Mer folkbildning kring NATO

Den 29 maj var det partiledardebatt i SVT. Invandring, jobben, klimatet, lärarbristen var ämnen som togs upp. Kanske missade jag något, men frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO var tydligen inte en fråga som SVT-redaktionen tyckte hörde hemma i debatten. Senast Sverige förde krig på egen mark är nu mer än 200 år sedan. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO med åtaganden, kostnader, utplacering av materiel, övningar och att vår svenske ÖB underställs ett kommando där – Gud förbjude – USA leds av en oberäknelig och farlig president Trump… är inte det en viktig fråga?

Bjud in Stoltenberg som en bakgrund
Dessa partiledarutfrågningar följer samma mönster. Polarisering och medial tydlighet är det viktigaste. Uppenbarligen inte att i en sansad debatt nyanserat diskutera motiven för olika beslut. SVT hade kunnat bjuda in den norske NATO-chefen Jens Stoltenberg för att låta honom förklara hur han och NATO ser på utvecklingen i det vi brukar kalla nordkalotten. Minskar eller ökar spänningen i området om Sverige – och Finland – går med i NATO? Vilka alternativ ser NATO? Är det mer av gammal terrorbalans mellan kärnkraftsstater som ska garantera freden eller ser NATO sig själva som ”sista utposten” när allt annat har kollapsat?

Massvis med intressanta frågor
Hur ser NATO på sig själva? Hur ser man på Ryssland? Är bilden entydig, finns det olika åsikter om hur NATO ska agera? Vad innebär Turkiets agerande i Syrien-konflikten för NATO? Hur ser NATO på frågan om demokratiskt inriktade stater respektive stater, där pressfrihet etc begränsas? Är det ett bekymmer att den demokratiska utvecklingen delvis går baklänges i delar av östeuropa? Eller är man i praktiken ointresserad av styrelseskicket och endast intresserade av att behålla maktbalansen oavsett hur medlemsstaterna utvecklas?

Skaffa en tydlig bild av var NATO står
Hur ser NATO på ett Storbritannien som delas upp om Brexit blir ett faktum och Skottland fortsatt vill vara en del av EU? Kan NATO förhålla sig neutralt till det politiska skeendet ? Hur ser Stoltenberg på Donald Trump? Ska Sverige gå med i NATO är det ju bra att veta vilka värderingar och åsikter organisationen står för.

Vilka är alternativen?
Allt detta hade varit ett intressant bakgrundsmaterial till en partiledardiskussion, inte debatt nödvändigtvis, för att klargöra vilka alternativ Sverige har när det gäller vår försvar. Kan Norden utvecklas till en stabiliserande gemensam kraft istället för att bli en del av ett USA-styrt NATO? Hur ser Stoltenberg på Norden?
Hellre en sansad och klargörande diskussion än munhuggande för att få bra tittarsiffror, SVT. Konfrontation är inte alltid det som fungerar bäst.

Det vore bra om public service-TV mer levde upp till sitt folkbildande och informativa uppdrag.

Äntligen lite klimatdebatt!

Plötsligt hettade det till i klimatdebatten. 23 forskare och opinionsbildare skrev på DN Debatt att ”inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser”. (Se länkar längst ner på sidan). Men föreslår ett överordnat moratorium för klimatskadliga utsläpp, mer uppföljning och kontroll och en koppling till bandande lokala klimatmål.

23 tunga namn
Artikeln är undertecknad av ett antal akademiker och flera ledande opinionsbildare, inte minst Johan Rockström, Anders Wijkman, Karl-Henrik Robért, Stefan Edman och Pär Holmgren. Artikeln har fått många, framför allt miljöengagerade, att reagera. ”Viktigt, men fel metod” kan man sammanfatta kritiken.

Mothugg från göteborgstrio
Professorerna Azar, Kåberger och Sterner, alla vassa och kunniga göteborgsprofiler, håller med om det övergripande behovet, men underkänner metoden att varje delbeslut måste inordnas i ett moratorium. I ett samhälle, där befolkningen växer, exemplifierar man, blir förslaget ur ett demokratiskt perspektiv en onödig tvångströja. Koldioxidskatt, teknikutveckling och internationella överenskommelser är bättre verktyg, hävdar de.

