Återbruk behöver testas i olika skala

Återbruk är på frammarsch. Fler och fler inser behovet av och nyttan med att vi använder produkter under längre tid. Resurs- och energianvändning har kommit mer i fokus och insikten växer om att vår ”civiliserade” livsstil skadar ekosystemen och att själva förutsättningen för en natur i balans hotas. Vi sågar näst intill bokstavligen av den gren vi sitter på när vi rubbar fundamenten för allt liv på jorden. Det är inte bara klimatet vi påverkar, det handlar om plasterna i haven, om gifterna i jordbruket som tycks ta kål på insekter och fåglar och om mycket mer. Fabricerade produkter måste så långt det är möjligt kunna ingå i det naturliga kretsloppet. Och övriga produkter måste vi aktivt ta hand om på ett klokt sätt. Annars blir planeten en soptipp.

Det är för svårt idag
Vi kan försöka bygga storskaliga system som återför produkter och material till produktionsflödet. Stora mängder papper, glas, metall osv går också i retur via våra returflödessystem som bygger på källsortering. Bekymret är att det inte räcker på långa vägar. Vissa förpackningar, batterier etc är självklart bra att samla in, men vi konsumerar så mycket mer. Per person genererar vi i Sverige ungefär 500 kg avfall per år. En del av detta bränns och ger fjärrvärme, men cirka 20 procent av det som slängs idag har ett värde som skulle kunna tas till vara om bara systemen för en cirkulär ekonomi fanns på plats. Det är för svårt idag att bli av med produkter som man inte anser sig ha behov av. (Bilden ovan föreställer ett förslag på hur Waste Management kan utvecklas).

Ansvaret för att sluta kretsloppet är otydligt, och det är omständigt att lämna ifrån sig produkter med ett restvärde. Vi behöver testa upplägg även i mindre skala för att identifiera framkomliga vägar och för att se vilka de trånga sektorerna är.

Orust går före
Själv har jag de senaste åren ägnat en hel del tid åt återbruk. Dels i projektet ”Circle Island”, som först genomfördes som en förstudie på Ringön i Göteborg och därefter som ett pilotprojekt med några av Ringöns företag, där vi kombinerade social och cirkulär ekonomi på ett innovativt sätt. (Intresserade kan mejla mig och få del av mer info). Sedan 2018 pågår också ett förstudie på Orust genom Orust Kretsloppsakademi i syfte att få igång återbruk på Orust i någon form. I skrivande stund ser detta mycket lovande ut. Det finns förutsättningar att få igång återbruk inom ett par tre produktkategorier till att börja med och ambitionen är att få igång pilotverksamhet under 2019.

Ekonomin avgörande
Det finns många utmaningar kopplade till detta arbete eftersom ansvarsfrågor, lagstiftning och värdeförvaltning (i brist på bättre begrepp) inte är klarlagda i tillräcklig utsträckning. Nya samverkansformer mellan företag, kommuner, organisationer, civilsamhälle och privatpersoner kommer att behöva utvecklas. Och lösningarna kommer eventuellt bli lite olika på skilda håll i landet beroende på lokala förutsättningar, transportavstånd etc. Avgörande är att det går att bygga en ekonomi kring återbruk, så att arbetet för att återföra produkter in i nya livscykler kan avlönas.Jag återkommer senare i år kring detta tema.

Några tidigare texter (ur de 650 bloggtexterna) om återbruk och cirkulär ekonomi:

 http://christerowe.se/2018/12/nr646-re-challange-ideer-for-goteborg/

http://christerowe.se/2016/12/nr531-retuna-aterbruksgalleria-ett-lovande-exempel/

http://christerowe.se/2015/08/nr450-retuna-satsar-pa-att-cykla-upp/

http://christerowe.se/2019/01/nr650-i-vantan-pa-modiga-politiker/

http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Vad får jag från miljardärerna?

