Sverige en motvikt i världen?

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Tillbakablick och framåt

Det går inte att låta bli att tänka på Syrien. Miljoner människor på flykt. Några med möjlighet att ta sig till Europa, de flesta kommer inte så långt. Några blir kvar. Hur tänker president Assad och hans närmaste? Hur rättfärdigar de ett fortsatt krig mot delar av den egna befolkningen? Vem ger dem rätt att ödelägga det egna landet?

Sexdagarskriget – som om krig var något kortvarigt ingrepp
Jag minns sexdagarskriget. Världen var betydligt mer svart/vit. Rapporteringen förenklad. Det moderna israeliska flygvapnet var överlägset motståndet. Trots att Israel anfölls från tre håll var kriget över på sex dagar. Jordanien var chanslöst och Västbanken och Sinai blev en slags buffertzoner, Västbanken är så än idag. Egypten svalde förtreten och gick med på vapenvila. Syrien beskrevs som en mer centralstyrt än de andra två länderna. Golanhöjderna förblev under israelisk kontroll, men min minnesbild är att Syrien aldrig formellt slöt något avtal med Israel om vapenvila.

Libanon
Under något decennium rapporterades om Syriens inblandning i Libanon under krigen i detta land. Intryck man fick var att Syrien stödde militanta grupper i Libanon och att detta stöd var en förutsättning för konflikten. Rapporteringen antydde att Syrien var en mycket dominerande och stark aktör i regionen, lierad med Iran. Beirut blev alltmer skådeplatsen för en ideologisk strid, där Syrien stödde den ena sidan.

Majoritetsdiktatur och maktvakuum
Häromåret startade så en händelseutveckling som många i början hoppades skulle kunna öppna upp för en demokratisk utveckling i arabvärlden. Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien…. den s.k. arabiska våren ingav ett hopp en annan framtid. I Libyen har störtandet av Khadaffi lett till total oreda med lokala ledare som har kontroll genom vapenmakt. I Tunisien spirar fortfarande hoppet om en demokratisk utveckling. I Egypten valde folket  ledare, som trodde att demokrati är detsamma som majoritetsdiktatur, att den som vinner får bestämma allt. I Syrien slog regimen tillbaka de uppror som tog fart. I kaoset efter Saddams fall i Irak tog det s.k. IS chansen att ockupera stora landområden och att organisera intäkter från olja m.m.

Iran och komplexiteten
Nu släpps Iran åter in i den internationella gemenskapen. Ockupationen av den amerikanska ambassaden runt årsskiftet 79/80 tycks tillräckligt länge sedan. USA bedömer troligen att man behöver Iran för att inte IS ska ta ännu större plats. Putin stödjer Assad för att få inflytande i regionen. Turkiet går en balansgång mellan att försöka kuva minoriteter och samtidigt värna de egna intressena i den pågående storinternationella dragkampen om inflytande och resurser (olja) i regionen. Allt är egentligen mycket komplicerat och aktörernas motiv är inte alltid tydliga. Det som händer är att civilbefolkningen i stora delar av Irak och Syrien lider medan de storpolitiska frågorna behandlas. Sverige tar emot människor som flyr ett inferno. Och nu klarar vi inte flyktingtrycket. Det kommer för många på en gång, sägs det.

Hur ser lösningarna ut?
Så hur ser lösningarna ut? Vad skulle kunna åstadkomma en rättvis fred? Vilka lösningar finns det? Varför har FN så svårt att agera? Vad har USA lärt av insatserna i Afghanistan och anfallet mot Saddams Irak? Kommer USA att tvingas välja mellan ännu mer av militärmakt på demokratins bekostnad även för egen del? Finns det fredliga vägar ut ur denna härva av konflikter, maktförskjutningar och obalans mellan intressen?

