Titta på den nya finska läroplanen

Den östra delen av kungariket Sverige, som för hundra år sedan blev självständigt från Ryssland, har fortfarande landskapsbeteckningar som påminner om svunna tider. På ömse sidor om Bottenviken ligger Väster- och Österbotten. Vasa, som är Stockholms kanske viktigaste turistattraktion i form av ett bevarat 1600-talsskepp, fick ge namn åt en stad i den östra landsdelen. I Sverige finns Hälsingland och Helsingborg, medan Helsingfors ligger i Finland. När Stockholm växte fram som den naturliga huvudstaden utgjorde staden ett naturligt geografiskt centrum i riket. Ungefär 300.000 personer i Finland har svenska som modersmål. Drygt 8000 svenskar stred på Finlands sida i Vinterkriget. Banden mellan länderna borde vara starka och likheterna tydliga. Men vi tycks inte ta tillvara möjligheterna att lära av varandra.

Skolan
På några områden skiljer sig utvecklingen åt i Sverige och Finland. Den finska skolan förefaller lyckas bättre än den svenska. Lönerna och statusen för lärarna är högre i Finland, PISA-resultaten bättre och bilden man får via media är att skolan i Finland generellt sett fungerar bättre än den svenska. Nyligen dök det upp en nyhet att man ska testa ämnesintegrering i Finland, dvs släppa på den ämnesspecifika undervisningen. För den som haft förmånen att  uppleva Waldorfpedagogiken är detta inget nytt, men för en statlig skola är det kanske annorlunda.

Nya grepp
Förändringen är större, visar det sig, än bara ämnesintegrering. Den nya finska läroplanen LP 2016 tar ett modernt grepp på utbildningens syfte, form och innehåll. I korthet handlar det om att läroplanen mer fokuserar på hur undervisningen bör bedrivas snarare än att fokusera på vad eleverna ska kunna. Andra nyckelbegrepp är process, kunskapsdelning, samarbete, lärande organisation, ansvarstagande, mångsidig kompetens för en föränderlig värld. Läs en bra sammanställning på länken nedan.

Föränderlighet
”Flumskola” skulle säkert traditionalister beteckna läroplanen. De som saknar mätbarheter och enkla ja/nej-svar på komplicerade frågor. Personligen tror jag att den finska läroplanen, rätt använd, ger skolbarnen bra förutsättningar att hantera en föränderlig värld, där de yrken barnen av idag så småningom ska arbeta i inte ens finns. Då gäller det att vara mångsidig och flexibel, nyfiken och samarbetsinriktad. Sverige borde ta en ordentlig titt på den finska modellen.

Förtroende för polisen
Och när vi ändå kikar på Finland. I en undersökning om hur finländarna ser på sin polismyndighet svarade hela 96 procent att de litar mycket eller ganska mycket på polisen. Nästan 90 procent litar på att polisen klarar av att upprätthålla den allmänna ordningen och garantera säkerheten. Tillit är ett fundament för hållbarheten.

Det känns synd att vi förlorade Finland till ryssen för 200 år sedan.

Länktips:  http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/04/24/finlands-nya-laroplan-siktar-mot-framtiden/

https://www.hbl.fi/artikel/finlandarna-har-starkt-fortroende-for-polisen/

Nej – allt kan inte vara vardag…

Den 17 november var det prisceremoni för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris på biografen Draken. Priset gick till borgmästaren i Seoul, Park Won Soon, för hans engagerade arbete att göra Seoul till en Sharing City. Delande-ekonomin tar sig lite olika uttryck. Park Won Soon har framför allt ansträngt sig att tillgängliggöra resurser och information och i detta även tagit till vara de sociala dimensionerna. Enligt juryn var valet av Seoul och Park Won Soon enkelt när temat väl var bestämt.

Delande-ekonomin i sin linda
För att jämna ut klyftor i samhället är delande-ekonomin intressant. Mycket av det som skattefinansieras handlar om gemensamma nyttigheter. Gator, gångbanor, cykelvägar och teknisk infrastruktur är sådant vi får tillgång till genom skattefinansiering. Ibland får vi betala för marginal-kostnaden, t.ex. när vi åker med kollektivtrafiken, där den avgifts-befriade cykelfärjan till och från Lindholmen utgör ett lysande undantag. När städer bygger ut Wifi-systemen skapas också förutsättningar för tillgång till information och andra tjänster på ett utjämnande sätt. Det är nog bara början av utvecklingen vi ser just nu.

