Circle Island – resan har bara börjat

Som många vet har jag ägnat mycket tid åt Ringön det senaste året. Ringön är en intressant stadsdel mitt i Göteborg, direkt vid älven, där det finns flera hundra små och medelstora företag. De allra flesta har färre än 10 anställda. Påtagligt många företag arbetar med något som har med byggande, hantverk, återvinning, reparationer och liknande att göra. Att ta hand om bilar och båtar är vanligt på Ringön. På ett sätt är Ringön Göteborgs gemensamma och nära verkstad för diverse praktiska behov. Och har potential att utvecklas mycket mer om initiativen får ta plats ur ett genuint underifrånperspektiv, där idéer och behov blir vägledande.

Circle Island
Sedan i våras har jag fått möjlighet att arbeta med projektet Circle Island (länk se nedan) som utgår från just Ringön som plats, några av företagen och deras nätverk och gemensamma fokus på återbruk. Kittet i företagskonstellationen utgörs av den gemensamma värdegrunden. Man bryr sig om både människor och miljö. Avvägningen mellan ekonomi, ekologi och sociala faktorer ligger mycket nära en hållbar balanspunkt. På så sätt utgör de ansvariga företagen i Circle Island spjutspetsen i det hållbara företagandet. Som skulle kunna sammanfattas i förverkligandet av en social cirkulär ekonomi.

Relationer
Det är ofta svårt att hitta denna typ av företag, eftersom det är sällan man som kund eller utomstående lär känna verksamheter från insidan. Circle Island innebär att vi testar en modell för att snabbare och effektivare hjälpa långtidsarbetslösa till jobb. Och den faktor som hela tiden återkommer när vi rör oss bland företagen, bland projektdeltagare och andra är att företagen bygger både inre och yttre relationer. Här är det inte frågan om påklistrade beteenden och inlärda attityder, utan här finns en verklig omsorg om människor som av olika skäl inte hittat sin plats i tillvaron. Och det känner kunderna av. Värdet ligger i det genuina och i att egenintresset står tillbaka för andra lika viktiga intressen.

Det nya näringslivet
Modellen vi testar i Circle Island handlar formellt om att Tillväxtverket vill att vi utvecklar och testar en metod för att hjälpa människor till arbete eftersom det är samhällsekonomiskt både lönsamt och önskvärt. Men det stannar inte där. Circle Island kommer att kunna visa på framkomliga vägar till andra förhållningssätt när det gäller arbetsmarknad, företagande, entreprenörskap, utbildning och samarbete. Det finns något större att upptäcka runt hörnet. Det är det som hela tiden håller mig och andra intresserade av vad Circle Island kan leda till. Resan har bara börjat.

Länktips www.circleisland.se
Projektägare för Circle Island: www.firsttoknow.se
Förstudien 2017 finansierad av VGR: www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi
Ett BRG-finansierat projekt för främjande av kulturella och kreativa näringar: www.saltet.org

Sharing economy eller Käring-ekonomi?

En fördel med att arbeta som frilans inom hållbarhet är den relativa frihet jag har att välja vad jag ska lägga tid på. Som häromkvällen när jag och kollegorna på First to Know AB bjöd in till en After Work Shop för att tillsammans med några kloka personer från olika sammanhang diskutera ett kommande projekt, där Göteborg ingår. Sharing City är begreppet som används. Delandeekonomin ska ges utrymme att utvecklas i fyra urbana sammanhang. Förutom Göteborg kommer Malmö, Stockholm och Umeå få möjlighet att bli testbäddar (också ett modeord i organisations-Sverige) för initiativ inom delande, sharing. Grunden är tillgång utan ägande.

