Mina artiklar i ETC Göteborg

Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kommer nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom det är. Det kanske blir läge att markera det i den sjätte ännu opublicerade ledaren.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

(6. Nästa ledare kommer i mitten av april)

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

Och nästa ledare kommer i mitten av april 2017.

Varför vet jag fel saker?

Jag känner mig lurad. Varför matas jag hela tiden med information som speglar det avvikande, det utmanande eller det absurda? Hur kommer det sig att jag vet fel saker? Varför vet jag inte det viktiga? Polarisering och låtsasmotsättning skapar en särskild dramaturgi i det uppskruvade twittersamhället, där ingen orkar skriva eller ens läsa hela meningar.

Besvikelsen anas
Jag vet att Boko Haram härjat i Nigeria och grannländernas ökenområden. Jag vet att en clown som Beppe Grillo gett sig in i politiken i Italien. I rapporteringen från Frankrike relateras och reduceras det mesta till extremhögerns Le Pen. Som om politiken vore en melodifestival, där vinnaren tar allt. Rapporteringen från Nederländernas parlamentsval har handlat om ifall Geert Wilders islamfientliga enmanna-parti (!) skulle vinna eller inte – något annat partis valfrågor har inte framkommit i rapporteringen. Och det är nästan som om media är besvikna över att de nu inte kan fortsätta berätta historien om högerpopulismens framfart.

Jag vet fel saker
Varför kan jag inte namnet på fler premiärministrar i EU, vilka partier de representerar osv? Varför hör jag mer om Dansk Folkeparti, Sannfinnländare, Nigel Farages UKIP och Geert Wilders än om de partier som tar ansvar och driver en politik som, oftast, inte bygger på uppskruvade argument, polarisering, förenklad twitteranpassning och överdrifter? Hur har det blivit så här? Varför är jag oinformerad?

Var finns de kloka?
Jag vill inte vara oinformerad. Jag vill veta mer om mainstreamrörelser och om majoritetens drömmar och önskningar inför framtiden. Jag vill inte matas med absurditeter. Det räcker att presidentvalet i USA blev ett totalt fiasko för sanningssägare och sansade budskap. *) Jag vill veta mer om de kloka politiker, som bygger sin politik på kloka avvägningar och som utgår från verkliga behov, inte propagandaversioner av sanningen.

Den absurda vägen
Den ständiga strävan efter det som upprör, irriterar eller vänder på perspektiven får i förlängningen den effekten att det lilla och obetydliga får oproportionerligt stort utrymme. Vill vi verkligen skapa oss en verklighetsbild baserad på en rad absurditeter? Vem vinner på att vi är felinformerade?

Jag saknar Hans Rosling och hans perspektiv på världsutvecklingen.

*) Presidentens kommentar när hans andra försök till att blockera inresor från sex länder stoppats av en domare från Hawaii illustrerar hur han tänker: ”Det får oss att framstå som svaga”, sa han. Allt är image hos den mannen.

 

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Beundra det sköna och vårda det sanna

Beundra det sköna
och vårda det sanna.
Besluta det goda
och vårda det ädla:
det leder oss människor
till riktmål i livet.

Orden från mina barns skoltid kommer tillbaka när jag funderar över vår tids alltmer splittrade förståelse av vad som är sant och vad som är falskt.

Barnen gick i en skola som har som ambition att låta hela barnet växa på sina egna villkor och där konstnärligt övande ingår på ett självklart sätt för att indirekt stärka barnets förmåga till inlevelse och till att se nyanser i världen. Waldorfskolornas kursplan skiljer sig till avgörande delar från den traditionella skolan – men så är det ju också en pedagogik som utgår från en helhetssyn på både människan och världen.

Sanningen ges allt mindre plats i dagens debatt. Åsikter, rykten och vinklade perspektiv tar däremot allt större plats. Den mediala logiken handlar om att synas, att skapa svallvågor i sociala medier, att samla klick och gillanden. Med nationalisternas och populisternas allt större stöd i väljarkåren har också debattklimatet förskjutits. Budskap och ståndpunkter polemiseras och vinklas utifrån olika agendor på ett sätt som tidigare inte var vanligt. Mycket handlar idag om svart-vita beskrivningar av komplexa frågor. För eller emot, Rätt eller fel. Bra eller dåligt. Svensk eller inte. Som om livet går att reducera till att fråga krona eller klave….

