Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.

Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg? är den återkommande frågan i På Spåret. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg när avsmältningen av Arktis nu uppgår till 14000 ton vatten i sekunden. (Enligt Jason Box, professor vid Geus i Danmark, citerad av videnskab.dk). Men julen kan också vara den tid man ägnar sig åt annat än det vanliga. Som språkintresserad tänkte jag ägna den här texten åt just ordet vart.

Ont i varje cell
Språktidningen är en ofta läsvärd tidskrift. I nummer 8/2018 tar Staffan Dopping upp just ordet vart och ondgör sig över bruket att använda ordet vart istället för det korrekta var. ”Vart är du?” får Staffan Dopping att känna sveda i varje kroppscell, skriver han. Och nämner i förbigående att otyget med ”vart” även används flitigt istället för ”varit”. En förklaring till detta med användandet av ordet ”vart” ligger i talspråkets utveckling, tror jag.

Tja, vad säger man?
Unga människor talar fortare än äldre vill jag hävda. Orden i en mening delas inte upp av mellanliggande pauser. Uttrycket ”Jag ska bara…” heter på modern talspråkssvenska ungefär ”assabah…”. Det snabba talet driver fram förenklingar. Tjena har blivit tja. (En liten kommentar till detta blir att den äldre innebörden av ordet tja som ett uttryck för tveksamhet blir otidsenlig. Idag betyder tja – med kort a – ungefär hej).

Tempo
Snabbheten i talet gör det omständigt med långa a-vokaler som i orden ”avse” eller ”avgång”. Det går fortare att säga ”vart” än ”var”, samtidigt som t-ljudet binder ihop:
”Vartehdu” blir snabbare men inte mindre tydligt än ”Vahr_edu”. Lika med ”Vahrit” som tar längre tid att säga än ”vart”. Det långa a:et får ge sig för det korta.

Ett etablerat ord
Nu är saker och ting naturligtvis inte riktigt så enkla. Det långa a:et har sin plats i modernt talspråk. Dagligen hör man unga människor återge till varandra vad andra har sagt. Sådant kallades skvaller förr, det är snarare en delning av muntliga meddelanden. Varje gång någon ska återge vad en tredje icke närvarande person ska ha sagt skjuts ett litet nytt ord in i meningen. Så här kan det låta: ”Hannbah_nähdejordejahinte”, ”Honbah_dejordeduvisst”. (Citaten på vanlig skriftsvenska: ”Han: Nej, det gjorde jag inte” och ”Hon: Det gjorde du visst”.
Det intressanta är att det moderna talspråket har hittat ett litet ord med långt a som illustrerar kolon i ett citat: Ba.

Hur skriver vi?
Min förklaring är att det egentligen är fråga om en förkortad version av ordet ”bara” och som snabbt hittat sin alldeles egna funktion. Det är inget konstigt, men det gör att talspråk och skriftspråk glider isär en aning. Hur ska det talade ”ba” egentligen skrivas? Räcker det med kolon?

Norge eller Noreg
I samma nummer av Språktidningen läser jag om de norska skriftspråken. Och hur svårt det måste vara att som lärare, som läsare och som talare av dialekt klara av diskrepansen mellan det skrivna och det talade. ”Eg kjem” på nynorska betyder ”Jeg kommer” på bokmål. Hur sker högläsning av respektive språk om dialekten inte stämmer med det skrivna? Tack och lov slipper vi i Sverige det norska dilemmat med två officiella skriftspråk.

Dialekter på rikssvenska?
Jag växte upp utanför Malmö men talade inte skånska. Jag är tacksam att mina skolböcker inte var skrivna på den dialekt som talades. Rullebör kanske kan uttalas med rullande r som i rulltrappa eller krullfrisyr. Men hur skulle man kunna uttala  ”Hottah_hiiit_bållen-paågahblära” på rikssvenska? När dialekter höjs upp till norm blir det svårt att hålla ihop en kultur. Helt olika språk är en annan sak. Att det talas samiska, finska etc i Sverige är något helt annat. Låt gärna dialekterna leva som exotiska undantag, så att göteborgarna kan fortsätta att tjôta.

