När kan man lita på en lögnare?

Så möttes de då, Kim Jong-Un och Donald Trump, i Singapore av alla ställen. Singapore är precis som Nordkorea en enpartistat och ledaren, Lee Hsien Loong, har precis som Kim, ärvt sin maktställning av sin far, landsfadern Lee Kuan Yew, stadsstatens första premiärminister. Skillnaden är naturligtvis att i Singapore finns ett materiellt välstånd, som nordkoreanerna bara kan drömma om. Och för trump kvittar det.

En deal gäller bara nu
Trumpvännerna jublar naturligtvis och undrar hur trumpkritiker ska förhålla sig nu när deras idol avvärjt en kärnvapenkris. Det talas om Nobels fredspris och allt möjligt. Tom Göran Persson tycker att trump är modig som satsar på att möta Kim på det sättet han gjort. Det många tycks glömma bort är att avtal betyder ingenting för trump. Om han ångrar sin namnteckning skickar han en tweet till G7-länderna och sågar decennier av samförstånd med västekonomierna. Om han vill profilera sig som anti-Obama kliver han snabbt av både Paris-avtalet om klimatet och Iran-avtalet. För trump betyder ett avtal inget förpliktigande – det är bara en överenskommelse som kan ändras när som helst.

När kan man lita på en lögnare?
Ännu värre är det faktum att trump satt i system att ljuga och förneka fakta. Hur ska omvärlden kunna lita på en ledare som inte talar sanning? När är hans ord värt något? Det går helt enkelt inte att se trumps möte med Kim som en diplomatisk framgång eftersom ingen vet vad som sagts ledarna emellan och ingen heller kan vara säker på att trump återger mötet på ett sanningsenligt sätt. När som helst kan det visa sig att bara delar av det som överenskommits mellan USA och Nordkorea stämmer. Det måste vara ett gigantiskt dilemma för administrationen i USA att inte veta vad som gäller. När det inte är helt säkert att det som kommuniceras är korrekt, vare sig internt eller externt.

En annan agenda
Det är tydligt att trump känner sig mer bekväm med ledare som Putin, Xi och Kim. När han träffar demokratiskt valda ledare väljer han oftast att markera sitt ogillande. Det är uppenbart att trump har en annan agenda än att utveckla det demokratiska samhället. Han fjäskar för sin väljarbas – och inför höga skyddstullar som kortsiktigt kanske gynnar en utsatt hemmaindustri – och ifrågasätter hela tiden den fria pressen och de fria mediernas trovärdighet för att långsiktigt kunna klara sig undan en rejäl granskning genom att hänvisa till att medierna inte är trovärdiga…. något som han själv initierat.

Vinnare? Kim Jong-Un
De analyser som finns ännu så länge efter mötet mellan trump och Kim pekar på att det är Nordkorea som vunnit på upplägget. Man har egentligen inte gjort någon eftergift, samtidigt som Kim nu på hemmaplan kan fira att han själv och regimen vunnit respekt i omvärlden. För diktaturens offer är detta en sorgens dag.

Genomslag
Hela upplägget tycks dessutom ha varit iscensatt för att ge maximalt medialt genomslag. Minns hur det för några veckor sedan hette att mötet inte skulle bli av. Det var naturligtvis en medveten strategi för att få mötet som sådant att framstå som en framgång. Allt är ett spel. Och trumpvännerna jublar.

Nationaldagen 6 juni

Nationaldag och en särskild anledning att reflektera över vad som definierar oss som människor, som svenskar och bärare av ett arv, av värderingar och av ett ansvar. Läser en intressant debattartikel om det personliga ställningstagandet i relation till medborgarskap. (Se länk nedan). I dessa tider av snabba nyhetsflöden och kategoriska ställningstaganden är det modigt att torgföra en både-och-åsikt. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Hela tiden och överallt. Det är lätt att glömma bort detta.

Fördelen med konsensussträvan
Vissa fenomen innehåller dessutom både positiva och negativa aspekter. Mycket hänger på vilket syfte vi har eller vilka principer vi vill ställa oss bakom. Ta detta med konsensus-tänket. I sin artikel ”Nej tack, jag vill inte bli svensk” ser Menekse Mermer den typiska svenska strävan efter beslut i  konsensus som något negativt, kanske fegt och tidsödande. Kanske är det så. Samtidigt har vi i arbetslivet en ovanligt – jämfört med hur det är i andra länder -  platt organisation, där de anställda tar självständiga beslut och inte alltid måste fråga ”uppåt” i organisationen hur man ska göra. Den platta organisationen ger stora fördelar eftersom alla medverkande känner sig välinformerade och att de har tillräcklig förståelse för både problem, avvägningar och lösningar för att kunna agera i den anda som förväntas. Konsensussträvan har som positiv effekt att förankring, delaktighet och identifikation stärks i organisationen. Den som känner att man varit delaktig i en process tvekar inte att agera i samma anda som konsensusbeslutet togs i. När hierarkiskt uppbyggda företag vinner tid genom att inte ägna sig åt konsensus-strävan och förankring av processer, avvägningar och beslut, förlorar man i effektivitet och attraktivitet hos en arbetsstyrka som känner sig tillräckligt informerad för att självständigt fatta beslut och att ta ansvar. Fördelen med konsensus handlar om individens roll i helheten och att våga delegera ansvar och befogenheter. Dialog och diskussion är ömsesidig och stärker företaget i båda riktningar – både mellan anställda och företagsledning och omvänt.