Oljan är billig
Intresset för regionen hänger samman med den relativt billiga utvinningen av olja, som pågår. Oljefälten är stora och världens oljebehov är gigantiska. Skulle efterfrågan på fossil olja drastiskt minska sänks priset, vilket skulle missgynna de oljeproducenter som har höga produktionskostnader – Norge t.ex. – och gynna de länder som inte har några större kostnader. Saudiarabiens politik de senaste åren har varit att prisdumpa och på så sätt skapa olönsamhet hos de dyrare konkurrenterna. Man har också tillgång till billig arbetskraft från Asien. Så kortsiktigt lär inte intresset för Mellanöstern minska även om efterfrågan på olja skulle minska.

Demokratin
Demokrati är inte något ”naturtillstånd”. Vi ser vad som hänt i Libyen och i Egypten. Även om många vill se en demokratisk utveckling blir det andra krafter som styr. Att införa demokrati handlar om en kombination av flera funktioner, en respekt för oliktänkande, en fri opinionsyttring och fri rapportering samt mycket annat. Hur lätt det är att rucka på demokratiska fundament visar utvecklingen sedan 2010 i Ungern och på senare tid i Polen. Demokratin behöver hela tiden formas.

Ledargestalt
Så vad kan vi göra när det gäller Syrien? Hur ser en human lösning ut? Hur kan världens ledare förmås att forma en lösning som alla är lika nöjda/missnöjda med? Det är nu man skulle önska att en ledargestalt trädde fram, en Gandhi, en Mandela, som ställde sig över det dagspolitiska och pekade på mänsklighetens ansvar för allas vår framtid. Kanske kan vi hoppas att Malala kan fylla den rollen som språkrör för en global fredsrörelse.

Vi måste ta ställning för de goda krafterna

Det är svårt att skriva om vår tids konflikter. De tar sig yttre uttryck, men handlar om vårt inre. Två övertydliga och obehagliga exempel får illustrera var vi står.

Ett ohyggligt filmklipp cirkulerar på webben, som det tar emot att ens beskriva. En kvinna stoppas, oklart var, av ett antal vapenförsedda män, några av dem maskerade. Någon filmar händelseförloppet. Kvinnan tvingas ner på knä. En icke maskerad person talar högt och bokstavligen över kvinnans huvud. Kvinnan gör ett par försök att argumentera. Intill står en yngre man beväpnad med pistol. När den äldre mannen talat färdigt skjuter den yngre mannen kvinnan i huvudet. Hon faller död ner på gatan. Hon bär en röd jacka utanpå sina traditionella kläder. Kanske som en markering, men det kan lika gärna vara för att hon fryser. Jag vet inte.

Bilderna förföljer mig. Jag vill inte att barnen som växer upp i världen ska behöva se detta. Hur ett människoliv kan värderas till noll när makt, övervåld och förvriden lag vänder människor ut och in, från att älska sin nästa till att hata henne. Och hur människor utan hämningar kan använda sin övertygelse på ett så omänskligt sätt att det blir nära nog omöjligt att beskriva i ord. Vad är det som händer i världen? Och varför måste dessa ondskefulla händelser spridas via internet?

För det som händer är att det ena föder det andra. Motkrafterna reagerar. ”De där människorna” kan man ju inte ha att göra med. Polariseringen och våldsspiralen fortsätter. Rop på ”rättvisa” eller ”hämnd” hörs. På flera plan är händelserna och bilderna oerhört skadliga. Vi måste hitta sätt att motverka brutaliseringen av den mänskliga samexistensen.

Det andra exemplet är svenskt. En av våra duktiga journalister, Alexandra Pascalidou, meddelar att hon inte orkar arbeta längre. Hon möter ett ständigt ifrågasättande, ett hat och direkta hot mot sin person. Bara för att hon är duktig på att göra sitt jobb.

