Norsk optimism istället för svensk gnällighet

År 2020 blir det förbjudet att använda fossileldade oljepannor i Norge. För fem år sedan hade man 80 000 oljepannor i drift, läser jag i Pelletsförbundets nyhetsbrev. Och inom två år ska oljelandet Norge ha fasat ut alla dessa pannor. Exemplet visar att det går att styra i rätt riktning även om starka intressen vill något annat.

För naturligtvis skulle den oljebolagen kunna använda sin hemmamarknad så som de flesta branscher använder sin hemmamarknad – som en stabil komponent i de prognoser man arbetar mot. Export och affärer på en global marknad är alltid vanskligare. Det finns så många tänkbara scenarier och möjliga händelser som förändrar villkoren.

I våras var jag i Baerum utanför Olso på en konferens, dit man bjudit in Norges kommunikationsminister Ketil Solvik-Olsen för att inledningstala om de mobiltitetssatsningar Baerum står inför. Det var överraskande att lyssna till kommunikationsministern, som representerar Fremskridtspartiet. Hans budskap hade i Sverige utan vidare kunnat förmedlas av Centern eller Miljöpartiet. Min minnesbild är att han signalerade proaktivitet och omställning till hållbara transporter, inte minst i stadsmiljö.

20 procent av den norska nybilsmarkanden är elbilar. Är man snäll kan man räkna den svenska andelen som 2 procent. Oljelandet Norge väljer inte fossilbilar i lika stor utsträckning som det ”medvetna” Sverige. Nog är det lite märkligt.

Ibland får man känslan att vi i Sverige är så fixerade vid oss själva och tron att vi vet allt bäst, gör allt bäst och inte behöver ta intryck från andra länder. Och att svårigheterna för kommunerna att upprätthålla samhällsservicen på olika områden blockerar ett sunt förhållningssätt till förändringar. Nej-sägarna och längta-tillbaka-hur-det-var-förr-folket har något slags företräde i debatten. Vi skulle behöva en dos norsk förändringsbenägenhet och optimism.

 

Tillbakablick och framåt

Det går inte att låta bli att tänka på Syrien. Miljoner människor på flykt. Några med möjlighet att ta sig till Europa, de flesta kommer inte så långt. Några blir kvar. Hur tänker president Assad och hans närmaste? Hur rättfärdigar de ett fortsatt krig mot delar av den egna befolkningen? Vem ger dem rätt att ödelägga det egna landet?

Sexdagarskriget – som om krig var något kortvarigt ingrepp
Jag minns sexdagarskriget. Världen var betydligt mer svart/vit. Rapporteringen förenklad. Det moderna israeliska flygvapnet var överlägset motståndet. Trots att Israel anfölls från tre håll var kriget över på sex dagar. Jordanien var chanslöst och Västbanken och Sinai blev en slags buffertzoner, Västbanken är så än idag. Egypten svalde förtreten och gick med på vapenvila. Syrien beskrevs som en mer centralstyrt än de andra två länderna. Golanhöjderna förblev under israelisk kontroll, men min minnesbild är att Syrien aldrig formellt slöt något avtal med Israel om vapenvila.

Libanon
Under något decennium rapporterades om Syriens inblandning i Libanon under krigen i detta land. Intryck man fick var att Syrien stödde militanta grupper i Libanon och att detta stöd var en förutsättning för konflikten. Rapporteringen antydde att Syrien var en mycket dominerande och stark aktör i regionen, lierad med Iran. Beirut blev alltmer skådeplatsen för en ideologisk strid, där Syrien stödde den ena sidan.

Majoritetsdiktatur och maktvakuum
Häromåret startade så en händelseutveckling som många i början hoppades skulle kunna öppna upp för en demokratisk utveckling i arabvärlden. Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien…. den s.k. arabiska våren ingav ett hopp en annan framtid. I Libyen har störtandet av Khadaffi lett till total oreda med lokala ledare som har kontroll genom vapenmakt. I Tunisien spirar fortfarande hoppet om en demokratisk utveckling. I Egypten valde folket  ledare, som trodde att demokrati är detsamma som majoritetsdiktatur, att den som vinner får bestämma allt. I Syrien slog regimen tillbaka de uppror som tog fart. I kaoset efter Saddams fall i Irak tog det s.k. IS chansen att ockupera stora landområden och att organisera intäkter från olja m.m.