Det underförstådda
Sen har Menekse Mermer naturligtvis rätt i flera av sina iakttagelser. Hur storstadssvensken skärmar av sig, gärna gör sig osynlig i hissen eller i T-banan. Hur vi undviker att sticka ut och påfallande ofta har svårt att visa spontanitet i nyktert tillstånd. Att vi ganska ofta är fixerade vid millimeterrättvisa och hur lagombegreppet tar alltför stor plats. Riktigt intressant blir hennes iakttagelser när hon sätter fingret på de underförstådda hierarkierna: hur vi gärna framhåller allas lika värde, samtidigt som vi förutsätter att alla som bor här strävar efter att bli som vi, dvs att det finns en outtalad självklarhet att alla ickesvenskar vill bli svenskar. Eftersom vi är så ”bra”. En nyttig påminnelse om hur våra värderingar rör sig på flera plan samtidigt.

Slottsskogen 6 juni
I Göteborg hälsades i år drygt 4900 personer med nytt svenskt medborgarskap välkomna vid en ceremoni i Slottsskogen. Den självklara svenskheten lyftes under någon timme fram som något som kunde betraktas från utsidan. 140 olika nationaliteter finns representerade bland de knappt 5000 individerna. Många naturligtvis från krigsdrabbade länder, men även från Indien, Storbritannien och länder som inte förknippas med flyktingtragedierna. Att de alla är välkomna resurser och personer som tillför något mycket positivt betonades av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande – stadsminister för Göteborg som hon kallades – när hon höll ett varmt välkomsttal till de som samlats i Slottsskogen. Det var befriande att höra någon som för en gångs skull inte prata om människor som problem, som ska avvisas eller skickas ”hem”.

Musiken som symbol för mångfalden
Den musik som framfördes i Slottsskogen, både på kommunens scen och på Konserthusets stora scen för symfoniorkestern, innehöll spännande kontraster och blandningar av äldre och nyare musik med allt från kulning och folkton via nationalromantikens ”Sverige” och klassiker av Benny Andersson och Georg Riedel till musik av Laleh och rytmisk musik med tydliga rötter i kulturer från andra kontinenter. Allt hänger ihop och vi kan alla delta i varandras upplevelser.

För övrigt:
Valarna i våra världshav äter plast varje dag. De har inget val.
Vi har ett val. Den 9 september.

Länktips: Nej tack, jag vill inte bli svensk https://www.aftonbladet.se/a/a2xM74

Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.

 

Infrastruktur i ett cirkulärt perspektiv

En aning hoppfullt är det trots allt. Detta att olika forskardiscipliner kommer fram till ungefär samma resultat och drar ungefär samma slutsatser om vad vi behöver göra. Häromdagen var det en forskare från Tel Avivs universitet, Moshe Givoni, som redogjorde för sin forskning om planering av infrastruktur. Jag undrar om det är tillfälligheter eller om det är ett begynnande mönster som kan skönjas.

Kort horisont
Med infrastruktur menas i det här sammanhanget de vägar, järnvägar och andra konstruktioner som möjliggör transporter. Om vi förr byggde omsorgsfullt och för att det vi byggde skulle ”stå för evigt” har vi på senare år börjat se investeringarna i vägar, broar och annat som mer kortsiktiga projekt, menar Moshe Givoni. Tidshorisonten är idag 60 år eller mer. Och det enda planeringsavdelningarna klarar av är att planera för att bygga mer infrastruktur. Mot detta synsätt vill Givoni lansera ett dynamiskt och anpassat sätt att planera infrastrukturen.

Förvalta och utveckla
Halveringstid är något vi fångat upp från radioaktiva isotoper och med den liknelsen vill Givoni att vi ska se infrastrukturen. Med mycket mer flexibilitet och med mycket mer av alternativa handlingsplaner. När en konstruktion kommit halvvägs in i sin livscykel vill Givoni att ansvariga funderar över hur det byggda bäst kan anpassas, byggas om, byggas till eller på annat sätt utvecklas för att matcha framtidens behov. Han visar bilder på stadsmotorvägar i Seuol, New York och Vancouver som antingen rivits eller gjorts om till parker eller cykelstråk. Man kan förnya och utveckla det befintliga. Renew.

