Hänsynslöshet handlar om både miljö och medmänniskor

Det finns ett samband mellan jämlikhet och miljöhänsyn hävdas det i en ny rapport som Göteborgs Universitet har bidragit till att ta fram. (Se länk nedan). 5000 personer från 25 länder har fått ge sin syn på hur mycket eller hur lite vi bör sträva efter jämlikhet i samhället. Personerna  fick också svara på frågor om sin syn på klimatfrågan och i vilken grad de var villiga att skriva på namninsamlingar, köpa miljövänliga produkter eller ge pengar till en miljöorganisation.

Lars-Olof Johansson, docent och medförfattare till rapporten summerar slutsatserna så här: ”De som tycker att vissa grupper bör dominera över andra tenderar också att tycka att människan bör dominera över naturen.”

Hänsynslöshet finns på flera plan
Jämlikhet och miljöhänsyn hänger således ihop. Ju mindre vi bryr oss om varandra, desto mindre bryr vi oss också om vår miljöpåverkan. Hänsyn till medmänniskor och natur tycks hänga ihop. Och omvänt. Rapporten synliggör ett samband mellan ojämlikhet och klimatskepticism. Det kan räcka att tänka på skillnaden mellan trump och Merkel för att förstå hur attityder till kvinnor, medmänniskor, klimat och miljö kan hänga samman. Tyskland har påbörjat utfasningen av kärnkraft, medan USA nu återigen tillåter brytning och transport via pipelines av fossila bränslen även genom områden som tidigare ansågs skyddsvärda. På hemmaplan kan det räcka att fundera på hur jämlikhetsarbetet tar sig uttryck hos SD och hur det korrelerar med synen på klimathotet.

Länktips: Länk till nyhet om rapporten

Hur går det med utbildning för hållbar utveckling på universiteten?

Utbildning för hållbar utveckling är helt avgörande för om samhället långsiktigt ska klara en omställning i hållbar riktning. De tekniska och ekonomiska lösningar som har dominerat samhällsutvecklingen de senaste decennierna har i alltför liten utsträckning inkluderat de avgörande hållbarhetsperspektiven. Ändå är det nu 23 år sedan FN-systemet satte fokus på behovet  med 1992 års konferens i Rio de Janeiro. 2002 togs ett beslut om en dekad om lärande för hållbar utveckling. Hållbarhetsperspektiven, ekonomiska, ekologiska och sociala, behöver finnas med i allt som forskas fram, produceras och konsumeras, i alla investeringar och i alla utbildningar. Detta har vi vetat länge nu. Så hur går det?

Svårt att integrera hållbarhet i ämnesområdena?
Jag gick till GMV för att lyssna på hur hållbar utveckling fångas upp i utbildningar som Göteborgs Universitet och Chalmers bedriver. Ett dussin personer var där i en sal för 150. Mitt intryck är att det görs en del, men det hade kunnat gå fortare om inte ansvarsområden, fakultetsgränser och traditioner varit så svåra att överbrygga. Specialisterna inom olika områden tvekar inför att integrera hållbarhetsfrågorna, sannolikt ofta därför att man inte känner sig helt uppdaterad eller införstådd med delfrågeställningar, aktuell forskning etc. Lite grand tycks det också vara så att vetenskapligheten, kravet på exakthet och verifierbara data kolliderar med en del av hållbarhetens bedömningskaraktär. När det inte fungerar att få svaret ”42″ på en relevant fråga, tycks några forskare hellre ducka för frågan än att acceptera att svaret kan bli ”fattigdom” eller ”sannolikt sämre”.

Ingen samordning på nationell nivå
De personer som jag fick tillfälle att lyssna till föredrog sina verktyg, metoder och framgångar för varandra. Man arbetar lite olika på Sahlgrenska, på Handels och på Chalmers. Och trots att t.ex. KTH i Stockholm också arbetar med att integrera hållbarhetsperspektiven i undervisningen, tycks det inte finnas någon nationell samordning av det som utvecklas. Varje universitet, kanske t.o.m. varje fakultet, gör på sitt sätt för att föra in de generella och i vissa fall helt avgörande parametrar som måste förändra hur vi förhåller oss till ekosystemen, till jordens ändliga resurser, till kretsloppen, till  social rättvisa, fattigdom och mänskliga rättigheter för att ta några exempel.

