Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

Konsumtionsrapporten och några tankar

Så här års, i början av januari, presenteras Konsumtionsrapporten på ett seminarium på Handels i Göteborg. I år naturligtvis på webben. John Magnus Roos summerade årets rapport och hade flera intressanta fakta att presentera. 2020 präglades ju av pandemin och hur konsumtionen skulle förändras av konsumenternas nya beteenden var vi alla nyfikna på.

Vi har länge ökat vår konsumtion
I fasta priser har hushållens konsumtion ökat på 20 år från 1400 miljarder till cirka 2200 miljarder kronor. Vi har ökat befolkningen, men även bortsett från det har konsumtionen per capita ökat i en stadig uppåtgående kurva. Inte ens under ”finanskrisen” 2008-2009 minskade konsumtionen. Som väntat har konsumtionen under 2020, jämfört med 2019, minskat rejält inom flera sektorer: konsumtion i utlandet, restauranger och hotell, kläder och skor samt transporter är de fyra kategorier som har tappat mest i intäkter. Totalt har konsumtionen minskat cirka 5%, baserat på siffror för de första tre kvartalen.

I mars 2020 hände flera saker
I mars 2020 ökade försäljningen av dagligvaror markant, för att nästan lika markant sjunka igen i april. Det tycks som om vissa hushåll hamstrade i mars, när pandemin började få konsekvenser i samhället. I kategorin kläder och skor syns en 30%-ig minskning i mars och april, med en viss återhämtning månaderna därefter. Bakom försäljningstappet ligger naturligtvis även sortimentsförskjutningar. Högklackade skor tappade troligen i volym, medan joggingskor ökade. Studentklänningar blev svåra att sälja, medan vardagskläderna troligen ökade något. Särskilt skor är svåra att köpa utan att prova ut dem.

Köpcentra lockar inte
Hur ofta vi gör saker har också studerats. Sedan 2017 har vi statistiskt sett dubblerat vår handel av livsmedel på nätet. Men mer överraskande är att vi sedan 2018 har mer än halverat våra besök i köpcentra från cirka 17 gånger per år till cirka 8 gånger per år. Och den trenden fanns f.ö. redan 2019. Vi lockas inte längre av köpcentra på samma sätt som förr. Min gissning är att det hänger ihop med att alla köpcentra är till förväxling lika. Det som förr kunde kännas fräscht och nytt känns idag slentrianmässigt och som något som görs för att det är mer nödvändigt än lockande. Attraktionskraften i att kunna hitta det man letar efter under ett tak räcker inte längre för att dra folk.

En Greta-effekt?
En siffra är lite hoppfull. Under flera år har man mätt intresset för miljöfrågor hos konsumenterna. På en fyrgradig skala från 1 till 4 har snittet aldrig legat över 3. År 2020 har en synlig förändring ägt rum. Genomsnittligt bedömer konsumenterna sitt miljöintresse nu högre än någonsin förr. (Se bild nedan).

Ur John Magnus Roos presentation 14 jan 2021

Mer nöjda män 2020 än 2019
Man har också frågat folk om de är nöjda med sitt liv. Intressant nog har andelen män, som markerade att inte var särskilt nöjda eller inte alls nöjda med livet, minskat från 9 procent till 7 procent när talen för 2019 och 2020 jämförs. Trots – eller tack vare ? – pandemin har har männen således fått en annan syn på livet. För kvinnorna är förändringen den motsatta: från 6,3 procent till 6,6 procent. Har hemmaarbetet krävt mer av kvinnors kompromissande, är min fördomsfulla tanke?

Viss hamstring
Hamstring redovisades som en separat studie. 22 procent av de tillfrågade hamstrade, oftast yngre storstadsbor med högre socioekonomisk ställning. Konserver, pasta och toapapper kom högst på listan. 2 av 3 hamstrade för att slippa besöka affärer lika ofta som vanligt, en av tre för att de trodde att produkterna riskerade att ta slut. Det tycks som om hamstringen enbart handlade om att tidigarelägga inköp, inte att köpa mer.

Modeindustrin hittade samarbetssätt
I en särskild studie hade Gabriella Wulff tittat på modeindustrin under 2020. Omsättningen minskade, men hade minskat även före pandemin. Hon kunde också redogöra för hur modeindustrin hitta nya sätt att samarbeta med sina leverantörer och återförsäljare för att säkra upp kvalitetsgranskningar och andra nödvändiga åtgärder som normalt hade inneburit resande till andra länder. Branschföretagen gjorde också gemensamma framställningar till regeringen.

Kan vi hoppas att ”Black Friday” upphör som fenomen?
Att locka folk till butik blev ju dessutom kraftigt ifrågasatt under 2020, när vi som medborgare förväntades undvika folksamlingar och spridning av viruset. Det var naturligt ett problem för många företag att locka kunder utan att locka dem på ett sätt som stred mot myndigheternas rekommendationer. Ur ett hållbarhetsperspektiv kan ju det också vara en bra påminnelse om att en hel del konsumtion egentligen är överkonsumtion eller oplanerade inköp.

