Problemet efter trump

I januari nästa år kommer en ny president att sväras in i USA, eller, i värsta fall, får trump ytterligare fyra år i Vita Huset. I dagsläget ligger trump en bit efter i alla opinionsmätningar. Biden, som tros bli hans motståndare på den demokratiska sidan, har ännu inte ställts mot trump i dueller om makten. Donald trump är skicklig på att få debatter dit han vill och också på att avfärda irrelevanta frågor på ett kategoriskt sätt genom att tala om ”fake news” och framhålla en helt annan världsbild.

Handlingsutrymme
Det intressanta är inte om Biden ska vinna eller inte. Trots allt får vi hoppas att det amerikanska folket väljer bort trump. Det viktiga blir vilket handlingsutrymme Biden får och hur han kan agera för att inte bara korrigera för alla trumps misstag och medvetna felsatsningar, utan också vilka aktiva och nödvändiga steg han kan ta för att påskynda utvecklingen. Fyra år har gått som på olika sätt behöver kompenseras för.

Vad händer med en besviken trump och hans supportrar?
Cirka 40 % av valmanskåren i USA stödjer trots allt trump och skulle trump förlora valet i november lär han inte sitta tyst och stilla i båten. Hans väljarbas kommer högljutt stödja varje trumputspel om ”riggat val”, ”förfalskade poströster” och ”utländsk inblandning”. Det kan bli riktigt farligt, där motsättningarna stegras och trump använder sitt starka stöd för att sätta press på den federala regeringen. Motsättningarna, rasismen och splittringen i landet lär kunna fortsätta, underblåsta av en besviken trump.

Både ena landet och våga öka förändringstakten
Biden måste dels kämpa för att ena landet igen, dels kompensera för alla de fel som trump begått – inte minst när det gäller alla miljölagar som trump tagit bort. Samtidigt måste Biden öka tempot i förändringen av USAs ekonomi om landet inte ska fastna i att vara det land i världen som även fortsättningsvis, per capita, bidrar mest till klimatförändringarna. Och där är det bråttom bortom varje tvekan. Det måste till radikal lagstiftning om USA ska lyckas vända utvecklingen. Att både vinna trumpsupportrarnas förtroende och samtidigt vända politiken 180 grader från den riktning trump valde blir inte enkelt.

Något nytt kan vara en väg
Lösningen kan finnas i att beskriva de insatser som görs som en tredje väg. Inte som återställande av samhällsutvecklingen, utan som en utveckling i en ny riktning. Dvs paketera varje progressiv förändring som del av en helt nödvändig förnyelse. Detta ger i sig en möjlighet att både släppa traditionella föreställningar om det ”normala” hos den rådande kapitalstarka grupp som vunnit ekonomiskt på det gamla systemet – och – att fånga intresset hos trumpsupportrar genom att peka på hur ett nytt system måste gynna alla amerikaner. Om alla får sjukvård enligt någon europeisk modell till en rimlig kostnad torde även de mest konservativa vara positiva. Det viktiga blir nog att beskriva förändringen på ett sätt som gör att ingen grupp lämnas i sticket. Samtidigt som bördorna fördelas mer rättvist.

Det kan fungera om bara flertalet förstår att det är bättre att ett hotell kan servera 1000 frukostar till 1000 miljonärer än att servera en exklusiv frukost till en miljardär. Förmögenhetskoncentrationen i sig är negativ för ett samhälle. Med 1000 frukostar får fler personer jobb i hotellköket och fler sängar får bäddas. Och de hotellanställdas barn får chans att gå i en skola som tar till vara varje barns potential.


Arbete blir bättre med frivillighet

Vad menas med arbete? Är det något vi vill göra, väljer att göra eller måste göra? Är arbete något som utgår från en själv och de egna behoven eller är arbete något ”utifrån” som framställs som en möjlighet eller ett krav på individen? Är arbete något objektivt eller något subjektivt?

