Ägandet – tre tankespår

Eftersom ägandet intresserar mig har jag just läst Lars Jadelius bok ”Ägandet av himmel, hav, skog och bygd” (Alba.nu förlag). Boken rör sig i gränslandet mellan arkitektur, forskning och politik. Istället för att recensera boken väljer jag här att lyfta fram tre tankespår, som väcktes av läsningen.
Allra först vill jag nämna några av de ordlekar som återfinns i boken och som alltid tilltalar mig. Lars Jadelius nuddar vid sambandet mellan orden egen, egendom och egendomlighet på att tankeväckande sätt. Ett par andra ögonöppnare skymtar förbi i texten, där det exempelvis handlar om öppenhet och offentlighet. Jag får återkomma till dessa begrepp vid tillfälle.

Tankespår ett – om arkitektur
Låt mig börja med arkitekturen. Som icke-arkitekt ser jag stadens äldre och nyare bebyggelse och slås av motsägelsefullheten. Det öppna samhället manifesteras med glaspartier, stora skyltfönster och ljusgenomsläpplighet. Men glaspalatsen är stängda. Bankerna och alla dessa kontor låtsas vara öppna, men är slutna rum. Skyltfönstren har en exponeringsfunktion, men vill inte ha dialog på riktigt. Skyltfönstren ska bara vädja till de shoppingsugna, inte till något annat än ytlig kontakt. Och som vanligt finns det ingen plats för barnen och ungdomarna i stadens moderna, anonyma labyrinter.

Tankespår två – approprieringett ömsesidigt tilltal
Begreppet appropriering är nytt för mig och får ett eget avsnitt i boken. Såvitt jag förstår begreppet är det ett ord som kan fånga vars och ens relation till en plats, till ett hus eller ett rum. Hur vi bekräftar och förstärker tillhörighetskänslan. Utomhus, under en skogspromenad, kan det vara där vi slår oss ner, njuter av omgivningen, fikar, badar, bara trivs…
I andra sammanhang kan det vara att känna sig ”hemma”. Att vi på något subtilt sätt är förbundna till platsen och vår egen närvaro. Eller en längtan tillbaka till en hembygd vi upplevt. Det blir i alla fall min tolkning av begreppet appropriering – ett ord som vuxit fram ur en anglosaxisk forskartradition om jag förstår det hela rätt.
Det har inte med ägande att göra på det traditionella sättet. Snarare tvärtom. Platsen eller rummet äger oss. Platsen talar till oss – tilltalar oss. Människan och det omgivande fysiska rummet bekräftar på så sätt varandra.

Tankespår tre – klimatfrågan och ägande
Det avsnitt i boken som intresserar mig mest på förhand är det som handlar om klimatfrågan och ägandet, som t.ex. detta på sidan 117: ”Klimatkampen kräver att demokratin både återerövras och ytterligare utvecklas i strid med privategendomens övermakt. Klimatkrisen kan komma att hjälpa oss i denna process både genom sin påtaglighet människor kommer att uppleva och att dessa upplevelsers obestridlighet inte undslipper någon, inte ens de superrika.” Och på sid 118: ” Ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande är framkomligt när det gäller såväl statliga som privata företag och stiftelser, kooperativ med mera, som en bred väg såväl ekonomiskt som politiskt.”

Prioritering av det bättre
När boken därifrån går vidare och beskriver rättsliga vägar, att via tribunaler och ekocid-begreppet ställa miljö- och klimatförstörare till svars håller jag inte riktigt med. Istället för formella strukturer tror jag mer på det individuella ansvarstagandet ur ett positivt val. När människor VILL ta ansvar och göra det de kan för att komma till rätta med samhällets avarter sker något konstruktivt som kan bära in i framtiden. Kopplingen till ansvarstagandet ligger i vars och ens prioritering av tid, arbete och välstånd. Vi kan förändra världen för att vi ser möjligheten till något bättre för oss själva, våra barn och andra. Det är genom att identifiera och välja att använda vår tid för en bättre framtid som denna bättre framtid kan formas. Ett klimatneutralt och miljöanpassat liv ska vara och ska uppfattas vara BÄTTRE än det nuvarande.

En annan balans
Förbättringen behöver växa fram i ett annat sammanhang, där vi utvecklat en annan syn på balansen mellan egoism och altruism. Vi mår alla bättre om fler kan leva ett gott liv. En rikedom som baseras på andra människors förluster och uppoffringar och på växande miljömässiga obalanser är inte hållbar. Ägandet och vår uppfattning om ägandet blir centralt i denna utveckling. Det var inte Farbror Joakim, badande i pengar, som alla skulle vilja bli.

Förenkling leder till förnekelse
Klimatkrisens obestridliga påtaglighet som boken nämner kan tyckas rimlig, men vi ser hur fyra år i USA av konstant ifrågasättande av media (”fake news”) har lett till framväxten av konspirationsteorier, alt-right-rörelser och grupperingar som hellre attackerar vetenskapens företrädare än reflekterar över sina egna ståndpunkter. Förenklingen intill total förnekelse tar konkreta uttryck i våldets USA. Erfarna journalister som ställer relevanta frågor hotas till livet ( som Lesley Stahl på CBS 60-Minutes) liksom USA:s ”Tegnell”, Dr Fauci, bara för att han beskriver verkligheten på ett relevant sätt.