Konsekvenser av fel planering – vi behöver tydligare förebilder
Finns det slutsatser ur detta material? En slutsats borde rimligen vara att det inte är en naturlag att alla kommuner ska bevilja bygglov för stora köpcentra och parkeringar utanför sina centrala delar. Det finns en flexibilitet i konsumtionsmönster hos medborgarna som planerare kan ta till vara. Allt är inte hugget i sten. Det finns kanske fortfarande fastighetsägare som tror att det finns stora vinster i att bygga köplador på strategiska platser. Men de måste först inse hur vi behöver minska resandet och bilberoendet. Och politiker borde av rättviseskäl underlätta för marginaliserade grupper i samhället att ta del av utbudet och att t.ex. få tillgång till gemensamma distributionssystem som påminner om kollektivtrafik, fast för varor. Vi behöver eliminera 80-90% av våra klimatbelastande transporter. Då duger det inte att fortsätta som om allt är som det borde vara. Vi behöver hitta nya, intelligenta, attraktiva och bra lösningar på våra behov. Och is i magen när etableringslobbyn pockar på mark för onödiga byggen.

Länktips: Konsumtionsrapporten i sin helhet https://hdl.handle.net/2077/67200

Varning för Fox

Det började direkt för fyra år sedan, i januari 2017, med storleken på folksamlingen när den då nye presidenten svors in. Vita Huset hävdade envist att det var fler åskådare än någonsin som närvarade vid ceremonin. Flygfoton visade motsatsen. Journalisterna krävde svar. De hade fortfarande en förväntan att den nye presidenten skulle börja bete sig ”normalt”. (De visste inte vad som komma skulle). Kommunikations-avdelningen i Vita Huset hade ett principiellt svar på journalisternas frågor, när det var uppenbart att administrationen inte höll sig till sanningen. Talespersonen Kellyanne Conway lanserade det nya begreppet ”alternativa fakta”.

Det finns inga alternativa fakta
Alternativa fakta är en omskrivning för lögn. En spade måste fortfarande få vara en spade. Det gynnar destruktiva krafter när någon glider på sanningen och låtsas som om flera parallella sanningar kan existera beroende på vad någon ”tycker”. Vetenskap kan inte ersättas med fördomar och lösa antaganden. Utvecklingen de senaste åren har visat allvaret i detta. Alla-till-alla-kommunikation minskar utrymmet för vetenskapen.

Det fanns tidiga tecken
Per Grankvist, som länge var ganska ensam att i företagskretsar introducera möjliga vägar till en hållbar utveckling, och som framgångsrikt varit föredragshållare, moderator och skribent formulerade redan för fyra år sedan mycket av det som behövde sägas då och som blivit ännu mer uppenbarat efter den 6 januari 2021. Länk till läsvärd text nederst på sidan.

Vem som säger något, snarare än vad som sägs, blir viktigt
George Monbiot är en annan person som från brittiskt perspektiv ofta bidragit med viktiga synpunkter och hållbarhetslösningar. I ett videoklipp på Facebook utvecklar han tankarna kring hur fakta har ersatts av känslor, vilken roll våra mediala kändisar och media själva har i detta och att vi måste vara vaksamma när det gäller vem som säger vad och vem som får genomslag för vad. Länk till klippet nederst på sidan.

Läsvärt om filterbubblor och hur vår världsbild präglas av algoritmer
I Per Grankvists text finns ett avsnitt som handlar om filterbubblor och om hur vårt informationsflöde styrs av algoritmer och kanske ännu mer så idag. I de flöden vi möter blir allt lika viktigt. Källkritiken får stå tillbaka för känslan av bekräftelse: ”äntligen någon som uttrycker det jag har tänkt…” Det är ingen tillfällighet att konspirationsteorierna frodas i vissa kretsar. Anarki och upplösning av ett civiliserat samhälle ligger inte långt borta.

En organiserad milis agerade tillsammans med känslostyrda konspirationsbejakare
Det tycks som om stormningen av Capitolium den 6 januari framför allt bestod av två kategorier motiverade personer: Hårdföra krigare med utbildning och en skarp agenda samverkade med personer med verklighetsfrämmande och desillusionerad världsbild.

De hade trumps stöd: ”Stand back and stand by” var hans budskap
Den ena kategorin låter teorin om ett nödvändigt krig styra känslorna medan den andra kategorin låter känslan av att ha blivit lurad styra agerandet. De välbeväpnade och förberedda milisgrupperna såg stormningen som en möjlighet att ta makthavare till fånga och i lynchmobbens namn utkräva rättvisa. De hade förberett sig med buntband för tillfångatagande av senatorer och en fullskalig galge för att hänga vicepresident Mike Pence (!).