Oberoende eller beroende
Frågan om arbetets karaktär hänger ihop med självbilden. Den som är van vid egenförsörjning och att själv forma sin arbetsdag upplever troligen en stor frihet i arbetet, medan den som är beroende av en arbetsgivare för att få sitt arbete ersatt i pengar rimligen uppfattar sin situation som styrd av arbetsgivaren.

Kvalitet
Det intressanta är att det finns arbetsgivare som erbjuder sina anställda stor frihet i arbetet – frihet som på så sätt tar till vara vars och ens förmåga att kreativt bidra till helheten. Det är i gränssnittet mellan frihet och styrning av arbetets innehåll som framtiden avgörs. Så länge arbetets innehåll domineras av styrning ”uppifrån” frigörs inte de krafter som kan vara avgörande för kvaliteten på det vi åstadkommer.

Ta vara på vars och ens förmåga
Att erbjuda volontärer och frivilliga möjlighet att få visa vad de kan, kan vara en idé för att synliggöra sådant som individer kan bidra med. Det kräver dock modiga arbetsgivare, som vågar lita på att helheten vinner på att vars och ens förmåga tas till vara på ett optimalt sätt.

Arbetets former och innehåll behöver anpassas till en ny tid, där samarbete blir viktigare än konkurrens och där vi ständigt fokuserar på win-win.


Långlivat – en utställning

Cirkulär ekonomi och återbruk är två teman som jag ofta återkommer till. Tisdagen den 23 juni 2020 invigs utställningen ”Långlivat” på Nääs Slöjd & Byggnadsvård i närheten av Nääs slott i Lerums kommun. Utställningen är utomhus, pågår till i början av oktober och kopplar samman byggnadsvård med just cirkulär ekonomi och återbruk. Under våren 2020 har jag bistått projektledarna med lite tips, idéer och textförslag till utställningen. Även Tobias Jansson har medverkat på liknande sätt i processen.

Byggnadsvård hänger ihop med cirkulär ekonomi och återbruk på flera sätt
Jag ska inte avslöja för mycket här, men det finns flera viktiga aspekter av byggandet, våra bostäder och hur vi ser på vårt ägande som har betydelse för den cirkulära ekonomin. Ta bara det att hus många gånger har byggts före vår tid, används av oss och står kvar efter oss – de lever på så sätt i en annan rytm än vi själva. Hur ser vi på tid som resurs? Tid är ju faktiskt det enda vi har och att använda tiden väl är kanske en avgörande aspekt av detta att vara människa. Samt att underlätta för andra att göra kloka val och ta bästa besluten. En idé är att t.ex. fördokumentera ombyggnader med foton och anvisningar så att rivning underlättas. Att riva måste ju ske minst lika omsorgsfullt som att bygga om material och delar ska kunna återbrukas.

Långlivat
Så här ser inbjudan ut från projektledarna.
https://lnkd.in/JsgDPR och lite mer information
https://www.slojdochbyggnadsvard.se/aktiviteter-och-utstallningar/langlivat/

Inte långt till korruption

Bo-Göran Bodin på SVT har nyligen gjort en minidokumentär om ett tragiskt vårdnadsfall, som blivit mycket uppmärksammat. Med tålmodighet, idogt arbete och med en skicklig berättarteknik lotsar Bodin oss in i en härva av sanningar och motsanningar, expertutlåtanden och märkliga turer kring ett barn, vars föräldrar separerat och där ord står mot ord. Den som inte sett serien bör se den, för att förstå vad den här kommentaren ska handla om. Finns på SVT Play och heter Att rädda ett barn.

Pedofili ska inte finnas
Pedofiler ska dömas och allra helst inte få tillfälle att förgripa sig på barn. Vuxna människor, i detta fallet män, har ett ansvar gentemot barn, och måste kunna hantera sina drifter utan att skada andra. Det är inte OK att utnyttja en svagare persons utsatthet för sina egna syften. Samhällets formella och informella regler ska vara tydliga. Pedofili hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.