I jämställdhetens Sverige får fortfarande duktiga kvinnor, framför allt med ett icke-svenskt efternamn, finna sig i att bli hatade, hotade och påhoppade. Inte för att de gör fel, utan för att de gör rätt. Inte primärt för vad de säger, utan för vem de är. Jag tänker på Fadime, som blev symbolen för ”hederskulturen”, ett fenomen som med rätta starkt ska ifrågasättas. Mitt intryck är att det är en snarlik mekanism som nu träder in, när människor använder all sin energi till att  frysa ute och skada en känd kvinna. Någon slags märklig heder är ifrågasatt. Som om det vore fel att någon med ett icke-svenskt efternamn kunde vara väl så skicklig, eller skickligare, i sitt yrke än någon som heter Andersson.

Varför är dessa kvinnor ett hot? En kvinna som valde att klä sig i en röd jacka. En annan kvinna som valt att arbeta som journalist. Vem eller vilka är det som känner sig hotade? Och hur vänder vi utvecklingen?

I Sverige måste vi ställa upp för journalistiken, för ifrågasättandet och för det fria ordet. Dunkla krafter strävar efter att förändra det offentliga samtalet. ”Tids nog…” ska kvällspressen tyglas, som en ledande företrädare för det parti som sedan 2010 återfinns i riksdagen uttryckt saken.

I de krigshärjade arabländerna måste FN göra en större insats. Terrorn måste bekämpas innan den blir permanentad som system. När stater förlorar kontrollen över sitt territorium som nu sker i Somalia, Jemen, Irak, Syrien, Libyen och Boko-Haram-styrda områden tar vi stora steg bort från de demokratiska ideal människor länge burit på och drömt om.

Vi diskuterar Saudiarabien just nu och Sveriges samarbete kring militär utrustning med denna diktatur. Vad händer om IS tar över Saudiarabien? Är det bättre för befolkningen? För världsutvecklingen? Vi måste inse att valet kanske inte står mellan god demokrati och ond diktatur. Valet kanske står mellan ond diktatur och ännu ondare terror.

Avgörande blir att varje människa tar ställning. När vi blundar, ser bort eller duckar, hjälper vi näthatare, antidemokrater och terrorister att försvaga vårt samhälle.

 

Vatten – viktigast över huvud taget?

Jag har förmånen att få arbeta sedan några månader med en förstudie *) som utgår från frågan om industriföretagens vattenanvändning. Vatten är globalt en kritisk resurs och det är generellt viktigt att bygga upp metoder och teknik för att säkra kvaliteten och minska volymen på vattenanvändningen. Om ett par veckor genomförs i Kristianstad och i Göteborg två workshops inom ramen för förstudien, där totalt ett drygt 50-tal personer kommer att närvara. Flera viktiga industrigrenar kommer att finnas representerade, liksom andra företag och organisationer.

International Water Cooperation Year – 2013
Ban Ki-Moon har formellt utsett 2013 till ett år, då länder och företag uppmanas att samarbeta internationellt kring vattenfrågan. FN och detta fall UNESCO har all anledning att lyfta frågan, eftersom det fortfarande är i storleksordningen 800 miljoner människor som inte har tillgång till rent dricksvatten. Ansträngningarna måste öka för att rätta till detta faktum. Det kan vara bra med bistånd och brunnsprojekt, men ser vi till hela världsekonomin handlar vattenfrågan väldigt mycket om resursfördelning och minskat slöseri.

Dacca – symbol för problemen
Flera branscher har kommit en bra bit på vägen och hjälps åt att bevaka lagstiftningen, forskningsresultaten och teknikfronten. Livsmedel och drycker har av naturliga skäl sedan lång tid rutiner och ett starkt fokus på vattenfrågan. Även textilbranschen har sedan flera år ett löpande samarbete. Katastrofen i Dacca, där ett hus rasade samman och begravde hundratals textilarbetare kan ses som en symbol för alla de problem och åtgärder som fortfarande återstår innan vi har en global textilproduktion som tar rimlig hänsyn till människa och natur. Att ta tag i vattenfrågan är nödvändigt, eftersom vatten är livsuppehållande och eftersom vattenresursen måste fördelas på ett humant och ekologiskt försvarbart sätt.

