Om det hållbara och det resilienta

Orden har betydelse. Innebörden och var på värdeskalan av synonymer de befinner sig. I gymnasiet för många år sedan gick jag halvklassisk humanistisk linje. Det innebar att jag ägnade en hel del skoltid åt språk och andra humanistiska ämnen. Intresset har funnits kvar. Jag läser en artikel av en av Stockholms verkliga hållbarhetskämpar, där hon propagerar för resilienta städer, snarare än hållbara städer. (Länk se nedan). Vi byter några tankar om dessa begrepps valörer och inser efter ett tag att vi lägger in lite olika betydelse och värde i orden.

Aktivitet eller passivitet?
Resiliens är för mig motståndskraft och anpassningsförmåga i relation till yttre händelser. Hållbarhet är mer något som byggs upp och som formas aktivt. Resiliensen känns mer som reaktiv funktion, där begreppet inte inkluderar så mycket av mänskligt skapande. Susanna tyckte tvärtom. Visst är det intressant?

Påfrestningar
Oavsett vad vi lägger i begreppen är nog de flesta överens om att förändring av samhället i en långsiktigt varaktig riktning kommer att kräva aktiva insatser. Vi behöver bygga upp resiliens och skapa förutsättningar för ett robust samhälle som kommer att utsättas för olika slags påfrestningar. Inte enbart värmeböljor, skyfall, översvämningar, skogsbränder och därmed sammanhängande bortfall av jordbruksproduktion, störningar i trafik och infrastruktur, utan också svårigheter att upprätthålla ett rättvist och fungerande samhälle, där människor kan känna trygghet och kunna lita på sin omgivning.

Livslängd
Den cirkulära ekonomi vi behöver forma kommer t.ex. att innebära att det vi förut betraktat som värdelösa restprodukter – sopor – till stor del, måste omvärderas när de ska utgöra grunden för fortsatt produktion och fortsatt nyttjande. Livslängden på produkter, servicevänlighet och tillgänglighet kommer att bli konkurrensavgörande. Det kommer också att ta plats helt nya företag som ser en möjlig verksamhetsnisch just i uppgraderingen eller fortlevandet av de gamla, tidigare uttjänta, produkterna. Det kommer att bli viktigt att producera varor som kopplas till nya tjänster.

Exemplet autonoma fordon
Tydligast just nu är kanske utvecklingen på fordonssidan. Med fokus på transporten som tjänst kommer vi att byta ägandet mot nyttjandet. Autonoma fordon som rullar fram när vi behöver dem förändrar hela konceptet. Vi behöver bara lita på att transporten sker just som vi vill ha den. Men hela kringapparaten med parkering, bilvård, besiktning, reparation och ekonomiska risktaganden kommer att förändras. För att inte tala om körbeteende. Autonoma fordon håller naturligtvis hastighetsbegränsningarna och vi kommer dessutom att komma fram snabbare eftersom bilarna optimerar sin hastighet till alla andra fordon på vägen. På fler områden kommer detta skifte att få stor betydelse. Är detta då en del av hållbarheten eller en del av resiliensen?

Kanal och volym
För mig är resiliensen mer av en säkerhetsnivå gentemot det oväntade eller det oönskade. Det hållbara handlar mer om principer och vägval, medan det resilienta återspeglar hur väl rustade vi är inom de systemval vi gör. Kanske är det så vi kan använda begreppen. Hållbarhet för vägvalen som sådana och resiliens för i vilken utsträckning lösningen har betydelse för samhället och individen. Hållbarhet är radiokanalen och resiliensen är volymen, hur högt vi spelar musiken, hur mycket vi vill att den ska spela roll.
Kan det vara så?

Länktips: Susanna Elfors artikel:
http://tema.aktuellhallbarhet.se/fran-hallbara-till-motstandskraftiga-stader/

Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

 

Att lära av varandra på rätt nivå

Att inte uppfinna hjulet är ett talesätt som ofta används när vi riskerar att i onödan upprepa vad andra redan gjort. Slentrianmässigt tror vi att vi alltid måste ta varje steg i vår egen takt även om andra redan trampat upp en stig, visat på lösningar eller ligger långt före.

