Kretsloppsidéer för plast och gummi, hjälper de?

Bildäck och avfallsplast utgör stora delar av industrisamhällets avfall. I många länder läggs skräpet på hög. Ibland eldas resterna upp under kontrollerade former, men det är en liten del av dessa oljebaserade produkter som tas till vara på ett kretsloppsinriktat sätt.

Allt är inte bra
I ett par decennier har fotbollsplaner och även vissa golfbanor försetts med konstgräs, som tillverkas av nermalda gamla bildäck. Läckaget av mikropartiklar från planerna har varit omfattande. En tänkt kretsloppslösning visade sig inte vara hållbar. En del gamla däck blir dämpmaterial vid sprängningsarbeten, men mycket eldas upp. (Se i länk nedan hur Ragnsells tar hand om däck).

Två företag lanserar satsning
Varken att elda upp däcken, som ju bidrar till mer fossil förbränning, eller att breda ut dem på marken så att de läcker ut i vattnet kan anses vara långsiktigt hållbara lösningar på hur däck ska bli kretsloppsprodukter. Nu har två olika företag lanserat andra sätt att ta hand om fossilbaserat avfall.

Greenwash-varning
Båda företagen hävdar att de utvecklat modernare pyrolysprocesser för att ur plastprodukter utvinna användbar råvara för tillverkning. Inget av företagen beskriver i detalj hur man går till väga, kanske av konkurrensskäl. Det som stör på det ena företagets hemsida är att man sätter dit ordet ”BIO” på en bensindunk, som om det fossilbaserade bränslet plötsligt skulle bli en naturlig råvara. Se bild nedan.

Från Ecomations hemsida

100 % tas till vara
Ecomation (Länk till hemsida nedan) i Finland hävdar att man har en nyutvecklad process, som gör det möjligt att ta till vara nästan 100% av råvarorna ur återvinningsprocessen, där däck kan utgöra inputmaterialet. Man gör ett stort nummer av att inte ha någon skorsten i processen, dvs att vara utsläppsfria. Det är svårbedömt om Ecomations lösning är kostnadseffektiv, om den kräver mycket energi eller vilka volymer som är optimala för processen.

Bengtsfors är nog glada
Green Ideas Group AB beskriver sin process som en kemisk och fysisk process, som tar tillvara mellan 60 och 90% av inkommande råvara och gör den till en användbar produktionsråvara. Man har nu planer på att dra igång en fabrik i Bengtsfors i Dalsland. Det är säkert ett välkommet initiativ i en del av Sverige som behöver arbetstillfällen. Om ett par år ska kapaciteten i anläggningen vara 24 ton plast per dag. Det blir ett antal lastbilar till och från fabriken per dag. Intrycket av företagets hemsida blir lite av en besvikelse. Man tycks mest ha en hemsida för att ”man ska ha en”.

Den nya ekonomin måste väga samman samhälls- och företagsnytta
Med jämna mellanrum kommer nyheter om kretsloppslösningar och satsningar, där tidigare problematiskt avfall blir en del av vår grönskimrande framtid. De två exempel jag nämnt idag övertygar inte. Kanske är det för att satsningarna enbart bygger på företagsmässig lönsamhet och inte på lönsamhet på systemnivå, där plasten i havet aldrig syns som en skuld i balansräkningen.

Länktips:

Läs här om hur Ragnsells AB årligen tar hand om 95000 däck, varav cirka 60% eldas upp, 34% blir granulat osv. https://www.ragnsellstyrerecycling.com/article-startpage/dackets-vag-i-atervinningsprocessen/

Läs om finska Ecomation här https://www.ecomation.com/

Läs här om Green Ideas Group AB och deras planer på en fabrik i Bengtsfors som ska utvinna olja ur plast: https://greenideasgroup.com/ny-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast/ Bättre artikel här: https://www.bengtsfors.se/arkiv/nyhetsarkiv-naringsliv/naringslivsnyheter/2021-04-06-norsk-svenskt-bolag-etablerar-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast-i-bengtsfors-kommun.html

Märklig Stern-intervju i Agenda

I söndagens SVT Agenda-intervju med Nicholas Stern fokuserade Anna Hedemo på vad Nicholas Stern anser har gått fortare än vad han trodde 2006, respektive vad som gått långsammare än vad han trodde för 15 år sedan. Som om Sterns gissningsförmåga och träffsäkerhet vore viktigare än sakfrågan som sådan! Som om 420 ppm CO2 är något abstrakt börsrekord.

Något hoppfullt först
Nicholas Stern sa i och för sig en hel del bra saker i intervjun. Han såg ett stort hopp hos unga människor. Hans studenter vill arbeta för ansvarstagande företag och undviker inte enbart att arbeta för tobaksindustrin eller vapenfabrikerna, de vill bidra till något som gör världen bättre. Han betonade också att näringslivet har börjat ställa om. Han nämnde även att finanssektorn stegvis inser att det riskabla är att hålla fast vid de gamla fossilknutna lösningarna. Tekniken att göra skillnad finns, sa Stern, men han är orolig för vad som kommer att göras. Politikens långsamhet oroar honom.

De viktigaste frågorna kom aldrig
Så långt är kanske budskapet bra i Agenda-inslaget. Men Hedemo och redaktionen missar en av de allra viktigaste poängerna med att intervjua Stern. Stern-rapportens centrala budskap år 2006 när den kom var att det blir avsevärt mycket billigare att korrigera för klimatförändringen i ett tidigt skede, dvs omedelbart, än att vänta och ta omställningskostnaderna när effekterna av klimatförändringarna blir avsevärt större. Hedemo missade den uppenbara frågan: ”Hur mycket har världen förlorat på att inte kraftfullt agera i klimatfrågan på 15 år?” Och ”Hur ser prislappen ut idag, 15 år senare?” Dvs hur mycket dyrare har den nödvändiga omställningen blivit på att världens regeringar inte på allvar påbörjat omställningen till en fossilfri ekonomi? Och vem kommer att få betala notan av denna senfärdighet?