Talspråket leder
Vart är vi på väg? Språkligt är det talspråket som leder och skriftspråket som bekräftar, tror jag. Och en viss eftersläpning är kanske bra, så att nya ord och uttal hinner sätta sig hos folkflertalet. Och att vi ställer oss bakom det klassiska ”utan tvivel är man inte riktigt klok”.

God Jul!

Tillägg 26 dec:
Idag såg jag talspråksversionen av ordet ”skallrade” i en rubrik på Expressen. Låt vara att det är i ett citat. Men ändå. Preteriumändelser lär försvinna, ungefär som talspråket skippar ändelsen när de inte behövs för begripligheten.
Språket blir kanske mindre perfekt på så sätt, mer imperfekt?

 

Mer rättvis utveckling!

COP24 i Katowice lyckades gå i mål med en överenskommelse som deltagarländerna kunde vara överens om. Metoden för hur Paris-målen ska uppnås finns i alla fall som en slags skiss, även om det uppenbarligen kommer att krävas mer för att verkligen klara av den utsläppsbegränsning som krävs.

Har vi makthavare som strävar efter rättvis utveckling?
Det som hela tiden gnager är hur världens länder och ledare, ofta med olika ingångar, värjer sig mot att behöva inordna sig i relation till en allmän nytta. Den egna makten vilar för vissa makthavare på bräcklig grund, andra ledare ser hur den rådande ekonomin förvärrar situationen och egentligen bara spär på orättvisorna. Ytterligare andra har sin maktbas i ett förtryck av delar av sin egen befolkning. Politisk och kulturell frihet hänger inte automatiskt ihop med ekonomisk frihet. Mänskliga rättigheter åsidosätts systematiskt i åtskilliga länder. Samtidigt gynnar den ekonomiska utvecklingen ofta bara vissa delar av  befolkningen. De gula västarna i Frankrike illustrerar hur svårt det är att koppla ihop utveckling med rättvisa. Vad är rättvisa? Varför kan det vara så svårt? Forskningen visar ju dessutom att ett samhälle fungerar bättre ju mer jämlikt resurserna fördelas. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer äter tusen frukostar, osv…. Dvs ekonomin fungerar bättre ju fler som kan vara en del av den.

Företagsintressena går före och miljön får stå tillbaka
Man undrar hur trumpväljarna kommer att reagera när de inser att den president de valt spelar på fördomar och okunskap för att kortsiktigt få medhåll för förändringar som långsiktigt är kontraproduktiva. Murar mot varor och människor kan tyckas logiska ur ett rädsloperspektiv, men kommer att missgynna utvecklingen i USA, särskilt när storföretagens perspektiv ständigt går före när det gäller att väga nytta mot skada på natur, ekosystem och vattenförsörjning. Om inte USA kollapsar ekonomiskt är risken stor att ekosystemen brakar samman. När giftspridningen till slut gjort jorden obrukbar och när vattnet sinar är det så dags. Ingen kan leva på en förstörd planet.

Det är bra att det tar tid!
I vår egen ankdamm höjs röster som kritiserar den omständiga regeringsbildningen. Det kallas omväxlande för ett spel, för en sandlåda och för ett odemokratiskt sätt att bete sig. Det de flesta missar är att väljarna har lagt sin röster på partier som de har förtroende för att de ska göra allt i sin makt för att få genomföra. Det vore synnerligen föraktfullt mot de egna medlemmarna och mot alla de väljare som stöttat de olika partierna om partiföreträdarna lättvindigt bytte bort sina vallöften mot något annat. Det är just så komplext som det är att forma en majoritet av ledamöter när åtta olika partier ska hitta en kompromiss som alla kan vara nöjda med. Låt det få ta tid och låt processen pågå en tid – det är ingen katastrof om det dröjer några månader.

