Vem kan hålla mot och inte med?

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Om vi alltid gör som vi alltid har gjort får vi ingen hållbar utveckling

För de flesta av oss är det en självklarhet att ta ansvar för vårt eget liv. Vi inser att det är vi själva som behöver planera och genomföra vardagens deluppgifter samtidigt som vi har en idé om vad livet ska innebära på lite sikt. Vi ser det som självklart att ta de beslut som kan bidra till ett bra liv på olika nivåer. Det finns en medveten och en undermedveten nivå hos oss, där vi löpande väljer hur vi ska agera, hur vi formar våra tankar och handlingar till en helhet samtidigt som vi använder våra sinnen för att bekräfta oss själva i vår omgivning. Inget konstigt med det. Så fungerar det för de flesta av oss. Det märkliga är att vi undertrycker och blundar för vissa delar så medvetet.

Snart en halvsekel
Den pågående miljöförstörelsen uppmärksammades 1972 i Stockholms-konferensen och ordentligt 1992 genom konferensen i Rio de Janeiro. Under en, nästan två, generationer har frågan om hur vi som mänsklighet missbrukar jordens resurser varit känd. Under samma period har jordens befolkning fördubblats och den tekniska utvecklingen skett i en rasande takt. I åtminstone 15 år har de pågående klimatförändringarna varit kända. Ändå tycks det omöjligt att vända utvecklingen.

Lägre skatt när man åker med bil …
I deklarationstider handlar den allmänna debatten fortfarande om smarta avdrag för arbetsresor med bil, om att undvika att betala för de gemensamma resurserna. Samma smarta skattebetalare klagar sedan på bristande resurser i skolan, i äldreomsorgen eller i järnvägsunderhållet. Istället för att fokusera på hur vi formar ett bra och fungerande samhälle, handlar debatten hela tiden om hur den enskilde ska undvika att ”förlora” på att ha missat något skattereducerande avdrag. Det är som om samhällets funktionalitet och resurser inte har något att göra med hur vi alla bidrar till desamma.

Cirkulär ekonomi
Ett företag jag känner till lite grand, och som arbetar med miljöfrågor, skulle byta kontorsmöbler och beslutade sig för att destruera fullt fungerande möbler och fylla en container med skivor och delar. Om de som har miljö som huvudfokus inte inser hur de ska bidra till ett minskat resursslöseri – hur ska då ”vanliga” företag fås att ägna tid åt att vända utvecklingen? Om jakten på billiga och tidseffektiva lösningar hela tiden får styra kommer vi aldrig att hitta nycklarna till ett samhälle i balans. I en hållbar värld återbrukar vi allt som går att återbruka. Vi bidrar till cirkulär ekonomi och vi ser nya möjligheter istället för att slentrianmässigt göra det som kortsiktigt ger tidsvinster.

Dela istället för att äga
Det finns hoppfulla tendenser. Fler och fler unga människor intresserar sig för den nya ekonomin, som bygger på andra drivkrafter och målsättningar än den traditionella. Det växer fram en generation unga människor som vill leva mer i harmoni med vad planeten tål. Som vill odla i egen regi eller i andelsprojekt, som vill dela resurser och som ser ägandet som ett av flera alternativ.

Kvalitet och livslängd bromsar resursuttaget
Riktigt intressant blir det också när företag slutar att sälja sina produkter och istället säljer tillgången till dem, ungefär som ett abonnemang på Spotify. När företagen beslutar sig för att behålla ägandet av det de producerar händer flera viktiga saker. Det blir intressant med  högre kvalitet (= längre livslängd), och lång livslängd (= få kundklagomål). Därmed minskar resurs- och energibehovet i produktionen och vi får en ekonomi som inte bygger på snabb omsättningshastighet utan på verklig kund- och miljönytta.