De kände trumps stöd
Den andra kategorin tycks ha varit människor övertygade om ett antal pågående konspirationer som de på något sätt skulle avslöja eller motverka. Dessa kände att de hade presidentens stöd att stoppa stölden, det påstådda valfusket. Vad trump trodde att stormningen av Capitoleum skulle resultera i är ännu inte klarlagt. Att någon eller några medvetet höll tillbaka Nationalgardet är tydligt. Någon eller några ville att stormningen skulle lyckas.

Det är hela tiden pengar bakom allt
Det går inte att jämföra USA och Europa rakt av. Det finns en kvardröjande sydstatsromantik i det vita USA, där flaggan och symboliska monument fortfarande påminner om tiden då slavägande var naturligt. Hela det politiska etablissemangets beroende av donationer för att kunna bli valda är en annan skillnad. Under ett par månader har trump t.ex. lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner dollar till stöd för sin (troligen skuldsatta) kampanj genom att driva utsiktslösa domstolsmål och därigenom ge sken av att följarnas stöd hjälper honom att skapa rättvisa. Men det finns farliga likheter mellan trumpismens USA och högerkrafterna i Europa.

Checklista för antidemokrater
Den svenska extremhögern lär sig naturligtvis av de metoder trump har visat hur de kan fungera: det envisa ljugandet, de ständiga påhoppen på meningsmotståndare och på minoriteter, attackerna mot oberoende och neutrala media, oviljan att ta ansvar, det ständiga mantrat om ”strid” och ”kamp” för att hålla nättrollen och stödjare fortsatt aktiva, m.m. Men också detta att ”ta makten”, ett begrepp som inte hör hemma i en demokrati. Makten är inget mål i en demokrati, det är ett medel för att förverkliga det man lovat sina väljare att som företrädare för desamma försöka förverkliga.

Värst är Fox News och deras likar
Det värsta är ändå dessa ”låtsasmedia” som bara är spegelpropagandister. De har valt formen av mediabolag med nyhetsankare, opinionsbildare och vederhäftighet som kostym, men deras uppgift är enbart att lyhört återge det som deras följare vill höra och se. Med många klick, följare och stort genomslag blir dessa bolag attraktiva för annonsörer som vill nå en stor publik. Det är pengarna som styr. Allt är bara en kuliss. De låter indignerade, de spelar på känslorna, de talar upprört och gör allt för att hålla sina följare nöjda. De kontrasterar nästan aldrig ett påstående från en intervjuad person med en motfråga. De bara klappar hunden medhårs. För det är så vi passiviseras och låter oss bländas och bedras av skenet.

Länktips Per Grankvist: https://pergrankvist.se/texter/2017/01/25/falska-nyheter-och-alternativa-fakta

Bra inlägg av George Monbiot: https://www.facebook.com/watch/?v=459186695076407

Mer om Fox News och Rupert Murdoch här

Retorik för vår tid?

Språktidningen är ofta en inspirerande läsning. Senaste numret ( nr 1 / 2021) har en intressant artikel om retorik, skriven av docent Lars Melin. Men det jag inte riktigt kan orientera mig i är hur retoriken ska ses som verktyg idag. Hur passar retoriken in i dagens samhällsdebatt med informationsöverflöd, alla-till-alla-kommunikation och det växande motståndet mot vetenskap och beprövad erfarenhet?

Kort om artikeln
Melin redogör på ett tillgängligt sätt för skillnaderna mellan teoretisk och praktisk retorik. Talekonsten var länge avgörande för förmågan att övertyga andra människor om sakernas tillstånd och vad som borde göras. Melin visar också ett exempel på hur för mycket av retoriska knep lätt kan förminska övertygelsekraften i en text. Den som staplar stilistiska upprepningar, allitterationer, kontraster, överdrifter och metaforer på varandra riskerar att förlora i trovärdighet. Tre trender hos praktikerna lyfts fram: reklamen, mätbarheten och tillgängliga, populärvetenskapliga texter. I den sistnämnda genren anser Melin det viktigt att vara försiktig med att underhålla och att undvika att väcka känslor.

Alla-till-alla-kommunikation
Så är det kanske, tänker jag, när skribent och läsare rör sig inom samma begreppsvärld, normer och världsbild. Men idag spelar tyckande och känslor en större roll i opinionsbildningen. Både till form och till innehåll har spelplanen förändrats. Framväxten av Twitter, Facebook och Instagram har totalt revolutionerat vem som är avsändare respektive mottagare. Om massmedia förr handlade om att en avsändare nådde ”massorna” (radio, TV, tidningar …) kan idag alla vara avsändare och nå alla som har intresse av en viss fråga. Det traditionella regelverket kring ”ansvarig utgivare” och all praxis kring hur källor granskas, anges och skyddas har också förlorat i betydelse och relevans.

