Extremismen är tydligen OK

I takt med att konservativa och nationalistiska idéer började få ett större gehör i opinionen växte nya begrepp fram, som passade vissa debattörer. Åsiktskorridoren var ett sådant begrepp, som var i ropet för några år sedan. Innebörden var att det var smalt och trångt i det offentliga samtalet, att bara vissa åsikter fick ta plats.

”Men det får man ju inte säga i det här landet”
Indignerade och högröstade högerröster kastade fram åsiktskorridoren som om den var ett vetenskapligt faktum. ”Men det får man ju inte säga i det här landet” var en variant på detta. Att det är viktigt att markera mot detta otyg är för att det i förlängningen riskerar att ifrågasätta yttrandefriheten och därmed ett av demokratins viktigaste ben. Och utan en sund demokrati faller förutsättningarna för en hållbar utveckling. Allt hänger ihop.

Tal på konferens ordnad av ”Political network for Values”
Det som aktualiserar ämnet är en händelse som uppmärksammats i delar av pressen, men ännu så länge inte fått någon synlig konsekvens. Toppnamnet inom KD, Lars Adaktusson, som gjorde sig känd som en journalist på SVT under flera år, har talat på en internationell konferens i Bogota, där han medverkat tillsammans med personer med extrema åsikter rörande aborter, HBTQ-frågor m.m. Med sin närvaro stödjer och legitimerar Adaktusson ett nätverk och verksamheter som konsekvent motarbetar mänskliga fri- och rättigheter.

Inte bara middag – här håller han tal dessutom
Det är intressant att jämföra med en annan ledande politiker som visade omdömeslöshet. När Mehmet Kaplan år 2016 satt vid samma middagsbord som personer från högerextrema Grå Vargarna gick drevet omedelbart igång. Kaplan blev snabbt av med sin ministerpost och har i praktiken inte hörts av sedan dess. Adaktusson nöjde sig inte med att äta middag med de högerextrema, han talade på deras konferens. Men ännu tycks frågan inte besvära hans parti. I vissa partier är högerextremismen uppenbarligen rumsren. Den gäller ju ”bara” frågan om kvinnor och andra minoriteter.

Mycket medvetet – inget misstag
Enligt tidningen Expressen 16 april 2019 ifrågasätter Magnus Kolsjö, KD-politiker och tidigare tf ordförande för RFSL, Adaktussons val av forum. Tidningen återger att Kolsjö blivit besviken och upprörd och skrivit på twitter:  ”Jag hade själv aldrig tackat ja till att medverka i ett sådant sammanhang och jag är övertygad om att de flesta kristdemokrater hade resonerat som jag.” Adaktusson själv hävdar att han själv talat om hur kristna förföljs i Mellanöstern. Naturligtvis är Adaktusson medveten om att hans medverkan stärker de krafter som vill begränsa kvinnors och minoriteters rättigheter. På så sätt är hans medverkan inget misstag, utan en del av en strategi, vilket framgår av hans egna förklaringar och det stöd han fått från olika håll.

Taktiserande slår tillbaka
På ett liknande sätt som Reinfeldts taktik att kalla sig det nya arbetarpartiet fångade upp nya röster till M tycks nu KD vilja fånga upp röster från personer som känt sig vilsna mellan främlingsfientliga SD och den liberalt färgade Alliansen. Hur de kristna ska känna igen sig i ett trångsynt KD återstår att se.



Tänk att det kan vara gött att förneka vetenskap och sunt förnuft

Lena Ferm, moderat göteborgspolitiker, andre vice ordförande i partiets kretsstyrelse och ersättare i utbildningsnämnden är i blåsväder. Bland alla märkligheter hon twittrat finns följande: ”Jag är ”klimatförnekare”. Nu är det sagt. Känns gött… ” (källa: se nederst på sidan). Hon har även twittrat: ”De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit..”

