Vinst till varje pris?

En av effekterna av pandemin orsakad av Coronaviruset är hur en stor del av ekonomin som bromsar in. Varsel och uppsägningar duggar tätt, inte bara i vårt land utan i många av västländerna. Resor, hotell, servicenäringar m m drabbas snabbast. Osäkerheten sprider sig till flera branscher. Bygget av Karlatornet i Göteborg försenas, konsultbranschen märker snabbt av hur orderstocken krymper – många företag ser över sina kostnader och skär där det är enklast att skära. Skillnaden jämfört med Lehman Brothers-kraschen 2008 är att nu slår inbromsningen hårt globalt och samtidigt mot den reala ekonomin.

Stöd på olika sätt
Bankerna får tillgång till förmånliga räddningslån och olika stödpaket presenteras och planeras för att mildra effekterna på svensk ekonomi. Skattepengar ska på olika sätt slussas till näringslivet för att bromsa fallet för livskraftiga företag och rädda jobben. I andra länder utan våra sociala skyddsnät tvingas myndigheterna sätta in direkta stödåtgärder till allmänheten, fr a i USA.

Nu kan vi åtgärda en del systemfel
Personer som länge sett den nuvarande ekonomins avigsidor, som professor Johan Rockström, anser att det vore förödande att återgå till gårdagens ekonomi när krisåtgärderna i Coronavirusets spår fått verkan. Det är lätt att hålla med. Nu pumpas miljarder av lånade pengar in i ekonomin eftersom den inte mäktar bära sig själv. Att då inte passa på att fasa ut de icke-hållbara delarna av ekonomin vore närmast ett tjänstefel. Det vore som att laga en trasig bil och inte passa på att byta de delar som behöver bytas ut.

Aktieutdelning i en gungande samhällsekonomi
Under våren äger börsföretagens bolagsstämmor rum. AB Volvo planerade att göra en aktieutdelning till sina ägare efter ett bra år 2019. Det är logiskt i normala fall. Men företaget ser nu hur efterfrågan viker och man permitterar 20000 anställda som en första åtgärd. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige lär skjuta i höjden i år och många företag kommer att behöva se över sin budget och ompröva lagda beslut. Skattepengar kommer att behöva slussas till företag i form av lån eller andra stödåtgärder för att mildra effekterna på hela samhällsekonomin. Debatten om aktieutdelning till aktieägarna i rådande läge har varit skarp.

Ser LUF vinst som en mänsklig rättighet?
I detta läge, när samhället står inför en ännu så länge okänd magnitud på ekonomisk recession, går Liberala Ungdomsförbundet ut och kräver att politikerna inte ska lägga sig i hur aktieutdelningar beslutas. (Länk till debattartikel längst ner). Ordföranden för LUF anser att företagens ekonomi och styrning ska stå helt fri från extern påverkan och använder väldigt skarpa formuleringar för att distansera sig från framför allt socialdemokraterna. Som om det vore en mänsklig rättighet att få del av en vinst som räknades fram i en helt annan situation, innan företagets och hela samhällets ekonomi började gunga.

Egoismen som princip
Det tyder på en total okänslighet inför det samspel ekonomin vilar på och de villkor som företagen agerar inom. Egoismen som viktigare princip än solidariteten med det omgivande samhället. Det är som ett eko från gamle Leif Östling, fast ännu mer cyniskt formulerat. Ni vet, Östling som yttrade ”vad f-n får jag för mina skattepengar…?” och som låtsades att alla gratis välutbildade anställda aldrig gått i grundskola eller gymnasium eller blundade för att alla anställda hade barnomsorg, skyddades av sociala skyddsnät vid sjukdom m m.
Det är pinsamt att en ledande politiker, låt vara för ett ungdomsförbund, så ogenomtänkt och kortsiktigt prioriterar enskilda ägares okränkbara ”rätt” framför vars och ens ansvar att bidra i ett samhälle i kris.

NPM har visat sig inte fungera
Vart marknadslösningarna lett oss ser vi på apotekssidan, på nivån på beredskapslager, på den sårbarhet hela samhället visar upp när det gäller att ha en buffert för det oväntade. Just-in-time-ekonomin och New Public Management har just blivit avslöjade i sin kortsiktighet och sin ohållbarhet. Och då tycker ungdomsliberalerna att det rimliga är att ge marknaden ännu större spelrum på det allmännas bekostnad! Ett liberalt och demokratiskt samhälle som respekterar mänskliga rättigheter är eftersträvansvärt. Men det nyliberala, ekonomistiska, samhälle som LUF vill ha och som helt bortser från nyttan med social utjämning och ansvarstagande borde sättas i karantän.

