Är det rätt att fira att diskussionen tystnar?

”Pappa, kan du berätta hur det var? Vad gjorde du när du förstod hur allvarlig situationen var? Visste du vad som skulle hända? Och vad gjorde du då?”

Diskussionen kommer tyvärr bli vanlig om några decennier. Det kommer en dag, tyvärr med ganska stor sannolikhet, då dagens generation kommer att behöva berätta vad de gjorde när klimatfrågan blev allmänt känd. Och hur var och en förhöll sig till klimatfrågans risker, dignitet och brådskande karaktär.

En fiktiv dialog år 2042
”Jo, det kan jag berätta för dig, min dotter. Jag firade med något riktigt gott att dricka och skålade med min vänner.”
” Vad firade ni?”
” Vi firade att de politiker som tydligast ville göra något åt klimatfrågan åkte ut ur Riksdagen i valet 2022.”
”???”
”Jo, du vet ju att det var ett parti som profilerade sig mer än andra på miljö och klimat när de frågorna kom på ropet. Och det ville inte de andra partierna diskutera, eftersom deras väljare inte ville ändra sin inställning i ett antal frågor.”
” Så därför blev ni glada och firade att det parti som ville göra något inte fick något att säga till om?”
” Ja, så var det. Jag och alla jag kände ville inte ändra vår livsstil. Vi ville flyga till Thailand som förut, vi ville kunna äta mycket kött, köra bil och slippa känna dåligt samvete hela tiden. Framför allt ville vi inte att svenska företag skulle missgynnas av att regelverken skärptes i Sverige.”
” Så det var bättre att företagen släppte ut mycket koldioxid och annan skit i miljön, tyckte ni?”
” Ja, eftersom annars hade ju de svenska företagen gått omkull och utländska företag med samma utsläpp och samma problem tagit över marknaden. Och då hade svenska arbetare blivit arbetslösa.”
” Så för att hindra klimatkatastrofen gjorde ni allt ni kunde för att behålla status quo? Och kämpade för att få fortsätta släppa ut koldioxid och giftiga ämnen i naturen?”
” Ja, det låter knäppt, men vi hade ju aktier i företagen, aktier som skulle ge oss en bra pension. Och vi ville ju inte avstå pensionen till råga på allt. Och sedan var det ju hela tiden en fråga om vad lilla Sverige spelar för roll på det stora hela…”
” Ja, det är klart att varje enskild människa inte har så stor påverkan. Men det gäller ju alla. Xi i Kina, Muhammed i Egypten, dos Santos i Argentina… ingen enskild person spelar roll, naturligtvis. Hur kom det sig att ingen gjorde något när ni visste hur allvarligt läget var? Och var det ingen som diskuterade storleksordningen på de utsläpp olika personer orsakar med sin livsstil?”
” Äsch, det var ju för krångligt med alla siffror. Och så väntade väl alla på att någon annan skulle ta första steget, kanske. Jag vet inte. Just då, i september 2022, firade vi i alla fall rejält.”

Bakgrunden till ovanstående
Det skulle kunna gå att skriva en teaterpjäs på det här temat. När nästa generation ifrågasätter den nuvarande generationens passivitet. Det kanske skulle bli en festlig premiär, då vi skulle kunna skåla….
Men tyvärr baserar sig ovanstående på det Håkan Boström skrev i ledarkrönika i GP den 13 jan 2022, där han ägnar en spalt åt tanken att få fira om eller när Miljöpartiet åker ur Riksdagen.

Kanske har inte Miljöpartiet ”rätt” svar på alla frågor. Delar av MP:s politik behöver troligen kompromissas med andra partier. Men det är dialogen och diskussionerna Boström vill slippa. När GP i samma tidning ägnar två helsidor åt Johan Rockströms skarpa varning under rubriken ”Tanken på ständig tillväxt riskerar knäcka vår planet” ägnar sig Boström åt en särskild form av strutsmentalitet. Det blir bekvämast för Boström att slippa höra förslagen från MP, förslag som skulle kunna bidra till bromsa in den kollisionskurs samhället befinner sig på i relation till planetens resurser, jämviktsläge, ekosystem, vattenresurser, mat etc. Fortsätter vi med dagens politik, som Boström vill, kommer vi att tvingas hantera matbrist, ständiga översvämningar, torrperioder, bränder och allmän instabilitet i samhället. Regn i Jämtland i januari är bara en av flera varningssignaler som förebådar klimatkaoset som vi står inför. Men det vill inte Boström diskutera. Han vill ha mer kärnkraft (som om mer av energi är det enda som skulle behöva tillföras för att hantera överkonsumtionen och de systemfel dagens ekonomi lett oss in i) och han vill framför allt fira rejält när den skarpaste rösten för att göra något tystas och dialog och diskussion handlar om helt andra saker än klimatet.

