Kreativt återbruk börjar på kontoret

Jag hamnade på en slutredovisning av projektet ” Kreativt återbruk och redesign i offentliga kontorsmiljöer”, där Göteborgs Stad, Universitetet och ett företag i redesign- och återbruksbranschen gemensamt presenterade vad projektet kommit fram till och hur deras modell för det fortsatta arbetet ser ut. Offentliga miljöer är ju både kontorsmiljöer för anställda och reellt offentliga miljöer, iordningställda för allmänheten eller för möten mellan tjänstemän och allmänhet. Avgränsningen är intressant. Ägarfrågan är relativt tydlig – det handlar om våra offentliga förvaltningar och deras lokaler. Produktsortimentet är också tydligt – en offentlig miljö har vissa funktioner och en viss logik, som gör att bara en viss sorts möbler kommer i fråga. Likheterna mellan olika miljöer är också tydlig. Det finns skrivbord, konferensbord, mötesrum, fåtöljer, ibland någon soffa, ibland lite dekorativa inslag med rumsavskiljande funktion, men det vimlar inte av olika offentliga miljöer. Det gör att återbruk och återdesign kan planeras relativt väl. Trots detta finns det ett antal hinder för att utveckla återbruk och redesign i större skala.

Enkelhet, högre förväntningar, stödjande strukturer
En siffra som nämndes överraskade. Bara 20 öre per hundralapp läggs på reparationer i Sverige. Och av alla möbler som säljs är cirka 23% kontorsmöbler. Tillverkningen av dessa möbler genererar 150.000 ton CO2. Den projektgrupp som arbetat räknade upp något av det man ser ett behov av att lyfta fram i det fortsatta arbetet. Förväntningar, stödsystem och enkelhet var det jag noterade. Det måste vara enkelt att välja en återproducerad eller återdesignad produkt. Vi behöver ha större förväntningar på att återproducerade produkter är väl så bra och fräscha som nya produkter. Och det behövs stödjande strukturer som underlättar inköp, logistik och förvaring av möbler som befinner sig i olika faser i ett kretslopp.

Likhet och olikhet som USP
Företaget Recreate Design Company har levererat ett antal inredningar till offentliga miljöer i Göteborg. Det jag slås av och som är en av de stora fördelarna med den småskaliga redesignen av möbler är möjligheten att skapa miljöer som uttrycker både likhet och olikhet. Till ett av de projekt företaget levererat inredningen bestod stoluppsättningen av stolar som målades i samma kulör, men där varje stol hade ett unikt, men snarlikt uttryck. På så sätt skapade inredningen samtidigt både en enhetlighet och kom strävan efter ett mångfaldsuttryck till stånd. Redesign öppnar upp för det man skulle kunna kalla för motpolen till den likriktning som industriell möbelproduktion ofrånkomligt landar i. Precis som människorna som sitter på stolarna är både lika och olika blir stolarna i sig ett uttryck för både likhet och olikhet.

Några flaskhalsar
Åter till seminariet. Ett antal svårigheter och flaskhalsar nämndes. Jag noterade av dessa
- flödesfrågorna och tiden som parameter (=vem ska ta kostnaden för tillfällig eller längre tids lagring),
- leasingbegreppet och juridiken (=hela den ekonomiska biten behöver genomlysas bättre, vem äger egentligen möblerna, vem skriver vilka avtal och vem beslutar om vad?), samt
- ekonomin. (=Hur ska värdet bestämmas, vem ska ha en kostnad och vem en intäkt…).
Just ekonomin är avgörande, tror jag. Det behövs en tydlig ekonomisk drivkraft både på leverantörssidan och på inköpssidan för att återbruk ska bli intressant. Subventioner leder fel. Både leverantör och kund ska ha ekonomiska drivkrafter och incitament att välja återbruk.