Vardagskänsla
Att jag dröjt några dagar att kommentera årets pristagare, den sjuttonde i ordningen, hänger ihop med oklar känsla. Inramningen var festlig, musiken och moderatorn mycket bra, förtäringen godkänd och arrangemanget som helhet var bra. Men ändå -  det hänger kvar en oklar känsla av vardag. Festligheter ska vara festliga, bryta mot vardagens löpande bestyr och, kanske speciellt när temat är hållbarhet, skapa en gemensam atmosfär av möjliggörande och framåtblickande. Det måste ha med strukturen att göra, tänker jag.

Olika rollfördelning
Staden är avsändare för priset i samarbete med ett tiotal större företag från olika branscher. På scenen stod politiker i dubbla roller. Man var arrangör, prisutdelare och avsändare på en och samma gång. Tänk er nobelfesten arrangerad av Nobelstiftelsen, med stiftelsens ordförande som prisutdelare och festens mittpunkt. Det skulle bli för mycket. En festlig inramning kräver olika roller. Producent, regissör och skådespelare är ofta olika personer i ett scensammanhang. På liknande sätt skulle Göteborgs Internationella Hållbarhetspris vinna på att rollerna fördelades på ett annat sätt.

Ny rollfördelning
Kommunstyrelsens ordförande skulle fortfarande kunna vara prisutdelare, men arrangemanget och inramningen skulle må bra av att frikopplas från det politiska fältet. Politiker skulle kunna slippa att ta ansvar för allt från inramning, inbjudan och innehåll till prisutdelning. En göteborgsk ”Nobelstiftelse” skulle kunna ansvara för arrangemanget, involvera sponsorföretagen enligt ett roterande schema och bryta mönstret. Politiker skulle kunna känna sig inbjudna att delta, inte känna sig ansvariga för festen.

Kalenderstyrning
Den oklara känslan jag känner handlar om att ceremonin är ett schemalagt program i den långa raden av möten som politiker har. Känslan av vardag släpper inte. Många på scenen och i publiken kommer direkt från arbetet och har inte valt någon festklädsel. Feststämningen uteblir. Det som skulle kunna bli en årlig höjdpunkt utnyttjas inte till att sprida goda exempel som även skulle kunna speglas i Göteborg och ge staden och företagen en högre status. Nu känns det som att de trånga politiska möteskalendrarna har fått styra tidpunkt, omfattning och arrangemanget som helhet.

Vi behöver tydliga hållplatser under resan mot hållbarheten. Den årliga prisceremonin skulle kunna bli ett viktigt avtryck för att på ett mycket tydligare sätt ingjuta mod i alla dem som i olika sammanhang arbetar för en bättre värld. Den möjligheten missar Göteborg som det ser ut nu. Allt kan inte vara vardag.

Länktips:  http://gothenburgaward.com/sv/

Acceptera inte att någon ”trumpar” på demokratin

Kalla politiska vindar blåser genom världen. Det som gör utvecklingen i USA extra allvarlig är att det går att vinna förtroende för den högsta förtroendebefattningen i världens mest resursstarka land genom att bygga stora delar av retoriken på svepande anklagelser, fördomar, lögner och att det t.o.m. ses som en fördel att vara oerfaren, att inte ha läst en bok på många år och att förnedra andra människor.

Tolerans kan inte inkludera intolerans
Konservativa krafter försöker nu använda Trumps framgång som argument för att samhället mår bra av en dialog, även om man ogillar motståndarens argument. Det kan låta bestickande. Men det finns en gräns för vilka åsikter som ska respekteras och ges likaberättigande. När demokratins fundament om alla människors lika värde, om allas rätt att få utöva sin religion och att få uttrycka sin åsikt inte respekteras blir det demokratiska samtalet omöjligt. Tolerans för oliktänkande kan inte inkludera intolerans. Den som sätter sig över spelreglerna och ”trumpar” på demokratin kan inte respekteras.

Förväxla inte yttrandefrihet med likaställning
600 nynazister demonstrerade i Stockholm häromdagen. Det har de rätt till. Men därifrån till att aktivt ge odemokratiska krafter utrymme till dialog på demokratiska plattformar som public service-TV, bokmässor, debattprogram eller TV-soffor är att dra gränsen fel. Den som inte respekterar demokratins spelregler ska heller inte ges plats i det demokratiska samtalet. Att lyssna och föra dialog med KKK var inte det som till slut fick Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen att nå framgång i USA. Yttrandefriheten får inte förväxlas med rätten att delta på lika villkor i det offentliga samtalet.