Vad han kan svara sin fiktiva dotter om 20 år framgår av dialogen ovan.

Normalt sett hade här funnits en länk till GöteborgsPosten den 13 januari. Att länken saknas här är ett medvetet val från min sida.

Don´ t look up får en trea

OBS har du inte sett filmen ”Don´ t look up” med Leonardo di Caprio ska du inte läsa denna text. Se gärna filmen på Netflix om du har möjlighet.

Jag såg ”Don´ t look up” häromdagen eftersom den hyllats som en fantastisk satir över vår tids dysfunktionella hantering av en annalkande katastrof. Både mediafolk och politiker, ja i praktiken alla beslutsfattare i filmen, beskrivs som självupptagna och med en tydlig distansering till verkligheten och vilka krav den ställer på oss. Forskarna, med di Caprios personifikation i spetsen, framställs som ett särintresse bland många och vetenskapen är mer eller mindre bara en åsikt som det går att ifrågasätta. Greppet är bra, men jag har lite svårt för manuset.

Trovärdighet, nja…
Filmen är lång och det är meningen att vi ska lära känna ett par personer lite mer på ett personligt plan. Och där någonstans blir trovärdigheten lidande. Hur sannolikt är det att en vetenskapsman med lite bristande självförtroende hoppar i säng med en TV-kanals hyllade nyhetsankare? Den vinklingen leder oss tittare bort från huvudspåret – att vi generellt har ett problem med hur vi värderar information, nyheter, kunskap och vad som måste prioriteras. När di Caprios figur äntligen säger ifrån i TV-rutan är det för sent. Katastrofen är då så nära att inget längre kan hindra den. Om syftet med detta var att visa att vi alla är människor, med våra styrkor och svagheter, hade det kunnat åskådliggöras på ett rimligare sätt, tycker jag.

”Vi bara skojade…”
Riktigt problematiskt tycker jag också det blir på slutet, i samband med eftertexterna, när filmen ska få en science fiction-twist. Var det nödvändigt? Måste filmen landa i ett skratt av traditionellt snitt? Var det inte just denna ytlighet inom det kommersiellt drivna informationssamhället som filmen ville kritisera? Varför då rätta sig i ledet och knyta ihop budskapet med en slags brasklapp: ”Äsch det var bara på skoj alltihop…”

Saknade självdistansen i berättandet
Produktionen lider av ett slags hafsande. Det ska bli valkampanjer mot slutet av filmen och landet delas i två läger. Några vill fokusera på kometen på himlen (look up) och några tvärtom ( don´ t look up). Men i filmen får vi inte hjälp att tolka denna märkliga polarisering, någon klok person hade ju kunnat kommentera detta att politiken reduceras till ett antingen/eller som inte alls har med verkligheten att göra. En mer omsorgsfullt manus hade låtit någon karaktär, kanske någon marginaliserad person eller ett barn, hävda hur naken kejsaren står – hur absurd situationen är med politik som inte längre handlar om verkliga mål utan enbart om motsättningen som sådan.

Trump-anspelningar
Det hade kunnat bli en riktig klassiker av denna film. Nu känns den bara som om den gjorde en del av den nytta den kunde ha gjort med ett mer genomarbetat manus och med en tydligare balans mellan galenskaper som behöver ifrågasättas och relevanta mänskliga beteenden. Ska jag avsluta med några plus i kanten får det ändå bli att Meryl Streeps president bar en keps och hade en familjemedlem i staben, symboler som tydligt anspelade på trump-åren. Och naturligtvis hur näringslivet kommer och går och styr i kulisserna. Där fanns kritiken mot både Google och Facebook, som i en nära framtid kan vet mer om dig än du själv har en aning om…

Det blir en 3:a
Mer än en trea i betyg kan inte filmen få, trots ett lovande grepp och ett högaktuellt tema, där vi som mänsklighet behöver vakna upp och ta ett annat ansvar för vad som är sant och riktigt. Det hade kunnat bli en bra film om hur vi måste tänka kring klimatet, artutrotningen och andra globala hot, som måste hanteras skickligare.