Hoten
Bilden av verkligheten har genom IT-utvecklingen blivit viktigare än verkligheten själv. Och på så sätt möjlig att manipulera. Demokratin måste stå upp för mänskliga rättigheter, sanning och bildning. Och vi kommer att behöva nya sätt att förhålla oss till de hot som demokratin utsätts för på olika plan. Från fysiskt våld till desinformationskampanjer, från virusattacker till populister som vill ha vår uppmärksamhet och våra röster.

Nya strukturer
Det kommer att behövas nya system och nya funktioner som kompletterar de befintliga för att förändra maktbalansen i samhället. Varken den hårdföra eller den romantiserade kommunismen klarade av att kombinera ekonomisk, politisk och social rättvisa för formandet av ett mänskligt samhälle. Inte heller den okontrollerade kapitalismen leder oss rätt, den orsakar ekonomiska och sociala spänningar, som – det får man faktiskt erkänna – Donald Trump på ett listigt sätt lyckades exploatera till sin fördel 2016. Genom att formulera sig som ”vanligt folk”, fick han stöd av stora grupper som kände att livet borde kunna bli bättre trots att man levde i världens rikaste land. Att en av världens rikaste, Trump själv, lyckades få med sig folket i en protest mot etablissemanget – och i praktiken sig själv – måste ändå anses vara ett illusionstrick i den högre skolan. Numera tycks dock ”the american dream” ha blivit ”the american nightmare”

Polarisering är negativ och bryter ner tilliten
Suboptimeringen på det politiska fältet illustreras ganska väl av Brexit och Boris Johnsson. ”Bryssel” ska inte bestämma över britterna, hette det. Grumliga och ogenomtänkta argument väckte förväntningar på en återgång till hur det var förr. På samma sätt som högerkrafter försöker polarisera i vårt land och flera andra länder. Det som blir allt mer uppenbart är att dessa polariserande krafter inte klarar att ta ansvar på riktigt. Det gäller Trump och det gäller alla som söker makt baserat på negativism. Att utveckla samhället kräver positiv konstruktivism. Inte ens graffitin lyckas göra sig vacker, trots att det kan finnas konstnärliga ambitioner hos några med sprayburken som verktyg. Misstron ökar i ett polariserat samhälle.

Ägandet måste utvecklas
Ägandet är centralt för hur vi ska forma det hållbara samhället. Konkret handlar det för mig primärt om cirkulär ekonomi.
Vem ska äga den produkt som jag utnyttjar en kort tid?
Vem ska ta ansvar för den?
Vem ska tjäna pengar på att den tas fram, används och återbrukas?
Och hur ska skattesystemet se ut när den linjära momsen spelar ut sin roll?
Vi behöver fortsätta diskussionen om ägandet.



Bara delvis rätt i IVA-rapport

Äntligen tog jag mig tid att se seminariet från 1 april i år, det seminarium som IVA arrangerade och som handlade om resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Seminariet sammanfattade mycket av det som framkommit ur ett antal tematiska delrapporter och en syntesrapport kring hur olika aktörer kan främja en utveckling, där resurser används mer förnuftigt och där cirkulära flöden ersätter de traditionellt linjära. (Se länkar till seminariet och till rapporten längst ner.)

Överkonsumtionen
Först och främst. Det är bra att fler och fler tar frågan om vår överkonsumtion på allvar. Om alla skulle bete sig som vi svenskar gör skulle vi behöva fyra jordklot. Det är självklart ohållbart. Ett antal arbetsgrupper har arbetat med frågor som mobilitet, lokaler, livsmedel, plaster och textiler och hur vi kan ta tillvara resurserna bättre. Ett antal skrämmande och oroande fakta nämndes: 900 miljoner människor svälter, trots att vi producerar ett överskott av livsmedel. Varje sekund slängs en lastbil med kläder, globalt sett. På 15 år har vi i Sverige ökat mängden plagg som vi slänger med 60%. Bara 30 procent av all plast återvinns. Osv osv.

Någon betalar för vinsten med sin tid eller ekonomiskt
Många av de förslag som nämns i IVA-rapporten och under seminariet är naturligtvis bra. Men det räcker inte att säga ”systemtänkande” eller ”helhetssyn”. Man måste kliva ut ur bekvämlighetsbubblan också. Det talas om värdekedjor och om nya affärsmodeller, men det ingen pekar på är att dagens system bygger på en total obalans mellan vinnare och förlorare. För att en vinst ska uppstå måste någon annan i systemet betala. Med sin tid, med sin låga lön eller genom att miljön tar skada. Hur denna obalans ska se ut i det resurssnåla, cirkulära samhället är det ingen som reflekterar över. Hur orättvisorna i fördelningen av värdeskapandet ska rättas till. Hur vi behöver kompensera energianvändning med tid. Ska vi gå eller cykla tar det längre tid än att slentrianmässigt färdas i ett ton plåt. Ska vi återbruka en använd pinnstol istället för att köpa en ny behövs tid för att se till att stolen blir användbar igen och värd betalning i det cirkulära flödet. Tiden som idag inte betalas av någon ska plötsligt bli värderad och bli säljbar. Ett plagg som ska hitta en ny användare behöver tvättas, kanske lagas, kanske hottas upp med någon detalj….. och hur ser relationen tid och värde ut då? Begreppet upcycling – att genom arbete höja upp värdet på en produkt – är helt nödvändigt att inkludera i det framtida ekonomiska systemet.