Kan hållbar utveckling uppnås inom ramen för det ekonomiska system vi har för närvarande? Många ekonomer brukar hävda att fortsatt tillväxt, oftast i form av ökad BNP, är det viktigaste för att skapa de resurser som behövs för att komma till rätta med dagens stora miljöproblem, klimatkrisen, social oro, fattigdom och alla de 17 Agenda 2030-målen som FN har satt upp. På ett sätt menar man således att mer av den medicin som bidragit till problemen i samhället är nödvändigt för att komma till rätta med just dessa problem. Andra hävdar att det som behövs nu är en ”frånväxt”, en omvänd tillväxt, där vi bromsar in överutnyttjandet och exploateringen av alla resurser (inklusive människor). Vem har rätt?

Fördelar och nackdelar
Frågan kom för en stund upp på nyhetsmedias bord häromdagen när tidigare EU-parlamentarikern och MP-politikern Carl Schlyter meddelade att han lämnar sitt parti. Ett av argumenten var att han inte tror på den politik som MP i regeringssamarbetet med S nu tänker föra. En politik med tillväxtskapande kännetecken, där vägen framåt innebär en tydlig fortsättning på den politik och den marknadsinriktning, som har dels har gett mer välstånd, men som också har bidragit till dagens miljöproblem.

Rätt väg framåt?
Kärnfrågan blir på så sätt tydlig. Når vi ett hållbart samhälle genom att generera mer tillväxt inom ramen för nuvarande system, eller krävs en ekonomi som är baserad på andra idéer? Under vilka förutsättningar är det dags att införa ett annat ekonomiskt system? Eller omvänt – hur ser prognosen ut för att med bibehållande av dagens ekonomiska system ha kommit till rätta med de 17 SDG-målen?

Ekonomisk jämlikhet är bra även för de rikaste
Den som har spelat Monopol vet hur det slutar. Till slut har en vunnit och alla andra förlorat. En äger hus eller hotell på de dyra tomterna och cashar hem. Tärningen fördröjer bara förloppet. Logiken ligger fast i spelreglerna. Till slut har en vunnit. Men samhället i stort mår inte bra av stora ojämlikheter. En miljardär kan bara hyra en svit på ett hotell och äta en frukost. Tusen miljonärer tusen gånger så många. Och en miljon människor med tusen kronor på fickan kan göra en miljon olika val. Ökad ekonomisk jämlikhet är bra för alla, även för de allra rikaste, som ju vill att alla samhällsfunktioner fungerar. Och det gör dessa bara om så många som möjligt har arbete och bidrar till det gemensamma genom att betala skatt.

Solidaritet och rättvisa
Dagens ekonomiska system tycks snabbt öka inkomstklyftorna i samhället. Detta gynnar i längden ingen. Inte ens de allra rikaste vinner på att fattigdomen sprider sig. Det stämmer nog ganska väl det Carl Schlyter tycks ha menat när han lämnade MP: att bara trygga människor känner glädje i att dela med sig och ta de steg som krävs för att vi tillsammans ska bära den ansträngning det innebär att vända utvecklingen på t.ex. miljö- och klimatområdet. När en uppoffring känns rättvis och bärs av alla blir den också legitim.
För att travestera Leif Östling: ”Vad f-n får jag från miljardärerna?”

Exemplet Simris Alg kan vägleda oss

Simris Alg är ett innovativt företag i livsmedelsbranschen som låter höra om sig mer och mer. I en intressant artikel (se länk nedan) säger grundaren och VD:n Fredrika Gullfot att vad företaget gör är något så unikt som att man lyckats vara innovativa på flera områden samtidigt:
– ”I vårt fall har vi utvecklat en helt ny produktionsprocess, baserad på en ny organsim, för att ta fram en helt ny råvara, för att tillverka en helt ny produkt, som sedan säljs på ett helt nytt sätt. Även vår utvecklingsprocess har varit innovativ, och utvecklingen av vår affärsmodell har baserats på den marknadsdynamik vi identifierat. Innovationen innehåller alltså många delar, som var och en i sig är innovationer på sitt sätt, säger Fredrika Gullfot.”
När vi talar om ett hållbart samhälle, en cirkulär ekonomi och klimatneutralitet är vi oftast inte tydliga med att det är den här sortens lösningar som krävs. Nytänkande och innovation inte bara kring en produkt, hur den säljs och används utan också hur innovationen drar med sig andra nya lösningar på vägen framåt.

