Hot eller ögonöppnare i Vita Huset?

Det går inte att undvika att kommentera det förestående maktskiftet i USA. I Facebook-flödet hittar man dagligen förvånande, förskräckande och hotfulla exempel på vad som tycks kunna hända när den nye presidenten träder till. Kanske ska vi inte oroas i onödan, men det finns många signaler på att USA kommer att gå i en helt annan riktning och spela en annan roll på världsscenen än vad vi vant oss vid sedan ett hundra år.

Obegriplighet
Det kanske mest slående är hur den tillträdande presidenten påfallande ofta inte klarar att slutföra en begriplig mening. Det finns klipp på Youtube (se länk nedan) där han talar i flera minuter och det är i praktiken omöjligt att förstå vad han egentligen vill ha sagt. En person med så orediga tankar …. hur ska han någonsin kunna fungera på en post som kräver nyanserat, tydligt och långsiktigt arbete både i tal och i gärning? Hans personlighet och hans sätt att leda kanske fungerar på en viss nivå i näringslivet, där snabba beslut och maktspråk kan vara vägvinnande. Möjligen. Men när det slutliga valet i en konflikt handlar om att kunna använda massförstörelsevapen – hur ser omdömesförmågan egentligen ut hos en man som inte ens kan uttrycka en fullständig mening?

Mobilisering
Det finns en teoretisk risk att en grupp inom Pentagon tröttnar på sin nye befälhavare och iscensätter en process som (tillfälligt?) åsidosätter presidentens makt och inför militärstyre. Liknande processer har inträffat i unga demokratier i Sydamerika. Men sannolikt lyckas motdemonstranterna som opponerar sig mot den nya presidenten hålla sig inom anständighetens gränser och inte låta protesterna övergå i våldsamheter, något som i förlängningen skulle kunna leda till att militären känner sig tvingade att ingripa. Det klokaste oppositionen kan göra är att inte spela på fel planhalva, dvs att granska och kritisera fakta och åtgärder på ett civiliserat och konstruktivt sätt. Alla sympatisörerna till Bernie Sanders utgör en sådan grupp, som skulle kunna mobilisera ett nytt och starkt civilsamhälle, där inte storföretagen och de allra rikaste sätter dagordningen.

Kuliss?
Vad menar vi med demokrati? Är det att rösta vart fjärde år eller innebär demokrati något mer? Är demokrati något som engagerar, mobiliserar och skapar mervärden? Eller är det så att det demokratiska samhälle vi hyllar egentligen bara är en kuliss för verklig demokrati? Den nye presidentens agenda tycks vara att gynna de redan rikaste och att bygga murar mellan människor. Skillnaderna är för honom viktigare än likheterna. Det är knappast så man bygger ett samhälle där alla känner sig välkomna och delaktiga. Kanske väcks de krafter nu ur sin slummer som vill något bättre för världen än att kunna konsumera planeten till döds.

Slaveriet
”Make it easier to vote”, sa Barrack Obama vid sin sista presskonferens och klagade på att USA är det land av de etablerade demokratierna som gör det svårast för folk att rösta i allmänna val. ”That is not what Ameica is”, slog han fast. Kanske kan det bli något att det viktigaste från Obama-perioden. Att rösträtten blir mer demokratisk och rättvis i USA och att det blir lättare att rösta. Obama skyllde det bestående systemet på arvet från slaveriet och det stämmer säkert. Det demokratiska partiet borde driva rösträttsfrågan starkt för att marginalisera de krafter som vinner på att de rika och de privilegierade får fördelar. Steg för steg kanske världen blir bättre, trots allt.

Trots eller tack vare att USA får en president som vi inte vet så mycket om, kanske valet av honom blir precis den ögonöppnare som demokratin behöver.

Länktips från Obamas
sista presskonferens.

Länk från ett tal av
den nye presidenten.

Sverige en motvikt i världen?

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Kvinnor i politiken

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

Är bekymret de starka presidenterna?

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Reinfeldt och Obama har världens chans

I september kommer Barrack Obama till Sverige. Det spekuleras hur mycket av tvådagarsbesöket som är förberett och vilka frågor som kommer att tas upp. När USA:s president kommer hit är det förmodligen primärt för att bekräfta och utveckla de svensk-amerikanska handelsrelationerna. Men tänk om herrarna skulle ta ett annat grepp.