Re-orden
Redesign-tänket exemplifierar han med en lång bro i Florida som blivit en cykelväg. Han betonar också vikten av att redesign finns med från början, när en konstruktion byggs. (Känns tänket igen??). Repurpose är hans begrepp för att ändra syftet med en konstruktion. Järnvägsbroar har gjorts om för vägtrafik etc. Tempelhof flygplats i Berlin blev en park. Remove, att ta bort, är kanske tydligast när borgmästaren i Seuol tog bort en väg och frilade en mindre flod, som nu är en attraktion i staden.

Cirkulär ekonomi
Alla dessa ord på re- känner vi igen från andra sammanhang, inte minst från cirkulär ekonomi. Givoni betonar att de fyra Re-begrepp han lyft fram måste finnas med från starten, när ett nytt projekt planeras. Jag drar slutsatsen att det är ytterligare ett exempel på hur hela samhället numera vänder sig bort från det linjära tänket och närmar sig ett cirkulärt, där resurser tas till vara på ett genomtänkt sätt.

Tillgänglighet istället för hastighet
Givoni talar också om superstrukturer, dvs att en grundkonstruktion, t.ex. en bro, kan få olika överbyggnader eller ytor för transporter. Han kommer också in på det linjära tänkets felaktiga fokus på flöde. Flöde är inte tillgänglighet. Vi måste planera för mobilitet och inte för transportvolym. När vi ökar kapaciteten genom ökade hastigheter minskar vi tillgängligheten. Transporter är mer än att flytta människor och produkter från A till B. Att bygga över motorvägar löser inte grundproblemet. Vi behöver istället ha ett tydligare fokus på hur restiden kan användas, menar Givoni.

Kvantitet kontra kvalitet
Planera för fortsättningen, för en flexibel och långsiktig användning, planera för nya beslut och för rivning, är Givonis budskap. Infrastrukturen ska klara att både vara hållbar och flexibel och vi bör ha ett fokus på att sänka hastigheten. Jag skulle vilja komplettera med att hans forskning visar på ett annat förhållningssätt mellan kvantitet och kvalitet, där vi inte optimerar utifrån enhet per tidsenhet utan ser till systemens attraktivitet och stödjande kvaliteter för allt annat livet ska handla om. Och tanken på halveringstid är enkel att ta till sig. Halvvägs ska ett nytt beslut tas. Hade vi gjort det i Sverige när våra järnvägar hade använts halva sin planerade tid skulle vi inte ha de problem vi har idag med eftersatt underhåll och en högljudd debatt om tekniska lösningar som kanske inte möter upp behoven optimalt.

Fem fel en moderator måste undvika

Häromdagen lyssnade jag till en paneldebatt om klimatfrågan. Fem personer från näringsliv, forskning och politik bidrog med kloka tankar och perspektiv från sina respektive roller och funktioner. Vi var kanske ett 50-tal personer som tyckte att frågan kunde vara värd en timme i ett sommarvarmt Göteborg. Det bestående intrycket blev emellertid något helt annat än jag trodde när jag gick dit.

Generellt perspektiv – inte något personangrepp
För att inte landa i en missriktad kritik av en enskild arrangör eller en enskild person undviker jag att precisera vilka dessa var. Det kunde lika gärna vara jag själv som råkat göra fel. Min poäng är av mer generell natur, slutsatser som tydliggjordes tack vare de uppenbara fel som begicks vid just denna sammankomst.

((Bilden har inte med det aktuella exemplet att göra)

Viktiga funktioner hos en moderator
Den som tar på sig moderatorrollen måste förstå vad moderatorn fyller för funktioner och inse sin roll i helheten. Moderatorn ska enligt min mening fokusera på följande uppgifter:

  1. Initialt hjälpa publiken att förstå vilka personer som deltar i paneldiskussionen,  genom att presentera dem och varför deras medverkan är viktig för helheten, samt kring vilka frågeställningar diskussionen ska röra sig. Enkelt uttryckt handlar det om att måla upp den scenbild som gäller för det ”skådespel” som ska äga rum. Det handlar om att stegra publikens förväntningar på lite olika sätt och att sätta in eventet i ett större perspektiv. Det är viktigt att publiken får en tydlig bild av vilka perspektiv som sammankomsten är tänkt att ge utrymme för.
  2. Vara bra påläst och ha kännedom om sammanhanget som diskussionen förs i. Det underlättar om moderatorn har god kännedom om de lokala frågorna, lokal historik etc. I det konkreta fallet handlade det om satsningen på LNG från fossil naturgas samt om den i Göteborg kända företeelsen ”Landshövdingehus”, som paneldeltagarna i princip beskrev en ny version av men som moderatorn i det aktuella fallet helt missade att sammanfatta just på det sättet. Kopplingen till det lokalt kända är viktig för minnet och för förståelsen.
  3. Fungera som en länk mellan publik och panel, egentligen vara en ställföreträdande frågeställare för publiken. Publiken är ointresserad av moderatorns egna funderingar i sakfrågorna – det är paneldeltagarnas inspel, påståenden och polemik som ska stå i centrum – inte vad moderatorn tycker och tänker. Detta är centralt för en väl fungerande moderator. Det enda undantaget kan vara någon minuts avslutande sammanfattning, där moderatorn kan ta sig friheten att gå utanför ramarna och på ett personligt sätt sammanfatta vad alla just upplevt. Under själva debatten ska moderatorn vara helt fokuserad på att skapa en tydlig kommunikation från panelen till åhörarna. Åhörarna ska känna att de har en ställföreträdare i moderatorn.
  4. Fungera som en motor för evenemanget och driva frågorna framåt i syfte att fånga och behålla publiken intresse för det som sägs och för att hjälpa publiken att hänga med. Det är inte moderatorns uppgift att uttrycka personliga åsikter kring huruvida en fråga är möjlig att lösa – det centrala för moderatorn är att säkra förståelse av det som sägs från panelen och att det finns en logik i hur diskussionen förs framåt i konstruktiv anda. I det aktuella fallet valde moderatorn att ge stort utrymme åt sin personliga åsikt om klimatfrågans lösning ska ses ur ett optimistiskt eller ett pessimistiskt perspektiv. Moderatorns funktionen som pådrivande motor är central.
  5. Inse att det är totalt underordnat vad moderatorn har för åsikt – det intressanta för arrangören, för paneldeltagarna och för publiken är att totalintrycket av eventet är positivt. Det är inte moderatorns roll att säkerställa något annat än att alla dessa tre kategorier – och framför allt åhörarna – går därifrån med en känsla av att det var värt tiden/kostnaden (och mer därtill) att delta i eventet. Alla ska känna att de går därifrån med något som man inte hade kunskap om före eventet alternativt känner sig stärkt i efter eventet.

Fler punkter…
På samtliga dessa punkter brast det i det aktuella fallet. Det är sällan som det blir så tydligt för oss åhörare vad det är som skapar en bra paneldebatt och vilka kriterier som finns på en god moderator. Till ovanstående lista kan läggas förmågan att fånga frågor som dyker upp, förmågan att improvisera utifrån en genomtänkt plan och förmågan att då och då sammanfatta komplicerade resonemang med lite enklare ord, så att alla känner att de hänger med. Alla har inte samma förförståelse som moderatorn själv. (Just denna sista punkt kan egentligen sättas upp som en punkt 6 i listan ovan, där bristerna var tydliga).

Vem är jag att…
Med allt detta sagt vill jag återigen betona att jag själv troligen heller inte löst uppgiften perfekt. Vi har alla våra tillkortakommanden. Men för att lära av våra misstag behöver vi identifiera, analysera, värdera och ärligt kommunicera dem. Hur ska vi annars bli bättre?

(Uppdaterad 28 maj)

 

Lögnen – det stora hotet mot demokratin

Lögnen är ett hot mot vår demokrati. Hur lögnen kan utgöra ett hot mot samhället större än både terrorism och kommunism förklarar Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York i en exklusiv AP News-intervju, som jag väljer att återge här i delar och med några inskjutna kommentarer. Bloomberg är rik som ett troll, men det innebär inte att hans åsikter är värdelösa – tvärtom – läs detta och begrunda. Det är viktigt att vi förstår de processer vi själva är mitt uppe i, inte minst detta valår.

Epidemi av oärlighet
Redan artikelns rubrik
( Bloomberg warns of ‘epidemic of dishonesty’) sätter fingret på digniteten och hur allvarligt hotet är. Och artikeln fortsätter:
” Americans are facing an “epidemic of dishonesty” in Washington that’s more dangerous than terrorism or communism. That’s according to former New York City Mayor Michael Bloomberg, who warned in a commencement speech on Saturday at Texas’ Rice University that “an endless barrage of lies” and a trend toward “alternate realities” in national politics pose a dire threat to U.S. democracy.”
I USA har vapen och användandet av våld länge präglat hur folk tänker. Från militär nivå och hela vägen ner till individens rätt att försvara sig med ett eget vapen. Bloomberg pekar på att lögnen kan vara ett större hot än de fysiska, som amerikanerna har vant sig vid.