Vilka ramar ska gälla?
I artikeln pekar Fredrika Gullfot även på svårigheten med att vara innovativ. När staten eller andra bidragsgivare vill stödja innovationer specificeras ramarna ofta väldigt noga. Innovationer tillåts helt enkelt inte att vara alltför innovativa. De ska vara realistiskt genomförbara och därmed uppstår ett slags Moment 22. Innovationen ska rymmas inom det beprövade, samtidigt som det ska vara en innovation. Alla som fått avslag på en ansökan vet precis vad jag talar om. Utlysningar som i förväg vill ha specificerat vilka kostnader, svårigheter och resultat som förväntas, för att inte tala om hur många arbetstillfällen, deltagare eller företag som kommer att nås inom projektet.

Måste vi veta i förväg vad vi ska uppnå – hur innovativa blir vi då?
Detta att projektifiera processer är ett otyg. Man litar inte på entreprenörens förmåga att navigera på okänt vatten utan vill ha helt säkra svar. Som om Columbus skulle fått ange hur många indiska hamnar han räknade med att besöka och hur stor last av råvaror han tänkte föra tillbaka när han seglade västerut första gången. Ibland måste det finnas ett utrymme för att pröva sig fram och att även misslyckas. Om våra bidragsgivande institutioner – ingen nämnd. ingen glömd – bara vill ge pengar till sådant som säkert kommer att lyckas inom ramen för den ekonomi och den marknad vi har idag kommer vi inte att lyckas skapa de nya lösningar som krävs för att fullt ut ersätta den fossilbaserade ekonomin för att ta ett exempel.

Avkastningskraven
Men detta fixar marknaden, hävdar någon. Visst. Men marknaden är oftast livrädd för oväntade förändringar. Värdet på redan gjorda investeringar och avkastningen på dessa kan ju därmed riskeras. Se bara på investeringar i traditionellt fossilbaserad teknik, som t.ex. flyg. Ingen investerare vill ta förlusten som uppstår i och med en förtida avskrivning. Lycksökare med överdrivna prognoser bidrog till dot.com-kraschen runt millennieskiftet. Kraven på snabb avkastning på insatt kapital riskerar att bli kontraproduktiva. Den hållbara ekonomin bygger knappast på girighet utan snarare på rimlighet. Rimlig avkastning för ett rimligt risktagande. Inte vinst tack vare att andra förlorar utan vinst genom att det går bra för andra aktörer också. Samarbetsekonomi snarare än konkurrensekonomi. När arbetare i en fabrik tjänade tillräckligt för att köpa den produkt han eller hon stod vid bandet och tillverkade uppstod en välståndsspiral som vi tycks ha tappat bort idag.

Illustrativt exempel?
Exemplet Simris Alg kan kanske användas som typfall för att illustrera hur vi behöver se på innovationer i en ny, hållbar, cirkulär ekonomi. Det tycks i alla fall som företaget lyckats bygga upp en egen nisch som inte fanns och som gör nytta på mer än ett sätt. Det finns fler branscher som behöver byggas upp på ett liknande sätt för att de gamla fossilbaserade marknaderna ska transformeras in i den hållbara ekonomin.

Länktips: https://agfo.se/2018/09/slaende-okunskap-om-innovationer

Kreativt återbruk börjar på kontoret

Jag hamnade på en slutredovisning av projektet ” Kreativt återbruk och redesign i offentliga kontorsmiljöer”, där Göteborgs Stad, Universitetet och ett företag i redesign- och återbruksbranschen gemensamt presenterade vad projektet kommit fram till och hur deras modell för det fortsatta arbetet ser ut. Offentliga miljöer är ju både kontorsmiljöer för anställda och reellt offentliga miljöer, iordningställda för allmänheten eller för möten mellan tjänstemän och allmänhet. Avgränsningen är intressant. Ägarfrågan är relativt tydlig – det handlar om våra offentliga förvaltningar och deras lokaler. Produktsortimentet är också tydligt – en offentlig miljö har vissa funktioner och en viss logik, som gör att bara en viss sorts möbler kommer i fråga. Likheterna mellan olika miljöer är också tydlig. Det finns skrivbord, konferensbord, mötesrum, fåtöljer, ibland någon soffa, ibland lite dekorativa inslag med rumsavskiljande funktion, men det vimlar inte av olika offentliga miljöer. Det gör att återbruk och återdesign kan planeras relativt väl. Trots detta finns det ett antal hinder för att utveckla återbruk och redesign i större skala.