Presidenten i USA har nått nya höjder när det gäller osanningar, halvsanningar och tveksamma budskap. Ett problem är att alla dessa rökridåer sysselsätter seriösa medier istället för att de granskar de verkligt stora och avgörande frågorna. Vad är det den nya regimen i Washington planerar för? Angreppen på media såsom varande folkets fiende och att de sprider falska nyheter borde få alla varningsklockor att ringa. Kontroll över media är typiskt för icke-demokratiska regimer. Likaså kontroll över rättsapparaten, där liknande tongångar hörs. Personer med bakgrund i vit-makt-rörelsen sitter nu på viktiga poster i Vita Huset. Vad innebär det?

Vi måste stå upp för sanningen och se till att forskning och vetenskap får genomslag för de rön och de kunskaper som finns. Det sunda förnuftet hos gemene man (och kvinna) måste stärkas. De nya regler som presidenten försökte införa, där personer från sju länder inte längre skulle få resa in i landet, har sänt en signal till gränspoliser och tulltjänstemän som nu kvarhåller och intervjuar personer på ett närmast omänskligt sätt.

Vittnesmålen börjar komma från ”vanligt folk” som rest till USA och som kvarhållits på flygplatserna under ovärdiga former. Det är naturligtvis inte sant att alla personer från ett visst land är potentiella terrorister. Men vi ser nu hur lätt det är att förändra praxis. Polisstaten lurar runt hörnet. Vi måste alla vårda det sanna.

Länktips till Robert Reichs video om Mr t och hans lögner: här

Att mäta det omätbara

- Mätbarhet! säger nationalekonomen på debattplats i Göteborgs-Posten den 16/2. Kan vi inte mäta projektets resultat är det meningslöst!  – Slöseri! hävdar ledaren i samma tidning den 17/2. Medborgarnas pengar måste göra nytta! (Länkar se nedan).

Det kan låta både riktigt och enkelt: den som inte vet vad man tänker uppnå bör heller inte få pengar. Men det både nationalekonomen och ledarskribenten missar är skillnaden mellan att göra det man brukar göra och det man inte brukar göra.

Dilemmat
En stor del av de offentliga kostnaderna handlar om att med likabehandling upprepa åtgärder som har visat sig bra, effektiva och lönsamma. Elever får kunskaper, sjuka får vård, gator snöröjs. Det fungerar i stort sett. Men så kommer kraven på förändring och utveckling. Att göra det som inte har gjorts förut. Mätbarhet! Visa vad ni ska uppnå för resultat! säger Bill. Slösa inte med stadens pengar! säger Bull.

Svårfångade parametrar
Innovativa processer kännetecknas av att vara just innovativa. Man vet inte exakt vad de leder till. Det går inte att i förväg precisera det nya. Då är det inte nytt. Detsamma gäller samverkan, som av de flesta ses som en framgångsfaktor, men som är svårdefinierbar. VINNOVA, statens myndighet för innovationer letar efter verktyg för att på ett rättvist sätt fördela forskningsresurser. Ett förslag man har i en rapport (länk se nedan) handlar om att använda begreppet samverkan även för att fördela ekonomiska resurser. Samverkan definieras av VINNOVA som ”en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta, både för lärosäten och samverkanspartners”.

Forskningen värjer sig
Universiteten opponerar sig och vill inte styras av otydliga samverkansmodeller. Rektorn vid Göteborgs Universitet, Pam Fredman, är tydlig i forskningstidningen Curie : ”Det går inte att sätta en siffra på kunskapsutveckling. Den sker hela tiden. Det går inte att utvärdera vad kunskapsutveckling sedan lång tid tillbaka har för effekt i samhället idag. Samverkan är en del av det vi gör och alltid har gjort i utbildning och forskning.” (länk se nedan).

Vi har inte gjort det vi ska göra
Dragkampen pågår således på flera plan. Mätbarhetsivrarna vill kunna sätta mätetal samt pengar på utvecklingsarbete, innovation och samverkan för att fördela resurser på ett rimligt sätt. De som själva står inne i kunskapsutvecklingen och genomför projekt och processer värjer sig. Det går inte att i förväg precisera vad som ska uppnås i det ännu ej beprövade. Vi har ju ännu inte gjort det som vi ska göra. Där står vi.