Lite lagom både-och för att inte oroa
Det är de frågor Anna Hedemo och Agenda-redaktionen borde ha ställt. Nu blev det ett slags lagom ”både-och”-inslag av intervjun. Tekniken har utvecklats snabbare och politiken agerar långsammare. Så folk behöver inte oroa sig….

Business as usual
Det är som vanligt. Lite plus och lite minus. Och business as usual gäller. Tack och hej. Ingen avslutande analys, ingen summering från någon klimatexpert som kunde sätta in intervjun i ett sammanhang. Ingen fråga heller till Stern vem han tycker ska ta driva utvecklingen av politiker, näringsliv, media eller aktivister? Ligger ansvaret hos Greta-generationen eller var ligger det? Eller vad innebär det att en majoritet av världens befolkning lever i länder inte är demokratier. Gör det att den nödvändiga omställningen försvåras eller underlättas och i så fall för vem?
Heller inga självkritiska frågor om att vi i Sverige och många västländer beter oss resursmässigt som om vi hade tillgång till mer än 3 jordklot och vad det innebär för omställningen.
Det hade ju kunnat oroa publiken.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/15-ar-sedan-hans-klimatrapport-ungdomarna-gor-mig-mest-hoppfull

Exemplet Åland inspirerar

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här

Cirkulär ekonomi: Ny logik och nya jobb

Nu finns ett förslag om att införa pant på elektronikprodukter. (Länk till utredningen längst ner). Tanken kan kännas rimlig. Vi behöver få tillbaka produkter, komponenter och material som kan återanvändas i olika form. Om målet är en helcirkulär ekonomi, där avfall i princip har eliminerats, behöver vi tänka hela vägen.

Ansvarsfrågan först
Viktigast är att vi steg för steg flyttar ansvaret för produkter till tillverkaren. det är tillverkaren som vet vad som ingår i produkten, hur den har tagits fram och vilka delar som har ett fortsatt stort värde. Det är ett generellt feltänk att det är en oinsatt konsument som ska avgöra hur produkten bäst får ett fortsatt liv.

”Spotify för allt” är en bra metafor för det nya
När tillverkaren är ansvarig för de produkter som sätts på marknaden kommer det bli ekonomiskt fördelaktigt att säkra en lång livs livslängd, en utbytbarhet, fjärrstyrd diagnos och statusövervakning. Genom att ta betalt för driftstimmar och eller kalendertid, blir det fördelaktigt för tillverkare att nå nöjda kunder, där det sällan uppstår problem och där kunden känner stor tillit till kvalitet och support baserat på vilket slags avtal som ingåtts.

Vad är värde, och vems värde talar vi om?
Vägen till ett helcirkulärt system går via ett antal dellösningar. Först och främst handlar det som sagt om ägandet, som måste kvarstå hos tillverkaren för att ekonomin ska baseras på nyttjande, funktionalitet och kvalitet snarare än volym och pris. För det andra behöver de cirkulära looparna kring produkter kopplas till en kedja av olika värderingar, där produktens möjliga värde optimalt tas till vara. Innan material blir råvara är det rimligt att komponenter och delprodukter används som reservdelar. Och innan dess är det rimligt att produkten i sin helhet bedöms ur ett ”second-life”-perspektiv. Ett fordonsbatteri kan användas för långtidslagring av el, där prestanda inte är lika viktiga som vid originalanvändandet, för att ta ett exempel.

Vi måste inse vilka luckor som finns i systemet
Detta kan låta logiskt, men strider mot den logik som gällt för företagens beslutsprocesser under den linjära ekonomins tidevarv. Istället för suboptimering enbart utifrån företagsekonomiska hänsyn (= maximal vinst för företaget), måste den cirkulära ekonomin väga samman nyttan för både samhället, framtiden, företaget och den berörda individen. Detta blir svårt, eftersom så mycket i dagens ekonomi är inriktat på maximal företagsnytta.
Diskussionen måste föras på flera plan hur vi ska åstadkomma en ny ekonomisk logik, där resurser ersätter avfallsbegreppet och där kostnader måste fördelas på ett annat sätt än idag, inte minst när det gäller det arbete som idag inte ersätts alls: Att ta hand om, värdera, reparera, iordningställa, fräscha upp och återsälja produkter, inklusive alla de mellansteg och transporter, förvaringsbehov och handhavande som uppstår i denna kedja.

Nya företag, nya jobb, nytt sätt att se på kostnader
Pant kan vara en dellösning för att synliggöra ett restvärde hos en produkt, men det är lite grand som att hävda att en klocka med tim- och minutvisare räcker, när det faktiskt också handlar om att tiden klockan visar ska stämma. Det gäller att tänka hela vägen och inse att det kommer att finnas helt nya jobb och nya verksamheter som fyller luckorna mellan de olika stegen. Och att vi måste börja se på ekonomins intäkts- och kostnadssidor på ett nytt, transparent sätt. Det gamla sätter duger inte.