Lika slentrianmässigt finns möjligen en övertro på förebildens kraft – att bara för att en verksamhet gjort något bra kan alla andra göra detsamma. Naturligtvis skiljer sig förutsättningar, förkunskaper, resurser och andra parametrar åt. Copy/paste fungerar inte i alla lägen. Att helt strunta i vad andra gjort är också ineffektivt. Öppenhet och klok avvägning verkar vara en rimlig strategi.

Norskt studiebesök
Jag blir varse denna dubbla dynamik när jag ansvarar för ett tvådagars studiebesök i Göteborg häromveckan. En norsk kommun, Baerum, vill att jag ordnar ett 48-timmars besök i Göteborg, för att inspirera ett 20-tal politiker. Baerum är Norges femte största kommun och man räknar med att växa snabbt. Projektet ”Klimaklok kommune” ska sjösättas och nu vill man orientera sig om vad Göteborg gör och har gjort på klimatområdet. Jag sätter ihop ett ambitiöst program och gruppen återvänder efter två dagar med många intryck.

Komplexitet
Hur mycket är egentligen direkt överförbart? Vad av allt det Göteborg har gjort kan en norsk kommun ta med sig och genomföra? Vad är unikt? Vilka är egentligen framgångsfaktorerna bakom det som hänt i Göteborg? Ju mer jag funderar på detta, desto tydligare framstår det som åstadkommits i Göteborg som en summa av flera olika faktorer, där slutresultatet har blivit bra just för att kombinationen av förutsättningar har varit den rätta.

Transformationen
Efter varvsnedläggningen stod Göteborg inför ett behov av att snabbt finna ett eller flera sätt att kompensera bortfallet av arbetstillfällen. Kunskap, samverkan och evenemang blev några nyckelbegrepp i transformationen. De faktiskt byggbara ytorna på norra Älvstranden utgjorde också en värdefull resurs. Men inget hade hänt om inte ledande politiker haft modet att välja väg och om inte näringsliv och akademi bekräftat det tydliga behovet av strukturell samverkan samtidigt som arenor och mässor fylldes med tillfälliga besökare. VM i friidrott 1995 blev t.ex. hävstången för framgången med Miljödiplomering av små företag. Och detta hade inte hänt om det inte fanns både tjänstemän i kommunen och ansvarstagande företag som ville komma framåt.

Milstolpar under resans gång
Nu växer nya stadsdelar upp, staden förtätas och får en ny profil. Efter Lindholmen och Kvillebäcken kommer Frihamnen, där de styrande även bestämt att hyresrätter ska ha rimliga månadskostnader för att bidra till en social utjämning. Västlänken, den utskällda, kommer att möjliggöra att Göteborg blir en tydligare metropol i det regionala perspektivet. En ny bro över Göta Älv blir flackare och lättare för gående och cyklister att använda. En linbana ska knyta ihop Järntorget med Wiesengrensplatsen. Hisingen ska tydligare bli en del av det centrala Göteborg. Många av besluten tycks dessutom ha en stabil politisk majoritet bakom sig, vilket skapar långsiktighet för alla delbeslut.

Strategier, mötesplatser och samverkan
Det fysiska som görs i Göteborg har knappast någon större betydelse för en kommun i Norge. Förutsättningarna är olika. Men metoderna, förhållnings- och arbetssätten kan kopieras. Göteborgs Klimatstrategi som antogs 2014 är fortfarande världsunik. Metoden att hålla samman strategiska dokument så att helheten finns med i delarna är avgörande. Mötesplatserna i staden är viktiga för det demokratiska samtalet. Inte enbart Älvrummet för stadsutvecklingsfrågor, utan också de Science Parks som utgör olika nav för universitetens, näringslivets och stadens integrerade samverkan. Och alla andra måste få chansen att mötas, oberoende av yrke, position eller intresse. Arenor som Ekocentrum och lokala kulturhus med sina levande möten är helt avgörande för en sund samhällsutveckling.