Princip i city – självklarhet i förorten ?
Vi var ett 10-tal personer som spelade in olika idéer kring vad som kan vara viktigt att få med i ett flerårigt ”testbäddsprojekt”. Det rumsliga kan ha betydelse – dvs vilka lokaler finns det och byggs det för att göra utrymme för nya fenomen? Om människor vill dela resurser behövs fysiska platser där det kan ske. Och hur ser ekonomin ut? Sker delandet vid sidan av den ekonomi som ger skatteintäkter? De ekonomiskt svagare hushållen har kanske störst behov av lånebibliotek för fritidsprylar, verktyg och annat. Samtidigt är det i den urbana och yngre, medvetna, medelklassen som intresset för delandeekonomin tycks störst – i alla fall som fenomen. Kanske är det så att delandet redan finns som en självklarhet i sammanhang där människor delar det lilla man har. Att dela sin lägenhet med släkt och vänner som kommer resande från andra länder är både en nödvändighet och en glädje, kan man tänka sig.

Flera idéer – från detaljer till helhet
Ett antal idéer kom upp. En social science park skulle kunna samla forskning och processer, där intressenter från olika sektorer möts och lär av praktiker? För att frigöra förmågor och initiativ hos personer som skulle ha stor nytta av en utvecklad delandeekonomi är kanske basinkomst, medborgarlön, det som ger bäst förutsättningar? Integrationen skulle kunna utvecklas när boende och aktiviteter för gäster från andra länder blir enklare att organisera? Kanske har försäkringsbolagen en ny uppgift i att tillhandahålla en ny typ av ”delandeförsäkring” när flera personer gemensamt ansvarar för en viss produkt eller funktion? Eller skulle utvecklande av Sharing Cities må bra av att docka an till BID-processer? (Se nedan). Många idéer ventilerades och en slutsats blev att mycket av delandeekonomins fördelar hänger samman med andra förutsättningar i samhället. Ett behov av att se på fenomenet ur ett helhetsperspektiv uttrycktes.

Vem ska dra nytta av och bygga vidare på värdet?
Värdeskapandet är också en intressant fråga. Vem drar nytta av de värden som genereras? När globala aktörer som Uber tjänar pengar på lokala aktiviteter dräneras den lokala ekonomin. Det optimala vore att delandeekonomin kan bidra till ett lokalt växande i verksamheter, sysselsättning och livskvalitet. Avvägningen mellan olika nyttigheter måste därför bli en viktig del av ett Sharing City – projekt, som jag ser det.

Käring-ekonomin
För hundra år sedan fanns en social kontroll och en självklar rollfördelning, som gav liv åt det lokala. Naturligtvis är det inte fattigdomen och eländet för hundra år sedan vi vill ha tillbaka, men det fanns en närhet och en hjälpa-varandra-mentalitet som kan symboliseras av den portvakts-käring som hade koll på vad som hände på gården. Och som också kunde be om hjälp när så behövdes. Någon liten del av käring-ekonomin kanske vi skulle behöva även i framtiden.

Länktips: www.firsttoknow.se

http://smartakartan.se/

http://www.kollekogbg.se/

http://sharingcities.eu

BID-processen i Floda http://www.bidsweden.se/floda.html

Wikipedia om testbädd: ” I stora utvecklingsprojekt är en testbädd en plattform och miljö för utveckling och testning av prototyper. Testbädden kan användas för rigorösa experiment och utvärdering av nya tekniska standarder, verktyg, principer och vetenskapliga teorier.”

En obekväm uppföljare

Igår fick jag möjlighet att se Al Gores nya film En obekväm uppföljare (tack, Mattias på Renova!). En spelfilmslång halvdokumentär om hur Al Gore arbetar med klimatfrågan. Ett genomgående tema var att byta ut fossila bränslen mot sol och vind. Teknikskiftet stod hela tiden i fokus och innehållsmässigt växlade bilderna från föreläsningar som Al Gore hållit för nyckelpersoner runt om i världen till förhandlingsturer på hög nivå i samband med COP 21 i Paris – och allt däremellan. En obekväm sanning, som den första filmen hette, kom 2007 och fick ett starkt genomslag i debatten. Under ett par år gömde SUV-bilägarna sina monster inne i garagen hellre än att skylta med dem på sina garageuppfarter. Under ett par år var det skämmigt att inte bry sig om klimatet.