Okunskap och populism istället för eftertänksamhet

”Vi ska göra upp i sakfrågor, där vi tycker lika” säger Ulf Kristersson i SVT Agenda på frågan hur samarbetet med SD är tänkt vid en eventuell valvinst nästa år. Andra svåra frågor duckar han för, med det i och för sig rimliga svaret att han inte tänker förhandla i Agenda. Det partierna inte är överens om, blir en förhandlingsfråga . Det låter ju bra för den som vill ha en högerregering. För alla andra känns det synnerligen olustigt att Sveriges framtid ska villkoras av ett främlingsfientligt och antidemokratiskt parti.

Vill allmänborgerliga liberaler samarbeta med antiliberaler?
Det som var otänkbart 2018 har några år senare blivit den klokaste vägen framåt för M: samarbete med högerpopulisterna. Man gör numera allt för att göra SD rumsrena i de politiska processerna. Gruppledaren Billström (M) ryckte ut på twitter och försvarade SD när det visat sig att de haft (ytterligare) en person anställd på SD-kansliet med kopplingar till vit-makt-rörelsen. Moderaterna anstränger sig mycket för att försvara samarbetet med antiliberalerna. Hur länge kan de fortsätta att kalla sig liberalkonservativa i Moderaterna? Är det vägen till makten som rättfärdigar allt? Är det en svensk variant på USA-republikanernas kapitulation inför trump vi beskådar?

L ute i kylan?
En annan detalj i Agenda-intervjun den 17 oktober var att Kristersson inte nämnde partiet Liberalerna när han talade om sin framtida borgerliga regering. Han talade om ett mångårigt samarbete med KD, men nämnde inte L. Min förmodan är att han redan fått signaler från Åkesson att SD inte tänker släppa fram en regering där L ingår. Varför skulle SD, som i åratal själva beskrivit sin kamp mot det ”vänsterliberala” samhället och själva hyllat antiliberala politiker som Orbán i Ungern, plötsligt acceptera att stödja ett liberalt färgat regeringsalternativ? Mycket kan Åkesson säkert tolerera, men knappast en liberalt färgad regering. Och detta vet Kristersson. Han kommer vika sig för Åkessons krav. Bl.a. för att han alltid talar om M och KD som den framtida borgerliga regeringen.

Kristersson behöver SD mer än L
Även om L skulle kravla sig över 4-procentspärren nästa år är det således inte säkert att de kommer med i regeringen. Och Nyamko Sabuni har försökt förklara sin positionsförändring med att L strävar efter en borgerlig regering, där det skulle finnas ”röda linjer” för partiet som inte skulle överskridas. Hur det än blir med dessa röda linjer lär SD:s stöd bli viktigare för Kristersson i statsministeromröstningen än L:s. Så det som kan bli resultatet av Sabunis nya linje – att acceptera SD-inflytande på regeringsbildningen – samtidigt kan bli det som ställer L helt offside i regeringsförhandlingarna. Även om de skulle klara 4-procentsspärren.

Budgeten blir en viktig omröstning
Mycket kommer hända redan i höst, när Riksdagen ska ställning till en ny statsminister, som lär heta Magdalena Andersson om S får som de vill. Alternativet är ett extraval, som troligen inget parti är intresserat av. Det som framskymtade i Agenda-intervjun är att Kristersson hoppas att budgetbeslutet i Riksdagen landar i att M-budgeten, alternativt en M/KD-budget, vinner. Det vore naturligtvis en stor fjäder i hatten för högerpartierna om deras budget skulle gå igenom. Min gissning är dock att Magdalena Andersson är en mer offensiv förhandlare än Stefan Löfvén och att hon inte kommer att regera på en M/KD-budget nästa år. Vi får se hur det går.

Var finns eftertänksamheten?
Långsiktigt och strukturellt är det bekymmersamt att politiken reduceras till en slags löpande opinionsmätning. Medias förkärlek för enkla ja-nej-svar och jakten på sensationer driver upp ett tonläge i debatten, som inte gynnar eftertänksamhet och klokskap. Det man vill ha är klatschiga one-liners och 30-sekunders bildsatta intervjuer. Det förenklade tilltalet och den ständiga jakten på klick blir kunskapens och reflekterandets fiende. Att dessutom Facebook och motsvarande plattformar tjänar pengar på att förstärka fördomar och motverka folkbildning gör inte saken bättre. Hur de agerar har t.ex. Brit Stakston varit mycket kritisk till (se länk nedan).

