Cirkulär ekonomi: detaljer och helhet

Här fortsätter analysen av regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi. (Länkar till tidigare inlägg, se nedan). I denna del tänkte jag dyka ner i en av de 100 åtgärderna som, rätt hanterade, kan ha stor betydelse för hur vi klarar omställningen till ett hållbart samhälle. Jag tänker också ta ett steg tillbaka för att genom en liknelse illustrera hur handlingsplanen faktiskt beskriver det dilemma som maktutövning hamnat i. Låt mig börja med helheten.

Mosaik
De drygt hundra åtgärder som presenteras på 36 sidor utgör en mosaik av bilder. Här beskrivs med samma tonläge och viktighet allt från sugrör till solcellsavdrag, från bilpoolsparkeringar till utveckling av en hel bioekonomi. Stort och smått. Akut och långsiktigt. Hudnära och globalt. Till slut blir allt detaljer, naturligtvis. Även en bestigning av Mount Everest innebär att säkra varje steg i klättringen.

Ett nytt stycke ska spelas utan noter och utan rätt instrument
Symfoniorkestern dyker plötsligt upp som symbol för hela situationen. Dirigenten (regeringen) har 100 instrument framför sig. Alla kan och vill spela sin roll i helheten. Regeringen ger basfiolen, klarinetten och harpan sina direktiv och i tur och ordning får alla spela med i stycket. Det är 30% högre volym här och pausade insatser där. Och det är bara dessa 100 instrument som står till förfogande. Dirigenten har inget annat instrument att inkludera i framförandet. Säckpipan eller kastanjetterna finns inte. En symfoniorkester kan låta mycket och bra, men klarar inte förnyelse särskilt bra. Dirigenten säger att ”Ni ska ha kvar alla gamla noter från gamla melodier, men nu ska alla spela stycket Cirkulär ekonomi, helst i takt och så innovativt och nyskapande ni kan.” Det går så där.

Risk att begreppen urvattnas om de används på fel sätt
Det hade varit en bra markering att i handlingsplanen nämna att stora delar av det som inryms i begreppet ”cirkulär ekonomi” återstår att identifiera och definiera både till form och innehåll. Nu är handlingsplanen bara en logisk fortsättning på den strategi för Cirkulär Ekonomi från 2020 som uppvisade samma brister på helhetssyn. Logiskt, kanske, men fortfarande lika bristfälligt som en grund för en verklig omställning av hela samhället. Hur ska omställning av samhället presenteras när begreppet urvattnas på det sätt som skett?

Elbilar ger en möjlighet att ställa om från fossilberoende
Desto mer intressant att dyka ner i en detalj i 100-listan. Ur klimatperspektiv är satsningen på elbilar intressant, eftersom vi snabbt behöver minska fossilberoendet på bränslesidan. Med elbilar får varje land en chans att välja hur elen produceras. Även om mycket el fortfarande alstras från gas- och koleldade kraftverk finns möjligheten att stegvis byta fossilt mot förnybart. Med fortsatt användning av fossila fordonsbränslen finns inte den möjligheten.

EU och batterierna
Den 10 december presenterade EU-kommissionen huvudbeståndsdelarna i den nya lagstiftning man föreslår för batterier inom EU. (Se länk nedan till pressrelease på engelska). Det går att läsa pressmeddelandet på ett positivt sätt. Det står om miljöeffekter, kretsloppsanpassning, om värdekedjor och om vikten att ta vara på möjligheten att använda batterier för andra ändamål än de primära. Man nämner också ambitionen för fordonsbatterier och ”vanliga” hushållsbatterier. De senare ska återvinnas till 70% inom ett decennium (lite låg ambition kan tyckas) medan 100% av bilbatterier ska återvinnas. Man pekar också på att prognoserna tyder på att vi till år 2030 har 14 gånger så många batterier i omlopp som idag på fordonssidan. Det är en enorm förändring som kommer att innebära stora möjligheter och utmaningar för existerande och nya företag.

Ur EU-kommissionens pressrelease 10 dec 2020

På sex rader beskrivs något som kommer att ha stor betydelse
I handlingsplanen nämner regeringen detta under punkt 1.5.3. där man på sex rader skriver: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Berör är nog en lätt underdrift. Kopplingarna till behovet av laddplatser, lagstiftning kring hur dessa ska uppföras och hur en relativ rättvisa ska skapas blir ganska omfattande. Liksom hur lagar och regler för gamla fossilfordon påverkas när aktörerna märker att lönsamheten för befintliga bensinstationer försvinner. Men som delåtgärd i handlingsplanen är frågan om batterier viktig.

Marknaden är inte bra på att säkra allmänintresset
Handlingsplanen kunde tydligare ha pekat på värdet av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur tar vi på bästa sätt hand om restvärdet från ett batteri som inte längre duger för fordonsapplikation respektive hur säkrar vi på bästa sätt råvaruflödena av kobolt, litium och nickel? Handlingsplanen ger ingen vägledning, men det kanske kommer. Risken är att om marknaden själv ska besluta om avvägningar mellan olika lönsamhet kommer på sedvanlig sätt allmänintresset att stå tillbaka för särintresset.

Länktips: EU pressmeddelande 10 december 2020 här

Handlingsplanen: här

Analys nr 1 och nr 2 från min blogg här och här

Cirkulär ekonomi: Handlingsplanens innehåll

Regerings handlingsplan för Cirkulär Ekonomi består av dryga hundratalet åtgärder. (Länk till handlingsplanen och till övriga blogginlägg, se nedan). Den här gången ska jag gå igenom vad handlingsplanen innehåller. I originalversion är handlingsplanen ordnad under fyra rubriker, men jag väljer här ett antal andra rubriceringar som jag tycker tydligare återger vad planen handlar om.

43 kretsloppsåtgärder
Fyrtiotre av åtgärderna handlar om kretsloppsfrågor, miljökvalitet, gifter etc. Det är naturligtvis bra att vi får ordning på kretsloppet och att det blir så giftfritt som möjligt. Men det behovet finns ju oavsett om vi ska ställa om till en cirkulär ekonomi eller inte. Mängden kretsloppsåtgärder indikerar att regeringen primärt ser cirkulär ekonomi som en slags avancerad återvinning. Annars hade man presenterat åtgärderna som de dellösningar de är. Fem exempel får illustrera vad jag avser.