Länktips: Utredningen om pantsystem på framför allt mobiltelefoner, som enligt utredarens sammanfattning på sidan 283 hänger samman med en mängd svårigheter och först borde stämmas av med EU, läs här:
http://www.sou.gov.se/wp-content/uploads/2021/04/SOU-2021_26_webb_vers3.pdf

Liberalerna missade sin unika chans

Tyvärr måste jag återkomma till ett tidigare blogginlägg idag, när Liberalerna valt väg. (Se länk längre ner). I februari sammanfattade jag en kulturpolitisk motion från SD som kan ses som en av flera kravlistor från det partiets sida, om det skulle bli aktuellt med en M-KD-regering som lutar sig mot SD för att få stöd. Motionen kan ses som exempel på vad som väntar om det blir en konservativ regering nästa år. Nu sällar sig L till det konservativa blocket och tycks hoppas på det bästa istället för att utgå från en uppdaterad analys av hur konfliktlinjerna ser ut.

Varför inte stå upp för det demokratiska, öppna, samhället?
Det är verkligen sorgligt att ett liberalt parti ser det som det bästa alternativet att samtala med, göra upp med och förhandla med ett antiliberalt, antidemokratiskt parti för att forma Sveriges framtid. Tänk så enkelt och tydligt det hade varit för väljarna att ta ställning i kommande val om L framställt sig som den tydliga motpolen till populism. Så lätt det hade kunnat vara för akademiker och för väljare som litar på vetenskap hellre än tyckande och rykten, att stå upp för ett tydligt kunskapssamhälle.

Fem – sex år med en lögnare i Vita huset har satt spår
När trollen, trumpisterna och desinformatörer har så stort inflytande på vad folk tycker, tänker och vill blir det extra viktigt att stå upp för en sann världsbild. SD vill inte ha klimatforskning, vill inte godkänna Parisavtalet och strävar rent allmänt efter instabilitet, så att deras enkla lösningar kan få gehör hos folk. När verkligheten kräver exakt det motsatta: smarta och väl underbyggda ställningstaganden, baserade på senast tillgängliga kunskap och på en sansad debatt som ger legitimitet.

Svår valrörelse
Nu kommer L att få en mycket svår uppgift att förklara exakt hur många av dagens institutioner och rättigheter som L är beredda att ge upp för att få igenom något liberalt i en i huvudsak konservativ budget. På SD:s kravlista står säkert dessutom som första punkt: ”inga liberala ministrar i den regering vi släpper fram”. Och vad gör Kristersson då? Naturligt böjer han sig för Åkesson. Nu blir det upp till övriga partier att stå upp för de ideal som vi alla tar för givet och som människor idag förlorar sina liv för, i t.ex. Myanmar, att få kunna leva under.

Civilsamhället, Public Service och SIDA står på spel
Man kan ju börja med 19-punkts-listan som jag summerade i en tidigare bloggpost. Där Public Service, SIDA, Allmänna Arvsfonden (livlinan för civilsamhället) och många andra viktiga institutioner i det öppna demokratiska samhället hotas av antiliberalerna i SD.

Vad tänker man offra?
De nitton punkterna finns summerade
här
Nu får Sabuni förklara vad man tänker ge upp i utbyte mot något annat.

Bidragande till kräftgången tror jag är
En bidragande orsak till Liberalernas kräftgång är att partiet helt har blundat för de problem som uppstått till följd av den ohämmade marknadsliberala ordning som rått under flera decennier: Ett konkret resultat av ekonomins särställning i samhällsutvecklingen syns i de miljardvinster till privata skolkoncerner och välfärdsbolag som förekommer. En ordning som också resulterat i att vi i Sverige gör av med 4 gånger så många resurser som planeten långsiktigt klarar att återskapa. Istället har partiet envist hållit fast vid storskaliga lösningar för energiproduktion, som är både farliga, olönsamma och som inte bidrar till en global välfärdsutjämning. Allt fler ser problemen och då gäller det att kunna ompröva sin politik när tidigare lösningar visade sig ohållbara. Politik i en demokrati handlar om att vara relevant för sina väljare.

Cirkulär ekonomi: Detta vill man i Finland

Cirkulär ekonomi har en viktig delfunktion i samhällets transformation till hållbarhet, minskad klimatpåverkan och en mer rättvis fördelning av välfärden. Nyligen har jag skrivit om bl.a. den svenska strategin och handlingsplanen. (Länkar längst ner). Finland ligger lite före Sverige på flera sätt och det märks i det programdokument som nyligen presenterades. I Finland har man tydligare valt att lyfta andra aspekter av cirkulär ekonomi och att betona behovet av utbildning och livslångt lärande. Här några iakttagelser.

Ansats till något mer genomgripande
I jämförelse med den svenska handlingsplanen har det finländska programmet ett bredare anslag och nämner relativt lite om materialflödesdelen, som dominerar i den svenska planen. I Finland ser man på Cirkulär ekonomi (CE) på ett lite mer genomgripande sätt. På sidan 19 beskrivs vad CE kan innebära för samhällsekonomin:
”Cirkulär ekonomi förnyar traditionella branscher och skapar ny affärsverksamhet vid sidan av våra nuvarande ekonomiska fundament när det gäller till exempel trafik som en tjänst eller återanvändning av material. Cirkulär ekonomi bör ses både som ett eget affärsområde och som en sektors-övergripande möjlighet att förbättra konkurrenskraften och produktiviteten. På detta sätt kan cirkulär ekonomi utnyttjas som en ny grund för vår ekonomi, stärka de nuvarande fundamenten för vår ekonomi och vid sidan av dem även skapa ny affärsverksamhet.”
En förklaring till att fler aspekter av CE finns med i Finland kan vara att det deltog över 30 experter och nyckelpersoner i projekt- och arbetsgrupper, där flera olika institutioner, myndigheter och organ var representerade.