Problemen hopar sig
Vad världen behöver nu är ledarskap. Ekonomin hackar, skulderna ökar, snedfördelningen av vinster och förmögenheter ökar. Miljö- och klimatförändringar sker i oönskad riktning. Ekosystemen hotas, haven riskerar att fiskas ut. Demokratiförhoppningarna i Egypten är på väg att grusas. Flera av Europas ekonomier har körts i botten. Inbördeskriget i Syrien tycks inte ta slut. Våld och förtryck präglar utvecklingen i många regioner. Många av problemen hänger samman..

Föregångare
Om utvecklingen ska vändas krävs att några går före. Ska verklig förändring åstadkommas måste stater, näringsliv, konsumenter, lagstiftning, militären, forskning, opinionsbildare och makthavare av alla slag med- och samverka för att snabbt vända utvecklingen i en hållbar riktning. Om ett antal länders regeringar går före och tydligt visar att man menar allvar, finns en möjlighet att företag och organisationer, kommuner och civilsamhälle knyter an till de processer som är nödvändiga.

50 länder på en lista
Reinfeldt och Obama skulle kunna skapa en lista på 25-30 regeringschefer utöver G20-ländernas regeringschefer som de kan börja med att kontakta för att skapa en tillräckligt stor krets av länder som ser fördelen med att få igång en verklig omställning.

Så vad väntar Reinfeldt och Obama på?

USA och politikens villkor

Romney eller Obama. Media älskar polariseringar och dramatik. Man kan bygga upp förenklade kontrasterande bilder. Det blir så tydligt vem som vinner och vem som förlorar. Men är ett tvåpartisystem som det amerikanska verkligen demokratiskt?

Höga ambitioner
Obama tillträdde 2009 med ambitionen att förändra det politiska samarbetet i Washington. Det gick sådär. Den sjukvårdsreform han såg som sitt första steg till en ny anda av partiöverskridande processer landade till slut i en konfrontationslösning, där inte en enda republikan stödde lagen, ”Obamacare”. När sedan kongressen 2010 fick republikansk majoritet försvann i praktiken möjligheterna för Obama att förändra politikens form och innehåll. Detta har skildrats i ett utmärkt Dokument Utifrån i SVT.

Röster som inte räknas
Systemet med ”the winner takes it all” är enligt min mening kontraproduktivt. I en delstat där det ena partiet av tradition är starkt blir en röst på det andra partiet värdelös. Det kan aldrig vara bra för delaktigheten i den demokratiska processen att väljare upplever att rösten ”inte räknas”. Om istället varje delstat fördelade rösterna proportionerligt till ett antal elektorer skulle även minoritetsrösterna ha betydelse för valutgången. Ett sådant system skulle vara betydligt närmare en känsla av representativitet.

Politiken i händerna på kapitalet
Det satsas enorma summor i varje valkampanj, ofta på anti-reklam, där det handlar om att framställa motståndaren i så dålig dager som möjligt. Ibland t.o.m med direkt lögnaktiga påståenden eller felaktigt redigerade klipp. Pengarna går i och för sig in i mediabranschen och sysselsätter folk, men man kan ju fråga sig på vilket sätt pengarna bygger upp ett bättre samhälle. Med de enorma sociala klyftor som finns i USA är det för en svensk oförståeligt att så mycket pengar satsas på att backa upp politiska kandidater och så lite på att stärka samhällets skyddsnät och sammanhållning. En annan baksida av miljonrullningen är det inflytande många företag köper sig genom att stödja olika kandidater.

Vart tar ledarskapet vägen?
Polariseringen som vi ser i amerikansk politik med sina återkommande ”prolife” eller antiabort-strömningar, med sina luddiga ”family values”, med sina oskarpa konturer i sakfrågor skapar en annan slags effekt. Kandidaterna tvingas slira på sina värderingar, de måste positionera sig för bästa möjliga utfall, och, som i fallet Romney i år, byta ståndpunkt för att locka maximalt antal röstande. Vilken slags politiker får vi om de byter ståndpunkt för att göra sig valbara för en majoritet av de röstande? Vad händer då med ledarskapet? När opinionsvindar och högljudda extremister sätter dagordningen och skjuter sin kandidat framför sig. Konsekvensen blir på sikt ett slags dumhetens tyranni, där media bildar en osynlig koalition med högljudda särintressen. I förlängningen ett system som undergräver rimliga fundament för beslutsfattandet: objektiva fakta, forskning, välunderbyggd argumentation etc. Mediakratin tar över.