Fem exempel ur handlingsplanen
PET-flaskor ska innehålla minst 30% returplast. (Punkt 1.3.1. )
Satsningen på information och skatt på plastkassar fortsätter. (Punkt 3.1.3.)
Avfall från storkök m.fl. ska tas bättre till vara. ( Punkt 3.3.3.)
Strandstädning ges stöd, liksom information om behovet. (Punkt 3.4.4.)
Skatt på avfallsförbränning införs. (Punkt 3.6.5.)

Översikt kretsloppsdelen av handlingsplanen

10 åtgärder som motiveras av fossilfrihet och klimatförändringarna
Klimatet förändras och vi behöver många insatser för att bromsa förändringen. Man kan argumentera för att energisparåtgärder leder till bättre hushållning av gemensamma resurser, men dessa åtgärder hade ju även varit motiverade i en traditionell linjär ekonomi. Ett par exempel på åtgärder är att byggbranschen ska införa klimatdeklarationer (Punkt 1.1.3.), att Energimyndigheten ska ta fram information till konsumenter om lätta fordon. (Punkt 2.1.3.) samt att Miljömålsberedningen ska arbeta fram en strategi för minskad klimatpåverkan från konsumtionen. (Punkt 2.3.3.).

Detaljer – allt blir naturligtvis detaljer någon gång
På EU-nivå pågår en del viktiga processer, som hänvisas till på flera ställen. Det framgår dock sällan om Sverige är pådrivande i delfrågorna. Tio gånger har jag därutöver kategoriserat åtgärderna som punktinsatser, som kan vara motiverade, men som varken var för sig eller tillsammans räcker till för att åstadkomma ett systemskifte från dagens ohållbara system till morgondagens hållbara. Exempelvis införs ett ROT-avdrag för privatpersoner som investerar i solceller (Punkt 4.2.2.) och styrmedlen för branschens hantering av schaktmassor ska ses över. (Punkt 3.10.3). Enligt punkt 3.5.1. förbjuds förbränning av plast som samlats in för återvinning och enl punkt 1.5.3. ses värdekedjan kring batterier över.

Tre second-hand-kopplade åtgärder
Under punkt 2.4.1. 2.4.2. och 2.4.4. hittar man tre åtgärder som kan sägas vara kopplade till second-hand-branschen. Dels ett RUT-avdrag för transporter till second-hand-butiker, dels skattefri uthyrning av kläder och verktyg upp till en viss nivå samt dels sänkt moms för reparation av cyklar och hemma-hos-reparationer av vitvaror. Man har plockat några definierbara russin ur kakan av tjänster, som kanske kan växa. Särskilt strukturella känns inte urvalet åtgärder och det saknas även någon slags kvantifiering av vad åtgärden kan innebära i nytta för omställningen.

Myndigheterna får en del att göra
Jag hittar 46 åtgärder som skulle kunna rubriceras som myndighetsuppdrag och regeländringar. Det tar för stor plats att återge dem här. (Intresserade kan höra av sig.) Behovet finns naturligtvis. Regeringen behöver bra beslutsunderlag för framtida vägval och därför behöver rapportering göras. Det som saknas i många av punkterna är nytänkande. På vilket sätt skulle andra aktörer än fackmyndigheter kunna bidra med värdefull input i processer?

Tretton åtgärder som innebär ett systemtänkande
När det gäller mer systematiskt motiverade åtgärder hittade jag tretton stycken. Här finns i alla fall en ansats till att ta ett samlat grepp på frågan om cirkulär ekonomi och den omställning som står för dörren. För balansens skull återger jag här de tretton åtgärderna i punktform.
2.3.1. Regelöversyn ang platser för bilpooler på allmän mark
2.3.2. Utredning av hur lokaler kan användas för bostäder
3.4.2. Producentansvar för textil införs – EU 2025.
3.4.3. En handlingsplan för matsvinn tas fram.
3.6.2. Naturvårdsverket tar fram kriterier för ”End-of-waste”.
3.6.8. Bestämmelser kring avfall som upphör att vara avfall.
4.1.1. Industriklivet breddas och förstärks.
4.1.2. Gröna obligationer erbjuds.
4.1.3. Kreditgarantier på 10 miljarder ställs ut.
4.4.6. Med utgångspunkt i Agenda 2030 ska forskning och innovation förstärkas.
4.4.7. Ett nationellt centrum för Industriell Urban Symbios inrättas.
4.5.7. Fyra samverkansprogram pågår 2019-2022, där företag, högskolor, NGO:er och myndigheter samverkar.
4.5.8. En nationell plattform för hållbar textil inrättas i Borås.

Vad är klockan?
Det man hade önskat i handlingsplanen är ett kompletterande resonemang
kring begränsningen av vad staten via lager och myndighetsstyrning kan åstadkomma. Hur viktigt det är att alla aktörer utgår från sin situation och sitt mandat för att verka i den anda som kan bidra till cirkulär ekonomi. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg – det hade varit mycket användbart med en ordlista som förtydligar vad de olika begreppen ska stå för och hur de relaterar till varandra. Samt en tydligare ambition på tidsfaktorn. Hur bråttom är det?

Länktips: Regeringens handlingsplan i sin helhet: här
Min första kommentar till handlingsplanen: här
Mina kommentarer till regeringens strategi: del 1
Mina kommentarer till ett seminarium och en tanke om tankefel längst ner: del 2

Cirkulär ekonomi: handlingsplan i ett sammanhang

Nu har regeringen presenterat sin handlingsplan för Cirkulär Ekonomi med cirka 100 olika åtgärder. (Länk till handlingsplanen, se nedan). I ett antal blogginlägg ska jag mer noga gå igenom handlingsplanen och vad som är bra eller i några fall mindre bra med innehållet. Vad som också är intressant är vad den inte innehåller, samt planens sidoeffekter och sidoprocesser.

Sammanhang och förståelse
I mina inlägg kommer jag att inkludera länkar till strategikommentarerna och till mina övriga kommentarer till handlingsplanen. Men jag börjar i andra änden. Hur handlingsplanen borde introduceras för att bli mer heltäckande, begriplig och relevant. Om den ska handla om en viktig del av en omställning i samhället behöver omställningen och målen för densamma beskrivas.

Cirkulär ekonomi – en handlingsplan för omställning av Sverige

Omställning på kort och lång sikt, samt strukturella mål
Det finns ett antal åtgärder i handlingsplanen som primärt handlar om att på rätt nivå justera för oönskade konsekvenser av konsumtionssamhället. Förekomst av giftiga ämnen, procenttal för olika förekomster, att styra utvecklingen genom att på olika sätt minska skadeverkningarna av pågående resursanvändning. Det som saknas är de mål och processer som på ett strukturellt plan förändrar ekonomin från en i huvudsak linjär, resurs-till-avfall-ekonomi till en i huvudsak cirkulär ekonomi där i slutändan avfall i princip inte får förekomma.