Iran och komplexiteten
Nu släpps Iran åter in i den internationella gemenskapen. Ockupationen av den amerikanska ambassaden runt årsskiftet 79/80 tycks tillräckligt länge sedan. USA bedömer troligen att man behöver Iran för att inte IS ska ta ännu större plats. Putin stödjer Assad för att få inflytande i regionen. Turkiet går en balansgång mellan att försöka kuva minoriteter och samtidigt värna de egna intressena i den pågående storinternationella dragkampen om inflytande och resurser (olja) i regionen. Allt är egentligen mycket komplicerat och aktörernas motiv är inte alltid tydliga. Det som händer är att civilbefolkningen i stora delar av Irak och Syrien lider medan de storpolitiska frågorna behandlas. Sverige tar emot människor som flyr ett inferno. Och nu klarar vi inte flyktingtrycket. Det kommer för många på en gång, sägs det.

Hur ser lösningarna ut?
Så hur ser lösningarna ut? Vad skulle kunna åstadkomma en rättvis fred? Vilka lösningar finns det? Varför har FN så svårt att agera? Vad har USA lärt av insatserna i Afghanistan och anfallet mot Saddams Irak? Kommer USA att tvingas välja mellan ännu mer av militärmakt på demokratins bekostnad även för egen del? Finns det fredliga vägar ut ur denna härva av konflikter, maktförskjutningar och obalans mellan intressen?

Oljan är billig
Intresset för regionen hänger samman med den relativt billiga utvinningen av olja, som pågår. Oljefälten är stora och världens oljebehov är gigantiska. Skulle efterfrågan på fossil olja drastiskt minska sänks priset, vilket skulle missgynna de oljeproducenter som har höga produktionskostnader – Norge t.ex. – och gynna de länder som inte har några större kostnader. Saudiarabiens politik de senaste åren har varit att prisdumpa och på så sätt skapa olönsamhet hos de dyrare konkurrenterna. Man har också tillgång till billig arbetskraft från Asien. Så kortsiktigt lär inte intresset för Mellanöstern minska även om efterfrågan på olja skulle minska.

Demokratin
Demokrati är inte något ”naturtillstånd”. Vi ser vad som hänt i Libyen och i Egypten. Även om många vill se en demokratisk utveckling blir det andra krafter som styr. Att införa demokrati handlar om en kombination av flera funktioner, en respekt för oliktänkande, en fri opinionsyttring och fri rapportering samt mycket annat. Hur lätt det är att rucka på demokratiska fundament visar utvecklingen sedan 2010 i Ungern och på senare tid i Polen. Demokratin behöver hela tiden formas.

Ledargestalt
Så vad kan vi göra när det gäller Syrien? Hur ser en human lösning ut? Hur kan världens ledare förmås att forma en lösning som alla är lika nöjda/missnöjda med? Det är nu man skulle önska att en ledargestalt trädde fram, en Gandhi, en Mandela, som ställde sig över det dagspolitiska och pekade på mänsklighetens ansvar för allas vår framtid. Kanske kan vi hoppas att Malala kan fylla den rollen som språkrör för en global fredsrörelse.

Är bekymret de starka presidenterna?

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Var håller ekonomerna hus?

Vi vårdar inte det vi har, värdesätter det inte, vi skapar inte långsiktig nytta utifrån de förutsättningar som tidigare ansträngningar har gett oss. Som en konsekvens av köp-och-släng-doktrinen som präglar mycket av vardagens konsumtion har en liknande mentalitet satt sig inom flera områden. Effektivisering har det kallats. Men det är inte effektivt att slösa med resurser. Låt mig belysa med tre exempel.

