Folkomröstningar – fungerar de?

Margot Wallström uttalade sig nyligen om baksidan av folkomröstningar. Inte för att det är problematiskt att folkviljan får genomslag. Snarare, menade hon, skapar de ett debattklimat och en polarisering som splittrar snarare än förenar.

Det märkliga exemplet
Ska folkröstningar vara begripliga behöver de formuleras tydligt kring ett ”ja” och ett ”nej”. 1980 års kärnkraftsomröstning blev ett märkligt val med tre nyanser av nej: Linje 1 handlade om ett ”förnuftigt” avvecklande. Linje 2 hade en text identisk med Linje 1 men med ett baksidestillägg med flera förtydliganden. (Se tilläggstexten längst ner). Linje 3 ville avveckla på 10 år. Samtliga linjer stod bakom att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Linje 2, med förespråkare från socialdemokraterna och folkpartiet – t.ex. Hans Blix, som senare skulle bli chef för IAEA – fick flest röster. Moderaterna stödde Linje 1 och Centern, VPK och KDS stod bakom Linje 3. Lite märkligt att de borgerliga partierna lyckades hamna på varsin linje. Kanske tog KDS (senare Kristdemokraterna) hänsyn till att Torbjörn Fälldin var statsminister och att Centern och KDS bedrivit valteknisk samverkan i ett tidigare val för att ge Alf Svensson en riksdagsplats.

Låsning
Vi vet hur det gick. Tolv reaktorer var som mest i drift och kärnkraftsfrågan har blockerat både investeringar i förnybar energi och det offentliga samtalet. Polariseringen kring ett kontroversiellt energislag har pågått i decennier i Sverige. Så sent som i Agendas partiledardebatt 2016 hamnade energifrågan snabbt i kärnkraftsfållan, kanske just för att den är så emotionellt kopplad till ”svek” och till starka åsikter både hos politiker och hos väljare. Medierna gillar ju dessutom tydliga konfliktlinjer.

Kompromisser är nödvändiga men svårsålda
Lagompolitik för lagom kompromissande svenska och europeiska politiker är svårt att marknadsföra. Informationsflödet är så stort att det är korta, enkla och ofta överdrivna påståenden som får genomslag. Är det verkligen så vi vill ha det? Att mängden information blockerar verklig kunskap och verkligt klokt underbyggda beslut?

Chanstagningen
Vi ser nu slutspurten i britternas val mellan att gå en egen väg eller att stanna i EU. Polarisering i ett nötskal. Ja eller nej. In eller ut. Vi eller dom. I det brittiska fallet handlar det också om att regeringspartiet Tories har en inre konflikt kring EU-medlemskapet. Premiärministern, David Cameron, chansar möjligen på att en gång för alla få tyst på partikollegornas EU-skeptiska hållning eftersom det bromsar partiet och därmed regerandet. I skrivande stund är det jämnt mellan Brexit och Bremain, som de två linjerna kallas i folkmun.

Polarisering i USA
Om Donald Trump vinner republikanernas nominering och dessutom blir president i USA har vi plötsligt en helt ny situation i världen. Amerikanska presidentval liknar folkomröstningar i så motto att det handlar om att rösta på en av två kandidater. Bu eller bä. Tvåkandidatssystemet må ha den fördel att att en av kandidaterna får majoriteten av de avgivna rösterna, men i det amerikanska systemet kan det ju faktiskt bli så att den förlorande kandidaten totalt sett vinner fler röster än vinnaren. Det var ju vad som drabbade Al Gore när George W Bush vann för 16 år sedan. Dessutom är valdeltagandet ofta lågt. Förtroendet för ”makten” och ”Washington” är lågt och många tycker att den egna rösten inte har någon betydelse.