Enkelhet, högre förväntningar, stödjande strukturer
En siffra som nämndes överraskade. Bara 20 öre per hundralapp läggs på reparationer i Sverige. Och av alla möbler som säljs är cirka 23% kontorsmöbler. Tillverkningen av dessa möbler genererar 150.000 ton CO2. Den projektgrupp som arbetat räknade upp något av det man ser ett behov av att lyfta fram i det fortsatta arbetet. Förväntningar, stödsystem och enkelhet var det jag noterade. Det måste vara enkelt att välja en återproducerad eller återdesignad produkt. Vi behöver ha större förväntningar på att återproducerade produkter är väl så bra och fräscha som nya produkter. Och det behövs stödjande strukturer som underlättar inköp, logistik och förvaring av möbler som befinner sig i olika faser i ett kretslopp.

Likhet och olikhet som USP
Företaget Recreate Design Company har levererat ett antal inredningar till offentliga miljöer i Göteborg. Det jag slås av och som är en av de stora fördelarna med den småskaliga redesignen av möbler är möjligheten att skapa miljöer som uttrycker både likhet och olikhet. Till ett av de projekt företaget levererat inredningen bestod stoluppsättningen av stolar som målades i samma kulör, men där varje stol hade ett unikt, men snarlikt uttryck. På så sätt skapade inredningen samtidigt både en enhetlighet och kom strävan efter ett mångfaldsuttryck till stånd. Redesign öppnar upp för det man skulle kunna kalla för motpolen till den likriktning som industriell möbelproduktion ofrånkomligt landar i. Precis som människorna som sitter på stolarna är både lika och olika blir stolarna i sig ett uttryck för både likhet och olikhet.

Några flaskhalsar
Åter till seminariet. Ett antal svårigheter och flaskhalsar nämndes. Jag noterade av dessa
– flödesfrågorna och tiden som parameter (=vem ska ta kostnaden för tillfällig eller längre tids lagring),
– leasingbegreppet och juridiken (=hela den ekonomiska biten behöver genomlysas bättre, vem äger egentligen möblerna, vem skriver vilka avtal och vem beslutar om vad?), samt
– ekonomin. (=Hur ska värdet bestämmas, vem ska ha en kostnad och vem en intäkt…).
Just ekonomin är avgörande, tror jag. Det behövs en tydlig ekonomisk drivkraft både på leverantörssidan och på inköpssidan för att återbruk ska bli intressant. Subventioner leder fel. Både leverantör och kund ska ha ekonomiska drivkrafter och incitament att välja återbruk.

Billigare, men mer tid
Det tas nu fram en guide för hur återbruk ska gå till inom Göteborgs Stad. Det är viktigt att förstå att återbruk och redesign tar längre tid än att titta i en katalog och beställa nya möbler. Det saknas också incitament för individer och förvaltningar att ägna tid och kraft åt återbruk, liksom att upphandlingsrutinerna kan sätta käppar i hjulet. Av dessa skäl och flera andra är det viktigt med goda exempel, inte bara på slutresultat utan också på hur processen kan se ut. Forskarna lyfte fram att nyinköp fortfarande är normen och att återbruk fortfarande uppfattas som osäkert. Samtidigt hörde jag att IVL fick ett 30% lägre pris när man köpte återbrukade möbler jämfört med om man hade köpt nya.

Åsikter och fakta blandas ihop
En av forskarna lyfte fram ett av vår tids typiska fenomen – att fakta och åsikter blandas ihop, något jag personligen tror hänger samman med ett halvsekels inflytande från en reklambransch, som vant oss alla att all information kan vinklas så att den passar målgruppen. Sanningen som relativ. Trumpismen som ledstjärna.

