Världsläget på 90 minuter

Häromdagen lyssnade jag på Vladislav Savic, en känd radioröst för den som minns. Föredraget handlade om världspolitiken och det han kallade nya allianser. 90 minuters genomgång av politik, konflikter och oroshärdar i världen gav en dyster bild av världsläget. Många länder ökar sina försvarsanslag. När USA ökar dem med 10 % motsvarar det en fiktiv höjning av de ryska försvarsanslagen med 87 %. Två siffror som säger en hel del om ländernas inbördes styrkeförhållanden.

Mellanöstern
Mellanösternproblematiken upptog en stor del av Vladislav Savic analys och presentation. Och vilken roll Turkiet spelat och spelar i regionen var något som han återkom till flera gånger. Maktspel, gränser, ekonomi och inflytande är begrepp som dyker upp. Och en oklar känsla av att om vi inte löser mellanösternkonflikterna på en för alla sidor acceptabel nivå finns en stor risk att konflikterna skalas upp.

Putin ser gärna ett svagare EU
Det försvagade EU bidrar tyvärr till instabiliteten i världen. EU har inte samma auktoritet som förr av flera skäl. Dels Brexit och den försvagning och osäkerhet det innebär att Storbritannien lämnar EU, dels att de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer har nått så tydliga framgångar. Att Ryssland ser en möjlighet att försvaga EU genom att stärka banden till LePen och andra ledare är tydligt. Men utvecklingen i Katalonien innebär också en stor fara för EU. Det finns flera regioner i EU:s medlemsländer som har starkt folkligt stöd för en frigörelse från respektive land.

Den tweetande presidenten behöver inte diplomater
Kina, Nordkorea och Indien berördes också. Liksom självklart trumps USA. Vladislav Savic påminde om att USA fortfarande inte har någon ambassadör i Sverige. Och att trump medvetet försvagar sitt utrikesdepartement och ibland låter sina egna tweets försvåra arbetet ute i de amerikanska beskickningarna. Är det trumps eller USA:s linje som presidenten ger uttryck för – det är numera en återkommande fråga både hos den egna personalen och hos andra observatörer. Med sitt exeptionella FN-tal sprängde trump också en annan barriär, påpekar Vladislav Savic, den barriär som FN utgör i fråga om ett gemensamt tak för vad som är ”tillåtet” att säga i FN-sammanhang. Med sitt ”America-first”-tal bröt trump mot FN-stadgan, något som bl.a. vår utrikesminister påpekat. Nu blir det fritt fram för andra länder att på liknande sätt hävda egenintressen före intresset av världsfred.

Breithart – en hjärtlös aktör ?
En problematik Vladislav Savic berörde är hur sanningen offras när den extrema politiken ska lanseras. Att Breithart har 20 miljoner individuella följare hade jag inte koll på och att de nått en publik mer än 2 miljarder gånger (klick) är en skrämmande siffra. På det sättet har kriget redan börjat. Kriget mot media och mot sanningen. Breithart har en tydlig ambition att vrida samhällsutvecklingen i en starkt nationalistisk riktning, påhejade av extremhögern i USA. Det är oroväckande för att inte säga direkt farligt att ”fake news”-strategin från trump och hans anhängare tycks löna sig. Ifrågasättandet av traditionella media skapar ett nytt utrymme för alternativa ”sanningar” och rena lögner, något som i förlängningen bara kan leda till ett postliberalt och odemokratiskt samhälle.

Positiva motkrafter
Det är intressant att lyssna till en erfaren korrespondent som Vladislav Savic. Han har följt utvecklingen under flera decennier och har på så sätt fler referenser än de flesta. Samtidigt kände man så åhörare efter ett tag ett behov av att höra något om de positiva motkrafter som trots allt finns. Allt är inte elände. Men det hänger ihop med möjligheten för unga människor – inte minst kvinnor – att utbilda sig.