Kopiera Storbritannien
Miljöpartiets Åsa Romson och Helena Leander föreslår istället att Sverige bör införa klimatregler som liknar de budgetregler och ramverk som infördes i Sverige på 90-talet, när det inte längre blev möjligt att via statsbudgeten skicka notan för reformerna till kommande generationer. En sådan princip borde finnas på miljöområdet, tycker Romson och Leander, och pekar på Storbritannien som infört en sådan lag.

Miljöministern
Miljöminister Lena Ek skriver som svar på originalartikeln att de 23 forskarna har rätt, men att deras förslag är fel väg att gå. Självständiga kommuner och landsting är viktiga att behålla, menar hon, och använder artikeln till att peka på hur tillväxt och utsläppsminskningar till synes kan kombineras och hur oeniga oppositionen är. Det är ju valår.

En ny första kammare
Själv har jag tidigare varit inne på en annan konstruktion, som skulle möjliggöra att inte bara hantera klimatfrågan, utan alla hållbarhetsfrågor, sociala, miljömässiga, rättviseaspekter etc. Om vi inrättar en ny ”första kammare” som väljs för att ta beslut kring varje lagförslag ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv, skulle vi få företrädare i riksdagen med en annan grundsyn och ett annat uppdrag. De skulle tex kunna sitta över tre mandatperioder och väljas en tredjedel varje valår, för att förnyas i lagom takt. De skulle kunna nomineras eller tom utses av universiteten i landet. Alternativt väljas två per län för att få en annan regional fördelning. Tre platser skulle kunna reserveras för de fattigaste länderna på jorden, för FN eller andra organisationer. Om vi verkligen vill ta ansvar för framtiden, skulle vi kunna inrätta en kammare som har som uppdrag att se på varje lagförslag ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.

En röst för framtiden
Man skulle kunna kalla det välståndsriksdag istället för ståndsriksdag. En kammare med uppdraget att säkra välfärd och välstånd för de ofödda, för naturen, för framtiden och för alla dem som vi redan idag påverkar utan att ge dem möjlighet att göra sig hörda. För ett år sedan beskrev jag idén som barnens kammare, en hjärtkammare. (Se länk).

Allra viktigast är att vi diskuterar dessa frågor. Tystnaden innebär att uppgivenheten sprider sig.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/bannlys-alla-politiska-beslut-som-ger-mer-klimatutslapp/
Motargumentation: http://www.dn.se/debatt/inte-rimligt-med-overdomare-for-klimatet/
Artikel om att gå Storbritanniens väg: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-klimatlag/
Miljöministerns inlägg: http://www.dn.se/debatt/ineffektivt-centralisera-klimatbesluten/
Mitt tidigare inlägg: http://christerowe.se/2013/05/nr222-vi-behover-en-hjartkammare/

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Näthat är mobbning

Nej, det duger inte, Piratpartiet. Den 12 december argumenterade partiledaren Anna Troberg för Piratpartiet för att åsikter på internet ska kunna förbli anonyma, eftersom människor annars inte kommer att våga agera visselblåsare. Av det skälet ansåg Troberg att tidningen Expressens publicering av namn på näthatare var felaktig.

Rätt att veta vem som förföljer
I SVT:s Debatt var det GP:s journalist Gert Gelotte som argumenterade för riktigheten i Expressens namngivning av näthatare, som nyligen påbörjats. Hans tydligaste argument är att de som utsätts för näthatet har rätt att veta vem det är som förföljer dem. På den motsatta sidan satt en företrädare för Sverigedemokraterna, som inte oväntat stödde Piratpartiets linje. Missnöjespartier får ju sin livsluft av att sympatisörer får uttrycka just sitt missnöje.

Mobbning
Det Piratpartiet missar är den avgörande skillnaden mellan näthat och att anonymt avslöja något missförhållande på sin arbetsplats. Näthatet är en form av anonym mobbning, som använder yttrandefriheten som svepskäl för att angripa personer, fenomen, grupper eller religioner på ett nedsättande sätt. Mobbningens utförare gömmer sig bakom anonymiteten och hävdar sin rätt att uttrycka sin åsikt. Men mobbning är inte att uttrycka en åsikt. Det är mobbning, även när den är maskerad bakom en anonym avsändaridentitet.

