En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/



En kupp 2020?

Den advokat som under tio år arbetat för trump har offentligt kallat den nuvarande presidenten en bedragare och en lögnare. Han gjorde detta nyligen i en hearing inför en kongresskommitté som heter House Oversight and Government Reform Committee. Michael Cohen om någon borde ju veta. Men det riktigt intressanta i hans vittnesmål är att han hävdar att om trump förlorar presidentvalet 2020 kommer denne inte simpelt stiga åt sidan och lämna över till nästa president. ”There will not be a peaceful transition of power”, sa Cohen.

Cohen vinner på att vara i medias centrum
Det är naturligtvis så att Cohen har allt att vinna på att det mediala intresset är maximalt på det han har att säga. Det är på så sätt han kan skapa värde i det han har att säga, värde som kan hjälpa honom att komma undan med ett lägre straff, men också ett marknadsmässigt värde när det handlar om bokrättigheter etc. Allt ju pengar i USA, som bekant.

Vi är sammanflätade
Men ändå – det är ytterligare en signal om att skojaren och antidemokraten i Vita Huset inte är en vanlig president. Han har en farlig agenda, som kan komma att utnyttjas av honom själv eller av likasinnade, som ser en chans att låta USA ta ytterligare steg i riktningen mot ett styre som sviker de ideal västvärldens demokratier håller högt. Med så mycket vapen i omlopp i hela landet är det lätt att mycket farliga situationer uppstår. Det kunde kanske kvitta om det inte var så att så mycket av det samhälle vi känner är intimt sammanflätat med olika företag, organisationer och fenomen som har sitt säte i USA. Banker, kreditinstitut, information, massförstörelsevapen, militär operativ förmåga, satelliter, kommunikation och många av vardagens trivialiteter hänger samman med att något centralt fungerar i USA. Därför är det i Europas intresse att USA fortsätter att fungera. Det kaos som uppstår i kölvattnet på en statskupp i USA kan vi bara ana oss till.

Plus klimatpåverkan, plus klimateffekter, plus ojämlikhet
Kopplar vi denna oönskade utveckling till landets oförmåga att hantera sina interna ekonomiska klyftor, sin klimatpåverkan och de effekter klimatförändringarna kommer att ha på basfunktioner i landet blir bilden ännu dystrare. De motsättningar som olika händelser kommer att leda till bär också med sig risken för ökat våld i samhället.

På vilken nivå ska det nya formas?
Svårigheten i allt detta ligger i att förstå på vilken nivå motståndet ska etableras. Är det små självförsörjande bysamhällen som kommer att kunna klara sig när den storskaliga ekonomin kört sig själv i botten? Eller kan vi fortfarande forma en fungerande struktur inom ramen för stora delar av det befintliga samhället?

Länktips: the real news program

Det börjar bli dags för vätgas

Under några år under 00-talet hade jag förmånen att få följa framväxten av vätgas som energibärare genom ett styrelseengagemang i Vätgas Sverige. På den tiden var det få som tog vätgasen på allvar, fokus låg istället på att få fram eldrivna fordon med laddningsbara batterier. Då och då läser jag nyheter om vätgasbranschen och idag var en sådan dag.

Några bra förslag
Det är alltid roligt att få ta del av genomtänkta förslag. Projektet Blue Move har tagit fram en checklista i 10 punkter, som på ett tydligt sätt visar hur elfordon med vätgas som energibärare kan spela en större roll i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. I korthet går några av deras viktigare punkter ut på att
a – Börja med kluster för att senare knyta ihop dem i korridorer
b – Tänk regional nytta och taxi snarare än korta avstånd och privat ägande
c – Etablera där elnätet är svagt eller olönsamt att bygga ut
d – Tänk Gotland och byggarbetsplatser istället för korta resor i staden
e – Se vätgaslagring som export av överskottsel från sol och vind