Från en sanningssägare till en lögnare…
Längre ner i artikeln, som publicerades tidigare i maj, citeras Bloomberg: “This is bigger than any one person. It’s bigger than any one party,” he said in the interview. In the speech, Bloomberg evoked the legend of the nation’s first president, George Washington, who as a boy said he could not tell a lie when asked if he cut down a cherry tree. “How did we go from a president who could not tell a lie to politicians who cannot tell the truth?” Bloomberg asked. (–)  He blamed “extreme partisanship” for an unprecedented tolerance of dishonesty in U.S. politics. People are committed more to their political tribes than the truth, he said, suggesting that the nation is more divided than any time since the Civil War.”
Bloomberg är naturligtvis en skicklig talare som kopplar ihop nationens fader, George Washington med president nr 45 på det sätt han gör och knyter an till det gamla sår som inbördeskriget fortfarande utgör. Nationen är återigen delad på ett farligt sätt.

Oärlighet leder till kriminalitet och maktmissbruk
Jag klipper vidare ur artikeln: “There is now more tolerance for dishonesty in politics than I have seen in my lifetime,” Bloomberg said. “The only thing more dangerous than dishonest politicians who have no respect for the law is a chorus of enablers who defend their every lie.” Och lite längre ner: ”He warned that such deep levels of dishonesty could enable what he called “criminality.” Samt: ”“When elected officials speak as though they are above the truth, they will act as though they are above the law,” Bloomberg told Rice graduates. “And when we tolerate dishonesty, we get criminality. Sometimes, it’s in the form of corruption. Sometimes, it’s abuse of power. And sometimes, it’s both.”
Detta är det centrala i Bloombergs tal. Att oärlighet leder till kriminalitet, korruption och maktmissbruk. Det är därför den nuvarande administrationen i Vita Huset är så farlig.

Underminera trovärdigheten och bana väg för något annat
I en intervju med Leslie Stahl, en erfaren amerikansk journalist, förklarade trump efter valsegern att hans taktik att ständigt misskreditera media syftar till att underminera den kritik som samma media kan tänkas komma med. ”When You tell negative stories about me, noone will believe You” var ordagrant vad trump sa till Leslie Stahl, när hon frågade varför han hela tiden attackerade media. (Se länk till klippet nedan). Genom att själv bidra med osanna påståenden och därefter beskylla media för att rapportera ”fake news” underminerar trump hela det system som en demokrati vilar på. I förlängningen kan USA få ett Putin-liknande styre, eller en styrande familj, där lojaliteterna ligger på ett helt annat plan än via röstsedlar och öppen dialog. George Washington skakar nog på huvudet i sin himmel när han ser vart hans land är på väg.

Länktips: https://www.facebook.com/OccupyDemocrats/videos/2096601937099516/

Kreativt återbruk börjar på kontoret

Jag hamnade på en slutredovisning av projektet ” Kreativt återbruk och redesign i offentliga kontorsmiljöer”, där Göteborgs Stad, Universitetet och ett företag i redesign- och återbruksbranschen gemensamt presenterade vad projektet kommit fram till och hur deras modell för det fortsatta arbetet ser ut. Offentliga miljöer är ju både kontorsmiljöer för anställda och reellt offentliga miljöer, iordningställda för allmänheten eller för möten mellan tjänstemän och allmänhet. Avgränsningen är intressant. Ägarfrågan är relativt tydlig – det handlar om våra offentliga förvaltningar och deras lokaler. Produktsortimentet är också tydligt – en offentlig miljö har vissa funktioner och en viss logik, som gör att bara en viss sorts möbler kommer i fråga. Likheterna mellan olika miljöer är också tydlig. Det finns skrivbord, konferensbord, mötesrum, fåtöljer, ibland någon soffa, ibland lite dekorativa inslag med rumsavskiljande funktion, men det vimlar inte av olika offentliga miljöer. Det gör att återbruk och återdesign kan planeras relativt väl. Trots detta finns det ett antal hinder för att utveckla återbruk och redesign i större skala.

Enkelhet, högre förväntningar, stödjande strukturer
En siffra som nämndes överraskade. Bara 20 öre per hundralapp läggs på reparationer i Sverige. Och av alla möbler som säljs är cirka 23% kontorsmöbler. Tillverkningen av dessa möbler genererar 150.000 ton CO2. Den projektgrupp som arbetat räknade upp något av det man ser ett behov av att lyfta fram i det fortsatta arbetet. Förväntningar, stödsystem och enkelhet var det jag noterade. Det måste vara enkelt att välja en återproducerad eller återdesignad produkt. Vi behöver ha större förväntningar på att återproducerade produkter är väl så bra och fräscha som nya produkter. Och det behövs stödjande strukturer som underlättar inköp, logistik och förvaring av möbler som befinner sig i olika faser i ett kretslopp.