Billigare, men mer tid
Det tas nu fram en guide för hur återbruk ska gå till inom Göteborgs Stad. Det är viktigt att förstå att återbruk och redesign tar längre tid än att titta i en katalog och beställa nya möbler. Det saknas också incitament för individer och förvaltningar att ägna tid och kraft åt återbruk, liksom att upphandlingsrutinerna kan sätta käppar i hjulet. Av dessa skäl och flera andra är det viktigt med goda exempel, inte bara på slutresultat utan också på hur processen kan se ut. Forskarna lyfte fram att nyinköp fortfarande är normen och att återbruk fortfarande uppfattas som osäkert. Samtidigt hörde jag att IVL fick ett 30% lägre pris när man köpte återbrukade möbler jämfört med om man hade köpt nya.

Åsikter och fakta blandas ihop
En av forskarna lyfte fram ett av vår tids typiska fenomen – att fakta och åsikter blandas ihop, något jag personligen tror hänger samman med ett halvsekels inflytande från en reklambransch, som vant oss alla att all information kan vinklas så att den passar målgruppen. Sanningen som relativ. Trumpismen som ledstjärna.

Goda exempel för att stärka den cirkulära ekonomin
Jag var tvungen att rusa iväg till ett annat möte, men seminariet gav mig känslan av att offentliga miljöer och möbler för offentliga miljöer har potential att bli en föregångare när det gäller återbruk och redesign. Bland annat för att det handlar om politiskt styrd verksamhet och väl avgränsade materialflöden, som det dessutom finns relativt stora volymer i omlopp av. Kanske kan de offentliga miljöerna gå före och utgöra de goda exempel som så väl behövs för att skapa en del av den cirkulära ekonomi vi snabbt behöver utveckla.

 

Design för cirkulära affärsmodeller

”Design, sustainability and future circular business models?” var rubriken, inramningen var ett seminarium på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) med panelsamtal denna majeftermiddag, då solen konkurrerade om uppmärksamheten hos ett antal vårvintertrötta göteborgare och tillresta. Två doktorander redogjorde för sina respektive forskningsområden. Thomas Nyström berättade med utgångspunkt i fordonsindustrin medan Anna Lidström utgick från sitt arbete med modeindustrin. ADA Sweden var medarrangör.

Hot och potential ligger i livslängden
Thomas Nyström började med att konstatera att allt är riggat för endast en livscykel. Produkter måste designas för flera livscykler för att en cirkulär ekonomi ska kunna ta fart. Ofta är det svårt att uppgradera en befintlig produkt, även om Thomas nämnde att Jaguar gjort en elektriskt driven E-type. Produkterna är helt enkelt inte designade för förändring. Att hålla liv i en produkt är idag inte prioriterat. Att återanvända material är inte tillräckligt och det gäller även för materialeffektivisering. Det är först när affärsmodellerna utmanas genom förlängd livslängd som något sker på allvar. Där finns både hotet och potentialen för en stor del av dagens industri, menade Thomas Nyström.

Priset på tyg håller tillbaka innovationerna
Anna Lidström nämnde att det saknas både kunskap och färdigheter på flera nivåer när det gäller cirkulär design. När det gäller textilier och kläder är produktionsprocessen i alla dess steg den stora miljöbelastningen. Det är i mötet med det fysiska materialet som innovationer och designidéer föds, menade Anna Lidström. Designers behöver kunna mer om reproduktion, dvs hur en produkt ska modifieras när den första användningsfasen är slut. Nytt tyg är generellt sett alltför billigt, menade Anna Lidström, och detta bromsar större aktörer från att på allvar tänka in reproduktion i den design man skapar.

Paneldebatt med flera bra inspel
Sex inbjudna personer deltog därefter i en paneldebatt som gav ytterligare bredd och djup kring frågan om hur det går att designa produkter för cirkulära affärsmodeller. Ur mina fyra sidor anteckningar väljer jag här att återge några inlägg (utan anspråk på att vara heltäckande).

Anneli Selvefors
från Chalmers lyfte fram vikten av att cirkulära värden måste inkluderas i produktdesignen, till exempel att en produkt går att ta isär och kan transporteras till nästa användare. Hon nämnde också att arbetet pågår med att ta fram metoder som kan stödja företagen och andra aktörer.