Kunskapsbehovet i hela kedjan
Även annan tillverkningsindustri använder vatten. Massa- och pappersindustrin är självklar, men även inom kemisk produktion, verkstadsproduktion och inom läkemedelsindustrin åtgår mycket vatten. Och flera av de svenska industriföretagen har produktion både i Sverige och utomlands, vilket gör att metoder, mätresultat och prioriteringar kan se helt olika ut. Kunskapsbehovet kring vattenfrågan måste också synliggöras. Underleverantörer, fabriker, den egna personalen, återförsäljare och slutkunder – alla behöver förstå hur en optimal hantering ser ut. Att som t.ex. Nudie Jeans sälja otvättade jeans blir plötsligt en vattenbesparande åtgärd.

Mer om en månad
Om en månad kommer den slutliga rapporten finnas tillgänglig. Då finns det anledning att återkomma till frågan. Överhuvudtaget är vatten en mycket central fråga. Det gäller bara att ingen tar sig vatten över huvudet.

*) Länkar till Havs- och Vattenmyndighetens kalendarium och till Krinova:
program 13 maj i Kristianstad .
program 15 maj i Göteborg
Krinova Inkubator och Science Park – pressmeddelande om förstudien .

Flera sanningar om klimatet?

Kan det finnas flera samtidiga sanningar som vid första intrycket är oförenliga? Jag minns min gamla gymnasielärare som väckte mitt intresse för filosofiämnet med den typen av frågor. Kan motsägelser förenas? Har vi en klimatföränding i vardande eller är allt bara en påhittad ”climate scam”?

Rapporter
På webben cirkulerar en rapport om 30.000 mätdata över en 15-årsperiod, som skulle indikera att temperaturhöjningen varit någon enstaka tiondels grad de senaste åren. Och denna flacka kurva ställs mot den välkända ”hockeyklubban” av drastiskt förändrade CO2-utsläpp och ett skenande klimat. (Länkar se nedan).

Sunt ifrågasättande
Klimatförnekare, skeptiker och tvivlare är en heterogen krets med olika motiv till varför de ifrågasätter IPCC:s resultat. På ett plan är det sunt. Det ligger i det vetenskapliga perspektivet att ifrågasätta andras forskning. Det hade kanske varit OK om det inte vore för ett par detaljer i sammanhanget.

För all framtid
Klimatförändringarna kan, om de blir verklighet, oåterkalleligen förändra livsvillkoren för allt liv på jorden framgent. Det gör frågan till en ödesfråga långt bortom varje enskild människas ansvars- och fattningshorisont. Vad vet vi om livet på jorden om miljoner år?

Köpta tjänster
En annan besvärande detalj i sammanhanget är att olje- och fossilindustrin pumpar in stora pengar i arbetet för att svartmåla FN:s arbete. Det är så stora ekonomiska vinster på spel att man gärna betalar villiga lobbyister och ”krypskyttar” att underminera trovärdigheten i IPCC:s arbete. Sorgligt nog går alla tjänster att köpa. Även de som riskerar att skada allt liv på planeten. Planetens fiender istället för samhällets fiender.

Är det havet vi ska ha koll på?
Var kan de dubbla sanningarna rymmas? Kan temperaturökningen vara nära försumbar samtidigt som experterna varnar för ett allt allvarligare klimatscenario? En delförklaring kan ligga i helhetsperspektivet. Om mätningar gjorts överallt: i haven på olika djup, i atmosfären och stratosfären på olika höjd hade kanske en total bild kunnat visa helt andra kurvor. Länken nedan till 2007 års rapport från IPCC indikerar en delförklaring. Att den stora reservoaren, havet, är den långsamt balanserande kraften i förändringen. Och att det är där vi bör hålla koll på temperaturförändringarna i mycket högre grad än på land.

Flera perspektiv
Jag är ingen klimatexpert. Det som intresserar mig är helheten. Hur kan vi hantera vår tids utmaningar genom att utgå från ett helhetstänkande? Hur undviker vi att ta fel beslut för att vi envist bara studerar frågor ur enstaka perspektiv? Lösningen på flera av vår tids svåra frågor handlar om att skapa utrymme för flera perspektiv, olika kunskap och erfarenhet. Och att därefter göra sammanvägningar och dra kloka slutsatser.