Se möjligheterna
De prioriteringar och förslag som Blue Move kommer med känns mycket rimliga. Vätgas kräver infrastruktur och någon måste stå för dessa investeringar. Lönsamheten blir på så sätt viktig att hålla ett öga på och då blir det viktigt att ha flera fordon som regelbundet tankar vätgas på samma ställe. Räckvidden och glesbygdslösningar i områden utan järnväg torde vara viktiga argument för vätgasförsedda fordon. Det befintliga järnvägsnätet kommer att suga många miljarder i upprustning. Ny järnväg kommer troligen bara i fråga mellan storstäderna. Att skapa förutsättningar för gods- och persontransporter i andra delar av landet kan på så sätt vara viktigt med hjälp av vätgasdrivna fordon, gärna i kombinationssystem, där fordonen både tar gods och människor.

Satsa på Oslo <> Göteborg
En annan intressant möjlighet är att knyta ihop Oslo och Göteborg med en ny slags fordon, detta eftersom det lär dröja innan vi ser en ny järnväg som kan ersätta den otidsenliga enkelspåriga Dalslandsbanan över gränsen. Särskilt som Oslo har börjat bygga ut vätgasinfrastrukturen och erfarenheter finns i Mariestad från samma sak. Satsar vi i denna riktning kan många fler öka bekvämt och snabbt mellan Oslo och Göteborg och få något på plats inom 10 år, som blir en pusselbit i det fossilfria transportsystemet.

Länktips om Blue Move: här

Ta vara på varje mänsklig resurs

Image

Vars och ens roll i helheten blev ett tema för en dynamisk diskussion i en mindre grupp idag. Jag läser idag att 67% av arbetarna i USA är missnöjda med sina arbeten i någon form och 1,4 miljoner svenskar – var tredje arbetande svensk – har någon form av arbetsrelaterade hälsoproblem enligt en kartläggning från Arbetsmiljöverket (se ETC 25 februari). Jag hade dessa uppgifter med mig i bakhuvudet när jag hamnade i en diskussion på The ( ) Space i Göteborg om hur vi kan ta till vara unika kompetenser och erfarenheter på ett mer konstruktivt sätt.

Slöseri med mänskliga resurser
Det är naturligtvis helt bakvänt att människor inte kan göra sitt bästa på jobbet, vantrivs, skadas, sover dåligt, kanske mobbas eller bara hamnar vid sidan av gruppen. Något är fel i arbetslivet om en tredjedel upplever ohälsa relaterad till sitt arbete. Var tredje person skulle kunna göra en betydligt bättre insats och samtidigt växa in i nya uppgifter, till nytta för individen själv, för företaget och för samhället. Ett sådant slöseri är orimligt och orättvist.

Alla ska kunna få en meningsfull plats i helheten
Det yttersta exemplet är naturligtvis de människor som hamnat i total misär, kanske tigger, kanske är hemlösa och som inte själva orkar vända utvecklingen. Eller de som tror att en kriminell väg är den enda vägen till framgång. När vi som samhälle misslyckas att ta till vara varje människas potential kan betyget bara bli icke godkänt.

Gretas svaghet blev hennes styrka
Greta Thunberg är ett lysande exempel på hur en avvikelse, i hennes fall något som har varit eller har liknat autism, kan ge precis den styrka och den kristallklara självklarhet som hon lyckas använda när hon nu leder en ung generations klimatprotester. Just hennes personlighet, några skulle säkert säga ensidighet, har blivit hennes starkaste och tydligaste kännetecken i en värld full av motsägelsefulla budskap och låtsasfakta.

Att hitta sin grej
På liknande sätt finns det rimligen en plats för andra personer att hitta ”sin grej” i samhället, där deras specifika kunskaper, egenskaper och förmågor får plats, kan utvecklas och göra nytta för både individ, verksamhet och samhälle. Det som återstår är att rigga ett sammanhang där detta kan ske.

I bästa fall kan jag återkomma kring detta tema lite längre fram.
Diskussionen idag på The ( ) Space var i alla fall inspirerande.