Mitten?
Det journalisterna borde bli bättre på att förklara är de grundläggande skillnaderna mellan de åtta partierna i Riksdagen. Varför det är så svårt för dem att komma överens och vilka värderingar som är svårast för respektive parti att tumma på eller justera innebörden av. Etiketten ”mittenparti” är t.ex. ganska missvisande. L och C står inte i alla frågor i någon slags mellanposition mellan höger och vänster. I vissa frågor är förslagen från ”mitten” långt mer radikala än motsvarande från andra partier, inte minst när det gäller arbetsrätten.

Lägre skatter ger oss inte bättre järnvägar
Tilltron till vårt parlamentariska system skulle å andra sidan få sig en knäck om vi landar i ett extra val efter alla turer. Ropen på enkla lösningar och på något slags tvåpartisystem skulle säkert höras. Som om alla frågor bara har ett svar och som om nyanserna inte vore viktiga. Prioriteringar måste få ges utrymme både i diskussionen mellan partier och deras väljare och mellan partierna i förhandlingar. Bara för att skattesänkningar är enkla att genomföra är det inte säkert att de alltid är det bästa receptet mot de problem vi upplever. Det eftersatta underhållet på järnvägen är inget som löses av lägre skatter. Fler och duktigare lärare i skolorna dyker inte upp för att var och en får mer pengar kvar efter skatt. Inte ens fler poliser eller ett bättre brandförsvar lär åstadkommas av lägre skatter.

Mer komplexitet, tack
Tålamod och respekt för olikheter skulle vara bra om fler kunde ge uttryck för. Ju mer av förenklade resonemang och antingen/eller-perspektiv som ställs fram, desto större blir risken att populismen vinner mark. Trots att den samlade kunskapen är större än någonsin och mer tillgänglig än någonsin tycks förnuftet och empatin drunkna i förenklingarnas strömvirvlar, där vi sugs in i slagkraftiga påståenden med mycket liten verklighetskoppling.

 

Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

Hur blir 3D-printning cirkulär?

3D-printning är ett intressant område. Produktion av korta serier av reservdelar på olika platser, där tillgång till mjukvara, printer och råvara blir avgörande och där leveranser troligen blir effektivare – mer ”on demand” – och där bara just den produkt som behövs också tillverkas. Det finns dock ett antal frågetecken som måste rätas ut.

Funktionalitet och garanti
Reservdelar till maskiner kan vara systemkritiska och helt avgörande för funktionen. Hur ser garantiåtaganden ut när reservdelen inte tillverkas av leverantören med leverantörens kvalitetskontroll? Vem är ansvarig för eventuella fel och felkonsekvenser?

Material
I dagsläget talas det om plaster, om metallpulver och biologiskt material som kan användas vid 3D-printning. Det som formas ska också härdas på något sätt så att det behåller sin tänkta form. Som lekman tänker man genast på de tvåkomponentlim som funnits länge. Det är viktigt att vi inte ökar spridningen av miljöfarliga ämnen i naturen.

Var ligger ansvaret på en global nivå?
Ännu viktigare kanske det är hur återbruk och återvinning ska lösas när det gäller 3D-printade produkter och komponenter. Vem har ansvaret för att produkten/komponenten återförs till rätt cirkulära flöde och inte hamnar i deponiernas återvändsgränder? Hur ska detta lösas rent praktiskt och lagstiftningsmässigt i en global kontext?

Vilket ansvar har tillverkaren? Ekonomi? Flöden?
För mig är det viktigt att vi varje gång tänker på produkters hela livslängd, inklusive återbruk och återvinning. De linjära modeller som gällt under lång tid måste ersättas av cirkulära principer och det avgörande blir i det sammanhanget att säkra upp ansvarsgränser, ekonomi och fysiska flöden. Vems är ansvaret i de olika faserna? Vem ska ha incitament att tjäna på återbruk och återvinning? Hur ska det gå till?