Kunskap, okunskap och vart vi är på väg
Den samlade kunskapen i världen har aldrig varit större och aldrig varit lättare att nå. Samtidigt tycks den samlade okunskapen och medföljande hat och hot heller aldrig ha varit mer omfattande. Var det verkligen så här det skulle bli?

Länktips:
https://www.svd.se/kritik-mot-facebooks-drag-for-lite-och-for-sent

Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

En farlig väg när sanning och lögn blir lika mycket värda

Det blir allt tydligare att sociala medier bidrar till mer asocial polarisering. På Facebook finns grupper som exempelvis ”Kavla ner” som på fullt allvar tycks hävda att vaccinet mot Covid-19 innehåller okända eller farliga ämnen och att den pågående vaccineringen kan liknas vid ett folkmord. Sanning och lögn lever på så sätt sida vid sida och avståndstagandet tycks för många vara viktigare än förståelsen. Mycket av motståndet verkar bottna i en misstro mot forskning och vetenskap och att det skulle finnas en dold agenda bakom myndigheternas agerande. Hur blev det så här?

Varningssignaler
Fake News blev ett spritt begrepp när den förre amerikanske presidenten kampanjade och valdes att leda landet. ”Media is the enemy”, sa han också. Och lade grunden till den splittring landet upplever nu, där en stor del av republikanska partiets väljare misstror myndigheter, media och vetenskapen. Fram växer diverse konspirationsteorier, fenomen som Q-Anon, med stormningen av Capitoleum i syfte att åsidosätta demokratin som den kanske tydligaste varningssignalen om vart utvecklingen i USA är på väg. Misstron tycks alltmer få fäste även i vårt land.

Vem vinner på mer misstro?
Det mest intressanta är kanske vart denna utveckling leder. Vem tjänar på att den intresserade och sakliga debatten tystnar och viljan att lyssna på varandras ståndpunkter minskar? Vem har intresse av att polarisera och skapa en allmän oro och misstro i landet? Vilka krafter är det som ser en fördel i att sådant tilltar som exempelvis ifrågasättandet av vetenskapen, av medias rapportering och av en gemensam världsbild? Vem strävar efter ett icke-liberalt, slutet samhälle, där strävan efter jämlikhet ersätts av avundsjuka?

Ekonomin sorterar
I takt med att välståndet omfördelas till förmån för de rikaste och i takt med att välfärdsstaten skalas ner tycks människor söka syndabockar och leta efter sätt att bevaka sina intressen. Det är inte alla som själva klarar att förändra sin livssituation. Den nyliberala drömmen om individens förmåga att lyfta sig ur fattigdom gäller inte alla. De som halkar efter griper efter andra halmstrån.

Alla kan tycka något
När välfärdsstatens resurser inte räcker till alla blir det logiskt för vissa grupper att klaga på välfärdsturism och liknande. Det blir kamp om de krympande resurserna. Den kända målningen ”Grindslanten” sammanfattar vad det handlar om. Barnen slåss om de små resurser som står till buds. Och vid sidan av ”slanten”, ekonomin, är det kunskapen och tolkningsföreträdet som hamnar i fokus. ”Min åsikt är lika mycket värd som din kunskap” är en formulering som låter påskina att åsikter kan jämställas oavsett om de är sanna eller falska. I det nya medielandskapet kan alla tycka till. Det blir en slags revansch att jämställa alla synpunkter. Oavsett om de är välunderbyggda eller inte.

Den relativa sanningen
En bidragande faktor har varit 1900-talets fokus på vinklad information. Reklam har den kallats i väst, med sin motsvarighet i totalitära stater i form av propaganda. I decennier har människor matats med påståenden, som haft ekonomiska eller politiska syften att framställa något bättre än det är. I generationer har vi accepterat halvsanningar och lögner och tvingats acceptera att sanningen är relativ. Illusionen om ett bättre liv har dessutom förstärkts av en film- och mediaindustri, som paketerat drömmar och värderingar på ett sätt som tyvärr till slut ofta har landat i människors insikten att ”du duger inte som du är, du behöver konsumera kläder, kosmetika eller kroppsförändringar för att duga…”. Vad detta gör med den sanna bilden av oss själva kan vi bara ana. Är vi bara till hälften sanna?

