Orden formar världen

Det hållbara samhället behöver nya begrepp. Sedan skoltiden har språk intresserat mig. Hur ord och begrepp får innehåll och betydelse – och kanske dessutom skiftar över tid.
Det räcker att tänka hur vi idag använder ord som rolig och grym, om hur vi nyligen frågade varandra ”har någon ringt?”. Eller vem gråter idag över den spillda mjölken när kon råkat sparka omkull pigans stäva?
Orden speglar sin tid.

Arbetare – eller vad ska det heta?
Vi behöver nya ord för att konkretisera det vi arbetar med och för. Ur ett perspektiv blir orden arbetsgivare och arbetstagare laddade med roller: någon ger och någon annan tar. Men vad heter det när man själv skapar sin arbetsinkomst? Företagare? Frilansare? Eller är man en del av gig-ekonomin? Vad ska det heta? Vad vill vi att det ska heta när man själv ordnar sin försörjning utan att driva bolag?

Cirkulent
Jag läste någonstans att ordet konsument kan behöva kompletteras med ordet cirkulent för att illustrera innebörden av att aktivt medverka i den cirkulära ekonomin. Ska detta nya ord få fäste behöver det bli allmänt känt. Frågan är om cirkulenten aktivt medverkar till att vidga den cirkulära ekonomin eller enbart försöker bidra med källsortering och second-hand-köp? Ord har nästan alltid en motsats. I konsumentfallet finns en producent eller möjligen en affärsidkare som är konsumentens motpart. Vem är motparten till cirkulenten? Det är inte så enkelt att sätta nya ord på agendan. Innebörden ska ju helst vara intuitiv och omedelbart begriplig, samt fylla ett gap där tidigare begrepp inte täckt in en funktion eller en beskrivning på tillräckligt bra sätt. Värdeladdningen ska också vara tydlig, så att folk vågar använda orden. Är cirkulenten en föregångare värd uppmuntran? Eller hur ser vi på cirkulentens roll?

Prosument
När samma person har både producentrollen och konsument-dito har jag känt det naturligt att kalla vederbörande för prosument. Exempelvis personer som både odlar och använder det han eller hon odlar, eller en solcellsägare som drar nytta av de kW solcellerna producerar. Helt perfekt är inte begreppet – det är alltför mycket en kompromiss av två gamla ord.

Friskolor – varför kallas alla varianter för samma sak?
Samhällsnyttiga verksamheter borde få en begreppskategori, så att de inte i lagtexter och i allmänna sammanhang förväxlas med vinstdrivna dito. Friskolor är idag ett luddigt begrepp som används för både icke-vinstdrivande och vinstdrivande skolor med icke-kommunal huvudman. Jag var med runt 1990 när debatten om de fristående skolorna banade väg för rättvisa villkor för de idébruna skolorna. Därför vet jag ingen i vår krets kunde föreställa sig att friskolereformen skulle leda till aktiebolagsskolor, där skattemedel slussades vidare till ägarnas privata konton. Det som fanns före 1992 var idébruna skolor utan privata ägarintressen. Ordet friskola borde reserveras för de idéburna. Vinstdrivna skolor borde benämnas just så.

Hållbarhet – vad är det?
Hållbar utveckling är ett slitet begrepp. Alla kallar sig hållbara idag – eftersom motsatsen inte sänder rätt signaler till marknaden. (Vem vill vara ohållbar?) Bekymret är att när alla är ”hållbara” blir begreppet urvattnat. Positioner måste flyttas fram och nya definitioner användas. Indexering eller olika värdeskalor skulle behöva tillkomma, så att allmänheten kan orientera sig. ”Någon” borde driva denna fråga för att skapa tydlighet kring vad vi menar med hållbarhet. När är vi hållbara?

USA och nobelpriser
Att varsamhet med orden och dess innebörd är viktigt har de senaste årens turbulens i USA visat. När makten inte bara slirar på sanningen utan även undergräver tilltron till hela nyhetsförmedlingen läggs grunden till oreflekterade och anti-vetenskapliga strömningar, som får betydelse för samhällsutvecklingen. Ryktesspridning växer. Och sanning och lögn jämställs i något slags märkligt 50/50-förhållande. Att inte forskarsamhället och vetenskapen tydligare markerat mot alla överdrifter och politisering av vetenskapen är sorgligt. När Nobelpriserna nu ska delas ut borde Nobelstiftelsen markera hur viktigt det är att samhället baseras på kunskap, öppenhet och nyfikenhet.