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.

Se samekulturen som en förebild!

Att ta vara på det vi har är bland det viktigaste vi kan göra när det gäller att komma ur den era av nykonsumtion vi fastnat i. En sådan förebild är att ta vara på en av de mest intressanta kulturer som finns i vårt land, och som bevisligen genom sin blotta existens står för starka hållbarhetsargument. Samerna har visat genom tusentals år att människan kan leva på jorden på ett sätt som uppvärderar nyttjande och tonar ner ägandet. Samernas kultur visar oss vägar till ett annat respektfullt och långsiktigt förhållningssätt till Moder Jord.

Den 6 februari – även på Stora Teatern
Den 6 februari är det samernas nationaldag. Inför detta firande passade jag på att lyssna på två föredrag och en föreställning på Stadsmuseet i Göteborg. Starkast intryck gjorde Elin Teilus jojkföreställning med flera sånger som berörde på många plan.

Elin Teilus på Stadsmuseet i Göteborg 2 februari 2019

Jag köpte hennes nya skiva och kan bara rekommendera den å det varmaste. Hennes musik kombinerar ett uttryck på det mycket personliga planet med en känsla för det eviga och det närmast heliga med vår jord, som vi behöver återupptäcka och hitta tillbaka till. Mer genuint än så är det svårt att tänka sig att uttrycka människans förhållande till tillvaron. Den 6 februari uppträder 6-7 musiker på Stora Teatern i Göteborg. (Tillägg efter den 6 feb: Med orkester och flera stämmor blir upplevelsen ännu större. Starkt, personligt och innerligt framförande).

Elin Teilus 6 feb på Storan i Göteborg

De tio samiska språken
Under föredragen lärde jag mig en del om de tio samiska språk, som delvis påminner om varandra som svenska och danska (nordsamiska och lulesamiska t.ex.) men i övrigt är väldigt olika. Ett av de tio språken dog ut för något decennium sedan när den siste som talade språket på Kolahalvön dog. Pitesamiska talas av ett tjugotal personer och lär väl snart gå samma väg. Cirka 70% av samerna i Sverige talar nordsamiska och kanske 15% lulesamiska. Sydsamiska talas av något tusental individer. Jag lärde mig också att de samiska språken utvecklats ur samma språkstam som finska och estniska. Det finns även ord på samiska som saknar en träffande översättning på svenska. Det är en varningssignal att ta till sig. Om ett begrepp saknas på svenska finns det en uppenbar risk att svenska myndigheter och lagstiftare missar viktiga aspekter av den samiska kulturen. Det rimliga vore att vi tog upp dessa samiska ord som låneord, ungefär som vi ständigt plockat upp företeelser från franskan, tyskan och engelskan och gjort svenska ord av dem.

Lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet
Men det allra viktigaste är kanske ändå att vi får en svensk lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet. Idag finns helt olika och osynkroniserade lagtexter om Sametinget, om renskötsel och om hur hemspråksundervisning ska organiseras. Ingen har tagit ett helhetsgrepp på vad som är rimligt för att beskriva på vilket sätt vi skyddar den unika samiska kulturen på ett rimligt sätt i majoritetssamhället.

Helhetsgrepp
Det borde tillsättas en kommission bestående av olika representanter från både det svenska och det samiska samhället för att grundligt reda ut hur vi bäst formar lagar och regler för samerna och för den samiska kulturen i sina olika yttringar. Inte för att assimilera dem in i det svenska utan för att stärka den särart och de värden med ursprungsbefolkningens sätt att leva och förhålla sig till naturen, till varandra och till omgivningen som inte får gå förlorade.

Se till minoritetens behov
Att vara same är exempelvis inte alltid liktydigt med att vara renskötare eller att ingå i en sameby. Det är rimligt att var och en själv får avgöra sin kulturella hemvist, inte myndigheternas behov av kontroll och struktur. Det är också mycket rimligt att hela beskattningsfrågan, frågan om markanvändning och om samhällets skyddsnät utreds ur ett respektfullt och neutralt perspektiv. Det är rimligt att ta ett nytt grepp som utgår från minoritetens behov. I Norge är t.ex. det nordsamiska språket likställt med norska.