Vitsen med ironi
Ett tydligt exempel på hur det nya landskapet med sociala medier påverkat debatten är bruket av ironi. Ett ironiskt påstående går idag inte att använda på sociala medier utan att tillfoga ett ”obs ironi”. Och då går hela greppet förlorat. Det är exakt som med en göteborgsvits. Måste den förklaras är ju hela vitsen borta…

Fake media
I USA har under fyra år suttit president som tagit lögnen som verktyg för att påverka opinionen och för att underminera tilltron till traditionella, granskande medier. Dels för att kunna avfärda all kritik som ”fake news”, dels för att det passar en auktoritär ledarstil att medborgarnas tillit till myndigheter och samhällsbärande institutioner minskar. Till sin hjälp har han haft PR-bolag, förklädda i medial kostym som Fox News, som följsamt och okritiskt gett sin publik det de velat ha. Upplägget har gett Fox goda tittarsiffror och klick, något som i sin tur gynnat annonsförsäljning och intäkter till företaget. (Det finns f.ö. en utmärkt dokumentärserie om Rupert Murdoch, ägaren till Fox, på svt play – se länk nedan).

Motsättningarna exploateras
Läsandet minskar. Bildsatta nyheter får stor spridning. Vem som helst med en telefon kan bli ”reporter”. Olika konspirationsteorier frodas. I en tid då världens samlade kunskap är större än någonsin, vetenskapen står inför banbrytande och viktiga genombrott och då vi borde känna någon slags tillförsikt inför de hot som gör sig synliga, växer istället rörelser fram, som ställer känsla mot förnuft, som inte drar sig för att exploatera människors upplevda frustration och rörelser som splittrar snarare än enar människor. Det är inte retoriken som avgör hur en storm på sociala medier gör avtryck i världen. I dagens överflöd av kommunikation vinner den som skriker högst eller som på ett skickligt sätt kopplar ihop missnöje med revanschkänslor, syndabockar och vad ”folk” tycker. Förenklingar vinner över den komplext sammansatta verkligheten. Skickligt introducerades hat och motsättningar med fraser som ”…men det får man inte säga i det här landet”, som för att bryta osynliga tabun och flytta gränsen för det acceptabla.

Vilka retoriska knep kan användas när vår gemensamma världsbild raserat?
Det hade varit intressant med en uppföljande artikel av Lars Melin, där han utgår från dagens plattformar, dagens svårighet för traditionella medier att hävda sig och en värld där sanning och lögn blivit nästintill likställda. Vilka retoriska knep och regler gäller när det är hela det demokratiska samhällsbygget som står på spel? Om orden till slut blir meningslösa för att vi menar olika saker eller vägrar se frågor ur varandras perspektiv spelar det ingen roll hur skickliga retoriker vi är. När löpsedlarna fokuserar på ovidkommande kriser, som säljer klick och lösnummer, och blundar för de verkliga kriserna grumlas vårt kollektiva medvetande och tappar vi orienteringen i tillvaron. Vilken slags retorik fungerar i detta snabbt föränderliga samhälle? Finns det en uppsättning emojis att använda?

Länktips: Språktidningen:
https://spraktidningen.se

SVT Play om Rupert Murdoch:
https://www.svtplay.se/murdoch-den-dolde-makthavaren

Om reservplan – tilltro – nollutsläpp

År 2020 kan strax läggas till handlingarna. Ett omtumlande år, då världen ställdes inför en pandemi av sällan skådat slag. Forskarna hade länge varnat för risken, men när viruset slog till blev det ändå uppenbart hur de flesta länder var oförberedda på virusets framfart och dess inverkan på samhället. Det rimliga är inte att samhället kopierar näringslivets slimmade ”just-in-time”-modell för beredskap och förråd, utan snarare att vi tar höjd för det oväntade. Allt kan inte budgeteras och prognostiseras. En del av samhällets resurser måste finnas tillgängliga för det oplanerade.

Reservplaner för extrema lägen
Framför allt måste det finnas en beslutsmodell för krishantering. Det oväntade och det oplanerade måste kunna hanteras på ett icke-konventionellt sätt. Beslut och ansvarsgränser för beslut behöver tillfälligt kunna tas respektive identifieras på ett mer behovsrelaterat sätt, utan att rättsstatens och demokratins principer åsidosätts. Granskande instanser kan finnas vilande för att aktiveras när exceptionella lägen inträffar. Vi har sett hur svårt de styrande har att hantera ovanliga incidenter: Estoniaförlisningen, tsunamins effekter in Thailand och nu Covid19. Varje gång har våra myndigheter haft svårt att snabbt agera på det oväntade. Det behövs en beredskap på samhällsnivå och på samordningsnivå.