Högertrafikexemplet illustrerar svagheten med folkomröstningar
De svenska folkomröstningarna har inte varit succéartade. Vi röstade för bibehållen vänstertrafik 1955. 53 % av de röstberättigade deltog och utfallet blev:
Röstberättigade: 4 866 100
Ja: 15,5%
Nej: 82,9%
Blanka: 1,6%
Ogilitiga: 6 043
Dvs en förkrossande majoritet för att bevara vänstertrafiken. Åtta år senare tog en överväldigande riksdagsmajoritet beslut om högertrafikomläggning och ytterligare fyra år senare körde alla på höger sida. Så mycket folkvilja följdes den gången. Demonstrerade folk på gatorna? Fick vi en svekdebatt? Snarare kändes det som att Sverige närmade sig resten av Europa och kanske lades en mental grund för att så småningom gå med i EU.

Bortom ett ja och ett nej
Högertrafikomläggningen kan tyckas vara en enkel folkomröstningsfråga. Ska vi köra på vänster eller höger sida? Men frågan illustrerar att det alltid finns flera kompliceringsnivåer att ta hänsyn till. Internationell fordonstrafik, trafiksäkerhet, enhetlighet i skyltning, trafikbeteende och tillämpning av lagar är några. Avgörande var nog att den inhemska fordonsindustrin ville låta sina volymprodukter bli tillgängliga på den egna marknaden. SAAB och VOLVO lobbade nog rätt duktigt, innan ordet ens fanns, för att få den svenska marknaden att vara en del av det modellprogram man tog fram för en majoritet av sina kunder. På liknande sätt anar nog många britter att det finns en hel del komplicerade frågor som inte löser sig med ett utträde ur EU.

Ingen regel utan undantag
Schweiz är kända för sina folkomröstningar. Till skillnad från i Sverige är de i Schweiz bindande. Direktdemokrati kallar förespråkarna det. Motståndarna pekar på att det sällan är fler än 40 procent av schweizarna som röstar. Ska en tredjedel av valmanskåren besluta för de andra två tredjedelarna? Förändringar går långsamt i Schweiz och ett beslut i parlamentet kan rivas upp om en grupp medborgare samlar 50000 underskrifter för en folkomröstning…

Bergfast
Stora internationella företag och organisationer har sitt säte i Schweiz. Kanske just för att landet uppfattas som stabilt, förutsägbart och neutralt. Bergen står kvar. Här lockar inte havet med äventyrligheter och upptäckarlusta, här står bergen som påtaglig massiv illustration till beständighet och stabilitet. Och tågen går som tåget, enligt pålitlig klocktidtabell. Samtidigt finns här fyra officiella språk och en fragmentisering och en uppdelning som naturligtvis har sin bakgrund i otillgängligheten mellan dalgångarna.

Paradox?
Schweiz är redan ett uppdelat land och folkomröstningarna kan paradoxalt nog vara förenande i ett land som så tydligt består av olika delar, kantoner och språk. Man har i alla fall sina gemensamma folkomröstningar…. Så om folkomröstningar i de flesta länder blir till splittrande processer, kan det faktiskt vara så att just i det uppdelade Schweiz blir de till påminnelser om att landet har gemensamma frågor att lösa. Ingen regel utan undantag.

Länktips: Om Jo Cox http://christerowe.se/?p=7027

Tilläggstexten till Linje 2- valsedeln 1980:
”Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare. De svagaste grupperna i samhället skyddas. Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs vid varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondensverk undviks.
Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning.”

Det får inte vara förgäves

Jag läser med sorg och bestörtning om Jo Cox, brittisk parlamentsledamot som mördades häromdagen i slutfasen av kampanjen för eller emot ett brittiskt utträde ur EU. Det får inte vara förgäves, tänker jag, allt det arbete som görs för att utveckla ett bättre och hållbart samhälle. Kanske kan en person som Jo Cox bli en symbol för att det finns så mycket att hoppas på. (Länktips se nedan).

Vi hade knappt hämtat oss från attentatet i Orlando, där minst 49 personer mördades av hat- eller terrorskäl. Och dagligen påminns vi om anonyma, men cyniskt organiserade, flyktingtragedier på Medelhavet, bombningar i Damaskus, Boko Harams besinningslösa våld, IS våldsbejakande terror under falsk religiös flagg och hur ”fotbollssupportrar” använder en idrottsfest till att ägna sig åt gängkrig.