Goda exempel för att stärka den cirkulära ekonomin
Jag var tvungen att rusa iväg till ett annat möte, men seminariet gav mig känslan av att offentliga miljöer och möbler för offentliga miljöer har potential att bli en föregångare när det gäller återbruk och redesign. Bland annat för att det handlar om politiskt styrd verksamhet och väl avgränsade materialflöden, som det dessutom finns relativt stora volymer i omlopp av. Kanske kan de offentliga miljöerna gå före och utgöra de goda exempel som så väl behövs för att skapa en del av den cirkulära ekonomi vi snabbt behöver utveckla.

 

Design för cirkulära affärsmodeller

”Design, sustainability and future circular business models?” var rubriken, inramningen var ett seminarium på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) med panelsamtal denna majeftermiddag, då solen konkurrerade om uppmärksamheten hos ett antal vårvintertrötta göteborgare och tillresta. Två doktorander redogjorde för sina respektive forskningsområden. Thomas Nyström berättade med utgångspunkt i fordonsindustrin medan Anna Lidström utgick från sitt arbete med modeindustrin. ADA Sweden var medarrangör.

Hot och potential ligger i livslängden
Thomas Nyström började med att konstatera att allt är riggat för endast en livscykel. Produkter måste designas för flera livscykler för att en cirkulär ekonomi ska kunna ta fart. Ofta är det svårt att uppgradera en befintlig produkt, även om Thomas nämnde att Jaguar gjort en elektriskt driven E-type. Produkterna är helt enkelt inte designade för förändring. Att hålla liv i en produkt är idag inte prioriterat. Att återanvända material är inte tillräckligt och det gäller även för materialeffektivisering. Det är först när affärsmodellerna utmanas genom förlängd livslängd som något sker på allvar. Där finns både hotet och potentialen för en stor del av dagens industri, menade Thomas Nyström.

Priset på tyg håller tillbaka innovationerna
Anna Lidström nämnde att det saknas både kunskap och färdigheter på flera nivåer när det gäller cirkulär design. När det gäller textilier och kläder är produktionsprocessen i alla dess steg den stora miljöbelastningen. Det är i mötet med det fysiska materialet som innovationer och designidéer föds, menade Anna Lidström. Designers behöver kunna mer om reproduktion, dvs hur en produkt ska modifieras när den första användningsfasen är slut. Nytt tyg är generellt sett alltför billigt, menade Anna Lidström, och detta bromsar större aktörer från att på allvar tänka in reproduktion i den design man skapar.

Paneldebatt med flera bra inspel
Sex inbjudna personer deltog därefter i en paneldebatt som gav ytterligare bredd och djup kring frågan om hur det går att designa produkter för cirkulära affärsmodeller. Ur mina fyra sidor anteckningar väljer jag här att återge några inlägg (utan anspråk på att vara heltäckande).

Anneli Selvefors
från Chalmers lyfte fram vikten av att cirkulära värden måste inkluderas i produktdesignen, till exempel att en produkt går att ta isär och kan transporteras till nästa användare. Hon nämnde också att arbetet pågår med att ta fram metoder som kan stödja företagen och andra aktörer.

Jenny Ekman
som arbetar med projektet Möbelbruket, betonade vikten av en definition av begreppet återbruk. Om de offentliga inköpen ska gå i bräschen är det viktigt att begreppen är entydiga. Det är också angeläget att mixa kompetenser i processen, menade Jenny Ekman, exempelvis konstens förhållningssätt med målfixering. Det fungerar inte med ett konstant dåligt samvete som drivkraft. Det är inte felen som ska lyftas fram. Mer av verklighetsförlagd utbildning på högskolan hade varit bra.

Niklas Egels Zandén
från Handelshögskolan nämnde inledningsvis vikten av att top-down-lösningarna kompletteras med att släppa fram bottom-up-perspektiven. Det finns stora kunskapsluckor, som det inte finns tid till att utbilda bort. Niklas Egels Zandén föreslog också att konsumenter organiserar små minikampanjer, där det kan räcka med att något dussintal personer frågar i en butik efter samma sak – exempelvis ”kan ni reparera den här produkten” – för att påverka även större företag. Det sänder en viktig signal till företaget. En annan detalj som Niklas Egels Zandén nämnde är den svenska självbilden. Vi anser oss ligga före i utvecklingen när i själva verket många andra länder har kommit längre i arbetet för en bättre miljö.