Vintern dröjer sig kvar
Solen skiner ute. Det borde vara varmt. Ändå är det minusgrader. Alltså är det inte bara solen som reglerar vår lufttemperatur. Att Arktis is har smält har naturligtvis inneburit att smältvattnet kylt ner havet på våra breddgrader. Att detta kylda vatten gör att vintern dröjer sig kvar är inte så orimligt. Inte ens för en lekman. .

Länktips: dailymail-artikel 16mars2013 här .

FN IPCC rapport nr 4 om havstemperaturen här .

Och en artikel som resonerar om oceanernas betydelse i global uppvärmning här.

En milstolpe i Trollhättan

Vi befinner oss i slutet av FN:s dekad för lärande inom hållbar utveckling. *) Det går för långsamt, på tok för långsamt, tänker jag. Det som sker på utbildningens område för att förstärka processerna för ökad kunskap och en tydlig hållbarhetsprofil både i utbildningssystemet och i samhället i stort. Ska det ta sådan tid att förändra kurser och program? Är det inte uppenbart att alla människor behöver ha nya verktyg för att kunna fungera inom ramen för hållbarheten? Och att utbildningssystemet har en extra viktig roll i detta? Visst känns det oroväckande att dekaden beslutades 2002 i Johannesburg och att den ännu inte gjort ett tydligt avtryck i det dagliga livet? Desto roligare att kunna berätta om en milstolpe i Trollhättan.

Kick-off för RCE Västra Götaland
Den 1 mars 2013 är det ”Kick-off” för RCE Västra Götaland. **) Till en fullsatt samlingslokal i Trollhättan har initiativtagarna från bl.a. Studieförbundet Vuxenskolan och Högskolan Väst kallat dem som känner sig engagerade i lärande för hållbar utveckling. Knappt 50 personer ägnar en dag åt att dela med sig av sina tankar, grupparbeta, lyssna och nätverka. Här finns personer från kommuner, universitet, NGO:er, projekt och enskilda. Uppsala Universitet är på plats. Malmö Stad skickar blommor och en hälsning.

Olikheterna en tillgång
RCE Västra Götaland vill möjliggöra nätverkande och kunskapande för att stärka hållbarheten. (Eller tvinga fram hållbarheten, tänker mitt otåliga alter ego).
Presentationsrundan tar nästan en minut per person. Alla har ju något viktigt skäl till att vara där. Mångfalden och olikheterna känns tydligt som en tillgång. Verkligheten kan beskrivas på olika sätt. Vi har olika roller. Samtalen berikar.

Några klyftor att resonera kring
Initiativgruppen har förberett med sex ”klyftor” som vi får välja att samtala kring.

  • Ord – Handling,
  • Stad – Land,
  • Hegemoni – Interkulturalitet,
  • Formellt – Informellt – Icke-formellt lärande,
  • Nuvarande respektive Hållbart ekologiskt fotavtryck,
  • Kortsiktig tillväxt – Globalt ansvarstagande.

 

Stolpar
Vi ägnar en timme åt tankeutbyte och diskussioner i de olika grupperna. Eftersom alla är inne i frågeställningarna blir det snabbt konkreta frågeställningar och kloka inspel. Alla vill bidra. Våra olika bakgrunder berikar. Det blir omöjligt att notera allt. Här några stolpar som jag kommer att bära med mig. (Många fler klokheter sades – detta är ett personligt urval).
- Vad är spetskompetens när det gäller hållbar utveckling?
- Vilken roll spelar människosynen och etiken?
- Hur ska studenter bli duktigare än sina lärare?
- Skapa mervärden genom samverkan, nya perspektiv, genom att inspirera andra.
- Utgångspunkten är det genuina engagemanget, ta vara på bredden, låt nätverken växa.
- Tillitens betydelse, viktigt att stegvis bygga en infrastruktur för relationer och kunskaper.
- Dela erfarenheter, pröva sig fram, potential att alla ska kunna och vilja vara delaktiga.