Inte långt till korruption

Bo-Göran Bodin på SVT har nyligen gjort en minidokumentär om ett tragiskt vårdnadsfall, som blivit mycket uppmärksammat. Med tålmodighet, idogt arbete och med en skicklig berättarteknik lotsar Bodin oss in i en härva av sanningar och motsanningar, expertutlåtanden och märkliga turer kring ett barn, vars föräldrar separerat och där ord står mot ord. Den som inte sett serien bör se den, för att förstå vad den här kommentaren ska handla om. Finns på SVT Play och heter Att rädda ett barn.

Pedofili ska inte finnas
Pedofiler ska dömas och allra helst inte få tillfälle att förgripa sig på barn. Vuxna människor, i detta fallet män, har ett ansvar gentemot barn, och måste kunna hantera sina drifter utan att skada andra. Det är inte OK att utnyttja en svagare persons utsatthet för sina egna syften. Samhällets formella och informella regler ska vara tydliga. Pedofili hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.

Hävstång för en större sak
När det händer måste det finnas statliga, kommunala och oberoende organisationer som kan stödja offren och ställa de skyldiga till svars. Skyddsnäten ska vara tydliga och finnas när de behövs. Bodins dokumentär handlar till stor del om en organisation, BRY, som kraftfullt tog ställning för barnet och mamman i det dokumenterade fallet. Socialtjänst och polis gjorde ett 10-tal utredningar och ingen av dem kunde belägga att pojken farit illa. Pappan hävdar att mamman hittat på allt för att få vårdnaden om barnet. Ord står mot ord. Steg för steg följer och dokumenterar Bodin turerna i fallet och så småningom framträder ett mönster. BRY och deras experter har av olika skäl inte brytt sig om att gå till botten i sakfrågan – ”jag hinner inte läsa alla rapporter” som en person säger – utan nöjt sig med att använda det aktuella fallet som exempel på det generella problem man vill komma åt.

Den goda saken blir ond
Fallgropen synliggörs skickligt och tydligt av Bo-Göran Bodin. BRY vet att man arbetar för en god sak och bryr (!) sig därför mindre om detaljerna i det konkreta fallet än om möjligheten att få publicitet för sin sak. För att hålla igång sina stödjare och engagerade personer behöver organisationen synas med fall som kan få genomslag i media. Att fallet innehåller felaktigheter och motstridiga uppgifter blundar man aktivt för. Genomslaget är viktigare än det enskilda fallet. Den goda saken blir plötsligt det som skadar barnet mer än de påstådda övergreppen. Det är tom oklart om personerna bakom BRY förstår vidden av det man ägnat sig åt. Det finns en stor risk för fartblindhet och enögdhet när engagemang övergår i trosvisshet. Omdömet sviktar och gråtonerna försvinner i en svart-vit världsbild, där nyanserna tonas ner och slutsatserna riskerar bli fel.

Det handlar om ett barn
Fallet ska upp i hovrätten senare i år. Det är oklart om organisationen BRY vinner på att fallet kommer upp i det mediala flödet en gång till. Risken är uppenbar att en i grunden viktig fråga – kampen mot pedofili – hamnar i bakgrunden när rättsväsendet än en gång prövar sakförhållandena i en vårdnadstvist som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än i tingsrätten. Det gäller att hoppas att barnet i fråga inte får bestående problem efter denna historia. På ett plan lär barnet ha svårt att i framtiden lita på vuxna, som försatt honom i en utsatt position. Barnen behöver växa upp i en sann, rättvis och trygg värld, där föräldrarna utgör de fasta punkterna i tillvaron.

Motiven styr
Lärdomen från dokumentären är att det är viktigt att ta sig tid att gå till botten med frågor, där det finns olika ståndpunkter. Det är också viktigt att undvika känslomässigt relaterade beslut, något som tydligt framkom i dokumentären. Det är viktigt att våra domstolar och myndigheter lägger sympatier och antipatier åt sidan när de ska bedöma sanningshalt och sakförhållanden. Bo-Göran Bodins dokumentär visar tydligt hur lätt kan bli fel, när andra motiv än rättsprinciper får råda. Steget över till korruption och maktmissbruk blir kort när objektiviteten sätts åt sidan.