Det är märkligt hur hat och vanföreställningar tycks kunna driva människor till vilka handlingar som helst. Ensamma eller i grupp begår män – det är nästan alltid män – brott mot livet självt. Den frihet vi ser som självklar i vår del av världen inkluderar ett ansvarstagande och en ömsesidighet.
Dessa kopplingar måste göras tydligare. Jag får återkomma på det temat.

Länktips: http://www.dn.se/nyheter/varlden/jo-cox-man-kampa-mot-hatet-som-dodade-henne/

Varifrån kommer all denna egoism?

Jag läser en artikel i Skånska Dagbladet, som återger en skolbibliotekaries frustration och besvikelse över rådande arbetsvillkor på en gymnasieskola i Eslöv. Artikeln inleds med ”Värstingarna har tagit över..:” och texten ger en inblick i hur gymnasiet ifråga tycks ha blivit ett uppehållsrum för stökiga ungdomar. Det verkar som att de vuxna har resignerat och att de saknar förmåga att styra upp situationen. Man tycks skylla på varandra och i slutänden blir det den enskilda bibliotekarien som får möta problemen själv, eller sluta, som det nu blev. (Länk se nedan).

Hot och utpressning
Jag läser en annan text om ”sex morsor i Lund” som i Sydsvenskan uppgivet konstaterar att våld, hot om våld, utpressning och stölder blivit vardag för högstadieungdomar. Äldre ungdomar tvingar de yngre att begå brott och myndigheterna samordnar inte sina insatser. Viktigast, anser mammorna, tycks vara att upprätthålla sekretessbestämmelserna, inte att komma till rätta med ett skenande och mycket allvarligt socialt problem. (Länk se nedan).

Respektlöshet och egoism
Detta råkar vara två exempel ur vardagen från Skåne. Troligen skulle de beskrivna händelserna kunna äga rum i olika delar av landet. Båda exemplen lutar sig mot en hänsynslöshet och en avsaknad av empati. De stökiga ungdomarna på biblioteket visar ingen respekt för vuxna och utpressningsexemplet från Lund tyder på en hänsynslöshet bortom alla rimliga gränser. Båda fallen har det gemensamt att de lutar sig mot värderingar som ligger långt ifrån både vårt kristna arv och solidaritetsvänsterns lojalitet med de svaga. Man skulle kunna påstå att det utbredda hatet och hoten mot främlingar gått över i en rå egoism, som saknar gränser för vad som är ett vanligt sunt förnuft och ett socialt acceptabelt beteende.

Kanaler till Panama
Man skulle också kunna marginalisera exemplen och hävda att det handlar om unga personer som misslyckats i skolan och därför inte ser en framtid i att bli en del av samhället.

Panama city seafront

Men egoismen dyker upp lite överallt. Långt upp i makthierarkin synliggörs nu hur personer skott sig på att undanhålla skatt för miljoner kronor genom att utnyttja kanaler till Panama för att gömma undan sina tillgångar. Det är mer sofistikerad egoism och kanske inte lika kantad av våld och utpressning.

Uppenbarligen har vi på många nivåer anledning att fundera över vilken etik som ska gälla.

Länktips:
http://www.skd.se/2016/06/14/varstingarna-har-tagit-over-gymnasiet/

http://www.sydsvenskan.se/2016-06-15/vi-lamnar-lund-i-fortvivlan-nar-vara-barn-stjal-under-hot-fran-kriminella

Om risk och chans samt sanning och lögn

Jag plockar fram Neil Postmans ”Underhållning till döds” från 1986 och läser förordet, där Postman jämför George Orwells framtidsvision 1984 med Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Postman: ”Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.” Postman beskriver i sin bok mycket av det som tyvärr sedan blivit vardagsmat. Nyheter och information paketeras idag på ett underhållande sätt. Det handlar idag om att roa, inte oroa, tittare och konsumenter.