Vi har mycket att lära
Värdet med den samiska kulturen är dels egenvärdet naturligtvis, men också att vi som lever i majoritetskulturen behöver lära oss av ursprungsfolken hur man kan se på människans nyttjande i motsats till överutnyttjande av vad jorden ger oss. Och hur vi kan lära oss att bli bättre på att uppskatta det som kan synas självklart. Innan det är för sent.

Länktips till Elins hemsida: http://www.elinteilus.se

Kolla även http://www.samer.se

Återbruk behöver testas i olika skala

Återbruk är på frammarsch. Fler och fler inser behovet av och nyttan med att vi använder produkter under längre tid. Resurs- och energianvändning har kommit mer i fokus och insikten växer om att vår ”civiliserade” livsstil skadar ekosystemen och att själva förutsättningen för en natur i balans hotas. Vi sågar näst intill bokstavligen av den gren vi sitter på när vi rubbar fundamenten för allt liv på jorden. Det är inte bara klimatet vi påverkar, det handlar om plasterna i haven, om gifterna i jordbruket som tycks ta kål på insekter och fåglar och om mycket mer. Fabricerade produkter måste så långt det är möjligt kunna ingå i det naturliga kretsloppet. Och övriga produkter måste vi aktivt ta hand om på ett klokt sätt. Annars blir planeten en soptipp.

Det är för svårt idag
Vi kan försöka bygga storskaliga system som återför produkter och material till produktionsflödet. Stora mängder papper, glas, metall osv går också i retur via våra returflödessystem som bygger på källsortering. Bekymret är att det inte räcker på långa vägar. Vissa förpackningar, batterier etc är självklart bra att samla in, men vi konsumerar så mycket mer. Per person genererar vi i Sverige ungefär 500 kg avfall per år. En del av detta bränns och ger fjärrvärme, men cirka 20 procent av det som slängs idag har ett värde som skulle kunna tas till vara om bara systemen för en cirkulär ekonomi fanns på plats. Det är för svårt idag att bli av med produkter som man inte anser sig ha behov av. (Bilden ovan föreställer ett förslag på hur Waste Management kan utvecklas).

Ansvaret för att sluta kretsloppet är otydligt, och det är omständigt att lämna ifrån sig produkter med ett restvärde. Vi behöver testa upplägg även i mindre skala för att identifiera framkomliga vägar och för att se vilka de trånga sektorerna är.

Orust går före
Själv har jag de senaste åren ägnat en hel del tid åt återbruk. Dels i projektet ”Circle Island”, som först genomfördes som en förstudie på Ringön i Göteborg och därefter som ett pilotprojekt med några av Ringöns företag, där vi kombinerade social och cirkulär ekonomi på ett innovativt sätt. (Intresserade kan mejla mig och få del av mer info). Sedan 2018 pågår också ett förstudie på Orust genom Orust Kretsloppsakademi i syfte att få igång återbruk på Orust i någon form. I skrivande stund ser detta mycket lovande ut. Det finns förutsättningar att få igång återbruk inom ett par tre produktkategorier till att börja med och ambitionen är att få igång pilotverksamhet under 2019.

Ekonomin avgörande
Det finns många utmaningar kopplade till detta arbete eftersom ansvarsfrågor, lagstiftning och värdeförvaltning (i brist på bättre begrepp) inte är klarlagda i tillräcklig utsträckning. Nya samverkansformer mellan företag, kommuner, organisationer, civilsamhälle och privatpersoner kommer att behöva utvecklas. Och lösningarna kommer eventuellt bli lite olika på skilda håll i landet beroende på lokala förutsättningar, transportavstånd etc. Avgörande är att det går att bygga en ekonomi kring återbruk, så att arbetet för att återföra produkter in i nya livscykler kan avlönas.Jag återkommer senare i år kring detta tema.