Ansvar och en bättre ekonomi
En ytterligare konsekvens blir ansvaret för återbruk och återproduktion som inte lämpas över på en okunnig slutkund utan som finns kvar hos den specialist som vet vad produkten består av, nämligen tillverkaren. Det ska bli intressant att se vad som kommer först – företag som ser marknadsfördelarna med att sluta sälja produkterna eller lagstiftningen som förbjuder produktförsäljning. Ekonomin kan i båda fallen bli väl så bra.

Överblick, bättre prognoser och nya tjänster
Med produkter som mer sällan går sönder kan längre abonnemangstider ge tillverkaren bättre prognoser på intäkterna och kunden får bättre överblick på månadskostnaderna, kanske även kopplat till tillgång till ett bredare urval av produkter/tjänster. En imponerande grill för sommarpartyt inklusive grillmästare och partytält eller en hushållsmaskin som klarar dubbla degar den dag det behövs. I kölvattnet på denna utveckling sker även en tjänsteutveckling som kan ge nya jobb, inte minst för leveranser och handhavande.

Men då duger det inte att slentrianmässigt slänga fullt fungerande möbler eller att år efter år göra reseavdrag för onödiga resor med fossilbilen. Förändringen börjar hos var och en.

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

Idéburna verksamheter chanslösa

Konkurrensverket gör ingen skillnad på idéburna verksamheter och aktörer som drivs med vinstintresse. ”Alla leverantörer ska, enligt upphandlingsreglerna, behandlas lika.” skriver man i ett pressmeddelande. (Länk se nedan). Tjänster som det allmänna köper in ”delas sedan upp i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster. Avgörande för om tjänsterna ska anses vara ekonomiska eller inte är om det finns en marknad för tjänsterna”, fortsätter Konkurrensverket och slår fast att  ”ju fler upphandlande myndigheter som inte utför tjänsterna själva, och istället lägger ut dem på entreprenad, desto mer troligt är det att det uppstår en marknad för tjänsterna”.

Ett tråkigare, kostnadsfixerat samhälle
Det är dags för de marknadsorienterade politikerna att bekänna färg: Ska all verksamhet konkurrensutsättas och bana väg för kapitalstarka företag att helt dominera utbudet av samhällstjänster eller ska det finnas utrymme för andra kvaliteter, där andra värden än vinst för aktieägarna spelar roll? Vill ni inte ha en mångfald i utövare som kan erbjuda olika slags tjänster? Det skapar ett tråkigare samhälle och bidrar till ett ensidigt fokus på kostnadsjakt om samhället inte lyckas skapa ett rimligt utrymme för idéburna verksamheter, särskilt som dessa ofta lyckas ta ett helhetsgrepp på personal, kvalitetsfrågor, arbetsmiljö, nyttjares perspektiv och miljöfrågorna.

Nu träder andra lösningar fram
I takt med att civilsamhället tar större plats – särskilt när den traditionella ekonomin inte lyckas lösa linjäritetens nackdelar kring resursflöden och hushållning – kommer vi att få se helt andra lösningar, som tar avstamp i människors tillit och i gemensamma projekt. När marknadstänkandet slår knut på sig själv och i praktiken upphör att erbjuda en mångfald av lösningar kommer andra alternativ träda fram.

Trenderna kring social cirkulär ekonomi och nya sätt att dela resurser kommer att växa. Det är beklagligt att lagstiftningen och de tillämpande myndigheterna drar åt fel håll.

Länktips: http://www.konkurrensverket.se/nyhetsbrevsartiklar/inget-undantag-for-ideburna-foretag-i-upphandlingsreglerna/

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Norsk optimism istället för svensk gnällighet

År 2020 blir det förbjudet att använda fossileldade oljepannor i Norge. För fem år sedan hade man 80 000 oljepannor i drift, läser jag i Pelletsförbundets nyhetsbrev. Och inom två år ska oljelandet Norge ha fasat ut alla dessa pannor. Exemplet visar att det går att styra i rätt riktning även om starka intressen vill något annat.

För naturligtvis skulle den oljebolagen kunna använda sin hemmamarknad så som de flesta branscher använder sin hemmamarknad – som en stabil komponent i de prognoser man arbetar mot. Export och affärer på en global marknad är alltid vanskligare. Det finns så många tänkbara scenarier och möjliga händelser som förändrar villkoren.