Marknaden är snart sin egen värsta fiende
När Q-Anon, konspiratörer, anti-vaxxare och andra nu tar plats bereder de väg för de enkla lösningarnas propagandister. De totalitära tankemodellerna tar allt större plats och accepteras av konservativa krafter, som vill bevara de fördelar och rikedomar vissa har lyckats skaffa sig. När sjukvårdsköerna flyttas över till privata aktörer blir det de resursstarka som vinner. När skolorna drivs på marknadens villkor är det inte kunskapen utan vinsten som står i fokus. Förlorarna är de som bäst skulle behöva en bra skola för alla. Det sammanhållna samhället knakar i fogarna.

Balansen har förskjutits
Balansen mellan egoism och solidaritet har förskjutits och detsamma gäller avvägningen mellan utbildning och bildning å ena sidan och okunskap och fördomar å den andra. En bildad och utbildad person lockas knappast av ”Kavla ner”-budskapet. Det borde bli dags för en ”Kavla upp”-grupp, som kavlar upp ärmarna för att kämpa för det goda samhälle som tidigare generationer gjort möjligt. Innan det är för sent.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindslanten

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Media: Dags att fokusera på rättvisa

SVT:s program Agenda känns allt mer förutsägbart. Man tar dit en eller två partiledare och så vrider och vänder man på regeringsfrågan. ”Hur ska ni kunna samarbeta…?” som om det vore den enda förväntan väljarna har på sina politiker: hur ett regeringsalternativ ska se ut. Vi har trots allt ett flerpartisystem, men i Agenda utgår journalisterna ständigt från ett tänkt tvåpartisystem, oftast benämnda höger och vänster. På sikt skadar detta demokratin. Flerpartisystemet förtjänar att respekteras, eftersom det skapar en större förståelse för sambandet och tilliten mellan väljare och våra företrädare. För att mejsla ut skillnader och likheter mellan våra partier skulle Agenda-redaktionen kunna använda andra tydliga frågeställningar.

Orättvisa och rättvisa
Troligen är det inget parti som öppet skulle erkänna att man förordar mer orättvisa i samhället. Snarare är det olika perspektiv på rättvisa som alla partier kan förhålla sig till. ”Är det rättvist att flyktingar kommer hit och får mina skattepengar i bidrag”, kanske någon frågar sig? Eller ”är det rättvist att jag efter 45 år som städare inte kan leva på min pension”, tänker någon annan? ”Är det rättvist att jag som tjänat miljoner på att jobba dag och natt i mitt företag ska betala så mycket skatt”, tänker en tredje? ”Är det rättvist att mina barn får gå i en sämre skola bara för att vi bor i ett problemfyllt bostadsområde”, funderar en fjärde? Osv. Det finns hela tiden upplevda orättvisor att relatera till.

Rättvisa löner hänger ihop med budgetar
Det intressanta vore därför om Agenda-redaktionen kunde ha rättvisa som tema. Vad menar respektive parti med rättvisa? Var går gränsen för de orättvisor man är beredd att acceptera eller inte? Hur vill partierna komma till rätta med de viktigaste orättvisorna? Vad talar för att metoden är effektiv? Hur ser partierna på lönearbetet och rättvisa löner – ska det vara som i Finland att läkare och lärare tjänar ungefär lika mycket? Är det rättvist? Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen, heter det, men indirekt styr man resurstilldelning, bemanning och personaltäthet via de budgetar som lokala politiker kontrollerar. Och man kan alltid välja att anställa någon mer meriterad, än en person som saknar adekvat utbildning.

Är ekonomisk orättvisa en plattform för ökad rättvisa?
Hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Om partierna ges utrymme att beskriva det rättvisa samhälle de vill verka för, kan konturerna klarna. Är det rättvist att ta bort hemspråksundervisning för personer som har svenska som andraspråk och därmed göra det svårare för dem att klara skolan och senare att komma in på arbetsmarknaden? För vem i så fall? Är det rättvist att miljardärerna blir fler och fler i Sverige? Gynnar det samhället i stort? (Det var 40 år sedan Reagan och Thatcher hänvisade till det som brukar kallas ”trickle down”, dvs att rika personer genererar välfärd just genom att de är rika…). Det borde ha visat sig nu hur välfärden blev mer jämnt fördelad av att några blev extra förmögna. Det rättvisa med ekonomisk orättvisa borde ju synas nu, tycker man.

