Tillbakablick och framåt

Det går inte att låta bli att tänka på Syrien. Miljoner människor på flykt. Några med möjlighet att ta sig till Europa, de flesta kommer inte så långt. Några blir kvar. Hur tänker president Assad och hans närmaste? Hur rättfärdigar de ett fortsatt krig mot delar av den egna befolkningen? Vem ger dem rätt att ödelägga det egna landet?

Sexdagarskriget – som om krig var något kortvarigt ingrepp
Jag minns sexdagarskriget. Världen var betydligt mer svart/vit. Rapporteringen förenklad. Det moderna israeliska flygvapnet var överlägset motståndet. Trots att Israel anfölls från tre håll var kriget över på sex dagar. Jordanien var chanslöst och Västbanken och Sinai blev en slags buffertzoner, Västbanken är så än idag. Egypten svalde förtreten och gick med på vapenvila. Syrien beskrevs som en mer centralstyrt än de andra två länderna. Golanhöjderna förblev under israelisk kontroll, men min minnesbild är att Syrien aldrig formellt slöt något avtal med Israel om vapenvila.

Libanon
Under något decennium rapporterades om Syriens inblandning i Libanon under krigen i detta land. Intryck man fick var att Syrien stödde militanta grupper i Libanon och att detta stöd var en förutsättning för konflikten. Rapporteringen antydde att Syrien var en mycket dominerande och stark aktör i regionen, lierad med Iran. Beirut blev alltmer skådeplatsen för en ideologisk strid, där Syrien stödde den ena sidan.

Majoritetsdiktatur och maktvakuum
Häromåret startade så en händelseutveckling som många i början hoppades skulle kunna öppna upp för en demokratisk utveckling i arabvärlden. Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien…. den s.k. arabiska våren ingav ett hopp en annan framtid. I Libyen har störtandet av Khadaffi lett till total oreda med lokala ledare som har kontroll genom vapenmakt. I Tunisien spirar fortfarande hoppet om en demokratisk utveckling. I Egypten valde folket  ledare, som trodde att demokrati är detsamma som majoritetsdiktatur, att den som vinner får bestämma allt. I Syrien slog regimen tillbaka de uppror som tog fart. I kaoset efter Saddams fall i Irak tog det s.k. IS chansen att ockupera stora landområden och att organisera intäkter från olja m.m.

Iran och komplexiteten
Nu släpps Iran åter in i den internationella gemenskapen. Ockupationen av den amerikanska ambassaden runt årsskiftet 79/80 tycks tillräckligt länge sedan. USA bedömer troligen att man behöver Iran för att inte IS ska ta ännu större plats. Putin stödjer Assad för att få inflytande i regionen. Turkiet går en balansgång mellan att försöka kuva minoriteter och samtidigt värna de egna intressena i den pågående storinternationella dragkampen om inflytande och resurser (olja) i regionen. Allt är egentligen mycket komplicerat och aktörernas motiv är inte alltid tydliga. Det som händer är att civilbefolkningen i stora delar av Irak och Syrien lider medan de storpolitiska frågorna behandlas. Sverige tar emot människor som flyr ett inferno. Och nu klarar vi inte flyktingtrycket. Det kommer för många på en gång, sägs det.

Hur ser lösningarna ut?
Så hur ser lösningarna ut? Vad skulle kunna åstadkomma en rättvis fred? Vilka lösningar finns det? Varför har FN så svårt att agera? Vad har USA lärt av insatserna i Afghanistan och anfallet mot Saddams Irak? Kommer USA att tvingas välja mellan ännu mer av militärmakt på demokratins bekostnad även för egen del? Finns det fredliga vägar ut ur denna härva av konflikter, maktförskjutningar och obalans mellan intressen?

Oljan är billig
Intresset för regionen hänger samman med den relativt billiga utvinningen av olja, som pågår. Oljefälten är stora och världens oljebehov är gigantiska. Skulle efterfrågan på fossil olja drastiskt minska sänks priset, vilket skulle missgynna de oljeproducenter som har höga produktionskostnader – Norge t.ex. – och gynna de länder som inte har några större kostnader. Saudiarabiens politik de senaste åren har varit att prisdumpa och på så sätt skapa olönsamhet hos de dyrare konkurrenterna. Man har också tillgång till billig arbetskraft från Asien. Så kortsiktigt lär inte intresset för Mellanöstern minska även om efterfrågan på olja skulle minska.