Hävstång för en större sak
När det händer måste det finnas statliga, kommunala och oberoende organisationer som kan stödja offren och ställa de skyldiga till svars. Skyddsnäten ska vara tydliga och finnas när de behövs. Bodins dokumentär handlar till stor del om en organisation, BRY, som kraftfullt tog ställning för barnet och mamman i det dokumenterade fallet. Socialtjänst och polis gjorde ett 10-tal utredningar och ingen av dem kunde belägga att pojken farit illa. Pappan hävdar att mamman hittat på allt för att få vårdnaden om barnet. Ord står mot ord. Steg för steg följer och dokumenterar Bodin turerna i fallet och så småningom framträder ett mönster. BRY och deras experter har av olika skäl inte brytt sig om att gå till botten i sakfrågan – ”jag hinner inte läsa alla rapporter” som en person säger – utan nöjt sig med att använda det aktuella fallet som exempel på det generella problem man vill komma åt.

Den goda saken blir ond
Fallgropen synliggörs skickligt och tydligt av Bo-Göran Bodin. BRY vet att man arbetar för en god sak och bryr (!) sig därför mindre om detaljerna i det konkreta fallet än om möjligheten att få publicitet för sin sak. För att hålla igång sina stödjare och engagerade personer behöver organisationen synas med fall som kan få genomslag i media. Att fallet innehåller felaktigheter och motstridiga uppgifter blundar man aktivt för. Genomslaget är viktigare än det enskilda fallet. Den goda saken blir plötsligt det som skadar barnet mer än de påstådda övergreppen. Det är tom oklart om personerna bakom BRY förstår vidden av det man ägnat sig åt. Det finns en stor risk för fartblindhet och enögdhet när engagemang övergår i trosvisshet. Omdömet sviktar och gråtonerna försvinner i en svart-vit världsbild, där nyanserna tonas ner och slutsatserna riskerar bli fel.

Det handlar om ett barn
Fallet ska upp i hovrätten senare i år. Det är oklart om organisationen BRY vinner på att fallet kommer upp i det mediala flödet en gång till. Risken är uppenbar att en i grunden viktig fråga – kampen mot pedofili – hamnar i bakgrunden när rättsväsendet än en gång prövar sakförhållandena i en vårdnadstvist som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än i tingsrätten. Det gäller att hoppas att barnet i fråga inte får bestående problem efter denna historia. På ett plan lär barnet ha svårt att i framtiden lita på vuxna, som försatt honom i en utsatt position. Barnen behöver växa upp i en sann, rättvis och trygg värld, där föräldrarna utgör de fasta punkterna i tillvaron.

Motiven styr
Lärdomen från dokumentären är att det är viktigt att ta sig tid att gå till botten med frågor, där det finns olika ståndpunkter. Det är också viktigt att undvika känslomässigt relaterade beslut, något som tydligt framkom i dokumentären. Det är viktigt att våra domstolar och myndigheter lägger sympatier och antipatier åt sidan när de ska bedöma sanningshalt och sakförhållanden. Bo-Göran Bodins dokumentär visar tydligt hur lätt kan bli fel, när andra motiv än rättsprinciper får råda. Steget över till korruption och maktmissbruk blir kort när objektiviteten sätts åt sidan.

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Marknaden löser inte allt

”Att vara liberal är att vara kluven” brukade det heta. Å ena sidan och å andra sidan – det fanns bra argument för en hederlig mellanväg i politiken. Idag är frågan om inte uttrycket borde korrigeras till ”Att vara liberal är att vara ur synk”.

Flera grundläggande värderingar är viktiga
I grund och botten sympatiserar jag med flera av de liberala grundtankarna, inte minst betoningen på alla människors lika värde, på FN och EU som värdefulla plattformar och i synen på hur demokratin ska försvaras. Inte minst i dessa tider då autokrater och anti-demokrater tar allt större plats i det politiska skeendet är det viktigt att stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Det är nog det envisa påståendet att marknaden alltid löser vår tids problem som skaver mest.