Momsen är linjär till sin karaktär
Seminariet och rapporten tar heller inte upp ägandet som sådant. Indirekt nämns det genom att finansiärer uppmärksammas på att det kan finnas en större risk vid utlåning för investeringar, när återbetalningstider och cash-flow hos entreprenörer ser annorlunda ut. Men vi kommer att behöva en helt annan syn på ägandet framgent, för att fördela risktagande och vinst på ett helt annat – och mer rättvist – sätt. I förbigående nämns behovet av en ny moms på ”second-hand”, som om det räcker. Som om cirkulär ekonomi bara handlar om att sälja samma produkt flera gånger. Så enkelt är det inte. Hela idén med moms bygger ju på en linjär additiv värdeökning från råvara till konsumtion till sopor, där konsumenten betalar den högsta momssumman och alla förädlingsstegen bara behöver redovisa skillnaden mellan ingående och utgående moms i ett slags kedjebrevssystem. Ska vi byta momssystem måste vi sluta tänka moms i linjär tappning.

Framtiden är ingen uppoffring!
Bifogade urklipp ur rapporten illustrerar de begränsningar författarna tillåter sig upprätthålla. Lägg särskilt märke till att ”kunder (ska vara) med på att agera och handla cirkulärt”. Som om hållbart agerande borde ses som en uppoffring. Tvärtom måste ju framtiden alltid uppfattas och vara bättre än samtiden. Där ligger ett generande tankefel i rapporten. Man nämner också att hållbara lösningar visat sig ”mer lönsamma”. För vem då, kan man fråga sig? Inte för miljön eller det rättvisa miljöutrymmet, i alla fall.

Synfel
Men den avgörande kritiken måste ändå stanna vid synen på vem som ska göra vinst på vad. Idag är finansiella marknaders värde långt viktigare än de reala marknaderna. Det är mer lönsamt att äga en bråkdel av en traktorfabrik än att lyckas sälja traktorn som sådan. Den reala ekonomin är bara en spratteldocka i händerna på dem som berikar sig på fiktiva värden. Synen på vinst och ägande behöver förändras om vi ska klara en omställning till ett hållbart näringsliv.

Det räcker inte med dagens aktörer och deras agenda
Det som dessutom saknas i IVA-rapporten är ett bottom-up-perspektiv, där verkliga behov och människors vardagssituation blir utgångspunkten. Hela tänket ryms inom den ekonomi och de strukturer vi har idag. Jag tror inte att det räcker. Ska vi förändra resursanvändningen och hur vi tjänar pengar på ett rättvist sätt måste vi våga tänka bort de delar som drar åt fel håll. Vi kan ju börja med att säkra upp att 900 miljoner människor kan äta sig mätta varje dag. Och att lösningen inte bygger på välgörenhet, utan på självförsörjning eller lokala värdekedjor.

Länktips: Seminariet 1 april: https://www.iva.se/event/syntesseminarium—resurseffektivitet-och-cirkular-ekonomi/

Rapporten: https://www.iva.se/globalassets/rapporter/202003-iva-rece-syntesrapport-j.pdf

E-handel och returer

E-handeln har vuxit i Corona-pandemins kölvatten. För många känns det säkert att handla på nätet och många som tidigare lagt tid på arbetspendling har plötsligt fått tid över för on-line-shoppande. Mer beställningar har också lett till fler returer – inte minst på konfektionssidan. Den 22 oktober anordade Handelshögskolan i Göteborg – närmare bestämt Handelsrådet, Centre for Retailing och HUI – ett webbinarium som lyfte problemen med just returer av inköpta kläder. Forskaren Sharon Cullnane och Magnus Nordlund från Easycom redogjorde för sina slutsatser på området. Easycom är ett Boråsföretag som erbjuder handeln en digital returplattform för ökad lönsamhet.

Mer returer från Sverige och Finland
Att köpa kläder på nätet är inte enkelt. Passar storleken? Är färgen rätt? Sitter plagget bra på kroppen? Sharon Cullnane redogjorde för hur stor andel av köpen som går i retur. Föga förvånande var det ungefär dubbelt så många returförsändelser i de mer exklusiva produktkategorierna jämfört med enklare produkter, som oftare behölls. Storleksordningen 25-30 procent av modeplaggen går i retur till säljaren. Sharon Cullnane visade också på ganska tydliga skillnader mellan länder. Sannolikheten för en returfrakt var avsevärt högre hos finska och svenska konsumenter än hos norska och danska. Hon nämnde också att kvinnor returnerar plagg ungefär dubbelt så ofta som män. (Detta är kanske inte så överraskande, eftersom kvinnor oftare väljer plagg baserat på något unikt, medan män snarare vill ha något som fungerar. Min förenkling).

Diverse olika anledningar till returer
Motiven för att returnera plagg skiftar. Det kan handla om skadade produkter, fel i leveransen, att produkten inte liknar det som avbildats, att storleken blev fel, att kunden ändrat sig, att man köper fler plagg än man faktiskt behöver, att man fuskar på olika sätt. 10 procent av alla klädreturer bedömdes som försök till fusk från kundens sida. Miljön blir mycket lidande av returerna – det blir ett stort antal transportled, uppfräschning, ompackning och distribution per retur. Och som vanligt är det ”the last mile” som blir miljösämst – särskilt om kunden sätter sig i bilen och kör till ett inlämningsställe med ett enstaka plagg. Värst är kanske ändå de kunder som sätter returrätten i system och överbeställer produkter för att skicka tillbaka stora mängder produkter – som om vardagsrummet skulle vara en butik för fria val.