Likhet och olikhet som USP
Företaget Recreate Design Company har levererat ett antal inredningar till offentliga miljöer i Göteborg. Det jag slås av och som är en av de stora fördelarna med den småskaliga redesignen av möbler är möjligheten att skapa miljöer som uttrycker både likhet och olikhet. Till ett av de projekt företaget levererat inredningen bestod stoluppsättningen av stolar som målades i samma kulör, men där varje stol hade ett unikt, men snarlikt uttryck. På så sätt skapade inredningen samtidigt både en enhetlighet och kom strävan efter ett mångfaldsuttryck till stånd. Redesign öppnar upp för det man skulle kunna kalla för motpolen till den likriktning som industriell möbelproduktion ofrånkomligt landar i. Precis som människorna som sitter på stolarna är både lika och olika blir stolarna i sig ett uttryck för både likhet och olikhet.

Några flaskhalsar
Åter till seminariet. Ett antal svårigheter och flaskhalsar nämndes. Jag noterade av dessa
- flödesfrågorna och tiden som parameter (=vem ska ta kostnaden för tillfällig eller längre tids lagring),
- leasingbegreppet och juridiken (=hela den ekonomiska biten behöver genomlysas bättre, vem äger egentligen möblerna, vem skriver vilka avtal och vem beslutar om vad?), samt
- ekonomin. (=Hur ska värdet bestämmas, vem ska ha en kostnad och vem en intäkt…).
Just ekonomin är avgörande, tror jag. Det behövs en tydlig ekonomisk drivkraft både på leverantörssidan och på inköpssidan för att återbruk ska bli intressant. Subventioner leder fel. Både leverantör och kund ska ha ekonomiska drivkrafter och incitament att välja återbruk.

Billigare, men mer tid
Det tas nu fram en guide för hur återbruk ska gå till inom Göteborgs Stad. Det är viktigt att förstå att återbruk och redesign tar längre tid än att titta i en katalog och beställa nya möbler. Det saknas också incitament för individer och förvaltningar att ägna tid och kraft åt återbruk, liksom att upphandlingsrutinerna kan sätta käppar i hjulet. Av dessa skäl och flera andra är det viktigt med goda exempel, inte bara på slutresultat utan också på hur processen kan se ut. Forskarna lyfte fram att nyinköp fortfarande är normen och att återbruk fortfarande uppfattas som osäkert. Samtidigt hörde jag att IVL fick ett 30% lägre pris när man köpte återbrukade möbler jämfört med om man hade köpt nya.

Åsikter och fakta blandas ihop
En av forskarna lyfte fram ett av vår tids typiska fenomen – att fakta och åsikter blandas ihop, något jag personligen tror hänger samman med ett halvsekels inflytande från en reklambransch, som vant oss alla att all information kan vinklas så att den passar målgruppen. Sanningen som relativ. Trumpismen som ledstjärna.

Goda exempel för att stärka den cirkulära ekonomin
Jag var tvungen att rusa iväg till ett annat möte, men seminariet gav mig känslan av att offentliga miljöer och möbler för offentliga miljöer har potential att bli en föregångare när det gäller återbruk och redesign. Bland annat för att det handlar om politiskt styrd verksamhet och väl avgränsade materialflöden, som det dessutom finns relativt stora volymer i omlopp av. Kanske kan de offentliga miljöerna gå före och utgöra de goda exempel som så väl behövs för att skapa en del av den cirkulära ekonomi vi snabbt behöver utveckla.

 

Trafikseminarium: om barn som presterar, linbanan och mycket annat

Trivector är ett av landets ledande konsult- och teknikföretag med hållbara transporter som fokusområde. Häromdagen anordnade de ett seminarium i Göteborg kring aktuella frågor, som jag lockades av. Visst kan man informera sig på ett bra sätt via nätet och nyhetsbrev, men ibland är det viktigt att fånga upp detaljer, betoningar och publikens frågor på plats i ett fysiskt sammanhang. I mötet med andra människor tvingas man prioritera vad som är viktigt: ”Vad jobbar du med?” och också få både medhåll och mothugg. I dessa tider av ständiga gillanden på sociala medier är det kanske ännu viktigare med en sansad diskussion som får ta lite tid och väga in flera aspekter. Att Trivector ordnat med mingel, förtäring och tid för samtal var naturligtvis ett plus.

Om alla körde som kvinnor….
Av allt jag noterade från dagen fastnade särskilt några delar som jag ska försöka återge i korthet här. Lena Smidfelt inledde med att slå fast att för att klara klimatmålen till 2050 behöver vi minska biltransportarbetet med 32% jämfört med år 2010, bl.a. för att befolkningen ökar. Lena Smidfelt presenterade ett antal intressanta delfakta som ger en större förståelse för hur resandet med bil ser ut. 25% av befolkningen står för 91% av biltransportarbetet. De bilister som reser dagligen står för 71%. En ganska stor andel av resandet med bil kan relateras till fritidsresande. Om män skulle resa som kvinnor reser med bil skulle resandet minska 18%. Samtidigt finns en risk att frigjorda resurser (tid och pengar) ökar resandet. Det är heller inte säkert att bilresandet minskar om fler delar bil. Detta kom som ett svar på min fråga vilken roll bilägandet spelar i sammanhanget.