Viktigare än vi tror
Mycket av detta lyckas vi få norrmännen att möta och uppleva, i den utsträckning tiden medger. Det blir tydligt hur samverkan, möten och kunskap intimt hänger samman med de demokratiska grundvärderingar som nu är under stark press från flera håll. Demokratin hotas både av ett cyniskt globalt näringsliv och av oberäkneliga populister som Trump, Putin och deras gelikar runt om i världen.

Allt hänger samman.

Tack alla som deltog och medverkade!
Mer info om studiebesöket? Hör av er – så kan jag berätta mer.

Hållbart chefskap

De som känner mig vet att jag arbetade nästan 14 år på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg. En fantastisk tid, ansvarsfylld och utvecklande på flera sätt. Att hamna i chefsrollen var lite oväntat, men lärorikt och spännande. Med lite perspektiv – jag slutade där för drygt fyra år sedan – ser jag några faktorer som jag upplever kan vara viktiga för den organisation som vill utvecklas.

Framåtfokus
Det är viktigt att fokusera på det som ligger i närtid och samtidigt det som ligger lite längre bort, i framtiden. Medan man fortfarande har alternativa lösningar och kan göra medvetna val gäller det att just göra dessa val. Väntar man blir det andra omständigheter som gör valen åt en själv. Man kan skjuta upp beslut, men då ska man inse att handlingsutrymmet ofta blir mindre ju längre tiden går. Till slut blir valet ett tvång. Ta beslut medan det finns ett kreativt momentum att utgå från.

Hitta en balans mellan lust och krav
Både för en själv, för medarbetarna och för verksamhetens relationer till kunder och samarbetsparter gäller det att skapa arbetslust. Den dag man går hem och känner att det var en bra dag ska man njuta av den känslan och gärna förstärka den genom att berätta för kollegor och närstående att det var en bra dag.

Hitta en balans mellan detaljer och helheten
Kvaliteten ligger i detaljerna. Samtidigt finns det en risk, särskilt på chefsnivå, att detaljerna skymmer helheten och att fel prioriteringar görs. Växla tempo och växla fokus, byt arbetsuppgifter och sätt upp egna tider i kalendern för det som riskerar att inte bli gjort.

Snacka inte så mycket – gör
Det är vad vi åstadkommer som räknas. Ägna inte för mycket tid åt att prata om problemen eller svårigheterna. Ta tag i dem istället. Föregå med gott exempel. Do it. Släpp prestigen och visa att det faktiskt går alldeles utmärkt att göra saker utan att allt ställs på ända. Rätt åtgärd i rätt ögonblick kan vara mycket viktigare än ändlösa enskilda samtal om hur kollegor känner sig bemötta, överarbetade eller åsidosatta.

Gör det du är bra på – låt andra göra det de är bra på
Om organisationen fungerar bäst vid en viss arbetsfördelning är det smart att använda den. Även om arbetsuppgifterna på pappret ser annorlunda ut. Ansvarstagande och resultat hänger ihop. Det är roligt att ta ansvar och känna att det man gör spelar roll. Och att det uppskattas. Identifiera varandras styrkor och bejaka dem.

Låt inte ekonomin bli det som skymmer andra perspektiv
Det är lätt att ekonomin blir det som styr. Vilka värden finns i verksamheten som inte syns i resultaträkningen? Hur behåller vi och utvecklar dessa värden? Vem bär företagets eller verksamhetens kultur och värderingar på ett informellt plan? Vem är intern hjälte i det öppna eller i det fördolda? Vem förtjänar att synliggöras? Hur kan de vassa armbågarna ersättas av ett empatiskt och förtroendefullt samarbete?

Jag ska återkomma senare i höst med fler tankar i den här riktningen. Hållbarhet handlar om hållbara arbetsplatser och hållbart chefskap – också.