Hoppet med Trump

Varje reaktion väcker en motreaktion. Ett vindpinat träd får starka rötter. Förespråkare lockar fram motståndare. Det tycks vara en naturlag att krafter väcker motkrafter. När George W Bush på lögnaktiga grunder dragit in USA i förödande krig i Mellanöstern kom en helt annan president, Obama, som vältaligt och intresseväckande vände fokus på andra uppgifter. Efter åtta år med en svart president fanns uppenbarligen en önskan hos många amerikaner att ”återställa ordningen” och ”göra landet stort igen”. Det blev dags för synsätt som marginaliserats de senaste åren. Den långsiktiga förändringen av arbetsmarknad, industri och försörjningsmöjligheter, som vissa hävdar började på 80-talet med Reagan och parhästen Thatcher, och som lett fram till dagens extrema förmögenhetsklyftor, lade också grunden för det proteströstande som Trump på ett skickligt sätt fångade upp.
Trumps personliga drivkrafter och hänsynslösa retorik sammanföll med många väljares känsla av maktlöshet. Att Trump själv gjorde en poäng i valrörelsen av att han var smart som inte betalade skatt passade på ett märkligt sätt in i den amerikanska självbilden. Den som säger att var och en är sin egen lyckas smed, det går att bygga en framtid om man tar vara på de chanser som finns, inklusive att vara smart och undvika att betala skatt.

Det demokratiska partiet missbedömde hur vanligt folk skulle rösta. Ganska många kunde inte tänka sig en kvinna som ledare, en del av religiösa skäl. Hillary Clinton personifierade inte på något tydligt sätt en förnyelse som maktskiftet ofta behöver manifestera. Med Trump förstod folk att det i alla fall skulle bli någon förändring. På så sätt blev valet ett val mellan en fortsättning av den pågående samhällsutvecklingen genom Clinton eller något nytt genom Trump. Med sin mediala vana spelade Trump under lång tid på de strängar som han förstod skulle fungera. Oseriöst, vulgärt och hatiskt framförde han sina budskap på ett motbjudande sätt. Men det fungerade. Inte för att det var bra eller inom ramen för det accepterade utan för att det tydligt bröt mot den pågående utvecklingen. Som icke-politiker hade han också trovärdighet när han föraktfullt talade om ”Washington”, ungefär som andra hos oss spottar ur sig ”Bryssel”.

Demokraten Bernie Sanders stod också för något nytt men med ett helt annat innehåll. Han blev snabbt unga amerikaners hopp i en komplex värld när han stod för en mer rättvis sakpolitik och ett ansvarstagande. Det hade kunnat bli intressant med Sanders förnyelse ställd mot Trumps lågvattenmärke. Tyvärr är väl Sanders för gammal 2020 så han lär inte återkomma. Men det är en svår fråga de närmaste åren för framför allt demokraterna att fundera på vem som på ett vinnande sätt kan utmana populismen och de enkla budskapen från Trump om fyra år. Även republikanerna behöver fundera hur de ska förhålla sig till en president som vunnit valet på att gå emot många av de värden och ideal som förenar många republikaner, oavsett om det gäller ekonomiskt inflytande för storföretag, frihandelsförespråkande, eller traditionella värderingar och de starka kopplingarna till samhällets maktbas, som utgjort plattformen för många republikaners karriär genom åren.

Minoriteter av olika slag lär få det svårare med Trump vid rodret, liksom kvinnor. Högsta domstolens ledamöter lär bli mer konservativa. Främlingsfientlighet och polariseringen i samhället lär öka. Tolerans, miljö- och klimatfrågor och den globala maktbalansen lär påverkas. Det var Ryssland och Nordkorea som tydligast hoppades på en Trump-vinst i valet.

En slutsats måste bli att de goda krafterna i samhället på ett ännu mer tydligt sätt nu måste samarbeta för en sund och hållbar samhällsutveckling. Trump väcker på så sätt nya motkrafter, som inger hopp.