I våras var jag i Baerum utanför Olso på en konferens, dit man bjudit in Norges kommunikationsminister Ketil Solvik-Olsen för att inledningstala om de mobiltitetssatsningar Baerum står inför. Det var överraskande att lyssna till kommunikationsministern, som representerar Fremskridtspartiet. Hans budskap hade i Sverige utan vidare kunnat förmedlas av Centern eller Miljöpartiet. Min minnesbild är att han signalerade proaktivitet och omställning till hållbara transporter, inte minst i stadsmiljö.

20 procent av den norska nybilsmarkanden är elbilar. Är man snäll kan man räkna den svenska andelen som 2 procent. Oljelandet Norge väljer inte fossilbilar i lika stor utsträckning som det ”medvetna” Sverige. Nog är det lite märkligt.

Ibland får man känslan att vi i Sverige är så fixerade vid oss själva och tron att vi vet allt bäst, gör allt bäst och inte behöver ta intryck från andra länder. Och att svårigheterna för kommunerna att upprätthålla samhällsservicen på olika områden blockerar ett sunt förhållningssätt till förändringar. Nej-sägarna och längta-tillbaka-hur-det-var-förr-folket har något slags företräde i debatten. Vi skulle behöva en dos norsk förändringsbenägenhet och optimism.

 

Delning börjar kanske med trygghet?

Delningsekonomin är på frammarsch. Delandet och tillgången till en produkt eller funktion är viktigare än att faktiskt äga den. Det finns flera fördelar med detta. Ett antal produkter används väldigt sällan och det blir på så sätt resurssnålt och ekonomiskt fördelaktigt att färre produkter används oftare. Delning är det enklaste formatet i en vildväxt flora av metoder för det som också brukar räknas in i en cirkulär ekonomi, där vi minskar flödena som genererar avfall. Att dela en produkt med andra är inget nytt. Det har människor gjort i alla tider.

Inspiration
Om man vill komma igång med något initiativ för att dela en befintlig produkt meden  andra kan man börja med att kika på den här sidan: http://greenhackgbg.se/tips/?mid=4338&shareid=undefined där det finns en del tips och ett av tipsen handlar om att sätta upp små klistermärken som visar vad man vill dela med sig av.

Reservprylen – backup:en
Frågan är om inte en typisk ingång till delningsekonomin är att säkerställa en backup-lösning. Man har en ”viktig” produkt hemma, kanske en fjärrkontroll till en apparat, eller en batteriladdare till en dator eller en ofta använd hushållsapparat. För att vara säker på att alltid kunna ladda sin dator, fjärrstyra TV:n om barnen gömt fjärrkontrollen eller om man varje dag vill producera färskpressad juice kan man förvissa sig om att det finns en likadan produkt att låna i närheten. En backup, en reservpryl, som man kan få tillgång till på några få minuter om det kniper.

Beteendet måste vara naturligt
Det kan vara ett sätt att skapa mervärden kring delningsekonomin utan att egentligen behöva ta ställning till överkonsumtionen eller det ekologiska fotavtrycket. När vi väl vant oss vid att låna saker av grannen eller någon vi känner, blir det naturligt att även låna sällanprodukter som en borrmaskin eller något specialverktyg. När väl beteendemönstret börjar sätta sig, blir det fullständigt naturligt att göra gemensamma sällaninköp. En gästsäng, en släpkärra till cykeln osv. Det måste kännas enkelt och naturligt.

Det tror jag är en framkomlig väg.
Börja med mervärden och trygghetskänslan, fortsätt sedan med sällanprodukterna.

Ser vi inte samma bild kan vi heller inte enas

Informationen dränker kunskapen. Frågan är om det finns för mycket information, reklam, meddelanden, bilder och snabbt spridda påståenden i vår uppkopplade tillvaro? Risken är att det väsentliga försvinner i bruset av information. Det som borde vara en av världens mest välunderbyggda, vetenskapliga och pålitliga informationskällor – Vita Huset i USA – har förvandlats till sin motsats.