Hållbar e-handel
Sharon Cullnane nämnde att initiativet ”Hållbar e-handel” har startats, där bl.a. Boozt ingår. Det är ju inte enbart miljön som tar skada av alla returer, det blir också väldigt olönsamt för företagen att hantera alla returer. När jag kollar projektets hemsida www.hallbarehandel.org ser jag att returhantering är ett av fem områden man arbetar med.

Kortsiktighet en varningslampa
Markus Nordlund uttrycker i en annan intervju jag hittar på nätet att – ”Hela e-handeln påminner om IT-bubblan, med riskkapital och fokus på omsättning. Man har tappat affärsmannaskapet och det kommer att slå tillbaka.” Dvs kortsiktighet präglar många av aktörerna och det kan aldrig bli hållbart.

Men – detta är inte huvudproblemet ?
En tydlig känsla gör sig påmind när lyssnar på dragningarna. Här är en bransch, klädbranschen, som i decennier jagat tillverkningskostnader och struntat i miljöperspektivet för odlare och fabriker och som nu polerar en fasad. Det är inte hållbart att producera kläder så som skett. Vi måste ställa om – inte bara e-handeln utan hela vår relation till hur kläder produceras. Hur kommer det sig att lagstiftningen och konsumenttrycket släpar efter, trots att vi vet hur gifterna i odlingen, kemikalierna i tillverkningen och de slavliknande arbetsförhållandena ser ut? Den kvardröjande känslan blir att omsorgen om miljöeffekterna i e-handeln bara blir en ursäkt för att slippa hantera de stora problemen.

Den lilla vattendroppen
Samtidigt är det bra att det arbetas på alla fronter för att medvetandegöra konsumenterna om hur de bör bete sig. I väntan på en större förändring är det kanske en mindre justering av beteendet i relation till returhanteringen som är realistisk att förvänta sig. Ska man släcka en brasa är varje liten vattendroppe väsentlig, varje insikt värdefull.


Recept på en nedmonterad demokrati

Mer än 40 procent av de röstberättigade i USA stöder den sittande presidenten och vill att han får fyra år till. Så ser i alla fall opinionsundersökningarna ut. En president som byggt sin position på att polarisera och bygga upp motsättningar för att på så sätt få medhåll och stöd från anhängare. Muren mot Mexiko blev hans symbol för underliggande rastänkande och splittring. Media som folkets fiende och flera olika sätt att underminera tilltron till samhället som återkommande teman. Så undergrävs demokratin.

Åtgärdslista
Receptet för att ersätta demokrati med ett totalitärt system kan se lite olika ut i olika tider, men om avsikten är att åstadkomma detta, framstår USA:s president och hans handlingar som mycket logiska.

  • Säkerställ en aktiv och engagerad supporterskara genom massmöten.
  • Peka ständigt ut ett antal fiender: media, demokrater, utlänningar…
  • Skapa total osäkerhet kring vad som är sant och falskt genom att konsekvent sprida lögner och halvsanningar.
  • Tillsätt domare som kan förväntas stödja den egna linjen.
  • Ifrågasätt forskningen och spela på fördomar och religiositet.
  • Använd masskommunikation aktivt – främst twitter – för att nå ut med ofiltrerade budskap.
  • Le sällan, skratta aldrig, se till att alltid vara aggressiv och tvärsäker.

Inga regler gäller längre
Det skrämmande är att taktiken fungerar. Över 40 procent av amerikanerna vill att han fortsätter som president. Trots corona-situationen och hans uppenbara brister i ledarskap. Trots alla lögner (eller tack vare??). Trots alla brutna löften och överdrifter. Hans parti accepterar honom – troligen för att de saknar alternativ. Systemet är inte byggt för den situation som uppstått. ”Det enda sätt demokraterna kan vinna valet är genom att fuska” sa presidenten för en tid sedan. Och ingen protesterade. Grunden är lagd för en utdragen rättslig process efter valet, där ingen från det republikanska partiet vågar utmana presidentens påstående, som ju i förlängningen innebär att folkets röst inte gäller. Spelreglerna gäller inte längre. Och republikanerna håller tyst. De till och med applåderar det skyndsamma tillsättandet av en domare i högsta domstolen, trots att de för fyra år sedan kraftigt och framgångsrikt motsatte sig Obamas rätt att göra detsamma under ett valår. Hyckleriet når inga gränser. Makten blir viktigare än demokratin.

Orden byter betydelse
Ännu så länge är tonläget i den svenska debatten inte så högt som i USA. Ännu så länge ser vi ingen högljudd demagog i Agenda i SVT. Formatet i den svenska politiska debatten är mindre – det finns inte plats för högljudda bluffmakare. Ännu så länge. Greven och betjänten försökte lite grand i den stilen, med högljudd populism och med intolerans som bärande idé.
Möjligen banade de väg för SD ett decennium senare.
Och nog är det märkligt att dessa partier – Ny Demokrati och Sverigedemokraterna – har just ordet demokrati i sina namn… lite som när totalitära kommuniststater kallar sig DDR – Deutsche Demokratische Republik.

Nyhetsurvalet
I takt med att världen blir allt mer komplex och vi skjuter de svåra frågorna framför oss – klimatfrågan och hoten mot ekosystemen de kanske tydligaste – blir ropen på enkla lösningar allt starkare. Skulden ska läggas på någon. Egoismen brer ut sig och därmed de populistiska, enkla lösningarna. Samtidigt som verklighetsflykten är ökande. Fiktiva och perifera händelser ges stort utrymme. Balansen mellan vad som är centralt och vad som är förströelse suddas ut. Inte minst i nyhetsurvalet. Ständigt detta Dow Jones Index, aldrig halten koldioxid i ppm.