Tidsskalan för omställningen
Hur snabbt ska Sverige ställa om till en cirkulär ekonomi? Ska linjär ekonomi och cirkulär ekonomi samexistera och i så fall hur länge? Det talas om olika EU-processer som är på gång och som Sverige aktivt ska delta i, men vilken ambitionsnivå sätter Sverige upp? Det saknas hållplatser för resan på ett övergripande plan.

Rollfördelningen och nya former för beslutsfattande.
En omställning till en verklig cirkulär ekonomi kommer att tvinga fram nya sätt att ta beslut, nya sätt för t.ex. företag, kommuner, banker och försäkringsbolag att ingå i skapandet och utvecklandet av gemensamma resurser m.m. Nya företag kommer att växa fram, men vilka branscher vill regeringen se växa fram och hur snabbt? Det talas om affärsmodeller och innovation på flera ställen, men handlingsplanen nämner inte de funktioner eller nya branscher som staten ser som mest angelägna att de tar plats i omställningen. Dessutom behöver beslutsfattandet i samhället hitta nya former för att undvika fortsatt suboptimering. Såväl strategin som handlingsplanen blundar – medvetet eller omedvetet – för dessa aspekter.

Samverkan
Omställningen som både är omfattande och komplex kommer att tvinga fram samverkan på sektorsövergripande nivå, liksom inom branscher. Hur samverkan ska ske i en konkurrenssituation, där affärshemligheter och know-how utgör grunden för många företags affärsmodeller är en mycket stor utmaning för omställningen. Kan konkurrenter vara transparenta för att lösa gemensamma problem? Olika sektorer i samhället behöver samverka för att förverkliga en omställning. Vem har vilken roll i denna nödvändiga samverkan? Vem kontaktar vem och när?
Det räcker inte att regeringen gör sin bit. Det räcker inte ens att regeringen nämner vilka samverkansprojekt som redan är igång. Det behövs mer.

Definitioner – är Cirkulär Ekonomi allting?
Denna rubrik borde kanske komma först. Innan ett begrepp blir allmänt känt och används på rätt sätt av flertalet berörda är det lämpligt att precisera vad ”cirkulär ekonomi” ska innebära. Läser man handlingsplanen utan förkunskaper framstår ”cirkulär ekonomi” vara ett samlingsbegrepp för kvalificerad återvinning, för energisparande, klimatåtgärder, giftfria kretslopp, resursbevarande, innovationer, affärsmodeller och hur export av skrotbilar ska förhindras, för att inte nämna massvis med andra detaljer med allt från sugrör till schaktmassor, från stopp för stöd till klimatskadliga projekt till inrättandet av ett nationellt centrum för Industriell Symbios. När begreppet blir synonymt med allt möjligt som ryms inom hållbar utveckling, inom Agenda 2030 och andra överordnade begrepp blir det oklart vad som åsyftas.

Icke-listan
Handlingsplanen borde haft ett appendix med punkter som denna gång inte togs upp i handlingsplanen, men som säkerligen kommer att adresseras i sinom tid. Om inte annat så för att visa att man förstått frågans komplexitet och potential. Exempel ur icke-listan är vad cirkulär ekonomi kommer att innebära för moms-beskattningen och för avvägningen mellan skatt på resurser och energi respektive skatt på arbete. Liksom att redovisa hur regeringen driver ex.vis. momsfrågan i EU. Sverige kan inte ha ett eget moms-system i en integrerad marknad. Synen på arbete, sysselsättning, pensioner, sjukförsäkring och ideellt arbete kommer att behöva justeras och därmed hur vi lagstiftar kring dessa frågor. Inte minst gäller detta delningsekonomin. Frågan om samhällsnytta kontra företagsnytta behöver också en genomlysning, liksom konsekvenser för synen på vad som är ”lönsamt”. Finns det i framtiden företag som motverkar en hållbar utveckling och i så fall varför? Var går gränsen för att få bedriva företag?

Nyckelbegrepp och referenspunkter
Den som vill orientera sig med hjälp av regeringens handlingsplan lämnas i stort sett i sticket. Det hade varit utmärkt med en lista på ett antal kända och relevanta företeelser, som handlingsplanen kunde relateras till. Det kunde i ett samlat stycke ha stått om t.ex.:

  • The doughnut economy, som man nu f.ö. testar i Amsterdam
  • Crade-to-cradle-begreppet
  • Delningsekonomi, crowdfunding-odling, byggemenskaper…
  • De planetära gränserna – Planetary Boundaries
  • Agenda 2030 och klimatmålen
  • Industriklivet, klimatklivet och andra initiativ
  • Pågående satsningar som RE:Source
  • Forskningens och NGO:ernas roll för fortsättningen
  • Förväntningar på proaktiv medverkan från t.ex. högskolorna och vilka utbildningar de förbereder för att säkerställa kompetenser som idag saknas
  • Delegationens roll i det fortsatta arbetet – och därmed hur och när man förväntar sig att olika aktörer tar egna initiativ.

Fortsättning följer…

Länktips: Regeringens handlingsplan i sin helhet: här
Handlingsplanens innehåll: här
Mina kommentarer till regeringens strategi: del 1
Mina kommentarer till ett seminarium och en tanke om tankefel längst ner: del 2


Ekonomer diskuterar krisen

”Statens roll i kristider”, ett webbinarium till minne av nationalekonomen Assar Lindbäck. Så rubricerades en inbjudan från IVA, inte sjukvårds-IVA utan Ingenjörsvetenskaps-akademin, till den 15 december. Bland talarna fanns storbanks-VD:ar, forskare, vice riksbankschefer och pålästa sakkunniga som skulle tala om ekonomisk krishantering. Det intresserade mig, eftersom det kanske är allra mest intressant att höra vad de inte säger och om någon skulle våga att vara självkritisk. Makroekonomer lever i en särskilt omhuldad bubbla, där det sitter långt inne att erkänna systemfel . Deras domän är ju själva spelplanen för både politik och företagande.