Helhetsgrepp, globala resurser, arbetskraft, korruption…
En variant på rättvisa skulle kunna vara att djupdyka i korrupta samhällen. Hur går det till i länder, där korruptionen är utbredd? Vill vi ha det så? Hur utbredd är korruptionen i Sverige och vad vill partierna göra åt det? Eller hur rättvist är det att vi sedan 100 år har exploaterat hälften av alla kända oljetillgångar? Vore det inte rättvist att spara återstoden till kommande generationer? Hur rättvist är det att vi med full fart förändrar ekosystemen i världen, så att livsbetingelserna för kommande generationer rubbas? Hur rättvist är det att vi fortsätter att utnyttja ”billig” arbetskraft från andra länder för att kunna köpa oss produkter som vi låtsas att vi behöver, så att vi kan hålla uppe visionen av en möjlig evig tillväxt?

Kanske juste med öppna frågor, eller med detaljfrågor?
Partierna kan naturligtvis få väldigt öppna frågor. Vilka orättvisor är mest angelägna att komma till rätta med? Hur hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Eller mer konkret: Vad är rättvisa för den som inte, p.g.a. sjukdom eller annat, kan arbeta? Hur ser rättvisan ut för den som flytt hit undan kriget i Syrien eller på Balkan på 90-talet? Hur ser rättvisan ut för den som misshandlas av sin partner? Hur ser rättvisan ut för den som fastnat i drogberoende? Hur ser rättvisan ut för den som mobbas i skolan?

Jag tror att Agenda skulle bli otroligt mycket mer levande och verklighetsnära med helt andra frågeställningar till politikerna. Det måste bli ett slut på drömmen om att få en politiker att avgå i direktsändning. Ett bättre program hjälper tittarna att orientera sig i en allt mer komplex värld. Och hitta ett parti och en politiker som man tycker bäst företräder ens värderingar.


Klimatet: Hoppas Aktuellt håller ut

Amazonas var i fokus den 10 maj, när SVT Aktuellt fortsatte sin serie om klimatfrågan. Amazonas binder inte längre koldioxid på samma sätt som på 90-talet. Skogarna avverkas och fukten binds inte längre till träden, vilket i sin tur leder till torrare lokalt klimat. Processen blir självförstärkande. Risken är att vi inom kort når en ”tipping point”, då Amazonas obevekligen byter skepnad och blir en savann. Perspektivet är hisnande. 17 procent av skogen är avverkad och ny skog växer och binder CO2 mycket långsamt.

Hur sätter vi press på Bolsonaro?
Inte blir det bättre av att Brasilien leds av en person som Bolsonaro, som tydligt har visat att vetenskapen kan ignoreras, oavsett om det gäller coronavirus eller klimatet. Det saknades i Aktuellt-inslaget, en diskussion om hur konsumenter som vill sätta press på Bolsonaro och den nuvarande, farliga, politiken ska göra för att bidra till en sundare utveckling.

Teoretiserande
Istället teoretiserade en norsk psykolog om facktermerna kring de sätt vi människor har att förringa klimathotet, där han satte begrepp på det som folk redan upplever. Det är kanske intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men man frågar sig om det hjälper förståelsen för vars och ens ansvar och om det spelar roll för attityderna att man vet att det kallas dissonans, när man känner obehag inför att verkligheten skaver mot den egna övertygelsen. Vägen via teorierna är knappast den väg som får Aktuellts tittare att ändra beteende. ”Jaha – det är dissonans jag känner – då måste jag genast ändra mitt beteende….” ?

Det gäller att beröra
Det vi får hoppas på är att Aktuellt-redaktionen är uthålliga och fortsätter att regelbundet ta upp klimatfrågan på olika sätt. När vår värld står inför oåterkalleliga svårigheter och livsförutsättningarna riskerar att ändras drastiskt för allt levande på jorden är kanske inte olika begrepp och deras innebörd det avgörande. När det brinner diskuterar vi inte pulversläckare och vatten-dito, pris och prestanda. Vi fokuserar på att släcka elden. Låt oss hoppas att Aktuellt-redaktionen hittar ingångar till klimatfrågan som berör och engagerar tittarna på ett nytt sätt.

Fem förslag till SVT om klimatet

SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.

60 grader varmt
Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.

Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel
När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.

Konkreta förslag för kommande inslag är följande
Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.

Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg?
Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?

Ett tredje tips är tillväxten
Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?

Ett fjärde tips är de egna programmen
Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?

Ett femte tips är att betona global rättvisa
Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.

Intryck från SRfrukust den 6 maj
På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.

Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >

Dags att förnya bilden av politiken

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här