Motkrafter
Trösten ligger i att varje kraft väcker sin motkraft. Och att egoismen knappast kommer att segra. Vi är alla beroende av varandra.

Kärnkraften – ett haveri

Det är över 40 år sedan vi hade en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Landet var delat. Partierna delvis splittrade i frågan. Lite förenklat kan man hävda att teknikentusiaster bland akademiker och näringslivsfolk argumenterade för, medan landsbygdens folk var mer negativa. Centerpartisten Torbjörn Fälldin blev bl.a. statsminister 1976 på sitt starka engagemang och motstånd mot kärnkraften. En spirande miljörörelse protesterade och turades om att övernatta under 20 år (!) i en stuga på Kynnefjäll i Bohuslän. Allt för att förhindra planerna på att förvara kärnavfall i Bohusläns klippor. Sverige var delat i synen på storskalighet och småskalighet som vägen framåt.

Två olyckor och ett passerat slutår
Tre alternativa linjer fanns att välja på, alla med en uttalad ambition att låta kärnkraftsenergin bli en parentes i svensk energiförsörjning. Linje 3 var tydligast och ville avveckla kärnkraften snabbt, medan Linje 1 och Linje 2 formulerade sina svarsalternativ bakom ord som ”förnuft” och ”inte riskera jobben”. Bakom Linje 2 stod folkpartister och socialdemokrater. Den bortre parentesen sattes 30 år in i framtiden. Till år 2010 skulle kärnkraften avvecklas. Ingen av linjerna fick egen majoritet. Hur det gick vet vi. År 2020 är fortfarande några reaktorer i drift. Två stora olyckor har inträffat sedan omröstningen: Tjernobyl 1986 och Fokushima 2011.

Olkiuloto 12 år försenat – vem ska ta förlusterna?
Det finns en rad tekniska – för att inte tala om ekonomiska och moraliska – skäl till att avstå kärnkraft, särskilt nu när sol- och vindkraft snabbt har utvecklats både tekniskt och ekonomiskt. Olyckorna i Ukraina och Japan har lett till strängare säkerhetskrav på nya anläggningar. Den finska anläggningen Olkiuloto skulle stått klar år 2009, men kommer tidigast att tas i drift nästa år efter 12 års fördröjning. I somras handlade problemen om en trasig tryckventil och ett problem med vibrationer i den systemkritiska vattenkylningen. Det vi vet är att all teknik förr eller senare fallerar. Så även dyr atomteknik. De delar som monterades in 2009 börjar nu bli till åren och kanske behöver bytas ut innan verket ens levererat en enda kilowatt! Att de investerande tyska och franska bolagen gör stora förluster står klart.

Östhammar sa ja till att ta ansvar i 100 000 år….
I dagarna sa Östhammars kommun ja till att vara platsen för långtidslagring av uttjänt svenskt kärnkraftsbränsle. Sista ordet är inte sagt i frågan, men så länge långtidslagringen inte är löst är det märkligt för att inte säga oansvarigt att argumentera för att vi i Sverige ska öka andelen kärnkraft i den svenska energimixen. Det gör man gärna på den borgerliga sidan. Det är som om man inget har lärt och inget har förstått. Storskalig energiproduktion förutsätter stora industrikoncerner som ägare, ägare som självklart vill ha återbäring på gjorda investeringar. Vem kommer att generera dessa vinster? Kanske räknar man med att staten – skattebetalarna – ska täcka upp förlusterna. Alternativt marknaden, dvs vi konsumenter. Ägandet är det centrala. Vem äger energiproduktionen och vem ska säkra upp att den fungerar?

Sårbarhet
Av alla argument emot kärnkraften, fossilberoende gruvbrytning och transporter, upparbetning, driftsrisker och slutförvaring m.m. finns ytterligare ett par argument som blir allt tydligare. Kärnkraften bygger på vattenkylning. Det är därför de alltid ligger kustnära. När havstemperaturen stiger måste kärnkraften stängas ner. Så sker redan idag. Det som också tillkommit är tillgången till drönare. Den som vill skada en anläggning eller skapa osäkerhet kring eltillförseln kan med punktinsatser mot transformatorstationer på nyckelpositioner slå ut centrala system. När energiproduktionen är spridd på tusentals solceller och vindkraftverk blir det i praktiken inte lika lätt för illasinnade att sabotera energiförsörjningen. Ur ett säkerhetsperspektiv är därför ett finfördelat energisystem att föredra.

Låsning
I ett nyligen utkommet nummer av liberalernas interna partitidning pryds en helsida av argument för mer kärnkraft. Uppenbarligen tror Sabuni och hennes kollegor att det finns röster att vinna på att titta 40 år tillbaka i tiden. Som om olyckorna och den problemfyllda finska reaktorn inte finns. Som om den franska statens beslut att avsluta miljardsatsningen på nästa generation kärnkraft inte ägt rum. Som om storskalighet, sårbarhetsanalyser och ansvarstagande för 100 000 års lagring av avfall inte spelar någon roll. Som om vanligt folk hellre ger stöd till kärnkraftsindustrin än att de själva tjänar en slant på sin andel av sol- och vindproduktionen. Som om inget kan förändras. Kramandet av gammal, storskalig, överkomplicerad och farlig teknik kommer inte att lösa Sveriges framtida behov av tillförlitlig och grön energi. Och hur tänker sig ett liberalt parti att icke-demokratiska länder i Syd någonsin ska få råd, kunskap och säkerhet att försörja sina länder med denna teknik? Vill vi att jordens alla makthavare håller på med kärnteknik? Hela resonemanget havererar. Särskilt när alternativen är uppenbara.