En ny ekonomi i ett nytt system eller inom ramen för den gamla?
På sidan 22 nämns två olika synsätt som kom till uttryck i arbetet, och som uppenbarligen finns kvar i slutdokumentet eftersom det till stor del är en politisk fråga vilket synsätt som ska ha företräde. Å ena sidan ser man CE som en slags metodutveckling inom ramen för dagens system. Å andra sidan finns synsättet att CE i realiteten radikalt ändrar hur vi ser på tillväxt, välfärd och sociala indikatorer kopplade till ekonomi. Programmet tar inte ställning i detta vägval, men slutintrycket är ändå att marknadsekonomin i princip är tänkt att fortsätta som vanligt. Annars hade något avsnitt handlat om kopplingen mellan ägande, ansvar och vinstdelning som en konsekvens av en transparent och samarbetsinriktad ekonomi. Dessa aspekter nämns inte.

Definition utan att gå hela vägen
På sidan 27 försöker man formulera en definition av CE, och lyckas egentligen bara delvis. Så här står det:
”Inom den cirkulära ekonomin utnyttjas materialen effektivt och hållbart och de hålls i omlopp länge och säkert. Delning, hyrning, reparation och återvinning av produkter är också vanligt. Tjänstefiering är en del av den cirkulära ekonomin. Cirkulär ekonomi är ett nytt ekonomiskt verksamhetssätt som producerar ekonomisk välfärd inom gränserna för jordens bärkraft. Inom cirkulär ekonomi utnyttjas digitaliseringen effektivt och förnyas samhällets strukturer och verksamhetsmodeller. Cirkulär ekonomi är ett sätt att minska användningen av naturresurser”.
Kanske blir det så här när författarna inte vågar släppa taget om den linjära ekonomins logik. Man går inte hela vägen och beskriver hur CE gör att konkurrens ersätts av samarbete, där transparens ersätter patent-tänkande eller det faktum att det i det gamla systemet är så att ekonomisk vinst till ägarna är en överordnad och självklar, men i praktiken ohållbar, princip. Man nämner heller inte behovet av avvägning mellan företagsnytta och samhällsnytta, som måste prägla den nya, hållbara, ekonomin.

Försiktig formulering om företagens affärsmodeller
På sidan 29 skriver man lite försiktigt:
”Ägarförhållandena för nyttigheter och råvaror, företagens sätt att skapa inkomster samt arbetsfördelningen mellan olika aktörer i värdekedjan (producent, distributör, säljare, användare osv.) kan alla förändras jämfört med den nuvarande linjära eller rätlinjiga produktionskedjan”.
Man hade kunnat skriva tydligare att ägandet av en produkt i stor utsträckning kan/bör/måste kvarstå hos tillverkaren. Men det skriver man inte. Man nämner dock att det har varit billigt för tillverkare att utan kostnad belasta miljön med utsläpp. Det har inte funnits en prislapp på miljön. Och ur det perspektivet behövs nya föregångare och nya företag. Men det står inte i klartext hur de gamla företagen ska tillåtas att finnas kvar, konkurreras ut eller förmås att byta affärsmodell.

Både hållbart och icke hållbart?
Här och där i programtexten flyter CE ihop med hållbarheten och det blir lite oklart om CE är en del av hållbar utveckling eller omvänt, liksom om den linjära ekonomin ska finnas kvar vid sidan av den cirkulära och i så fall under vilka premisser. I så fall utgår man ifrån att både hållbar och icke hållbar ekonomi och samhällsutveckling ska samexistera. Man ägnar i alla fall ett par sidor åt att relatera programmet till Agenda 2030, något som naturligtvis är bra. På sidan 39-40 pekar man på lagstiftningsproblem, där den traditionella produktionen styrts upp till att t.ex. handla om säkra produkter, inte att säkra värdekedjor. Den gamla ekonomins avfall är ju den nya ekonomins resurs och det är det man försöker belysa i texten, och vad det har för konsekvenser på avfallslagstiftningen. Påfallande sällan nämns hur CE bidrar till långsammare produktionstakt och högre kvalitet, något som alla i praktiken vinner på. Man nämner inte alls behovet av en ny moms på EU-nivå, en moms som följer en produkt i de cirkulära faserna.

IT-utvecklingen ser man aningen ensidigt
Den del av programmet som handlar om IT-utvecklingen och data-hantering känns väldigt positivt inriktad. Man pekar inte på de problem som kan finnas när data blir åtkomliga på ett integritetskränkande sätt, eller hur ägandet av och tillgången till data kan påverka samhället. Istället talas det mycket om statens ansvar att bygga upp infrastruktur för de datamängder och de energikrävande datahallar som kan komma att behövas. Internet of Things nämns i ett annat avsnitt som en möjlighet. På sid 56 talas odelat positivt om datadelningens fördelar, men inte vilka risker det kan finnas inbyggt i denna utveckling. Immateriella tillgångars värde bortser man ifrån och tror att delning bara uppstår….

Några luckor i beskrivningen
På sid 62 kommer man in på tjänstefieringens fördelar och nämner några av de uppenbara, men man glömmer t.ex. faktiskt bort kvalitetshöjande faktorer som hur abonnemang av möbler kan innebära byte av möbelklädsel eller att halvårsvis byta tavlor på väggen… I avsnittet om skötsel skriver man att kostnaden kan bli lägre när produkter har hög kvalitet, men man nämner inte ansvarsfrågorna, vad som händer vid vanskötsel och liknande. Man nämner att banker kan ha svårt att rätt värdera affärsuppläggen, men man glömmer bort att nämna att stadiga, månatliga intäkter är väldigt intressanta faktorer för banker som vill kunna se långt in i framtiden för att göra rätt riskbedömning.

