Norge kanske visar oss vägen

I Norge växer nu insikten om att oljebranschen kommer att spela en allt mindre roll. Norska Statoil har varslat 2000 fast anställda och konsulter den senaste tiden. Forskningsinstitutet IRIS i Stavanger räknar med att 10 procent av de anställda får gå. Omställningspolitiken för ett oljeoberoende är ännu mer komplext i vårt västra grannland än hos oss. I Norge handlar det även om både arbetstillfällen och exportinkomster, som måste ersättas. Detta har bl.a. lett till att en expertgrupp nyligen har presenterat ett fempunktsförslag för Norge efter oljan. (Länktips se nedan).

Bild från Stellan Tengroth som visar 25 års norsk oljeutvinning över tid.

Automatisering, delningsekonomi och pinkod 1 1 1 4
Det norska Teknologirådets projektledare Jon Fixdal säger insiktsfullt att ”Datamaskiner kan gjøre stadig mer komplekse oppgaver, og en rekke yrkesgrupper risikerer å bli automatisert bort. Internett og delingsøkonomien gjør at nye verdikjeder vokser frem, og den globale konkurransen skjerpes.”
Vi har samma diskussion i Sverige. Automatiseringen och elimineringen av flera yrkesroller, internetanvändningen och den nya delningsekonomin spelar roll när nya värdekedjor växer fram, samtidigt som den globala konkurrensen blir skarpare. Hans Roslings globala pinkod är bra att minnas i sammanhanget: 1-1-1-4. En miljard bor i vardera Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Fyra miljarder bor i Asien.

Teknologirådets expertgrupp har fem förslag för Norge:

  1. Med progressiv beskattning av oljeindustrin minskar svängningarna och riskerna för både industrin och företagen.
  2. Ta bort det offentliga stödet till forskning på oljeområdet, eftersom detta stöd bara fördröjer omställningen. *)
  3. Inför en stabiliserande och restriktiv koncessionspolitik, som bidrar till en önskad och förväntad reduktion av oljeverksamheten. **)
  4. Satsa på spetsigare och exportinriktad innovation.
  5. Ta fram en strategi för framtidens näringsliv, gärna efter brittisk modell. ***

Kommentarer:
*)  Det tycks finnas en slags automatik i offentligt stöd till verksamheter, som inte långsiktigt platsar i det hållbara samhället. Vi borde göra en svensk översyn av just detta.
**) Staten måste bli bättre även i vårt land att använda de styrmedel som finns.
***) En strategi för framtidens näringsliv bör naturligtvis ta hänsyn till våra utmaningar på miljö- och klimatområdet, sociala och regionala utmaningar och hur sysselsättning, cirkulär ekonomi och helt nya näringsgrenar kan formas. Bekymret är ofta att det är de befintliga företagen som inte vill se förändringar. De företag som står för helt nya och kanske konkurrerande koncept har inte upparbetade kanaler till de statliga beslutsprocesserna.

Var ligger initiativet?
Just hur förändringen ska uppstå och vem som ska driva den framåt är en fråga som lätt blir hängande i luften. Lagstiftningen är oftast bäst på att korrigera för fel som uppstått, inte på att öppna upp för nya affärsmodeller. Var ligger egentligen initiativet för samhällsförändringen? Det etablerade näringslivet vill utveckla det man investerat stort i. Det nya näringslivet sitter fast i Moment 22 – man behöver finnas för att kunna visa på nyttan med att kunna få utvecklas. Samtidigt tickar klockan. Vi måste ställa om. Norrmännen har på så sätt en tydligare klocka eftersom deras fossilberoende är mångdubbelt. Kanske ger det oss andra en fingervisning om hur vi ska agera?

Länktips:
http://teknologiradet.no/norge-2030/rapport-norge-etter-oljen/

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/

Raka svar är bättre än dimridåer

Igår framträdde förra närings- och energiministern Maud Olofsson i SVT:s Aktuellt och svarade på frågor om konstitutionsutskottets (KU) uttalanden gällande hennes agerande i samband med Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Affären har som bekant än så länge inneburit värdeminskningar i Vattenfalls bokföring på 37 miljarder kronor. Vad var det som hände? Kunde något ha hanterats annorlunda?

Är det OK att misslyckas?
Att köpet inte var lyckat inser vem som helst. Att på kort tid förlora nästan 40% av värdet på det man köpt det går nästan inte. Inte utan att ha blivit lurad. Får en regering vara klantig? Är det OK att göra dåliga affärer? Faktum är att det måste det nog få vara. Om ingen gör dåliga affärer kommer heller ingen att göra bra affärer. Det ligger en portion mod i varje beslut som handlar om de gemensamma pengarna. Nu hade man ju önskat att staten som ägare hade tvingat Vattenfall att göra smarta, framtidssäkrade affärer med fokus på förnybar energi. Men så blev det inte.

Vattenfall
Vattenfall hade en egen agenda. Europaverksamheten skulle växa genom köp. Tysk brunkol och nederländsk kol- och gasbaserad elproduktion. Samtidigt gav Vattenfalls VD sken av att vara miljöengagerad, han kallades ”Mr Green” av sina branschkollegor. Lars G Josefsson är kanske den mest utpräglade representanten för det som kallas ”Green-washing”. Att måla upp en helt annan bild än den verkliga, att ge sken av ansvarstagande för miljön och samtidigt öka Sveriges andel av koldioxidutsläppen till mer än det dubbla. Genom Vattenfalls utländska dotterbolag mer än dubbleras nämligen de ”svenska” koldioxidutsläppen. Ett ansvar vi alla bär genom att staten är ägare av Vattenfall. Och lite märkligt blir det när säljaren, Nuon, som lurade Vattenfall att betala för mycket, gjordes till VD för hela Vattenfall. Som ett extra underkännande av den egna kompetensen. ”Vi betalade för mycket – nu är det bäst att du tar hand om hela klabbet”…

Är det smart att vägra svara?
I Aktuelltstudion höll sig Maud Olofsson till den gamla Bosse Ringholm-taktiken. Svara likadant på frågan. Åtta gånger fick hon frågan om vad regeringen som helhet visste, och lika envist vägrade hon att säga något om den delen. Är det så vi vill ha det? Att när frågorna inte passar in, när de blir besvärliga, då vägrar man att svara? Är det bra för demokratin? Är det bra för det generella förtroendet för makthavarna? Är det rimligt? ”Det är ju valår, så nu gäller andra regler”, hävdas det. Just i ett valår borde det vara extra viktigt att få svar på vad som gjorts och hur besluten togs.

Dialogen
Kanske är det så att inget formellt beslut togs. Man såg kanske samtalen som en slags orientering. Maud Olofsson ringde upp Fredrik Reinfeldt och dialogen föll eventuellt så här:
MO: ” Hej, Vattenfall har äntligen hittat ett bolag att köpa. Nuon heter det.”
FR: ”Jaha, är det bra? Tjänar vi pengar på det? Går Vattenfall bättre då?”
MO: ”Ja, det säger dom i alla fall. Det ska inte påverka deras bidrag till statskassan.”
FR: ”Jaha. Det låter ju bra. Har du låtit någon mer titta på det?”
MO: ”Nja, jag kollade med en kompis jag har och han var tveksam, men Vattenfalls ledning är väldigt optimistiska. De hävdar att det blir bra.”
FR: ”Jaha. Ja…. Har du fått tag i Anders Borg? Har han något att invända?”
MO: ”Nej, han satt i möte, så jag vet inte…. vad tycker du?”
FR: ”Det är ditt fögderi. Gör det som känns bäst. Jag håller tummarna. Hur går det med SAAB förresten? Vi får absolut inte förlora en krona på SAAB”.
MO: ”OK, ja de andra bekymren får vi ta sen. Ha det bra, vi hörs.”
FR: ”Förresten ….Hur är det med de där holländarna. Du träffar ju många. Victor Muller. Och nu Nuon:s VD. Är de duktiga?”
MO: ”Jo, jag tänkte plocka in Nuons Öystein Löseth som chef på Vattenfall. Så får vi synergier på köpet.”
FR: ”Bra tänkt. Hej då.”

Bubbel?
Om orden föll precis så vet vi ju inte. Men det är klart att Fredrik Reinfeldt minns att dom talat om ett köp på 100 miljarder kronor. Sveriges största affär genom tiderna. Man kanske t.o.m. skålade i bubbel. Varför inte? Det var ju stort. Och visst är det praktiskt att skylla på en minister som avgått.

Fler rakryggade politiker
Eftermälet till Maud Olofsson kommer att solkas av två saker. Dels att energiöverenskommelsen med bevarad kärnkraft och satsning på förnybar energi kan tolkas olika av partierna i Alliansen. Det ska inte gå att göra en principöverenskommelse där man kamouflerar motsättningarna i vackra ord. Dels att hon inte tydligare beskrivit hur köpet av Nuon gick till. Hon hade vunnit mycket sympati på att vara tydlig och ärlig. Fel förstår folk att det kan bli. Även med stora belopp och stora insatser. Lögner och dimridåer kan alltid undvikas. Torbjörn Fälldin avgick 1978 som statsminister när han ställdes inför valet att gå emot sin övertygelse eller inte. Och återkom ett år senare som statsminister. Det går att vara rakryggad i politiken.

Länktips: Ett av många klipp om Maud Olofsson och Nuon-affären: här .

Tänker Boverket nytt och rätt?

Plötsligt ser man hur tankesätt bryter igenom. Tankar, åsikter och värderingar man arbetat med under några år dyker plötsligt upp från lite halvt oväntat håll. Den 8 maj ska Boverket ha en konferens om ”Hållbara Städer”, för vilken gång i ordningen kan jag inte hålla reda på. Men det nya är rubrikerna.

En intressant eftermiddag
Mellan lunch och eftermiddagsfikat har man lagt in fyra plenumpunkter som jag inte sett förut i Boverket-arrangemang. Ett om att ifrågasätta normer, ett annat om att involvera tonårstjejer i processen, ett tredje om att värdera det ovärderliga och ett fjärde om innovativa ekonomiska modeller för renovering av miljonprogramsområden. Nödvändiga och viktiga perspektiv alla fyra. Jag tänker tillbaka på 2001.

Gapflabb
År 2001 hade de allra första passivhusen byggts i Lindås Park utanför Göteborg. Hans Eek, som länge kämpat för att förverkliga lågenergihus av passivmodell kunde se sina hus byggas och bebos av vanligt folk, som tjänade energi och pengar på att husen var smart konstruerade. Stor succé. Jag ringde Boverket. På den här tiden fanns det ingen diskussion om energisparande att tala om. Jag föreslog en tjänsteman att Lindåshusen kunde bli en kommande norm för husbyggande i Sverige. Jag tyckte det var en väldigt relevant slutsats av det framgångsrika projektet. Jag möttes av ett gapflabb i örat. Det var i princip det dummaste man hört.

Alla måste tänka nytt och rätt
Tretton år senare arrangerar samma Boverk en konferens som aktivt och medvetet tittar bortom de ansvarsområden man har. Värderings- och normfrågor. Ekonomisk hållbarhet. Plötsligt har ”våra frågor” fångats in och blivit en del av myndighetssfären. Inte för att allt är bra ännu. Men konferensprogrammet illustrerar ändå att något har hänt och att fler och fler inser att det inte räcker att läsa regleringsbrevet från regeringen för att förstå vad man ska göra. Samhället och utvecklingen, inte minst på de områden där hoten är uppenbara, kräver mer av var och en. Även våra verk och myndigheter.

Volvo-Universitet
En annan nyhet är att AB Volvo öppnat ett universitet i Arendal. Kunskap blir allt viktigare som konkurrensmedel. Att utveckla människor likaså. Världen står inte still. Några agerar, andra reagerar. Sålänge man har fokus i rätt riktning är det bra.

Länktips:
Boverket-konferensen 8 maj i Stockholm: http://bit.ly/1layqco
AB Volvo och universitetet: http://bit.ly/1m9huXL

Upphandling är ett utmärkt verktyg!

För att nå en utveckling vi kan kalla hållbar måste de produkter och tjänster som produceras kunna kallas just hållbara. Inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt och miljömässigt och på alla sätt måste tjänster och produkter kunna ingå i ett balanserat system.

Överskottsvärden
Olika modeller och instrument används för att särskilja produkter på detta sätt. Miljömärkningar är väl de som konsumenter känner till mest. På teorisidan talar man om cradle-to-cradle eller hänvisar till fyra systemvillkor osv, men det handlar om produkter som inte tär på resurserna, inte smutsar ner, som kan ingå i ett kretslopp, som inte leder till onödigt stor energianvändning, som inte vidgar orättvisorna i samhället utan som istället tillför överskottsvärden till samhället. Värden som kan bygga en hållbarhetsbuffert, där så krävs.

Viktigt att ställa rätt krav
För att få fram dessa ”goda” produkter och tjänster krävs att de efterfrågas. Någon måste vilja ha bananer som inte skadar plantager och plantagearbetare. Någon måste vilja köpa justa kläder, där produktion, förädling och varje led i klädesplaggets livscykel undviker att skada jord och människor – tvärtom måste det finnas över-nyttigheter med varje tillverkning, som kan kompensera för ofrånkomlig resursbelastning t ex när det gäller transporter.

Det offentliga kan visa vägen
Efterfrågan på justa produkter är således avgörande. Att någon vill köpa och betala för rätt kvalitet. När inköp formaliseras i lite större skala kallas det upphandling. Varor och tjänster till ett sammanlagt värde per år av  600 miljarder kronor upphandlas av kommun, stat och landsting. Med så stora upphandlingsvolymer kan naturligtvis det offentliga ställa långtgående krav på de företag som ska leverera.

I våras knöts stort hopp till Anders Wijkmans utredning
Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, presenterade en viktig utredning i våras, där han föreslog en rad åtgärder för att använda upphandlingsinstrumentet på ett bra sätt. (Jag har skrivit om detta tidigare – se länk nedan). Tyvärr fann Anders Wijkmans tankar inget gehör hos Stefan Attefall, ansvarig minister. Istället har, som jag skrivit om nyligen, regeringen beslutat att avveckla de fungerande statliga stöden på upphandlingssidan, t ex Miljöstyrningsrådet, som haft en viktig roll för att visa kommuner hur de kan ställa krav på miljöriktiga produkter inom ramen för LOU, Lagen om Offentlig Upphandling.

Bevare oss för ohämmad frihandel
Pendeln svänger nu istället åt andra hållet. Herrar Reinfeldt och Bildt bereder vägen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. I ett frihandsavtal anstränger man sig att eliminera ”handelshinder”. Handelshinder är t ex att kräva att produkter tagits fram på ett miljömässigt optimalt sätt, utan att direkt eller indirekt ödelägga regnskogen etc. Och för att minimera tron på vad offentlig upphandling skulle kunna medföra av positiva effekter på miljön och för en hållbar utveckling dyker en artikel upp i DN (2013-12-10) författad av en docent och en doktor från Umeå, som på fullt allvar hävdar att varje krav på miljöprestanda i samband med upphandling motverkar sitt syfte. (Länk se nedan).

Först skapa problem, sedan (kanske) försöka rätta till dem…
När man läser artikeln inser man hur forskningen i Sverige många gånger missar uppenbara och nödvändiga helhetsperspektiv. I sin artikel tar författarna Lundberg och Marklund upp mätbara miljöeffekter som skulle kunna härledas ur den offentliga upphandlingen. ”Miljöeffekterna kan rentav bli negativa”, skriver man, och föreslår att myndigheter ska avstå att ställa miljökrav i upphandlingen för att på så sätt frigöra resurser som skulle kunna användas för miljöförbättrande åtgärder (!) Dvs i klartext: man föreslår på fullt allvar att myndigheter ska köpa produkter som orsakar miljöproblem, så att det offentliga kanske får resurser över att senare åtgärda de problem som upphandlingen och produktionen orsakat!

Logisk kullerbytta? En dålig dag på jobbet?
I praktiken argumenterar författarna för en hållning, där det aldrig lönar sig att ställa kvalitetskrav. Varje sådant krav slår omedelbart tillbaka, hävdar man och skriver: ” När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.
Men det resonemanget kan ingen någonsin ställa krav på någon produkt och räkna med att på sikt bidra till en bättre värld. Barnarbete? Djurrättslagar? Mänskliga rättigheter? Kemikaliefri odling? Ekologiska produkter? Nej, enligt författarnas logik kommer den typen av krav aldrig att kunna få genomslag eftersom konventionella produkter alltid blir billigare.

Man glömmer förändringsprocessen
När man i artikeln diskuterar livsmedelsmarknaden blir resonemanget ännu märkligare. Så här motiverar man att de offentliga aktörerna ska avstå att köpa ekologiska livsmedel: ”Forskningen visar också att de privata konsumenternas efterfrågan på ekologiska livsmedel är mer priskänslig än den på konventionella livsmedel. Det uppstår en motverkande effekt bland privata konsumenter. För livsmedelsmarknaden håller alltså inte de argument som används för att motivera grön offentlig upphandling” .
Ingen diskussion förs i artikeln om förändringsmekanismer, vad som får producenter att tro på möjligheterna att ställa om från konventionellt till ekologisk produktion, ingenting om inpendlingseffekter, ingenting om jämförelsetal med Danmark, där andelen ekologiska produkter är avsevärt större (och varför?) osv. Forskarna reducerar hela frågan till en ”lägsta-pris-rationalitet” där samhällsnyttan med ekologisk produktion lämnas därhän. Tvärtom påstår man att ”en myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem.” Att våra eskalerande miljöproblem ingår i samhällsuppdraget har tydligen inte fallit författarna in.

Inget tvång – ännu
Till författarnas försvar ska sägas att de lyfter några problemområden, som behöver uppmärksammas. Jag drar en helt annan slutsats av det de skriver, men visst är detta ett problem – att det är frivilligt att leverera justa eller ojusta produkter: ”En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt.
Den dag vi kan exkludera miljöförstörande verksamhet i upphandlingen har vi kommit en bra bit på väg.

Länktips: Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/gron-offentlig-upphandling-har-ingen-effekt-pa-miljon/

Om Anders Wijkmans utredning: http://christerowe.se/2013/03/nr197-inte-billigast-till-varje-pris/

Anders Wijkmans debattsvar: ”Kategoriska påståenden alltid fel” http://wijkman.se/articles/

Miljöstyrningsrådets debattsvar: ”Hållbar upphandling är ett viktigt verktyg…” http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Press/Pressmeddelanden/Hallbar-upphandling-ar-ett-viktigt-verktyg-i-arbetet-for-en-god-miljo-och-en-battre-halsa-/

Staten, media och individens rätt

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

Upphandlingsstöd blir en regional fråga

Jag skrev nyligen om bekymret att staten lägger ner Miljöstyrningsrådet. (Länk se nedan). Det är inte mindre av kompetens på upphandlingssidan som behövs – det är mer. Det är genom att ställa rätt krav: tekniska, kommersiella, miljömässiga, helhetsanpassade, LCC-baserade, med hänsyn till CSR-krav osv, som vi får rätt produkter på marknaden och duktiga leverantörer som bygger det samhälle vi vill ha.

En illustration
Detta citat hittade jag i IRETI:s nyhetsbrev nr 42 som jag nyligen tog del av: (Se även länk nedan).
” Upphandlingsunderlag vid Offentlig upphandling
De lagstadgade upphandlingarna (LOU) är ett ständigt återkommande källa till problem. Företagen upplever att framförallt upphandlingsunderlagen många gånger är så dåliga, så omfattande och felprioriterade att man inte ens bryr sig om att försöka lämna in ett anbud.”

Höjd kompetens ger bättre lösningar
IRETI är en organisation som ger stöd och utvecklar exportmarknader för västsvenska företag som har produkter och kunnande kring biobaserade bränslen. Hemmamarknaden är naturligtvis viktig för de flesta av dessa företag. Och om inte den offentliga sektorn förmår formulera rätt upphandlingsunderlag riskerar naturligtvis viktiga kvalitetsaspekter, livscykelperspektiv, prestanda och ”value-for-money”-faktorer att prioriteras ned. Kvalitet brukar ofta kosta något mer, men å andra sidan också ge långsiktiga fördelar.

Mer kompetens
Vi behöver duktiga inköpare och upphandlare, som förstår hur de  ska gå till väga för att använda sin roll på rätt sätt. Både i den privata sektorn och i den offentliga. Det är inte mindre av stöd, utbildning och framgångsmodeller som behövs, det är motsatsen. Just därför är det så förödande att de statliga organ som specialiserat sig på upphandlingsstöd läggs ner.

Svårigheter
En dellösning är naturligtvis att satsa på vidareutbildning på bred front. Samtidigt är det svårt i alla organisationer att få gehör för kostnader som ligger utanför de reglerade och förutbestämda. Det kommer inte att bli lätt att skapa en kontinuitet i en utbildningsverksamhet som ska agera på en konkurrensutsatt marknad. Plötsligt blev uppförsbacken lite brantare.

Regionerna viktigare än vi tror
Det verkar som om det nu blir lokalt och regionalt som vi måste hitta samverkansformer och bygga upp stödfunktioner utifrån de behov som identifieras. Det är regionerna som har ansvaret för att helhetssynen utvecklas och framtidssäkringen av våra företag garanteras. Vi är gynnade i Skåne och i Västra Götaland, som har politiskt styrda regioner, där det finns utrymme för olika initiativ. Resten av Sverige får hoppas på sina respektive kommunalförbund och landsting, att de förmår tackla framtidsfrågorna på ett proaktivt sätt.

Länktips: http://christerowe.se/?p=3016

och http://ireti.se/

Långsiktigheten kräver en första kammare

”På 80-talet var framtiden fortfarande möjlig. Idag är framtiden omöjlig.” Någonstans snappade jag upp denna tanke de senaste dagarna. Har vi kört vilse i samhällsbygget? Några drog iväg med all rikedom, kvar blev de strävsamma, de uppgivna, de fattiga. Kapitalismen vann. Det vi ser nu är början på det postkapitalistiska samhället.

Gå vidare till Västerlånggatan
Inkomstklyftorna inom länder ökar. De rika skor sig, de utan resurser hamnar allt längre efter. De som byggde hotell på Norrmalmstorg vann. Resten passerade i bästa fall GÅ och inkasserade 4000, eller hamnade i Fängelse med högt belånade fastigheter. Monopolspelet som en illustration till hur vilse vi körde.

Staten borde vara bäst på att tillhandahålla det gemensamma
Inte blir man mer uppmuntrad när man hör Hans Abrahamsson, fredsforskare från Göteborg, berätta om hur samhället nu förändras ute i landet. (Länk se nedan. Föredraget är långt, men intressant).  Man får intrycket att vårt samhällskontrakt inte längre gäller. Kontraktet som handlat om att vi alla bidrar till det gemensamma via skatten och också åtnjuter rättvis fördelning av samhällsnyttiga funktioner, som betalas med skatten. Vi betalar för ett försvar, en polis, en sjukvård, en skola, en kostnadsfri utbildning, en infrastruktur och allt annat som staten/myndigheterna borde vara bäst på att tillhandahålla.

Annorlunda samhälle
Försvaret har stöpts om till oigenkännlighet. Sjukvården är så ”effektiviserad” att sjuksköterskor hellre arbetar i Norge. Skolan lyckas inte, trots många duktiga lärare, att ge alla barn en bra start i livet. Tågunderhållet är eftersatt och snart har vi en vinter här igen, då tågen kommer att få svårt att hålla tidtabellen. Kontoren för post, bank och andra myndigheter har nästan försvunnit. Samhället ser annorlunda ut jämfört med för 30 år sedan.

Nya regler
Vi behöver en ny rollfördelning, nya spelregler, en optimism och ett nytt samhällskontrakt. Idag är fokus på det korta perspektivet. Vinstresultat, nästa val, nästa löpsedel. Istället behöver vi ledare som tar helheten som utgångspunkt, vår tids stora utmaningar och hur vi som samhälle, som medborgare och delaktiga i vår egen framtid ska skapa välfärd utan att samtidigt förstöra förutsättningarna för andra, för kommande generationer och för miljön.

En ny första kammare ?
Man skulle kunna tänka sig en återinförd första kammare med kunniga personer som väljs in på 12 – 15 år och vars mandat handlar om att tänka långsiktigt och säkerställa att fyra-års-politikernas beslut harmoniserar med de långsiktigt hållbara parametrarna.

Länktips: Föreläsning med Hans Abrahamsson om den stora omdaningen (fr november 2013). https://www.youtube.com/watch?v=KTz-xQd0xQw&sns=fb

Det är människor som är kompetenta

Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).

Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?

Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?

Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.

Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.

Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446

Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/

Innovatörer på Nobelnivå bör ha hjälp från staten

Alfred Nobel fortsätter att göra nytta för Sverige långt efter sin död. Hans uppfinning byggde upp en förmögenhet, som förvaltas klokt och genererar världens mest prestigefyllda pris ”som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” som det står i Nobels testamente. PR-värdet för Sverige är stort, den kungliga närvaron förhöjer glansen kring festligheterna men nobelfestligheterna manifesterar också vårt lands tradition av en rikedom på idéer, utveckling och innovationer.

Förebilder
Gustaf Dalén med AGA-fyren, John Ericsson med propellern, J-P Johansson med skiftnyckeln, Baltzar von Platen med kylskåpet, Gideon Sundbäck med blixtlåset och Sven Gustaf Wingquist med kullagret är bara några av den tidiga industrialismens snillen. Hur ser vi på innovatörer och uppfinnare idag? Är de tydliga förebilder och inspiratörer? Har Sveriges uppfinnare och innovatörer stöd av resten av samhället?

Patent är ingen patentlösning
SVT sände den 31 oktober 2013 en dokumentär om Håkan Lans, ”Patent 986, ett svenskt geni mot världen”. (SVT Play-länk nedan). Håkan Lans står bakom ett par av vår tids riktigt stora uppfinningar, bland annat patent 986 som handlar om färggrafik för datorskärmar. Filmen beskriver hur många stora koncerner och bland dem japanska Hitachi lägger ner ansenliga resurser på att motarbeta Håkan och hans berättigade krav på licensavgifter. Än idag vägrar företag som ACER att betala för användandet av Håkans uppfinning och reser istället motkrav på Håkan Lans för rättegångskostnader. Svart blir vitt och vice versa.

”Rättssystemet skapar orättvisa”
Det uttrycks något mycket väsentligt i dokumentären om hur rättssystemet fungerar idag i relation till patent. Håkan Lans: ”På något sätt känns det som att rättvisan, som man kände trygghet för, rättsprocessen, den används inte för att skapa rättvisa utan som ett medel för att förhindra rättvisa. Rättvisan har alltså blivit verktyget för att skapa orättvisa. Det här känns väldigt fel.”

Rimlig ersättning
Grundidén bakom patent kan i och för sig ifrågasättas. Varför ska någon ha ensamrätt på en idé? Kunskapen blir ju större när den delas. Samtidigt behövs incitament och drivkrafter för att ansträngningen att hitta en ny lösning på gamla problem ska belönas. Att investera tusentals timmar i en idé, som kan leda till nya företag och bättre produkter måste på något sätt kompenseras. Det är inte rimligt att andra ska profitera på den enes arbete.

Tjuven stämmer offret
Håkan Lans har dragits in i flera härvor av juridiska tvister, där de som snyltar på hans uppfinningar stämmer Håkan. Världen som en upp-och-ner-vänd spegelvärld. Tvisterna pågår fortfarande. Håkan har ägnat en avsevärd del av sitt liv åt att kämpa för sin rätt mot snyltarna som dessutom kräver honom på orimliga belopp. Som om en tjuv som stämmer sitt brottsoffer för att han skadat handen när han slagit sönder offrets fönsterruta.

Rätt borde vara rätt
Sveriges regering anstränger sig för att få ut svenska medborgare när de sitter fängslade utomlands på ett orättfärdigt sätt. Men svenska staten ställer inte upp när enskilda personer på felaktiga grunder dras in i rättsmaskineriets kvarnar. Staten, som borde vara garanten för det rättvisa samhället, borde avlasta och ersätta uppfinnare som Håkan Lans ekonomiskt när de möter multinationella bolags hela juridiska kraft. Rätt borde vara rätt. Särskilt när det handlar om nyttiga uppfinningar, som leder till jobb och ett bättre samhälle.

Statens skyddsnät
Innovationssverige, Science Parks, inkubatorer och innovationscentra borde skriva en debattartikel på det här temat, för att skydda kommande svenska innovatörer mot storkapitalets orimliga beteende. Marknadskrafternas hänsynslösa girighet måste motverkas när de angriper enskilda individer. Inte minst mot bakgrund av det omfattande övervakningssystem, som NSA, FRA och andra organ ägnar sig åt. Staten, dvs vi alla, måste ha ett skyddsnät för de personer som orättfärdigt drabbas av rättssystemets absurda mekanismer.

Länktips: http://www.svtplay.se/video/1569582/patent-986-ett-svenskt-geni-mot-varlden