genom att vara lediga? Borde inte vars och ens egen födelsedag vara en personlig röd dag? (Här missade Stureplans-centern en idé).

Rimlig nivå
Jag tycker det är rimligt om vi är medvetna om motiv och historisk bakgrund till våra kollektiva festligheter. Annars kan det bli som i England, där ingen längre vet varför bankerna håller stängt på Boxing Day medan butikerna håller öppet.

 

Klarar vi pensionerna?

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

Media och egoismen

Svenska dagsmedia är med få undantag fixerade vid ett pågående ”nu”. Helst i realtid, i direktsändning, på webben osv, vill man återge och kommentera det politiska spelet. Drömmen för många journalister tycks vara att få partiledare, ministrar eller andra maktens företrädare att avgå i direktsändning. Långsiktiga trender, värderingsförskjutningar och strategiska frågor tappas bort i jakten på sekundsnabba svar. Ett ständigt fokus på lösnummer och tittarsiffror tycks förleda .

Trängselskatt eller finansiering
I Göteborg införs vid årsskiftet det som kallas trängselskatt, men som egentligen har ett huvudsyfte att medfinansiera Västsvenska Paketet, som innebär miljardinvesteringar i infrastruktur för både väg- och järnvägstrafik.  En viss trafikminskning under rusningstid blir det säkert, men kalkylerna bygger på att biltrafikanterna ska stå för miljardintäkter till de stora ombyggnadsprojekten.Totalt beräknas bilisterna bidra med 14 miljarder på 25 år.

Politik utan ansvar
Nu driver tidningen GT en kampanj för folkomröstning om trängselskatten. Ett aktuellt exempel på hur media helt tappat orienteringen. Det man tycks räkna med är att en folkomröstning skulle innebära ett nej till trängselskatten. Och sedan? Ska de 14 miljarderna därmed betalas på kommunalskatten? Vilka kommuner i så fall? Hur ser agendan ut? GT agerar politiskt utan att behöva ta ansvar för följderna. Ansvarstagande politiker på både borgerlig och rödgrön sida beskylls för att inte lyssna. När de istället bör belönas för att de gör de svåra avvägningar om nutid och framtid som Göteborg behöver.

Som man frågar får man svar
”Vill du betala för att transporterna ska fungera bättre?” ”Tycker du att de som använder vägarna ska stå för merkostnaden?” ”Ska Göteborg, liksom Malmö, säkra tätare spårtrafik till centrum genom att byta säckstationen mot en genomfartsstation?”
Så kunde frågorna ha formulerats. Men istället får GT frågorna att låta ungefär:
”Vill du betala mer för att ta bilen till stan?” eller ”Är det OK att bilisterna ´straffas´ med ytterligare pålagor?” De kunde lika gärna frågat ”Vill du betala mer för att få se på TV?”. Som man frågar får man svar.

Finkalibrerad rättvisa
Det finns en del frågetecken kring hur skatten kan göras mer avvägd. Exempelvis kan en ekonomisk vägning göras mellan stadsdelar, mot bakgrund av hur delad staden är. Det kunde vara dyrare att passera vissa betalstationer och billigare vid andra. Man kan öppna för unika undantag, där betalstationerna uppenbarligen skiljt boende från sina garage. Man kan ta hänsyn till en slags likvärdighetsprincip när det gäller att ta sig från bostad till köpcentrum och till återvinningsstation. Alla nya system kräver en finkalibrerad rättvisefaktor för att vinna legitimitet. Det kan säkert finnas förbättringar att göra när systemet varit i drift ett tag.

Anti-folkbildning
Det som är illavarslande är att media, tredje statsmakten, denna gång i form av GT undergräver tilltron till det politiska systemet och positionerar sig som missnöjesmedia. Istället för att belysa vikten av att Göteborg, liksom Malmö, utvecklar kommunikationsmöjligheterna på ett hållbart sätt, agerar GT som en egen politisk kraft. Istället för att konstruktivt lyfta fram på vilka sätt staden och regionen kan moderniseras på logistikens och transporternas område väljer man att populistiskt fråga den retoriska frågan om läsarna vill betala mer – underförstått för det de redan har. Det är att vilseleda och att blunda för de verkliga behov staden och regionen har. Ytligt betraktat ställer sig GT på den ”lilla människans” sida, mot makten. I själva verket är tidningen mest en spegelbild av den dominerande egoism som präglar vår tid.

Det är hög tid att granska media.