Och hur ska samhället bli mer inkluderande och demokratiskt om det vilar på teknik som förutsätter övervakning i orwellsk 1984-stil? Allt hänger ihop.

Länktips:
MKG en NGO som arbetat i 15 år för att bevaka kärnavfallsfrågan. http://mkg.se/valkommen-till-mkg

Om Frankrike och stoppad forskning: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

Om Olkiuloto 3: https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021


Energi från tidvatten

Att utvinna energi ur havet har länge varit en intressant möjlighet. Havsbaserad vindkraft tycks nu ha kommit så långt att de tekniska och kommersiella svårigheterna med denna teknik tycks lösta. Det är fortfarande stora projekt och ett stort risktagande, men vindkraft till havs blir allt vanligare. Nu kommer även tidvattenbaserad energiutvinning.

På tiden…
Vågkraftverken har haft det motigt. Försöksanläggningarna har inte riktigt fungerat som man hoppats. Det är naturligtvis stora påfrestningar på de rörliga delar som ska alstra el under eller på vattenytan. Men nu läser jag om ett lovande försök till tidvattenbaserad energiutvinning som låter intressant. Tidvattenströmmarna är regelbundna både i tid och plats, vilket gör att variationerna inte blir lika stora som vid vågrörelser. Placeringarna av tidvattenverken kan också optimeras på ett annat sätt.

Kullager från SKF
Svenska SKF har en nyckelroll i tidvattensystemet. Kullagren ska fungera på ett stort djup och med hög tillförlitlighet. Det jag läser i artikeln i Göteborgs-Posten tyder på att man även har inkluderat en hög nivå av övervakning för att minska kostnaderna och driftstörningarna vid tekniska problem. Även i sin grundfunktion klarar tidvattenverken att hantera olika strömningar – tidvatten rör sig ju i minst två riktningar beroende på hur månen står.

Inte så stor variation
Det är naturligtvis alltför tidigt att säga något definitivt om tekniken. Fullskaletester måste naturligtvis göras och det finns säkert ett antal faktorer som påverkar driften på ett annat sätt än teknikerna förutsett. Men kontinuerlig energiproduktion där regelbundenheten är stor låter mycket bra. Vind och vågor i all ära, men prognoserna för produktion varierar med årstiderna, väder och annat. Tidvattenrörelserna kan planeras för mycket lång tid – månen lär inte flytta på sig i första taget. Förutsägbarhet i energiproduktion är ett av problemen med sol, vind och vågkraft, något som tidvattenkraften löser. Nackdelen är naturligtvis att det bara finns vissa kustområden där tekniken passar in. Men kanske kan en variant av tekniken användas där havsströmmarna är tydliga och starka.

Vi kan ju i alla fall hoppas.

Miljömagasinet skrev om tekniken för ett och ett halvt år sedan här .

Orden formar världen

Det hållbara samhället behöver nya begrepp. Sedan skoltiden har språk intresserat mig. Hur ord och begrepp får innehåll och betydelse – och kanske dessutom skiftar över tid.
Det räcker att tänka hur vi idag använder ord som rolig och grym, om hur vi nyligen frågade varandra ”har någon ringt?”. Eller vem gråter idag över den spillda mjölken när kon råkat sparka omkull pigans stäva?
Orden speglar sin tid.

Arbetare – eller vad ska det heta?
Vi behöver nya ord för att konkretisera det vi arbetar med och för. Ur ett perspektiv blir orden arbetsgivare och arbetstagare laddade med roller: någon ger och någon annan tar. Men vad heter det när man själv skapar sin arbetsinkomst? Företagare? Frilansare? Eller är man en del av gig-ekonomin? Vad ska det heta? Vad vill vi att det ska heta när man själv ordnar sin försörjning utan att driva bolag?

Cirkulent
Jag läste någonstans att ordet konsument kan behöva kompletteras med ordet cirkulent för att illustrera innebörden av att aktivt medverka i den cirkulära ekonomin. Ska detta nya ord få fäste behöver det bli allmänt känt. Frågan är om cirkulenten aktivt medverkar till att vidga den cirkulära ekonomin eller enbart försöker bidra med källsortering och second-hand-köp? Ord har nästan alltid en motsats. I konsumentfallet finns en producent eller möjligen en affärsidkare som är konsumentens motpart. Vem är motparten till cirkulenten? Det är inte så enkelt att sätta nya ord på agendan. Innebörden ska ju helst vara intuitiv och omedelbart begriplig, samt fylla ett gap där tidigare begrepp inte täckt in en funktion eller en beskrivning på tillräckligt bra sätt. Värdeladdningen ska också vara tydlig, så att folk vågar använda orden. Är cirkulenten en föregångare värd uppmuntran? Eller hur ser vi på cirkulentens roll?

Prosument
När samma person har både producentrollen och konsument-dito har jag känt det naturligt att kalla vederbörande för prosument. Exempelvis personer som både odlar och använder det han eller hon odlar, eller en solcellsägare som drar nytta av de kW solcellerna producerar. Helt perfekt är inte begreppet – det är alltför mycket en kompromiss av två gamla ord.