Vem ska vara ledsen?
I ett SMS till tidningen GT skriver Lena Ferm:
”Den bild som målas upp i media just nu gör mig ledsen. Uppenbarligen har jag både likat och delat saker utan att ha läst och tittat ordentligt. Jag är en vanlig fritidspolitiker, en vanlig människa, jag har gjort fel och ångrar det. Jag är varken nazist eller rasist. De människor som träffat mig vet det”.
Ändå vill hon ha förtroende att hantera utbildningsfrågor i Göteborg. Man undrar lite stillsamt hur det ser ut med förtroendet för henne hos Göteborgs alla lärare och skolor, som arbetar med att lära alla barn att läsa och skriva när den politiker som ska vara med och besluta om skolornas resurser, personalpolitik och framtid ger upp på ”de flesta invandrare”… eller vilken syn hon har på forskning och högre utbildning.

51449 röster
Om nu forskarsamhället till överväldigande majoritet, både nationellt och internationellt har slagit fast att klimathotet är reellt och synnerligen allvarligt – att då känna att det är ”gött” att förneka vetenskapen… Det har hon ju inte skrivit utan att ha läst och tittat ordentligt. Hon är ledsen över den bild som målas upp… de som borde vara ledsna är de 51449 göteborgare som la sin röst på M i kommunalvalet 2018. Har partiet verkligen ingen lämpligare andre vice ordförande eller lämpligare utbildningspolitiker bland medlemmarna? Trumpismen brer ut sig, föraktet för kunskap, de förenklade budskapen, populismen som handlar om att ställa grupp mot grupp och inte att göra kloka avvägningar mellan olika intressen, utan snarare att gynna en grupp på en annan grupps bekostnad.

Själva gudarna
Hur ska denna anti-trend bemötas? Hur kan vi vända denna massiva våg av faktaförnekelse och känsla av att det är ”gött” att strunta i vad vetenskapen säger? Ibland resignerar jag och instämmer med Friedrich von Schillers klassiska ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves….” (som f.ö. Isaac Asimov gjorde känt för en ny målgrupp med sin sf-roman ”Själva gudarna”).

Rim och reson
Ibland försöker jag se framkomliga vägar, där rim och reson faktiskt kan spela roll och där logik och ansvarstagande går hand i hand. Några av de 51449 röstande i 2018 års val borde fundera på vem de anser bäst förvaltar samhällets utveckling och väljarnas mandat och ansvarstagande.

Länktips:

https://www.expressen.se/gt/uppgifter-moderata-politikern-uppmanas-lamna-efter-twitterinlaggen/

Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

Pensionsålder: Vi som vill – vi som måste

Fredrik Reinfeldt presenterade idag sin skrift ”Att arbeta till 75 – en bra början”, (se länk nedan) som diskuterar hur vi bör förändra synen på en rimlig pensionsålder. Inte så att alla ska arbeta till 75 år ålder, hävdar han, men att vi släpper den gängse föreställningen att efter 65 går man i pension. Han argumenterar ur flera perspektiv för en ny syn på hur länge vi ska arbeta och listar fyra viktiga poänger: Att arbetsgivare blir bättre på att värdera äldres förmåga och erfarenhet, att arbetsgivare ser möjligheter med att anställa personer som passerat 55, att samhället underlättar för studier och vidareutbildning under livsresan och att det av oss alla ses som mer naturligt att byta yrke under livet.

Viktigt att någon informerar och startar diskussion
Reinfeldt har absolut rätt i att vi generellt sett behöver diskutera pensionsfrågor mer och att kunskapen generellt sett troligen är otillräcklig om hur pensionen hänger samman med den generella ekonomiska utvecklingen. Det är lite oklart vem som har uppgiften att upplysa på ett tillgängligt sätt om hur vi bäst förbereder oss för pensionstiden, hur vi kan förstå systemet och vad vi som individer kan göra. Jag hittar dock inget konkret förslag i texten om hur pensionsfrågan ska presenteras och diskuteras på ett mer tillgängligt sätt.

Fem frågor
Det som stör i texten och i resonemangen är avsaknaden av insikt att valet av pensionsålder på individnivå hänger samman med åtminstone fem frågeställningar och förutsättningar om när vi går i pension:
1. Vem vill?
2. Vem kan?
3. Vem borde?
4. Vem måste?
5. Vem är förhindrad?