Motståndet får inte förändra demokratin

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så.  Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Om manöverutrymmet i politiken

Henrik Edin, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet, skrev nyligen i DN om värdet av att varje parti går fram på enskilda valmanifest i nästa riksdagsval 2018. (Se länk nedan). Utrymmet för nyanserna i politiken minskar när väljarna får de politiska visionerna paketerade på förhand i framförhandlade kompromisser, tycks Edin mena.

Politik fungerar i ett sammanhang
2006 fanns en trötthet både hos Göran Persson och stora delar av väljarkåren. Alliansbildandet blev en tydlig etikett för ett trovärdigt men oprövat borgerligt samarbete. Åtta år senare var det Alliansen väljarna hade tröttnat på. Folk hade tappat räkningen på alla jobbskatteavdrag och hörde inte något nytt som kunde rätta till de delar som väljarna ville få korrigerade.

Möjligheter
Självfallet har Moderaterna intresse av att hålla fast vid Allians-bygget. När blockpolitiken blir otydligare ökar möjligheterna för hoppande majoriteter och kan nya överenskommelser komma till stånd. En sådan utveckling borde kunna leda till mer konstruktiv och framtidsinriktad politik, men kanske inte om målet är att få maximalt inflytande för ett parti.

Nya ledare och ett nytt parti att förhålla sig till
Att Alliansen möjligen har spelat ut sin roll bör också ses mot bakgrund av att de partiledare som byggde Alliansen på förtroende och flera möten på partiledarnivå inte längre finns kvar. Det är fyra andra partiledare som idag leder de borgerliga partierna. Det som dessutom förändrat handlingsutrymmet är SD:s framgångar i opinionen. De liberala värderingar Henrik Edin vill se ett större utrymme för kontrasterar mot grundvärderingarna hos SD:s företrädare och sympatisörer medan de konservativt orienterade Allians-partierna kanske hellre vill lyfta fram likheterna med SD för att vinna tillbaka tidigare väljare och sympatisörer.

Decemberöverenskommelsen finns i praktiken kvar
Det som lite då och då dyker upp i nyhetsflödet är också borgerliga företrädare som tycker att det är läge att utnyttja det parlamentariska läget till att väcka misstroende mot Stefan Löfvéns regering. Det tyder på att det finns borgerliga politiker som anser att det går att bygga en regeringsplattform på ett samarbete med SD. Så länge den åsikten är i minoritet torde det i praktiken innebära att decemberöverenskommelsen fortlever. Den konstellation som har störst stöd i Riksdagen kommer att få igenom sin budget. För Sverige är det en bra lösning även om vi fortsättningsvis måste leva med minoritetsregeringar. Detta eftersom alternativet skulle vara otydliga ”stora koalitioner” med S och M eller ännu värre ständiga regeringskriser beroende på hur SD råkar vilja agera.

Om ansvar, Fälldin och Fridolin
För ett oerfaret regeringsparti som MP framstår regerandet som svårhanterat. Med rötterna tydligt i ett ifrågasättande av rådande system på många områden blir kontrasten till att ta ansvar för ett, som man anser, felaktigt system väldigt stor. Det är en grundläggande problematik att vara motståndare till något man tvingas administrera. MP underskattade nog den dimensionen av regerandet. Vattenfalls ägardirektiv lät sig inte ändras. Som ägare kan staten inte kringgå sina egna direktiv. Att administrera ett felaktigt system kan bara hanteras på två sätt. Man kan avgå som Fälldin gjorde 1978 när han tvingades ladda de kärnkraftsreaktorer han gått till val på att avskaffa. Eller man kan sitta still i båten och svälja förtreten, som Fridolin och Lövin nu gjort. Fälldin lyckades återkomma i ett följande riksdagsval 1979, troligen för att han ledde det största borgerliga partiet. Som ”lillebror” till S har MP det mycket svårare att manövrera. Man har svårt att få cred för de goda besluten och man får kritik för alla kompromisser man tvingas ingå. Det är inte lätt att ta ansvar i en komplex verklighet.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/moderaternas-utveckling-gor-alliansen-ohallbar/

Folkomröstningar – fungerar de?