Att i förväg precisera det nya – en omöjlighet
Antingen ska framtidens lösningar uppstå trots mätbarhetsivrarnas kvävningsförsök eller så ska samhället bejaka lovande utvecklingsprojekt så att de gör nytta tack vare det stöd som finns. I ett välformulerat genmäle beskriver BRG:s VD den 19/2 hur man trots allt syr ihop det innovativa med de mål nationalekonomen efterlyser. Samtidigt illustrerar hela debatten hur orimligt det är att i förväg precisera vilka nya möjligheter till marknads- och kunskapsutveckling, jobb och innovationer som en insats ska leda till.

Hur mycket av Mozarts musik hade funnits att lyssna till om hans finansiärer i förväg hade velat förvissa sig om exakt vad han tänkte skriva?

Länkar:
Tidningen Curies artikel: http://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/02/14/hur-satter-man-en-siffra-pa-samverkan/
VINNOVA-rapporten: http://vinnova.se/en/Publications-and-events/Publications/Products/Evaluating-the-Role-of-HEIs-Interaction-with-Surrounding-Society/

Debattartikel om det mätbara projektet: http://www.gp.se/nyheter/debatt/om%C3%B6jligt-f%C3%B6lja-upp-brg-s-stadsprojekt-1.4159413

Ledarkrönika om slöseri: http://www.gp.se/ledare/gr%C3%B6nt-n%C3%A4rodlat-interkulturellt-sl%C3%B6seri-1.4161418

Genmäle av BRG: http://www.gp.se/nyheter/debatt/korrekt-ans%C3%B6kan-om-medel-till-stadslandet-g%C3%B6teborg-1.4162084

Tack, Bertil Gustavsson!

Jag ska göra undantag denna gång och skriva om en person som nyligen har gått bort.

Bertil Gustavsson och jag hade en tät och regelbunden kontakt de senaste fem åren. Om det inte var mejlledes så var det per telefon, eller både och. Då och då träffades vi, trots att han bodde i Oslo och jag i Göteborg. Bertil var en givande människa.

Våra samtal blev ofta lite längre än vi hade tänkt oss. Det fanns så mycket att diskutera. Likheter och skillnader mellan hur problem och lösningar syns i våra nordiska grannländer, hinder och möjligheter, sakfrågor, de långa perspektiven och de korta. Vi fick alltid båda två idéer och styrka av våra samtal – det var väl därför de kändes så viktiga. Ständigt kretsande kring hållbarhetens alla dimensioner och fallgropar.

Bertil bemödade sig om att ha tät och nära kontakt med flera norska NGO:er, forskare, kommunala tjänstemän och nyckelpersoner inom näringslivet. Något han verkligen lade tid och energi på var klimathotet och specifikt beteendedelen av klimatfrågan. Det svenska projektet One Tonne Life blev ett begrepp som han ofta återkom till. Livsstil för ett modernt liv, som samtidigt reducerar det årliga CO2-utsläppet per person så långt det går.

Det har gått en dryg månad sedan Bertil gick bort och jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag aldrig mer kommer att höra hans typiska och optimistiska tonfall när han hälsade ”Hej, det är Bertil..” i telefonen. Det är tomt. Tomheten är svårfångad i en text. Tomheten kännetecknas ju mest av tystnad, frånvaro av samtal och frånvaro av nya idéer och tips om vad vi borde läsa. Samtidigt har jag en känsla av att allt det vi talade om och allt det vi ville göra också måste få en chans att ta form. Att tiden kanske snart är mogen för de lösningar och projektidéer vi diskuterade. Att några alltid går före och sedan kommer fler och tar vid. Att vi alla ingår i ett idémässigt kretslopp, där idéerna bärs av individer under ett kort liv. Så är det nog. Vi bär idéerna ett litet tag. Tills någon annan tar vid.

Mina tankar går till Bertils familj och barn i Oslo och i Sverige.

 

Anm. Bertil var under flera år medlem i Framtiden i Våra Händer.

Jag har skrivit om One Tonne Life för några år sedan t.ex. här.

Den inre kompassen

Det finns politiska perspektiv och det finns värderingar av hur världen ser ut respektive hur den borde se ut. I takt med att annat än höger-vänster-frågor har tagit plats på den dagspolitiska agendan har annat blivit viktigare att diskutera. I värld där miljöhoten växer, där artutrotningen sker i en galopperande takt, klimatförändringar, krig och orimlig förmögenhetsfördelning ständigt gör sig påminda behöver nya gränslinjer dras upp för att synliggöra vad som ”bra” respektive ”dåligt”. Det talas om objektiva fakta. Nog så viktigt. Men var finns den inre kompassen kring rätt och fel?