Tåg till Marrakech

Den här veckan samlas delegater och påtryckargrupper i Marrakech för årets klimatmöte i FN-regi, COP22. Senast det begav sig, i Paris förra året, lyckades världens länder enas i ett åtagande om ett tvågradersmål och ambitionen att temperaturhöjningen ska stanna väl under två grader jämfört med förindustriell tid. Parisavtalet har redan trätt i kraft, eftersom tillräckligt många av världens länder nu har ställt sig bakom avtalet. Det som återstår är att på olika sätt förverkliga avtalets innebörd, exempelvis att fördela minskningen av koldioxidutsläpp inom EU.

Så skapas manöverutrymme
Tankesmedjan Fores deltar i Marrakech. I söndags deltog jag tillsammans med ett 20-tal andra personer i ett miniseminarium/samtal med Fores VD, Mattias Goldmann, i Göteborg. Mitt bidrag till processen var bl.a. att lyfta fram behovet av en bra ”story”. Det är avgörande hur COP22 sammanfattas och beskrivs, eftersom det i sin tur ger rubriker och prioritering (eller inte) i nyhetsmedias rapportering. Och dessa rubriker blir i sin tur en sammanfattning som den breda allmänheten kan ta till sig. Som en konsekvens av vilken bild allmänheten får av förhandlingarna skapas också en generell förståelse för klimatfrågans angelägenhet och ett manöverutrymme för politiker att ta beslut som verkar i önskad riktning. Ju tydligare bilden sjunker in att åtgärder är nödvändiga, desto större manöverutrymme för våra beslutsfattare.

Smartness i stället för förbud
I söndags nämnde jag också vikten av att inte alltid sätta etiketten ”klimatåtgärd” på allt som görs. Människor vill ha ett gott liv. Och de val vi gör ska naturligtvis samtidigt vara bra för klimatet. Men vi behöver inte nödvändigtvis hela tiden motivera nya lösningar primärt med klimatargument. En sådan rubricering kan skapa onödiga låsningar och motstånd. Folk vill kunna beskriva sina aktiviteter som smarta och fyllda med livskvalitet. Att ha solceller på taket ger en viss andel självproducerad el, samtidigt som det gynnar utvecklingen i stort.

Tåg i stället för flyg men inte som uppoffring
Mattias åker den här veckan vidare med tåg till Marrakech. Han stannar till under resan och träffar olika aktörer, fångar upp argument och gör tågresan till något konstruktivt i stället för en uppoffring (att inte flyga). Det är precis så vi måste tänka. Klimatfrågan löses bäst med konstruktiva och positiva ställningstaganden. Och tvång och lagstiftning får användas som ett komplement när frivilligheten inte räcker till.

http://klimatforhandling.se/coptrain/

Tänk helhet i logistikfrågan

Ingenjörer för Miljön ordnar tillsammans med Läkare för Miljön sedan många år gratisföreläsningar i Göteborg på olika miljö- och hållbarhetsrelaterade teman. Den 2 november 2016 var rubriken ”Hamnen växer – i Falköping!” och handlade om framgången med Skaraborg Logistic Center (SLC), som utvecklats de senaste 15-20 åren tack vare ett gediget och långsiktigt arbete hos Falköpings kommun, nyckelaktörer i industrin, god samverkan med Banverket/Trafikverket och en god portion prestigelöshet.

Avgörande för klimatfrågan
Transportsektorn är avgörande för att lösa problemet med klimatförändringarna orsakade av fossila utsläpp. Mer transporter behöver gå på räls, där elektrifiering är möjlig och där elproduktionen kan vara fri från fossila utsläpp. Och infrastrukturfrågor är långsiktiga. De lösningar vi ska ha om 10 år måste redan vara planerade.

Kloka personer planerar
Ansvarig på kommunen har varit Leif Bigsten, som också var en av föredragshållarna tillsammans med professor Rickard Bergqvist från Handelshögskolan i Göteborg. På ett förutseende och metodiskt sätt har Falköping lyckats etablera en viktig delkomponent i det regionala logistiska systemet, en terminal för gods som fungerar som ett viktigt nav i Skaraborg. Inte nog med att man kan hantera hela godstågslängder på 650 meter och containers, trailers och virkeslaster, man tänker även helhet och säkerställer att lastbilstrafiken ska få rimliga förutsättningar till angöring och anslutning till de större trafiklederna utan köbildning och andra hinder.