Långt kvar
Alla tycks således göra så gott man kan inom rådande system. Det finns ansvariga, det finns pågående utvecklingsarbete, det finns bra metoder, verktyg och erfarenheter att luta sig emot. Och ändå tycks vi långt ifrån framme med en universitetsutbildning som fullt ut inkluderar ett ansvar för framtida generationers möjliga välståndsutveckling.

Lyssna på studenterna
Jag har i tidigare inlägg lyft fram studenternas roll, och det tål att upprepas hur viktigt det kan vara för kursansvariga att noga lyssna på de frågor studenterna vill lyfta. De aktiva studenterna vid Chalmers och Handels ordnar själva seminarier och diskussioner, som många gånger kompletterar undervisningens planering. Det är bara att hoppas att kloka universitetslärare ser det positiva och konstruktiva i att de studerande själva tar initiativ. Vi är alla nybörjare när det gäller hur den hållbara framtiden egentligen ska se ut och hur vägen dit ska stakas ut. Särskilt som det finns delvis divergerande agendor: politiskt, företagsmässigt/industriellt, medialt och vetenskapligt.

Inte helt lätt
I denna  kvadrat av olika tyngdpunkt och förståelse för hållbarhetens kännetecken ska vi alla orientera oss. Inte helt lätt och kanske extra svårt när vi befinner oss mitt inne i ett förändringsskeende. Vi är kanske som flugan inne i flygkabinen. Hur fort rör vi oss egentligen?

Nano: Frågorna viktigare än svaren

Nanotekniken fascinerar. Supertunna material, som har egenskaper bortom det fattbara. Eller material designade att fungera som en målsökande robot i människokroppen för att bidra till läkekonsten. Eller nya ytbeläggningar som eliminerar gamla problem, naturligtvis utan att orsaka nya problem. Grafen är ett lovande material, som jag skrivit om tidigare.
(Se http://bit.ly/17enzdg om behovet av framtidsradar, och http://bit.ly/1aHAHos om möjligheten att säkra ekosystemen med hjälp av rätt konceptuellt tänk, m.fl texter. ) Fler länkar se nedan.

Statlig utredning i oktober 2013
Ethel Forsberg, tidigare generaldirektör på KemI, släppte nyligen sin rapport om nanosäkerhet. En diger utredning på 500 sidor som pekar på ett antal viktiga behov. Hon sammanfattade nyligen själv sina slutsatser i SvD i början av oktober 2013: http://bit.ly/17LGHvC och pekade bl.a. på fördelarna Sverige kan ha av att tidigt låta innovation och säkerhetsforskning gå hand i hand.

Många projekt pågår, grunden läggs
Läkare för Miljön och Ingenjörer för Miljön ordnade den 23 oktober 2013 i samverkan med Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg en kvällsföreläsning med tre experter kring möjligheter och risker med nanotekniken. Forskare från Chalmers och Sahlgrenska Universitets-sjukhuset deltog, liksom en intresserad och engagerad publik. Det görs en hel del på nanoteknikens område kopplat till Chalmers, Göteborgs Universitet och Sahlgrenska. Förutom ”flaggskeppsprojektet” om grafen finns ett femårigt forskningsprojekt kallat Nanosphere (länk se nedan) där två huvudfokus är dels karakterisering av nanopartiklar samt  effektstudier på cell och mikroorganismnivå, dels utvärdering av om konventionella metoder för riskbedömning kan användas för nanopartiklar eller ej.

Önskad och oönskad påverkan
Nanotekniken och påverkan på människan är något som forskarna vid Sahlgrenska studerar. Är resultaten från djurförsök överförbara på människan? Vad händer i biocoronan, när äggviteämnen fäster vid partikeln och partikeln ”normaliseras” i blodet? Hur beter sig nanostora partiklar i relation till kroppens barriärer: hud, slemhinnor, moderkaka etc? Samtidigt är vitsen med nanoteknologin i medicinska tillämpningar just att partiklarna ska medföra en förändring, signalera för en substans eller på annat sätt interagera i människans organ. Hur skilja mellan önskad och oönskad påverkan?