Järnvägen
Kanske går problemen långt tillbaka i tiden, när SJ och Banverket bildades för att anpassa tågmarknaden till konkurrenssamhället. Trafiken skulle konkurrensutsättas, då måste skötsel av banorna, signalsystem och styrning separeras från tågtrafiken. Det tidigare gemensamma intresset att se till att helheten – tågtrafik på fungerande spår – försvann. SJ blev en ”kund” på spåren. Ansvaret för att spårbunden trafik fungerade hade plötsligt delats upp. Det blev möjligt för båda parter att skylla på varandra. Nästa, på ytan riktiga beslut, var att slå ihop trafikslagen i det som blev Trafikverket. Nu skulle projekten koordineras. Men kunskapen om spårnätet tunnades ut ytterligare och nya prioriteringar behövde göras när behovet för upprustning av vägnätet ställdes mot spårnätets behov. Resultatet ser vi nu. Åratals av otillräckliga investeringar i järnvägsnätet har lett till en situation, där tågurspårningar och andra olyckor kommer att öka. Konsekvenserna blir en minskad tillit till systemen, stora samhälleliga förluster när restider ökar och kommunikationer inte fungerar – särskilt nära de belastade spåravsnitten nära storstäderna. Det är som om staten medvetet undviker att ta till vara de tidigare investeringar man gjort. Tidigare generationers skatter investerades i infrastruktur, där nu värdet på gjorda investeringar stegvis minskas i takt med att underhållet försummas. Likt ett ödetorp på landet överges ett av landets viktigaste kommunikationssystem. Ekonomi handlar om hushållning. Var håller i så fall ekonomerna hus?

Skolan
Den kommunaliserade skolan som nu vi har haft i +20 år har inneburit en liknande nedmontering. Kommunerna har inget belöningssystem för att de tillhandahåller en bra skola, som ger många elever en god start i livet. Kommunerna ska tillhandahålla skola. Med en åldrande befolkning ökar samtidigt trycket på andra kommunala omsorgsdelar. För att klara sina ekonomiska mål används skolan som en av brickorna i kommunernas budgetspel. Lönekostnader hålls tillbaka dels genom att löneutvecklingen generellt bromsas, dels genom att antalet tjänster i skolan minskar. Stödlärare, specialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier… det finns stora besparingar att göra. Och de har gjorts på många håll. Resultaten ser vi nu i Pisa-undersökningen och på andra sätt. Skolan lockar inte de bästa studenterna till lärarutbildning, till vissa utbildningar lockas ingen alls. Elever lämnar skolan med ofullständiga kunskaper. Läsförståelsen är kanske det mest allvarliga. Om man inte kan förstå innebörden av en text – hur ska man då någonsin klara sig i vår komplexa värld, där aggressiv marknadsföring och fördummande reklam lockar in konsumenter i avtal de knappt förstår, än mindre kan krångla sig ur? Skolans nedmontering är förödande för hela samhället eftersom det har med Sveriges konkurrenskraft att göra. Om vi saknar välutbildade och anställningsbara personer till olika företag och befattningar kommer vi stegvis att tappa i konkurrens på den internationella marknaden. Vem ska försörja arbetslösa som skolan inte lyckades kvalificera till arbetslivet? Effektiviseringen av skolverksamheten i den kommunala regin leder till samhälleliga och mänskliga förluster över lång tid. Är det verkligen smart att suboptimera samhällets, och individers, utveckling på detta sätt? Vi lurar oss själva om vi tror att vi tjänar på att inte investera i våra barn.

Den billiga energin
Både nationellt och globalt har vi ett tredje bekymmer, där vi inte diskuterar konsekvenserna av 1900-talets utveckling. När förbränningsmotorn ”vann” över elmotorn i 1900-talets början, och olja/bensin blev den dominerande råvaran för gods- och persontransporter inleddes en epok i vår civilisation, som framtidens historiker kommer att beskriva som lättsinnets epok. Högkvalitativ, energirik olja förbrändes i en snabbt ökande takt, snabbare än nya fyndigheter dök upp. På ett hundra år lyckades världens länder halvera den resurs som det tagit årmiljoner att tillverka. I en hysterisk takt förbrändes all den olja som pumpades upp. Inte nog med att detta skapade ödesdigra klimateffekter, som kan komma att påverka allt liv på jorden under överskådlig tid. Det lade också grunden för en industrialisering och ett välstånd för delar av jordens befolkning, som innebär att det blir svårt att upprätthålla samma effektivitet med andra energikällor. Energiinnehållet i olja är mycket högt. Först på senare tid har biltillverkarna förstått att detta är bättre att kommersialisera i form av snåla motorer. (Men det krävdes EU-lagstiftning för att det skulle ske). Under hela 1900-talet handlade det istället om ”noll-till-hundra”-jämförelser och häftiga prestanda. Oljan har lagt grunden till en petrokemi, som ger oss nyttiga produkter. Plast används i massvis med produkter tex inom sjukvården, i laboratorier etc. Men vi har betett oss som om oljetillgången vore oändlig. Helt oansvarigt har vi eldat upp denna unika energiråvara utan att tänka långsiktigt och utan att reflektera över konsekvenserna för vårt eget klimat. När vi tvingas gå in i ett lågenergisamhälle, som prioriterar energieffektivisering och som värdesätter energi på ett mer nyanserat sätt kommer delar av det samhälle vi skapat att bli olönsamt. Direktuppvärmning med el kanske kortsiktigt var smart för att få avsättning för överskottselen från 70-talets kärnkraftverk. Men att slösa med resurser kan aldrig vara en långsiktigt hållbar strategi. Det lättsinniga slösa-samhället kommer av eftervärlden att med rätta kritiseras hårt. ”Hur kunde dom medvetet förstöra för sig själva och framtiden?” ”De visste ju…?”