Ett annat samtalsklimat
Uppföljaren, den film jag såg igår, kommer troligen inte få samma genomslag. Mycket för att problemen är kända, men också för att föraktet för och hoten mot sanningen och mot verkliga fakta tagit plats i maktens innersta cirklar, framför allt i USA, men vi ser också hur sociala medier har blivit alltmer av asociala medier, där vilka påståenden som helst och vilka tyckanden som helst sprids som mentala föroreningar. Inte bara det fysiska klimatet har förändrats på tio år, även samtalsklimatet har bytt skepnad.

Färskvara
Filmen är lång och illustrerar på ett sätt också hur snabb utvecklingen är. Filmen spelades in 2015 och 2016 och som tittare blir tidslinjen lite oklar, särskilt som vi till viss del sitter med facit i hand. Vi vet vad som hände. 2017 års kraftiga oväder över Karibien och USA nämns inte och de stormar som nämns har vi delvis redan glömt. Nyheter är färskvara och exemplen i filmen haltar därför en aning. Vi vet ju som tittare mer än vad ”filmen vet”.

Bildmässighet
Det är också ett ganska ensidigt fokus på teknikskifte och relativt lite talas det i filmen om beteendeförändringar, livsstil och utsläpp per capita. Några bra, illustrativa grafer och några väldigt tydliga flygbilder över Maldiverna och andra hotade samhällen fastnar på näthinnan, liksom båtturen längs Grönlands kust, där spåren efter den försvunna isen blir tydliga. Kontrasterna mellan extrem torka, översvämningar, bränder och jordskred gör sig bra på bild, men inget fördjupas kring vad det innebär för livsmedels- eller vattenförsörjningen, eller vad vi i den rika delen av världen behöver fundera över. På så sätt stannar filmen lite förenklat i att teknikskiftet och ledare som Al Gore är nödvändiga – resten tycks fixa sig….

Det är inte kört
Med alla dessa invändningar blir ändå rekommendationen att filmen bör ses. En styrka med filmen är den avvägning mellan allvarligt budskap och hoppfullhet som den förmedlar. Det är inte kört. Ännu. Det är ett allvarligt läge, men inte omöjligt. Det tar jag med mig.

En annan gräns mot nazisterna?

Den gångna helgen försökte några hundra nazister demonstrera i Göteborg. Dagen för demonstrationen sammanföll med den pågående bokmässan och med firandet av den viktiga judiska högtiden Jom Kippur. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att symbolen för det öppna, fria samtalet och just judarnas högtid motiverade nazisterna att demonstrera. Angreppen på demokratin och på de mänskliga rättigheterna är centrala för nazisterna.

Demonstrationen den 30 september
Polisen hanterade demonstrationen på ett professionellt sätt. När nazisterna inte följde polisens uppmaningar tvingades de undan och demonstranterna nådde aldrig fram till sin tillståndsgivna startplats. Motdemonstranterna var fler och även flera av de maskerade anarkisterna motades bort av fredliga motdemonstranter när de maskerade angrep polisen. Samhället och demokratin vann i alla fall denna gång.

Yttrandefrihet och demokrati förutsätter varandra
Göran Rosenberg beskrev demokratins gränser på ett tydligt sätt i en krönika, nämligen att demokrati förutsätter yttrandefrihet och yttrandefrihet förutsätter demokrati. (Se länk nedan). Hans argumentation känns övertygande – det är inte möjligt att tänka sig ett demokratiskt samhälle som åsidosätter yttrandefriheten och vars och ens rätt att formulera sin åsikt. Och omvänt – om de demokratiska rättigheterna åsidosätts kan heller inte yttrandefriheten anses gälla. De utgör på så sätt delmängder av samma fundament för ett öppet och inkluderande samhälle.