Olika storlekar
Ny teknik är fascinerande, men lärdomen från de senaste decenniernas utveckling måste vara att vi måste kopiera och ingå i  naturens kretslopp så långt det bara går. Plasterna i haven håller på att ta död på ett antal fiskar och inte minst valar. Den synliga delen av plasten är möjligen dessutom inte störst. Mikro- och nanostora partiklar av främmande karaktär kan vara minst lika många och hör definitivt inte hemma i kretsloppet.

Alla som tar fram 3D-printade produkter måste rimligen öppet redovisa hur man hanterar dessa frågor.

Det 18:e målet för hållbarheten

FN:s 17 hållbarhetsmål, SDG som de också förkortas, har sedan en tid ersatt millenniemålen. De 17 målen täcker in väldigt många aspekter av det samhälle vi byggt. De sätter fokus på allt från fattigdom och hunger, via jord, vatten och biologisk mångfald till olika sociala mål. Tanken är att de 17 målen ska korskopplas och analyseras samtidigt, för att inte det ena målet ska skymma det andra. Hållbar utveckling handlar om helheten. Det har man förstått. Samtidigt är detta svårgreppbart. De 17 målen består i sin tur av 169 delmål, som blir ännu svårare att hålla i fokus på samma gång. Stater, universitet, organisationer, regioner, kommuner, företag och andra försöker på olika sätt att analysera hur man ska förstå dagsläget och vilka åtgärder som kan sättas in för att komma till rätta med problemen.

Agenda 2030 i Väst
Den 6 november kallade GAME (länk och referat, se nedan) till  en konferens som syftade till att fånga upp idéer hur vi i Västsverige kan arbeta med frågorna och primärt hur Agenda 2030 i Väst som forum ska bli en resurs för hållbar utveckling utifrån de 17 målen. En bra bit över 100 personer från akademi, kommuner, näringsliv och civilsamhälle deltog i heldagsträffen, där förmiddagen ägnades åt inspirationsföreläsningar och eftermiddagen åt gruppvisa samtal.

Några går före, men…
Det finns föregångare. Företag som förstått hur de måste styra för att eliminera så mycket som möjligt av de ohållbara processerna, bli mer resurseffektiva, cirkulära och socialt ansvarstagande. Det finns också ett antal konsulter och andra aktörer som hittat intressanta delnischer att verka i för att hjälpa sina kunder och uppdragsgivare med förslag på åtgärder. Det finns dessutom ett antal plattformar för samverkan. Samtidigt är det något som gnager. Något känns inkomplett.

Hur blir detta relevant på vardagsnivå?
På bilderna här intill syns några av de ppt-bilder som visades under dagen. Bilden av systembeskrivningen kommer lätt i förgrunden. Det blir många fina ord och samtidigt …. vem är det som ska ta del av alla tjusiga diagram? När gemene man inte känner till att FN har satt upp 17 mål för en hållbar planet – hur ska dessa övergripande formuleringar transformeras till vardagsbeslut och köksbordspolitik? Hur ser det hållbara livet ut när det inkluderats i dagishämtning, snabbmat och hinna-boka-tvättstugan-timmar? Var finns motsvarande logik och vägledning för den som inte trängt in i diagram, policyer och ambitiösa mål för verksamheter?

Föregångare viktiga
Vi behöver naturligtvis greppa alla globala utmaningar. Men det räcker inte. Det behövs samtidigt flera processer som förankrar de hållbara vägvalen i de dagliga verkligheter som sju miljarder planetskötare möter. Vi måste hitta sätt att skapa en inkludering, där alla människor får hjälp att ta så kloka beslut som möjligt. Och några behöver gå före. Troligen de rika länderna som har valmöjligheter. En fattig risbonde i Asien har färre alternativ än vi.

Alla kan göra något
Samtidigt får vi inte drunkna i problemens magnitud. Var och en kan tackla framtiden på sitt sätt och med sina resurser. Oavsett om vi ingår i ett företag, en kommun eller en organisation kan vi agera, liksom privat. Om vi alla gör vår bit kan det fungera.