Jenny Ekman
som arbetar med projektet Möbelbruket, betonade vikten av en definition av begreppet återbruk. Om de offentliga inköpen ska gå i bräschen är det viktigt att begreppen är entydiga. Det är också angeläget att mixa kompetenser i processen, menade Jenny Ekman, exempelvis konstens förhållningssätt med målfixering. Det fungerar inte med ett konstant dåligt samvete som drivkraft. Det är inte felen som ska lyftas fram. Mer av verklighetsförlagd utbildning på högskolan hade varit bra.

Niklas Egels Zandén
från Handelshögskolan nämnde inledningsvis vikten av att top-down-lösningarna kompletteras med att släppa fram bottom-up-perspektiven. Det finns stora kunskapsluckor, som det inte finns tid till att utbilda bort. Niklas Egels Zandén föreslog också att konsumenter organiserar små minikampanjer, där det kan räcka med att något dussintal personer frågar i en butik efter samma sak – exempelvis ”kan ni reparera den här produkten” – för att påverka även större företag. Det sänder en viktig signal till företaget. En annan detalj som Niklas Egels Zandén nämnde är den svenska självbilden. Vi anser oss ligga före i utvecklingen när i själva verket många andra länder har kommit längre i arbetet för en bättre miljö.

Christer Ericsson
från Design Region Sweden uttryckte vikten av att designers underlättar för konsumenter att gör rätt saker. Det kan också handla om visualisering. Vi behöver även bli bättre på att ifrågasätta vår egen livsstil, t.ex. att minska resandet.

Iréne Stewart Claesson
med bakgrund från Lots Design återkom flera gånger till ett antal hinder för utvecklingen av cirkulära affärsmodeller: bristen på rätt stadsplanering, fel krav som ställs, ojämlika förutsättningar, att ekonomin idag är vinstdriven och att det är svårt för konsumenter att gå emot normerna i samhället. Vi behöver fokusera mer på människor och mindre på tekniken, var ett av budskapen.

Anna Velander Gissén
från SVID tyckte inledningsvis att någon måste ta ledningen i processen. Den som går före kan bli vinnare. Kanske kan lagar var till hjälp, men det handlar också om nya beteenden. Var och en måste ta beslut, inspirera andra och på så sätt gå före. Alla i en företagsledning behöver involveras i förändringsarbetet. Anna Velander Gissén pekade på en paradox som åtminstone jag kunde känna igen: hur det å ena sidan finns konsumenter som är nöjda med sitt engagemang och känner att de gör rätt när de källsorterar, samtidigt som de utan eftertanke reser utomlands med flyg, och å andra sidan finns konsumenter som ständigt har dåligt samvete för att de inte gör mer än de redan gör när de valt att bli veganer, väljer att cykla till jobbet och gör allt de kan för att minska sin miljöpåverkan. Det finns en okunskap hos många om vilken faktisk påverkan de har på klimat och miljö. Hon fortsatte också med att uppmana till ifrågasättanden, att synliggöra alla goda exempel och att vi generellt sett vågar berätta mer om allt positivt som görs, även om allt inte är 100% hållbart. Det finns en utbredd rädsla för kritik, menade Anna Velander Gissén, som leder till att många goda exempel aldrig synliggörs.

Samarbete och det som inte syns
Professor Lisbeth Svengren Holm summerade sedan seminariet med att bl.a. betona värdet av samarbete. Ingen klarar dessa utmaningar själv. Det är bara att instämma. Samtidigt finns en kvardröjande känsla av inlåsning – att vi alla har svårt att se lösningar utanför dagens linjära konsumtionsmodell. Istället för att fokusera på vad som syns borde vi kanske vara mer uppmärksamma på det som ännu inte syns. Nya företag och verksamheter som kan fylla det glapp som finns mellan avfall och resurs, mellan det gamla och det nya, mellan den traditionella monopolekonomin och den transparenta samarbetsekonomin.