En gammal slogan från en valrörelse passar in i sammanhanget: Mot bättre vetande!

Från förebild till uppgivenhet

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.

 

Realistiskt om oljeutvinning ?

I en ledarkommentar i GP den 16 maj kommenteras Sveriges officiella hållning när det gäller utvinning av olja i Arktis. Man tycker att det är bra att Carl Bildt inte ställer sig bakom ett krav på utvinningsstopp, eftersom det ”inte är realistiskt” att länder med tillgång till olja skulle avstå från att utvinna den. Istället lyfter GP fram insatserna mot miljöförstöringen när olja läcker ut i ishavet som positiva och viktiga.

Status Quo eller förändring ?
Det GP:s ledare säger är således: All olja som går att utvinna ska utvinnas. I valet mellan en fortsatt säkrad tillgång till olja med därmed sammanhängande ökad risk för skenande klimatförändringar å ena sidan och ett ansvarstagande i klimatfrågan och därmed sammanhängande resurs- och teknikskifte på energisidan ställer sig GP på oljebolagens och status-quo-förespråkarnas sida. Hellre mycket olja och irreversibla klimatförändringar än att försöka göra något åt grundproblemet – att varje fat olja som tas upp förbränns och bidrar till att fördröja energiomställningen och ökar riskerna för klimatrelaterade effekter för miljarder människor.

Realistiskt ?
Valet står mellan att vilja förändra baserat på fakta, prognoser och tydliga indikationer på att vi håller på att rubba förutsättningarna för livet på planeten, respektive att låta kortsiktiga vinstintressen – ”realistiskt” är ett så bra ord för detta – styra världsutvecklingen för kommande generationer. Läs Jared Diamonds bok ”Undergång” om hur civilisationer går under. För mig känns det som om GP varit på Påskön när det sista trädet fälldes och möjligheten för den kulturen upphörde att ha kontakt med omvärlden. Det var säkert fullt ”realistiskt” att fälla det sista trädet på Påskön, ett träd som hade kunnat hålla liv i en skog, som långsiktigt hade kunnat ge virke till kanoter. Precis som det tydligen är realistiskt att all olja ska förbrännas.

Så kan det inte vara.

Oljetoppen, och sen då?

Hela samhället är oljeberoende. Nästan ingen produkt tas fram utan att ha varit i kontakt med fossil olja, antingen direkt som råvara eller indirekt via energi eller transporter kopplade till produkten. Man brukar hävda att mer än 80 procent av den energi som används i världen utvinns ur fossila tillgångar: olja, kol och naturgas. Men hur ska vi klara omställningen? Hur ska vi fasa ut vårt behov av den högeffektiva oljan utan att samhället som vi känner det ska rasa ihop?

Charles A.S. Hall
Enstaka forskare och politiker tar upp frågan om peak oil och hur vi ska hantera en reell brist på den råvara som hela samhället är beroende av. En forskare som nyligen satte fokus på frågan är professor Charles A.S. Hall, genom en artikel i  Svenska Dagbladet. (Länk, se nedan). Professor Hall betonar att.. om och när den globala oljeproduktionstoppen (peak oil, min anm.) inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.
Den största kris vi ställts inför.  Hur kan vi förbereda oss för denna kris?

Nya kalkyler
Priset för ett fat råolja har varit uppe på dryga 140 dollar. Det finns olika bedömningar av vad som händer när oljan blir dyrare än den någonsin varit. En teori handlar om att ett högt oljepris öppnar för nya kalkyler rörande utvinning av tjärsand, djuphavsfyndigheter, oljefält i Arktis osv. Dvs olja som kostar mycket investeringar och/eller energi att utvinna. Alternativt att kvaliteten på den utvunna oljan är så ojämn eller låg att oljan kräver förändrade processer i raffineringen.