Mycket bra att man poängterar utbildningsbehovet starkt
Utbildningsbehovet är stort, slår man fast. På sid 66 står det:
”En akut utmaning inom den cirkulära ekonomin är bristen på experter. För att lösa den be­hövs en systemisk förändring i hela samhället. Å ena sidan behövs en förändring i hela ut­bildningssystemet och på arbetsplatserna och å andra sidan snabba specialåtgärder inom de branscher som är viktigast med tanke på den cirkulära ekonomin, såsom teknik, energi, kemiindustri och företagsekonomi.”
De missar i detta sammanhang att nämna behovet av utbildade inköpare, som är helt avgörande för att erbjudanden inom CE ska komma ifråga. Utan väl informerade och kunniga, kanske modiga, inköpare kommer inte mycket att hända i det offentliga, som alltid har en nyckelroll för nya företag som behöver hitta sin marknad. Men man skriver ambitiöst på sidan 67 att all personal inom näringslivet ska utbildas (!). När det gäller det obligatoriska utbildningssystemet inser man att någon annan utbildning kommer att behöva utgå. Det måste bli en omprioritering, eller mer sammanfattande utbildningar i något annat.

Något om intressekonflikter berörs
Något av de intressekonflikter som finns kommer upp till ytan på sidan 72, där man nämner att CE kan användas för att prioritera minskade CO2-utsläpp, för att reducera materialåtgången eller för att skapa nya jobb och att det offentliga behöver vara tydligt i relation till företagen vad man egentligen siktar på.

Bygg- och fastighetssektorn är stor i Finland
Bygg- och fastighetssektorn har mycket att vinna på att adaptera CE, säger rapporten. Sektorn står för 15 procent av den finländska BNP:n och produktiviteten har inte ökat i det finländska byggandet på 40 år. Bland åtgärderna nämns digitalisering, bättre upphandling, att utnyttja tomma lokaler och att stärka branschen med incitament. Som stor skogbruksnation har Finland naturliga förutsättningar att ta tillvara värdekedjorna på ett unikt sätt.

Sammanhang inom och utom landet
Det talas i programmet mycket om ”ekosystem” för CE, sammanhang där nya och gamla verksamheter kan ha nytta av varandra och stärka varandra. Industriell symbios nämns, liksom några spirande projekt i olika delar av Finland. Programmet ägnar också mycket text åt internationella kopplingar och värdet av att Finland går i täten för arbetet med CE.

Det gapar stora hål 
Ska programmet sammanfattas så är det betydligt mer genomarbetat än den svenska handlingsplanen. Men i det finländska programmet gapar också stora hål, som man troligen avsiktligt har låtit bli att beröra. Det handlar t.ex. om synen på ekonomiskt utfall. Vem ska tjäna på den nya ekonomin, vem ska förlora och hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill att cirkulär ekonomi utvecklas, alternativt vilka aktörer vill ha förtur när det gäller definitionen av vad som avses, hur avfallslagstiftningen ska ändras osv?

Ingen beskriver Cirkulär ekonomi som game changer
I Sverige har de stora aktörerna på returflöden av papper och plast ett stort inflytande. Nya affärsmodeller, konsekvenserna och förutsättningarna för dessa nämns mycket sparsamt i den svenska handlingsplanen, men får större utrymme i det finländska programmet. Inget av dokumenten når hela vägen och lyckas placera in cirkulär ekonomi som den game changer den har förutsättningar att bli.


Länktips:
113 sidor på svenska – Det finska programmet för cirkulär ekonomi från januari 2021 här

Ett par av mina tidigare bloggtexter finns bl.a.
här

och här

Vad händer när juridiken hinner ikapp lögnerna på nätet?

Vad händer när juridiken kolliderar med det mediala flödet? Hur hanterar USA de mediala lögner, som lett till förluster i liv eller i egendom? Det finns en del lärdomar att dra och det finns minst en aktuell koppling till Sverige kring detta.

Tre lögnare som nu får möta advokater
I USA pågår ett antal rättsliga processer i efterdyningarna till trump-åren. En av de mer kontroversiella agitatorerna på mediala plattformar är Alex Jones, som nu äntligen tycks få ta konsekvenserna av sin extrema våldspropaganda. ”Nyhets”-media som Fox News skiljer officiellt på sin roll som nyhetsförmedlare och opinionsbildare, åtminstone när de behöver försvara sina övertramp. Fox-ankaret Tucker Carlson har en miljonpublik och är viktig för Fox annonsintäkter. Han har nu tvingats att försvara sina påståenden när företaget Dominion stämt Fox News som en konsekvens av att företaget skadats ekonomiskt av Carlsons lögner om att deras rösträkningsapparater skulle ha varit inblandade i det påstådda fusk, som trump hävdade gjorde inte vann presidentvalet 2020. Det intressanta är hur Tucker Carlson och Fox nu försvarar sig.

”Spelar roll”
När den rättsliga apparaten drar igång, men stora resurser och med stora belopp inblandade ställs allt på sin spets. Lögnerna om Dominions maskiner har, enligt företaget, skadat deras varumärke. Lögner som villigt spreds av bl.a. Tucker Carlson och Fox News. Nu hävdar dessa att alla måste inse att programvärden bara spelar ”rollen” av Tucker Carlson, att allt bara handlar om att ge tittarna det de vill ha och att det uppenbart inte handlade om nyhetsförmedling. En intressant försvarslinje.