Dragkamp mellan stat och kommuner
VD Christer Ljungberg höll därefter en presentation som handlade om svårigheten för våra myndigheter att dra åt samma håll, när målbilder respektive prognosstyrning används. Christer Ljungbergs lösning var bl.a. att ge Trafikverket ett tydligare uppdrag att samordna arbetet mellan staten och kommunerna och att ge vägledning till hur prognoser ska användas, kanske att man bör arbeta mer med scenarier, tidiga samråd och mer av regional planering. Digitaliseringen är viktig i sammanhanget men berördes bara helt kort. Att godstransporterna ökar i takt med att handeln ökar via internet är ett faktum. Godset står fortfarande för lite mer än 25% av transporterna på vägarna.

Barn som tagit sig själva till skolan presterar bättre
Nästa presentation handlade om trafikstrategi och vände sig tydligt till kommuner som försöker få fler att välja bort bilen, om beteendefrågor och hur man kan få fler att vilja cykla till skolan eller arbetet. En egen anteckning jag gjorde under presentationen handlar om svårigheten för en kommun att använda objektiva argument när målgruppen, t.ex. skolbarnsföräldrar, använder upplevda, subjektiva argument av typen ”det är livsfarligt att cykla på länsvägen”. Det hjälper ju inte med statistik. Upplevelsen av otrygg trafikmiljö är självupplevd och stark. Barns cyklande har minskat över tid. Det finns inga enkla förklaringar till detta, men det fria skolvalet kan spela in (fler har längre till skolan), liksom att det kan vara enkelt att åka kollektivt om skolresorna är gratis, som de är i många kommuner. Riktigt intressant blev det när Axel Persson från Trivector presenterade uppgifter om att de barn som tar sig själva till skolan är mer nöjda och presterar bättre, medan de bilburna barnen är mindre nöjda och inte presterar lika bra. Tipset från Axel Persson var att kombinera fysiska åtgärder med att underlätta för beteendeförändringar samt att undvika åldersrekommendationer.

Ulleråker och Brf Viva
Att det finns pengar att söka framkom också genom en presentation av det som kallas Stadsmiljöavtal. Caroline Mattsson från Trivector berättade därefter om hur man i t.ex. Ulleråker i Uppsala tänker mobilitetshus istället för parkeringshus. Huset är inte bara en plats för bilen utan för andra fordon, för att hämta paket m.m. Man kan hyra cykel, låna, meka och fixa med sin cykel, ladda batterier och hämta en bilpoolsbil. Vi fick även höra om EC2B, ett projekt i framkant knutet till Brf Viva, som Riksbyggen tagit initiativ till i Göteborg, liksom idéer att testa digitala biljetter på ett nytt sätt. Vi testar oss framåt, som Christer Ljungberg uttryckte det. Ingen har den färdiga lösningen ännu. Han nämnde i förbifarten att Lunds Central, som är den tredje största stationen i Sverige jämte Malmö, fungerar helt utan bemanning.

Elbussar och linbana
Vi fick även en presentation av hus Storstockholms Lokaltrafik planerar för elbussar ur tre teknikalternativ: depåladdning, stolpladdning vid ändhållplats respektive kontinuerlig laddning med luftburen tråd. Stockholm har 2100 bussar så det handlar om viktiga vägval. varje teknisk lösning har sina för- och nackdelar. Avslutningsvis fick vi en inblick i hur linbaneprojektet i Göteborg har vuxit fram. Man har nu landat i en organisatorisk lösning som innebär att linbanan utgör en del av kollektivtrafiken. Joakim Kaminsky från Kjellgren & Kaminsky visade ett antal bilder på de pelare som ska bära upp linbanan och som byggs i en fackverkskonstruktion och som möjliggör prefabricering, en lätthet i konstruktionen och som knyter an till Göteborgs kranar i hamnområdet. Konstruktionen känns elegant och mycket modern.

Kanske ska linbanelinjen kallas linje 12? Det numret är ju av någon anledning ledigt i spårvagnsserien. Dessutom går den ju i så fall över älva….

 

Det dundrar under tundran

Permafrosten tinar. Det är inte bara tundran i Sibirien och de nordligaste områdena i Kanada och i Alaska som det handlar om. Under havsytan tinar jordlagret, enligt forskarna, ännu snabbare än på land. (Se länk nedan). Frosten har hållit tillbaka stora bubblor av lagrad gas, metan, under årmiljonerna. Nu frigörs dessa gigantiska lager i takt med att klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för livet på jorden. Här kan vi snacka om förstärkningseffekter. Ju varmare det blir runt polerna, desto mer smälter isarna och tinar permafrosten. Därmed frigörs mer metangas, som i sin tur påverkar klimatförändringen som den potenta växthusgas den är. Snart spricker bubblan.