Länktips: https://www.expressen.se/debatt/fortsatt-med-aktieutdelning-sossarna-ager-inte-sverige/

Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Corona – ett par reflexioner

Coronaviruset har mycket snabbt förändrat livsföringen i drabbade länder. När detta skrivs har pandemin toppat nyhetssändningarna under en vecka och SVT har satt in särskilda nyhetsprogram varje dag klockan 20.00 för att ge allmänheten en uppdaterad bild av vad som händer. Regering och myndigheter fokuserar på olika åtgärder för att bromsa smittspridningen så att sjukvården inte blir snabbt överbelastad med patienter som kräver intensivvård. Man lägger upp stödpaket på det ekonomiska området och låter experternas råd vägleda vilka åtgärder som ska sättas in när.

Vi måste lita på vetenskapen och utgå från helhetsbilden
Det som vissa personer efterlyser i sociala medier är ”kraftfulla åtgärder”. Kanske tror man att karantän av den italienska modellen är rätt insats. Eller så tror man att en stängning av förskolor och grundskolor skulle göra mest nytta. Åsikter vimlar det av, men det enda rimliga är att de personer och myndigheter som har utbildning, position och helhetsbilden klar för sig kommer med rätt rekommendationer till regeringen, som därefter tar beslut. Det hedrar delar av oppositionen att de betonar det gemensamma ansvarstagandet just nu – tids nog kan partipolitiken återkomma.

Enklare språk, tack!
Om jag kort återvänder till SVT och deras rapportering har den varit både bra och dålig. Det journalister och journalistutbildningar dock måste ta till sig är att i kristider måste kommunikationen vara övertydlig. Och språket måste hållas på en begriplig nivå. Alla är inte politiker eller journalister. När man i tal och text beskriver regeringens insatser med ord som ”likviditetsförstärkning” missar man totalt sin uppgift som nyhetsförmedlare. Man kan möjligen använda ordet i ett citat, men i så fall förklara innebörden så att den framgår tydligt. Avancerade begrepp kan fungera mellan personer med samma utbildning, men public service måste – särskilt i kristider – vända sig till alla! ”Mer pengar till …..” är begripligt.

Ur Rapport 16 mars 19:30

Världens chans
Kopplingen mellan Coronaviruset och klimatfrågan är också intressant. Nu har vi chansen att planera för en rimlig avveckling av verksamheter som inte hör hemma i ett samhälle där vi respekterar de planetära gränser Rockström mfl talat om i ett decennium. Business as usual får inte innebära att vi återvänder till samma problemsituation som före Corona. Villkora stöden till näringslivet och sätt olika återbetalningsansvar för de branscher som är en del av lösningen eller som motverkar lösningen på de problem vi tycks ha så svårt att reda ut. En bättre möjlighet än i samband med Corona-krisen lär vi inte få att åstadkomma en strukturomvandling som bygger på långsiktig hållbarhet.

Underhåll för andra gången

För två år sedan besökte jag Underhållsmässan på Svenska Mässan och skönjde tendenser till insikter hos utställande företag att de sitter på ett par hörnstenar i den nya ekonomin. Den ena handlar om att förlänga livslängd på produkter och den andra om att erbjuda rätt förutsättningar för en tjänstifiering av maskindriften i industrin. Istället för att sälja en maskin skulle leverantören kunna erbjuda en månadsavgift eller ”per-enhet-avgift” för att en viss maskin gör sitt jobb hos kunden.