Värna den svagare
Näthatet riktas ibland mot enskilda individer som i Instagram-målet och tyvärr ofta mot politiker. Ibland tar det sig uttryck i svepande generaliseringar om grupper i samhället. Oavsett målgrupp måste näthatet ses som likvärdigt med mobbning. Då blir det också tydligare att det inte går att gömma sig bakom yttrandefriheten för att legitimera anonymiteten. Vi måste värna den svagares rätt i detta sammanhang.

Skilj på mobbare och offer – skilj på rätt och fel
Bara innehavet av ett skjutvapen ger inte en person rätt att använda vapnet hur som helst. Bara innehavet av en yttrandefrihet, som vi har här i landet, ger oss inte rätt att bruka eller missbruka denna frihet hur som helst. När Piratpartiet och deras påhejare likställer mobbare med mobbningsoffren missar de den avgörande poängen med att kunna skilja på rätt och fel.

För en gångs skull var Debatt-programmet sevärt.

Länk: http://www.svtplay.se/debatt

Fel fokus: debatt om en debatt

På kultursidorna i GP den 11 april redogör Mattias Hagberg (har tyvärr inte hittat någon länk) för den debatt om debatten som fyra opinionsbildare på skilda sätt bidragit till. Gemensamt för de fyra är att det tycks stå dem upp i halsen att kulturdebatten domineras av personer med andra åsikter än de själva. Istället för att ta sakdebatten försöker de fyra istället att föra en debatt om debatten, hur debattklimatet lämnar för litet utrymme för andra åsikter än de politiskt korrekta etc, hävdar Hagberg, som även tidigare debatterat med t.ex. Bengt Ohlsson om dessa frågor. De fyra som nämns i artikeln är förutom Bengt Ohlsson, Marcus Birro, Elisabeth Höglund och Stina Dabrowski.

Svåra utmaningar
Samhället och hela planeten står inför mycket svåra utmaningar. Vi har byggt vårt välstånd på ett antal antaganden och principer som nu visar sig inte hålla måttet. Tanken på outtömliga resurser, evig tillväxt och linjär samhällsekonomi har präglat utvecklingen de senaste 50-60 åren. Nu spricker bubblorna och ingen vet exakt hur vi ska konstruera våra reala, finansiella, sociala och virtuella system så att kommande generationer får ett gott liv på en planet som inte tar skada.

Debatt om debatten leder fel
Istället för att med analys, forskningsbelägg, breda diskussioner och vägning av alternativa lösningar på vår tids avgörande frågor väljer några opinionsbildare att fokusera på sin egen roll i den debatt där de känner sig åsidosatta. Istället för att fånga upp idéer och bygga tankemodeller för hur en skonsam förändring av samhället ska genomföras och vår tids självförvållade dilemman ska hanteras, lägger kloka människor kraft på att debattera debatten.

Media diskuterar media
Tyvärr är det vanligt att media gör plats för en medial debatt. Kanske är det en klok varumärkesstrategi för en opinionsbildare och/eller för ett mediabolag, kanske inte. Allmänheten är troligen måttligt intresserad av vem av debattörerna som vinner ”på poäng”. Särskilt TV-mediet faller lätt i fällan att låta kända debattörer mötas i en debattstudio för att det ska bli ”bra TV”. Men mycket sällan bidrar den debatten till en vidgad förståelse för sakfrågan bakom ordväxlingen. Det bästa vore om media kunde lyckas hålla distans till det svarta hål av självfokuserande frågor, där de diskuterar sig själva och varandra hellre än att vrida och vända på de svåra frågor och den multikris samtiden står inför.

Nytänkandet behövs
Konsten och kulturen måste våga hantera våra framtidsfrågor på ett utmanande och nytänkande sätt. I skapandet ryms det nya, det som kan förändra vårt låsta tänkande. Idag behövs nytänkandet kanske mer än någonsin för att vända en samhällsutveckling som riskerar att leda till ekologisk, social och ekonomisk kollaps. Jag håller tummarna för att vi slipper fler debatter om debatten.