UNESCO m.m.
Nestorn Carl Lindberg, som bl.a. är medlem av Unesco:s högnivågrupp inom utbildning för hållbar utveckling, håller efter lunch ett anförande där han redogör för de viktigare internationella milstolparna och händelserna. Överraskande är att Sveriges utbildningsminister undertecknat en överenskommelse i Bryssel i november 2010, där EU:s utbildningsministrar enats om slutsatser kring utbildning för hållbar utveckling och att denna överenskommelse ännu inte gjort något synligt avtryck i Sverige. Särskilt som Carl Lindberg ger exempel på hur både Kina och Indien arbetar med frågan. Varför gör inte Sveriges regering mer?

Mod och respekt
Talen fortsätter. Förskoleperspektivet. Högskolan i Väst. De långväga gästerna från Uppsala berättar om sitt arbete att få till stånd ett RCE i Uppsala. Man betonar vikten av teori och praktik. Hur staden och landet måste samverka. Hur det både behövs mod att ta steg framåt och respekt för andras åsikter.

Allt finns
Själv betonade jag i mina inspel betydelsen av helhetssyn, hur viktigt det är att överbrygga där det uppstått ”stuprör” och alldeles för åtskilda ansvarsgränser i samhället. Att vi måste gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi, där samhällsnyttan måste gå före egennyttan. Liksom att allt finns. All teknik, alla strukturer, all kunskap vi behöver finns. Den ska bara hitta rätt plats på rätt sätt. Bara….

Stort Tack till initiativgruppen för en värdefull dag.

*) FN:s dekad läs mer http://www.desd.org
**) Regional Center of Expertise Västra Götaland http://rcevast.wordpress.com
Ytterligare länktips: http://www.cemus.uu.se

Att tänka på: Vad är skillnaden mellan
”Utbildning inom Hållbar Utveckling” och ”Lärande för Hållbar Utveckling” ?

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:

http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

Röda dagar, varför då?

Allhelgonahelgen. Mörkret som en lämplig kuliss för tända ljus. För vem tänder vi ljusen? För oss själva eller för dem som vi vill minnas? Och vad är ett helgon idag? Är det någon vits att fira något som ingen kan sätta i sitt sammanhang? Hur har vi det med våra helgon och våra röda dagar i almanackan?

Allt nu
Någon uttryckte på Facebook att Systembolaget borde moderniseras och hålla öppet på en helgdag som igår, Allhelgonadagen. Det kan tyckas modernt och bra. Allt ska finnas – nu. Vi är vana, inte minst genom nätet, att skaffa oss det vi behöver när som helst. Samtidigt leder ju denna ständiga tillgänglighet till att vi snärjer in oss än mer i konsumismens snaror. Samhället finns och organiseras för att möjliggöra vårt konsumtionsbehov. Allt nu. George W Bushs uppmaning efter 11 september 2001 handlade om att få folk att inte sluta konsumera. Överkonsumtionen, så som den ser ut, håller igång volymer som möjliggör låga priser och vinster i olika mellanled. Måste inte detta mönster brytas?

Annat än konsumtion
Är det inte dags att underordna konsumtionsbeteendet andra värderingar än de som etablerats på senare år? Att det viktigaste kanske inte är att kunna köpa allt nu, att det faktiskt finns annat att göra än att konsumera just i det ögonblick behovet tycks uppstå, att annat i livet kanske bör prioriteras högre?

Sammanhållning
När samhället sätts på prov testas sammanhållningen. Tsunamin i Japan i mars 2011 ledde till en nationell kraftsamling och hjälpinsats som visade på en stark solidaritet. 100 000 internflyktingar togs om hand och landet enades i att lindra effekterna av förödelsen. Kanske för att befolkningen har en tydlig självbild av att man alltid i slutändan måste lita till sig själva. Kulturen som bärare av de gemensamma värderingarna ska inte underskattas.