Förväntningar
Som jämförelse kan det vara intressant att först läsa vad jag skrev 2018 efter mitt besök på Underhållsmässan: http://christerowe.se/2018/03/nr600-underhall-gar-fore-i-omstallningen/ . Den två år gamla texten andas tillförsikt och nästan optimism – det känns som att ganska snart kommer fler och fler leverantörer se sin roll ur de två perspektiv jag nämnde inledningsvis. Förlängd livslängd bromsar in nyanskaffningsbehoven och innebär därmed besparing både ur miljö- och kostnadsaspekt. Modularitet på IT-sidan borde kunna kompensera för behovet av uppdateringar för att säkra nya funktioner. Mjukvaruuppdateringar för att ha rätt maskinprestanda borde vara standard idag. Professionellt och väl dokumenterat underhåll är centralt i sammanhanget. Företagens utveckling och ”Greta”-effekten borde ha fått genomslag. 2020 års mässa borde kunna visa hur långt man kommit i underhållsbranschen, tänkte jag.

Start-ups i framkant
Och visst händer det några saker. Jag lyssnar på tre start-ups som ligger i startgroparna med varsin IT-lösning. Ett företag håller på med produktionsuppföljning för att identifiera kostnader i samband produktionsstopp (Flow Process Sweden AB). Ett annat har tagit fram en plattform för att enklare skapa VR-utbildningar för driftspersonal. (Gleechi AB). Ett tredje har en hjälpmedel för att sortera och analysera data i realtid, bland annat för att identifera och flagga för onormala flöden innan något händer. (Gemit Solutions AB). Alla dessa tre start-ups har naturligtvis hittat delnischer som kan hjälpa företagen att minska kostnader, förhindra driftstopp och få en säkrare produktion.
Ett annat företag, Eye at Production AB, har en enkelt riggad kamera-övervakning, där mobiltelefonen dokumenterar produktionsstörningar visuellt så att operatörer kan åtgärda rätt problem. Visuellt och tydligt visat på mässan.
Det är många sådana lösningar på mässan. Hjälpmedel för att bli bättre på detaljer; lösa problem innan de blir stora bekymmer; hantera data och snabbare förstå vad som behöver göras. Men fortfarande inte systemskiftande.

Dellösningar i rätt riktning
Jag hittar Niklas på Nordic Lubricants AB – en del av Castrol Industrial som är en del av BP – som ger andra exempel på hur underhållsbranschen utvecklas. (Tack för hjälpen, Niklas!) Stolt berättar Niklas om kunder som återanvänder 100% tvättvatten från rengöring av komponenter. Rengöringsvätskan blir i deras fall en del av en återbrukslösning, där vätskan återanvänds som skärvätska i avancerade processer. Detta sparar både miljö och kostnader.

Skydda befintliga konstruktioner
I ett hörn av mässan hittar jag Pentec från Nässjö, som har ett Svanen-märkt material som tätar och reparerar betong. När betong spricker och armeringsjärnen börjar rosta är det stor risk att stora konstruktioner, balkonger, broar och annat måste rivas. Med Pentecs material kan livslängden på betongkonstruktioner förlängas. Att ta hand om det som redan kostat i framtagande, transporter och byggande är naturligtvis en bra miljöåtgärd. Lösningar som gör detta möjligt behöver synliggöras.

Från Pentecs hemsida

Letar….
I den glest besökta mässan – Corona-relaterat? – är det så få besökare att en del montrar är obemannade. Utställarna passar på att besöka varandra.
I den tomma forskarmontern från RISE hittar jag i alla fall en flyer om en gratis tvådagskurs i ”Smart och proaktivt underhåll”. Den första dagen ska ge en introduktion i det senaste inom smart underhåll, konkreta fall och cirkulär ekonomi. Några små ansatser till systemförändring kan skönjas. Men då får man leta ordentligt.

Inte i år heller
Naturligtvis har utställarna anpassat sin kommunikation till de förväntade besökarna. Underhållspersonal, servicetekniker och praktiker vill se hur de kan förenkla sitt arbete. Men ibland önskar man att företagen pekar ut en riktning – vart man är på väg och vilka steg man tar i den riktningen.
Underhållsbranschen missar fortfarande att tydligt ta täten för den nya ekonomin, trots att man sitter på lösningar som alla kommer att behöva och vilja ha.

”Är filmen sann eller falsk?”

Nyligen lanserade flygbolaget SAS en reklamfilm, som fick mycket uppmärksamhet. SAS valde att koppla resandet och mötet med andra kulturer till det som också format vår svenska och skandinaviska identitet. Med ett antal exempel på hur vi låtit impulser och idéer ta plats i det vi uppfattar som genuint vårt, ville SAS uppenbarligen peka på nyttan för varje kultur att möta andra kulturer. Hur vi alla vinner på möten. (Att syftet kan ha varit att få folk att tänka mindre på klimatfrågan kan ha varit ett motiv). Länk till filmen längst ner i denna fil.