Utbildning
Min slutsats blir därför att det viktigaste vi kan göra för att stärka motståndet mot den utveckling Vladislav Savic skildrar, och som sannolikt är korrekt till största delen, är att vi medvetet satsar på utbildning i olika former och ger världens unga chansen att ta kloka beslut för sin egen och sina barns framtid. För att utbildningen ska ha relevans måste den speglas i en gemensam världsbild, som i sin tur kräver att nyhetsförmedling och rapportering kan ske på ett öppet sätt. När media inte längre kan fullgöra sin uppgift undergrävs möjligheten för alla, både välutbildade och andra, att fullt ut använda det de kan och lärt sig. De globala aktörerna Facebook och Google m.fl. har ett  stort ansvar att inte medverka till ett självgenererat storebrorssamhälle som premierar motsättningar snarare än samverkan.

 

Vårt behov av kanske

Jag läser en intervju med Alexander Bard i Resumé. Han förutspår en radikal rollförändring i det mediala landskapet baserat på det faktum att alla numera kan kommunicera med alla. Tidigare fanns det flera envägskanaler för information och paketerad information. Tidningar och TV/Radio hade en roll som väldigt få kunde utmana. Att välja ut vad som är väsentligt, att beskriva det och att sätta in det i ett sammanhang, t.o.m. att dra slutsatser av tillgänglig information – allt detta hade media som sin uppgift. Urvalet av och värderingen av nyheter har förflyttats. Vem som helst kan numera skapa och sprida en nyhet. Men den största skillnaden är nog att vi alla är både sändare och mottagare i en helt ny kommunikativ värld.

Demokratin hotas
Jag håller nödvändigtvis inte med Alexander Bard i det han anser, men det finns självklart en hel del att fundera över i ett förändrat medielandskap. Inte minst nu, när föraktet och förnekandet av vetenskap och fakta tagit plats även i det politiska fältet i länder där vi trodde att demokratiska grundpelare som yttrandefrihet, religionsfrihet etc var självklara komponenter i samhället. Ett par av EU-länderna och framför allt USA under trump har  tagit steg i en riktning som innebär ett hot mot demokratin, i synnerhet som nyhetsvärdering och dito förmedling inte längre omgärdas av en långtgående respekt för sanningshalt och vetenskaplighet.

Polarisering
Är det numera så att vi alla måste axla en roll av ”ansvarig utgivare” i takt med att vi delar med oss av nyheter och information på nätet? Vad innebär det i så fall? På vilket sätt kan vi ta ansvar för vår utgivning? Hur ska lagen skrivas, tolkas och uppfattas så att den på ett optimalt sätt speglar behovet av ansvarstagande? Det räcker att vistas ett tag i sociala medier för att se hur språkbruk, invektiv och påhopp ständigt bidrar till ett förenklat och onyanserat debattklimat. Det verkar som om ingen egentligen vill lyssna på andra argument – man vill till varje pris ha rätt. Nyanser och avvikande perspektiv passar inte in. ”Å ena sidan … och å andra sidan…. ” är det sällan man ser. Tvärsäkerhet och kategoriska fördömanden är vanliga. I valet av symboler för kommentarer i t.ex. Facebook finns inte alternativet ”kanske”. Man kan gilla, man kan vara arg, man kan älska etc. Men något kanske finns inte utrymme för. För eller emot. Ja eller nej. Polariseringen sätter sig som en jargong i vårt förenklade, digitaliserade, kommunikativa umgänge.

Utrymme för det möjliga
Det känns som att det är dags att börja skriva vanliga hederliga brev igen. Med en avsändare och en mottagare och ett nedtonat tonläge, där det finns utrymme för fler nyanser och undringar. Inte minst för barnens skull behöver det finnas lite utrymme för fantasi och kanske-känslor, som både kan väcka nyfikenhet och skrämma en aning, men bara lite. När allt är tvärsäkert och antingen-eller-upplagt blir det tråkigt, mekaniskt och förutsägbart. Fram för mer kanske i vardagen.

G-P på fel spår – igen!