Modernisera eller bara gilla extra semesterdagar
Tillbaka till helgonen och de röda dagarna. Antingen fångar vi upp våra gamla kulturtraditioner och moderniserar dem och gör dem relevanta för dagens frågeställningar, eller så ersätter vi dem med nya traditioner som bättre återspeglar vad vi tycker är viktigt att föra vidare till kommande generationer. Kanske är den persiska eldriten på våren något som vi alla kan plocka upp. Kanske är det dags att på allvar synliggöra julens, påskens och fastans innebörd och symbolik. FN-dagen borde kanske vara en röd dag. Att som idag bara se de röda dagarna som extra semesterdagar och möjliggörande av klämdagar (t.ex. fredagen efter Kristi Himmelfärd) leder efter ett tag, tror jag, till en desorientering och en rotlöshet.

Plattform
Firande och symbolik har varit viktiga för alla kulturer. Våra helgdagar riskerar att förlora sitt egenvärde, men också på andra plan kan rotlösheten visa sig vara förödande när eller om samhället utsätts för oväntade prövningar. Vårt samhälle måste stå på en medmänsklig, kulturellt identifierbar plattform för att inte tappa värdefulla beståndsdelar. Speciellt med tanke på hur främlingsfientlighet och fördomar brer ut sig.

Kulturen måste vara viktigare än konsumtionen.

EU, krigen och freden – 3

Den norska Nobelkommittén har i år tilldelat EU, den europeiska unionen, Nobels fredspris. Beslutet kan ses som en slags uppmuntran i den uppförsbacke EU och framför allt europrojektet för närvarande befinner sig. Samtidigt bör EU kritiseras där det är befogat. EU:s politik är långt ifrån fredlig på alla områden.

Global utveckling
Ska EU som organisation räknas till de fredliga, positiva krafterna i den globala utvecklingen är det rimligt att EU bidrar till FN:s millenniemål, som ju som bekant handlar om att främja utvecklingen på åtta områden: fattigdom, skolgång, jämställdhet, barnadödlighet, mödrahälsa, HIV-AIDS, hållbar utveckling och bistånd/handel. Det är svårt att se att EU tagit en ledande roll på dessa områden.

Jordbruk åt fel håll
Ett tydligt exempel är EU:s jordbrukspolitik, som lett till överproduktion och ett system av storskalighet – fiske, monokulturer, övergödningsproblem och protektionism. Varje år som går utan att vi minskar kemikalieanvändningen och användningen av handelsgödsel i jordbruket, varje år vi fortsätter industrifisket på världshaven, varje år vi ignorerar signalerna från gratisarbetarna (bin och humlor tex) driver vi utvecklingen åt fel håll. Varje bisamhälle som slutar fungera är en katastrof. Och signalerna finns där. Det är ingen fredlig organisation som beslutar om den europeiska jordbrukspolitiken.

Undantagen
Visst görs det framsteg. Isabella Lövin, sedan tre år ledamot av EU-parlamentet, når framgångar på fiskesidan. EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard har i dagarna lanserat ett brett klimatarbete, som kan ha förutsättningar att få genomslag. Men det är fortfarande avvikelser från huvudfåran.

Utan att förlora ansiktet
Med de sociala och ekonomiska problem som flera av medlemsländerna nu står inför, lär mycket av EU:s arbete handla om hur man ska minska skadeverkningarna av sin egen förda politik. Utan att förlora ansiktet ska medlemsländernas politiker dels förklara vad man gjort för fel och vad man missade att korrigera under resans gång och dels förklara varför medborgarna ska bära bördorna.