Varför Xi och Trump?
Det är faktiskt nonchalant av författaren att inte på ett mer ingående sätt föra en diskussion om hur det ser ut för olika grupper i samhället. Reinfeldt tar upp några udda exempel från världsscenen: Xi i Kina och Trump i USA och lyfter att dessa herrar har passerat svensk pensionsålder. Det är irrelevant för arbetare och tjänstemän i Sverige att några makthavare i världen arbetar upp i åren. (Han kunde nämnt vår kung också, ifall han ville vara närmare en svensk situation).

Vi som vill
Det är relativt få förunnat att känna en sådan glädje och motivation i arbetet att det blir ointressant att gå i pension. De som vill jobba vidare gör det för att de känner att de har mer att utföra. Har de en offentlig anställning som t.ex. lärare får de för övrigt inte arbeta kvar efter 67. Det kunde Reinfeldt ha nämnt.

Vi som kan
De som kan jobba vidare, exempelvis för att de känner sig tillräckligt friska, för att arbetsgivaren bejakar det och för att båda parter är överens om villkoren är också en särskild grupp. Det är knappast förskollärare, lokalvårdare, personer med tungt arbete eller med varierande arbetstider som kommer i fråga. De kan inte, eftersom olika villkor bromsar möjligheten.

Vi som borde
Det finns en grupp som borde arbeta vidare, inte minst av pensionsskäl. Det kan vara personer som arbetat deltid under många år, kanske inte haft tjänstepension som räcker till och som borde jobba vidare, men som inte får, som inte kan eller orkar. Här finns en stor grupp, särskilt kvinnor, som lätt hamnar i en pensionsfälla.

Vi som måste
Så kommer vi till dem som måste. Det finns en grupp som måste arbeta vidare, som kanske haft egen verksamhet och inte haft tillräcklig lönsamhet, som kanske skuldsatt sig och inte klarar avbetalningar när pensionen blir mindre än lönen. Här finns personer som kommit till Sverige i vuxen ålder och som inte tjänat in tillräckligt i pension för att klara sig.

Vi som förhindras
Slutligen har vi gruppen som förhindras arbeta vidare. Arbetsgivaren säger nej. Familjesituationen kanske kräver att äkta hälften/partnern får hjälp i gränslandet där sjukdomen inte är tillräckligt allvarlig för att samhället ska gripa in, men där stöd och hjälp är nödvändig för att det dagliga livet ska bli drägligt. Det kan vara ett antal olika skäl till att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att arbeta vidare, trots att det hade varit både nödvändigt och önskvärt ur olika aspekter.

Fler utredningar!
Det vi kan hoppas på är att regeringen inser att pensionsfrågan behöver belysas och analyseras på fler och mer genomgripande sätt än det Reinfeldt presterat. Så att arbetstagare i olika situationer kan känna igen sig och förstå att ”myndigheterna” förstår hur livsvalen ser ut för vanligt folk. Reinfeldts skrift blir i värsta fall ytterligare ett exempel på att de som bestämmer inte förstår hur vi andra har det.

Länktips: https://seniorarbetskraft.se/wp-content/uploads/2019/04/Rapport_2_S2018_10_WEBB.pdf


Civilsamhället behöver utvecklas

Det finns en lång tradition av föreningsverksamhet i vårt land. För att lösa gemensamma frågor har vi bildat föreningar, dels för att tillsammans kunna åstadkomma förändring i arbetslivet och i det politiska fältet, dels för att lokalt förverkliga gemensamma visioner, skapa nytta för berörda osv. Demokratiaspekten har alltid funnits med: en medlem en röst. Ibland har det varit ideella föreningar som verkat för ett specifikt syfte, ibland har formen handlat om att verka för medlemmarnas ekonomiska nytta. Mitt intryck är att aktiviteten i föreningslivet har minskat. Vad gör det med samhället och hur kan vi få civilsamhället att spela en ny roll?