3,5 % av BNP utgör krisbranscher i Sverige
Många paralleller drogs naturligtvis till 90-talskrisen, där Assar Lindbäcks kommission bidrog med konkreta förslag. De flesta som jämförde 90-talets ekonomiska kris med dagens pandemiorsakade inbromsning såg skillnaderna. Annika Winsth från Nordea visade ett par intressanta bilder. Alla branscher krisar inte i pandemin. 3,5% av BNP krisar och där finns turismen, hotell, restauranger, kultursektorn, taxi, flyg osv. Men resten av näringslivet tuffar på i ganska bra takt sett ur strikt ekonomiskt perspektiv. Hennes poäng är att statens insatser för att hjälpa företagen inte borde vara generella utan mer selektiva. Här ligger förmodligen en svår definitionsfråga inbakad: vilka branscher krisar? Statens och lagstiftarens ambition att vara konkurrensneutral och generell utmanas av verklighetens selektiva påverkan på olika verksamheter.


3,5 % av BNP är i kris enl Nordea

Några logiska tankar
Gunnar Wetterberg, historiker känd från TV, nämnde behovet av att hitta ett bättre samspel mellan sjukvård och omsorg. Han förordade även att A-kassan görs om till en del av socialförsäkringen. Möjligen har han förståelse för de tankar om ”basinkomst” eller generellt trygghetssystem som Finland har testat och som diskuteras allt mer.

Hur får vi företagen att ta mer ansvar?
Karolina Ekholm, vice riksbankschef, förde ett intressant resonemang om minusräntorna. Hon hävdade att ingen vet varför vi har dessa (!). Hon betonade också att OMX-index inte säger något om krisbranscherna och menade att vissa av regeringens stödåtgärder har gått för långt. Hon påpekade också att stödåtgärderna inte ger företagen incitament att ta ansvar. Detta är kanske det viktigaste uttalandet från webbinariet. Hur får vi företagen att ta större ansvar för helheten?

Forskare med några påpekanden
Nils Karlson, forskare och VD för Ratio, påpekade att EU idag är en betydande del av det vi brukar kalla staten. Och varnade också för svårigheten att återställa de regler och stöd som tillfälligt införs i kristider. Han tog värnskatten som exempel på detta. John Hassler, forskare vid Stockholms Universitet nämnde att försäkringar ofta leder till större risktagande. ( Osökt kommer jag att tänka på munskyddsdebatten i Sverige, hur munskyddet kan ge bäraren en omedveten känsla av att kunna ta större risker i mötet med andra människor…)

Riskbedömning och avvägda insatser är två olika saker
Gunnar Wetterberg hade annan viktig poäng som måste nämnas. Att det bästa vore att dela upp ansvaret för riskbedömning och ansvaret för att göra en konsekvensanalys av olika åtgärder. Wetterberg satte fingret på den otydlighet som det innebär att Folkhälsomyndigheten ska bedöma risker och hot samtidigt som de ska motivera ställningstaganden som hanterar dessa risker. För mig framstår denna kritik som snarlik den som kan riktas mot försäkringsbranschen. Försäkringsbolaget bedömer omfattningen av den skada jag drabbats av och tar i nästa stund på sig en annan roll och blir den part i målet som ska ersätta mig för skadan. Det blir otydligt när risker och skador bedöms av samma instans som ska hantera konsekvenserna av det som hänt.

Nästa kris?
Nämndes inte andra kriser? Jo, så småningom nämndes klimatfrågan. Någon varnade för att försöka lösa flera kriser på en gång. Någon annan nämnde åtminstone att vi behöver använda uppgången i ekonomin till att investera i klimatåtgärder. En tredje ville inte svara på om SAS ska särskilda krav på sig för att få tillgång till stödpengar. Intrycket blev att först ska ekonomin ”normaliseras”, sedan kan vi se om det blir läge att göra något åt klimatfrågan. Krismedvetandet hos debattörerna tycks inte vara utbrett. Det är som om de inte har lyssnat på Guterres, Greta eller påven. Eller att de inte tänker på sina egna barn och barnbarn. Det är enklare så.

Länktips: Eventet här

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 2

Hur ser etablerade svenska teknikexportföretag på cirkulär ekonomi? Det var temat för ett webbinarium den 12 november arrangerat av bl.a. Teknikföretagen. Jag lyssnade och noterade.

Fyra faktorer spelar stor roll
Elinor Kruse från Teknikföretagen inledde med att nämna de fyra faktorer som hon ser driver utvecklingen: utvecklingen av nya affärsmodeller, digitalisering, samarbete och forskning/innovation. Hon bedömde också att företagen tänker långsiktigt och vill finnas kvar. EU:s Green deal kan bli viktig, liksom städernas utveckling, menade hon.

Kännetecken
Företrädare för Husquarna, ABB och Kone fick därefter berätta mer i detalj hur deras företag adresserar cirkulär ekonomi. Några ord återkom i inläggen: långlivade produkter, digitalisering, servicenivå, kvantifiera kvalitet, Sverige som testmarknad, lokal anpassning, tålamod och våga göra misstag för att lära sig av dem. (Den som vill ha mitt referat på tolv ppt-sidor kan höra av sig, så mejlar jag).

Säkra betalflöden kan vara en fördel
I de följande kommentarerna förtydligades några detaljer. Inte alla företag arbetar med cirkulära lösningar idag. Å andra sidan kommer den cirkulära ekonomin att involvera flera företag i affärsuppläggen. Nyttjandeförsäljning är fortfarande i en testfas. När intäkterna blir mer periodiserade över tid – i och med nyttjandebetalning – kommer likviditeten kortvarigt försämras, men prognoserna för intäkter bli mer förutsägbara, något som hjälper företagen i deras diskussioner med banker och långivare.

Olikheter och långsam implementering
De exportföretag som medverkade tycks till viss del förändra sina affärsmodeller i någon form, söka mer samarbete, minska sin miljöbelastning och sikta på högre kvalitet, mer digitalisering etc. Och det låter ju lovande, även om det självfallet tar lång tid för stora företag att rulla ut helt nya koncept på alla sina marknader. De lokala marknaderna ser väldigt olika ut. Någon nämnde t.ex. Swish, som är mycket etablerat i Sverige men som inte finns i USA.

Följande frågor bör ställas till företagen vid nästa tillfälle
Ett kort lunchseminarium hinner inte täcka alla aspekter, men här några frågor som det skulle vara intressant att få belysta:
 – Vilket eller vilka företag är vår tids Facit, dvs kommer inte att finnas kvar när den cirkulära ekonomin är mainstream?
– Vilka företag kommer aktivt att bromsa omställningen från linjära till cirkulära flöden och värdekedjor?
 – Hur ser kopplingen ägande/risker/ansvarstagande ut när de nya modellerna satt sig?
– Vem vill investera i vinstdelning?
 – Vad behöver staten och det offentliga bidra med för att främja utvecklingen, samt hur ska EU bäst främja omställningen?
 – Vilka vilka yrken kommer att behövas personal till och vilka utbildningar saknas?