Hur ska demokratin försvara sig mot sina fiender?
I debatten före den 30 september diskuterades om demokratin ska inkludera respekten för de personer och de åsikter som i sin tur inte respekterar demokratins spelregler. Får demokratin försvara sig mot de krafter som vill förgöra demokratin?

Oförenliga begrepp
Någon har formulerat saken så här: redan i innebörden av begreppet nazism ingår ett antal ståndpunkter som är oförenliga med ett demokratiskt, respektfullt samhälle. Nazismen bygger på ett rastänkande och på ett uttalat motstånd mot det demokratiska styrelseskicket.  Det går inte att vara nazist och samtidigt stå för en human människosyn. Lika lite som det går att kalla sig ateist och bekänna sig till en religion. Begreppen är oförenliga. Genom att kalla sig nazist har vederbörande på så sätt formulerat en ståndpunkt som kan beskrivas som hets mot folkgrupp.

En annan gränsdragning?
Därmed blir slutsatsen rimligen att det är tillåtet att tillhöra en nazistisk gruppering, men att det blir olagligt att marknadsföra och sprida information om samma företeelse. Föreningsfriheten är därmed fortfarande intakt – man får gå med i vilken förening man vill – men att göra sig till talesperson för eller sprida nazismens budskap blir detsamma som hets mot folkgrupp och därmed olagligt. Folk får ha vilka åsikter de vill, men att sprida nazismens läror skulle med den gränsdragningen bli straffbart, oavsett i vilken form spridandet sker.

Det finns säkert invändningar även mot denna gränsdragning, men diskussionen är viktig.

Länktips: Göran Rosenbergs krönika 1 okt här .

Hänsynslöshet handlar om både miljö och medmänniskor

Det finns ett samband mellan jämlikhet och miljöhänsyn hävdas det i en ny rapport som Göteborgs Universitet har bidragit till att ta fram. (Se länk nedan). 5000 personer från 25 länder har fått ge sin syn på hur mycket eller hur lite vi bör sträva efter jämlikhet i samhället. Personerna  fick också svara på frågor om sin syn på klimatfrågan och i vilken grad de var villiga att skriva på namninsamlingar, köpa miljövänliga produkter eller ge pengar till en miljöorganisation.

Lars-Olof Johansson, docent och medförfattare till rapporten summerar slutsatserna så här: ”De som tycker att vissa grupper bör dominera över andra tenderar också att tycka att människan bör dominera över naturen.”

Hänsynslöshet finns på flera plan
Jämlikhet och miljöhänsyn hänger således ihop. Ju mindre vi bryr oss om varandra, desto mindre bryr vi oss också om vår miljöpåverkan. Hänsyn till medmänniskor och natur tycks hänga ihop. Och omvänt. Rapporten synliggör ett samband mellan ojämlikhet och klimatskepticism. Det kan räcka att tänka på skillnaden mellan trump och Merkel för att förstå hur attityder till kvinnor, medmänniskor, klimat och miljö kan hänga samman. Tyskland har påbörjat utfasningen av kärnkraft, medan USA nu återigen tillåter brytning och transport via pipelines av fossila bränslen även genom områden som tidigare ansågs skyddsvärda. På hemmaplan kan det räcka att fundera på hur jämlikhetsarbetet tar sig uttryck hos SD och hur det korrelerar med synen på klimathotet.

Länktips: Länk till nyhet om rapporten

Röstar vi för eller emot?

Det tyska valet är klart och även Tyskland har nu ett nationalistiskt missnöjesparti i sitt parlament, Bundestag, med stöd av ungefär samma andel av väljarkåren som i många andra europeiska länder. När vi summerar den senaste tidens många val kan vi konstatera att nästan alla val har gått i den riktning Putin kan ha önskat sig. Han fick trump i Vita Huset, EU försvagades när först Brexit blev ett faktum och när nu Merkels CDU fick en påtagligt svagare ställning samtidigt som SPD i Tyskland gjorde sitt sämsta val någonsin. Hade LePen vunnit i Frankrike hade Putin vunnit storslam, men som tur var valde fransmännen en annan kandidat. Att Putin gärna ser ett svagare EU är naturligtvis inte förvånande mot bakgrund av det som hänt på Krim och i Ukraina. Med trump i ledningen för USA uppstår också en ny slags osäkerhet om hur NATO ska agera, både internt och i relation till  omvärlden.