Reaktioner
Det tog inte lång tid för högröstade högerpolitiker, framför allt från SD, att börja tala om ”bojkott av SAS” och liknande. Till exempel Jomshof i SD:s partiledning uttryckte detta. SAS drabbades till och med av ett cyberangrepp så att hemsidan blockerades och SAS såg sig tvungna att ta ner filmen. Efter en tid la SAS ut en kortare version av filmen.

Museet i Norrköping ett annat exempel
Exemplet med SAS-filmen och SD-politikernas avståndstagande kan sägas vara ett exempel i en rad uppmärksammade ställningstaganden från detta parti. Nyligen fördömde t.ex. ledande SD-företrädare i Norrköping en utställning om nazismen på museet i Norrköping. Museet såg sig föranledda att ta bort en del av utställningen (men den återkom igen lite senare).

Synliggör motivet
i båda dessa nämnda fall anser jag att den relevanta frågan till SD-företrädarna borde vara om deras kritik handlar om att det de kritiserar är rätt eller fel. Har SAS rätt i sin beskrivning av hur svensk kultur har vuxit fram ur samspelet med andra kulturer? Eller är det fel? Har museet rätt i sin beskrivning av nazismen eller har de fel? Det är viktigt att denna fråga ställs.

Varken sant eller falskt hjälper populisterna att vinna diskussionen
Om kritiken mot nazism-utställningen baseras på att den av motståndarna anses vara falsk finns det sannolikt gott om belägg för att SD har fel. Om kritiken baseras på att utställningen har rätt i sin beskrivning framstår SD-kritiken som ett försök till att dölja sanningen. Det är därför frågan om sant eller falskt är så viktig. Likadant med SAS-filmen. Förnekar SD sambandet mellan skandinaviska traditioner och utländska influenser har de i sak fel, och om de hävdar motsatsen förminskas deras kritik till ett löjligt försök att dölja det sanna sakförhållandet.

Börja inte tumma på sanningskravet
Det viktiga för utbildning, folkbildning och för det demokratiska samtalet är att kunna skilja på sant och falskt, på rätt och fel. Hur ska kommande generationer se på historien om den snedvrids och blir en tummelplats för opinioner, desinformation och propaganda? Vi måste hålla fast vid betydelsen och innebörden av en sann historieskrivning. Varje avsteg från den linjen riskerar att skapa utrymme för populism och politisk propaganda.

Ställ alltid följdfrågan om rätt eller fel!
Det bästa vore därför om journalister på bred front ständigt följde upp sina intervjuer med ett klarläggande: ”Baseras din kritik på att du anser företeelsen (eller det kritiserade påståendet) vara riktig eller felaktig?” Genom att få populisterna att bekänna färg på det frågan blir det tydligare vari deras kritik består. Ihåligheten i deras argument blir tydlig och samtal kan föras utifrån de sanningskriterier som vägleder vetenskap och forskning.


Länktips: SAS-filmen https://m.youtube.com/watch?v=ShfsBPrNcTI”

Tygkassen bättre än sitt rykte!

20000 gånger skulle en tygkasse behöva användas för att motsvara miljöbelastningen från en plastkasse, sas det. När skatten på bärkassar av plast i våra livsmedelsbutiker beslutades dök detta upp som en ”sanning”. Syftet var troligen att visa hur absurd skatten var, att det var fel metod för att minska användningen av plast i samhället.

37,5 eller 20000 – är båda svaren rätt?
Nu har en ung student borrat lite i den danska undersökning, som legat till grund för påståendet om 20000 användningstillfällen. Det visar sig, inte helt oväntat, att samma undersökning hade kunnat ge resultatet 37 gånger. Allt hänger ihop med vilka gränsvärden och parametrar som används.

Allt beror på vad man utgår från och vad man mäter
Lovisa Berglund visar i sin artikel (se här intill) steg för steg hur resultatet från LCA-analysen skulle ha kunnat se ut, om man hade utgått från andra förutsättningar och vägt konsekvenserna av miljöpåverkan på ett annat sätt.