DN Ledare 19 maj

Evig tillväxt – hur då?
I dagens DN hittar jag två ledare som båda utgår från tanken att marknaden sitter på lösningarna. (Se bilder här intill. ) I det ena fallet handlar det om att envist hålla fast vid en evig tillväxt som fullt förenlig med en hållbar utveckling och en planet i balans. ”Utsläppen minskar – se så bra det går…!” är budskapet. Som ett krampaktigt försök att slippa ompröva sin ståndpunkt. En fortsatt resurs- och energianvändning på den nivå vi har haft är inte hållbar. DN tycks hålla sig med skygglappar stora som hangarportar. Överkonsumtionen av jordens resurser illustreras ju bl.a. av ”Earth overshoot day” som för varje år flyttas tidigare och tidigare på året. Vi lånar bokstavligen resurser av framtiden. På ett ohållbart sätt. Att blunda för detta är oansvarigt.

DN ledare 19 maj

Skolan kan drivas av idéburna verksamheter
Ett annat exempel i samma tidning (se bild ovan) är ”skolmarknaden” som skribenten tycker bör kunna fungera bara man korrigerar regelverket kring köandet och putsar lite på ytan. Så kan skolmarknaden snart fungera lika bra som de avreglerade taxi- eller telemarknaderna. Inte ett ord om det osolidariska att skattepengar går direkt till vinster och aktieutdelningar till skolbolagskoncernernas ägare. Pengar som hade gjort stor nytta om de stannat i skolan och hjälpt elever att nå sin potential. Fristående skolor som drivs utifrån en pedagogisk idé och som organiseras utan vinstintresse tillför mycket till samhället. Vinstdrivna skolor gör det inte.

Rätt ska vara rätt
Hållbar utveckling måste innebära att marknadens mekanismer inordnas under planetens systemvillkor och inom ramen för vad som kan balanseras av ekosystemen. Skolans och välfärdens verksamheter är dessutom alldeles för viktiga för att låta drivas under marknadens logik. Det är dags för DN och de marknadsliberala att ta ut en ny riktning. Corona-krisen har med stor tydlighet visat att det inte räcker att ha en fungerande marknad för att säkra tillgången på rätt utrustning i kristid. Det gäller helikoptrar för brandbekämpning, förråd vid olika kriser och fungerande samordning. Marknadens logik bygger på konkurrens, inte på samarbete. I rätt sammanhang är konkurrens bra, men samhällets överlevnad hänger på att vi organiserar centrala funktioner utan att göra oss beroende av marknadens ensidiga logik. Hållbarheten för kommande generationer och välfärdens organisering är för viktiga frågor att släppa till kortsiktiga vinstintressen.

Det duger inte att någon annan ska göra det rätta

Nätverket Sustainability Circle har under tio år arbetat i Sverige för att lyfta industrins underhållsarbete. Smart Maintenance kallar man det nu, och det är säkert en bra profilering för att putsa bort gamla fördomar kring det tidigare lågprioriterade och nedvärderade arbetet med att hålla hjulen igång. (På tal om underhåll och underhållning – har ni tänkt på att Macken, Roys och Rogers bilverkstad, nu faktiskt har fyllt 30 år!).

Två vägar att få industrin att välja hållbarhet
I sitt senaste nyhetsbrev beskriver Sustainability Circle inledningsvis vår tids utmaning helt korrekt. Det viktiga är att se till att problem inte uppstår. Sedan ser man två vägar framåt för att stimulera mer av ”miljövänliga” lösningar i industrin. Eftersom det är dyrare med dessa lösningar än de ”miljöovänliga” ser man bidrag som den ena lösningen. Skattebetalarna ska hjälpa företagen att ha råd att göra rätt. Den andra vägen är lagstiftning, hävdar man. Förbud att förstöra planeten. Se urklipp ur nyhetsbrevet här:

(Ur nyhetsbrev från Sustainability Circle maj 2020)