Margot Wallström uttalade sig nyligen om baksidan av folkomröstningar. Inte för att det är problematiskt att folkviljan får genomslag. Snarare, menade hon, skapar de ett debattklimat och en polarisering som splittrar snarare än förenar.

Det märkliga exemplet
Ska folkröstningar vara begripliga behöver de formuleras tydligt kring ett ”ja” och ett ”nej”. 1980 års kärnkraftsomröstning blev ett märkligt val med tre nyanser av nej: Linje 1 handlade om ett ”förnuftigt” avvecklande. Linje 2 hade en text identisk med Linje 1 men med ett baksidestillägg med flera förtydliganden. (Se tilläggstexten längst ner). Linje 3 ville avveckla på 10 år. Samtliga linjer stod bakom att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Linje 2, med förespråkare från socialdemokraterna och folkpartiet – t.ex. Hans Blix, som senare skulle bli chef för IAEA – fick flest röster. Moderaterna stödde Linje 1 och Centern, VPK och KDS stod bakom Linje 3. Lite märkligt att de borgerliga partierna lyckades hamna på varsin linje. Kanske tog KDS (senare Kristdemokraterna) hänsyn till att Torbjörn Fälldin var statsminister och att Centern och KDS bedrivit valteknisk samverkan i ett tidigare val för att ge Alf Svensson en riksdagsplats.

Låsning
Vi vet hur det gick. Tolv reaktorer var som mest i drift och kärnkraftsfrågan har blockerat både investeringar i förnybar energi och det offentliga samtalet. Polariseringen kring ett kontroversiellt energislag har pågått i decennier i Sverige. Så sent som i Agendas partiledardebatt 2016 hamnade energifrågan snabbt i kärnkraftsfållan, kanske just för att den är så emotionellt kopplad till ”svek” och till starka åsikter både hos politiker och hos väljare. Medierna gillar ju dessutom tydliga konfliktlinjer.

Kompromisser är nödvändiga men svårsålda
Lagompolitik för lagom kompromissande svenska och europeiska politiker är svårt att marknadsföra. Informationsflödet är så stort att det är korta, enkla och ofta överdrivna påståenden som får genomslag. Är det verkligen så vi vill ha det? Att mängden information blockerar verklig kunskap och verkligt klokt underbyggda beslut?

Chanstagningen
Vi ser nu slutspurten i britternas val mellan att gå en egen väg eller att stanna i EU. Polarisering i ett nötskal. Ja eller nej. In eller ut. Vi eller dom. I det brittiska fallet handlar det också om att regeringspartiet Tories har en inre konflikt kring EU-medlemskapet. Premiärministern, David Cameron, chansar möjligen på att en gång för alla få tyst på partikollegornas EU-skeptiska hållning eftersom det bromsar partiet och därmed regerandet. I skrivande stund är det jämnt mellan Brexit och Bremain, som de två linjerna kallas i folkmun.

Polarisering i USA
Om Donald Trump vinner republikanernas nominering och dessutom blir president i USA har vi plötsligt en helt ny situation i världen. Amerikanska presidentval liknar folkomröstningar i så motto att det handlar om att rösta på en av två kandidater. Bu eller bä. Tvåkandidatssystemet må ha den fördel att att en av kandidaterna får majoriteten av de avgivna rösterna, men i det amerikanska systemet kan det ju faktiskt bli så att den förlorande kandidaten totalt sett vinner fler röster än vinnaren. Det var ju vad som drabbade Al Gore när George W Bush vann för 16 år sedan. Dessutom är valdeltagandet ofta lågt. Förtroendet för ”makten” och ”Washington” är lågt och många tycker att den egna rösten inte har någon betydelse.

