Argoforestry – en väg till förnyelse i det lokala?

Agroforestry är ett intressant område. På svenska beskrivs företeelsen kanske oftast  med begreppen skogsjordbruk eller skogsträdgård. Grundtanken är att hitta träd, buskar och andra fleråriga växter som trivs att växa tillsammans med andra grödor, grönsaker eller växter. De större träden ger skugga och vindskydd åt de mindre. Marken används för flera grödor på en gång. I Afrika används tekniken med stor framgång inte minst i kaffeplantager. Marken torkar inte ut, jordlagren binds och näringen ackumuleras på ett klokt sätt. På ett sätt blir agroforestry den tydligaste motpolen till det industriella monokulturinriktade jordbruk som under decennier dominerat utvecklingen på jordbrukssidan.

Vad är typiskt?
Agroforestry tar hänsyn till lokala förutsättningar. ”Vad växer bäst på den här platsen?” ”Vilka träd, buskar och växter trivs bäst tillsammans?” ”Vilka djur kan beta mellan träden?” – den typen av frågor blir vägledande. Agroforestry har många beröringspunkter med permakultur, fossilfritt och ekologiskt jordbruk, inte minst eftersom odlingen sker i tydlig samklang med naturens förutsättningar.

13 – 15 november 2015
Just den här hösten har jag förmånen att få arbeta med planering och genomförande av Sveriges första kongress på temat agroforestry. Det är projektet Stadslandet Göteborg som har tagit initiativ till kongressen och som möter ett starkt gensvar från forskare, praktiker, myndigheter och entusiaster. Den 13-15 november 2015 ska intresserade mötas i Göteborg för att lära av varandra, diskutera växter, teknik, ekonomi, sociala perspektiv och andra aspekter av agroforestry.

Landet och staden
Det finns många beröringspunkter med andra aktuella teman. Stadsodling, lokal produktion, förädling, lokal samverkan, stad-och-land-perspektivet, frågor som rör utbildning, kompetens, sysselsättning och fastighetsägarnas roll är bara några exempel. Det som är speciellt för kongressen i Göteborg är att möjligheterna med agroforestry ska belysas både ur ett landsbygds- och stadsutvecklingsperpsektiv, ruralt och urbant. I mötet mellan stadens och landsbygdens förutsättningar och lösningar kan något nytt formas. Det är i alla fall en förhoppning.

Olika driftsformer
Inte minst möjligheten att i olika form upplåta mark som idag inte används är en lockande tanke. Staden, och särskilt förorterna, har mycket mark som skulle kunna användas på ett nytt sätt. För självhushållning, för yrkesmässig verksamhet och allt däremellan. Som en ny kolonirörelse kan agroforestry visa vägen till ett klokt och klimatsmart brukande av den jord vi idag betraktar som oanvändbar. Att detta också kan stärka den lokala ekonomin är en viktig tanke.

Motkrafter
Men ingen förändringskraft utan motkraft. Expressen skrev den 20 juli  (se länk nedan) lätt raljerande om dessa tankar. Som om det vore farligt att förortens människor själva utvecklar sin stadsdel. I artikelförfattarens tankevärld är det tydligen orimligt att se fördelen med att skapa livskraftiga projekt i förorten. ”Hellre poliser…”, skriver man. Som om det goda samhället skulle kunna formas av enbart lag och ordning. Det är viktigt att motverka de destruktiva krafterna i samhället, men det räcker inte att hantera ett fåtal kriminella ungdomar. Stadsdelarna behöver jobbmöjligheter, framtidstro och inspiration.  Varför Expressenskribenten inte tycker att det vanliga livet ska få utvecklas i förorten är oklart. Hon tycker t.o.m. att Bed&Breakfast i Bergsjön är negativt. Måste allt heta Scandic för att vara OK? Kritiken faller på sin egen logik.