”Advokaten ljuger helt uppenbart”
Ännu mer absurt blir det att advokat Sidney Powell, som stod tillsammans med trump-advokaten Rudi Guilani på bästa sändningstid och svepte sina anklagelser mot den avlidne Hugo Chavez i Venezuela, mot Dominion m.fl. också gjorde det som ett ”uppenbart” skådespel. En advokat får medias hela uppmärksamhet för sina argument för att trump borde ha vunnit valet och försvarslinjen är att alla borde inse att allt bara var ett skådespel (!). Advokater som vår tids komiker?

Gräns mellan nyhet och propaganda
Skulle Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell klara sig med denna försvarslinje – att de alla bara spelade rollen av sig själva och att alla tänkande människor måste förstå att det de sa var lögner – får det till följd att ingen kan lita på vad media säger. Allt kan ju vara ett påhitt för att locka tittare och annonsörer. På ett sätt är det bra att de olika försvarsadvokaterna har valt denna taktik eftersom det bidrar till att synliggöra den idag mycket luddiga gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning, som präglar stora delar av dagens informationsflöde.

Sverige kan välja väg
Lockelsen att tillfredsställa annonsörerna, som i sin tur ser på tittarsiffror, handlar om hur privatfinansierade medier ska orientera sig. I Sverige har vi Lamotte och andra som tigger bidrag när de skapat kontroversiella inslag som deras följare gillar. Vi har också en pågående debatt om Public Service roll. Tre konservativa partier vill begränsa SVT och SR till att vara ”smala” och på sätt bara vända sig till de som söker fakta och en så sann bild av verkligheten som det går att skaffa sig. Dessa partiers strateger vet naturligtvis vilken möjlighet det skulle innebära ifall opinionsmedia, Fox-liknande kanaler och propaganda-kanaler fick större spelrum på bekostnad av Public Service. De skulle ha lättare att få gehör för hårt vinklade budskap och rena lögner. På så sätt är det intressant att följa hur dragkampen går i USA. Spelar Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell bara rollen av sig själva när de framträder? Och vart leder det i så fall?

Länktips:
David Pakman tar upp detta tema här: i ett klipp från Facebook
TYT:s Ana Kasparian tar upp Alex Jones här: i ett klipp på Youtube

Varför sitter 61 ledamöter i Riksdagen?

Bara det som Åkesson själv har sagt kan räknas som SD:s ståndpunkt. Detta är Åkessons besked i diskussionen med Stefan Löfvén. Löfvén beskrev i intervjun i SVT:s program 30 Minuter att SD ser Ungern som ett föredöme, inte minst när det gäller politisk styrning av domstolar och kontrollen över media. Åkesson hävdar att ”det har jag aldrig sagt”. Beskedet är häpnadsväckande. (Länkar se nedan).

Man har länge hyllat Ungern
Åtskilliga gånger har SD-företrädare talat om situationen i Ungern som det eftersträvansvärda. Beskedet från Åkesson innebär att bara det som han själv sagt sagt kan räknas som partiets politik. Alla de övriga 61 riksdagsledamöterna för SD uppbär således lön för något helt annat än att lägga fram och argumentera för sitt partis politik. Kanske sitter de i Riksdagen för att det ger en bra inkomst eller för att det är ett lämpligt sätt att blockera riktigt riksdagsarbete. Hur som helst anser deras partiledare att vad de säger har ingen som helst betydelse när det gäller SD:s ståndpunkter. Bara det som Åkesson sagt räknas.

Varför sitter 61 ledamöter i Riksdagen om det de säger inte spelar roll?
Konsekvensen måste bli att till Riksdagens protokoll varje gång föra att yttranden från talarstolen, ställningstaganden i utskott etc enbart speglar SD-ledamotens egna uppfattning och inte har något med partiet att göra.
Så länge inte ledaren, jag höll på att skriva Ledaren, inte själv yttrat samma sak har en ledamots yttranden inget med partiets politik att göra. Man kan fråga sig varför 61 övriga ledamöter sitter i Riksdagen för SD om det bara är partiledarens yttranden som gäller.

Mörka tider
Detta vet naturligtvis Kristersson och Busch, som ju drömmer om att få bilda en regering som gör sig helt beroende av Åkesson. Alla frågor måste tas upp med honom. Inget förslag går igenom om han inte gett klartecken. Det är så det går till när makten koncentreras och demokratin reduceras till något skenbart. Om Kristersson skulle bli statsminister 2022 kommer han varje gång tvingas att fråga Åkesson om lov innan han lägger ett förslag. M och KD blir en gisslan eftersom en M-KD-regering knappast lär avgå, primärt av prestigeskäl. Det vore ju att ge kritikerna rätt. Hellre går de till Åkesson och ber om hans klartecken för varje nytt förslag som läggs på Riksdagens bord… Steg för steg avvecklas på så sätt det öppna och rättvisa samhälle vi känner och tidigare generationer kämpat för att uppnå. Den utveckling vi sett i Polen och i Ungern avskräcker. Och som krydda på anrättningen trixar Åkesson med att han själv minsann aldrig talat om partiets föredömsländer. Det räcker inte att politiken i dessa länder avskräcker – Åkesson förnekar dessutom det hans parti står för. Så skapas en utbredd misstro och grundläggs en likgiltighet inför sanningen.

Sannerligen mörka tider.

Länkar:
Stefan Löfvéns intervju i SVT https://www.svtplay.se/video/30538590/30-minuter/30-minuter-avsnitt-9
Åkessons påstående att han aldrig sagt att Ungern är förebilden
https://www.expressen.se/nyheter/akessons-nya-kanga–mot-lofven-hittar-pa/
Om att Kent Ekeroth hyllar Ungern från Riksdagens talarstol.
https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-pratar-en-sverigevan-ungerska-i-riksdagen/

Kan en robot dömas?