Lögn och sanning har blivit lika mycket värda
Det andra som tyvärr blivit uppenbart under året är hur informationsöverflödet och tillgängligheten till masskommunikation kan användas i destruktiv riktning. Konspirationsteorier, hot och samhällsfarlig verksamhet tar plats samtidigt som vetenskap, forskning, sanningar och avgörande kunskaper om sakförhållanden trängs undan av bagateller, lögner och propaganda – även i de länder där det fira ordet hyllas. Tyckande och känslor ges lika stort utrymme som välunderbyggda påståenden. En president i USA underminerar medvetet tilltron i samhället för att på så sätt slippa att bli granskad och slippa ansvar. I förlängningen finns tanken att skapa sådana motsättningar i samhället att någon ( han själv) måste ingripa med auktoritära metoder för att bringa ordning i samhället och därmed åsidosätta demokratin. Det är så de högerextrema ser sin chans.

Cyberattacker och troll är billigare än vapen
Troligen upphör trumps presidentskap om tre veckor (såvida han inte lyckas få till en sista-minuten-kupp i kongressen). Men skadan är skedd. Miljoner amerikaner litar mer på de lögner de vill höra än på de faktiska sanningar som finns att ta del av. Det fria demokratiska samhället gräver på detta sättet sin egen grav, och auktoritära ledare som Putin, Xi, Erdogan m.fl. kan lugnt sitta still och titta på, när demokratin i USA förgör sig själv. Lite cyberattacker och några troll på nätet är klart billigare än vapenskrammel och krig.

Nollutsläpp är bara en liten dellösning
Den tredje frågan som blivit allt tydligare under 2020 är klimatfrågan. Vi har nu nått 1,2 graders temperaturhöjning i genomsnitt. Det talas om åtgärder, och mål för nollutsläpp. Men ingen nämner att uppvärmningen fortsätter även om vi når nollutsläpp av fossila bränslen. Nollutsläpp innebär bara att tillförseln av ytterligare koldioxid avstannar och att ökningstakten av uppvärmningen bromsar in. Uppvärmningen fortsätter även efter att vi nått nollutsläpp. En liknelse kan illustrera detta: den som ligger i sängen blir varm av sitt täcke och allt varmare av varje täcke som läggs på vederbörande (mer CO2). Men även när sista täcket lagts på fortsätter personen att bli allt varmare under alla lager av täcken. Det enda som löser problemet är att de onödiga täckena avlägsnas. Dvs att vi minskar halten koldioxid i luften.

Ekonomer diskuterar krisen

”Statens roll i kristider”, ett webbinarium till minne av nationalekonomen Assar Lindbäck. Så rubricerades en inbjudan från IVA, inte sjukvårds-IVA utan Ingenjörsvetenskaps-akademin, till den 15 december. Bland talarna fanns storbanks-VD:ar, forskare, vice riksbankschefer och pålästa sakkunniga som skulle tala om ekonomisk krishantering. Det intresserade mig, eftersom det kanske är allra mest intressant att höra vad de inte säger och om någon skulle våga att vara självkritisk. Makroekonomer lever i en särskilt omhuldad bubbla, där det sitter långt inne att erkänna systemfel . Deras domän är ju själva spelplanen för både politik och företagande.

3,5 % av BNP utgör krisbranscher i Sverige
Många paralleller drogs naturligtvis till 90-talskrisen, där Assar Lindbäcks kommission bidrog med konkreta förslag. De flesta som jämförde 90-talets ekonomiska kris med dagens pandemiorsakade inbromsning såg skillnaderna. Annika Winsth från Nordea visade ett par intressanta bilder. Alla branscher krisar inte i pandemin. 3,5% av BNP krisar och där finns turismen, hotell, restauranger, kultursektorn, taxi, flyg osv. Men resten av näringslivet tuffar på i ganska bra takt sett ur strikt ekonomiskt perspektiv. Hennes poäng är att statens insatser för att hjälpa företagen inte borde vara generella utan mer selektiva. Här ligger förmodligen en svår definitionsfråga inbakad: vilka branscher krisar? Statens och lagstiftarens ambition att vara konkurrensneutral och generell utmanas av verklighetens selektiva påverkan på olika verksamheter.


3,5 % av BNP är i kris enl Nordea

Några logiska tankar
Gunnar Wetterberg, historiker känd från TV, nämnde behovet av att hitta ett bättre samspel mellan sjukvård och omsorg. Han förordade även att A-kassan görs om till en del av socialförsäkringen. Möjligen har han förståelse för de tankar om ”basinkomst” eller generellt trygghetssystem som Finland har testat och som diskuteras allt mer.

Hur får vi företagen att ta mer ansvar?
Karolina Ekholm, vice riksbankschef, förde ett intressant resonemang om minusräntorna. Hon hävdade att ingen vet varför vi har dessa (!). Hon betonade också att OMX-index inte säger något om krisbranscherna och menade att vissa av regeringens stödåtgärder har gått för långt. Hon påpekade också att stödåtgärderna inte ger företagen incitament att ta ansvar. Detta är kanske det viktigaste uttalandet från webbinariet. Hur får vi företagen att ta större ansvar för helheten?