Det idag obetalda arbetet måste inkluderas i de nya uppläggen 
Min slutsats är att det har skett ett visst uppvaknande hos en del exportföretag, men att det fortfarande är en lång väg kvar att gå. Ingen nämnde bekymret med det arbete som kommer att behövas, men som det saknas ansvarig för och därmed också ett affärsupplägg som kan ge vinst. Primärt handlar det om det arbete som behövs för att upparbeta befintliga produkter så att de får ett nytt och helst ökat värde på marknaden. Den gamla gräsklipparen måste exempelvis tas om hand, värderas, kanske transporteras, repareras, bytas delar på och föras in i det aktiva sortimentet igen – allt detta arbete måste få sin ekonomi. Och inte bara en gång. Och arbetet måste finansieras av en kund. En ”begagnad” produkt måste få kosta mer än en ny om man förenklar problemet. Samtidigt som kunden upplever ett högre värde på den tjänst eller nytta man betalar för.

Tankefel
Det tankefel som vi alla bär med oss är att de vinster vi byggt välståndet på under industrialiseringens och masskonsumtionens tidevarv per automatik innebär att någon förlorat. I arbetstid, i livsvillkor eller andra uppoffringar. Ända sedan slavarbetare importerades till bomullsplantagerna i södra USA har gratisarbete – eller nästintill gratisarbete – varit en del av välståndspyramiden. Någon har betalat priset för de vinster som berikat andra. I en balanserad cirkulär ekonomi finns inte utrymme för detta sätt att generera vinst.

Förenklat: Vi behöver alla betala varandra för att klia varandras ryggar, samtidigt som en stor del av arbetet tillgodoräknas staten i form av skatt.

Länktips: Del 1: här

Aktuellt om cirkulär ekonomi – del 1

Cirkulär ekonomi är en viktig komponent i det hållbara samhället. Under detta märkliga pandemiår har jag haft förmånen att vara delaktig i uppstarten av Orust Återbruk, som med visst stöd från Leader Södra Bohuslän kunnat komma igång. Mer om det en annan gång. (Se länk till Återbruket nederst).
Här ska jag dock fokusera på ett par andra saker, i två olika blogginlägg, där båda illustrerar hur långt – eller inte – vi kommit när det gäller förverkligandet av cirkulär ekonomi.
Jag börjar här med regeringens strategi för cirkulär ekonomi som kom i juli 2020, en skrift på 32 sidor. Den kommenterar jag här nedan. Häromdagen deltog jag även i ett webbinarium arrangerat av Teknikföretagen, där ämnet för dagen var cirkulär ekonomi och export. Det eventet kommenterar jag inom kort i del 2. (Se även länkar i slutet av detta inlägg).

Som ett vykort, inte som en karta eller en handbok
Regeringens strategi för cirkulär ekonomi fokuserar på de materiella flödena och fyra olika fokusområden, där man vill främja utvecklingen.
Man nämner hållbar produktion och produktdesign, man talar om konsumtionsmönster, om giftfria kretslopp och berör ytligt behovet av nya affärsmodeller. Generellt kan sägas att strategin förhåller sig som vykortet till verkligheten. Det är en riktig beskrivning, men bilden hjälper inte den som vill orientera sig i en föränderlig värld. Strategin är ingen karta, ingen handbok.

Lönsamhet – för vem?
Ett exempel är begreppet ”lönsamhet” som tas upp på sidan 21. Lönsamhet är viktigt, skriver man, men preciserar inte vems lönsamhet som avses. Ska företagen – vilka företag ? – vara mer lönsamma i en cirkulär ekonomi, eller om det är konsumenter eller samhället som ska tjäna på den cirkulära ekonomin? Det hela landar i ett begrepp som är viktigt att det finns med – lönsamhet är viktigt – men hur denna lönsamhet ska bidra till ett mer sammanhållet och långsiktigt uthålligt ekonomiskt system beskrivs inte.
Det hade kunnat stå något om riskkapital i en cirkulär ekonomi, något om ägande, om kostnadstäckning, om risktagande, om försäkringar, om utmaningar när produktförsäljning övergår i tjänsteförsäljning och när ett delat ansvar ska matchas mot utkrävandet av ansvar. Det är stora vita fläckar i strategin, som inte ens nämns att de inte tas upp.

Hur ska kostnader fördelas?
Det är problematiskt att behovet av en ny avfallsdefinition inte betonas mer i strategin, att cirkulär ekonomi innebär nya värdekedjor och att dagens gratisarbete behöver hitta sätt att ingå i de nya värdekedjor som ska bära produkterna varv efter varv i reparationernas, värdesäkrandets och up-cyclingarnas tid. Hur kostnaderna för det idag icke utförda arbetet ska fördelas står det inget om. Inte heller att det kommer att krävas helt nya jobb och företag som täcker in de delar av det cirkulära maskineriet, som idag inte existerar. Och som behöver kostnadstäckning, lönsamhet och rimlig vinst.

Icke godkänt
Sammanvägningen av marknadsekonomins upp- och nersidor, samhällets behov av skatteintäkter – hur ser en cirkulär moms ut? – och att systemet blir socialt utjämnande nämns över huvud taget inte. Man kommer på slutet in på civilsamhällets roll i omställningen och sträcker sig så långt som till att uppmuntra second-handförsäljning och loppisar…
Det är inte mycket till mainstreamtänkande i det, snarare en verklighetsflykt. Som om det finns två framtider, en traditionell framtid med business-as-usual och dels en ”cirkulär”, som är lite exotisk, för entusiaster som vill dela en gammal gräsklippare med varandra, typ…

Mer info
Tyvärr är det ett mönster att analyser, strategier och vägledande dokument har stora brister. Jag återkommer inom kort med del 2 av denna analys. Påminner också om att jag nyligen skrev om ett IVA-seminarium som inte heller klarade av att adressera helheten. http://christerowe.se/2020/10/nr740-bara-delvis-ratt-i-iva-rapport/

Länk till Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se/

Länk till strategidokumentet från regeringen: här

Länk till del 2 här

Bara delvis rätt i IVA-rapport

Äntligen tog jag mig tid att se seminariet från 1 april i år, det seminarium som IVA arrangerade och som handlade om resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Seminariet sammanfattade mycket av det som framkommit ur ett antal tematiska delrapporter och en syntesrapport kring hur olika aktörer kan främja en utveckling, där resurser används mer förnuftigt och där cirkulära flöden ersätter de traditionellt linjära. (Se länkar till seminariet och till rapporten längst ner.)