USA
En egocentrisk och instabil president med enorma resurser för kunskapsinhämtande till sitt förfogande väljer att sätta en egen dagordning baserad på ett smalt urval av källor. Det finns ingen logik i detta. Den samlade kunskapen hos världens alla forskare ger oss egentligen goda förutsättningar att hantera de problem som uppstått. Klimatförändringarna pågår för fullt. Även om det finns aktörer som av olika skäl vill blunda för människans ansvar för förändringen är det just nu bråttom att vidta åtgärder både i preventivt syfte och i syfte att mildra effekterna av det förändrade klimatet. I detta läge väljer presidenten i USA att hoppa av det icke bindande Paris-avtalet som en symbolisk gest. ”America first” är hans slogan. Först in i eländet? Först in i återvändsgränden? Först att sabotera generationers ansträngningar i uppbyggandet av ett fritt och någorlunda välmående USA? Först att bana vägen för det demokratiska styrelseskickets svanesång?

GBR och EU
I Storbritannien har Theresa May med nöd och näppe fått fortsatt förtroende att sköta Brexit-förhandlingarna. Britterna har inte gett henne ett stärkt mandat som hon vill ha. Tvärtom. Signalen till Tories är att de måste samarbeta och lyssna till andra röster. EU lär klara detta, men ett större hot är ett flertal länders stegvisa nedmontering av fundament i det västerländska demokratiska samhället. När EU-länder som Polen och Ungern steg för steg begränsar yttrandefriheten, tar kontroll över medierna och minskar utrymmet för olika åsikter hotas den viktiga komponent i samhället som bär upp mycket av demokratin – yttrandefriheten.

Kvantitet och kvalitet
Samtidigt måste vi hitta en ny balans även i Sverige mellan kvalitet och kvantitet. Förr fanns tolkningsföreträdet hos den tredje statsmakten, medierna. Idag är den positionen minst sagt underminerad. Dagstidningarna tappar läsare. Unga människor följer helt andra kanaler för att skaffa sig information. På vilket sätt detta kommer att undergräva demokratin är osäkert, men det kommer åtminstone att förändra det offentliga samtalet. När vi inte längre utgår från samma världsbild blir konflikter oundvikliga. Hur vi ska få olika grupper i samhället att se på världen på ett sätt som gynnar samtalet och förståelsen för olika åsikter återstår att se.

Det blir till att återkomma till den här frågan, tråkigt nog.

Det icke-liberala samhället växer fram

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

Motstånd är ingen bra grund

Det blir allt tydligare att politiken handlar om motstånd. Väljare röstar idag allt oftare mot en viss utveckling, mot en kandidat eller mot det man inte vill ha. Så har det kanske varit länge. Upp till kamp emot kvalen… att vara emot överheten, makten och orättvisor i samhället har länge mobiliserat och engagerat människor. Allra märkligast var hur socialdemokraterna under decennier lyckades fylla 1-maj-tågen i protest mot sin egen regering… Ett beundransvärt trolleritrick som varken Putin eller trump lyckats komma i närheten av. Även om trump gärna organiserar kampanjmöten nu som president för att känna att han har sympatisörernas stöd.

Mot motståndet
Vi ser hur valet i Frankrike handlade om motstånd. Le Pen är emot EU, mot invandring, mot allt som stöper om samhället. Hon tonade ner de rasistiska uttalandena för att bli mer rumsren men alla vet var hon står. Mot Le Pen röstade många fransmän eftersom man inte ville ha den utveckling hon personifierar. Många av rösterna på Macron var på så sätt en röst mot Le Pen. Vissa vänstersympatisörer röstade samtidigt emot Macron (eller blankt) för att man var emot den politik Macron står för.

Muren mot Mexiko
Även trump bars fram av ett motstånd, som han skickligt kanaliserade. Träsket i Washington skulle torrläggas hette det. Genom att utse sina miljardärskompisar till viktiga poster i administrationen… som det visade sig. Muren mot Mexiko blev en enkel symbol för motståndet. En röst på trump var en röst emot allt elände som anses komma med illegal invandring och billig arbetskraft.

Clinton-motståndet
Andra röstade emot Hillary Clinton för att man var trött på den relativa hegemonin sedan Bill Clintons dagar. De rika blir rikare och Washington gör som de vill. I folkdjupet fanns ett motstånd mot utvecklingen, som Demokraterna hade kunnat fånga upp om de valt Bernie Sanders som sin kandidat. Nu valde de Hillary och räknade med sedvanligt stöd från arbetardelstaterna. Man hörde inte vilka stämningar som fanns. Alltför många hade investerat alltför mycket i att bli en del av den kommande Clinton-administrationen.

Alternativrörelse i svårigheter
I Sverige har Miljöpartiet sedan starten varit ett alternativparti. Identiteten hos partiet har varit dubbel. Mot miljöförstöring och för en fossilfri värld för att förenkla. Mot och för. När man nu hamnade i regering – hamnade är nog rätt ord i sammanhanget – tappade man förmågan att vara emot. Det gick inte att vara emot Bromma flygplats, mot Förbifart Stockholm och mot Vattenfalls försäljning av kolgruvorna. Man klarade inte att vara emot sin egen regering. Väljarna har stegvis märkt detta. De relativa framgångarna på miljö- och klimatförhandlingsområdet väger inte upp de symboliska förlusterna ur väljarnas perspektiv. Det har saknats en ideologisk kompass och överordnad principiell diskussion när språkrören tvingas administrera daglig statsförvaltning. Att överge en generös flyktingpolitik blev ytterligare en nödvändig åtgärd när verkligheten förändrades. Dynamiken mellan idealen och de reella besluten krympte och väljarna känner inte längre igen sig.

Icke-liberaler
Det tydligaste ”emot-partiet” i Sverige är naturligtvis SD. Inte nog att man är emot EU, mot klimatförhandlingar, mot globalisering och ett öppet samhälle – man ser förebilder i Ungern och andra länder, där demokratiska institutioner, forskning, oberoende medier och oliktänkande på flera områden får allt  mindre resurser och lagrum. Ett icke-liberalt Europa håller på att få fäste och banar väg för en samhällsutveckling som bara kan leda till mer motsättningar och mer konflikter.

Palme
Men vi ska inte glömma Palme-hatet. Hur det som förenade engagerade konservativa personer i Sverige var hatet mot Palme och sossarna. Man hade ingen tydlig egen politik, men det man var helt på det klara med var att Palme måste bort. Socialdemokraterna har aldrig riktigt återhämtat sig efter det. Anna Lindh var den lysande stjärnan, men även hon mördades. Stefan Löfvén bär på delar av arvet från Palme-tiden, men svårigheten för socialdemokraterna är att de inte längre uppfattas som det parti som kan göra livet bättre för flertalet. De har svårt att samla protesterande på 1 maj. Vänsterpartiet har lättare att fånga upp missnöjet eftersom de i praktiken kan kräva mer än de behöver hålla.

Kärnkraften
Även Fälldin på sin tid bars fram av ett växande motstånd. Den gröna vågen spirade. Motståndet mot kärnkraften engagerade många. Meidnerfonderna skrämde även andra än företagarna och Fälldin kändes som en trygg politiker att lita på. Ungefär som Reinfeldt valdes han två gånger. Det verkar som historien upprepas.

Det är allvarligt
Det allvarliga är att väljarna i första hand är emot något. Man röstar mot en viss politik. Det är en dålig grund för partipolitiskt engagemang. Ska man offra timmar i lokalt partiarbete behöver det ske i en positiv anda, att man vill något konstruktivt. Att bara vara emot skapar inte en identifikation som bär en politisk idé på gräsrotsnivå. Alla partier behöver fundera på detta. Hur kan man vara och framstå mer som en positiv kraft i samhället? Att enbart locka de negativa proteströsterna är förödande för det politiska systemet som helhet.