Forskare med några påpekanden
Nils Karlson, forskare och VD för Ratio, påpekade att EU idag är en betydande del av det vi brukar kalla staten. Och varnade också för svårigheten att återställa de regler och stöd som tillfälligt införs i kristider. Han tog värnskatten som exempel på detta. John Hassler, forskare vid Stockholms Universitet nämnde att försäkringar ofta leder till större risktagande. ( Osökt kommer jag att tänka på munskyddsdebatten i Sverige, hur munskyddet kan ge bäraren en omedveten känsla av att kunna ta större risker i mötet med andra människor…)

Riskbedömning och avvägda insatser är två olika saker
Gunnar Wetterberg hade annan viktig poäng som måste nämnas. Att det bästa vore att dela upp ansvaret för riskbedömning och ansvaret för att göra en konsekvensanalys av olika åtgärder. Wetterberg satte fingret på den otydlighet som det innebär att Folkhälsomyndigheten ska bedöma risker och hot samtidigt som de ska motivera ställningstaganden som hanterar dessa risker. För mig framstår denna kritik som snarlik den som kan riktas mot försäkringsbranschen. Försäkringsbolaget bedömer omfattningen av den skada jag drabbats av och tar i nästa stund på sig en annan roll och blir den part i målet som ska ersätta mig för skadan. Det blir otydligt när risker och skador bedöms av samma instans som ska hantera konsekvenserna av det som hänt.

Nästa kris?
Nämndes inte andra kriser? Jo, så småningom nämndes klimatfrågan. Någon varnade för att försöka lösa flera kriser på en gång. Någon annan nämnde åtminstone att vi behöver använda uppgången i ekonomin till att investera i klimatåtgärder. En tredje ville inte svara på om SAS ska särskilda krav på sig för att få tillgång till stödpengar. Intrycket blev att först ska ekonomin ”normaliseras”, sedan kan vi se om det blir läge att göra något åt klimatfrågan. Krismedvetandet hos debattörerna tycks inte vara utbrett. Det är som om de inte har lyssnat på Guterres, Greta eller påven. Eller att de inte tänker på sina egna barn och barnbarn. Det är enklare så.

Länktips: Eventet här

Vad menas med samhällskontrakt?

Vad menas med samhällskontrakt? Frågan aktualiserades för mig när jag tog del av Entreprenörskapsforums och samarbetsorganet Nystas seminarium den 10 december om civilsamhället. (Länkar se nedan). Samhällskontrakt är ju egentligen inget formellt eller juridiskt bindande avtal mellan parter. Det är snarare en självklar plattform för olika parter, där alla respekterar och upprätthåller varandras roller och initiativ.

Blockering
Så vad menas med ett nytt samhällskontrakt? Och varför behövs det? Vad i det ”gamla” samhällskontraktet har gått förlorat eller blivit otillräckligt? Vilka komponenter är det som saknas i samhällskontraktet för att det ska fungera? Och när är samhällskontraktet färdigt? Mitt intryck blir att begreppet i sig kanske är vällovligt använt, men genom att fokusera på det blir det mer av ett hinder än en lösning. Det är som att insistera på att en fest ska bli rolig: ”Nu ska vi ha riktigt roligt på den här festen….” – lite krampaktigt formulerat eftersom risken finns att festen inte blir så kul. Att i efterhand konstatera att festen blev rolig är något annat än att på förhand frambesvärja trivsel och glädje.

”Nu ska vi ha roligt” blir inte roligt
Halvabstrakta begrepp som samhällskontrakt riskerar att leda oss fel, menar jag. Det är inte genom att på förhand fokusera på inofficiella framgångar som framgången uppnås – det är att konkretisera olika initiativ, som senare i backspegeln kan ses som exempel på hur helheten formades.
Det är inramningen, idéerna och överraskningarna som gör festen rolig, inte att säga att ”nu ska vi ha roligt”, för att dra analogin ett varv till.

Civilsamhället har en viktig roll
Samtidigt – det är lovvärt och bra att civilsamhället mobiliserar. Det behövs och det är hög tid. Vi har länge haft en dominerande bild av en dualitet i Sverige. Antingen ska det offentliga lösa våra samhällsproblem, eller så ska marknaden göra det. Vänster-höger, lite förenklat. Och ingen har pekat på vilken roll civilsamhället har och kan utveckla i detta. Polariseringen i offentliga lösningar eller marknads-dito har blockerat ett nyanserat samtal om hur civilsamhället, medborgarna, föreningslivet etc kan göra nytta.