Det finns en utbredd teknikoptimism i vissa kretsar. Tekniken ska lösa det mesta. Små partiklar i stratosfären ska reflektera solinstrålningen, så att klimatförändringen bromsas. Mars ska koloniseras. Självkörande bilar ska lösa våra transportproblem, avancerad AI-teknik ska avlasta hemtjänsten när robotar pysslar om de gamla, maskinerna ska till och med bygga nya maskiner utan att människan är involverad – det är ingen hejd på optimismen. Man glömmer två saker: All teknik går sönder och det finns alltid en mänsklig faktor att ta hänsyn till.

Exemplet Boeing
Boeing 737 Max 8 var en typ av flygplan som tekniskt ansågs ligga i framkant. På kort tid inträffade två olyckor med snarlika förlopp. Så här skrev tidningen Ny Teknik i mars 2019: ”Enligt experter tycks de båda krascherna likna varandra då planen bara några få minuter efter start störtdykt mot marken. Planet i Indonesien ska ha kraschat efter att nödsystemet felaktigt gått igång och därefter aktiverat autopiloten, som styrt planet nedåt. Piloterna ska inte ha kunnat ta över planet manuellt innan det slog ner i havet.” Nu tycks Boeing ha börjat leverera planet igen. Men exemplet blir i bästa fall en fortsatt väckarklocka för en övertro på automatiska tekniska system.

Olyckor som vi minns
Den minnesgode kan också komma att tänka på hur Tjernobyl-katastrofen uppstod 1986 och hur en kvarglömd dammsugare i Ringhals 2 den 10 maj 2011 kom att leda till en brand inne i reaktorn som kostade ägarna 1,8 miljarder kronor. Det är två illustrativa exempel på hur det – trots alla rutiner – sker mänskliga misstag, som får förödande konsekvenser. Vi hade tur att Ringhals-olyckan ”bara” handlade om en mindre brandförlopp och några månader i förlorad driftstid. Det hade kunnat bli mycket värre.

Två små exempel i vardagen
På ett privat plan har jag just nu två pågående exempel. En hiss i huset där jag bor beter sig märkligt ibland. Den tvärstannar mellan våningsplan, går sedan sakta vidare till rätt nivå och fortsätter därefter att fungera som tänkt. Eller får plötsligt för sig att växla till något slags serviceläge, då ingen knapp fungerar. Just i en hiss vill man inte drabbas av tekniska fel. Eller vår porttelefon, där öppningsfunktionen för att släppa in besök bara fungerar två gånger av tre i bästa fall. Teknik, som man litar på ska fungera i ett 8-våningshus, går just nu inte att lita på. Det är många trappor att gå om ytterporten ska öppnas manuellt och hissen är på dåligt humör.

Framåt
På den mer principiella nivån måste vi vara observanta på teknikens möjligheter och på vilka risker den för med sig. I takt med att fler och fler funktioner digitaliseras och integreras i det stora informationspusslet finns en risk att oväntade störningar leder till allvarliga problem på olika nivåer. Och självklart är det praktiskt att kunna utföra en massa ärenden med hjälp av en mobiltelefon, köpa, betala, planera, hålla kontakt, bli informerad osv. Samtidigt kan tekniken användas på ett sätt som skadar den enskilde eller delar av samhället. Regimer som vill ha koll på sina medborgare och destruktiva krafter som har egna motiv för att nå sina mål kan också använda tekniken.

Den moraliska aspekten har vi alltid själva ansvar för – i alla fall än så länge. Vad som händer i ett samhälle där den artificiella intelligensen själv tar beslut vet vi inte. Kan en robot dömas till böter eller fängelse?


Hur kan vi stärka Public Service?

Att var och en idag kan publicera sig har både för- och nackdelar. Mottagare översköljs av information, som inte alltid är helt korrekt och som ibland sprids i manipulerande syfte. Misstro och misstänksamhet är en bra grund för konspirationsteorier och för att skapa och förstärka motsättningar i ett samhälle. Trumpismen har visat hur sårbart samhället är när politiken aktivt samverkar med strömningar på (a)sociala medier och med företag på nyhetsmarknaden, med ”journalister” som prioriterar opinionsbildning före allsidig bevakning. I ett destabiliserat samhälle uppstår lägen där ”Pizzagate” och stormningen av Capitoleum 6 januari upplevs som fullt realistiska åtgärder för en grupp av likasinnade. (Länk till ”Pizzagate” nedan). Hur ska vi se på Public Service när både medier eller politik ömsar skinn och spelreglerna snabbt förändras?

Från monopol till två nyhetsredaktioner för TV
Politiker, framför allt på högerkanten, har i olika omgångar ifrågasatt systemet med Public Service. Man har oftast motiverat med det att marknaden får orimliga villkor att konkurrera och att det inte är statens uppgift att styra opinionsbildningen. Den minnesgode kan dra sig till minnes hur Radio Syd och Radio Nord kunde kringgå sändningstillstånden genom att sända från båtar ute till havs. Detta var i monopolets tidevarv. Så småningom kom Stenbeck, TV3 och kommersiella kanaler och 1992 kunde TV4 börja sända via marksändarna. Monopolet var brutet. Sedan år 2008 betalar TV4 ingen särskild koncessionsavgift för rätten att sända sina program.