Helhetstänk viktigt
Det blir för detaljerat att här gå in på alla detaljer i uppbyggnaden av SLC, mer information finns på en länk nedan. Den fråga som blev lite hängande i rummet var hur den framtida regionala logistiken egentligen ska se ut. Göteborgs Hamn skulle behöva fler lokala noder i regionen för att effektivt styra transportvolymerna mot mer tåg och mindre lastbil. Det är inte rimligt att lasta fartygscontainrar direkt på lastbil inne i centrala Göteborg, eftersom antalet lastbilar då blir otroligt stort. De stora containerfartyg man talar om ska angöra Scandiahamnen kan ta upp till 18000 containrar. Hur lång blir långtradarkön när alla dessa ska ut på E6:an eller E20?

Regionala noder
Det behövs ett helhetsgrepp kring den regional framtida logistiken, både för persontrafik – det räcker att snegla på den skånska Pågatågen för att bli avundsjuk – och för gods. Rimligen bör Göteborgs hamn serva större delen av södra Sverige och Norge både för export och import. Och då skulle en fungerande järnväg till Oslo-området vara intressant, liksom till Fyrbodalsområdet och till Sjuhärad, kanske vidare till Jönköping. Någon borde säkerställa att vi inte suboptimerar lösningarna och bygger fast oss i terminaler på Hisingen, som snart kan korka igen hela Göteborg om alltför mycket gods flyttas till lastbil från de fraktfartyg som ska angöra Göteborg.

Frågan är om Göteborgs Stad, som intressent och ägare i Göteborgs Hamn, prioriterar rätt när man placerar en ny terminal vid Arendal på Hisingen. Borde inte Skaraborg Logistic Center inspirerat beslutsfattarna till ett mer regionalt tänk?

Länktips:
Nyhet om ny terminal
http://www.skaraborglogisticcenter.se/

 

Det räcker inte med en kurs i etik

Lennart Levi och Bo Rothstein skriver den 1 november i DN om behovet av etikutbildning på universitetsnivå. Det är inte brist på intelligens och vetenskaplig utbildning som är problemet, resonerar professorerna, utan att beslutsfattare och makthavare tycks sakna en fungerande etisk kompass. Panama-skandalen, exemplen från Fifa och Karolinska Institutet liksom avslöjanden vid Skatteverket och Riksrevisionen är de exempel man nämner. Deras slutkläm blir att det nu är viktigt att etiksäkra alla utbildningar på universitets- och högskolenivå.

Kompensation
Naturligtvis är det skadligt för tilltron till ett fungerande samhälle att makthavare och beslutsfattare på orättfärdiga sätt skaffar sig personliga fördelar. Det blir allt tydligare att 1900-talets ensidiga fokusering på ekonomisk utveckling på bekostnad av många andra värden har lett samhället fel. Ropen på starka ledare eller ledare som utmanar det system som så här långt har gynnar fåtalet blir allt tydligare. I USA ifrågasätter Trump till och med legitimiteten i valsystemet och eldar sin anhängare att förhindra ett ”riggat” val. I Storbritannien vann Brexit-linjen som en konsekvens av bristande tilltro till EU-systemet.

Vi medskapar framtiden
Avvägningarna mellan nyttan för individen, för företaget/verksamheten, för samhället i stort, för miljön och för framtiden är en ständigt återkommande uppgift. Dessa avvägningar gör vi alla hela tiden. Den som står inför valet att göra något som gynnar en själv, sin arbetsgivare eller samhället i stort frestas naturligtvis att göra val som ger egen vinning. När vi konsumerar varor godkänner vi hur varan har producerats. När vi slänger något i ”soporna” förväntar vi oss att slippa hantera det vi själva på medskapat. Om vi tjänar pengar på att andra människor exploateras är vårt beteende förkastligt.

Ny värld
Det är inte bara samhällets toppar som behöver en etikutbildning. Det är viktigt att vi alla övar oss i kloka avvägningar mellan de olika nyttorna. 10 poäng på högskolan kanske blir en formaliserad obligatorisk kurs i framtiden om Levi och Rothstein får som de vill. Men det avgörande är att vi alla plockar upp tråden från den borttappade, medmänskliga och solidariska tradition som under generationer paketerades i religionen namn och som vi numera själva i en mer sekulär, komplicerad värld behöver göra till vår egna inre kompass.

Det räcker inte med en kurs för några få. Det behövs ett ansvarstagande från oss alla.