Sluta föra krig
Samtidigt är samarbete och samverkan på europeisk nivå nödvändigt. Alternativet vore att ge efter för protektionistiska strömningar och en ny era av ”vi-mot-dom”-politik, som präglat Europa under 2000 år. En dellösning är att vi ingjuter mod i våra beslutsfattare, att vi som väljare och medborgare tydligt visar att vi förväntar oss ett tydligt ledarskap, som tar ansvar. Och som slutar föra krig mot försvarslösa bin, humlor och andra medarbetare i jordlagret, som vi faktiskt är helt beroende av.

Länktips: Klimatinitiativ från EU – här via en länk från Svanen.

 

Den bokstavliga hygienfaktorn

Jag lyssnar till Martina Nee på Peepoople i Stockholm. Hon beskriver ett av de viktigaste projekten som pågår just nu. Jag slås av vilka dimensioner vi talar om. 2,5 miljarder människor saknar toalett idag. Toaletten Peepoo har kommit för att göra skillnad.

Målet är 150 miljoner
Martina berättar att målet är att 150 miljoner människor ska nås varje dag. Det betyder att nästan lika många komposterbara engångstoaletter ska produceras varje dag. En semimanuell produktion tillverkar idag 6000 per dag, men den maskin som i år levereras från Tyskland ska klara 500.000 toalettsystem per dag. Hur distribuerar man ut en halv miljon enheter per dag, tänker jag, när det inte finns infrastruktur?

Värdet finns i komposten
Systemet är tänkt som en värdekedja, där varje använd toalett har ett pantvärde och där efterfrågan på komposttillförsel gör att behållaren med sitt innehåll kan säljas på en marknad. På så sätt skapas ett kretslopp som gynnar både hälsa, miljö och ekonomi. Värdet på den använda engångstoaletten blir drivkraften i systemet.

På fyra veckor är innehållet fritt från möjliga smittkällor
Peepoo renar fekalierna från alla smittsamma bakterier och parasiter. Innehållet är fritt från smittsamma ämnen, patogener, efter fyra veckor. Då börjar också nedbrytningen av plasten som fekalierna är inneslutna i. Allt kan ingå i kretsloppet.

Slumområden, katastrofområden, skolor etc
Störst betydelse gör Peepoo i slumområden och i katastrofområden. I två omgångar har systemet testats i Haiti. Det har även testats i Pakistan och i Kenya, där den nuvarande tillverkningen sker.  Ett standardpaket innehåller 28 engångstoaletter, vilket motsvarar en månads behov för en person. Särskilt viktigt är det att förse skolor med en toalettlösning, förklarar Martina.

Vatten och sanitet en hygienfaktor
Tillgång till rent dricksvatten och tillgång till en hållbar sanitetslösning är avgörande för världsutvecklingen. Sålänge nära en miljard människor och uppskattningsvis 2,5 miljarder människor (250 Sverige, lite drygt) inte har tillgång till en säker toalett är allt annat sekundärt. Om vi bygger skolor och energisystem i fattiga länder men bortser från basala behov tänker vi i fel ordningsföljd. Att förse alla människor på jorden med vatten och en hygienisk, säker toalettlösning är bokstavligen en hygienfaktor.

Opinionsbildning och FN:s roll
För att få fart på frågan om vatten och sanitet måste den lyftas upp i opinionen, så att rätt prioriteringar kan ske. FN har genom sina organ en särskild roll att se till att frågan löses. Jan Eliasson brinner för vattenfrågan och kanske kan göra något när han den 1 juli tillträder sin nya tjänst på FN. Men det handlar också om vars och ens medvetenhet i en rättvisefråga.

30000 Östersund
Löpsedlar och förstasidor fylldes av rubriker när Östersund drabbades av förorenat vatten under några veckor förra året. Så är det hela tiden för 30000 Östersund i de fattiga länderna. Peepoople kan nå 5-6 procent av de behövande med sin lösning. Och då ska Peepoo distribueras till uppemot 150 miljoner människor varje dag. Perspektiven svindlar.
Men lösningen finns – det är det riktigt hoppfulla för de barn som idag dör i förtid p.g.a. bristande sanitet och förorenat vatten.

Länk: www.peepoople.com