Högertrafikexemplet illustrerar svagheten med folkomröstningar
De svenska folkomröstningarna har inte varit succéartade. Vi röstade för bibehållen vänstertrafik 1955. 53 % av de röstberättigade deltog och utfallet blev:
Röstberättigade: 4 866 100
Ja: 15,5%
Nej: 82,9%
Blanka: 1,6%
Ogilitiga: 6 043
Dvs en förkrossande majoritet för att bevara vänstertrafiken. Åtta år senare tog en överväldigande riksdagsmajoritet beslut om högertrafikomläggning och ytterligare fyra år senare körde alla på höger sida. Så mycket folkvilja följdes den gången. Demonstrerade folk på gatorna? Fick vi en svekdebatt? Snarare kändes det som att Sverige närmade sig resten av Europa och kanske lades en mental grund för att så småningom gå med i EU.

Bortom ett ja och ett nej
Högertrafikomläggningen kan tyckas vara en enkel folkomröstningsfråga. Ska vi köra på vänster eller höger sida? Men frågan illustrerar att det alltid finns flera kompliceringsnivåer att ta hänsyn till. Internationell fordonstrafik, trafiksäkerhet, enhetlighet i skyltning, trafikbeteende och tillämpning av lagar är några. Avgörande var nog att den inhemska fordonsindustrin ville låta sina volymprodukter bli tillgängliga på den egna marknaden. SAAB och VOLVO lobbade nog rätt duktigt, innan ordet ens fanns, för att få den svenska marknaden att vara en del av det modellprogram man tog fram för en majoritet av sina kunder. På liknande sätt anar nog många britter att det finns en hel del komplicerade frågor som inte löser sig med ett utträde ur EU.

Ingen regel utan undantag
Schweiz är kända för sina folkomröstningar. Till skillnad från i Sverige är de i Schweiz bindande. Direktdemokrati kallar förespråkarna det. Motståndarna pekar på att det sällan är fler än 40 procent av schweizarna som röstar. Ska en tredjedel av valmanskåren besluta för de andra två tredjedelarna? Förändringar går långsamt i Schweiz och ett beslut i parlamentet kan rivas upp om en grupp medborgare samlar 50000 underskrifter för en folkomröstning…

Bergfast
Stora internationella företag och organisationer har sitt säte i Schweiz. Kanske just för att landet uppfattas som stabilt, förutsägbart och neutralt. Bergen står kvar. Här lockar inte havet med äventyrligheter och upptäckarlusta, här står bergen som påtaglig massiv illustration till beständighet och stabilitet. Och tågen går som tåget, enligt pålitlig klocktidtabell. Samtidigt finns här fyra officiella språk och en fragmentisering och en uppdelning som naturligtvis har sin bakgrund i otillgängligheten mellan dalgångarna.

Paradox?
Schweiz är redan ett uppdelat land och folkomröstningarna kan paradoxalt nog vara förenande i ett land som så tydligt består av olika delar, kantoner och språk. Man har i alla fall sina gemensamma folkomröstningar…. Så om folkomröstningar i de flesta länder blir till splittrande processer, kan det faktiskt vara så att just i det uppdelade Schweiz blir de till påminnelser om att landet har gemensamma frågor att lösa. Ingen regel utan undantag.

Länktips: Om Jo Cox http://christerowe.se/?p=7027

Tilläggstexten till Linje 2- valsedeln 1980:
”Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare. De svagaste grupperna i samhället skyddas. Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs vid varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondensverk undviks.
Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning.”

Det får inte vara förgäves

Jag läser med sorg och bestörtning om Jo Cox, brittisk parlamentsledamot som mördades häromdagen i slutfasen av kampanjen för eller emot ett brittiskt utträde ur EU. Det får inte vara förgäves, tänker jag, allt det arbete som görs för att utveckla ett bättre och hållbart samhälle. Kanske kan en person som Jo Cox bli en symbol för att det finns så mycket att hoppas på. (Länktips se nedan).

Vi hade knappt hämtat oss från attentatet i Orlando, där minst 49 personer mördades av hat- eller terrorskäl. Och dagligen påminns vi om anonyma, men cyniskt organiserade, flyktingtragedier på Medelhavet, bombningar i Damaskus, Boko Harams besinningslösa våld, IS våldsbejakande terror under falsk religiös flagg och hur ”fotbollssupportrar” använder en idrottsfest till att ägna sig åt gängkrig.