Några tidigare texter (ur de 650 bloggtexterna) om återbruk och cirkulär ekonomi:

 http://christerowe.se/2018/12/nr646-re-challange-ideer-for-goteborg/

http://christerowe.se/2016/12/nr531-retuna-aterbruksgalleria-ett-lovande-exempel/

http://christerowe.se/2015/08/nr450-retuna-satsar-pa-att-cykla-upp/

http://christerowe.se/2019/01/nr650-i-vantan-pa-modiga-politiker/

http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Vad får jag från miljardärerna?

Kan hållbar utveckling uppnås inom ramen för det ekonomiska system vi har för närvarande? Många ekonomer brukar hävda att fortsatt tillväxt, oftast i form av ökad BNP, är det viktigaste för att skapa de resurser som behövs för att komma till rätta med dagens stora miljöproblem, klimatkrisen, social oro, fattigdom och alla de 17 Agenda 2030-målen som FN har satt upp. På ett sätt menar man således att mer av den medicin som bidragit till problemen i samhället är nödvändigt för att komma till rätta med just dessa problem. Andra hävdar att det som behövs nu är en ”frånväxt”, en omvänd tillväxt, där vi bromsar in överutnyttjandet och exploateringen av alla resurser (inklusive människor). Vem har rätt?

Fördelar och nackdelar
Frågan kom för en stund upp på nyhetsmedias bord häromdagen när tidigare EU-parlamentarikern och MP-politikern Carl Schlyter meddelade att han lämnar sitt parti. Ett av argumenten var att han inte tror på den politik som MP i regeringssamarbetet med S nu tänker föra. En politik med tillväxtskapande kännetecken, där vägen framåt innebär en tydlig fortsättning på den politik och den marknadsinriktning, som har dels har gett mer välstånd, men som också har bidragit till dagens miljöproblem.

Rätt väg framåt?
Kärnfrågan blir på så sätt tydlig. Når vi ett hållbart samhälle genom att generera mer tillväxt inom ramen för nuvarande system, eller krävs en ekonomi som är baserad på andra idéer? Under vilka förutsättningar är det dags att införa ett annat ekonomiskt system? Eller omvänt – hur ser prognosen ut för att med bibehållande av dagens ekonomiska system ha kommit till rätta med de 17 SDG-målen?

Ekonomisk jämlikhet är bra även för de rikaste
Den som har spelat Monopol vet hur det slutar. Till slut har en vunnit och alla andra förlorat. En äger hus eller hotell på de dyra tomterna och cashar hem. Tärningen fördröjer bara förloppet. Logiken ligger fast i spelreglerna. Till slut har en vunnit. Men samhället i stort mår inte bra av stora ojämlikheter. En miljardär kan bara hyra en svit på ett hotell och äta en frukost. Tusen miljonärer tusen gånger så många. Och en miljon människor med tusen kronor på fickan kan göra en miljon olika val. Ökad ekonomisk jämlikhet är bra för alla, även för de allra rikaste, som ju vill att alla samhällsfunktioner fungerar. Och det gör dessa bara om så många som möjligt har arbete och bidrar till det gemensamma genom att betala skatt.

Solidaritet och rättvisa
Dagens ekonomiska system tycks snabbt öka inkomstklyftorna i samhället. Detta gynnar i längden ingen. Inte ens de allra rikaste vinner på att fattigdomen sprider sig. Det stämmer nog ganska väl det Carl Schlyter tycks ha menat när han lämnade MP: att bara trygga människor känner glädje i att dela med sig och ta de steg som krävs för att vi tillsammans ska bära den ansträngning det innebär att vända utvecklingen på t.ex. miljö- och klimatområdet. När en uppoffring känns rättvis och bärs av alla blir den också legitim.
För att travestera Leif Östling: ”Vad f-n får jag från miljardärerna?”

Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.