Vi vet, vi kan och vi borde….
Det går inte att fånga detta skeende med en kamera på plats, det finns ingen nyhetsdramatik att bild- och ljudsätta mellan såpoperainslagen eller reklampauserna. Här förändras snabbt förutsättningarna för livet på jorden och vi tittar på, spelar med och bryr oss inte. De som påverkar klimatet mest, de rika länderna, har tillgänglig kunskap och skulle kunna ta beslut  som möjligen skulle kunna bromsa processerna. De fattiga länderna har varken resurser, kunskap eller någon beteendeförändring att tala om, som skulle kunna göra skillnad.

Både frekvens och styrka
Nu är inte frågan om klimatkatastrofen ska inträffa utan hur snabbt och på vilka sätt den kommer att märkas. Bränder och torka, skyfall och översvämningar, jordskred och extremväder har vi redan sett att de blir fler och ofta mer intensiva, helt i enlighet med de klimatmodeller forskarna arbetar med.

Det är märkligt att mänskligheten inte ser klimatfrågan som ett hot som vi gemensamt kan hantera. Ozonhålet lyckades vi ”reparera” genom att förbjuda freoner. Varför är det så svårt att bromsa och vända fossilbränsleanvändningen?

Länktips: http://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/giftig-gas-hotar-manskligheten/

Hoten mot demokratin

New Yorks tidigare borgmästare Michael Bloomberg varnar i ett tal för den oärlighet som sprider sig som en epidemi och som han ser som ett större hot mot demokratin än både terrorism och kommunism. Landet är mer uppdelat än någonsin sedan inbördeskriget, hävdar Bloomberg, och ser hur politiker allt mer accepterar och tolererar lögnen i det offentliga samtalet. (Länktips till artikel, se nedan)

Okunnighet och passivitet passar in i bilden
USA:s president drar sig inte för att själv sprida osanna påståenden. Märkligt nog om sådant som lätt kan motbevisas, såsom antalet närvarande vid presidentinstallationen. Allvarligare är naturligtvis de återkommande beskyllningarna från presidenten om att tidningar sprider falska nyheter, eller att forskare ljuger om klimathotet. Syftet tycks vara att så tvivel och att sprida idén om att det inte går att lita på någon – kanske inklusive trump själv (!). Genom att nedvärdera och marginalisera granskarna – media – och motståndarna bidrar han till att skapa ett samhälle där människor inte längre vet vad de ska tro och vilken information de kan lita på. I denna ökande osäkerhet kan den auktoritäre ledaren erbjuda enkla svar på svåra frågor. Okunnighet och passivitet hos väljare och medborgare passar utmärkt i den kontexten. När diplomati och förhandlingar reduceras till uppgörelser, deals, i slutna rum minskar möjligheten för oberoende granskning. Demokratiska grundprinciper får stå tillbaka för maktsökande personers egna agendor – något som i sin tur öppnar upp för korruption, maktmissbruk och godtycke.

Ännu värre?
Bloomberg nämner inte trump vid namn, men självklart har trump tydligt bidragit till en utveckling, där transparens, ärlighet och tillit i samhället får stå tillbaka för andra motiv. Det finns forskare som ägnat decennier åt att forska på trump. (Se länk nedan). Faran är uppenbar att trump banar väg för någon ännu värre – en skicklig och påläst demagog, som utnyttjar det spelrum trump skapat utrymme för. Nästa makthavare i USA kan mycket väl bli en Putin-liknande president, som permanent förändrar relationen mellan domstolar och politiker. När domstolarna inte längre agerar oberoende av politikerna har demokratin förlorat.

Klarspråk: Guy Vanhofstadt
Det är mycket som står på spel just nu och tyvärr är det många som ser något positivt i den antidemokratiska utvecklingen. Just därför blir det också så viktigt att lyfta fram sanningssägare som Guy Vanhofstadt som anklagar den ungerske premiärministern för att vilja ha EU:s bidrag utan att respektera de grundläggande värderingar EU-samarbetet bygger på. (Länk se nedan). Klarspråk!

Länktips: https://apnews.com/e21ff1230098479a9d17737b64ebbc74/Bloomberg-warns-of-’epidemic-of-dishonesty’

https://www.salon.com/2018/04/23/pulitzer-winning-reporter-david-cay-johnston-the-evidence-suggests-trump-is-a-traitor/

EU-parlamentariker Guy Vanhofstadt talar till Viktor Orban: https://www.youtube.com/watch?v=nIlIELmX4eg