Kris
Det finns en uppenbar risk att den amerikanska formen av demokrati undergräver sin egen trovärdighet och legitimitet (om den inte redan gjort det). När drygt 40 delstater riskerar konkurs, när delar av Detroit helt enkelt överges, när vanliga amerikaner förlorar hoppet om en bättre framtid kan vad som helst hända. Det var många som hoppades 2008 att Obama skulle förändra vardagen till det bättre. Låt oss hoppas att det kommer något gott ur den kris USA är inne i och även står inför. Vi kan bara hoppas att vi slipper se militären ta över även formellt, när ”amerikanska intressen” ska skyddas.

Ett spel för galleriet ?

Det vimlar av konversationstrådar på Internet. På LinkedIn startas t.ex. flera olika diskussioner. En av senaste jag fick syn på var på engelska och rubrikfrågan som ställdes var ungefär ”Vem är den mest inflytelserika personen i världen när det gäller hållbar utveckling?” .

Presidenten och jag
Som vanligt bestod svaren av en heterogen skara personer som kände sig manade att svara på frågan. Ett vanligt svar var ”It must be the president of the United States, of course”. Ett lika vanligt svar var ”Jag”, följt av en lång beskrivning av vad vederbörande hade tänkt ut i form av teknisk uppfinning, nya affärsmodeller eller bara ett kärleksfullt förhållningssätt.

Ett viktigt val
Exemplet illustrerar det som jag tog upp nyligen om språket, nämligen att mängden svar skymmer kvaliteten i svaren. Den som verkligen vill hitta kloka synpunkter tvingas plöja igenom stora mängder påståenden. Ofta långa och omständiga. På ett annat plan illusterar svarsexemplen ovan hur viktigt det amerikanska presidentvalet är. Nu kan inte presidenten ensam stifta lagar. Han måste få med sig kongressen, men budget och förslag till inriktning kommer från ”the administration” som det heter. Och precis som Stefan Edman tar upp i en krönika i dagens GP, är det viktigt för resten av världen vem som styr i USA. (se länken nedan).

Skepsis mot det federala
Obama tycks vara medioker i debatter, men en duktig retoriker. Romney tycks försöka uppbåda den energi som underläget i opinionsundersökningarna ger – han har ju inget att förlora på att ge järnet. Ungefär som Obama 2008 kunde framstå som utmanare till ”dom där i Washington” som många amerikaner har svårt att se som något positivt. Vi ska dock inte glömma att många européer har svårt för ”dom där i Bryssel” . En otydlig och fysiskt frånvarande maktfaktor tycks alltid ha svårt att vinna förtroende.

Bakom hörnet
Vinner Obama händer förmodligen inte så mycket. Han ombildar regeringen, Hillary Clinton tackar för sig och några nya krafter träder fram. Kongressen fortsätter att blockera nödvändiga förändringar på miljöområdet. Vinner Romney blir det – hemska tanke – grönt ljus för mer oljeutvinning i Alaska och i Arktis (”vi ska bli oberoende på energi”, underförstått inte vara beroende av en opålitlig omvärld…). Samtidigt kommer den president som tillträder att tvingas hantera ett skenande budgetunderskott, en nedgradering på kreditmarknaderna och en skuldbörda per person som, om den skulle bli en ekonomisk realitet, skulle kunna förvandla USA till ett farligt polariserat land, där det ligger nära till hands att makten ytterst säkras med militära medel även inom landet.

Ny världsordning, eller ?
Eftersom världens ekonomier är starkt sammanflätade skulle en reell kris i euro-zonen eller för dollarn troligen påverka hela den globala ekonomin. Och värst drabbas naturligtvis de redan svaga. Kraven på en mer solidarisk världsordning blir starka. Samtidigt är maktmedlen så fördelade att de, som har mest att förlora på en ny världsekonomi i balans med vad människa och natur kan hantera, också kommer att ha möjlighet att stoppa en sådan utveckling.