”Är filmen sann eller falsk?”

Nyligen lanserade flygbolaget SAS en reklamfilm, som fick mycket uppmärksamhet. SAS valde att koppla resandet och mötet med andra kulturer till det som också format vår svenska och skandinaviska identitet. Med ett antal exempel på hur vi låtit impulser och idéer ta plats i det vi uppfattar som genuint vårt, ville SAS uppenbarligen peka på nyttan för varje kultur att möta andra kulturer. Hur vi alla vinner på möten. (Att syftet kan ha varit att få folk att tänka mindre på klimatfrågan kan ha varit ett motiv). Länk till filmen längst ner i denna fil.

Reaktioner
Det tog inte lång tid för högröstade högerpolitiker, framför allt från SD, att börja tala om ”bojkott av SAS” och liknande. Till exempel Jomshof i SD:s partiledning uttryckte detta. SAS drabbades till och med av ett cyberangrepp så att hemsidan blockerades och SAS såg sig tvungna att ta ner filmen. Efter en tid la SAS ut en kortare version av filmen.

Museet i Norrköping ett annat exempel
Exemplet med SAS-filmen och SD-politikernas avståndstagande kan sägas vara ett exempel i en rad uppmärksammade ställningstaganden från detta parti. Nyligen fördömde t.ex. ledande SD-företrädare i Norrköping en utställning om nazismen på museet i Norrköping. Museet såg sig föranledda att ta bort en del av utställningen (men den återkom igen lite senare).

Synliggör motivet
i båda dessa nämnda fall anser jag att den relevanta frågan till SD-företrädarna borde vara om deras kritik handlar om att det de kritiserar är rätt eller fel. Har SAS rätt i sin beskrivning av hur svensk kultur har vuxit fram ur samspelet med andra kulturer? Eller är det fel? Har museet rätt i sin beskrivning av nazismen eller har de fel? Det är viktigt att denna fråga ställs.

Varken sant eller falskt hjälper populisterna att vinna diskussionen
Om kritiken mot nazism-utställningen baseras på att den av motståndarna anses vara falsk finns det sannolikt gott om belägg för att SD har fel. Om kritiken baseras på att utställningen har rätt i sin beskrivning framstår SD-kritiken som ett försök till att dölja sanningen. Det är därför frågan om sant eller falskt är så viktig. Likadant med SAS-filmen. Förnekar SD sambandet mellan skandinaviska traditioner och utländska influenser har de i sak fel, och om de hävdar motsatsen förminskas deras kritik till ett löjligt försök att dölja det sanna sakförhållandet.

Börja inte tumma på sanningskravet
Det viktiga för utbildning, folkbildning och för det demokratiska samtalet är att kunna skilja på sant och falskt, på rätt och fel. Hur ska kommande generationer se på historien om den snedvrids och blir en tummelplats för opinioner, desinformation och propaganda? Vi måste hålla fast vid betydelsen och innebörden av en sann historieskrivning. Varje avsteg från den linjen riskerar att skapa utrymme för populism och politisk propaganda.

Ställ alltid följdfrågan om rätt eller fel!
Det bästa vore därför om journalister på bred front ständigt följde upp sina intervjuer med ett klarläggande: ”Baseras din kritik på att du anser företeelsen (eller det kritiserade påståendet) vara riktig eller felaktig?” Genom att få populisterna att bekänna färg på det frågan blir det tydligare vari deras kritik består. Ihåligheten i deras argument blir tydlig och samtal kan föras utifrån de sanningskriterier som vägleder vetenskap och forskning.


Länktips: SAS-filmen https://m.youtube.com/watch?v=ShfsBPrNcTI”

Årets svensk – á la Ganman

Tidningen Fokus har utsett Årets svensk. Det självklara valet, tyckte tidningen, var att utse Jens Ganman. Svenska folket har reagerat på valet enligt nedanstående diagram.