Ur tidningen ETC 4 februari 2020

Rimlighetsanalys?
Det hela visar med önskvärd tydlighet hur reklambranschens hårt vinklade ”sanningar” kommit att bli en del av opinionsbildningen även i politiska sammanhang. Svaret på samma fråga kan bli både 37,5 och 20000, beroende på vem som vill driva vilken opinion. Det sorgliga är att ingen tidigare brytt sig om att ifrågasätta det orimliga i påståendet att en tygkasse måste användas 20000 gånger för att kompensera för en plastkasse.

Plastpåseskatten slår inte hårt mot vissa grupper
Ett annat argument som dykt upp är att skatten på plastkassar särskilt hårt skulle drabba dem med små ekonomiska resurser. Det är ett felaktigt påstående, hävdar jag. Jag har själv genom åren haft perioder med dålig ekonomi och då medvetet avstått från ”onödiga” kostnader, som att slentrianmässigt köpa en plastkasse. Plastkassen är definitivt inget ”måste”. Det går alldeles utmärkt att planera sitt inköp och ta med sig en gammal papperskasse eller bomullskasse. Det gör jag fortfarande.

Dags för ja- och nej-skala

Politiken har under större delen av 1900-talet beskrivits i en vänster-höger-skala. Höger har (förenklat) handlat om lägre skatter och mer frihet åt individen och privata företag att forma framtiden. Vänster har inneburit högre skatter och mer av samhälleligt organiserade verksamheter och större fokus på utjämning av ekonomiska klyftor. På senare tid har en GAL-TAN-skala också kommit till, där skalan försöker fånga kulturella och sociala värderingar från traditionsbundna till mer antiauktoritära synsätt. GAL-TAN har också ifrågasatts som skala, ska tilläggas. Frågan är om det inte är ännu mer intressant att fråga väljarna var på ja-nej-skalan de befinner sig.

JA – NEJ – skalan
I takt med utvecklingen av sociala medier och hur de används har det blivit allt tydligare hur åsikter tar plats på bekostnad av fakta. I sämsta fall uppfattas tyckandet som lika mycket värt som kunskapen, eller ännu mer. Med en JA-NEJ-skala skulle väljarnas grundinställning kunna åskådliggöras. NEJ-förespråkare kännetecknas av att de väljer parti utifrån ett motstånd. De säger nej till sådant som de uppfattar som onödigt, felaktigt eller som begränsar deras livskvalitet.

Två Göteborgsexempel
På lokalt Göteborgsplan illustreras nej-väljarna av det uppmärksammade motståndet mot trängselskatter och mot Västlänken. Trängselskattemotståndet gav partiet Vägvalet plats i kommunfullmäktige både 2010 och 2014. Motståndet mot Västlänken bidrog tydligt till uppstickarpartiet Demokraternas framgång i valet 2018.

Även ”Ja” innebär ett nej
Nej-sägarna låter sin röst gå till det parti som tydligast markerar ett motstånd mot något som man själv uppfattar som avgörande. SD:s framgångar är också kopplade till nej-sägandet. I den andra änden finns individer som söker sig till partier som erbjuder konstruktiva lösningar. Även på Ja-sidan finns ett inbyggt ”nej” i så motto att det som bejakas ofta är tänkt att ersätta något befintligt.

På fel spår
Om vi analyserar partierna utifrån en Ja-Nej-skala framstår dagens politiska svårigheter lite tydligare. De partier som vill bygga vidare på dagens samhällsutveckling på det ekonomiska området tappar en del i väljarstöd eftersom det är många som inser att de förlorat på utvecklingen sedan 1980. Klyftorna har vuxit, samhällsservicen uppfattas som sämre när besparingskraven är skarpa och den tidigare garanten för en grundtrygghet, socialdemokraterna, tvingas släppa taget om viktiga delar av sin egna politik. Liberalerna förknippas nog lätt med den nyliberala ekonomi, som nu alla ser har lett världen in i ett akut läge när det gäller miljö och klimat. Att säga Ja till mer av detta är inte vad väljarna önskar.