Upp och ner
Ett artonde mål borde adderas till de befintliga sjutton: ”Bekämpa trumpismen.” När utbildning och kunskap är fundamental för planetens chanser att hantera konsekvenserna av allas vårt beteende blir hela fake news-upplägget ett hot mot en större förståelse för var vi befinner oss och vart vi är på väg. Ingen karta i världen hjälper om vi inte ens är överens om sakernas tillstånd och vad som är vad. Världen är på väg att bli upp och ner.

Länktips:
http://www.gamenetwork.se/

GMV:s referat av dagen

https://www.vgregion.se/regional-utveckling/verksamhetsomraden/externa-relationer/alla-nyheter/eu-och-agenda-2030/

https://www.regeringen.se/regeringens-politik/globala-malen-och-agenda-2030/

 

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Vem får kalla sig göteborgare?

Det pågår en icke-debatt om svenskhet. Björn Söder har återigen visat att frågan om nationell tillhörighet är något som han och hans parti vill diskutera. När väl detta ”vi” definierats uppstår enligt SD-logiken ett ”dom” som därmed kan behandlas annorlunda. Att frågan överhuvudtaget kommer upp är ett symptom på det som skiljer Åkessons parti från de andra partierna i Riksdagen. Man vill dela upp människor för att i nästa steg kunna särbehandla grupper, införa specifik lagstiftning och skapa ett annat, ojämlikt, samhälle.

Nationalstaten är inte perfekt
Det näraliggande jämförande exemplet är att byta ut ”svensk” mot ”göteborgare”. Ska någon sitta i Stockholm och bestämma vem som är göteborgare? Vem vinner på att så sker? Vilka mekanismer öppnar det upp för? Vilken särbehandling ska göteborgare ha efter att ha blivit definierade som just göteborgare? Fördelar? Nackdelar?…. Att det finns en praktisk tillämpning av nationsbegreppet som reglerar individens förhållande till staten, vilken lagstiftning som ska gälla osv är egentligen en administrativ påbyggnad för att det internationella samarbetet ska fungera. Att nationalstaten dessutom inte är perfekt visar med oönskad tydlighet det kurdiska exemplet. Eller för den delen samernas situation i vårt eget land.

Framtidens modell
Om alla folk likaställdes och tillhörighet till en nation blev ett verkligt individuellt val skulle vi alla bli världsmedborgare i en global värld och själva kunna välja var vi hör hemma, vilken skatt vi vill betala till vilken myndighet (eller inte) och ur ett individuellt ställningstagande skapa den tillhörighet vi vill. Ungefär som det finns supportrar till Real Madrid eller Manchester City över hela världen. Individens tillhörighet till en nation borde vara överordnad staters rätt att kontrollera ”sin” befolkning.

Individens rätt
OK. Det är utopiskt i dagsläget, men grundidén, att tillhörigheten till en nation är individens rätt borde gälla. Den som känner sig som svensk bör få kalla sig svensk. Den som känner sig samisk, norsk, indisk eller monegask ska få göra det. Vi borde på så sätt vara tacksamma att många vill känna sig som svenskar, att vårt samhälle är attraktivt och skapar en önskan hos andra att få bli en del av det vi och våra förfäder byggt upp.

Spela inte spelet om vi och dom
Det är ett villospår att försöka spela SD:s spel om vi och dom. Det vinner bara antidemokrater på. Det finns ingen rimlig och helt perfekt definition av vad som kännetecknar en svensk identitet. Det finns några administrativa grundregler, som vi använder för att det internationella samspelet ska fungera. Pass är en sådan regel. Skattskyldighet, mantalsskrivning, medborgerliga rättigheter (i de flesta länder) etc. Men grundfrågan – vem som får kalla sig svensk – är faktiskt upp till var och en. Varje försök att styra den frågan uppifrån lägger grunden till ett auktoritärt, feodalt eller odemokratiskt styre som vi inte ens bör bevärdiga med en debatt.