Årets svensk – så här blev reaktionerna

Förklaring till diagrammet ovan

Arga kandidater
Alice Teodorescu, Joakim LaMotte och Hanif Bali visste alla tre att de stod på tidningens lista att bli årets svensk. Känner sig naturligtvis förbigångna.
Besvikna kandidater
Isabella Löwengrip, Bianca Ingrosso och femtioelva andra influencers*) som räknade med utmärkelsen.
Bortglömda svenskar
Gui i Kina, Davit i Eritrea och andra fängslade samvetsfångar.
Tacksam
Greta Thunberg vill inte ha några utmärkelser – hon vill ha action.
Nöjda mediamänniskor
Är de som senare dyker upp i andra sammanhang: t.ex. Lars Adaktusson i KD och alla de som aktivt låter bli att ställa sakliga frågor till politiker utan enbart fokuserar på senaste opinionsmätningen, som om vi hade en ständigt pågående valrörelse. Sakfrågor är ju så tråkigt och säljer inte…
Vadå Jens, vem är det?
– Ja, just det. Han kanske också har inspirerat miljoner unga människor, träffat påven och hamnat på Times förstasida i år? Missade det, i så fall…

*) Föregångarna till influencers kallades kändisar, dvs personer som gör sig kända genom att vara kända. Det nya är att influencers har lärt sig att utnyttja sitt kändisskap till att tjäna pengar.

Anm. 2009 utsågs Johan Rockström till Årets svensk av samma tidning.

Kompromissens värde

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.

Tack Kim och alla andra journalister

Kim Wall var en ung journalist som dog alldeles för tidigt. Några av hennes fotografier och tillhörande texter har blivit en utställning som hade vernissage den 31 oktober på Stadsbiblioteket i Göteborg. Journalistyrket har blivit viktigare och mer utsatt på senare tid. Det känns helt rätt att hedra Kim Walls minne och alla andra journalister som arbetar för att vi andra ska få en så riktig bild av världen som möjligt genom att besöka utställningen och att förmedla några intryck därifrån. Det är det minsta jag kan göra. Nedan fyra bilder från utställningen.

Gränslöshet
Utställningen visar med tydlighet att Kim Wall hade hela världen som sin arbetsplats. Med bilder och beskrivningar från alla världsdelar blir det uppenbart att hon inte kände några gränser för sin upptäckarlusta och sitt intresse för att berätta människors historier.

Hur underbygger vi våra beslut?
För att knyta an till boken ”Alternativa fakta” som jag skrivit om nyligen är det viktigt att det finns yrkesverksamma som ägnar sin tid åt att synliggöra fakta och åt att presentera dem på ett tillgängligt sätt. När vi tar beslut utgår vi från kända faktorer, prioriteringar, ekonomiska parametrar, nyttoaspekter och kända eller bedömda konsekvenser av våra beslut. Vissa beslut blir större och mer avgörande än andra. Besluten hos företag och stater kan få större genomslag än andra beslut. Men vi är alla beroende av att ha en faktagrund för det vi tar beslut om. Hur diktaturer gör för att ta rätt beslut är en gåta, eftersom information, statistik och rapportering ofta följer den officiella bilden av ”sanningen”. Ingen kan eller törs komma med motstridiga uppgifter som ifrågasätter makthavarnas omdöme och planer.

Desinformationen passiviserar
De som i Sverige kämpar för att förminska Public Service, eller som yttersta mål vill avskaffa systemet, gör detta med skenbart marknadsmässiga argument. I själva verket finns det starka krafter som vill politisera nyhetsförmedlingen på ett sätt som delvis redan pågår. Vem som helst kan idag publicera vilken ”nyhet” som helst och få spridning för den. Desinformation och vinklade historier och statistik får stor plats och risken är uppenbar att mixen av falska och sanna nyheter passiviserar allmänheten, som ju inte vet ”vad man ska tro”…

Därför är det så viktigt
I krig är sanningen det första offret och det finns krafter i samhället som gärna upprätthåller en känsla av kamp och motsättning, eftersom det är bränslet och motivet för en del personer att engagera sig i aktuella frågor. Mot bakgrund av denna pågående förskjutning i vad som är rimligt och orimligt att påstå blir journalisternas arbete allt viktigare. Därför kändes det så rätt att ta del av utställningen om Kim Walls reportage, bilder och texter. Gå gärna dit om ni kan.

Frågan är hur det känns

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.