Länktips http://www.dn.se/debatt/gor-etik-obligatoriskt-i-all-hogre-utbildning/

Den vita fläcken

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

 

Klimatet, rollfördelning och demokrati

Klimatfrågan är på agendan. På någon nivå lyckades världens politiska ledare enas om ett gemensamt ställningstagande i Paris i december 2015. Ett misslyckande hade varit svårt för flera av politikerna att hantera. Samtidigt pågår initiativ på andra nivåer. I Västra Götaland har Länsstyrelsen och Regionen skickat ut en remiss till 49 kommuner och en rad andra organisationer under rubriken ”Strategiska vägval för ett gott liv i en fossiloberoende region 2030″. På kommunal nivå sätts ambitiösa mål. Även företag och fristående organisationer arbetar fram bra beslutsunderlag. Frågan är var initiativen ska tas och på vilken nivå samordningen ska ske.

Vi har inte råd att chansa
Klimatfrågan har varit känd i decennier. För 10 år sedan fick Al Gore starkt genomslag samtidigt som Sternrapporten visade att vi vinner rent ekonomiskt på att hantera klimatfrågan innan effekterna slår igenom. Sedan dess har steg för steg medvetenheten ökat om frågans allvar. Temperaturen på jorden har fortsatt att stiga, nya väderfenomen visat sig och varningssignalerna har blivit allt tydligare. Klimatskeptiker och dito förnekare finns naturligtvis kvar. Men de flesta inser att frågan är tillräckligt allvarlig för att motivera kraftfulla åtgärder nu. Det duger inte att chansa och tro att alla indikatorer på en påbörjad klimatförändring råkar vara tillfälligheter som inte beror på mänsklig påverkan.

Fru Merkel är modig och norrmännen inser vad som måste göras
Det som återstår att reda ut är hur olika åtgärder ska beslutas, finansieras och synkroniseras på rätt nivå. I Tyskland finns förslaget att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar från år 2030. I landet där VW, BMW, Porsche och Daimler sysselsätter tusentals bilarbetare och där fri fart på Autobahn fortfarande ses som en mänsklig rättighet. I Norge växer elbilsanvändandet och Oslo förbereder för att förbjuda biltrafik i centrum. Den välmående kranskommunen Baerum utanför Oslo, med en majoritet Höyre-väljare har presenterat en rapport, där man inser att bilen inte längre kan vara det självklara transportmedlet. Exempelvis vill man förbjuda biltrafik 500 meter från alla skolor. En enkel, symbolisk och tydlig signal om att bilen inte ska användas i onödan.

Ifrågasättande formulering
Öckerö kommun har idag 18 oktober ett sammanträde i kommunstyrelsen där man ska ta ställning till ett remissförslag på den skrift jag nämnde ovan, ”…fossilfrihet 2030″. Intressant nog väcker Öckerö en diskussion om regionens förslag ska ses som remiss för yttrande eller som bindande åtaganden. Så här skriver man i förslaget till remissvar: ”Det är oklart om dokumentet är en bindande överenskommelse med åtaganden för gemensamma satsningar, en strategi eller bara en verktygslåda från vilken kommun själv kan välja satsningar vid önskan. Dokumentets syfte och funktion blir ännu mer oklara, när det i remissvaret efterfrågas ett ställningstagande om kommunens roll i det framtida arbetet med dokumentet och vilka satsningar kommunen kan bidra med. En remiss efterlyser i vanliga fall ett ställningstagande till dokumentets innehåll och inte något som kan tolkas som åtaganden från den svarande parten.” 

Stå upp för demokratisk förankring och legitimitet
Det är bråttom, kan vi tycka. Strunt samma vem som beslutar vad. Bara ni gör något! Samtidigt finns det just nu ett globalt underskott i förtroende för demokratiska principer och mekanismer. Folk vill känna att de har möjlighet att påverka. Kommunen är den naturliga demokratiska centralpunkten. I en kommun blir politiken konkret och begriplig. Behovet av att snabbt komma till skott med åtgärder på klimatområdet får inte slå undan benen för den demokratiska legitimiteten.

Gör en översyn av USA:s konstitution

Demokratin i USA kan ifrågasättas på flera sätt. Att vara fattig och ha ”fel” bakgrund innebär fortfarande en stor nackdel på individnivå. Fördelningen av inkomster och välfärdsökning sker på ett orättfärdigt sätt, osv. Men det Donald Trump visar genom att bli nominerad och genom det stöd han får är att demokratin är mycket sårbar och att mycket snabbt kan förändras.