Demokratin
Demokrati är inte något ”naturtillstånd”. Vi ser vad som hänt i Libyen och i Egypten. Även om många vill se en demokratisk utveckling blir det andra krafter som styr. Att införa demokrati handlar om en kombination av flera funktioner, en respekt för oliktänkande, en fri opinionsyttring och fri rapportering samt mycket annat. Hur lätt det är att rucka på demokratiska fundament visar utvecklingen sedan 2010 i Ungern och på senare tid i Polen. Demokratin behöver hela tiden formas.

Ledargestalt
Så vad kan vi göra när det gäller Syrien? Hur ser en human lösning ut? Hur kan världens ledare förmås att forma en lösning som alla är lika nöjda/missnöjda med? Det är nu man skulle önska att en ledargestalt trädde fram, en Gandhi, en Mandela, som ställde sig över det dagspolitiska och pekade på mänsklighetens ansvar för allas vår framtid. Kanske kan vi hoppas att Malala kan fylla den rollen som språkrör för en global fredsrörelse.

Nu krävs det ledarskap i den muslimska världen

Saudiarabien stoppar besöket från Sveriges regering och får med sig Arabförbundet i en skarp markering. Margot Wallström är inte välkommen att tala om mänskliga rättigheter. I potten ligger också diskussioner om det militära samarbete som påbörjades av Persson-regeringen och som förnyades av regeringen Reinfeldt. Andra faktorer som spelar in är att terrororganisationen IS ritat om kartan i Mellanöstern och att saudierna håller nere oljepriset på ett sätt som missgynnar de oljestater som har kalkylerat med höga marknadspriser. Uppmärksamheten kring piskrappsdomen mot en saudisk bloggare och straff mot kvinnor som tar sig friheten att köra bil är andra komponenter i relationen mellan Saudiarabien och Sverige. Om vi lyfter blicken framträder ett större mönster.

Stabilitet till varje pris
Som någon påpekade är Saudiarabien inte vilket land som helst i arabvärlden. De heliga vallfärdsorterna Mekka och Medina och den kombination av politiskt och religiöst inflytande som landet haft och fortfarande har i de muslimska länderna går inte att bortse ifrån. Troligen ser man sig själv som en garant för kontinuitet och rättrogenhet. Oljeinkomsterna finansierar moskébyggen världen runt och för USA och västvärlden har goda relationer med saudierna till stor del handlar om att säkra stabil tillgång till olja.

Flera terrororganisationer
Om de muslimska länderna ska kunna utvecklas i demokratisk och jämställd riktning måste något land gå före och visa att det är möjligt. Tyvärr växer nu istället inflytandet för terrorns hantlangare. Nu har även Boko Haram ställt sig bakom IS. Tillsammans kan de naturligtvis åstadkomma stort lidande och en fortsatt period dominerad av våld. Talibanerna och Al Quida har ju heller inte lagt ner sina vapen. Världen förändras i en negativ riktning just nu.

Anarki
I flera länder har den s.k. Arabiska våren lett till anarki. Libyen härjas av militärt utrustade klaner och gäng, som tvingat människor att fly till Tunisien. I Jemen är det oklart vem som idag innehar makten. Somalia ska vi inte tala om, där har situationen varit eländig i decennier. Syrien och Irak är hårt drabbade länder, särskilt eftersom de olika etniska och religiösa grupperna där utsätts för extrem förföljelse och folkmord. Assad-regimen för krig mot sin egen befolkning. IS mördar lokalbefolkningen och fördriver oliktänkande.

Inget att vinna
Mitt i all denna röra väljer saudierna att inte lyssna till kravet på mänskliga rättigheter från ett litet land uppe i norr. Troligen inte för att Sverige hotar deras maktställning. Men de har sett vad som hände i Egypten, i Libyen och andra länder. När väl folket bestämde sig för att de ville ha ett annat samhälle ställdes allt på sin spets. Mubarak tvingades bort, så småningom även Mursi, och Khadaffi avrättades. Samhällena tycks inte ha varit mogna för demokrati. Och de saudiska ledarna har ingenting att vinna på att släppa ifrån sig någon makt.