Det är märkligt hur hat och vanföreställningar tycks kunna driva människor till vilka handlingar som helst. Ensamma eller i grupp begår män – det är nästan alltid män – brott mot livet självt. Den frihet vi ser som självklar i vår del av världen inkluderar ett ansvarstagande och en ömsesidighet.
Dessa kopplingar måste göras tydligare. Jag får återkomma på det temat.

Länktips: http://www.dn.se/nyheter/varlden/jo-cox-man-kampa-mot-hatet-som-dodade-henne/

Varifrån kommer all denna egoism?

Jag läser en artikel i Skånska Dagbladet, som återger en skolbibliotekaries frustration och besvikelse över rådande arbetsvillkor på en gymnasieskola i Eslöv. Artikeln inleds med ”Värstingarna har tagit över..:” och texten ger en inblick i hur gymnasiet ifråga tycks ha blivit ett uppehållsrum för stökiga ungdomar. Det verkar som att de vuxna har resignerat och att de saknar förmåga att styra upp situationen. Man tycks skylla på varandra och i slutänden blir det den enskilda bibliotekarien som får möta problemen själv, eller sluta, som det nu blev. (Länk se nedan).

Hot och utpressning
Jag läser en annan text om ”sex morsor i Lund” som i Sydsvenskan uppgivet konstaterar att våld, hot om våld, utpressning och stölder blivit vardag för högstadieungdomar. Äldre ungdomar tvingar de yngre att begå brott och myndigheterna samordnar inte sina insatser. Viktigast, anser mammorna, tycks vara att upprätthålla sekretessbestämmelserna, inte att komma till rätta med ett skenande och mycket allvarligt socialt problem. (Länk se nedan).

Respektlöshet och egoism
Detta råkar vara två exempel ur vardagen från Skåne. Troligen skulle de beskrivna händelserna kunna äga rum i olika delar av landet. Båda exemplen lutar sig mot en hänsynslöshet och en avsaknad av empati. De stökiga ungdomarna på biblioteket visar ingen respekt för vuxna och utpressningsexemplet från Lund tyder på en hänsynslöshet bortom alla rimliga gränser. Båda fallen har det gemensamt att de lutar sig mot värderingar som ligger långt ifrån både vårt kristna arv och solidaritetsvänsterns lojalitet med de svaga. Man skulle kunna påstå att det utbredda hatet och hoten mot främlingar gått över i en rå egoism, som saknar gränser för vad som är ett vanligt sunt förnuft och ett socialt acceptabelt beteende.

Kanaler till Panama
Man skulle också kunna marginalisera exemplen och hävda att det handlar om unga personer som misslyckats i skolan och därför inte ser en framtid i att bli en del av samhället.

Panama city seafront

Men egoismen dyker upp lite överallt. Långt upp i makthierarkin synliggörs nu hur personer skott sig på att undanhålla skatt för miljoner kronor genom att utnyttja kanaler till Panama för att gömma undan sina tillgångar. Det är mer sofistikerad egoism och kanske inte lika kantad av våld och utpressning.

Uppenbarligen har vi på många nivåer anledning att fundera över vilken etik som ska gälla.

Länktips:
http://www.skd.se/2016/06/14/varstingarna-har-tagit-over-gymnasiet/

http://www.sydsvenskan.se/2016-06-15/vi-lamnar-lund-i-fortvivlan-nar-vara-barn-stjal-under-hot-fran-kriminella

Om risk och chans samt sanning och lögn

Jag plockar fram Neil Postmans ”Underhållning till döds” från 1986 och läser förordet, där Postman jämför George Orwells framtidsvision 1984 med Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Postman: ”Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.” Postman beskriver i sin bok mycket av det som tyvärr sedan blivit vardagsmat. Nyheter och information paketeras idag på ett underhållande sätt. Det handlar idag om att roa, inte oroa, tittare och konsumenter.