Multi Helix
I decennier har det från myndighetshåll och från forskare talats om ”triple helix” som en förankrings- och beslutsmodell där det offentliga, näringslivet och forskningen möts och formar processer och beslut. Som om det räcker. Som om resten av samhället inte spelar någon roll. Motbilden brukar jag kalla Multi Helix och illustrera med tolv aktörskategorier enligt bild här intill. För att få grepp om och få förankring av de förändringar som samhället står inför går det inte längre att enbart tänka top-down. Delaktighet och fördelat ansvar är avgörande.

Jag kommer återkomma till den här frågan. Ska vi uppnå hållbar utveckling måste vi involvera samhället i sin helhet och på riktigt.

Länktips:
Stiftelsen Entreprenörskapsforum https://entreprenorskapsforum.se/
Nysta nysta.nu
Seminarium 10 december länk här
Exemplet Leuven http://christerowe.se/2020/11/nr747-cirkulara-leuven-ett-exempel/


Forts Agenda 2030 kommentar

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Referat: Agenda 2030 målen

Hur ska vi se på Agenda 2030 och de 17 SDG-mål som FN beslutat om? Är de möjliga att uppnå? Vad menar vi egentligen med hållbar utveckling? Finns det aspekter av målen som inkluderar målkonflikter som vi inte uppmärksammar tillräckligt?

8 december på KTH
KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, anordnade den 8 december ett websänt panelsamtal med två forskare, Elisabet Ekener och Pernilla Hagbart, som gav sin syn på hållbarhetsmålen. Initierat och tydligt gav de exempel på hur vi kan förhålla oss till målen och vilka förväntningar vi kan ha. Drygt 200 personer följde eventet live och den som vill se det i efterhand kan hitta det på KTH:s hemsida. (Då kan ni också se och höra vem som sa vad – det framgår inte riktigt av nedan noteringar).

De 17 målen som FN antagit

Vem ska göra vad?
Det är bra att det finns globala, överenskomna mål på 17 områden. Men det oklart vem som ska åtgärda problemen eller ska se till att målen uppfylls. Det är bra att ramverket finns, uppgiften synliggjord, men det är oklart vem som har vilket roll i uppfyllandet av målen. Var är vi just nu? Hur långt har vi kommit i uppfyllandegrad?
Några gånger under panelsamtalet fick vi som deltog medverka i en enkät, bl.a. om vilka mål vi prioriterar. Det var ganska jämnt fördelade svar. Men ett mål stack ut – målet om klimatfrågan. Detta mål hade många markerat.
Det nämndes att målen många gånger är ospecifika och att det kan finnas synergier som påverkar hur snabbt målen kan uppnås. Att lösa problemen kring hunger, vatten och utbildning är ju exempel på frågeställningar som snabbt blir förutsättningar för uppfyllandet av flera andra mål.

Konflikter och historisk skuld
Det finns också uppenbara målkonflikter. Tillväxt kan t.ex. stå i konflikt med andra mål. Det nämndes det svenska målet att bygga ut Arlanda flygplats som kan stå i motsats till målet kring klimatförändringarna. Vad som menas med hållbar tillväxt återstår att precisera. Det kan finnas dominoeffekter mellan målen som gör att den ena måluppfyllelsen försvårar en annan. Och när investeringar ska göras finns frågan om solidaritet mellan rika och fattiga länder, den historiska skulden och om förorenaren ska betala. Kan någon hållas ansvarig för det ohållbara?

Hur och varför viktigare än att
Pernilla Hagbert nämnde att civilsamhället behöver driva utvecklingen på ett tydligare sätt. Och att det inte räcker att hålla de 17 målen i fokus. Många andra frågor behöver också adresseras. Riktningen är troligen viktigare än målet i sig. (Min reflexion: Eftersom när blir samhället färdigt ? – livet går ju hela tiden vidare…) Corona-pandemin visar att det finns resurser att prioritera på ett annat sätt när det verkligen gäller. Elisabet Ekener nämnde att FN-målen egentligen inte är tillkomna för att uppfyllas. Fokus ska vara på HUR vi går till väga, inte ATT. Och vi lär oss under resans gång. Pernilla kompletterade med att i botten finns frågan VARFÖR. Varför ska samhället ställa om i hållbar riktning? Vilket samhälle vill vi ha? Inte bara vilka mål vi ska uppfylla. Donut-modellen nämndes där det samhälleliga, ett säkert och rättvist samhälle för alla, ryms inom planetens och miljöns gränser.

Inte tillräckligt många ser hur bråttom det är
Vi är redan på väg mot en katastrof på flera områden. Därför är det angeläget att hitta sätt att transformera samhället. Elisabet tyckte att inte tillräckligt många ser angelägenhetsgraden. Pernilla tyckte att unga människor ser mer av behoven än äldre. Samtidigt finns industrier och företag som bromsar utvecklingen. Liksom bekymret att systemtänkandet inte tillräckligt utbrett. Pandemin har visat hur beroende vårt samhälle är av konsumtion. Samtidigt måste utvecklingsländerna själva få prioritera hur de tacklar frågorna. Matfrågan är viktig.