Konflikter och det dubbla hotet
Hur kommer vardagslivet att förändras? Eftersom oljan är så fundamental är det svårt för de allra flesta länder att avstå från ”sin” del. Detta i sin tur kommer att innebära att traditionella marknadsmekanismer inte kan fungera, eftersom det saknas alternativlösningar. I värsta fall kommer vi inte att kunna undvika fysiska konflikter kring oljetransporter, flöden och kontroll över logistiken. Starkast tar för sig. En god gissning är att fattiga länder dels av ekonomiska skäl, dels av maktskäl (militär styrka) inte kommer att kunna få tillgång till olja. Olika konstellationer av leverantörer och köpare är fullt tänkbara. Venezuela kan t.ex. tänkas vilja stödja flera av sina sydamerikanska grannar. Samtidigt finns klimathotet. Oljeanvändningen hotar våra samhällen på två sätt samtidigt!

Glöm ransonering
Inte ens vi i Sverige kan vara säkra på en stabil råoljeförsörjning. Det finns inga dolda reserver i bergrum. Raffinaderierna har dessutom svårt att hantera avbrott i processerna. Vitala samhällsfunktioner som varudistribution och bränsle till samhällskritiska transporter hotas. Det finns ingen ransoneringsberedskap. Att fördela en otillräcklig bränslemängd utan att använda prismekanismen kan bli svårt. Samtidigt kan galopperande priser skapa helt nya motsättningar och sociala problem. Att hantera oljekrisens konsekvenser kan handla om svårigheter på flera olika nivåer. Vad händer i ett land när staten ska bli operativ? Vilka operativa medel har staten till sitt förfogande?

Vi har egentligen ingen aning vad som kommer att hända. Det enda vi vet är att alltför få på allvar diskuterar hur vi snabbt ska klara övergången till en fossilfri ekonomi.

Länktips: Artikel i SvD av Charles A.S. Hall här.

Plastpåsens plats

Idag och igår upprepades något ovanligt som fick mig att fånga upp rubrikens tema. Någon stjäl min plastpåse, som jag trätt över cykelsadeln för att skydda sadeln mot regn. Detta har aldrig hänt mig förut och nu plötsligt två dagar i rad. Är plastpåsar så dyra att man stjäl begagnade plastpåsar när de finns på allmän plats? Hur ska vi göra med plastpåsarna?

Plasten hamnar fel
Plast produceras huvudsakligen av fossil oljeråvara. (Plast från bioråvara kommer att finnas i framtiden, men är ännu inte standardråvaran). Plast är en förträfflig produkt för en mängd olika funktioner. Det stora problemet är att plasten inte återförs i ett materialkretslopp. En stor del av plasten bränns upp, men mycket hamnar i havet som mikroskopiska partiklar. Två ”kontinenter” av plast har med hjälp av havsströmmar hamnat i Stilla Havet. Och på senare år har det också kommit larmrapporter om fåglar och fiskar som fått i sig plast i tron att det varit ätbara partiklar, men som försvagas av att magarna fylls med annat än föda.

Förbjuda påsar?
Mikro- och nanosmå partiklar är naturligtvis mycket svåra att fånga upp igen och föra tillbaka till ett kretslopp, där de kan göra nytta. En annan lösning är därför att förbjuda de uppenbara produkter som lätt kan stoppas och som i stora mängder hamnar längs vägkanter i flera världsdelar. Plastpåsar driver runt i landskapet och skapar problem på flera sätt. Ett antal länder har därför infört förbud mot plastpåsar i handeln.

Dyrare påsar?
Kanske är lösningen att göra plastpåsar så dyra att det blir oekonomiskt att slänga dem. Att säkerställa att den som är så dum (som jag) och hänger en plastpåse över sadeln också får räkna med att det stjäls. Det skulle i alla fall göra att många skulle fundera på om det verkligen är nödvändigt att köpa en ny påse eller om det fungerar att använda en flergångskasse.

Symbol
Plastpåsen är egentligen en övertydlig symbol för vår tids slöseri. Konsumtionens bärande tanke, om ni vill. Kanske kan vi använda påsen för att väcka medvetenheten och för att vända utvecklingen. Kanske just påsen är den produkt som bäst sammanfattar vår kursändring och vår eftertanke, som är nödvändig, men som dröjer.