Frågorna viktigare än svaren
Min slutsats är att tekniken är så ny och med så många olika möjliga för- och nackdelar att en tydlig och öppen diskussion måste föras, där media och andra bjuds in att ta del av frågor och svar. Frågorna måste dessutom ställas av andra experter än de forskare och tekniker som arbetar med nanotekniken. Det är biologer, samhällsvetare, ekologer och många andra forskare och praktiker som måste relatera teknikens möjligheter och risker till sina kunskapsfält. Frågorna behöver vara tvärvetenskapliga och gränsöverskridande till sin karaktär för att säkerställa att alla aspekter blir belysta. Annars fastnar man lätt i frågor av typen ”vilken av dessa blåa färger är mest blå?”. Perspektivförskjutningen och våra olika bakgrunder måste tas till vara. Och frågorna måste fortsätta att ställas tills de fått relevanta svar.

Länktips: Ethel Forsbergs utredning:
http://www.regeringen.se/content/1/c6/22/54/63/aa30c153.pdf
Artikel i SvD http://bit.ly/17LGHvC

Nanosphere-projektet http://www.nanosphere.gu.se/svenska/

Tidigare inlägg här: http://bit.ly/17enzdg
och http://bit.ly/1aHAHos

Samtal med Gunnar Falkemark: Vems är ansvaret?

Vetenskapsfestivalen i Göteborg innebär alltid möjligheter att lära sig nya saker. Torsdagen den 25 april hamnade jag på Jonsereds Herrgård och ett Jonseredsseminarium i regi av Göteborgs Universitet under rubriken ”Vems är ansvaret?”. Bland underrubrikerna läser jag ”vem är det som har koll och kontroll i det offentliga livet och i det privata” och ”vad är samhällets och vad är den enskildes ansvar”. Professor Gunnar Falkemark inleder och ger därefter löpande synpunkter och svar på de frågor och inlägg som de närvarande bidrar med.

Olika exempel
Gunnar Falkemark radar upp ett antal olika exempel, där ansvarsfrågan är otydlig. Från finanskrisen, kartellbildning och offentlig upphandling till individens hälsa och mobbning i både skola och på vuxenarbetsplatser. Ansvarsfrågan rör sig i flera fält, menar Falkemark. Mellan det individuella och det kollektiva, men också mellan juridiskt, moraliskt och politiskt ansvar. Han återkommer flera gånger till hur trubbiga och ibland verkningslösa straffen blir t.ex. när en kommun bötfälls för att en skola inte hanterat ett mobbningsfall korrekt, eller när ett bolag för böta för kartellöverenskommelser som gjorts mellan individer på företagen.

Är det OK att göra fel?
Generellt är det svårt att utkräva ansvar. På 1970-talet togs t.o.m. begreppet tjänstefel bort, men har delvis återinförts för direkt brottsligt beteende. Man kan ju också fråga sig om en politiker tar ansvar genom att avgå. Är det inte snarare ett sätt att kapitulera? Vore det inte bättre för demokratin om vi kunde acceptera fel, acceptera ursäkter (och för grövre brott att vederbörande straffas) men att det på något sätt är OK att göra fel? Måste vi inte inse att människor inte är felfria?

Kapitalism och familjebildning
Diskussionen leder in på flera intressanta delspår, från ansvar för missbruk, ohälsa, den tysta majoritetens ansvar, medias ansvar, föredömet istället för moralismen, de många ensamhushållen i Stockholm osv. Som vid många bra samtal öppnas ett antal sidospår upp som delvis låg utanför temat, men som ändå handlar om kontexten. Exempelvis hur kapitalismen är på snabbare frammarsch än demokratin med Kina som det tydligaste exemplet. Men också hur vi på privatplanet har svårt att ta ansvar för familjebildning och barnens uppväxt och hur de valvinnande frågorna blockerar verkligt nödvändigt politiskt ansvarstagande i form av förändrade skatter på miljöförstörande verksamhet.

Många tankespår
Att vi lever i en individualiserad tidsålder står klart. Falkemark nämner ”Bowling alone” av Robert Putnam som ett exempel på litteratur som tar upp tidsandan. Och Påskön som exempel på hur civilisationer kan gå under. Läs: Jared Diamond: Undergång (2005). Men också hur det gick till 1922 när Sverige införde skatt på bildäck och bensin. Eller när Nils Ericson på några få år byggde järnvägen mellan Göteborg och Stockholm, snabbare och billigare än kalkylerat – något som aldrig händer idag. Falkemark nämner som i förbifarten snusförbudsidén i Arjeplog och hur det gick till när vi fick rökförbud i Sverige. Liksom vad det kan ha betytt att kyrkans inflytande har minskat.