Missnöjet
Det många analytiker tycks missa är att väljare inte enbart röstar utifrån positiva preferenser utan även låter sin röst markera motstånd, missnöje och en generell protest mot makten eller samhällsutvecklingen. I Tyskland gjorde man enligt rapporteringen i SVT en undersökning av väljarnas motiv till att välja ett visst parti. 60 % av AFD:s väljare valde det partiet just för att man ville markera missnöje med regeringen, samhällsutvecklingen eller både och. Jag tror detta är en viktig insikt. Missnöjespartierna på högerkanten fångar upp de röster som ogillar viktiga delar av samhällsutvecklingen. Förenklade budskap får fäste om vems fel det är att samhället uppfattas som orättvist. Den ekonomiska utvecklingen och fördelningen av vinsterna uppfattas som orättfärdig och de styrande görs ansvariga för att detta sker.

Det måste svida hos de etablerade partierna
Även valet av Macron i Frankrike kan ses som en slags protest. På mycket kort tid etablerade Macron ett nytt parti och fick genomslag för sina idéer. Inga av de traditionella maktpartierna på höger- och vänstersidan fanns med i den slutliga kampen om presidentposten. Det handlade om LePens nationalism eller Macrons EU-vision. Folk hade uppenbarligen tröttnat på de etablerade partierna och ville se något nytt ta form.

MP:s tillbakagång
Det skulle underlätta förståelsen av opinionsförskjutningarna om opinionsinstituten också kartlade hur väljarna ser på sin röst. Om de upplever att de röstar för en viss politik eller i första hand röstar för att de är emot något annat? Inte minst skulle den analysen kunna förklara MP:s tillbakagång. Den som är emot resursslöseri och kortsiktigheten i dagens ekonomi har under decennier kunnat rösta på MP eftersom partiet har uppfattats som tydligt stå emot den rådande huvudfåran i den ekonomi som tycks leda till klimatkatastrof och till många komplicerade effekter på det biologiska kretsloppet m.m. När MP så tog plats i maktens centrum och tvingades kompromissa med sitt motstånd mot Bromma flygplats, Förbifart Stockholm och så småningom även med en flyktingpolitik som samhället inte mäktade administrera, försvann naturligtvis många av de röster som i MP såg en tydlig motståndskraft.

För eller emot? Medlem eller motlem?
På motsvarande sätt är M:s tillbakagång logisk eftersom M under decennier sågs som den tydligaste motpolen till det fortsatta socialdemokratiska styret. Efter åtta år med Reinfeldt, som bortsett från skattepolitiken valde att positionera sig nära S, är det logiskt om många som valt M ur ett missnöje kände sig vilsna. Samhället förändrades mer på ytan än på djupet under Reinfeldt och det har troligen bidragit till att några M-väljare gått till SD. Om opinionsinstituten tydligare kartlagt ”för- eller motröstandet” hade vi bättre förstått vad som sker. Analytikerna är också väldigt dåliga på att skilja på medlemmarnas engagemang och preferenser relativt väljarnas. Det medlemmarna vill speglar inte självklart vad väljarna ser som viktigt.

Om den dolda agendan och om tusen frukostar

Jag läser i ett nyhetsbrev om debatten i USA som handlar om att trump inte vill tillåta HBTQ-personer att tjänstgöra i de militära styrkorna. ”Av kostnadsskäl”, har han sagt. En av soldaterna med erfarenheter från Irak-kriget har gett sig in i debatten. En kvinna, som förlorade båda benen i en attack mot den helikopter hon styrde. Hon hävdar att det läggs fem gånger så mycket pengar i Pentagons budget på Viagra än det görs på sjukvård för HBTQ-personer.