Resiliens
Jag kommer att tänka på Postmans prognos för informationssamhället när jag tar del av en lokaltidnings reportage om Bagarmossen Resilience Center, som kommit igång under våren 2016. Resilience, eller resiliens på svenska, är ett svårt ord. Det handlar om motståndskraft och anpassningsförmåga, men också uthållighet och beständighet. Kanske behöver vi ett nyord på svenska för att fånga dubbelheten. Anpassningskraft?
Hur vi än gör är begreppet centralt för en civilisation som vill överleva de utmaningar  vi står inför. Extrema väderfenomen, översvämningar, jordskred, torka och ödeläggelse har börjat dyka upp allt mer frekvent på olika håll. Grundvatten sinar, floder svämmar över, samhället hotas av våldsamma krafter. En elasticitet mot dessa krafter kommer att bli nödvändig. Inte bara i det fysiska utan också i hur våra skyddsnät och sociala strukturer organiseras. Vem ska stå för notan? Hur hjälper vi människor som blivit hemlösa, som måste fly? Vem gör vad när allt ställs på ändan?

Roa istället för att oroa
Artikeln i lokaltidningen om Bagarmossen Resilince Center hade kunnat skrivas som ett intresseväckande exempel på hur människor tar vår tids utmaningar på allvar och försöker forma lokala lösningar, där naturliga kretslopp, energisnålt resursbevarande och en medvetenhet om sakernas tillstånd utgör grundbultarna. Istället valde tidningen att twista hela texten så att den genomsnittlige läsaren inte skulle behöva oroas. Texten blev mer roande än oroande. (Länkar – se nedan).

Risk eller chans?
Vi ser detta ständigt i våra tv-kanaler. Det heter alltid ”risk för regn” respektive ”solchanser” oavsett om markerna skriker efter nederbörd eller skogsbränderna rasar. Som om naturen inte har med oss att göra. Som om allt människor behöver är solsken. Som om livet går ut på att vistas i en väderbubbla, där de naturliga kretsloppen är sekundära. Som om biologisk mångfald inte alls har med oss att göra. Som om vi lever våra liv i en medial bubbla och att mjölken, den köper man ju på ICA. Människans roll i helheten är ointressant eller kanske oroande och det vill ingen kommunicera. Hellre många solar på kartan. Livet är normalt. Inget är nytt under solen. Som skiner som den ska.

Den relativa sanningen
Det är inte utan att det verkar som om Huxley och Postman får rätt. På sociala medier kryllar det av påståenden som lika gärna kan vara falska som sanna. Om några decennier har i värsta fall begreppet sanning blivit relativiserat och kopplat till ”…det beror på” – faktorn, som öppnar upp för flera parallella sanningar. Myter, halvsanningar och rena lögner sprids redan idag på ett oroande sätt och lever sida vid sida med de korrekta beskrivningarna. Krim har ju alltid varit ryskt, så det kan ju inte vara ockuperat…? I östra Ukraina bor många rysktalande, så det som hänt är ju fullt normalt…? Att glaciärerna smälter är bara en tillfällighet…? Att Sveriges tidigare högsta bergstopp snart inte längre är högst har inget med klimatförändringen att göra…? Att allas vårt beteende bidrar till att haven snart innehåller mer plast än fisk är inget vi behöver oroa oss för…?

Det enkla och det komplicerade
Polariseringen i de enkla och de mer komplicerade svaren på vår tids frågor illustreras kanske tydligast av de två presidentkandidaterna i USA, Trump och Sanders. Trump spelar ut sina aggressiva kort och hittar alltid någon att skylla på. Sanders fångar upp systemkritiken från motsatt håll och ifrågasätter storfinansens grepp över politiken. På så sätt har Hillary Clinton oväntat kommit att representera det gamla patriarkala samhället, trots att hon är den första kvinnan som har en rejäl chans att bli president i världens rikaste land. Det trodde hon nog inte när kampanjen startade.

Länktips:  http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14817
Länk till Bagarmossen Resilience Center www.bagarmossenresilience.se