 

 

Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Uppstart Sharing Cities

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här

Pop-up återbruk i Norra Djurgårdsstaden

Stockholm Vatten och Avfall arrangerar under ett halvår en turné till olika stadsdelar med två specialdesignade containers som är konstruerade för att ta emot produkter som de boende vill göra sig av med. Oftast har produkterna ett värde, även om givarna inte längre vill ha dem. Pop-Up Återbruk står det på containrarna. Många tycker det tar emot att slänga fungerande produkter, som man inte längre vill ha. Stockholm Stad gör på det sättet det enkelt för personer att bli av med sådant man inte längre behöver eller har plats för.

Kläder till Stadsmissionen respektive ”Skänkes”
Kriteriet är att de boende kan bära med sig det de vill bli av med. Mycket är kläder, skor, leksaker och olika inredningsdetaljer. I den ena containern tar man emot tre olika produktkategorier: 1) textil, 2) föremål samt 3) möbler och lampor. Den andra containern är utrustad för att på ett enkelt sätt synliggöra ett urval av de inlämnade produkterna och som någon annan kan vara intresserad av. Det kan handla om vissa kläder, böcker, inredningsdetaljer, leksaker och annat som ”blivit över” eller någon vuxit ifrån. Det som inte någon besökare tar med sig skickas vidare till tre samarbetspartners: Myrorna, Stadsmissionen och Refurn och går på så sätt vidare till Second-Hand-branschen.

Givaren bestämmer
De ansvariga på plats berättar att på två timmar har knappt 400 artiklar lämnats in och drygt 200 har hämtats. Avgörande för konceptet är två saker:

  1. Givaren bestämmer vad som ska ske med det han/hon lämnar in. Ägaren styr på så sätt hur det fortsatta ägandet ska se ut.
  2. Det är inga pengar inblandade. Givaren får inte betalt och den som hämtar något betalar heller inget.

Fungerande organisation
Man kan se Pop-up återbruket som ett slags lokalt ”Blocket- skänkes”, där produkter byter ägare utan inblandad ekonomi. Stockholm Vatten och Avfall bemannar popup-containrarna under två dagar (lördag-söndag) enligt ett turnéschema . När jag var där, på Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden, (NDS) var det 5 i personalen som tog emot varor, plus en administrativt ansvarig som informerade och svarade på frågor.

Endast burna produkter
Man besöker olika stadsdelar olika helger och vänder sig primärt till de boende som inte har bil. Kravet är att den som lämnar in produkter har burit dem själv till pop-up-platsen. De bilburna hänvisas till återvinningscentralerna. Två av de anställda håller koll på antalet produkter som a) lämnas in och b) hämtas. Under den tid studiebesöket pågick var det en ständig ström av personer som lämnade och nästan lika många som hämtade produkter och varor. Stockholm Vatten och Avfall hade också valt  att ställa upp de båda containrarna på en synlig och tillgänglig plats på ett torg i stadsdelen. Det var uppehållsväder och solen försökte bryta igenom. Men genom att taken försetts med jalusier liknande de som används vid skyltfönster fanns möjlighet att genomföra aktiviteten även vid lättare nederbörd.

Kranbil för förflyttning
Containrarna hade golv på en respektive två långsidor, golv som hissades upp efteråt och som därmed utgjorde skyddande sidor på konstruktionen när den skulle transporteras. Kraftiga linor är fästade i krokar i containrarnas tak, så att en kranbil kan lyfta upp containern på ett lastbilsflak och köra bort.

Modern och stilren design
Enligt uppgift har modifiering och anpassning av containrarna kostat totalt cirka 800.000 kr varav Stockholm Vatten och Avfall själva hade stått för cirka en fjärdedel.  Hela designen och utformningen av de två containrarna kändes funktionell, stilren och modern. Det kändes som en popup-butik på torget, där allt var genomtänkt och utan synliga skönhetsfel.

