Frågan är hur det känns

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Gör de nya partierna den obegripliga världen mindre hotfull ?

Vad ligger bakom den våg av idéer och organisationer som växer fram i flera länder? Det verkar vara snarlika rörelser, som får allt mer medvind i Europa och där den gemensamma nämnaren tycks vara opposition mot globalisering, mot överstatlighet, mot samarbete och mot allt ”främmande”. Märkligt nog är dessa nationalister – eller vad man nu ska kalla dem – näst intill likgiltiga inför de stora miljö- och klimathot världen står inför. Som om allt som har med global utveckling att göra går att eliminera genom att skärma av sig, skylla på flyktingarna eller genom att bara vara en hederlig gammal egoist.

Hot snarare än möjlighet
Tendenserna har funnits länge och tagit sig lite olika uttryck i Europa. Bakom den forna järnridån har de unga demokratierna svårt att värja sig. Ungern och Polen marscherar i snabb takt i en post-liberal riktning, där mänskliga rättigheter, jämlikhet och ett oberoende rättsväsende steg för steg ersätts av något halvdemokratiskt styrelseskick. (Ungerns Orban på bild här intill). Det handlar inte bara om Ukip och deras ”framgång” med Brexit, eller att högerextrema LePen hade kunnat nå presidentposten i Frankrike, eller att både Italien och Österrike nu styrs av högerpartier som nått sina positioner i demokratiska val. Hotbilder tycks vara ett framgångsrecept snarare än att visa på möjligheter och utveckling.

Vad lockar med att göra skillnad på folk och folk?
Man kan fundera på vad det är som gör att så många, även i Sverige, stödjer partier som vill försvaga EU, som vill göra skillnad på folk och folk ( inte ens samerna ska räknas som svenskar??) och som ständigt problematiserar hellre än kommer med konstruktiva lösningar. Vad är så lockande med denna typ av företrädare? Varför vill så många ledas av människor som så tydligt motsätter sig den samhällsordning vi utvecklat i Europa sedan 1789? Vilken förklaring kan det finnas?

Global utveckling är ogripbar och obegriplig
På ett plan tror jag att det handlar om en slags obegriplighet. Världen har blivit så komplex, så sammanflätad på det ekonomiska området och så obegriplig att det finns en stark längtan efter begriplighet. Människan vill känna tillhörighet och kunna påverka hur livet utvecklas. Idag styrs utvecklingen av ett fåtal globala aktörers beslut. Politiken är fast i det globala ekonomiska system, som ingen tycks rå på. Klyftor mellan människor som kan sko sig på systemet och de som står utanför växer. Den som står utanför känner till slut att ”något måste hända – det kvittar vad”. Och ”ingen lyssnar på mig”.

”Inget alternativ duger”
Både i Sverige och i USA har olika majoriteter styrt. Varken republikaner eller demokrater, varken Alliansen eller den nuvarande regeringen har förändrat förutsättningarna för de som känner sig marginaliserade i samhället. Där finns Trump-väljarna och en grupp SD-väljare. Som sedan 11 september 2001 respektive sedan mer än ett decennium inte sett någon förbättring eller förändring. Och som därför vänder sig till någon annan (Trump – på bild här intill) eller några andra (SD) som tydligt paketerar en upprördhet dessa väljare kan känna igen.

Förnuft och känsla
På ett plan handlar det om en annan balans mellan förnuft och känsla. ”Sjuklövern”, som SD-anhängarna kallar de etablerade partierna, vädjar till största delen till väljarnas förnuftsmässiga ställningstagande: ”med vår politik blir utfallet si eller så”. De nya krafterna i Europa och trump i USA lockar snarare med förvanskade fakta och ser till att få medierna att dansa deras indignationsdans, när de skickligt utnyttjar mediernas behov av skandaler och paketerbara nyheter. De nya partierna och trump spelar på känslorna och får gehör.

De skapar sin egen undergång
De nya partierna demonterar samtidigt medias roll genom att förringa forskning, vetenskap och fakta och genom att kalla dem ”PK-media” och allt möjligt. Allt i syfte att skapa ett utrymme för tvivel mellan fakta och lögn. Halvsanningar blir på så sätt upphöjd till något jämbördigt med sanningar. Medierna vet inte hur de ska hantera denna nya situation, beroende som de är av tittarsiffror, lösnummerförsäljning och klickhistorik. Medierna blir på så sätt en medskapare till sin egen undergång.

Nya former
En lösning kan vara att arbeta mer med crowdfunding, dvs att vi som vill ha så objektiv nyhetsrapportering som möjligt säkerställer att det finns journalistiska resurser för att göra analyser, reportage och publiceringar som kan ske oberoende av annonsintäkter m.m. Public Service borde vara en sådan resurs men public service  ifrågasätts ständigt av de intressen som vill torgföra en annan världsbild, säkerligen ivrigt påhejade och stöttade av främmande makt som ser en chans att destablisera informationsflödet och därmed det demokratiska samtalet. En tydligare koppling mellan allmänheten och Public Service skulle vara bra, kanske genom att öka transparensen och genom att skapa ett tydligare ramverk för Public Service.