Valet
Till slut blir det ett konkret val mellan ”det egna” och ”det gemensamma”. Varken en ohejdad egoism eller ett ställföreträdande jag, en president, kommer att kunna lösa de ojämlikheter som måste hanteras. Inte ens med det historiskt starka mandat för ”Change”, förändring, som Obama fick i valet 2008 lyckades han som ny president förändra klyftorna i världen eller ens i sitt eget land. Systemet låter sig inte förändras inifrån. På ett plan är därför presidentvalet i USA enbart ett spel för galleriet.

Splittring eller samförstånd
Det vi ser nu i form av krigsliknande våld i olika länder är en illustration till vad som förestår om inte världen lyckas enas om gemensamma mål. Klimatförändringen skulle kunna vara en samlande fråga eftersom alla drabbas av konsekvenserna. Från New Dehli till New Orleans, från Gula floden till Göta Älv.

Länktips: Stefan Edman i GP 6 okt ”Bevare oss för Romney och Ryan” här.
Om språket här.

USA eller inte…

Kina, Ryssland, USA och Frankrike står i år alla inför situationen att (eventuellt) byta sin högsta ledning. Vad betyder det att det är valår i USA? Hur kan det sluta?

Skuld
I februari 2012 var USA:s budgetunderskott 231 milliarder dollar. Senaste helåret var underskottet totalt 1300 milliarder dollar. Det är ofattbara belopp. Och då är inte skuldsättningen hos privata aktörer inräknade; detta är statsfinanserna. Statsskulden närmar sig 10 % av BNP. Köpfesten på lånade pengar fortsätter.

Business rules
I USA finns en högljudd opinion som motsätter sig skatter. Man gillar inte att ”Washington” ska bestämma över mer än absolut nödvändigt. Samtidigt vill många ha en stark försvarsmakt. Och på det privata planet är rätten att äga skjutvapen självklar.
Att amerikanerna accepterar de stora bolagens inflytande över politiken är märkligt. Att de ser kampanjmiljonerna, annonseringen och de enorma summor som läggs på PR inför varje val som fullt naturligt. Det är märkligt att det inte växer fram en opinion som kräver en kongress som består av personer utan starka lojaliteter gentemot de särintressen (storföretag) som finansierat kongressledamöternas valkampanjer. Möjligen är man fast i föreställningen att det som är bra för företagen är bra för alla.

Klimatskeptiker och troende
Det är paradoxalt att de kristna i USA inte kopplar ihop skapelsen och Guds natur med något man måste värna och vårda. Många anser sig själva som kristna, men står egentligen långt ifrån de kristna värderingar som borde vägleda deras liv. Bland annat vägrar de tro att klimatet påverkas av människan. I stället hävdar man i förfärande stor utsträckning att det inte finns ett samband mellan livsstil och klimatförändringar, alternativt att det inte finns något klimatpåverkan alls. Så blir de troende blinda för den sanning man inte vill se och det enda som återstår är att be en bön.

Obama – vad hände ?
Obama bars fram 2008 på sitt enda ord: Change. Men det blev inte mycket till förändring när allt kom till kritan. Symbolen för det havererade rättssystemet, Guantanamo, är fortfarande inte stängt. Mycket av det Obama gick till val på har fastnat i det komplicerade styrelseskick som USA har med en kongress som i praktiken förlamar presidenten och hans regering. Sjukförsäkringsreformen urvattnades så långt att det är oklart om den kan användas som ett positivt exempel i Obamas återvalskampanj.

Framtiden
Och vad är alternativet? En republikan som flirtar med teaparty-rörelsen och den kristna högern? Frågan är om USAs federation klarar att hålla samman under nästa ekonomiska tryck. Och vad händer då? Några städer ligger bra till i förändringsarbetet och klarar troligen en omställning. Seattle tex. Eller omställningen av centrala Portland. Precis som Romarriket, Alexander den stores rike och andra betydande imperier kanske även statsbildningen USA når vägs ände när glufsekonomin äter upp sig själv.