Inga naturlagar
Summan av alla problem världen står inför kan tyckas övermänsklig. Trots att de allra flesta problemen faktiskt är människoskapade. Det är inte bakterierna som orsakat problemet med multiresistens, det är den ohejdade användningen av antibiotika. Det är inte haven som reagerar ”fel” på övergödningen – det är mänsklig påverkan som riskerar att få havens ekosystem att kapsejsa. Det är ingen naturlag som lett fram till att halva jordens befolkning tillsammans äger mindre än de rikaste åtta personerna på planeten.

Synen på människan och resurserna
För att åtgärda ett problem måste vi ha kunskap och förståelse. Vad är felet? Hur uppkom det? Hur kan det korrigeras utan att orsaka nya problem? Vilken är min roll i helheten? Vem kan göra vad? Det räcker inte att forskare och vetenskapen i stor enighet redovisar problem och möjliga åtgärder – det finns hela tiden andra intressen som blockerar genomförandet. Det handlar inte bara om klimatet. Det är också frågan om hur vi ser på andra människor, på resurser, hur välstånd genereras och fördelas och vem som ska ha fördel av någon annans nackdel. Under perioder har religioner format våra normsystem. Hur vi behandlade vår granne bestämdes av hur vi själva ville bli behandlade. Medmänsklighet och empati var viktiga delar av livet. Känslan för rätt och fel var tydlig.

Hellre skillnader än likheter?
Ett av de riktigt stora bekymren nu, är att världsreligionerna ses som representanter för något främmande, något oönskat. Trots att religionerna under lång tid tjänat som samlande rättesnöre för generationer av världsmedborgare har vi nu en polarisering, där de religiösa och även de anti-religiösa använder sin tro och sin övertygelse som ett slags universellt vapen mot andra människor. Istället för att låta hjärna och hjärta samverka för ett sunt omdöme väljer orimligt många människor idag att hellre se skillnader än likheter.

Ekonomiska flyktingar
För drygt hundra år sedan hade en miljon svenskar sökt sig till Amerika som ekonomiska flyktingar. Några hade känt sig ovälkomna i Sverige på grund av sin tro, men flertalet ville egentligen bara forma ett gott liv för sig och sin familj på andra sidan havet. Svenskarna flydde inte ens från krig, de lämnade fäderneslandet för att försörjningen inte fungerade.

Ena dagen vi, andra dagen de
Nu har både landet i väster och Sverige utvecklats ekonomiskt. Vi klarar att försörja befolkningen. Andra människor söker sig hit. De företagsamma lämnade Sverige. På samma sätt söker sig nu företagsamma människor till vårt land. Ser vi inte ironin i detta? Hur vi själva resonerade för ett antal generationer sedan, återspeglas nu i hur människor söker sig hit. Nästa gång är det vi som behöver hjälp. Vem är förresten ”vi”?

Kan en sann demokrat vara antiliberal?

En av de aktiva sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, lämnar sina uppdrag i Lund, går det att läsa i pressen. Han har bl.a. skrivit följande på sin Facebook-sida: ” Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulturalisterna har varit en självklarhet för mig.  ”

Att tolerera intolerans
Yttrandet är intressant eftersom det som förenar Ekeroths motståndare är synen på hur vår demokrati vilar på  liberala delvis grundlagsskyddade värderingar. Jag tror de flesta i Sverige anser att mänskliga rättigheter, individens frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt, jämlikhet, jämställdhet, likheten inför lagen och allas lika tillgång till samhällets resurser är fundament i vår demokrati. Liberalismen finns i olika huvudinriktningar, där staten kan ha olika roll. Men gemensamt för de politiska rörelser vi haft i Sverige sedan Andra världskriget är att de har inkluderat de demokratiska fundament som liberalismen tydligast burit fram. Undantagen är å ena sidan kommunister, som framför allt attackerade äganderätten. Kommunismen som statsbärande princip lyckades med konststycket att motbevisa sig själv. Å andra sidan finns  på senare tid de antidemokratiska rörelser på högerkanten som ser en framtid i en pånyfödd nazism eller fascism. Demokratins gräns går vid toleransen av de intoleranta.

Fundament för demokrati
Den fråga som väcks med det inledande citatet är hur ett demokratiskt samhälle ser ut om det inte inkluderar liberalismens grundprinciper. Går det att kalla ett samhälle demokratiskt om det saknar utrymme för grundläggande principer om mänskliga rättigheter, om långtgående tolerans för individens religiösa övertygelse, sexuella läggning,  ideologiska hemvist och allas likhet inför lagen med ett rättsväsende fristående från politiskt inflytande? Kan en sann demokrat vara antiliberal?