Frihet, jämlikhet, broderskap
Det finns en outtalad balans i det svenska samhället, där stat, kommun och myndighet ansvarar för de politiskt beslutade skattefinansierade insatserna, där näringslivet i olika format står för en stor del av människors försörjning, för innovationer och stegvisa förbättringar och där civilsamhället organiserar sådant som inte hör hemma i det skattefinansierade eller det ekonomiskt motiverade fältet. Det finns ytterligare en intressant tredelning som knyter an till detta: Frihet, jämlikhet och broderskap. Staten ansvarar för likabehandlingen, inte minst när det gäller rättsskipning, regelverk, bidrag m.m. Näringslivet står i teorin för en sund resursanvändning och hushållning, där arbete och vinst primärt resulterar i välstånd för alla. Tankens frihet och friheten att organisera sig ryms snarast i civilsamhället, som möjliggör att vars och ens egna insatser kanaliseras på ett optimalt sätt. Så tänkte man redan 1789 och i princip gäller denna uppdelning fortfarande. Men frågan är hur fritt civilsamhället är.

Väven runt individerna är tät
Den ekonomiska makten har förskjutits på ett extremt sätt i takt med att ett minimalt fåtal personer och bolag idag kontrollerar en mycket stor del av ekonomin. Sammanblandningen av real och finansiell ekonomi har också lett till att framtida värden blir transformerade till reala tillgångar genom att förmodande värden på exempelvis fastigheter belånas och lånen finansierar nya köp av fastigheter. Det är svårt för både politik och civilsamhälle att uppväga den tyngd som den ekonomiska sektorn utgör. Formerna för samtal och organisering av civilsamhället ägs dessutom idag av starka bolag som fångat upp människors behov av kommunikation och byggt sina affärsmodeller på att väva samman mänsklig kommunikation med reklam.

Hur använder vi vår tid?
Vi tillbringar idag allt mer tid på ”nätet”, i sociala medier, och kommenterar hellre varandras inlägg, kläder och matval än att vi ägnar tid åt sådant som att gå på föreningsmöten, skriva protokoll eller delta i någon föreningsaktivitet. Tillgängligheten dygnet runt, året runt, via dator, plattor och telefon liksom enkelheten bidrar till detta. Kanske är det helt OK. Men vi måste inse att våra val också innebär att annat får mindre andel av vår tid. Och hur påverkar detta samhället i stort?

Alla kan göra sig hörda
Alla kan idag påverka alla. Mer eller mindre högröstat, kortfattat, slagkraftigt och upprörande kan vi enkelt nå tusentals människor med påståenden och tyckanden, tyvärr ofta påtagligt dåligt underbyggda och mer motiverade av tyckande än av faktakoll. För att själv leva upp till någon nivå av faktabaserat inlägg sökte jag på SCB efter siffror som stödjer mitt påstående och hittade statistik från 2000 som visar en nedgång i föreningsmedverkan från år 1992 till år 2000. Således innan sociala medier slagit igenom. (Se länk nedan och kolla tabell 2.1 på sidan 6 i filen). I diagrammet här intill återges hur förtroendeuppdrag, aktiva medlemmar och passiva medlemmar fördelades mellan olika kategorier av föreningar för 20 år sedan. Trenden för de flesta föreningar var redan då på nedåtgående.

Relativa antal föreningsmedlemskap i Sverige år 2000

Tänk nytt!
Vi får inte fastna i gamla mönster och acceptera stagnation eller minskat engagemang i civilsamhället. Tvärtom står vi nu inför stora utmaningar, som kommer att kräva nya sätt att samverka och att samarbeta för att inte orättvisorna ska permanentas eller förvärras. Min slutsats blir att vi behöver anstränga oss att utveckla andra, moderna, former för samverkan, för formaliserade nätverk och för punktinsatser i samhället, så att vi tar till vara all den innovationskraft, lust och kreativitet som finns hos många människor. Vi måste också vara relevanta. Föreningen eller nätverket måste vara och uppfattas som intressant för att locka medlemmar och deltagare. Vi får inte låta vår tilltro till gamla beprövade arbetsformer blockera förnyelsen.

Länktips: https://www.scb.se/statistik/LE/LE0101/2003M00/LE0101_2003M00_BR_LE102SA0301_04.pdf