Stort intresse
I själva verket finns ett stort intresse för lokal utveckling genom de gröna näringarna.  60 % av de tillfrågade boende i en av stadsdelarna uttryckte ett intresse för odling och djurhållning i närområdet. Hälften av dessa kunde själva tänka sig att arbeta med odling och/eller djur. Flera av stadsdelarna är dessutom byggda på gammal jordbruksmark. Förutsättningarna är goda, bara det finns ett verkligt intresse från markägare och andra.

Det finns helt klart en förväntan hos många boende att något utvecklas på odlingens område. Agroforestry kan vara en av de viktiga pusselbitarna för förverkligandet av människors drömmar.

Länktips: VI-skogen www.viagroforestry.org
och viskogen.se
och Så fungerar det
Kritisk krönika i Expressen http://www.expressen.se/ledare/malin-siwe/hellre-poliser-an-kameler-i-fororten/

Förmågor utvecklas i två riktningar

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar.  Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.

I krisen ligger fröet till förnyelsen

45 procent av alla hushåll i värmländska Filipstad är ensamhushåll. Många äldre, men framför allt många unga män bor ensamma, enligt ett inslag i SVT den 11 maj 2014. Trenden tycks vara att unga kvinnor söker sig till utbildning och jobb på annan ort när de klarat av grundutbildningen, medan de unga männen stannar kvar. Finns det slutsatser att dra av detta?

Pojkar och skolan
Det finns återkommande rapporter om att dagens skola missgynnar pojkar. Möjligen delvis för att pojkars mognad och själsliga utveckling i genomsnitt brukar beskrivas som långsammare än flickors i samma ålder. Den som börjar släpa efter i skolarbetet har ju också ofta svårt att hinna ikapp. Och skolorna har dåligt med resurser att sätta in för att hjälpa enskilda elever. Resultatet blir en generation pojkar som kanske inte får eller tar chansen för framtiden. Vems ansvar det är kan diskuteras.

Svårigheter
Samhället utvecklas snabbt. Urbaniseringen och globaliseringen driver på förvandlingen. Inflyttningen till städerna är större idag än förr. Landsbygden och framför allt det helt avgörande lantbruket tappar i konkurrens- och attraktionskraft. Mindre städer och samhällen har svårt att hävda sig. Tidigare bruksorter med en dominerande arbetsgivare får svårt att klara omställningen om arbetsgivaren minskar eller lägger ner verksamheten. Uppförsbacken för de som vill stanna kvar blir svår.

Personlig nivå och samhällsnivå
Det är problematiskt att inte alla unga får chans att utveckla sin kompetens och sin framtid. På en personlig nivå, liksom för samhället i stort. Det är vår gemensamma möjlighet att finansiera välfärden som urholkas när inte varje resurs tas till vara. Ojämlikheten mellan pojkar och flickor samt mellan stadens och landsbygdens förutsättningar är också allvarliga tendenser, som vi måste hitta sätt att åtgärda.

Fröet till förnyelsen
Kunskapssamhället, som ofta talas om, kanske är nyckeln till framtiden på ett annat sätt än vi vanligtvis tänker. De forskare och andra intresserade som studerat alternativa ekonomiska modeller lyfter bland annat fram ”cirkulär ekonomi” som en framtidsväg för att minimera resurs- och energiåtgång och för att förlänga livslängden på varor som produceras. Här kan en dellösning finnas, som just fångar upp kvaliteter och nedärvd kunskap på ett nytt sätt och gör re-use, re-manufactoring och re-cycling till nyckelfunktioner. I det sammanhanget kommer specifika kunskaper att efterfrågas. Bland annat hur man gjorde förr för att skapa långsiktigt fungerande kvalitetsprodukter. I krisen ligger fröet till förnyelsen.

VG-strategin för 2020 duckar för hur-frågorna

Jag läser ”Västra Götaland 2020″, (länk se nedan), en strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014 – 2020 utgiven av Västra Götalandsregionen. Skriften på knappa 40 sidor beskriver de 32 frågor regionen prioriterar och vad man vill åstadkomma. Gemensamt skapar vi utveckling i hela Västra Götaland, säger man. Beredningen för Hållbar Utveckling har ansvaret för genomförandet av strategin och att genomförandet följs upp och utvärderas.

Hållbara företag
Under huvudrubriken En ledande kunskapsregion hittar jag tankar om starka förutsättningar för att förverkliga idéer och att starta företag (1.1.2). Nya finansieringsformer och modeller för värdering ska utvecklas som tar större hänsyn till jämställda och socialt och miljömässigt hållbara idéer, skriver man bland annat. Det är den enda formuleringen jag hittar som beskriver skillnaden mellan de ohållbara och de hållbara företagen. Om målet är att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle är ambitionen modest, minst sagt. Det ska tas mer ”hänsyn till” hållbara idéer vid finansiering och värdering. Svagare kan väl inte ambitionen formuleras?

Skala bort ohållbarheten
Radikalt hade varit att sätta en rimlig tidsgräns – 2020 eller 2025 – då förslagsvis 80% av alla befintliga och 90% av alla nya företag förväntas att transparent visa på vilka sätt man förändrar och inriktar sitt arbete i syfte att bidra till en hållbar utveckling. Det är ohållbarheten som är den diffusa konstanten i dagens pussel. Det ohållbara i mängder av verksamheter, som inte platsar i det goda livets Västra Götaland. Skalar vi bort det som inte håller måttet finns den hållbara kärnan kvar. Så enkelt (och så svårt) är det naturligtvis att bli hållbart som samhälle.

Det gamla tänket
Men ingenstans i strategin hittar jag formuleringar kring dagens ohållbara verksamheter. ”Målet är att vara världsledande på innovation inom våra styrkeområden”, skriver man (1.2.) Nytt tänk är naturligtvis bra. Men vad ska vi göra med det gamla tänket?

Att fortsätta eller inte
Den stackars handläggare som ska förverkliga sin del av strategin måste bli förbryllad. Ska jag göra som jag alltid har gjort, eller ska jag tänka i nya banor? Vad av det jag tidigare utfört är fortsatt OK att arbeta vidare med och vilka av mina tidigare arbetsområden behöver omdefinieras utifrån strategin? Menar strategin att allt det som idag bedrivs är riktigt och en del av den hållbara utveckling man säger sig vilja främja?

Målkonflikter
Målkonflikterna beskrivs väldigt sparsamt i strategin. Exempelvis under det relativt omfattande avsnittet om investeringsbehovet i transportinfrastruktur (2.3.1) hade det varit intressant om strategin hade reflekterat över det faktum att ökade transporter med dagens energisystem motverkar hållbarhetssyftet och vad denna målkonflikt innebär. Man nämner under p 2.3.2 målet att 90% av persontransportarbetet år 2020 ska utföras med fossilfri energi, men detta mål nämns under kollektivtrafikavsnittet och syftar inte på gods- eller flygtransporter.

Planetära gränser?
Några metodområden belyser man under p 3.1.2. och 3.1.3, där överenskommelser kring bl.a. energihushållning, giftfri miljö och betoningen av samspelet stad-land lyfts fram. Affärsdriven miljöutveckling nämns också som ett arbetssätt att påverka internationellt samtidigt som sysselsättning och tillväxt påverkas positivt. Det som saknas är en bakgrundsanalys av var gränserna går mellan den utveckling som kan beskrivas positiv respektive negativ för hållbarheten. Man nämner inte Johan Rockströms Planetära gränser eller något av de verktyg som nu utarbetas i kölvattnet på Rockströms forskning.

Konsumtionen enligt strategin
Kopplingen mellan konsumtion, normer och värderingar berörs i avsnitt 3.2. Man talar om att invånarna ska ta ökad hänsyn till hur konsumtionen påverkar människor och miljö lokalt och globalt. Man talar om att föra en dialog kring det engagerade arbetet för hållbar utveckling som bedrivs av många aktörer. I samma andetag talar man om en process där representanter för alla delar i samhället medverkar, man talar om vetenskaplig grund för arbetet och ett politiskt engagemang.

Varför inte betona vikten av civilsamhällets frihetssfär?
Här hade man kunnat skriva helt andra saker om de utvecklingsprocesser som behövs och som till viss del testas lokalt och i vår omvärld. Här hade man kunnat i sin strategi ge utrymme för gräsrötternas organisationer och ge dem ett egenvärde. Istället betonar man vikten av att alla ska vara med och att vetenskapen ska belägga att de förslag som kommer upp är relevanta. Den våta filten läggs medvetet över den spirande konsument- och medborgarrörelse, som sociala medier tycks främja framväxten av.

Kulturen
Under kapitel 4 nämns det nordiska samarbetet och kulturens roll. Att kulturen primärt beskrivs som en sektor är kanske inte förvånande. Attraktionskraften hos en region hänger naturligtvis samman med evenemang, arenor och en mångfald i det kulturella utbudet. Men nog är det ganska typiskt att strategin nämner Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Västarvet bland aktörerna i sektorn, men inte Hammarkullekarnevalen som under 40 år glatt göteborgarna och räknas som Sveriges största karneval.

Den fjärde dimensionen
I min analys av hållbar utveckling utgör kulturen en fjärde dimension vid sidan av ekonomi, ekologi och det sociala perspektivet. Kulturen står för de perspektiv som rymmer kvalitet, personlig utveckling och värdeskapande bortom boksluten. Det gäller både på individuell och institutionell/samhällelig nivå och kulturen utgör på så sätt den dimension som ger de övriga tre dimensionerna sitt värde.

Inför valet i höst
Det intressanta nu inför valet blir att ta del av de politiska partiernas olika beskrivningar av hur man vill förverkliga strategin, vilka avvägningar och prioriteringar man gör. Och finns det  en insikt om att det inte räcker att beskriva allt nytt som ska göras? Hur ska vi förhålla oss till allt det vi gör idag?

Länktips: http://www.vgregion.se/vg2020
http://christerowe.se/2014/01/nr296-nu-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/

http://christerowe.se/2013/11/nr271-stadslandet-det-mest-hoppfulla-pa-lange/

http://christerowe.se/2013/11/nr270-om-stad-och-land-ett-perspektiv/

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?

Vetandets värld i P1 idag, intervjuade kulturgeografen Hans Wästfelt, (länk till programmet – se nedan)  som intresserar sig för strukturrationaliseringen i det svenska lantbruket de senaste 30 åren och vad den innebär. Om det för 30 år sedan fanns tio jordbruk, har dessa idag slagits samman till ett, genom att en gård arrenderar de övrigas mark. I stället för 10 personer eller familjer som kunde försörja sig på sitt jordbruk är det idag en. Utvecklingen har gått rasande fort.

Optimal storlek: 500 – 700 hektar ?
I programmet berättar Hans Wästfelt om sina egna hypoteser, som forskningen är tänkt att bekräfta. Att det är EU-stödets inriktning på areal som gjort det intressant att förvalta stora ytor och inte primärt att försöka utvinna stora volymer per ytenhet. (Vilket ur hållbarhetssynpunkt ändå låter rimligt – att maximera volymer brukar ske med någon slags osynlig kostnad). Många bönder har slutat med djurhållning och antalet kor och grisar minskar stadigt i Sverige. Hans Wästfelt ser en förvaltande enhet i storleken 500 – 700 hektar som optimal för den maskinpark som idag används. Blir gårdarna större måste maskinparken – och personalen – dubbleras. Det är framför allt skördetröskornas storlek som styr, hävdas det.

Stort eller smått ?
Blir det tråkigare på landet, frågar programledaren, nu när höskörden inte längre gör att folk går man ur huse för att delta, utan mekaniseringen har lett till att ensilage-balar eller s.k. vita traktorägg spottas ut automatiskt. Det är inte säkert, sägs det i programmet, eftersom samarbetet finns kvar gårdar emellan, och man lånar kunnande och maskiner av varandra, mot bakgrund av att varje investering blir så stor. Även en ekobonde intervjuas och även han har ökat sina arealer. Småskaligheten är inte ett absolut måste ens för en ekobonde.

Följdverkningar
Vad gör denna snabba strukturomvandling med landsbygden? Vad händer när tio gårdar blir en? Hur ska skola, kommunikationer och arbetstillfällen upprätthållas på landsbygden när den avfolkas och många av de som är kvar är gamla och inte kan bidra till skatteunderlaget och till en sund ekonomisk utveckling? Hur ska det gå för de olika verksamheter som är beroende av ett sammanhang för att överleva? Om det bara finns en mjölkbonde i Dalsland, vart ska han leverera sin mjölk när mejeriet lägger ner? Hur ska han få avlastning av en granne när han blir sjuk och ingen kan hans mjölkmaskin eller förstår hur arbetet går till?

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?
Frågan är om det blir ännu mer kommunsammanslagningar och stora geografiska ytor för varje kommun när befolkningsunderlaget sviktar. Och hur ska en ännu glesare glesbygd klara av kommunikationer, bredband, service och kundunderlag för sina olika verksamheter? Frågan borde bli ordentligt belyst i kommande riksdagsval. Hur vill vi att Sverige ska fungera? Är landsbygden bara en kuliss som är kul att besöka på sportlovet, runt midsommar och ett par veckor till? Hur turistigt blir det när ödehusens fasader flagnar och det blir långt mellan människorna?

Nya affärsmodeller
Det rimliga är att vi hittar sätt att ge lantbruket rimliga förutsättningar för att överleva på en produktion och en förädlingsindustri, som på allvar tar tag i kvalitetsfrågorna, som värnar om naturen, djuren och framtiden. Ett sätt är att konsumenter och producenter gemensamt enas om vad som ska produceras t.ex. i form av andelsjordbruk. Intressanta förebilder finns på Bornholm, där en grisbonde inte längre äger sina grisar, utan bara ser till att de mår bra. Kunderna är nöjda, grisarna mår bra och bonden slipper stressa för att leva på sitt arbete.

Vi måste våga tänka i nya banor. Ett stalltips.

Länktips: Vetandets värld 31 jan om Framtidens jordbruk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/317094?programid=412&playepisode=317094

Stadslandet – det mest hoppfulla på länge

Projektet Utveckling Nordost, som under tre år haft extra resurser från EU och Göteborgs Stad på drygt 120 miljoner, genomförde den 15 november en konferens, där syftet var att beskriva vad man åstadkommit. Ur mitt hållbarhetsperspektiv är förstudien inom Utveckling Nordost med rubriken Stadslandet i Göteborg något av det mest lovande som kommit fram på länge.

Grattis Dan Melander!
Förstudiens ansvarige, Dan Melander, lyckades få gehör för, och resurser till, en utvecklingsidé som ligger i framkant för en hållbar utveckling. Förstudien Stadslandet i Göteborg visar på ett övertygande sätt på den mångfald av möjligheter till sysselsättning, samverkan, brukande, innovation, entreprenörskap och tillvaratagande av kunskap som stödjer tanken att utveckla stadsnära odling och därmed sammanhängande verksamheter. Potentialen är mycket stor och Dan visade under konferensen på ett mångfacetterat sätt att dessa tankar dels ligger i linje med hur man utvecklar samhällen internationellt, dels vänder på mycket av problematiken i de utsatta förorterna.

Kanalisera förmågorna
Individer har kunskap, förmågor, drivkrafter och mål. Många som har vuxit upp i fjärran länder och av olika skäl hamnat i Sverige har levt i landsbygdssamhällen med djurhållning, odling och förädling av livsmedel som sin försörjning. De kan sköta betesdjur, de vet vilka produkter som efterfrågas, de är entreprenörer och ”do-ers”. Men i våra förorter får de inte möjlighet att använda sina kunskaper. Stadslandet visar på denna potential och hur vi på olika sätt kan ta till vara människors förmågor, samtidigt som vi löser andra strukturella problem kring livsmedelsproduktion, dito distribution och människors utanförskap.

Samhällets sårbarhet
Idag kännetecknas landsbygden och särskilt lantbruket av ensamarbete, låg lönsamhet och prispress. Internationella marknadsaktörer bestämmer priset. Sammanslagning och storskalighet har under ett par decennier varit de enda lösningarna i jakten på kostnader. Idag försörjer vi oss själva till mindre än 50 procent med livsmedel producerade i Sverige. Det krävs bara ett kortstopp i tillflödet av energi eller råvaror för att hyllorna ska börja gapa tomma i våra butiker. Grossistleden bakom ICA, Konsum och Hemköp har en buffert på fem dagar. Just-in-time-mantrat gäller även vår föda. Vår beredskap är inte god.

Nya affärsmodeller, nya funktioner
Mellan fastigheterna och – t ex i Angered – mycket nära bostadshusen finns odlingsbara marker, där nya tekniker som agroforestry och permakulturodling skulle fungera vid sidan av betande djur. Det som fram till Dan Melanders förstudie har saknats är den bild, som synliggör hur olika aktörer kan samverka för att möjliggöra helt nya affärsmodeller baserade på stadsdelarnas förutsättningar och oanvända resurser. Här finns människorna. Här finns gammal fin jordbruksmark. Här finns möjligheten att använda knutpunkter som Lärjeåns Café och Trädgårdar, otaliga kulturföreningar och initiativ, som bara väntar på att få ta form. Ingen har fram till nu sett hela bilden, ingen har haft ansvaret för att möjliggöra nya verksamhetsformer och funktioner.

Handsken är kastad
Så tack, Dan, för ditt strålande arbete att synliggöra dessa möjligheter. Nu får vi hoppas att var och en av de institutionella aktörerna ser sin egna och sin gemensamma roll i utvecklingen: Park- och Naturförvaltningen, Fastighetsförvaltningen, AB Framtiden, Arbetsförmedlingen, Business Region Göteborg, Stadsdelsförvaltningen i Angered, Göteborgs Stad, Länsstyrelsen, Västra Götalandsregionen osv. Samt att forskningsprojektet Mistra Urban Futures, som fokuserar på stadens utveckling, också inser hur stad och land är fundamentala förutsättningar för varandra.

Själv ska jag fortsätta att hitta synergier och möjliga win-win-lösningar på vår tids problem. Några måste göra det.

Länktips: Slutrapport från Stadslandet: http://www.utvecklingnordost.se/Bilder/pdf/rapport%20stadslandet.pdf

 

Om stad och land – ett perspektiv

Urbaniseringen, både globalt och i Sverige, har pågått en längre tid. Städerna är attraktiva eftersom de erbjuder arbetstillfällen på ett annat sätt än landsbygden. Människor flyttar från landet till staden. I värsta fall bor de i provisoriska kåkstäder. I Sverige blir lösningen trångboddhet och ett ökat tryck på de få bostäder som finns. Innebär det tydliga intresset för staden att landsbygden är ointressant? Innebär det att vi ska lägga ner all verksamhet ute i landet?

Resurs som bara finns
Landsbygden är en resurs på flera sätt. Vi behöver livsmedel, energi och naturens kretsloppsfunktioner för att biosfären ska fungera. Ibland får man intrycket att basfunktionerna ren luft, rent vatten, god mat, energi och därmed sammankopplade ekosystemtjänster bara ”finns”. Att vårt behov av naturens gratistjänster och därmed sammanhängande företag kan reduceras till en beställning på internet.

Verkstad
Sanningen är att staden inte överlever utan sitt omland. Landsbygden behöver staden och vice versa. När allt fokus ligger på stadens utveckling är det lätt att tappa bort detta. Vi måste orka att se helheten, bry oss om systemet, flödet och de avgörande processer som möjliggör det goda livet. Landsbygden är inte ett gigantiskt Skansen, som står där och väntar på en turist som vill uppleva ”något annat”. Den är verkstaden för många av de livsnödvändiga produkter och tjänster som vi inte klarar oss utan. Att säkerställa att landsbygden utvecklas på rätt sätt i samklang med stadens behov är därför avgörande.

Värderar vi produkterna rätt?
EU-kritiker talar ofta om frihandel, om slopade stöd till jordbruket, om mindre byråkrati. Inte sällan har de en övertro på vad marknaden klarar att hantera och reglera själv. Trots stora stöd till jordbrukssektorn från Bryssel knäar många av Sveriges bönder under orimliga villkor. Ekonomin går inte ihop. Vi, stadens människor, värderar inte landsbygdens basfunktioner på rätt sätt. I annat fall skulle vi ju betala mer för de produkter och tjänster som landsbygden och specifikt jordbruket erbjuder.

Argumenten går förlorade
Ett bekymmer är den centralisering och rationalisering som det industriella jordbruket medfört. Storskalighet ger möjligen rationaliseringsvinster på kort sikt. Men långsiktigt är det svårare att bibehålla trovärdighet på kvalitets- och usprungssidan. När ingen längre kan koppla ihop maten vi äter med det arbete som faktiskt utförs förlorar vi alla. Vi konsumenter förlorar möjligheten att välja de produkter vi vill ha. Producenterna förlorar kontakten med sina kunder och sina bästa säljargument. Maten blir som 96-oktanig bensin vid tappen. Bara en fråga om pris och kvantitet.

Knyt ihop behoven för att sätta fokus på kvalitet
En dellösning ligger i att på nya sätt knyta ihop stadens/konsumenternas längtan efter genuina produkter med landsbygdens/producenternas professionalism och kvalitetsargument. Stad och Land är mycket mer än detta, men kvalitet är centralt.

Länktips: SVT Gomorron Sverige, 5 nov 2013, Tynar landsbygden bort? här .

Vad gör partierna?

Partipolitik brukar jag undvika på den här sidan, men ingen regel utan undantag. Partierna låser sig gärna i ståndpunkter som det tar tid att byta ut. Det är lite av partisystemets baksida att ställningstaganden blir kategoriska, symboliska och å ena sidan tydliga å andra sidan konserverande. I en föränderlig värld är det en del av partipolitikens nackdel, att kongress- och stämmobeslut blir mer av låsning än av viljeinriktning. Man kan inte gå emot sin egen organisation.

Vem vill ?
Medlemstalen sjunker. Jag hörde en siffra på 3 procent av medborgarna som är medlemmar i ett politiskt parti. Medlemskap som ofta, kan jag tänka mig, av stödjande och traditionell karaktär. Långt ifrån alla medlemmar är aktiva i sina partier. Därmed sjunker urvalet av valbara företrädare. I takt med att utsattheten och hoten ökar mot partiföreträdare minskar naturligtvis folks benägenhet att vilja axla ett uppdrag.

Oklanderliga ledare som är som folk är som mest
Paradoxen är att vi vill ha ledare som vägleder oss i en svårnavigerad samtid, som står för en rättvisa och en oklanderlig moral, samtidigt som politiker ska vara som folk är mest, inte ta sig friheter eller förmåner. De förväntas vara ännu mer jämlika än vi andra. Om det är vår avundsjuka som manar fram denna bild eller om det är våra brustna illusioner om den upphöjde ledarens kvaliteter som vi reagerar på är lite oklart. Inkonsekvensen är uppenbar under alla omständigheter.

Utifrånperspektivet
Ska partisystemet behållas måste partierna förnya sig. Flera av riksdagens partier lever farligt nära riksdagsspärren. Ändå tycks man oförmögna att förnya sig till form och innehåll. Till viss del får man intrycket att partierna saknar förmåga att se sig själva från utsidan. Man utgår, är mitt intryck, alltför mycket från de egna erfarenheterna, medlemmarnas drivkrafter och motiv. Istället för att fånga upp olika gruppers framtidsdrömmar och behov. Organisationerna stelnar och förnyelsen uteblir.

Utanförskapet
Många saknar arbete, särskilt bekymrande är det att så många unga saknar arbete. Samtidigt lyckas skolan inte nå eleverna på ett tillräckligt bra sätt. Alltför många lämnar skolsystemet alltför svagt rustade för yrkeslivet. Frustrationen av utanförskap och att vara behövd är på gränsen till farlig för samhällets sammanhållning. Den som inte känner delaktighet i samhället tappar naturligt nog viljan att bidra, att bära samhällets gemensamma kostnader. Att partierna är så dåliga på att fånga upp denna problematik är både förvånande och allvarligt.