Överkonsumtionen
Först och främst. Det är bra att fler och fler tar frågan om vår överkonsumtion på allvar. Om alla skulle bete sig som vi svenskar gör skulle vi behöva fyra jordklot. Det är självklart ohållbart. Ett antal arbetsgrupper har arbetat med frågor som mobilitet, lokaler, livsmedel, plaster och textiler och hur vi kan ta tillvara resurserna bättre. Ett antal skrämmande och oroande fakta nämndes: 900 miljoner människor svälter, trots att vi producerar ett överskott av livsmedel. Varje sekund slängs en lastbil med kläder, globalt sett. På 15 år har vi i Sverige ökat mängden plagg som vi slänger med 60%. Bara 30 procent av all plast återvinns. Osv osv.

Någon betalar för vinsten med sin tid eller ekonomiskt
Många av de förslag som nämns i IVA-rapporten och under seminariet är naturligtvis bra. Men det räcker inte att säga ”systemtänkande” eller ”helhetssyn”. Man måste kliva ut ur bekvämlighetsbubblan också. Det talas om värdekedjor och om nya affärsmodeller, men det ingen pekar på är att dagens system bygger på en total obalans mellan vinnare och förlorare. För att en vinst ska uppstå måste någon annan i systemet betala. Med sin tid, med sin låga lön eller genom att miljön tar skada. Hur denna obalans ska se ut i det resurssnåla, cirkulära samhället är det ingen som reflekterar över. Hur orättvisorna i fördelningen av värdeskapandet ska rättas till. Hur vi behöver kompensera energianvändning med tid. Ska vi gå eller cykla tar det längre tid än att slentrianmässigt färdas i ett ton plåt. Ska vi återbruka en använd pinnstol istället för att köpa en ny behövs tid för att se till att stolen blir användbar igen och värd betalning i det cirkulära flödet. Tiden som idag inte betalas av någon ska plötsligt bli värderad och bli säljbar. Ett plagg som ska hitta en ny användare behöver tvättas, kanske lagas, kanske hottas upp med någon detalj….. och hur ser relationen tid och värde ut då? Begreppet upcycling – att genom arbete höja upp värdet på en produkt – är helt nödvändigt att inkludera i det framtida ekonomiska systemet.

Momsen är linjär till sin karaktär
Seminariet och rapporten tar heller inte upp ägandet som sådant. Indirekt nämns det genom att finansiärer uppmärksammas på att det kan finnas en större risk vid utlåning för investeringar, när återbetalningstider och cash-flow hos entreprenörer ser annorlunda ut. Men vi kommer att behöva en helt annan syn på ägandet framgent, för att fördela risktagande och vinst på ett helt annat – och mer rättvist – sätt. I förbigående nämns behovet av en ny moms på ”second-hand”, som om det räcker. Som om cirkulär ekonomi bara handlar om att sälja samma produkt flera gånger. Så enkelt är det inte. Hela idén med moms bygger ju på en linjär additiv värdeökning från råvara till konsumtion till sopor, där konsumenten betalar den högsta momssumman och alla förädlingsstegen bara behöver redovisa skillnaden mellan ingående och utgående moms i ett slags kedjebrevssystem. Ska vi byta momssystem måste vi sluta tänka moms i linjär tappning.

Framtiden är ingen uppoffring!
Bifogade urklipp ur rapporten illustrerar de begränsningar författarna tillåter sig upprätthålla. Lägg särskilt märke till att ”kunder (ska vara) med på att agera och handla cirkulärt”. Som om hållbart agerande borde ses som en uppoffring. Tvärtom måste ju framtiden alltid uppfattas och vara bättre än samtiden. Där ligger ett generande tankefel i rapporten. Man nämner också att hållbara lösningar visat sig ”mer lönsamma”. För vem då, kan man fråga sig? Inte för miljön eller det rättvisa miljöutrymmet, i alla fall.

Synfel
Men den avgörande kritiken måste ändå stanna vid synen på vem som ska göra vinst på vad. Idag är finansiella marknaders värde långt viktigare än de reala marknaderna. Det är mer lönsamt att äga en bråkdel av en traktorfabrik än att lyckas sälja traktorn som sådan. Den reala ekonomin är bara en spratteldocka i händerna på dem som berikar sig på fiktiva värden. Synen på vinst och ägande behöver förändras om vi ska klara en omställning till ett hållbart näringsliv.

Det räcker inte med dagens aktörer och deras agenda
Det som dessutom saknas i IVA-rapporten är ett bottom-up-perspektiv, där verkliga behov och människors vardagssituation blir utgångspunkten. Hela tänket ryms inom den ekonomi och de strukturer vi har idag. Jag tror inte att det räcker. Ska vi förändra resursanvändningen och hur vi tjänar pengar på ett rättvist sätt måste vi våga tänka bort de delar som drar åt fel håll. Vi kan ju börja med att säkra upp att 900 miljoner människor kan äta sig mätta varje dag. Och att lösningen inte bygger på välgörenhet, utan på självförsörjning eller lokala värdekedjor.

Länktips: Seminariet 1 april: https://www.iva.se/event/syntesseminarium—resurseffektivitet-och-cirkular-ekonomi/

Rapporten: https://www.iva.se/globalassets/rapporter/202003-iva-rece-syntesrapport-j.pdf

Det duger inte att någon annan ska göra det rätta

Nätverket Sustainability Circle har under tio år arbetat i Sverige för att lyfta industrins underhållsarbete. Smart Maintenance kallar man det nu, och det är säkert en bra profilering för att putsa bort gamla fördomar kring det tidigare lågprioriterade och nedvärderade arbetet med att hålla hjulen igång. (På tal om underhåll och underhållning – har ni tänkt på att Macken, Roys och Rogers bilverkstad, nu faktiskt har fyllt 30 år!).