Mening och delaktighet
Samhället glider isär, till stor del beroende på den ekonomiska utvecklingen. Vissa blir miljonärer, andra ser på. Orättvisorna och ojämlikheten i samhället är en grund för de problem vi har att hantera. En miljard människor kan unna sig att flyga, sex miljarder tittar på. Hälften av Sveriges pensionärer har gjort en bostadskarriär som gör att de får ett gott liv på gamla dar, den andra hälften tittar på. Trettio miljoner amerikaner är fattiga i trumps USA, dubbelt så många har två jobb för att få ekonomin att gå ihop och har inte råd att bli sjuka. The american dream har blivit en american nightmare på mer än ett plan.
Vi måste hitta andra sätt att utveckla samhället i en hållbar riktning, där människor känner mening och delaktighet.

Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.

 

Lögnen – det stora hotet mot demokratin

Lögnen är ett hot mot vår demokrati. Hur lögnen kan utgöra ett hot mot samhället större än både terrorism och kommunism förklarar Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York i en exklusiv AP News-intervju, som jag väljer att återge här i delar och med några inskjutna kommentarer. Bloomberg är rik som ett troll, men det innebär inte att hans åsikter är värdelösa – tvärtom – läs detta och begrunda. Det är viktigt att vi förstår de processer vi själva är mitt uppe i, inte minst detta valår.

Epidemi av oärlighet
Redan artikelns rubrik
( Bloomberg warns of ‘epidemic of dishonesty’) sätter fingret på digniteten och hur allvarligt hotet är. Och artikeln fortsätter:
” Americans are facing an “epidemic of dishonesty” in Washington that’s more dangerous than terrorism or communism. That’s according to former New York City Mayor Michael Bloomberg, who warned in a commencement speech on Saturday at Texas’ Rice University that “an endless barrage of lies” and a trend toward “alternate realities” in national politics pose a dire threat to U.S. democracy.”
I USA har vapen och användandet av våld länge präglat hur folk tänker. Från militär nivå och hela vägen ner till individens rätt att försvara sig med ett eget vapen. Bloomberg pekar på att lögnen kan vara ett större hot än de fysiska, som amerikanerna har vant sig vid.

Från en sanningssägare till en lögnare…
Längre ner i artikeln, som publicerades tidigare i maj, citeras Bloomberg: “This is bigger than any one person. It’s bigger than any one party,” he said in the interview. In the speech, Bloomberg evoked the legend of the nation’s first president, George Washington, who as a boy said he could not tell a lie when asked if he cut down a cherry tree. “How did we go from a president who could not tell a lie to politicians who cannot tell the truth?” Bloomberg asked. (–)  He blamed “extreme partisanship” for an unprecedented tolerance of dishonesty in U.S. politics. People are committed more to their political tribes than the truth, he said, suggesting that the nation is more divided than any time since the Civil War.”
Bloomberg är naturligtvis en skicklig talare som kopplar ihop nationens fader, George Washington med president nr 45 på det sätt han gör och knyter an till det gamla sår som inbördeskriget fortfarande utgör. Nationen är återigen delad på ett farligt sätt.

Oärlighet leder till kriminalitet och maktmissbruk
Jag klipper vidare ur artikeln: “There is now more tolerance for dishonesty in politics than I have seen in my lifetime,” Bloomberg said. “The only thing more dangerous than dishonest politicians who have no respect for the law is a chorus of enablers who defend their every lie.” Och lite längre ner: ”He warned that such deep levels of dishonesty could enable what he called “criminality.” Samt: ”“When elected officials speak as though they are above the truth, they will act as though they are above the law,” Bloomberg told Rice graduates. “And when we tolerate dishonesty, we get criminality. Sometimes, it’s in the form of corruption. Sometimes, it’s abuse of power. And sometimes, it’s both.”
Detta är det centrala i Bloombergs tal. Att oärlighet leder till kriminalitet, korruption och maktmissbruk. Det är därför den nuvarande administrationen i Vita Huset är så farlig.

Underminera trovärdigheten och bana väg för något annat
I en intervju med Leslie Stahl, en erfaren amerikansk journalist, förklarade trump efter valsegern att hans taktik att ständigt misskreditera media syftar till att underminera den kritik som samma media kan tänkas komma med. ”When You tell negative stories about me, noone will believe You” var ordagrant vad trump sa till Leslie Stahl, när hon frågade varför han hela tiden attackerade media. (Se länk till klippet nedan). Genom att själv bidra med osanna påståenden och därefter beskylla media för att rapportera ”fake news” underminerar trump hela det system som en demokrati vilar på. I förlängningen kan USA få ett Putin-liknande styre, eller en styrande familj, där lojaliteterna ligger på ett helt annat plan än via röstsedlar och öppen dialog. George Washington skakar nog på huvudet i sin himmel när han ser vart hans land är på väg.

Länktips: https://www.facebook.com/OccupyDemocrats/videos/2096601937099516/

Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018