Beteendeförändringen pågår för fullt
I takt med att distributionen bytt till digitalt format har ”tablå-TV” förlorat i betydelse och fler och fler program visas ”on demand” via PLAY-format eller liknande. Beteenden förändras när filmer, klipp och nyheter sprids via Youtube och andra kanaler. Traditionellt TV-tittande krymper successivt och kvar blir troligen tidsbundna program som Kalla Anka på Julafton, Nyår från Skansen och Vasaloppet, något som snarast kan jämföras med forna tiders lägereld, där familjen samlas för att uppleva något tillsammans. Nyhetsklipp handlar mer om att på individnivå ta vara på olika pauser i det dagliga, ofta via mobilen eller paddan.

Läget just nu för Public Service
Den 10 mars genomförde ICJ, den svenska avdelningen av internationella juristkommissionen (länk nedan) ett webbinarium om tanken att grundlagsskydda Public Service. För en icke-jurist kan det låta enkelt. Men det är det naturligtvis inte. Genom presentationen fick jag klart för mig att
– dagens system bygger på praxis och är sårbart
– en enkel majoritet i Riksdagen när som helst kan lägga ner Public Service
– det inte räcker att skydda bolaget, även verksamheten behöver skyddas
– det finns ingen tydlig internationell förebild att kopiera rakt av.

Regeringsformen – tre tillägg
Juristkommissionen föreslår att Public Service skyddas genom tre tillägg i Regeringsformen (som är en grundlag) under paragraferna 8:2, 8:17 och 8:18 så att grundlagen inkluderar formuleringen ”existensen av och grunderna för radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst” och de ställen i grundlagen som beskriver hur lagen tillämpas. Och som man förtydligar i sitt yttrande: ”Radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst skulle därmed tillförsäkras konstitutionellt skydd för denna verksamhets rättsliga ställning”. 

Tillägg i RF
Därefter vill Juristkommissionen att Regeringsformen (RF) får ett tillägg som tydligare säkrar upp villkoren för hur verksamheten kan och ska bedrivas. Under ett antal punkter pekar man på att syftet, oberoendet, finansieringen, formerna och andra villkor specifikt anges, så att verksamheten får en långsiktigt samhällsnyttig och säkrad funktion. Man ser också en intressant likhet i hur staten förhåller sig till trossamfunden.

USA som avskräckande exempel
Ska Public Service fortsätta att finansieras genom en generell skatteintäkt från varje skattepliktig medborgare krävs också att Public Service uppfattas som viktig och som en garant för ett öppet, demokratiskt samhälle. Det räcker att se på USA som ett avskräckande exempel, där nyhetsmedia helt spelar på marknadens villkor och där skrupellösa magnater som Rupert Murdoch (Fox News m.fl) inte drar sig för att under journalistisk täckmantel driva och bedriva opinionsbildning för att påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning, ivrigt påhejad av annonsörer som, ganska motsägelsefullt, strävar efter ett samhälle med större klyftor och där färre konsumenter kan köpa deras varor. (Som t.ex. Mike Lindell med företaget My Pillow). Ett par månader efter att Joe Biden installerats som president finns det fortfarande en stor grupp amerikaner som är övertygade om att den förre presidenten blev bestulen på segern i valet. Denna uppfattning har de från de alternativmedia på högerkanten, där fakta ständigt selekteras för att passa in i ett vinklat narrativ.

Involvera medborgarna – och en tokig idé
Tilltron och betydelsen av Public Service skulle kunna stärkas om flera parter involverades i styrande och löpande revision av hur Public Service fungerar. Tanken med att skapa besluts-, insyns- och tillsynsformer som ger olika delar av samhället roller i relation till Public Service känns tilltalande. En spontan idé skulle kunna vara att den som vinner i ett lotteri – typ det som TV4 har med trisslotter – inte enbart vinner pengar under en viss tid utan också – som ett slags samhällstjänst – några månader i en valfri funktion kopplad till Public Service. Som ett slags ”folkets röst”, ett referensforum, som i olika grupper intresserar sig för och kommer med synpunkter på olika aspekter av Public Service. Genom ett par frågeformulär får dessa personer kvitto på vilken insyns- eller tillsynsroll de kan få. Den som har erfarenhet av företagsekonomi (och de är många i landet) kan vara med i en ekonomigrupp, andra får kanske möjlighet att utgöra referenspanel för programutbud etc. Kanske ändå inte….

Formalisera civilsamhällets roll ?
En annan något mer realistisk tanke skulle kunna vara att civilsamhällets organisationer får formella roller i relation till Public Service. Rädda Barnen, Hela Sverige Ska Leva, aktiva hembygdsföreningar, Naturskyddsföreningen etc skulle kunna ha formella positioner i en styrgrupp, som ges mandat att både långsiktigt och löpande påverka hur Public Service prioriterar sitt uppdrag på en generell nivå. Det journalistiska ska självklart stå fritt från påverkan, men det finns alltid avvägningar inom alla verksamheter, där medborgarnas synpunkter kan vara viktiga. Även näringslivet, universiteten och varför inte en biblioteksförening skulle kunna ha motsvarande roller, allt i syfte att bättre förankra Public Service hos allmänheten och ömsesidigt stärka förståelsen för tredje statsmaktens roll i samhället. Inget är ju hugget i sten. Att bara vänta på att utvecklingen rinner ifrån ”gammelmedia” är detsamma som att steg för steg lägga ner Public Service.

Länktips till ”Pizzagate”: https://sv.wikipedia.org/wiki/Pizzagate

ICJ Juristkommissionen: https://www.icj-sweden.org/om-oss/

Rupert Murdoch: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rupert_Murdoch

My Pillow: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mike_Lindell