Christer Ericsson
från Design Region Sweden uttryckte vikten av att designers underlättar för konsumenter att gör rätt saker. Det kan också handla om visualisering. Vi behöver även bli bättre på att ifrågasätta vår egen livsstil, t.ex. att minska resandet.

Iréne Stewart Claesson
med bakgrund från Lots Design återkom flera gånger till ett antal hinder för utvecklingen av cirkulära affärsmodeller: bristen på rätt stadsplanering, fel krav som ställs, ojämlika förutsättningar, att ekonomin idag är vinstdriven och att det är svårt för konsumenter att gå emot normerna i samhället. Vi behöver fokusera mer på människor och mindre på tekniken, var ett av budskapen.

Anna Velander Gissén
från SVID tyckte inledningsvis att någon måste ta ledningen i processen. Den som går före kan bli vinnare. Kanske kan lagar var till hjälp, men det handlar också om nya beteenden. Var och en måste ta beslut, inspirera andra och på så sätt gå före. Alla i en företagsledning behöver involveras i förändringsarbetet. Anna Velander Gissén pekade på en paradox som åtminstone jag kunde känna igen: hur det å ena sidan finns konsumenter som är nöjda med sitt engagemang och känner att de gör rätt när de källsorterar, samtidigt som de utan eftertanke reser utomlands med flyg, och å andra sidan finns konsumenter som ständigt har dåligt samvete för att de inte gör mer än de redan gör när de valt att bli veganer, väljer att cykla till jobbet och gör allt de kan för att minska sin miljöpåverkan. Det finns en okunskap hos många om vilken faktisk påverkan de har på klimat och miljö. Hon fortsatte också med att uppmana till ifrågasättanden, att synliggöra alla goda exempel och att vi generellt sett vågar berätta mer om allt positivt som görs, även om allt inte är 100% hållbart. Det finns en utbredd rädsla för kritik, menade Anna Velander Gissén, som leder till att många goda exempel aldrig synliggörs.

Samarbete och det som inte syns
Professor Lisbeth Svengren Holm summerade sedan seminariet med att bl.a. betona värdet av samarbete. Ingen klarar dessa utmaningar själv. Det är bara att instämma. Samtidigt finns en kvardröjande känsla av inlåsning – att vi alla har svårt att se lösningar utanför dagens linjära konsumtionsmodell. Istället för att fokusera på vad som syns borde vi kanske vara mer uppmärksamma på det som ännu inte syns. Nya företag och verksamheter som kan fylla det glapp som finns mellan avfall och resurs, mellan det gamla och det nya, mellan den traditionella monopolekonomin och den transparenta samarbetsekonomin.

 

 

Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Uppstart Sharing Cities

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här

Pop-up återbruk i Norra Djurgårdsstaden

Stockholm Vatten och Avfall arrangerar under ett halvår en turné till olika stadsdelar med två specialdesignade containers som är konstruerade för att ta emot produkter som de boende vill göra sig av med. Oftast har produkterna ett värde, även om givarna inte längre vill ha dem. Pop-Up Återbruk står det på containrarna. Många tycker det tar emot att slänga fungerande produkter, som man inte längre vill ha. Stockholm Stad gör på det sättet det enkelt för personer att bli av med sådant man inte längre behöver eller har plats för.

Kläder till Stadsmissionen respektive ”Skänkes”
Kriteriet är att de boende kan bära med sig det de vill bli av med. Mycket är kläder, skor, leksaker och olika inredningsdetaljer. I den ena containern tar man emot tre olika produktkategorier: 1) textil, 2) föremål samt 3) möbler och lampor. Den andra containern är utrustad för att på ett enkelt sätt synliggöra ett urval av de inlämnade produkterna och som någon annan kan vara intresserad av. Det kan handla om vissa kläder, böcker, inredningsdetaljer, leksaker och annat som ”blivit över” eller någon vuxit ifrån. Det som inte någon besökare tar med sig skickas vidare till tre samarbetspartners: Myrorna, Stadsmissionen och Refurn och går på så sätt vidare till Second-Hand-branschen.