Konkreta situationer styr
Den del av JA-opinionen som vill skapa ett samhälle i tydligare balans mellan kapitalism och miljö/klimat-frågor har också svårt att få medvind. Det finns väljare som vill bejaka ett mer hållbart samhälle, men ännu fler som inser att de då skulle behöva avstå något som de tidigare värderat högt. Att flyga till Thailand är t.ex. något som många uppskattar, men som starkt bidrar till sämre livsförutsättningar på jorden. I de konkreta valsituationerna blir det plötsligt svårt att säga ja. Det är lättare att säga ja till täta djurinspektioner på mjölkböndernas gårdar än att säga ja till lägre CO-2-utsläpp.

Ingenmansland
Flera av Riksdagens partier har hamnat i ett slags ingenmansland mellan ja och nej. De säger varken tydligt ja eller tydligt nej och tappar på så sätt röster. När (S) under 1900-talet använde 1 maj för att opponera mot orättvisorna lyckades de både säga ja och nej samtidigt. Ja till fortsatt utveckling av välfärdsstaten och nej till orättvisor. Den våg av förändringskraft som bar upp (S) under decennier har planat ut. Åren med liberalt betonat (M)-styre 2006-2014 sänkte förvisso skatterna för många, men för stora grupper i samhället blev förbättringarna obetydliga. Att säga Ja till mer av Allianspolitik attraherar heller inte en majoritet av väljarna. Per capita har Sverige nu flest miljardärer i världen. Men ingen förmögenhetsskatt.

Balansen fungerar inte
SD har å andra sidan fångat en helt ny kategori nej-sägare, som drastiskt vill förändra det samhälle som byggts upp. Tolerans och grannsämja byts mot intolerans och hat, ansvarstagande byts mot avståndstagande. Demokratiska och mänskliga rättigheter ifrågasätts i ord och handling. För de traditionella partierna blir detta ett problem. Den tidigare balansen mellan ”nej-till-orättvisor” och ”ja-till-det-vi-åstadkommit-så-här-långt” fungerar inte i relation till SD:s kategoriska nej till allt.

Hitta den nya positionen mellan ja och nej!
Ska det politiska samtalet bli relevant igen måste de traditionella partierna hitta sin nya position med en mix av ”nej-till-felaktigheter” och ”ja-till-det-vi-värdesätter” i samhället. Och själva tydligare positionera sig med förslag som kan uppfattas och gillas av ja-sägare. Om allt handlar om att säga nej till det mesta vinner de som tydligast ropar nej.

Igenkännande
Min slutsats blir att partierna måste göra sig själva mer relevanta igen, och hitta den dualitet av ja och nej som kan tilltala väljare. Det räcker inte att säga nej, det vinner rena missnöjespartier på. Och enbart Ja blir inte tillräckligt attraktivt för den större delen av befolkningen. Det behövs en ny inspirerande berättelse om vart vi är på väg, en berättelse som människor kan känna igen sig i och känna delaktighet i. Framtiden måste vara lockande och positiv. Så att Ja-sägarna får ta plats och förverkliga sina drömmar.

Kasta inte (in) handduken!

Den 23 januari hade GP en debattartikel av Cecilia Solér från Handelshögskolan som ifrågasätter de strategier storföretag som Ikea och H&M har valt för att bidra till en annan resurshushållning än dagens. Solér menar att företagen signalerar att konsumenterna kan fortsätta att konsumera som vanligt och att löftena om återanvändning av produkter och material är orealistiska. ”Det är nämligen svårt att återvinna textilfibrer”, skriver hon. Hon hänvisar till forskare som pekar på att återvinning blir downcycling, dvs att fibrerna ganska snabbt blir lump eller slutar som isoleringsmaterial. De storskaliga återvinningsindustriernas miljöpåverkan är heller inte kartlagda, påpekar Solér och avslutar: Det är greenwashing på en ny nivå. (Se artikeln här intill).

Ta fasta på det som är klokt
De stora aktörerna inom textil och heminredning inser att deras nuvarande affärsmodeller inte är hållbara. Ikea har t.ex. lanserat en ambition att vara helt cirkulära till 2030. De kommer att testa olika abonnemangsupplägg för möbler, det som också kallas funktionsförsäljning eller tjänstifiering. De ska säkra upp att plastprodukter tillverkas av cirkulerad plast och att olika möbler går att plocka isär och återanvända på delproduktnivå. För mig är Ikeas budskap klokt. Att fortsätta som tidigare och tära på jordens resurser är inte rimligt. Att lägga ner företaget inte heller. Att få konsumenterna att acceptera nya former av hyrköp, nyttjandeavtal eller återbäring för välskötta produkter låter som utmärkta modeller att testa.

Flera lösningar
Det betyder inte att Cecilia Solér har fel. Framför allt textilsidan är ett bekymmer som hon beskriver. Tillverkningen, de korta nyttjandetiderna och miljöbelastningen är ett stort problem. Men det finns företag som testar nya sätt att förhålla sig till kläder och textilier. Nudie Jeans reparerar t.ex. sina plagg åt kunderna. Vi behöver hitta sätt att bromsa konsumtionsökningen och nya sätt att ta betalt för nyttjandet av produkter. Råmaterial behöver tas fram och testas i stor skala ur det som kan växa utan kemikalieanvändning och utan stora krav på vattenresurser.

Bambu, björk, hampa eller ?
Cellulosabaserade fibrer har en viktig roll i den framtida textilproduktionen. Lokalt producerade material behöver kunna bearbetas lokalt och kunna ingå i ett återbrukande kretslopp för att ta vara på resurser. Globalt kommer det att behövas flera olika lösningar. Och då är det viktigt att vi uppmuntrar företag som vill förändra sina affärsmodeller och innovativa nya företag som står för något helt nytt.

Forskningen och EU
Det forskas en hel del på lösningar inte minst kring hur blandade material kan detekteras. Högskolan i Borås arbetar med frågan. Och senast 2025 kräver EU att medlemsländerna samlar in textilavfall separat. Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna innebär dessutom att Sverige ska införa producentansvar för textilier. Då måste kläder samlas in på ungefär samma sätt som förpackningar, tidningar etc. Det är ju tyvärr bara 1 procent av alla plagg som blir nya kläder idag, enl stiftelsen Ellen MacArthur.

Textilt återbruk
Textilt återbruk är något som vi har diskuterat på Orust under en tid. Och då handlar det om flera olika lösningar. Dels upcycling så att gamla plagg får ett nytt värde och ett nytt liv genom design, dels genom att överskott och funktionsdugliga råvaror kan användas för att skapa korta serier av textila produkter. Det gäller att tänka som mormor gjorde – att inte slänga bort något som är användbart. Att bara säga nej till textil återvinning utan att titta på alternativen är inte så konstruktivt. Den hållbara vägen består av flera olika stigar, som alla behöver testas.

Tidningen Forskning och Framsteg hade en bra och hoppfull artikel förra året, som kan rekommenderas:
https://fof.se/tidning/2019/5/artikel/de-forskar-pa-cirkulart-mode

Och här är GP-artikeln:


Årets svensk – á la Ganman

Tidningen Fokus har utsett Årets svensk. Det självklara valet, tyckte tidningen, var att utse Jens Ganman. Svenska folket har reagerat på valet enligt nedanstående diagram.

Årets svensk – så här blev reaktionerna

Förklaring till diagrammet ovan

Arga kandidater
Alice Teodorescu, Joakim LaMotte och Hanif Bali visste alla tre att de stod på tidningens lista att bli årets svensk. Känner sig naturligtvis förbigångna.
Besvikna kandidater
Isabella Löwengrip, Bianca Ingrosso och femtioelva andra influencers*) som räknade med utmärkelsen.
Bortglömda svenskar
Gui i Kina, Davit i Eritrea och andra fängslade samvetsfångar.
Tacksam
Greta Thunberg vill inte ha några utmärkelser – hon vill ha action.
Nöjda mediamänniskor
Är de som senare dyker upp i andra sammanhang: t.ex. Lars Adaktusson i KD och alla de som aktivt låter bli att ställa sakliga frågor till politiker utan enbart fokuserar på senaste opinionsmätningen, som om vi hade en ständigt pågående valrörelse. Sakfrågor är ju så tråkigt och säljer inte…
Vadå Jens, vem är det?
– Ja, just det. Han kanske också har inspirerat miljoner unga människor, träffat påven och hamnat på Times förstasida i år? Missade det, i så fall…

*) Föregångarna till influencers kallades kändisar, dvs personer som gör sig kända genom att vara kända. Det nya är att influencers har lärt sig att utnyttja sitt kändisskap till att tjäna pengar.

Anm. 2009 utsågs Johan Rockström till Årets svensk av samma tidning.

En ny sammanhållning behövs

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.