Vems är ansvaret?
Så – vems är ansvaret för att det är som det är och att det blev som det blev? Är det väljarna som väljer politiker? Är det politiker som hellre sneglar åt opinioner än torgför sina värderingar? Är det lösnummeroptimerande kvällstidningar och tittarstatistikberoende bildmedia som gör snäva urval av vad som ska lyftas fram i nyhetsflödet? Eller är det en illusion att vi kan delegera och därmed undslippa ansvar?

Det goda livet – som bl.a. Västra Götalandsregionen har som paroll – uppstår det som en konsekvens av vars och ens goda vilja, eller vad krävs egentligen?

 

Tappa inte helheten, Mistra Urban Futures!

Mistra Urban Futures är en tioårig satsning i Göteborg som direkt involverar Göteborgs Stad, Chalmers, Göteborgs Universitet, Västra Götalandsregionen, Göteborgsregionens Kommunalförbund GR, Länsstyrelsen Västra Götaland och IVL Svenska Miljöinstiutet. Med samarbeten i tre världsdelar på fem lokala plattformar, ska kunskapsöverföring och  forskning bedrivas som ska inta en världsledande position och göra verklig skillnad för miljön och för människors liv i världens städer. (Länk se nedan).

Urban Research
Den 16 april deltog jag i ett samtal om hållbar utveckling ingående i Urban Research, ett delprojekt som fokuserar på de politiska beslutsprocesserna. Hur fungerar det när politiker ska besluta om hållbar utveckling? Tre problem tar större plats än andra: segregationen, infrastrukturfrågorna och åtgärder relaterade till klimatförändringarna. En av forskarna, Stig Montin,  sammanfattade de tankemodeller som dominerar: ekonomisk tillväxt, decoupling, regionförstoring och compact city. Han ställde också den intressanta, men obesvarade, frågan: Varför tas vissa frågor på större allvar i det politiska beslutsfattandet?

Svårigheter med social hållbar utveckling
Nazem Tahvilzadeh, en forskare från KTH, ställde i sin presentation några mycket relevanta och vassa frågor. ”Hur ska hållbarheten förverkligas, vilken roll har olika grupper i detta, vilka deltar formellt respektive informellt, vilka mekanismer styr, hur ser hindren ut?” Den socialt hållbara utvecklingen blir lätt en fråga om byggande, menade Nazem, eftersom det bl.a. saknas kunskap och förebilder. En annan av samtalsdeltagarna pekade på behovet av sociala mål för att kunna besluta om åtgärder. Någon tipsade även om Malmökommissionen. (Länk se nedan).

Själv vill jag lyfta fram tre saker:
1. Behovet av tydlighet. När vi talar hållbarhet måste vi också kunna beskriva det ohållbara, för att kunna välja och kunna fasa ut det som inte kan anses hållbart. På ett sätt handlar det om att sätta färg på hållbarheten. Det som ska förändras har en annan kulör, eller gråskala, än det som just nu inte behöver förändras.
2. Jag saknar också insikten av att staden är en del av ett kretslopp, för energi, för näring, för människor och råvaror. Staden kan inte fungera utan sin landsbygd och vice versa.
3. Och hur bra fungerar en förvaltande myndighet när uppdraget till stor del handlar om att förändra? Myndigheter ska säkerställa allas lika rätt. Men förändringar av rådande system kräver andra kompetenser, andra processer och en annan uppföljning än det förvaltande perspektivet. Ligger lösningen i att göra mer av det vi gjort, eller ska vi göra något annat?

Hållbarheten låter sig inte definieras så lätt och måste på ett konkret sätt genomföras på flera områden samtidigt. Det ska bli intressant att se hur långt Mistra Urban Futures når i ambitionen att ta ett helhetsgrepp när det gäller hållbar stadsutveckling.

Länk till konsortiet:

http://www.mistraurbanfutures.se/omcentrumet/konsortiet.4.15c2317a1266994794c8000611.html

http://www.malmokommissionen.se/