Givaren bestämmer
De ansvariga på plats berättar att på två timmar har knappt 400 artiklar lämnats in och drygt 200 har hämtats. Avgörande för konceptet är två saker:

  1. Givaren bestämmer vad som ska ske med det han/hon lämnar in. Ägaren styr på så sätt hur det fortsatta ägandet ska se ut.
  2. Det är inga pengar inblandade. Givaren får inte betalt och den som hämtar något betalar heller inget.

Fungerande organisation
Man kan se Pop-up återbruket som ett slags lokalt ”Blocket- skänkes”, där produkter byter ägare utan inblandad ekonomi. Stockholm Vatten och Avfall bemannar popup-containrarna under två dagar (lördag-söndag) enligt ett turnéschema . När jag var där, på Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden, (NDS) var det 5 i personalen som tog emot varor, plus en administrativt ansvarig som informerade och svarade på frågor.

Endast burna produkter
Man besöker olika stadsdelar olika helger och vänder sig primärt till de boende som inte har bil. Kravet är att den som lämnar in produkter har burit dem själv till pop-up-platsen. De bilburna hänvisas till återvinningscentralerna. Två av de anställda håller koll på antalet produkter som a) lämnas in och b) hämtas. Under den tid studiebesöket pågick var det en ständig ström av personer som lämnade och nästan lika många som hämtade produkter och varor. Stockholm Vatten och Avfall hade också valt  att ställa upp de båda containrarna på en synlig och tillgänglig plats på ett torg i stadsdelen. Det var uppehållsväder och solen försökte bryta igenom. Men genom att taken försetts med jalusier liknande de som används vid skyltfönster fanns möjlighet att genomföra aktiviteten även vid lättare nederbörd.

Kranbil för förflyttning
Containrarna hade golv på en respektive två långsidor, golv som hissades upp efteråt och som därmed utgjorde skyddande sidor på konstruktionen när den skulle transporteras. Kraftiga linor är fästade i krokar i containrarnas tak, så att en kranbil kan lyfta upp containern på ett lastbilsflak och köra bort.

Modern och stilren design
Enligt uppgift har modifiering och anpassning av containrarna kostat totalt cirka 800.000 kr varav Stockholm Vatten och Avfall själva hade stått för cirka en fjärdedel.  Hela designen och utformningen av de två containrarna kändes funktionell, stilren och modern. Det kändes som en popup-butik på torget, där allt var genomtänkt och utan synliga skönhetsfel.

Fungerande koncept
Intill containrarna hade man ställt upp några mer traditionella ”bingar” för större skräp av typen kartong. Man hade också ett system för att ta emot farligt avfall. Systemet hade varit i drift även under 2017. För besökare kändes det hela mycket anpassat och tillgängligt.

Att undvika sopor
Fördelarna med en pop-up-lösning för återbruk är just den ambulerande funktionen och att det blir möjligt att lämna in produkter som man känner att någon annan kan ha nytta av och där det blir för komplicerat och tidsödande att sätta in en annons under ”skänkes” på Blocket. Avgörande är trots allt att vi på ett generellt plan anstränger oss att undvika att förvandla fungerande produkter och material till sopor.

Arbetet viktigare än produkten
De korta, linjära flödena måste upphöra. Dels genom att vi slutar köpa den typ av produkter, som är designade för att hålla en kort tid, dels genom att vi tar till vara värdet av det som producerats. Och skapar förutsättningar för nya tjänstesektorer att fylla en uppgift i det nya samhälle som bygger på att arbete är det som är viktigare än produkten i sig. Tjänstefieringen är kopplad till en viss kunskap och en förmåga att se hur saker kan passa ihop tekniskt eller konstnärligt. Att borra två hål i väggen handlar om det väl genomförda arbetet, inte om att äga borrmaskinen.

 

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.