Friskolor – varför kallas alla varianter för samma sak?
Samhällsnyttiga verksamheter borde få en begreppskategori, så att de inte i lagtexter och i allmänna sammanhang förväxlas med vinstdrivna dito. Friskolor är idag ett luddigt begrepp som används för både icke-vinstdrivande och vinstdrivande skolor med icke-kommunal huvudman. Jag var med runt 1990 när debatten om de fristående skolorna banade väg för rättvisa villkor för de idébruna skolorna. Därför vet jag ingen i vår krets kunde föreställa sig att friskolereformen skulle leda till aktiebolagsskolor, där skattemedel slussades vidare till ägarnas privata konton. Det som fanns före 1992 var idébruna skolor utan privata ägarintressen. Ordet friskola borde reserveras för de idéburna. Vinstdrivna skolor borde benämnas just så.

Hållbarhet – vad är det?
Hållbar utveckling är ett slitet begrepp. Alla kallar sig hållbara idag – eftersom motsatsen inte sänder rätt signaler till marknaden. (Vem vill vara ohållbar?) Bekymret är att när alla är ”hållbara” blir begreppet urvattnat. Positioner måste flyttas fram och nya definitioner användas. Indexering eller olika värdeskalor skulle behöva tillkomma, så att allmänheten kan orientera sig. ”Någon” borde driva denna fråga för att skapa tydlighet kring vad vi menar med hållbarhet. När är vi hållbara?

USA och nobelpriser
Att varsamhet med orden och dess innebörd är viktigt har de senaste årens turbulens i USA visat. När makten inte bara slirar på sanningen utan även undergräver tilltron till hela nyhetsförmedlingen läggs grunden till oreflekterade och anti-vetenskapliga strömningar, som får betydelse för samhällsutvecklingen. Ryktesspridning växer. Och sanning och lögn jämställs i något slags märkligt 50/50-förhållande. Att inte forskarsamhället och vetenskapen tydligare markerat mot alla överdrifter och politisering av vetenskapen är sorgligt. När Nobelpriserna nu ska delas ut borde Nobelstiftelsen markera hur viktigt det är att samhället baseras på kunskap, öppenhet och nyfikenhet.

Planetens gränser – igen!

Vi måste fasa ut det som inte är hållbart i samhället. Det som blir kvar blir hållbart. Så enkelt – och så svårt – är det att uppnå en hållbar framtid.

När man följer samhällsdebatten i Sverige och i andra länder är det svårt att upptäcka exempel på politiker som driver förändringsarbete. Troligen för att de vill vara säkra på att inte förlora i nästa val. Det är enklare att fortsätta som förut och att bara göra små marginella justeringar på befintliga system. Det trista är att hela tiden skjuts nödvändiga förändringar på framtiden. Och de som kommer att förlora på en hastig och abrupt samhällsförändring är de svagare i samhället, de som är beroende av andra för att få inkomst, bidrag eller samhällets stöd.

Ju lägre omställningen dröjer, desto mer kraftfull måste den bli och ju hårdare kommer den att slå mot solidaritet och sammanhållning i samhället. ”Varför gjorde ni inget” kommer de drabbade att säga, ”när ni visste hur viktigt det var att ställa om samhället?”.

I mer än ett decennium har svenska och utländska forskare gett beslutsfattarna tydliga besked om det som kallas planetens gränser. Inom en rad områden blinkar varningsljusen: artutrotningen, biologisk mångfald, vattenanvändningen, avskogningen, klimatförändringarna, utsläpp och användning av systemkritiska ämnen som fosfor, övergödning, giftspridning i jordbruket, plasten i havet…. listan kan göras lång.

Det märkliga är att media inte driver dessa frågor på en kontinuerlig nivå. Det brinner i Kalifornien och då nämns möjligen klimatfrågan. Isen smälter runt Svalbard (Spetsbergen sa vi förr) och några exotiska bilder på avmagrade isbjörnar får plats strax före vädret…. när det är hela vår existens och vårt samspel med naturen som håller på att rubbas av våra egna handlingar.

Varför är inte detta frågor som hela tiden tas upp varje dag? Är det för att innehållet i nyhetssändningarna måste locka publik – och det lockar inte publik att tala om livsstilsfrågor och problem på systemnivå? Nån annan ska göra något någon annanstans, någon annan gång.

Ska publiken hållas ovetande för att det skulle skada tittarsiffrorna? Det är isåfall precis samma sak som trump håller på med i USA. Tala tyst om de verkliga problemen och ge folk de besked de vill höra.

Varför accepterar vi att bli lurade? Hur kommer det sig att vår tids verkligt stora kriser fortfarande höljs i dimridåerna? När så mycket står på spel.

Länktips: Planetära gränsvärden: https://bit.ly/3n4pTOY

Delägd vindkraft och del av skatteintäkterna?

Malungsborna vill inte ha vindkraft. I en lokal folkomröstning ställde sig nyligen en majoritet av invånarna på nejsidan. 30 höga vindkraftverk på Ripfjället, som företaget wpd Sweden AB ville uppföra, upplevdes uppenbarligen mer som ett hot än som en lösning.
Det hade kunnat se annorlunda ut.

Delaktighet
Jag är övertygad om att vi behöver omvärdera synen på roller i samhället. Det håller inte att enbart se de boende som passiva konsumenter av det andra beslutar. Ska vi hitta vägen fram till en hållbar utveckling är det nödvändigt att involvera ”vanligt folk” på ett helt annat sätt än vad som skett förut. Det duger inte att kommunen förhandlar med starka affärsintressen, byggare och energibolag för att avgöra frågor som har stor betydelse för befolkningen. Delaktighet och ansvarstagande hänger ihop.

Äga eller deläga
En dellösning är ägandet. Om kommunen i sitt arrendeavtal med wpd ställt som krav att kommuninvånare och/eller ekonomiska föreningar i kommunen fått möjlighet att deläga vindkraftverken hade det kunnat se annorlunda ut. Folk hade kunnat känna att verken producerar för dem, att det inte var anonyma ägare som skulle profitera på Ripfjällets läge och möjligheter. Ägandet, och därmed ansvarstagandet, är centralt för acceptans och för samverkan.

Låt en del av skatteintäkterna stanna i bygden
Det måste också finnas ett tydligare intresse från statens sida att nyttan med förnybar energi fördelas på ett rimligt sätt. Ett sätt vore att öronmärka en del av de skatteintäkter som förnybar energi genererar till att tillfalla den bygd, där energin produceras. Älvarna i Norrland ger södra Sverige mycket energi, men skatteintäkterna stannar i Stockholm. En del av energiskatten borde tillfalla de bygder där energin produceras.

Vi hinner inte
Jag har inte alla detaljer i det aktuella exemplet med vindkraftverken på Ripfjället i Malung. Men det finns ett generellt tillitsproblem i samhället, som förstärks när besluten inte förankras på rätt sätt. Vi behöver lägga energi och ansträngningar på att lösa de stora problemen, inte på att tvista om detaljer och saker på fel nivå. Eftersom det är så bråttom.

Så märkligt med denna dröm om storskalig och dyr energi

Det är 40 år sedan vi hade en folkomröstning om svensk kärnkraft. Fortfarande drömmer flera borgerliga partier om att kunna fortsätta utbyggnaden. Nästa ”generation” av kärnkraft sägs kunna använda uttjänt kärnkraftsbränsle och på så sätt lösa en del av problemet med långtidsförvaring. Så att istället för 100 000 år skulle det räcka med 500 års slutförvar…. ( jämför att Gustav Vasas tekniknivå och tydliga instruktion skulle kunna förstås av oss). Det är uppenbarligen väldigt lockande att vinna röster på en teknik som dels inte finns, dels visat sig dyr och farlig och dels låser fast samhället i ett beroende av stora energibolag.

Ägandet
Det är märkligt att så många partistrateger och beslutsfattare på fullt allvar blundar för verkligheten. Förnybara energisystem är småskaliga, kan byggas och plockas ner utan att göra avtryck i generationer och kan framför allt ägas av folkflertalet via privat ägande, genom föreningar etc. Det man äger och förvaltar är man också angelägen om att vårda, att optimera och att inte slita ut i förtid. Insikten om hur vi måste hushålla med energi blir tydligare ju närmare produktionen konsumenten befinner sig. Motsatsen är det ”två-hål-i-väggen”-tänkande som blir konsekvensen av något storskaligt, anonymt och utlandsägt.

Hur ser ansvarsförhållandena ut?
Ännu märkligare är det att kärnkraftsförespråkarna inte kräver av kärnkraftsindustrin att de senare tar ansvar för alla kostnader i samband med uppförande och drift av anläggningarna. På något märkligt sätt ska ”samhället” stå för riskerna om, eller snarare när, nästa Fukushima-olycka inträffar. Ingen teknik är ofelbar. Det finns dessutom alltid en mänsklig faktor.
Investerare vill ha vinst på sin insats, men är ointresserade av att ta ansvar för riskerna och slutförvaret. Stora investeringar lockar till sig lycksökare och gör länder beroende av stora industrier, som tar rationella ekonomiska beslut, som sällan innebär att de är samhällsnyttiga. Konsekvenserna för samhället blir långtgående när storskaliga lösningar visar sig inte fungera. De mångåriga förseningarna av bygget i finska Olkiuloto kommer t.ex. att behöva betalas av någon. Vem?

Lagra elen
Det finns rationella ekonomiska argument att välja förnybara energisystem. Sol- och vindkraft kan lagras på flera olika sätt. Överskottselen kan lagras i vätgas, som i ett senare skede kan användas för att generera el via bränsleceller. Eller så kan överskottselen användas för att driva pumpstationer, som pumpar upp vatten i dammar, där lägesenergin kan tas tillvara via gamla hederliga vattenturbiner.

Verkningsgrad och kylbehov
Teknikernas fascination över kärnkraften blir ännu mer märklig när man inser att kärnkraftselen produceras med en mycket låg verkningsgrad, cirka 35%. Två tredjedelar av verkens effekt går således till spillo, när vatten kokar och ångan driver turbiner. Världens dyraste tekokare, typ….. Och dessutom stängs de svenska verken ner när kylvattnet (från t ex. Östersjön) blir för varmt på sommaren. Vad som händer när perioderna med extrem värme blir många och långa är det ingen som talar om…..

Långsiktighet och sparande
Allra viktigast är att vi effektiviserar energianvändningen. Den sparade kw-timmen är den billigaste. Det behövs incitament för energisparande inom industrin och hos allmänheten. Elintensiva etableringar som datorhallar ska inte få onödigt förmånliga villkor för att arbetstillfällen anses viktigare än energisparåtgärder. Politiken måste gynna ansvarstagande och långsiktighet och sträva efter ett spritt ägande, som i sin tur genererar förståelse för behovet av att inte slösa på energi i olika former.