Två vägar att få industrin att välja hållbarhet
I sitt senaste nyhetsbrev beskriver Sustainability Circle inledningsvis vår tids utmaning helt korrekt. Det viktiga är att se till att problem inte uppstår. Sedan ser man två vägar framåt för att stimulera mer av ”miljövänliga” lösningar i industrin. Eftersom det är dyrare med dessa lösningar än de ”miljöovänliga” ser man bidrag som den ena lösningen. Skattebetalarna ska hjälpa företagen att ha råd att göra rätt. Den andra vägen är lagstiftning, hävdar man. Förbud att förstöra planeten. Se urklipp ur nyhetsbrevet här:

(Ur nyhetsbrev från Sustainability Circle maj 2020)

Det räcker inte med tvång eller bidrag
Jorden har inte råd att vi först gör fel för att vi därefter ska korrigera för gjorda fel, hävdar man korrekt. ”Det måste bli rätt från början.” Men sedan hamnar man i traditionella synen på miljöfrågor. Att det är ”vänligt” att göra rätt. ”Miljövänliga” lösningar kostar mer än de ”miljöovänliga”. Som om rätt och fel skulle handla om att vara snäll eller inte mot planeten. Det kortsiktiga perspektiv som präglat stora delar av industrin under efterkrigstiden är ohållbart och skiner igenom i texten. Det måste bli rätt från början och därmed otänkbart att producera ”miljöovänligt”. Det ska inte vara nödvändigt att tvinga kunderna att köpa rätt lösningar. För de ska inte erbjudas. Än mindre ska skattebetalarna kompensera industrin för att den länge gjort fel som tagit fram dessa ”miljöovänliga” alternativ, lösningar som nu i snabb takt kör planeten i diket. Artutrotningen, klimatpåverkan och resurshushållningen är delvis redan inne i kritiska skeden. Då duger det inte att passivt vänta på bidrag eller lagstiftning, och att någon annan gör det rätta.

Ett annat sätt att räkna
En lösning är att proaktivt hitta ekonomin och argumenten i de lösningar som gynnar såväl leverantören, kunderna som en hållbar utveckling ur alla aspekter. Det finns både historiska och näraliggande exempel på detta. Det är idag billigare att producera el från solceller än genom att elda fossila koltillgångar, för att inte tala om att koka vatten på en kontrollerad kärnreaktion med 70%-iga förluster.
Längre livslängd på maskiner och produkter gör att det blir fullt möjligt att relativt säkert kalkylera på hyresintäkter eller driftsrelaterad ekonomi vid industrianläggningar. Att ta betalt per producerad enhet skapar gemensamma incitament till att hålla liv i maskiner och system under längre tid. Detta kan bli mer lönsamt för både producent, industrikund, konsument och resurs- och energianvändningen. Underhållsbranschen har alla förutsättningar att ta täten i denna utveckling.

Ekonomi baserad på nyttjandetid
Industrinätverkets medlemmar skulle kunna gå i täten för en smart omställning till den nya ekonomin. En ekonomi som bygger mer på nyttjande och driftsparametrar än på det traditionella tänket. Den gamla ekonomin handlade om kalkyler kring investering och avskrivning och fokuserade på försäljning av maskiner och sålde även ansvaret för maskinernas fortsatta liv. Kunden övertog ansvaret för allt. Men det går att lägga grunden för bevarande av upparbetade värden och skapa en tydlig win-win för alla inblandade parter, inklusive planetens hållbarhet. Maskiner som är byggda för att hålla länge och tas om hand på ett planerat sätt ger bättre kalkylunderlag och säkrare prognoser. Ansvaret för maskinen stannar kvar hos tillverkaren, som får betalt per driftsenhet eller per tid.

Konkurrensfördel
Dessutom finns här en konkurrensfördel för Sverige i den kunskapsdel och utbildningsnivå som följer med en industri som utgår från en funktionsekonomi. Det blir viktigt att ha rätt utbildad personal – något som ger svenska företag ett försprång gentemot de länder som startar på en lägre löne- och kunskapsnivå. T.ex. kunskap om kundens kund, hur maskinanvändaren behöver agera för att i sin tur vara attraktiv för slutkund etc.

Samarbete istället för konkurrens
En annan spin-off från detta sätt att räkna är att det stärker banden mellan företag, som måste lita på varandra och som behöver ta del av varandras prognoser, svårigheter och utmaningar. Förståelsen ökar och samarbete blir på så sätt viktigare än konkurrens till varje pris. Användaren blir på så sätt involverad i produktutveckling och mjukvara kring maskinen och systemen optimeras snabbare. Alla vinner på optimering och bättre prestanda. Inte minst mindre industriområden borde vara väldigt intresserade av denna utveckling, eftersom man då skapar stabilare underlag för framtiden.





Ny lagstiftning för företagande, tack!

Saker och ting sätts på sin spets. I kölvattnet på dragkampen om vem som ska få del av vilka stödpengar syns det allt tydligare att de som är vana att tjäna pengar på vad andra gör – investerare med ett snällt ord, kapitalister skulle andra säga – oroligt konstaterar att deras förmögenheter riskerar att minska. De som byggt upp sin tillvaro på att värden genereras av andra än dem själva ser nu hoten mot de värdestegringar man tagit för givna. Kanske blir det nu tydligt för fler hur ekonomin hänger samman.

Egenföretagare har ett tufft utgångsläge
En taxiförare lånar pengar för att köpa en bil och tjäna in sin lön och till sin lånekostnad på den bil han måste använda för sin verksamhet. När resandet med taxi drastiskt minskar uteblir hans intäkter. Möjligen skulle han haft svårt redan före Coronan. Överetablering och försök till fusk gör det svårt att hitta lönsamhet. Snarlik är situationen för frisörer. De är ofta egenföretagare helt beroende av tillfälliga kundflöden. Coronasituationen har stoppat tillflödet av intäkter. Samtidigt tycks det finnas en viss överetablering. Ska dessa båda kategorier företagare få hjälp att överleva krisen? Om inte alla ska få stöd hur ska stödet i så fall utformas likvärdigt och rättvist? Det är kanske läge att utforma en ny lagstiftning som ger egenföretagare en bättre fallskärm vid krislägen.

Plötsligt upphörde den eviga tillväxten
I en annan del av verkligheten förväntar sig aktieägare utdelning på sina aktier i industribolag och fonder. Att hjulen delvis slutat snurra i den eviga tillväxtens namn bryr sig dessa personer inte om. Man har ju satsat sitt sparkapital och vill få sin del av kakan. Att kakan nu behöver bakas på statliga ingredienser bekymrar inte spekulanterna. Staten å andra sidan vill inte att stöden till företagen slussas vidare direkt till aktieägarnas plånböcker. Är det kris måste ju alla hjälpas åt, eller?