Pressen är fienden
Ett dramatiskt maktskifte har ägt rum i USA. De krafter i landet, och utomlands, som motsätter sig kvinnors och minoriteters rättigheter får plötsligt ett större gensvar än på länge. Flyktingar likställs med terrorister. ”Nobody knows for sure” blir ett mantra som den nya regimen använder för att införa drastiska inskränkningar i individers rörlighet. Svepande omdömen och illa genomtänkt lagstiftning sprids från maktens centrum och republikens fäder åberopas för att bromsa genomslaget av de värsta lagförslagen. Dragkampen är dock inte över. Den fristående pressen har av den nye presidenten utsetts till primär fiende. En oberoende nyhetsförmedling är avgörande för en fungerande demokrati.

GP
För oss som bor i Göteborg har tidningen GP:s omsvängning på ledarplats varit en tydlig signal om vilka opinionsmässiga vindar som blåser i Sverige och i världen just nu. Det räddar GP:s anseende att Peter Hjörne i sin krönika den 12 februari så tydligt markerar avstånd från den nya regimen i USA. Kanske behövdes maktskiftet i USA för att synliggöra vart världen är på väg om vi inte står upp för demokratin och de grundläggande principer som vi tar för självklara.

På hemmaplan återstår att syna SD och deras möjliga samtalspartners. Vilken del av kampen mot liberalismen vill man ska bli framgångsrik?

Länktips:
https://www.gp.se/ledare/you-re-simply-the-worst-1.4155025

60 miljoner väljare hoppas på trump

Det är intressant att se hur en erfaren journalist som Bill O´Reilly vid Fox News intervjuar den nye presidenten. (Se länk nedan). Å ena sidan respektfullt, mot slutet t.o.m. ett försök av O´Reilly att göra honom mänsklig – ”känns det inte märkligt …”. – å andra sidan en slipad retoriker, trump, som kringgår kärnfrågorna och svarar annat än vad frågorna egentligen handlar om. O´Reilly vill t.ex. veta hur presidenten ser på kritiken mot att han utan faktabelägg hävdar att valet inkluderade tre miljoner ogiltiga röster. Och på detta börjar trump veva på om avlidna, om dubbelröstande, om fel i röstlängder…. Som om faktadelen, som O´Reilly frågade om, inte spelar någon roll. Bara genom att fortsätta tala om ogiltiga och felaktiga röster skapar han utrymme för människors tvivel. Systemet luras. Bara en stark ledare kan åtgärda detta…. Man undrar om O´Reilly tycker att han själv gör ett bra jobb.

trumps agenda
Det är uppenbart att trump har en agenda. Han vill få sina supportrar att känna att han säger saker och ifrågasätter sådant som vanligt folk också frågar sig. Han tar varje chans att hamra in ”Obamacare is a disaster” för han vet att det är sådant som folk minns. Inte konkreta svar på journalisters frågor. O´Reilly vill veta när trumps administration kommer att presentera ett alternativ till ”Obamacare”, blir det i år eller när? Och trump använder svarstiden till att hamra in sitt budskap om hur dåligt Obamacare fungerar. Intervjun borde på så sätt användas i utbildningssammanhang. Den är ett skolexempel på hur man undviker att svara på frågor och istället trummar in budskap som har ett långtgående syfte – i detta fall att underminera tilltron till statsapparaten.

60 miljoner hoppas
60 miljoner amerikaner röstade på trump. Det går att hitta många av dessa på sociala medier, när de försvarar trumps agerande och motiverar sitt stöd för honom. När vi från vår horisont ser trump som en farlig politiker, som t.ex. ser pressen som sin värsta fiende, får inte glömma att 60 miljoner amerikaner hoppas att han ska vända utvecklingen i rätt riktning.

Inga reallöneökningar
Sedan Reagantiden, då många av avregleringarna infördes, har ekonomin både i USA och många andra länder utvecklats mycket kraftigt. Statistiskt sett har välståndet ökat. Det som inte framgår är hur fördelningen sett ut. (Och självklart inte till vilka sociala och miljömässiga kostnader vinsterna har skapats). Vinsterna från de trettio senaste åren har koncentrerats till de allra rikaste. Den globala konkurrensen har slagit ut basnäringar och basindustri. Den som inte sett någon reallöneökning på 30 år ser inte någon framtid i att rösta på en fortsättning. Hillary Clinton ville fortsätta i Obamas spår. Demokraternas misstag var att inte tillräckligt noga lyssna på stödet för Bernie Sanders, som också såg vilka problem som finns ute i landet och hade mer av (amerikanska) vänsterlösningar på dessa. Att sedan FBI tilläts att sätta ett krokben för Clinton sista valveckan är märkligt.