Göteborgs-Posten har på senare år på ledarplats tagit ställning för och drivit åsikter som det blir allt svårare att hålla med om. Senast den 22 oktober då Public Service-kommitténs rekommendation att ersätta licensavgiften med en skatt kommenterades på ledarplats. Det enda sakargument som framförs är att en skattefinansiering ökar skattetrycket. Ledarskribenten medger att TV-licensen är förlegad, men målar samtidigt upp bilden av att förslaget om skattfinansiering bidrar till att förstärka ett förtroendeglapp mellan väljare och riksdagens förtroendevalda. Jag både hoppas och tror att G-Ps ledarredaktion missbedömer frågan helt. Orättvisan finns inte i att licensen blir en skatt – orättvisan som många upplever ligger i att så många kan låta bli att betala för TV och radio-utbuden överhuvudtaget.

Rättvisare system med skatt
Idag är TV-innehavet inte den avgörande faktorn för att kunna se programmen på TV. Via olika internetbaserade system och abonnemang kan vi konsumenter ta del av ett stort utbud och däribland Public Service. Distributionen av TV- och radioprogram kan inte längre kopplas till innehav av en mottagare. En stor andel av befolkningen betalar TV-licens, men rättvisan i systemet urholkas när inte alla delar kostnaden för Public Service-kanalerna. Det G-P missar är just rättviseaspekten – att många idag kan strunta i att betala för det utbud man har tillgång till och att det av en stor grupp uppfattas och är orättvist som betalar för utbudet.

Hoten mot det fria ordet
Det finns en svaghet med ett samhälle där all nyhetsförmedling och alla program finansieras av näringslivet. Det uppstår lätt en diskussion om hur opartisk en redaktion kan vara när vissa företag finansierar verksamheten. Opartiskheten i nyhetsvärdering och i grävande journalistik är viktig och förtroendet för vad media förmedlar är avgörande för att ”tredje statsmakten” ska kunna upprätthålla sin roll. Det är illa nog att det fria ordets motståndare flyttat fram sina positioner i flera länder. Ungern, Polen och Turkiet kan nämnas i vårt närområde. På andra sidan Atlanten twittrar en maktberusad ”president” om fake news på ett sätt som undergräver det arbete de oberoende redaktionerna kan utföra.

G-P borde inse faran
Idag relativeras det mesta av rapporteringen till Sveriges Radio och SVT, dvs övriga rörliga kanaler förhåller sig till den linje Public Service intar. Genom att försvaga förutsättningarna för Public Service att fungera – vilket G-P:s förhållningssätt leder till – finns en risk att basen för den gemensamma diskussionen luckras upp. Vi ser hur sociala medier lämpar sig väl för ryktesspridning och desinformation iscensatta av resursstarka krafter. Public Service behövs nu mer än någonsin för att inte de gemensamma bilderna helt ska upphöra att existera. Även G-P borde inse att tidningarna lever farligt om tyckande och styrda kampanjer (från starka lobbyorganisationer och från välorganiserade grupper/organ) tar över nyhetsvärdering, dito förmedling, analys och ”storytelling”, dvs vad som blir det som folk talar om på fikaraster och på ledig tid.

Samhällsskydd och beredskap
G-P raljerar över Melodifestivalen, som om det vore är det viktigaste Public Service ägnar sig åt. Jag är övertygad om att samhällsskyddet, försvaret, brandkåren, polisen och en mängd andra organ är mycket tacksamma för att det finns sätt att nå ut till allmänheten både med egen information och väl balanserade analyser och sammanfattningar om och när krisen blir ett faktum. Det är inte i reklamkanalernas ”Paradise Hotel”  eller ”Hollywoodfruar bakar kakor” varningar kommer om att allmänheten bör gå inomhus och stänga fönster och dörrar.

Utveckling
Faktum är att en skattefinansierad Public Service-TV och radio troligen även kan öppna upp för mer direktdemokrati. Vi skulle kunna ha rådgivande nätverk eller organ på lokal, regional och nationell nivå som fångar upp synpunkter från allmänheten av vad man vill ha mer av. Dvs en skattefinansiering skulle kunna göra det naturligt att gå vidare med den typ av direkt publikkontakt som TV-mediet redan börjat nosa på i vissa program. Mer av direktdemokrati och ett visst ökat inflytande över vad kanalerna ska ägna sig åt skulle ge legitimitet åt systemet och öka intresset för alla de frågor vi står inför att lösa tillsammans.