Fungerande koncept
Intill containrarna hade man ställt upp några mer traditionella ”bingar” för större skräp av typen kartong. Man hade också ett system för att ta emot farligt avfall. Systemet hade varit i drift även under 2017. För besökare kändes det hela mycket anpassat och tillgängligt.

Att undvika sopor
Fördelarna med en pop-up-lösning för återbruk är just den ambulerande funktionen och att det blir möjligt att lämna in produkter som man känner att någon annan kan ha nytta av och där det blir för komplicerat och tidsödande att sätta in en annons under ”skänkes” på Blocket. Avgörande är trots allt att vi på ett generellt plan anstränger oss att undvika att förvandla fungerande produkter och material till sopor.

Arbetet viktigare än produkten
De korta, linjära flödena måste upphöra. Dels genom att vi slutar köpa den typ av produkter, som är designade för att hålla en kort tid, dels genom att vi tar till vara värdet av det som producerats. Och skapar förutsättningar för nya tjänstesektorer att fylla en uppgift i det nya samhälle som bygger på att arbete är det som är viktigare än produkten i sig. Tjänstefieringen är kopplad till en viss kunskap och en förmåga att se hur saker kan passa ihop tekniskt eller konstnärligt. Att borra två hål i väggen handlar om det väl genomförda arbetet, inte om att äga borrmaskinen.

 

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.

Demokrati, medier och ekonomisk transparens

Hur hänger det ihop, det som händer just nu? Vad är orsak och vad är verkan? De möjligheter som öppnar sig när alla kan kommunicera med varandra på sociala medier innebär naturligtvis mycket positivt. Fenomen som #metoo hade inte kunnat få samma genomslag för 12-15 år sedan som det fick nu. Samtidigt har tekniken öppnat upp för storskalig manipulation från olika håll. Påhittade nyheter får snabbt spridning och låtsaskonton påverkar opinionen. Trollfabriker och ”alternativmedier” får genomslag för skarpt vinklad åsiktsspridning, ofta skenbart formulerade som nyheter. I ett års tid har presidenten i Vita Huset gjort vad han kan för att underminera traditionella mediers trovärdighet, troligen för att så småningom kunna avfärda samma mediers avslöjanden kring honom själv som irrelevanta eller rena falsarier, fejk.

Hur sprids vilka nyheter och av vem?
Det har blivit svårare att navigera i informationsflödet när källkritik och faktakoll hela tiden måste adderas vid varje ställningstagande. Det går snart inte att ta ställning till något utan att dubbelkolla och dubbelkolla igen. Vem säger detta? Varför? På vilka grunder? Osv. Det finns en risk att kvaliteten på informationen urholkas när kvantiteten ökar. Gamla nyheter vevas om igen. En gammal bild klipps in till en ny text. Ett brinnande bilvrak i USA får illustrera problemen i Göteborgs förorter. En bildmässigt bra ökenbild får illustrera en nyhet från Syrien osv osv. Gränserna för vad som är rimligt töjs hela tiden. Nyanserna försvinner när det handlar om att få genomslag för en nyhet, en kommentar, en åsikt eller ett opinionspåverkande inspel. När alla kan nå alla blir också rollfördelningen oklar. Vad innebär det att vara journalist? Vem sprider nyheter? Vem avgör vad som är en nyhet? Hur kontroversiell måste en nyhet vara för att ta plats?

I sorlet
Samtalsklimatet påverkas av tonläget. När alla höjer rösten för att höras blir det som i en stor restauranglokal eller bar – det uppstår ett kraftigt bakgrundsljud som alla försöker överrösta för att åtminstone de allra närmaste ska höra vad som sägs. Sorlet tvingar fram den höga ljudvolymen. Nyansering, pausering och lite mer okonventionella uttryck försvinner. Det som hörs är de skarpa, korta orden som kärnfullt uttrycker vad en tycker. Där är vi idag. Det offentliga samtalet påminner om sorlet i en restaurang strax efter midnatt. Det sägs mycket, men på ett onyanserat, enahanda och förenklat sätt.