Vi får inte glömma att trots trumps alla negativa egenskaper och näst intill vansinniga politik finns det väljare i det stora landet i väster som känner att tåget i princip har gått, att det rådande systemet inte kommer att vända  utvecklingen och att trump i alla fall vill göra något.

Länk till Bill O´Reillys intervju med den nye presidenten:
https://www.youtube.com/watch?v=74DAI2hr9Kk

Att designa bort avfall

Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna när Isabel Ordóñez Pizarro från Chalmers försvarade sin doktorsavhandling ”Designing out Waste”. Den som har varit på denna typ av evenemang vet hur det brukar gå till. Någon sammanfattar avhandlingen, en väl påläst opponent går steg för steg igenom avhandlingens centrala teser och ställer kritiska frågor, den blivande doktorn svarar på frågorna, så att opponenten blir nöjd. Tre examinatorer följer sedan upp utfrågningen med sina hjärtefrågor, går i en slutet rum och tar beslut om att godkänna avhandlingen. Även Isabel blev godkänd, vilket känns bra. För en gångs skull en forskare som vågar närma sig en fråga på ett bredare och nytt sätt, tänker jag.

Onaturliga produkter i naturligt kretslopp
Designing out Waste handlar om hur vi ska få begagnat material att bli råvara för ny produktion. Det är avgörande för en cirkulär ekonomi att så kan ske. Naturen har redan löst detta. Vattnet på jorden har redan varit Cleopatras tårar eller druckits av en dinosaurie. Det svåra är hur vi ska cirkulera produkter och material som inte återfinns naturligt i kretsloppet.

Vad är det? Och vad kännetecknar det?
Isabel Ordóñez pekar i huvudsak på tre faktorer som blir avgörande. Vi måste hitta sätt att beskriva material så att det blir möjligt att förstå vad det är. Är ett begagnat däck ett begagnat däck eller är det en råvara för granulat? Eller är däcket något som ska användas för att stabilisera en tillfällig trafikskylt? Därutöver måste vi hitta sätt att systematisera och kvalitetssäkra material – vilka är egenskaperna och vilka risker finns med ett material? Om däcket används i produktion av konstgräs – vilka problem uppstår då i nästa användning och i nästa återvinning?

Designers blir redesigners
Det tredje som jag noterade från Isabel Ordóñez avhandling var att designers generellt måste lära sig att utgå från redan använt material när de designar produkter.

Illustration Isabel Ordóñez

Det duger inte att enbart designa produkter ur jungfruligt material. Nya produkter måste ha en historia, måste ha använts tidigare på något annat sätt etc. Denna uppgift hänger ihop med de två föregående. Vad är det vi letar efter? Och vilka egenskaper och svårigheter är kopplade till materialet eller produkten?

Småskaligheten en väg att testa
Min slutsats blir att vi måste hitta en småskalig nivå på återproduktion för att börja testa modeller för hur material ska bedömas. När hantverkare och specialister kan tillföra sin kunskap om hur material brukar bete sig i olika användningar ökar  chansen att den nya produkten blir rätt. Storskalighet förutsätter definierbara beskrivningar. De cirkulära modellerna kommer därför att behöva utvecklas i småskaliga verkstäder, testas och utvärderas och informationslooparna måste vara tydliga och synliga.

Göteborgs industri går före?
Intressant är att dessa tankar nu börjar konkretiseras i olika sammanhang. Det finns förutsättningar att testa återproduktion på flera ställen i landet. Platser, där kunnandet om material och arbetssätt fortfarande finns hos hantverkare och småindustrier. Det ska naturligtvis inte hindra att även storskalig industri börjar tänka i cirkulära banor. Göteborgs starka industrier skulle kunna gå före på det här området. SKF borde kunna hitta nya affärsmodeller som förlänger livslängden och säkerställer kretsloppsanpassad tillverkning. Även Volvo borde kunna tänka kretslopp kring de batterisystem man använder i elfordon och bussar. I bästa fall inser de detta själva.