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

Ser vi inte samma bild kan vi heller inte enas

Informationen dränker kunskapen. Frågan är om det finns för mycket information, reklam, meddelanden, bilder och snabbt spridda påståenden i vår uppkopplade tillvaro? Risken är att det väsentliga försvinner i bruset av information. Det som borde vara en av världens mest välunderbyggda, vetenskapliga och pålitliga informationskällor – Vita Huset i USA – har förvandlats till sin motsats.

USA
En egocentrisk och instabil president med enorma resurser för kunskapsinhämtande till sitt förfogande väljer att sätta en egen dagordning baserad på ett smalt urval av källor. Det finns ingen logik i detta. Den samlade kunskapen hos världens alla forskare ger oss egentligen goda förutsättningar att hantera de problem som uppstått. Klimatförändringarna pågår för fullt. Även om det finns aktörer som av olika skäl vill blunda för människans ansvar för förändringen är det just nu bråttom att vidta åtgärder både i preventivt syfte och i syfte att mildra effekterna av det förändrade klimatet. I detta läge väljer presidenten i USA att hoppa av det icke bindande Paris-avtalet som en symbolisk gest. ”America first” är hans slogan. Först in i eländet? Först in i återvändsgränden? Först att sabotera generationers ansträngningar i uppbyggandet av ett fritt och någorlunda välmående USA? Först att bana vägen för det demokratiska styrelseskickets svanesång?

GBR och EU
I Storbritannien har Theresa May med nöd och näppe fått fortsatt förtroende att sköta Brexit-förhandlingarna. Britterna har inte gett henne ett stärkt mandat som hon vill ha. Tvärtom. Signalen till Tories är att de måste samarbeta och lyssna till andra röster. EU lär klara detta, men ett större hot är ett flertal länders stegvisa nedmontering av fundament i det västerländska demokratiska samhället. När EU-länder som Polen och Ungern steg för steg begränsar yttrandefriheten, tar kontroll över medierna och minskar utrymmet för olika åsikter hotas den viktiga komponent i samhället som bär upp mycket av demokratin – yttrandefriheten.

Kvantitet och kvalitet
Samtidigt måste vi hitta en ny balans även i Sverige mellan kvalitet och kvantitet. Förr fanns tolkningsföreträdet hos den tredje statsmakten, medierna. Idag är den positionen minst sagt underminerad. Dagstidningarna tappar läsare. Unga människor följer helt andra kanaler för att skaffa sig information. På vilket sätt detta kommer att undergräva demokratin är osäkert, men det kommer åtminstone att förändra det offentliga samtalet. När vi inte längre utgår från samma världsbild blir konflikter oundvikliga. Hur vi ska få olika grupper i samhället att se på världen på ett sätt som gynnar samtalet och förståelsen för olika åsikter återstår att se.

Det blir till att återkomma till den här frågan, tråkigt nog.

Det icke-liberala samhället växer fram

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Varför vet jag fel saker?

Jag känner mig lurad. Varför matas jag hela tiden med information som speglar det avvikande, det utmanande eller det absurda? Hur kommer det sig att jag vet fel saker? Varför vet jag inte det viktiga? Polarisering och låtsasmotsättning skapar en särskild dramaturgi i det uppskruvade twittersamhället, där ingen orkar skriva eller ens läsa hela meningar.

Besvikelsen anas
Jag vet att Boko Haram härjat i Nigeria och grannländernas ökenområden. Jag vet att en clown som Beppe Grillo gett sig in i politiken i Italien. I rapporteringen från Frankrike relateras och reduceras det mesta till extremhögerns Le Pen. Som om politiken vore en melodifestival, där vinnaren tar allt. Rapporteringen från Nederländernas parlamentsval har handlat om ifall Geert Wilders islamfientliga enmanna-parti (!) skulle vinna eller inte – något annat partis valfrågor har inte framkommit i rapporteringen. Och det är nästan som om media är besvikna över att de nu inte kan fortsätta berätta historien om högerpopulismens framfart.

Jag vet fel saker
Varför kan jag inte namnet på fler premiärministrar i EU, vilka partier de representerar osv? Varför hör jag mer om Dansk Folkeparti, Sannfinnländare, Nigel Farages UKIP och Geert Wilders än om de partier som tar ansvar och driver en politik som, oftast, inte bygger på uppskruvade argument, polarisering, förenklad twitteranpassning och överdrifter? Hur har det blivit så här? Varför är jag oinformerad?