Lyckad satsning på Fixotek

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson brukar vara inspirerande att lyssna till. Den 20 mars återutsände SVT ett seminarium där Hans talade inför ett antal kommuner och bland annat påpekade att begreppet inkludering på flera sätt är bättre att använda än begreppet integrering eller integration. Inkludering är som jag upplever det ett mer gemensamhetsskapande ord än integrering. Integration utgår från betraktarens perspektiv, medan inkludering bjuder in till samverkan. Jag påminner mig Hans tankar när jag senare samma dag besöker invigningen av Fixoteket i Hammarkullen.

Ibland måste man kunna ändra sig
Jag skrev i höstas om mina intryck från invigningen av Fixoteket i Rannebergen. (Se länk nedan). Mina frågetecken gällde då bristen på platsansvarig personal, oklar budget och i viss mån de trånga utrymmena. Det vore synd att kasta bort en bra idé på att förutsättningarna är bristfälliga. Desto gladare blir jag när jag kommer till Hammarkullens nya Fixotek. Här finns rejäla lokaler, en stor separat verkstadsdel för cykelreparationer och större snickeriarbeten och en entusiastisk platsansvarig som ska hålla ihop det hela. Man har dessutom ansträngt sig att intervjua de boende vad de framför allt önskar sig. Och platsen är kopplad till det nya aktivitetshus, som ställs i ordning för föreningslivet. Det lovar gott. Det är bara att erkänna. Jag måste ändra uppfattning om Fixoteket som koncept. Detta är bra.

Verkstaden är bra!
Verkstadsdelen är verkligen smart konstruerad. Två fullskalecontainrar har ställts upp bredvid varandra på så sätt att de kunnat sågas upp och inuti formar en stor öppen verkstadsyta, liksom dubbla dörrar åt båda kortsidorna, vilket är utmärkt om det målas eller slipas i lokalen. Det är ju inte tänkt för industriell skala, men ventilationen blir på detta sätt mer eller mindre automatiskt optimal, förutsatt att det inte regnar horisontellt….

Rum för olika arbeten
Det stora köket har plats för flera symaskiner och arbete med textil. En byteshörna finns för den som vill lämna in och byta prylar. Ett rum är dessutom så stort att det passar för studiecirklar, möten och idéutbyte. Detta har förutsättningar att bli riktigt bra.

Fyra platser
Det finns nu fyra Fixotek i Göteborg i Majorna, Bergsjön, Rannebergen och i Hammarkullen. Med på förhand bestämda öppettider och med platsansvariga på plats finns det stora möjligheter att konceptet kan bli framgångsrikt för den som vill laga, byta, låna, sy, snickra eller bara umgås.

Samarbete på ett ovanligt sätt
Bakom satsningen står Bostadsbolaget och Familjebostäder, som båda ingår i Göteborgs allmännyttiga bolag AB Framtiden, de berörda stadsdelsförvaltningarna, samt Kretslopp och Vatten som är en förvaltning som arbetar med VA-frågor och hushållens avfall. Även Chalmers har varit med, liksom Hyresgästföreningen. Arkitektstudenter från Chalmers har i högsta grad varit involverade, genom Miljöbron, och bidragit till lyckad utformning och många idéer.

Mini-ÅVC för dem utan bil
I Hammarkullen har man dessutom adderat funktionen av ”mini-ÅVC”, en återvinningscentral för icke bilburna som behöver kunna lämna in farligt avfall, elektronikavfall, textilavfall och grovavfall. Gränsen går vid vad var och en kan bära med sig eller ta med på sin cykel. Bilburna hänvisas även fortsättningsvis till stadens återvinningscentraler.

Många fördelar
I genomgången av vad intressentorganisationerna bakom Fixoteket ser som värden med satsningen blir det tydligt att detta är en win-win-lösning.  Ur alla omdömen och kommentarer kan nämnas att Hyresgästföreningen ser en möjlighet till ökat boinflytande, trygghet och engagemang hos de boende, Kretslopp och Vatten ser fördelar med mindre nedskräpning, bättre sortering och ett gott exempel på samverkan, de båda bostadsbolagen ser ökad kunskap, stolthet och den lokala förankringen som viktiga konsekvenser medan stadsdelsförvaltningarna ser positivt på Fixotekens roll att involvera medborgarna, utgöra mötesplatser och vara platser för arbetsträning och social/ekonomisk hållbarhet.