Orättvisor och vinst på boendet
Kopplat till detta samtalsklimat finns känslan av att det händer mycket som går många förbi. Den som hade turen eller skickligheten att köpa en fastighet i rätt fas kan utan att anstränga sig plocka ut en ”vinst” ur sitt fastighetsägande som endast är kopplat till omständigheter bortom vars och ens individuella kontroll. Naturligtvis kan detta uppfattas som orättvist. Rätt bostadsort, rätt boende och rätt tidsparametrar gör mer ekonomisk nytta för den enskilde än vilka arbetade timmar som helst. Den som hamnat i en hyresrätt har ingen ekonomisk vinning från sitt boende. Villaboende och ägare till en bostadsrätt har ofta en större chans att plocka ut en ”vinst”.

Populismen slår rot
Den ekonomiska orättvisan finns med som en komponent i det växande missnöjet i många länder, där ”eliten”, ”politiker” och ”de som bestämmer” utgör diffusa måltavlor. Trump kallade dem träsket i Washington, som han lovade att torrlägga, ett retoriskt grepp för att få folkets stöd. Den som känner sig stå utanför samhället, utan inflytande och utan framtid vänder sig naturligtvis mot det samhälle som växer fram och mot samhällets verkliga och symboliska företrädare. Marginaliserade medborgare som samhället svikit utgör en tacksam målgrupp för populister i olika länder. Enkla budskap lockar. ”Det kan ju i alla fall inte bli sämre”.

Globalt
På global nivå finns nya styrkeförhållanden mellan stater. Ryssland och Kina rustar upp. USA vänder sig inåt och kräver av sina NATO-allierade att de bidrar med mer pengar. Erdogans Turkiet ser möjligheter att ta större plats både inrikes och utrikes i den nya världsordning som växer fram. EU är försvagat av Brexit och av flera länders interna problem att bilda regering. Och över alltihop hänger stora globala hot som ingen riktigt vill ta på allvar. Klimatfrågan kom ett litet steg framåt i Paris 2015, men avtal är en sak – sen ska det göras också. Klimatklockan tickar.

En liten dellösning – transparens i företagandet
Det är en komplicerad situation i världen och min slutsats blir att vi måste utveckla demokratibegreppet och innehållet i demokratin. Bland annat genom att företag självmant eller via lagstiftning blir mer transparenta. Det ska inte vara möjligt att tjäna pengar på att förstöra för andra, för arbetare, för framtiden. Varje företag måste medverka till att bygga upp resurser för framtiden. Bygga kunnande, bygga samverkan och förståelse. Det är ett område vi behöver arbeta med för att forma en långsiktigt fungerande demokrati.

Intressant med alternativa boendeformer

Stadsmuseets ”Mellanrum” sista onsdagen i månaden är ofta en källa till inspiration och ny kunskap för min del. I onsdags, den 31 januari, handlade kvällen om kollektivt boende i kooperativ form där det primärt handlade om två boendekooperativ i Bergsjön respektive i Kortedala, som funnits mer än trettio år och som delvis valt olika väg för sin verksamhet. Att detta är intressant är för att boendet är centralt i våra liv och för att boendemarknaden gärna fokuserar på möjligheten att på privat nivå tjäna pengar på sitt boende. I den offentliga debatten nämns bara villor, radhus, bostadsrätter och hyresrätter som om dessa former var de enda tänkbara. Det kollektiva och kooperativa är ett oftast marginaliserat och idealiserat alternativ för ett litet fåtal. Behöver det vara så? Fyller denna boendeform en funktion i samhället? Borde den uppmuntras? Vilka är för- respektive nackdelarna? Det var den typen av frågor jag hade med mig till Stadsmuseets möte.