Strukturerna saknas
Vem ska driva utvecklingen i en demokratisk riktning? Uppenbarligen var det svårt för twitter-generationen att fånga upp de stämningar de själva satte igång under den arabiska våren. Det fanns ingen struktur att luta sig emot. Särskilt i Libyen, där Khadaffi gjorde en poäng av att inte bygga upp någon formell statlig apparat, ännu mindre något fungerande civilsamhälle.

Var går gränsen för näringslivet?
De 30 näringslivsdirektörer som nyligen skrev en debattartikel i ett sista försök att rädda det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien gjorde naturligtvis det eftersom de primärt tänker omsättning och vinst i de egna organisationerna. Hur bra kan det kännas för dessa direktörer att veta att deras lastbilar, kullager och utrustning hjälper en regim att bromsa en demokratisk utveckling? Skulle de sälja sina varor till IS också om frågan kom? Eller var går gränsen?

Malala for president
För att åstadkomma en vändning i Mellanöstern krävs att helt nya ledare stiger fram, ledare som betonar utbildning, samarbete, lokal mobilisering, kvinnors rättigheter och som ser statens och myndigheternas roll som underställda folket, inte som en kontrollapparat. Malala är en sådan person. Må hon få hundratals efterföljare.

Utbildning mot makt: tre exempel

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Läskunnighet långt borta och nära

Att läsa och skriva är bland det viktigaste en befolkning behöver behärska för att lyfta ett land ur fattigdomen. Läskunnigheten ökar förvisso i världen, men lyfter vi blicken framträder två bilder som på helt skilda sätt bromsar utvecklingen för flickor respektive för pojkar, långt bort respektive nära.

Malala
Flickor och kvinnor har ofta svårare att få chans till skolgång och utbildning. Modiga och duktiga flickor som Malala Yousafzai lyckas sätta fokus på frågan. Malala är den unga pakistanska flicka som sköts i huvudet tidigare i år och som nyligen talade inför FN om vikten av att satsa på utbildning. I Pakistan och andra länder där mänskliga rättigheter ständigt åsidosätts drabbas länderna själva av att befolkningen hålls tillbaka. Tänk om kvinnorna fick utbilda sig till läkare, lärare, advokater, ingenjörer, IT-tekniker osv. Vilka möjligheter hade man inte haft att skapa välfärd i fattiga regioner? Förändring ses som ett hot istället för en möjlighet. Måtte Malala få genomslag för sina idéer, när hon nu fått möjlighet att personifiera kvinnors kamp för rättvisa.

Pojkar
I Sverige sker en motsatt utveckling. Här är det pojkar som inte lär sig läsa och skriva. Nästan var fjärde pojke som går ut nian i Sverige har svårt med läsförståelsen. Pojkar som därmed inte klarar gymnasieintagning, som hamnar långt bak i kön när det gäller att få jobb. Pojkar som missar tåget, när det går. Vad kan de hoppas att de kan få arbeta med? Kan de klara att få körkort? Kan det finnas en arbetsmarknad för dessa pojkar?

Spiralen
I det svenska exemplet är det skolans bristande förmåga att vara relevant för många pojkar som bidrar till problemen. Plus, är min gissning, en föräldrageneration som inte klarar att ställa krav på sina barn. Kanske för att föräldrarna själva minns skolan som en plågsam eller svår tid. Den nedåtgående spiralen blir på så sätt självuppfyllande.

Utanförskap bygger inga bra samhällen
När vi i den allmänna debatten talar om ”kunskapssamhället” som har ersatt industrisamhället är det en selektivt utvecklad kunskap. Några, kanske en majoritet, har kunskap och intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter som väsentliga beståndsdelar av sina yrkesval. Andra hamnar utanför. Detta blir förödande för samhället på sikt. Arbetslöshet och utsatthet bygger inga bra samhällen. Pensionssystemet bygger på en hög sysselsättning, för att ta ett exempel.

Prestigelöshet
Både i Pakistan och i Sverige måste förändringar till. Och gemensamt för dessa förändringar är att prestigen måste läggas åt sidan. De styrande i båda länderna har på olika sätt inte kunnat skapa förutsättningar för en optimal lösning. Det kan vara bra att tänka på, när vi upprörs över talibanerna i Pakistan.