Var finns de kloka?
Jag vill inte vara oinformerad. Jag vill veta mer om mainstreamrörelser och om majoritetens drömmar och önskningar inför framtiden. Jag vill inte matas med absurditeter. Det räcker att presidentvalet i USA blev ett totalt fiasko för sanningssägare och sansade budskap. *) Jag vill veta mer om de kloka politiker, som bygger sin politik på kloka avvägningar och som utgår från verkliga behov, inte propagandaversioner av sanningen.

Den absurda vägen
Den ständiga strävan efter det som upprör, irriterar eller vänder på perspektiven får i förlängningen den effekten att det lilla och obetydliga får oproportionerligt stort utrymme. Vill vi verkligen skapa oss en verklighetsbild baserad på en rad absurditeter? Vem vinner på att vi är felinformerade?

Jag saknar Hans Rosling och hans perspektiv på världsutvecklingen.

*) Presidentens kommentar när hans andra försök till att blockera inresor från sex länder stoppats av en domare från Hawaii illustrerar hur han tänker: ”Det får oss att framstå som svaga”, sa han. Allt är image hos den mannen.

 

Kan en sann demokrat vara antiliberal?

En av de aktiva sverigedemokraterna, Ted Ekeroth, lämnar sina uppdrag i Lund, går det att läsa i pressen. Han har bl.a. skrivit följande på sin Facebook-sida: ” Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulturalisterna har varit en självklarhet för mig.  ”

Att tolerera intolerans
Yttrandet är intressant eftersom det som förenar Ekeroths motståndare är synen på hur vår demokrati vilar på  liberala delvis grundlagsskyddade värderingar. Jag tror de flesta i Sverige anser att mänskliga rättigheter, individens frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt, jämlikhet, jämställdhet, likheten inför lagen och allas lika tillgång till samhällets resurser är fundament i vår demokrati. Liberalismen finns i olika huvudinriktningar, där staten kan ha olika roll. Men gemensamt för de politiska rörelser vi haft i Sverige sedan Andra världskriget är att de har inkluderat de demokratiska fundament som liberalismen tydligast burit fram. Undantagen är å ena sidan kommunister, som framför allt attackerade äganderätten. Kommunismen som statsbärande princip lyckades med konststycket att motbevisa sig själv. Å andra sidan finns  på senare tid de antidemokratiska rörelser på högerkanten som ser en framtid i en pånyfödd nazism eller fascism. Demokratins gräns går vid toleransen av de intoleranta.

Fundament för demokrati
Den fråga som väcks med det inledande citatet är hur ett demokratiskt samhälle ser ut om det inte inkluderar liberalismens grundprinciper. Går det att kalla ett samhälle demokratiskt om det saknar utrymme för grundläggande principer om mänskliga rättigheter, om långtgående tolerans för individens religiösa övertygelse, sexuella läggning,  ideologiska hemvist och allas likhet inför lagen med ett rättsväsende fristående från politiskt inflytande? Kan en sann demokrat vara antiliberal?

Pressen är fienden
Ett dramatiskt maktskifte har ägt rum i USA. De krafter i landet, och utomlands, som motsätter sig kvinnors och minoriteters rättigheter får plötsligt ett större gensvar än på länge. Flyktingar likställs med terrorister. ”Nobody knows for sure” blir ett mantra som den nya regimen använder för att införa drastiska inskränkningar i individers rörlighet. Svepande omdömen och illa genomtänkt lagstiftning sprids från maktens centrum och republikens fäder åberopas för att bromsa genomslaget av de värsta lagförslagen. Dragkampen är dock inte över. Den fristående pressen har av den nye presidenten utsetts till primär fiende. En oberoende nyhetsförmedling är avgörande för en fungerande demokrati.