Exemplet Stacken
Stacken (länk se nedan) sticker ut ordentligt. Inte nog med att föreningen köpt loss hela huset och äger fastigheten, man har också nyligen gjort en avancerad renovering av huset, där man byggde om efter passivhusstandard och dessutom försåg både fasader och tak med solceller! Köpet gick en gång i tiden på 9 miljoner kronor och renoveringen 12 miljoner. En expert i publiken uppskattade nyproduktionspriset idag på huset till 90 miljoner. Intressant var att 12-miljoners-renoveringen genomfördes utan att hyran höjdes för de cirka 30 lägenheternas hyresgäster/medlemmar i kooperativet! Detta exempel visar oss:

  1. Det går att äga sin egen flerfamiljsfastighet i föreningsform och hyra ut lägenheterna med förstahandskontrakt med mycket rimliga månadshyror.
  2. Det går att renovera och addera solceller så att 90% av den el som används är egenproducerad.
  3. Det går att göra omfattande renoveringar utan hyreshöjningar.

Exemplet Stacken manar till efterföljd. Inte så att alla trivs i ett boende, där de sociala banden är starkare än i ”vanliga” hyreshus. Inte så att det kanske är helt problemfritt när någon hyresgäst/medlem halkar efter med hyran eller stör sina grannar. Men man visar att det går att erbjuda ett modernt, kompromissfritt boende med inflytande för hyresgästerna utan att hyrorna skenar iväg, även efter omfattande framtidssäker ombyggnad.

Exemplet Trädet
Exemplet Trädet ligger i Kortedala och har funnits lite längre. Här äger Poseidon fastigheten och hyresgästerna bor formellt på andrahandskontrakt hos föreningen. Var och en har precis som i Stacken sin egen lägenhet, men har också en tätare kontakt med sina grannar än i ”vanliga” hyreshus. Detta mycket tack vare att man vet att alla grannar aktivt har valt detta boende för att man gillar den kollektiva, samverkande idén. I Trädet är det tydligt att föreningen inte helt beslutar om sin egen ekonomi, eftersom huset ägs av Poseidon. Detta innebär att föreningen och hyresgästerna i de 39 lägenheterna inte beslutar om allt som rör fastigheten. Samtidigt finns en trygghet och en gemenskap att luta sig emot när någon behöver passning av ett barn några minuter, eller när någon behöver hjälp av annat slag. I båda föreningarna finns aktiviteter, som hjälper medlemmarna att göra saker tillsammans. Fester, trädgård, matlagning, café är sådant som nämns.

Livets olika faser
Vad är fördelarna med gemenskapsboende i kollektiv eller kooperativ form? Antagligen har de personer som söker sig till boendeformen olika motiv. Men för vissa människor är det viktigt med den tillit och de sociala kontakter som boendet erbjuder. Lite grand som ett omvänt ”gated community”, men utan höga grindar. Istället värderar man just  gemenskapen och andra ”mjuka” frågor. I fallet Stacken finns också små lägenhetskooperativ inom föreningen. Två 7-rumslägenheter används av kollektiv som i sin tur hyr av föreningen. I vissa faser i livet kan den boendeformen naturligtvis vara väldigt tilltalande, eftersom alternativet i egen hyreslägenhet är dyrare, svårare att få tag i och mer socialt isolerat, eller innebär alternativt ett osäkert andrahands-boende eller ”sova-på-soffan”-boende hos kompisar.

Svårigheter
Nackdelarna kan handla om att hela idén förutsätter ett engagemang och en delaktighet, som av naturliga själv aldrig kan bli rättvist fördelade mellan medlemmarna. Vissa gör alltid mer än andra. Former för att hantera detta kan behövas, dvs när någon inte uppfyller de krav som ställs på medverkan. Kö, intagning och uteslutning kan vara andra svåra delar, liksom städning av trapphus och liknande, där människor har olika ambitionsnivå.

Men fördelarna med boendeformen överväger uppenbarligen för de som söker sig dit och dimensionen av ansvarstagande för sin egen livssituation är en viktig komponent, som kan spilla över till andra segment i samhället och som kommer till uttryck i delande-ekonomi m.m.

Länktips: http://www.stacken.org

http://www.tradet.eu

 

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer