Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.

Kompromissens värde

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.

Tack Kim och alla andra journalister

Kim Wall var en ung journalist som dog alldeles för tidigt. Några av hennes fotografier och tillhörande texter har blivit en utställning som hade vernissage den 31 oktober på Stadsbiblioteket i Göteborg. Journalistyrket har blivit viktigare och mer utsatt på senare tid. Det känns helt rätt att hedra Kim Walls minne och alla andra journalister som arbetar för att vi andra ska få en så riktig bild av världen som möjligt genom att besöka utställningen och att förmedla några intryck därifrån. Det är det minsta jag kan göra. Nedan fyra bilder från utställningen.

Gränslöshet
Utställningen visar med tydlighet att Kim Wall hade hela världen som sin arbetsplats. Med bilder och beskrivningar från alla världsdelar blir det uppenbart att hon inte kände några gränser för sin upptäckarlusta och sitt intresse för att berätta människors historier.

Hur underbygger vi våra beslut?
För att knyta an till boken ”Alternativa fakta” som jag skrivit om nyligen är det viktigt att det finns yrkesverksamma som ägnar sin tid åt att synliggöra fakta och åt att presentera dem på ett tillgängligt sätt. När vi tar beslut utgår vi från kända faktorer, prioriteringar, ekonomiska parametrar, nyttoaspekter och kända eller bedömda konsekvenser av våra beslut. Vissa beslut blir större och mer avgörande än andra. Besluten hos företag och stater kan få större genomslag än andra beslut. Men vi är alla beroende av att ha en faktagrund för det vi tar beslut om. Hur diktaturer gör för att ta rätt beslut är en gåta, eftersom information, statistik och rapportering ofta följer den officiella bilden av ”sanningen”. Ingen kan eller törs komma med motstridiga uppgifter som ifrågasätter makthavarnas omdöme och planer.

Desinformationen passiviserar
De som i Sverige kämpar för att förminska Public Service, eller som yttersta mål vill avskaffa systemet, gör detta med skenbart marknadsmässiga argument. I själva verket finns det starka krafter som vill politisera nyhetsförmedlingen på ett sätt som delvis redan pågår. Vem som helst kan idag publicera vilken ”nyhet” som helst och få spridning för den. Desinformation och vinklade historier och statistik får stor plats och risken är uppenbar att mixen av falska och sanna nyheter passiviserar allmänheten, som ju inte vet ”vad man ska tro”…

Därför är det så viktigt
I krig är sanningen det första offret och det finns krafter i samhället som gärna upprätthåller en känsla av kamp och motsättning, eftersom det är bränslet och motivet för en del personer att engagera sig i aktuella frågor. Mot bakgrund av denna pågående förskjutning i vad som är rimligt och orimligt att påstå blir journalisternas arbete allt viktigare. Därför kändes det så rätt att ta del av utställningen om Kim Walls reportage, bilder och texter. Gå gärna dit om ni kan.

En viktig bok om alternativa fakta

Akademiledamoten Åsa Wikforss har skrivit en viktig bok, Alternativa fakta, som på ett pedagogiskt och logiskt sätt går igenom vad som menas med kunskap, fakta och hur den svenska skolan sedan 90-talet hamnat i en kunskapssyn, som bidragit till elevernas sjunkande resultat i PISA-undersökningar m.m. Boken kom ut 2017, och har 2019 försetts med ett nytt förord inför utgivningen av pocketupplagan. Jag lyssnade till Åsa Wikforss på Bokmässan och insåg att boken är viktig.

Kunskap och sanning
Åsa Wikforss har skrivit en hyllning till vetenskapen och till det sanna sökandet efter kunskap, som vi både som individer och som samhälle är i stort behov av att kunna relatera till. Med hundratals noter och hänvisningar till forskningsrapporter och källor lyckas Wikforss på ett genomarbetat sätt visa vilka risker som finns om vi inte håller fast vid fakta och vetenskap på ett konsekvent sätt.

Ett antal konkreta råd
Hon betonar den sociala sidan av kunskapsinhämtandet, att vi lär oss av varandra. Boken avslutas också med ett antal förslag på hur vi aktivt kan motverka effekterna av alternativa fakta. Att inte avfärda meningsmotståndare och att ifrågasätta sina egna ståndpunkter sticker ut bland dessa rekommendationer. Att vara varsam med orden och att vara uppmärksam på källor till olika påstående är också något hon betonar. Hon efterlyser också att fler forskare tar plats i debatten.

Reklamen dövar oss
Helt kort och i en mening (sid 160) nämner Wikforss reklamen som en form av propaganda. Jag hade gärna sett en fördjupning av analysen kring reklamens påverkan på hur vi tar till oss information. Min personliga gissning är att överutbudet av reklambudskap under lång tid har bidragit till att vi generellt mer eller mindre blockerar oss själva – vi orkar helt enkelt inte ta in allt som sköljer över oss. Reklamen dövar våra sinnen och gör oss mindre benägna att ta till oss information. Även de politiska partierna paketerar sina budskap på ett reklamliknande sätt, vilket gör att vi värjer oss, i princip instinktivt. Och när tvivel och distansering kring olika budskap börjat sätta sig blir det allt svårare att lita på den information som erbjuds. Vi får också svårare att skilja på fakta och åsikter, när budskapen paketeras på ett sätt som avsiktligt ska väcka våra känslor. Därmed öppnas dörren för förenklingar och populism.

Diffusa konturer
Jag tror därför att reklamen i sin nuvarande form behöver ersättas av påverkansinformation i annan utformning. Om företagen ska få påverka våra beteenden och våra konsumtionsmönster behöver de själva eller med hjälp av regelverk bli tydligare kring vad som är fakta och vad som är åsikt, vad som är känslomässiga argument och vad som är sanning. Reklamen är avancerad påverkan oftast i syfte att stimulera konsumtion. När politiska budskap paketeras på reklamliknande sätt blir det svårt för medborgare att förhålla sig objektivt till de olika påståendena. Känslor och tyckanden blir viktigare än fakta. Gruppintressen ställs lättare mot varandra när argumenten inte handlar om faktiska prioriteringar utan om mer diffusa särintressen. 

Omdömesbildning
Boken tar heller inte upp så mycket av människans omdömesbildning, som i alla fall för mig handlar om ett långsiktigt samspel mellan redan förvärvad kunskap, nya insikter, åsikter, handlingar och återkoppling från våra handlingar. Ett sunt omdöme växer fram ur ett stort antal ställningstaganden och i ett växelspel med andra människor. Bekräftelse är en viktig ingrediens i omdömesbildningen. Bara när andra människor bejakar dina handlingar kan du veta att de i någon utsträckning var rätt. Och mönstret behöver upprepas flera gånger för att kunna utgöra en tydlig del av en personlighet.

Utbildning och läroplanernas svajighet
Wikforss bok kanske trots allt har störst betydelse för lärare och personer verksamma i den svenska skolan. Genom att sätta in frågan om kunskapssyn i relation till de läroplaner som tagits fram de senaste decennierna, och de bakomliggande tankegångarna, klargör Åsa Wikforss hur skolan har hamnat i den situation som dagens pedagoger har att arbeta med. Läroplanerna är ofta tidsspeglar och reaktioner på tidigare upplevda tillkortakommanden. I denna växelverkan blir det naturligt att överkompensera för sådant som uppfattas som fel i tidigare läroplaner. Det blir tydligare, men också svajigare vad som ska gälla. De kompromisser och lagomlösningar som hade varit lämpliga får stå tillbaka för onödigt stora svängningar i prioriteringar och begrepp.

Politik
En viss politisk klåfingrighet har också inneburit att skolan under lång tid tappat fart och därmed också sin attraktivitet för blivande lärare. Kommunernas politiker har delvis använt skolan som budgetregulator och skillnader mellan tillväxtkommuner och avfolkningsbygder har inte gjort saken bättre.

Boken ger oss verktyg
Min slutsats är att Åsa Wikforss bok bör läsas av alla som arbetar med utbildning, folkbildning och kunskapsförmedling. Vi behöver yrkesverksamma som förstår hur fakta och kunskap utgör grunden för lärandet och att alla behöver hjälp att hitta sin väg in i de okända världar vi ständigt transformerar till egen kunskap. Att motverka alternativa fakta, fake news, propaganda och felriktad reklam är idag viktigare än någonsin. Åsa Wikforss bok ger oss verktyg att klara den kunskapsresa vi alla är involverade i.

Flat earth har ett budskap

Rasmus Åkerblom är vetenskapsjournalist på SVT. Den 15 augusti sändes hans reportage från en konferens i USA, där personer som är övertygade om att jorden är platt samlades: Flat Earth International Conference. Förkortad FEIC. Kanske blir det bara roligt på svenska, konstaterade Rasmus…..

Allt är fejk
Reportaget gav en bild av en samling människor som med stark övertygelse hävdar att myndigheterna och forskningen ljuger. Människan har aldrig varit på månen. Jorden är platt och i mitten finns nordpolen och vid den yttersta randen finns isvallar som kallas Antarktis…. Deltagarna har lite olika förklaringsmodeller, några lutar sig mot bibeln, andra har egna påhittade lösningar för hur denna platta omges av en kupol, som vilar på något….

Konspirationsteorier
På fullt allvar ställer sig folk bakom en fullständigt absurd tanke. Det är också påtagligt, enligt det reportaget förmedlar, att det är en merit att inte ha någon utbildning i dessa kretsar, eftersom man då inte har blivit hjärntvättad av universiteten. Diverse konspirationsteorier flödar på konferensen, berättar Rasmus. Elfte september-attacken var egentligen iscensatt av myndigheterna osv….

Tröttsamt och samtidigt farligt
Efter två dagars intervjuande och deltagande på konferensen känner Rasmus en trötthet och en slags tomhet. Inget lyckades väcka hans nyfikenhet att gå vidare och hitta något nytt. Programmet slutar mer eller mindre i en suck. Samtidigt är det också ett tecken på den faktaresistens som sprider sig och som populister och de nya makthavarna gärna spelar på, där fördomar och förutfattade meningar blir jämställda med kunskap. Mot bakgrund av att 1/3-del av niondeklassarna i vårt land inte kan tillgodogöra sig vanlig journalistisk text idag är det mycket allvarligt att en antivetenskaplig idé sprider sig. Vi ser det också i de hatiska påhoppen på Greta Thunberg, som ju själv bara säger en sak: Lyssna på forskningen.

Pekar på det som skaver, men landar fel
Men det är faktiskt intressant att många människor lägger tid och pengar på att förneka den världsbild vi andra enats om. Att världen kanske inte är så som vi tror att den är. Inte så att jorden är platt. Utan snarare att det finns mer bortom galaxerna och i andra dimensioner som vi ännu inte förstått att förhålla oss till. På så sätt uttrycker flat-earth-folket en slags sanning, även om de landar totalt fel i sin analys. Världen är inte enbart det vi kan uppleva med våra vakna sinnen. Det finns något mer…

Den större verkligheten
Religionerna har genom alla tider försökt att fånga en del av detta andra. En andlig verklighet bortom den fysiska. Och människans ständiga jakt på att förstå sig själv, hur är hon egentligen sammansatt; vad är jaget för något; vad händer när vi dör; finns det en själavandring; vad eller vem är Gud och detta med Guds avbild är det bara en spegling av vårt större jag vi avser….. Frågorna staplas på varandra och under tiden flyr vi in i materialismens irrgångar, förverkligar oss genom konsumtion, verklighetsflykt i VR eller media, eller låtsas att världen kretsar enbart kring oss själva.

Bilden är inte hel
Flat-earth-folket har hittat ett sätt att uttrycka det upplevda främlingskapet i den värld vi befinner oss i. De har naturligtvis fel. Jorden är inte platt. Men den traditionella vetenskapen har heller inte alla svar. Bilden är inte hel. Frågan om vad det innebär att vara människa och vilken uppgift vi har i helheten finns kvar och gör sig påmind.

Länktips: SVT https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/efter-tva-dagar-pa-konspirations-konferensen-alla-har-en-flat-earther-inom-sig

Trafikseminarium: om barn som presterar, linbanan och mycket annat

Trivector är ett av landets ledande konsult- och teknikföretag med hållbara transporter som fokusområde. Häromdagen anordnade de ett seminarium i Göteborg kring aktuella frågor, som jag lockades av. Visst kan man informera sig på ett bra sätt via nätet och nyhetsbrev, men ibland är det viktigt att fånga upp detaljer, betoningar och publikens frågor på plats i ett fysiskt sammanhang. I mötet med andra människor tvingas man prioritera vad som är viktigt: ”Vad jobbar du med?” och också få både medhåll och mothugg. I dessa tider av ständiga gillanden på sociala medier är det kanske ännu viktigare med en sansad diskussion som får ta lite tid och väga in flera aspekter. Att Trivector ordnat med mingel, förtäring och tid för samtal var naturligtvis ett plus.

Om alla körde som kvinnor….
Av allt jag noterade från dagen fastnade särskilt några delar som jag ska försöka återge i korthet här. Lena Smidfelt inledde med att slå fast att för att klara klimatmålen till 2050 behöver vi minska biltransportarbetet med 32% jämfört med år 2010, bl.a. för att befolkningen ökar. Lena Smidfelt presenterade ett antal intressanta delfakta som ger en större förståelse för hur resandet med bil ser ut. 25% av befolkningen står för 91% av biltransportarbetet. De bilister som reser dagligen står för 71%. En ganska stor andel av resandet med bil kan relateras till fritidsresande. Om män skulle resa som kvinnor reser med bil skulle resandet minska 18%. Samtidigt finns en risk att frigjorda resurser (tid och pengar) ökar resandet. Det är heller inte säkert att bilresandet minskar om fler delar bil. Detta kom som ett svar på min fråga vilken roll bilägandet spelar i sammanhanget.

Dragkamp mellan stat och kommuner
VD Christer Ljungberg höll därefter en presentation som handlade om svårigheten för våra myndigheter att dra åt samma håll, när målbilder respektive prognosstyrning används. Christer Ljungbergs lösning var bl.a. att ge Trafikverket ett tydligare uppdrag att samordna arbetet mellan staten och kommunerna och att ge vägledning till hur prognoser ska användas, kanske att man bör arbeta mer med scenarier, tidiga samråd och mer av regional planering. Digitaliseringen är viktig i sammanhanget men berördes bara helt kort. Att godstransporterna ökar i takt med att handeln ökar via internet är ett faktum. Godset står fortfarande för lite mer än 25% av transporterna på vägarna.

Barn som tagit sig själva till skolan presterar bättre
Nästa presentation handlade om trafikstrategi och vände sig tydligt till kommuner som försöker få fler att välja bort bilen, om beteendefrågor och hur man kan få fler att vilja cykla till skolan eller arbetet. En egen anteckning jag gjorde under presentationen handlar om svårigheten för en kommun att använda objektiva argument när målgruppen, t.ex. skolbarnsföräldrar, använder upplevda, subjektiva argument av typen ”det är livsfarligt att cykla på länsvägen”. Det hjälper ju inte med statistik. Upplevelsen av otrygg trafikmiljö är självupplevd och stark. Barns cyklande har minskat över tid. Det finns inga enkla förklaringar till detta, men det fria skolvalet kan spela in (fler har längre till skolan), liksom att det kan vara enkelt att åka kollektivt om skolresorna är gratis, som de är i många kommuner. Riktigt intressant blev det när Axel Persson från Trivector presenterade uppgifter om att de barn som tar sig själva till skolan är mer nöjda och presterar bättre, medan de bilburna barnen är mindre nöjda och inte presterar lika bra. Tipset från Axel Persson var att kombinera fysiska åtgärder med att underlätta för beteendeförändringar samt att undvika åldersrekommendationer.

Ulleråker och Brf Viva
Att det finns pengar att söka framkom också genom en presentation av det som kallas Stadsmiljöavtal. Caroline Mattsson från Trivector berättade därefter om hur man i t.ex. Ulleråker i Uppsala tänker mobilitetshus istället för parkeringshus. Huset är inte bara en plats för bilen utan för andra fordon, för att hämta paket m.m. Man kan hyra cykel, låna, meka och fixa med sin cykel, ladda batterier och hämta en bilpoolsbil. Vi fick även höra om EC2B, ett projekt i framkant knutet till Brf Viva, som Riksbyggen tagit initiativ till i Göteborg, liksom idéer att testa digitala biljetter på ett nytt sätt. Vi testar oss framåt, som Christer Ljungberg uttryckte det. Ingen har den färdiga lösningen ännu. Han nämnde i förbifarten att Lunds Central, som är den tredje största stationen i Sverige jämte Malmö, fungerar helt utan bemanning.

Elbussar och linbana
Vi fick även en presentation av hus Storstockholms Lokaltrafik planerar för elbussar ur tre teknikalternativ: depåladdning, stolpladdning vid ändhållplats respektive kontinuerlig laddning med luftburen tråd. Stockholm har 2100 bussar så det handlar om viktiga vägval. varje teknisk lösning har sina för- och nackdelar. Avslutningsvis fick vi en inblick i hur linbaneprojektet i Göteborg har vuxit fram. Man har nu landat i en organisatorisk lösning som innebär att linbanan utgör en del av kollektivtrafiken. Joakim Kaminsky från Kjellgren & Kaminsky visade ett antal bilder på de pelare som ska bära upp linbanan och som byggs i en fackverkskonstruktion och som möjliggör prefabricering, en lätthet i konstruktionen och som knyter an till Göteborgs kranar i hamnområdet. Konstruktionen känns elegant och mycket modern.

Kanske ska linbanelinjen kallas linje 12? Det numret är ju av någon anledning ledigt i spårvagnsserien. Dessutom går den ju i så fall över älva….

 

Informationen kväver demokratin

Orosmolnen syns allt tydligare vid horisonten. Samtidigt som den totala kunskapsmängden i världen aldrig har varit större tycks denna kunskap inte kunna göra nytta för mänskligheten. Förståelsen för hur världen ser ut och förändras minskar i takt med en ökad tillgång till information, hur paradoxalt det än kan te sig. Parallella historier och ”sanningar” lever sida vid sida. Utvecklingen kan beskrivas på ett antal sätt beroende på utgångspunkt och vilka perspektiv som gäller. Det är som om sanningen blivit en del av reklambranschens sätt att ensidigt lyfta fram vissa egenskaper hos en produkt. Istället för tydliga gemensamma problemformuleringar har vi fått en mängd divergerande och fragmenterade faktoider.

Gammelmedias dubbla problem
Vi drunknar i information. Tillgången till information har aldrig varit större än nu. På samma sätt som detta är till stor hjälp i många situationer innebär mängden information att de aktörer som har som affärsidé eller uppgift att tillhandahålla information tvingas konkurrera om kundernas/nyttjarnas uppmärksamhet på en annan nivå än tidigare. Traditionella medier har dels ett betydligt större underlag av potentiella nyheter att arbeta med, dels en växande konkurrens från olika plattformar på internet med allt från alternativmedia, bloggar och youtube-klipp till trendande inlägg på sociala medier som Facebook och Twitter. Vad är egentligen värt att återge och sammanfatta, och hur ?

Svårare att skaffa sig kunskap
Inte nog med att informationsmängden riskerar att vulgarisera tonläget i rapporteringen, den stora mängden tillgänglig information är dessutom delvis osann, hårt vinklad eller kontroversiell. När konsumenter och medborgare förr fick hjälp av media att orientera sig i världsutvecklingen har det idag blivit tydligt mycket svårare att skaffa sig en tydlig bild av vad som händer, vem som påstår vad och med vilka motiv. Den tidigare processen som började med information och som fortsatte via förklarande sammanhang till att stegvis landa som individens egna kunskap har försvårats på ett avgörande sätt. Även den tekniska utvecklingen bidrar till osäkerhet. De högteknologiska lösningarna i allt från matlagning i micro till röststyrd GPS-navigering minimerar dessutom utrymmet för traditionell kunskap. Det går knappt att byta glödlampa längre utan att vara expert. Kunskapsbildningen sker således inte längre som vi tidigare vant oss vid. Osäkerheten i all motsägelsefull information bromsar oss alla i vår kunskapsutveckling. Motsägelsefulla påståenden leder till passivitet. ”Vem ska man lita på?”….

Osäkerheten ger populisterna manöverutrymme
Passiviseringen i sin tur gynnar de krafter i samhället som driver radikala linjer och som hävdar enkla lösningar på komplexa frågor. Om medborgarna själva är osäkra känns det tryggt att luta sig mot någon som lanserar radikala, enkla grepp för att hantera de frågor samhället står inför. Generaliseringar, överdrifter, osanningar och påhopp på meningsmotståndare är tydliga kännetecken på det som sprids av vissa politiska krafter. Inte bara i vårt land utan i allra högsta grad i många andra länder. Vilsenheten utnyttjas av de krafter som vill passa på att få genomslag för populistiska, nationalistiska och liknande idéer.

Inte diktaturer, men heller inte demokratier
I de länder där populismen och/eller nationalismen kommit till makten ser vi hur demokratin pressas tillbaka. Politisk kontroll över domstolar, över media och oliktänkande är numera fullt möjlig i några länder, t.o.m. inom EU. Det postliberala samhället växer fram, där demokratin villkoras av andra principer än de grundläggande rättigheterna med yttrandefrihet, likhet inför lagen osv. Länderna liknar kanske inte diktaturerna på 1900-talet, men de monterar steg för steg ner de viktiga demokratiska principer och fundament, som säkerställer människors rätt att leva i frihet.

Inse faran
Det går en röd tråd från informationsexplosionen på internet, inklusive alla olika plattformar via ett faktoidbaserat, passiviserande samhälle till hotet mot de demokratier som bygger på klassiska rättigheter för människan. De krafter som vill utveckla det postliberala eller postdemokratiska samhället bygger sin framgång på förenklade budskap, på polarisering och på exkludering. ”Är du inte med oss är du emot oss”. Det är hög tid att demokrater i alla länder inser faran och utvecklar nya former för samverkan som gynnar en mänsklig och respektfull samhällsutveckling. Vägen framåt väljer vi själva.

 

Fortfarande inget helhetsperspektiv ?

Det var ett bra tag sedan jag skrev här om nanotekniken. Nanotekniken fascinerar eftersom den öppnar upp helt nya sätt att lösa olika problem. Mest känt är kanske det arbete som Chalmers har huvudansvar för och som handlar om grafen, ett kolmaterial som i praktiken är tvådimensionellt och som kan användas för att kombinera egenskaper på ett nytt sätt. Det är både starkt och elektriskt ledande på ett unikt sätt. Jag har tidigare skrivit om både nanoteknik och grafen (Se  länk nedan). Anledningen att jag tar upp temat igen är att jag nyligen lyssnade på ett inslag från Sveriges Radios vetenskapsredaktion, där man under rubriken ”Himmel eller helvete” vill belysa nanoteknikens möjliga för- och nackdelar på ett tillgängligt sätt. (Länk till 10 minuters inslag nedan). En nanometer är en miljondels millimeter.

Säkerhetsforskningen är steget efter
Jag brukar med stort intresse ta del av Björn Fagerbergs kloka analyser av nanotekniken. Björn är bl.a. aktiv i Läkare för Miljön och beskriver sin syn på frågan så här:
”Inom medicinen finns revolutionerande möjligheter att utveckla paradigmskiftande produkter inom diagnostik och behandling. Men precis samma egenskaper hos nanomaterial som gör dem så unika i teknikutvecklingen gör dem också potentiellt mycket skadliga för människokroppen och miljön. Nanomaterial kan i många fall tränga rakt igenom kroppens naturliga barriärer in i celler och nå arvsmassan. Samtidigt som allt fler nanoprodukter kommer ut på marknaden saknas basala kunskaper om exponering av natur och människa liksom toxicitet beroende på extrema svårigheter med klassifikation, standardiserade mätmetoder, faktiska mätningar och sist men inte minst en reglering. I vanlig ordning springer tekniken före säkerhetsforskningen.”

Två sidor
Som så ofta är för- och nackdelar med denna nya teknik inte helt enkel att väga samman. Nanotekniken öppnar upp för innovativa sätt att förse traditionella material med nya smarta egenskaper. Samtidigt är nanopartiklar så små att de med lätthet tränger in genom huden eller ackumuleras på ställen vi inte vill ha dem. Men det är som Björn säger – på samma sätt som de kan göra nytta kan de också göra skada. Programmet i SR tar upp detta på ett någorlunda begripligt sätt. Mina invändningar handlar om två saker, som redaktionen missar.

Ekosystemen
Den ena invändningen handlar om det ensidiga hälsoperspektivet. När det handlar om risker är det i huvudsak risker för människan som diskuteras. Inte för ekosystemet i stort. De djur, plankton eller fiskar som kommer i kontakt med av människan skapade nanopartiklar har troligen ingen genetiskt förmedlad försvarsmekanism som skyddar mot intrånget. Arvsmassan riskerar att påverkas. Vad detta betyder för ekosystemen behöver klarläggas. Enligt projektet Ren Kust hamnar årligen 7000 ton nanopartiklar i haven. (Räkna gärna på hur många atomer det blir…).

Återproduktion
Den andra invändningen handlar om bristen på cirkulärt tänkande. När nanopartiklar och lösningar med nanostora beläggningar diskuteras är det hela tiden i linjära processer de beskrivs. Tillverkning av produkter med nya egenskaper. Ingenting nämns om hur nanoskikten ska återföras till återproduktion, hur de ska ”källsorteras” och föras tillbaka till industrin. Hur fångar man överhuvudtaget in en nanostor partikel när definitionen av den är att den är osynlig?

Lagstiftning
Det är kanske orättvist att förvänta sig att Sveriges Radio på 10 minuter ska kunna berätta allt om ett nytt teknikområde. Men man borde kunna förvänta sig att någon räknar upp de olösta delområden, som måste hanteras innan nanopartikelförsedda produkter svämmar över oss. Om ingen berättar om de olösta frågorna – hur ska då kraven på skarp lagstiftning som skyddar framtiden komma upp på agendan? Nanotekniken är lovande, men riskerna måste beforskas och minimeras och allt göras för att förhindra kommande katastrofer som enbart beror på att vi ”inte tänkte på det”….

 

Länktips: ”Himmel eller helvete” från Sveriges Radio Vetenskapsradion
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1026541?programid=5163

Chalmers frågor och svar om grafen
https://www.chalmers.se/sv/nyheter/Documents/QA_GRAPHENE_sve.pdf

Swednanotech.com samlar nätverken runt nanotekniken här

Ett av mina tidigare inlägg om nanotekniken: http://christerowe.se/2014/08/nr348-nano-teknik-ett-av-de-osynliga-hoten/

Varför vet jag fel saker?

Jag känner mig lurad. Varför matas jag hela tiden med information som speglar det avvikande, det utmanande eller det absurda? Hur kommer det sig att jag vet fel saker? Varför vet jag inte det viktiga? Polarisering och låtsasmotsättning skapar en särskild dramaturgi i det uppskruvade twittersamhället, där ingen orkar skriva eller ens läsa hela meningar.

Besvikelsen anas
Jag vet att Boko Haram härjat i Nigeria och grannländernas ökenområden. Jag vet att en clown som Beppe Grillo gett sig in i politiken i Italien. I rapporteringen från Frankrike relateras och reduceras det mesta till extremhögerns Le Pen. Som om politiken vore en melodifestival, där vinnaren tar allt. Rapporteringen från Nederländernas parlamentsval har handlat om ifall Geert Wilders islamfientliga enmanna-parti (!) skulle vinna eller inte – något annat partis valfrågor har inte framkommit i rapporteringen. Och det är nästan som om media är besvikna över att de nu inte kan fortsätta berätta historien om högerpopulismens framfart.

Jag vet fel saker
Varför kan jag inte namnet på fler premiärministrar i EU, vilka partier de representerar osv? Varför hör jag mer om Dansk Folkeparti, Sannfinnländare, Nigel Farages UKIP och Geert Wilders än om de partier som tar ansvar och driver en politik som, oftast, inte bygger på uppskruvade argument, polarisering, förenklad twitteranpassning och överdrifter? Hur har det blivit så här? Varför är jag oinformerad?

Var finns de kloka?
Jag vill inte vara oinformerad. Jag vill veta mer om mainstreamrörelser och om majoritetens drömmar och önskningar inför framtiden. Jag vill inte matas med absurditeter. Det räcker att presidentvalet i USA blev ett totalt fiasko för sanningssägare och sansade budskap. *) Jag vill veta mer om de kloka politiker, som bygger sin politik på kloka avvägningar och som utgår från verkliga behov, inte propagandaversioner av sanningen.

Den absurda vägen
Den ständiga strävan efter det som upprör, irriterar eller vänder på perspektiven får i förlängningen den effekten att det lilla och obetydliga får oproportionerligt stort utrymme. Vill vi verkligen skapa oss en verklighetsbild baserad på en rad absurditeter? Vem vinner på att vi är felinformerade?

Jag saknar Hans Rosling och hans perspektiv på världsutvecklingen.

*) Presidentens kommentar när hans andra försök till att blockera inresor från sex länder stoppats av en domare från Hawaii illustrerar hur han tänker: ”Det får oss att framstå som svaga”, sa han. Allt är image hos den mannen.