Vi har många roller
Avslutningsvis betonades att människor inte enbart är konsumenter – vi har många roller. Vi är involverade i den hållbara utvecklingen på flera plan. Inte minst som väljare i demokratiska länder.

Länktips: http://christerowe.se/2020/12/nr752-forts-agenda-2030-kommentar/

Slammet både en resurs och en risk

Slammet från våra reningsverk innehåller både farliga ämnen som kadmium och bly och viktiga näringsämnen som kväve och fosfor som kan göra nytta i jordbruket. Är det rimligt att sprida avloppsslam på åkrarna, som LRF och andra vill, för att bönder ska få tillgång till billig näringstillförsel? Även om det innebär att befolkningens upptag av farliga substanser ökar? Ekologisk odling tillåter inte att tungmetaller och kemikalier sprids. Konventionell odling har inte de kraven. Nu kommer nya tekniska lösningar, som möjligen kan innebära att även konventionellt jordbruk kretsloppsanpassas. Eller?

Ett Ragn-Sells-ägt företag är ledande på området
EasyMining heter ett svenskt företag, ägt av Ragn-Sells AB, som har tagit fram reningsprocesser för att få ut fosfor och kväve ur avloppsslammet. Flera olika processer används och testas just nu med stöd från EU. Pådrivande är bl.a. att Tyskland har en sträng lagstiftning på området med målet att 80 procent av den fosfor som finns i slammet ska återvinnas. I januari 2020 kom en svensk utredning (SOU 2020:3) på 760 sidor (!) som föreslår ett krav på att 60 procent – inte 80 procent – av svensk fosfor återvinns. Vad finns att säga om EasyMining och om sakfrågan? Är detta tillräckligt bra för att uppmärksammas? Leder EasyMinings teknologi oss rätt eller fel?

Revaq-certifieringen
Svenska reningsverk har genom sin medlemsorganisation Svenskt Vatten under mer än ett decennium försökt lyfta fram Revaq-systemet för att främja spridning av avloppsslam på åkrarna. Revaq ses som en kvalitetssäkring av slammet. Lite förenklat innebär Revaq att ansvarigt reningsverk vet vilken kvalitet det är på det slam som erbjuds till jordbruket – till skillnad från ocertifierade reningsverk som inte har en aning om vad det är de erbjuder. Det är naturligtvis bättre att veta vad slammet innehåller än att chansa, men det innebär inte att slammet är ”bra” för livsmedelsproduktion. Bara att reningsverket vet hur dåligt slammet är åtminstone beträffande tungmetaller.

Komplexiteten
Jag lyssnar på Lasse Odén, hedersmedlem i Ingenjörer för Miljön, som länge haft slamfrågan som en hjärtefråga. Lasse har flera gånger tagit initiativ till hearings och föredrag kring slamproblematiken. Reningsverken i Sverige och utomlands sitter bokstavligen på ett stort problem. Vad ska vi göra med det förorenade slammet? Kan det värdefulla i slammet tas tillvara samtidigt som de farliga ämnena inte sprids? Det är inte bara tungmetaller det handlar om. Det finns läkemedelsrester, mikroplaster, hormonella ämnen, luktproblem, växthusgaser, transporter och energiaspekter knutna till slammet. Branschens egna Revaq-system täcker inte in alla risker med slammet. Ju mer jag sätter mig in i frågan, desto svårare tycks den vara att lösa.

Andra avvägningar och samarbeten nödvändiga
Rimligen borde slamfrågan ligga högt på EU:s bord. Länderna i EU har alla ett likartat problem att hantera. Vi borde hjälpas åt att hitta en eller flera vägar framåt för att bromsa ökningen av främmande ämnen i kretsloppet och att skydda våra åkrar och därmed våra livsmedel från exponering av de ämnen, som inte hör hemma i kretsloppet. Bara för att det är ett stort problem duger det inte att ducka för det. EasyMining kanske har en dellösning, där deras processer gör nytta. Men då borde inte sedvanliga marknadsmässiga spelregler gälla och företagets tillgång till riskkapital och egna expansionsplaner vara det som styr utvecklingen. Visar sig systemet vara en långsiktigt värdefull delkomponent i att komma till rätta med slamproblematiken borde hela EU snarast förhandla sig till en möjlig tillgång till processerna.

Samhällsnytta, företagsnytta och nyttan för individer behöver vägas samman på ett klokt sätt. Eller ska Edisons arvingar ha en slant varje gång vi tänder en glödlampa?

Tidigare inlägg om slamfrågan: http://christerowe.se/2015/05/nr433-systemskifte-nodvandigt-om-slam-och-kretslopp/