Lokal utveckling
Många kommuner avfolkas. När befolkningstalen minskar faller också basen för servicefunktioner. Siste man släcker ljuset. Att detta kan ske i storstäder ser vi tydligt i Detroit, där förfallet har gått långt. Survival of the fittest är en grym metod att använda, den skadar oss alla. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt det som tidigare generationer investerat i olika landsändar. Vi måste kunna utveckla hela landet. Det är märkligt att de politiska partierna inte förmår kraftsamla kring lokal utveckling. Både på landsbygden och i vissa förorter är behoven uppenbara. Var bromsas idéerna?

Media har ett sort ansvar att beskriva världen och verkligheten som den är. Inte för att skuldbelägga eller för att hitta syndabockar. Utan för att hjälpa fler att se var lösningarna passar in. Alla lösningar finns. Vi ska ”bara” använda dem.

Outside the box – Kamelfarm

Somalia är Afrikas kameltätaste land. Och ändå ligger hela Sahara väster om Somalia och Khartoum, Sudans huvudstad, inte i Somalia. Khartoum har Afrikas största kamelmarknad, som jag besökte för ett par år sedan. Det finns olika kameler, både till färg och storlek. En fin kamel kostade då inte ens US$ 1000,- men den var lite svår att få med sig hem med flyget… Det finns kameler även i Sverige, på Öland och på Orust. Och kanske snart i Angered.

Ta vara på kunskap
En grupp ur Svensk-Somaliska Vänskapsföreningen i Angered har utvecklat idén att starta en kamelfarm eller kamelgård. (Se ett YouTube-klipp på länken nedan). Eftersom det finns många somalier i Sverige och i Angered är det naturligtvis en intressant idé att ta vara på den kunskap som finns runt kamelskötsel, produkter och andra tjänster som kan erbjudas. Vi är lite tröga i Sverige på att se affärsmöjligheter och att ta tillvara dem. Är vi innestängda i våra tankelådor?

Kunskap, jobb, upplevelse, handel
Kameler tål olika temperaturer, de är duktiga på att lagra energireserver och kan användas på flera sätt. I Angered skulle de kunna användas för ridturer (med skötare), för upplevelseindustrin på olika sätt, som mjölkproducenter och på sikt kanske också för att ge kött, päls och andra nyttigheter. I juletid kan skådespel och interaktiva rollspel arrangeras, där djuren kan utgöra en naturlig inramning till historien om Jesu födelse ungefär som senast skedde vid Domkyrkan i Göteborg i adventtid, men mer återkommande. Kring djuren blir det möjligt att bygga en eventindustri, men också traditionella studiebesök för vuxna, skolklasser, produktförsäljning etc.

Ett första steg till Världsbyn?
Om framför allt tar vi tillvara den kompetens som finns hos de somalier och andra, som levt med kameler och vet vad de behöver, hur man bäst sköter dem osv. Betesmarker finns i nära anslutning till Angereds centrum, så det är mest en fråga om att komma igång. Även att bygga stallbyggnader och liknande skulle kunna ske som lärandeprocesser, för att ta till vara kompetens från andra länder och kunna utgöra kulturella markörer för att föra vidare kunskap över generationsgränserna. På så sätt skulle kamelfarmen kunna medverka till en annan intressant idé som bubblat länge i Angered: Världsbyn.

Knyt ihop staden och naturen
Projektet Utveckling Nordost inom Göteborgs Stad är det som har gett stöd och draghjälp för att utveckla kamelidén. Det som saknas nu är naturligtvis igångsättningskapital och att fler ser nyttan med att knyta ihop stadens människor med naturens förutsättningar.

Länktips:
http://www.youtube.com/watch?v=mo22IA9rfbk
http://www.utvecklingnordost.se