Vem tar egentligen vilket ansvar?
Det hela kokar ner till ansvar och risktagande. Vilket ansvar har ägarna till ett företag för att företaget ska klara att hantera svängningar i efterfrågan och oförutsedda problem? I egenföretagarens exempel är det tydligt. Den som inte garderar sig för både positiva och negativa händelser har inte gjort läxan. Egenföretagaren kan bli sjuk, bilen kan gå sönder, yttre händelser påverkar alltid i större eller mindre utsträckning. Ingen företagare klarar sig utan buffert för det oväntade och kloka företag ser till att kunna hantera svängningar. Spekulanterna som bara äger aktier för att tjäna pengar på dem – och flyttar runt dem där avkastningen eller kursutvecklingen ser attraktiv ut – tar i grunden inget ansvar. Spekulanterna utgår från att företaget de satsar på gör sin del och säkrar upp för svängningar i efterfrågan till marknaden. För att locka riskkapital tvingas en del företag arbeta med små marginaler för återkommande konjunktursvängningar. Och hoppas att förtroendet för företagets idé är så stort att en nyemission kan vara en väg ut ur en ekonomisk knipa. En del bolag löser ansvarsfrågan genom att dela in aktieägare i A- och B-lag. A-aktier ger rösttyngd på bolagsstämmorna, medan innehavare av B-aktier inte har något avgörande inflytande på bolagets beslutsprocesser.

Game over
Men nu står de där, både A-laget och B-laget, och ropar på statens räddningsmiljarder så att aktierna inte ska falla i värde och för att det ska bli någon liten utdelning att räkna hem. Som om de alla bara spelade på ett casino. Och som om företagets alla anställda bara är en kostnad som minskar vinsten.

Ny lagstiftning behövs
Hela systemet med aktiebolag behöver justeras. Det är inte rimligt att den enda och överordnade uppgiften för en VD i ett aktiebolag är att säkra vinst till ägarna. Nyttan för samhället, för miljön, för framtiden, för samarbetsparter och för de anställda måste också vägas in i lagstiftningen. Det ensidiga fokus på ägarnas profit dagens lagstiftning innebär skadar samhället. Det blir så uppenbart när spelplanen ändras av ett litet osynligt virus. Himlen är återigen blå över megastäderna. Världen hämtar andan.

Vinst till varje pris?

En av effekterna av pandemin orsakad av Coronaviruset är hur en stor del av ekonomin som bromsar in. Varsel och uppsägningar duggar tätt, inte bara i vårt land utan i många av västländerna. Resor, hotell, servicenäringar m m drabbas snabbast. Osäkerheten sprider sig till flera branscher. Bygget av Karlatornet i Göteborg försenas, konsultbranschen märker snabbt av hur orderstocken krymper – många företag ser över sina kostnader och skär där det är enklast att skära. Skillnaden jämfört med Lehman Brothers-kraschen 2008 är att nu slår inbromsningen hårt globalt och samtidigt mot den reala ekonomin.

Stöd på olika sätt
Bankerna får tillgång till förmånliga räddningslån och olika stödpaket presenteras och planeras för att mildra effekterna på svensk ekonomi. Skattepengar ska på olika sätt slussas till näringslivet för att bromsa fallet för livskraftiga företag och rädda jobben. I andra länder utan våra sociala skyddsnät tvingas myndigheterna sätta in direkta stödåtgärder till allmänheten, fr a i USA.

Nu kan vi åtgärda en del systemfel
Personer som länge sett den nuvarande ekonomins avigsidor, som professor Johan Rockström, anser att det vore förödande att återgå till gårdagens ekonomi när krisåtgärderna i Coronavirusets spår fått verkan. Det är lätt att hålla med. Nu pumpas miljarder av lånade pengar in i ekonomin eftersom den inte mäktar bära sig själv. Att då inte passa på att fasa ut de icke-hållbara delarna av ekonomin vore närmast ett tjänstefel. Det vore som att laga en trasig bil och inte passa på att byta de delar som behöver bytas ut.

Aktieutdelning i en gungande samhällsekonomi
Under våren äger börsföretagens bolagsstämmor rum. AB Volvo planerade att göra en aktieutdelning till sina ägare efter ett bra år 2019. Det är logiskt i normala fall. Men företaget ser nu hur efterfrågan viker och man permitterar 20000 anställda som en första åtgärd. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige lär skjuta i höjden i år och många företag kommer att behöva se över sin budget och ompröva lagda beslut. Skattepengar kommer att behöva slussas till företag i form av lån eller andra stödåtgärder för att mildra effekterna på hela samhällsekonomin. Debatten om aktieutdelning till aktieägarna i rådande läge har varit skarp.

Ser LUF vinst som en mänsklig rättighet?
I detta läge, när samhället står inför en ännu så länge okänd magnitud på ekonomisk recession, går Liberala Ungdomsförbundet ut och kräver att politikerna inte ska lägga sig i hur aktieutdelningar beslutas. (Länk till debattartikel längst ner). Ordföranden för LUF anser att företagens ekonomi och styrning ska stå helt fri från extern påverkan och använder väldigt skarpa formuleringar för att distansera sig från framför allt socialdemokraterna. Som om det vore en mänsklig rättighet att få del av en vinst som räknades fram i en helt annan situation, innan företagets och hela samhällets ekonomi började gunga.

Egoismen som princip
Det tyder på en total okänslighet inför det samspel ekonomin vilar på och de villkor som företagen agerar inom. Egoismen som viktigare princip än solidariteten med det omgivande samhället. Det är som ett eko från gamle Leif Östling, fast ännu mer cyniskt formulerat. Ni vet, Östling som yttrade ”vad f-n får jag för mina skattepengar…?” och som låtsades att alla gratis välutbildade anställda aldrig gått i grundskola eller gymnasium eller blundade för att alla anställda hade barnomsorg, skyddades av sociala skyddsnät vid sjukdom m m.
Det är pinsamt att en ledande politiker, låt vara för ett ungdomsförbund, så ogenomtänkt och kortsiktigt prioriterar enskilda ägares okränkbara ”rätt” framför vars och ens ansvar att bidra i ett samhälle i kris.

NPM har visat sig inte fungera
Vart marknadslösningarna lett oss ser vi på apotekssidan, på nivån på beredskapslager, på den sårbarhet hela samhället visar upp när det gäller att ha en buffert för det oväntade. Just-in-time-ekonomin och New Public Management har just blivit avslöjade i sin kortsiktighet och sin ohållbarhet. Och då tycker ungdomsliberalerna att det rimliga är att ge marknaden ännu större spelrum på det allmännas bekostnad! Ett liberalt och demokratiskt samhälle som respekterar mänskliga rättigheter är eftersträvansvärt. Men det nyliberala, ekonomistiska, samhälle som LUF vill ha och som helt bortser från nyttan med social utjämning och ansvarstagande borde sättas i karantän.

Länktips: https://www.expressen.se/debatt/fortsatt-med-aktieutdelning-sossarna-ager-inte-sverige/