Gör en översyn av konstitutionen
Konstitutionen är närmast helig i USA. Den får inte ifrågasättas. Ändå är det precis det som nu måste ske. För att inte demokratin ska rösta bort sig själv måste en översyn göras, där representativitet, maktfördelning och olika kontrollmekanismer står i centrum. Varför ska en president ha så mycket exekutiv makt? På samma sätt som det finns en bolagsstyrelse över en VD, bör det formella statschefsrollen troligen separeras från den exekutiva rollen. Så att procedurfrågor och konstitutionella frågor handläggs av en annan grupp folkvalda än de som har att hantera budgetfrågor, internationella avtal och lagstiftningsförslag.

Militär överbefälhavare – utan erfarenhet från det militära?
Rollen som överbefälhavare för de väpnade styrkorna ligger i´dag hos den valde presidenten. Om Trump eller någon Trump-liknande person skulle få makten över hälften av världens kärnvapen skulle världen genast bli mer osäker. Tanken svindlar vad en irrationell ledare skulle kunna åstadkomma. Korpral Hitler var lite för snabb. Tänk vad han hade kunnat åstadkomma tio år senare.

Stark ledare innebär försvagat folkstyre
Tron på den ”starke ledaren” attraherar i tider av förändring. Minns hur den franska revolutionen snabbt följdes av en enväldig kejsar Napoleon, som inte drog sig för att utnyttja det maktvakuum revolutionen skapat i och med att monarkin försvann. Och precis som andra envåldshärskare drog Napoleon själv ut i strid. När Rysslands Putin, Franskrikes LePen och brittiska UKIPs Nigel Farage säger sig ha enkla lösningar på komplexa problem hänger deras förslag ofta samman med att respekten för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter får stå tillbaka. Om Donald Trump får chansen att utöva makt i USA påverkar det hela världen och hela det samhällssystem som stegvis har formats under de senaste århundradena.

Politik på medias villkor
En delförklaring till hur det republikanska partiet kunde acceptera en kandidat som Trump hänger samman med hur den mediala bilden av politiken har blivit viktigare än politiken själv. Det är inte sakfrågorna som får Trumps anhängare att jubla – det är hans argumentationsteknik och hans framtoning. Bilden av en beslutsam och kraftfull ledare blir viktigare än vad han de facto vill åstadkomma. Hans oerfarenhet av det politiska fältet blir t.o.m. en tillgång när han svingar anklagelser mot etablissemanget, som han inte känner sig som en del av. Han kan låtsas stå på den enskilda medborgarens sida mot ”maktapparaten” och Washington”. Att han själv genom sin ekonomiska ställning tillhör en annan del av den privilegierade klassen blir en märklig motsägelse, som aldrig lyfts fram. Hans kändisskap från den mediala dokusåpavärlden gör honom på ett sätt oantastlig. Han kommer undan med att påstå vad som helst eftersom han är den han är.

Även i Sverige
Att politiken bedrivs på medias villkor är ett hot mot demokratin vi måste ta tag i även i Sverige. Tydligast märks det när Public Service-TV ordnar partiledardebatt. Istället för att låta de åtta partierna själva välja varsitt sakområde styr programledarna en stor del av programtiden till att handla om det ämne de själva tycker är mest intressant: regeringsfrågan. Som om sakfrågorna inte spelar någon verklig roll, utan bara vem som till slut väljs som statsminister. Demokratin reducerad till en slags Idol-omröstning. Det duger inte, det utvecklar inte delaktighet och förståelse för samhällets utmaningar och det blir direkt kontraproduktivt när det handlar om att skapa förståelse för de olika värderingar som partierna har som grund för sina förslag.

Media styr politiken och samtidigt har media försvagats
Vi ser samtidigt har medias makt försvagats, vilket kan verka paradoxalt. Internet möjliggör snabb spridning av lögner och halvsanningar på ett sätt som urholkar tilltron till samhället. Genomslaget för olika röster förskjuts. Hur vi ska hitta sätt att komma till rätta med denna utveckling är svårare. Men ett levande samtal måste bygga på respekt och tron på grundläggande principer som den om alla människors lika värde. Och en återställd balans där vetenskap och kritiskt tänkande ryms i varandras symbiotiska förhållande.