Resiliens
Jag kommer att tänka på Postmans prognos för informationssamhället när jag tar del av en lokaltidnings reportage om Bagarmossen Resilience Center, som kommit igång under våren 2016. Resilience, eller resiliens på svenska, är ett svårt ord. Det handlar om motståndskraft och anpassningsförmåga, men också uthållighet och beständighet. Kanske behöver vi ett nyord på svenska för att fånga dubbelheten. Anpassningskraft?
Hur vi än gör är begreppet centralt för en civilisation som vill överleva de utmaningar  vi står inför. Extrema väderfenomen, översvämningar, jordskred, torka och ödeläggelse har börjat dyka upp allt mer frekvent på olika håll. Grundvatten sinar, floder svämmar över, samhället hotas av våldsamma krafter. En elasticitet mot dessa krafter kommer att bli nödvändig. Inte bara i det fysiska utan också i hur våra skyddsnät och sociala strukturer organiseras. Vem ska stå för notan? Hur hjälper vi människor som blivit hemlösa, som måste fly? Vem gör vad när allt ställs på ändan?

Roa istället för att oroa
Artikeln i lokaltidningen om Bagarmossen Resilince Center hade kunnat skrivas som ett intresseväckande exempel på hur människor tar vår tids utmaningar på allvar och försöker forma lokala lösningar, där naturliga kretslopp, energisnålt resursbevarande och en medvetenhet om sakernas tillstånd utgör grundbultarna. Istället valde tidningen att twista hela texten så att den genomsnittlige läsaren inte skulle behöva oroas. Texten blev mer roande än oroande. (Länkar – se nedan).

Risk eller chans?
Vi ser detta ständigt i våra tv-kanaler. Det heter alltid ”risk för regn” respektive ”solchanser” oavsett om markerna skriker efter nederbörd eller skogsbränderna rasar. Som om naturen inte har med oss att göra. Som om allt människor behöver är solsken. Som om livet går ut på att vistas i en väderbubbla, där de naturliga kretsloppen är sekundära. Som om biologisk mångfald inte alls har med oss att göra. Som om vi lever våra liv i en medial bubbla och att mjölken, den köper man ju på ICA. Människans roll i helheten är ointressant eller kanske oroande och det vill ingen kommunicera. Hellre många solar på kartan. Livet är normalt. Inget är nytt under solen. Som skiner som den ska.

Den relativa sanningen
Det är inte utan att det verkar som om Huxley och Postman får rätt. På sociala medier kryllar det av påståenden som lika gärna kan vara falska som sanna. Om några decennier har i värsta fall begreppet sanning blivit relativiserat och kopplat till ”…det beror på” – faktorn, som öppnar upp för flera parallella sanningar. Myter, halvsanningar och rena lögner sprids redan idag på ett oroande sätt och lever sida vid sida med de korrekta beskrivningarna. Krim har ju alltid varit ryskt, så det kan ju inte vara ockuperat…? I östra Ukraina bor många rysktalande, så det som hänt är ju fullt normalt…? Att glaciärerna smälter är bara en tillfällighet…? Att Sveriges tidigare högsta bergstopp snart inte längre är högst har inget med klimatförändringen att göra…? Att allas vårt beteende bidrar till att haven snart innehåller mer plast än fisk är inget vi behöver oroa oss för…?

Det enkla och det komplicerade
Polariseringen i de enkla och de mer komplicerade svaren på vår tids frågor illustreras kanske tydligast av de två presidentkandidaterna i USA, Trump och Sanders. Trump spelar ut sina aggressiva kort och hittar alltid någon att skylla på. Sanders fångar upp systemkritiken från motsatt håll och ifrågasätter storfinansens grepp över politiken. På så sätt har Hillary Clinton oväntat kommit att representera det gamla patriarkala samhället, trots att hon är den första kvinnan som har en rejäl chans att bli president i världens rikaste land. Det trodde hon nog inte när kampanjen startade.

Länktips:  http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14817
Länk till Bagarmossen Resilience Center www.bagarmossenresilience.se