Med Hans Abrahamssons ord är Fixoteken ett lyckat exempel på möjlig inkludering.

Länktips: https://www.facebook.com/Fixoteket/

Rannebergenbesök i augusti 2017:
http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/

Använd händelsen i Bjärred konstruktivt!

Hur ska vi göra med kunskap som vetenskapen ännu inte har kartlagt eller klarlagt på ett tillfredsställande sätt? Inte minst på sjukdoms- och symptomsidan finns det ett antal vita fläckar för läkarvetenskapen. Man vet inte exakt hur orsakssambanden ser ut, varför en viss sjukdom dyker upp eller vad som kan bota den. De symptom och den sjukdomsbild som framträder har ingen vedertagen vetenskaplig förklaring eller är omtvistad. Det finns en del sådana områden och samhället går här i otakt på ett olyckligt sätt. Å ena sidan finns en del samlad kunskap om symptom och namn på möjliga sjukdomar, å andra sidan vet man ännu inte hur sjukdomen dyker upp och framför allt inte hur den ska behandlas på ett korrekt sätt. Bekymret är att den drabbade människan hamnar i kläm.

Bjärred
Häromdagen tog TV4:s Nyhetsmorgon upp symptomen som brukar samlas under begreppet ME, som står för myalgisk encefalomyelit och som framför allt innebär en kronisk och extrem trötthet för den drabbade. Det tragiska händelseförloppet nyligen i Bjärred i Skåne tycks hänga samman med just kroniskt trötthetssyndrom. Föräldrarna till två flickor avslutade först barnens liv och tog därefter sina egna. Det är svårt att föreställa sig den desperation och den förtvivlan som måste ha föregått beslutet i familjen. Att de inte såg någon annan utväg ur en totalt hopplös situation än att avsluta allt.

Orimliga konsekvenser
Det framkom i TV4-inslaget att även om läkare bedömer att de drabbade inte har full arbetsförmåga gör Försäkringskassan många gånger bedömningen att sjukförsäkring inte ska utgå. Jerker Söderlund som behöver vila i 22 timmar varje dag intervjuades i inslaget. Jerker får inte ett öre av Försäkringskassan, trots läkarintyg och intyg från arbetsgivare. Problemet tycks vara att när det finns oklarheter i hur sjukdomen uppstår, hur symptomen och förloppet ska beskrivas och hur tillståndet kan behandlas så uppstår en lucka för myndighetssverige; en lucka som innebär att staten (vi alla) sparar pengar samtidigt som den sjuke ställs utanför det solidariska sjukförsäkringssystemet och likställs med bedragare. Kunskapsluckor hos vetenskapen får således som följd att den enskilde drabbas orimligt hårt. Ska vi ha det så?

Ombudsmannafunktion
Det rimliga är att vi inrättar en civil, oberoende ombudsmannaroll, som kan fånga upp denna typ av gränsdragningsproblem, framför allt där den traditionella vetenskapen inte förmår förklara hur symptom, sjukdomsbild, förlopp och behandling ska hänga ihop. Den drabbade är ju ofta försvagad av sin sjukdom och skulle ju – om någon – behöva en ombudsman som för hens talan. Ombudsmannafunktionen borde dessutom ha något annat verktyg än att pricka Försäkringskassan i sin verktygslåda. Exakt vad och hur får väl en utredning komma fram till. Men vi borde ta Bjärred-tragedin som anledning att sluta blunda för problemen som kan uppstå när vetenskapen står frågande inför en sjukdom och det faktiskt, enligt TV4, handlar om tiotusentals drabbade individer, som har mer eller mindre allvarlig ME.

Så blir Bjärred-tragedin ändå på något sätt meningsfull.

Länktips: https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3953859