Den dolda agendan
Argumentationen blir mycket avslöjande. Det är inte alls kostnaderna det handlar om, som trump försöker ge sken av. Det handlar om att särskilja och förtrycka, att exkludera grupper av personer i olika sammanhang. Det handlar om diskriminering och om att – där det går – reducera möjligheterna för grupper som trump och hans anhang inte vill ge rättvisa villkor.

Valfrihet ?
Även i Sverige används enkla ekonomiska argument för att nå andra mål och syften än de man argumenterar för. Mer pengar i plånboken, brukar det heta, som en symbol för valfrihet istället för att låta det allmänna hantera en viss fråga. Det är naturligtvis lockande med mer pengar för privat konsumtion, men ur fördelningsperspektiv slår den typen av politik snett. Den som inte har höga inkomster till att börja med vinner inte på att skatten sänks på samma sätt som för den som är höginkomsttagare. Reagans och Thatchers 80-tal banade vägen för de växande klyftor vi ser idag.

Fler kunder gynnar alla
Även storkapitalister borde se fördelarna med en bättre fördelad ekonomi, där fler har råd att handla. Ett hotellrum, en frukost, en resa… det är många tjänster som mår bra av att kundkretsen är stor och många har råd att köpa dem. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer kan äta tusen frukostar. Osv. Även kapitalisterna borde inse vitsen med att den stora mängden medborgare har goda livsvillkor, bra lön och en god hälsa. Kostnaden för sjukvård, polis och andra samhällsfunktioner minskar ju om antalet personer som kan leva ett gott liv utan droger och utanförskap ökar. Den ekvationen tycks inte ha gått upp för skattesänkarförespråkarna.

Mur och okunskap
Istället för att ta itu med frågorna på ett konstruktivt sätt tar trump och hans bakåtsträvare chansen att bygga en mer symbolisk än verklig mur mot Mexico. Som om det skulle gå att göra hela USA till ett gated community. Primitiva reflexer tycks styra världsutvecklingen. Och kanske allra värst – förnekandet av vetenskap, forskning och sanning som hänger samman med möjligheten att rätt tolka det som sker och att skapa de goda berättelser som bygger gemensamma framtidsbilder och som ger framtidshopp.

13 september på Posthotellet

Stora sociala företagardagen i Göteborg.
Här fanns en imponerande bredd av företag och verksamheter, men också en intressant mix av talare. Göran Carstedt hjälpte oss att vända på begreppen och se det nya företagandet som det som nu börjar ta form och födas fram under viss möda. Ungefär som den industriella revolutionen inte genomfördes tack vare något enskilt beslut hos några få, utan snarare uppstod som en konsekvens av att många valde ett nytt sätt att arbeta. Nu, menar Carstedt, gäller det inte vad som är bra för företaget utan vad är företaget bra för…

En härlig blandning
I en lång rad av presentationer, föredömligt korta och koncisa, fick vi ett tvärsnitt av vad sociala företag kan innebära. Självutlämnande historier om personliga kriser som vänts i entreprenörskap sida vid sida med idéburna, kooperativa samhällslösningar i byar som Röstånga eller en förflugen idé som aldrig riktigt ville lämna en av entreprenörerna, Ulf Stenerhag, i fred förrän han lanserat sitt ”Not for sale ale” på global nivå. Inte för att han ville själv, utan för att omvärlden bejakade idén på ett sätt som övertygande illustrerade vilken kraft en bra idé bär med sig.

Fler exempel
En generaldirektör, Inger Ek från Upphandlingsmyndigheten, bidrog med kloka och ovanligt framtidsinriktade tankar om vad staten och lagstiftningen kan bidra med. VD:n för en nystartad hotellverksamhet i Jonsered, Le Mat, fick berätta om hur han på kort tid gått från att sälja glass på säsongsbasis till att leda och utveckla ett hotell. En utställning med ett 30-tal företag och verksamheter fanns att möta i de generöst tilltagna pauserna. Posthotellet visade upp sin takträdgård som ger gästerna grönsaker. Och många fler var på plats. Ett företag, Trine, möjliggör för privatpersoner att investera i solceller som sätts upp i Syd, till nytta för investerare, nyttjare och klimatet. Triple-win-exemplen duggade tätt.