GP
För oss som bor i Göteborg har tidningen GP:s omsvängning på ledarplats varit en tydlig signal om vilka opinionsmässiga vindar som blåser i Sverige och i världen just nu. Det räddar GP:s anseende att Peter Hjörne i sin krönika den 12 februari så tydligt markerar avstånd från den nya regimen i USA. Kanske behövdes maktskiftet i USA för att synliggöra vart världen är på väg om vi inte står upp för demokratin och de grundläggande principer som vi tar för självklara.

På hemmaplan återstår att syna SD och deras möjliga samtalspartners. Vilken del av kampen mot liberalismen vill man ska bli framgångsrik?

Länktips:
https://www.gp.se/ledare/you-re-simply-the-worst-1.4155025

60 miljoner väljare hoppas på trump

Det är intressant att se hur en erfaren journalist som Bill O´Reilly vid Fox News intervjuar den nye presidenten. (Se länk nedan). Å ena sidan respektfullt, mot slutet t.o.m. ett försök av O´Reilly att göra honom mänsklig – ”känns det inte märkligt …”. – å andra sidan en slipad retoriker, trump, som kringgår kärnfrågorna och svarar annat än vad frågorna egentligen handlar om. O´Reilly vill t.ex. veta hur presidenten ser på kritiken mot att han utan faktabelägg hävdar att valet inkluderade tre miljoner ogiltiga röster. Och på detta börjar trump veva på om avlidna, om dubbelröstande, om fel i röstlängder…. Som om faktadelen, som O´Reilly frågade om, inte spelar någon roll. Bara genom att fortsätta tala om ogiltiga och felaktiga röster skapar han utrymme för människors tvivel. Systemet luras. Bara en stark ledare kan åtgärda detta…. Man undrar om O´Reilly tycker att han själv gör ett bra jobb.

trumps agenda
Det är uppenbart att trump har en agenda. Han vill få sina supportrar att känna att han säger saker och ifrågasätter sådant som vanligt folk också frågar sig. Han tar varje chans att hamra in ”Obamacare is a disaster” för han vet att det är sådant som folk minns. Inte konkreta svar på journalisters frågor. O´Reilly vill veta när trumps administration kommer att presentera ett alternativ till ”Obamacare”, blir det i år eller när? Och trump använder svarstiden till att hamra in sitt budskap om hur dåligt Obamacare fungerar. Intervjun borde på så sätt användas i utbildningssammanhang. Den är ett skolexempel på hur man undviker att svara på frågor och istället trummar in budskap som har ett långtgående syfte – i detta fall att underminera tilltron till statsapparaten.

60 miljoner hoppas
60 miljoner amerikaner röstade på trump. Det går att hitta många av dessa på sociala medier, när de försvarar trumps agerande och motiverar sitt stöd för honom. När vi från vår horisont ser trump som en farlig politiker, som t.ex. ser pressen som sin värsta fiende, får inte glömma att 60 miljoner amerikaner hoppas att han ska vända utvecklingen i rätt riktning.

Inga reallöneökningar
Sedan Reagantiden, då många av avregleringarna infördes, har ekonomin både i USA och många andra länder utvecklats mycket kraftigt. Statistiskt sett har välståndet ökat. Det som inte framgår är hur fördelningen sett ut. (Och självklart inte till vilka sociala och miljömässiga kostnader vinsterna har skapats). Vinsterna från de trettio senaste åren har koncentrerats till de allra rikaste. Den globala konkurrensen har slagit ut basnäringar och basindustri. Den som inte sett någon reallöneökning på 30 år ser inte någon framtid i att rösta på en fortsättning. Hillary Clinton ville fortsätta i Obamas spår. Demokraternas misstag var att inte tillräckligt noga lyssna på stödet för Bernie Sanders, som också såg vilka problem som finns ute i landet och hade mer av (amerikanska) vänsterlösningar på dessa. Att sedan FBI tilläts att sätta ett krokben för Clinton sista valveckan är märkligt.

Vi får inte glömma att trots trumps alla negativa egenskaper och näst intill vansinniga politik finns det väljare i det stora landet i väster som känner att tåget i princip har gått, att det rådande systemet inte kommer att vända  utvecklingen och att trump i alla fall vill göra något.

Länk till Bill O´Reillys intervju med den nye presidenten:
https://www.youtube.com/watch?v=74DAI2hr9Kk