Det räcker inte med tvång eller bidrag
Jorden har inte råd att vi först gör fel för att vi därefter ska korrigera för gjorda fel, hävdar man korrekt. ”Det måste bli rätt från början.” Men sedan hamnar man i traditionella synen på miljöfrågor. Att det är ”vänligt” att göra rätt. ”Miljövänliga” lösningar kostar mer än de ”miljöovänliga”. Som om rätt och fel skulle handla om att vara snäll eller inte mot planeten. Det kortsiktiga perspektiv som präglat stora delar av industrin under efterkrigstiden är ohållbart och skiner igenom i texten. Det måste bli rätt från början och därmed otänkbart att producera ”miljöovänligt”. Det ska inte vara nödvändigt att tvinga kunderna att köpa rätt lösningar. För de ska inte erbjudas. Än mindre ska skattebetalarna kompensera industrin för att den länge gjort fel som tagit fram dessa ”miljöovänliga” alternativ, lösningar som nu i snabb takt kör planeten i diket. Artutrotningen, klimatpåverkan och resurshushållningen är delvis redan inne i kritiska skeden. Då duger det inte att passivt vänta på bidrag eller lagstiftning, och att någon annan gör det rätta.

Ett annat sätt att räkna
En lösning är att proaktivt hitta ekonomin och argumenten i de lösningar som gynnar såväl leverantören, kunderna som en hållbar utveckling ur alla aspekter. Det finns både historiska och näraliggande exempel på detta. Det är idag billigare att producera el från solceller än genom att elda fossila koltillgångar, för att inte tala om att koka vatten på en kontrollerad kärnreaktion med 70%-iga förluster.
Längre livslängd på maskiner och produkter gör att det blir fullt möjligt att relativt säkert kalkylera på hyresintäkter eller driftsrelaterad ekonomi vid industrianläggningar. Att ta betalt per producerad enhet skapar gemensamma incitament till att hålla liv i maskiner och system under längre tid. Detta kan bli mer lönsamt för både producent, industrikund, konsument och resurs- och energianvändningen. Underhållsbranschen har alla förutsättningar att ta täten i denna utveckling.

Ekonomi baserad på nyttjandetid
Industrinätverkets medlemmar skulle kunna gå i täten för en smart omställning till den nya ekonomin. En ekonomi som bygger mer på nyttjande och driftsparametrar än på det traditionella tänket. Den gamla ekonomin handlade om kalkyler kring investering och avskrivning och fokuserade på försäljning av maskiner och sålde även ansvaret för maskinernas fortsatta liv. Kunden övertog ansvaret för allt. Men det går att lägga grunden för bevarande av upparbetade värden och skapa en tydlig win-win för alla inblandade parter, inklusive planetens hållbarhet. Maskiner som är byggda för att hålla länge och tas om hand på ett planerat sätt ger bättre kalkylunderlag och säkrare prognoser. Ansvaret för maskinen stannar kvar hos tillverkaren, som får betalt per driftsenhet eller per tid.

Konkurrensfördel
Dessutom finns här en konkurrensfördel för Sverige i den kunskapsdel och utbildningsnivå som följer med en industri som utgår från en funktionsekonomi. Det blir viktigt att ha rätt utbildad personal – något som ger svenska företag ett försprång gentemot de länder som startar på en lägre löne- och kunskapsnivå. T.ex. kunskap om kundens kund, hur maskinanvändaren behöver agera för att i sin tur vara attraktiv för slutkund etc.

Samarbete istället för konkurrens
En annan spin-off från detta sätt att räkna är att det stärker banden mellan företag, som måste lita på varandra och som behöver ta del av varandras prognoser, svårigheter och utmaningar. Förståelsen ökar och samarbete blir på så sätt viktigare än konkurrens till varje pris. Användaren blir på så sätt involverad i produktutveckling och mjukvara kring maskinen och systemen optimeras snabbare. Alla vinner på optimering och bättre prestanda. Inte minst mindre industriområden borde vara väldigt intresserade av denna utveckling, eftersom man då skapar stabilare underlag för framtiden.





Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.