Andra detaljer
Improvisationsteatern genomförde två roliga mellanakter, som fick oss att använda andra delar av våra sinnen. Inte minst den uppvärmning man använde. Roligt. Under eftermiddagens workshop-pass valde jag att delta i ett moment lett av företaget Radicle, som de kallade ”Fika for Change”. De har tagit fram en flerstegsprocess som hjälper människor för att lära känna personer man ska arbeta ihop med. Begåvat och enkelt. Alla vet ju hur vi fikar i Sverige och det här företaget hade utgått från fikasituationen för att skapa en lära-känna-process, som kan användas i många sammanhang. Från styrelserum till städgrupp. Dagen avslutades med lite prisutdelningar och artigheter.

Utställardelen
Det var roligt att i detta sammanhang få möjlighet att medverka med och berätta om två av First to Knows projekt: The(  )Space i Bergskön och Circle Island på Ringön. Båda projekt med tydliga sociala motiv och målsättningar. Inramningen var bra på Posthotellets innergård, där även fika och lunch serverades.

Slutsatser
Tyvärr missade jag att ta bra bilder denna dag, annars hade jag haft med dem här. Men det finns ju google och olika sociala medier där sådant går att hitta. Min känsla idag är att det går framåt, även om det inte går så fort som många av oss skulle önska. 450 personer från flera olika delar av Sverige valde att ägna en dag åt sociala företag och deras utveckling. Det är hoppfullt. Tack Coompanion och alla andra som möjliggjorde dagen.

Länktips: www.firsttoknow.se

Tiggeriet och rättsmedvetandet

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.

Ett tips till Julia Skott

Idag läser jag Julia Skotts krönika i ETC Göteborg om svårigheten att skriva en krönika. Världen förändras och det som tar allt större plats passar inte in i den världsutveckling som många av oss önskar. Antidemokrater och högljudda demonstranter samlas för att de vill slippa se flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm. Solidariteten som var bärande på 70-talet har knappt femtio år senare förbytts i en allt tydligare antisolidaritet. Hur kunde det bli så?

Fest
Julia Skott skriver om skrivkrampen, om hur svårt det är att skriva om en gullig katt när världen ser ut som den gör. Samtidigt är det kanske just det som är viktigt. Att vi ägnar tid och kraft åt det som stärker det goda samhället. Att vi medvetet ägnar tid åt små saker. Tusentals personer besökte Ö-festen på Ringön i helgen. Det fanns en påtaglig förväntan och glädje i den folkfest som Ö-festen har blivit. Människor kom dit för att det var inbjudande, trevligt, god mat, underhållning och många intryck, lite försäljning och annat. Som en gatufest ska vara, fast på gatorna i ett område som ännu så länge sällan får besök.

Lockelse
Dragkampen om hur samhället ska utvecklas pågår hela tiden. Den partipolitiska dragkampen har sin plattform hos traditionella mediebolag och public service. En annan dragkamp pågår i sociala medier, inte minst genom de trollfabriker och subversiva sajter som målmedvetet spelar på känslor hellre än fakta. Hat och hot lockar uppenbarligen. Sanningen relativiseras.

Berikande
I detta läge blir det viktigt att genomföra en gatufest, som häromdagen på Ringön. Att mötas och umgås, att få lite nya intryck och kanske hitta något som man inte visste fanns. Få inspiration av andra. Hatet ska inte mötas med hat. Det ska mötas med mat, med glädje och upptäckaranda. Folkfesten på Ringön är en vinst för ett demokratiskt samhälle, där människor möts och berikar varandra.

Länktips: (Krönikan lär snart dyka upp på)  https://goteborg.etc.se

www.circleisland.se

www.saltet.org