Om storskalighet och försumlighet

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra:  Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

Var håller ekonomerna hus?

Vi vårdar inte det vi har, värdesätter det inte, vi skapar inte långsiktig nytta utifrån de förutsättningar som tidigare ansträngningar har gett oss. Som en konsekvens av köp-och-släng-doktrinen som präglar mycket av vardagens konsumtion har en liknande mentalitet satt sig inom flera områden. Effektivisering har det kallats. Men det är inte effektivt att slösa med resurser. Låt mig belysa med tre exempel.

Järnvägen
Kanske går problemen långt tillbaka i tiden, när SJ och Banverket bildades för att anpassa tågmarknaden till konkurrenssamhället. Trafiken skulle konkurrensutsättas, då måste skötsel av banorna, signalsystem och styrning separeras från tågtrafiken. Det tidigare gemensamma intresset att se till att helheten – tågtrafik på fungerande spår – försvann. SJ blev en ”kund” på spåren. Ansvaret för att spårbunden trafik fungerade hade plötsligt delats upp. Det blev möjligt för båda parter att skylla på varandra. Nästa, på ytan riktiga beslut, var att slå ihop trafikslagen i det som blev Trafikverket. Nu skulle projekten koordineras. Men kunskapen om spårnätet tunnades ut ytterligare och nya prioriteringar behövde göras när behovet för upprustning av vägnätet ställdes mot spårnätets behov. Resultatet ser vi nu. Åratals av otillräckliga investeringar i järnvägsnätet har lett till en situation, där tågurspårningar och andra olyckor kommer att öka. Konsekvenserna blir en minskad tillit till systemen, stora samhälleliga förluster när restider ökar och kommunikationer inte fungerar – särskilt nära de belastade spåravsnitten nära storstäderna. Det är som om staten medvetet undviker att ta till vara de tidigare investeringar man gjort. Tidigare generationers skatter investerades i infrastruktur, där nu värdet på gjorda investeringar stegvis minskas i takt med att underhållet försummas. Likt ett ödetorp på landet överges ett av landets viktigaste kommunikationssystem. Ekonomi handlar om hushållning. Var håller i så fall ekonomerna hus?

Skolan
Den kommunaliserade skolan som nu vi har haft i +20 år har inneburit en liknande nedmontering. Kommunerna har inget belöningssystem för att de tillhandahåller en bra skola, som ger många elever en god start i livet. Kommunerna ska tillhandahålla skola. Med en åldrande befolkning ökar samtidigt trycket på andra kommunala omsorgsdelar. För att klara sina ekonomiska mål används skolan som en av brickorna i kommunernas budgetspel. Lönekostnader hålls tillbaka dels genom att löneutvecklingen generellt bromsas, dels genom att antalet tjänster i skolan minskar. Stödlärare, specialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier… det finns stora besparingar att göra. Och de har gjorts på många håll. Resultaten ser vi nu i Pisa-undersökningen och på andra sätt. Skolan lockar inte de bästa studenterna till lärarutbildning, till vissa utbildningar lockas ingen alls. Elever lämnar skolan med ofullständiga kunskaper. Läsförståelsen är kanske det mest allvarliga. Om man inte kan förstå innebörden av en text – hur ska man då någonsin klara sig i vår komplexa värld, där aggressiv marknadsföring och fördummande reklam lockar in konsumenter i avtal de knappt förstår, än mindre kan krångla sig ur? Skolans nedmontering är förödande för hela samhället eftersom det har med Sveriges konkurrenskraft att göra. Om vi saknar välutbildade och anställningsbara personer till olika företag och befattningar kommer vi stegvis att tappa i konkurrens på den internationella marknaden. Vem ska försörja arbetslösa som skolan inte lyckades kvalificera till arbetslivet? Effektiviseringen av skolverksamheten i den kommunala regin leder till samhälleliga och mänskliga förluster över lång tid. Är det verkligen smart att suboptimera samhällets, och individers, utveckling på detta sätt? Vi lurar oss själva om vi tror att vi tjänar på att inte investera i våra barn.

Den billiga energin
Både nationellt och globalt har vi ett tredje bekymmer, där vi inte diskuterar konsekvenserna av 1900-talets utveckling. När förbränningsmotorn ”vann” över elmotorn i 1900-talets början, och olja/bensin blev den dominerande råvaran för gods- och persontransporter inleddes en epok i vår civilisation, som framtidens historiker kommer att beskriva som lättsinnets epok. Högkvalitativ, energirik olja förbrändes i en snabbt ökande takt, snabbare än nya fyndigheter dök upp. På ett hundra år lyckades världens länder halvera den resurs som det tagit årmiljoner att tillverka. I en hysterisk takt förbrändes all den olja som pumpades upp. Inte nog med att detta skapade ödesdigra klimateffekter, som kan komma att påverka allt liv på jorden under överskådlig tid. Det lade också grunden för en industrialisering och ett välstånd för delar av jordens befolkning, som innebär att det blir svårt att upprätthålla samma effektivitet med andra energikällor. Energiinnehållet i olja är mycket högt. Först på senare tid har biltillverkarna förstått att detta är bättre att kommersialisera i form av snåla motorer. (Men det krävdes EU-lagstiftning för att det skulle ske). Under hela 1900-talet handlade det istället om ”noll-till-hundra”-jämförelser och häftiga prestanda. Oljan har lagt grunden till en petrokemi, som ger oss nyttiga produkter. Plast används i massvis med produkter tex inom sjukvården, i laboratorier etc. Men vi har betett oss som om oljetillgången vore oändlig. Helt oansvarigt har vi eldat upp denna unika energiråvara utan att tänka långsiktigt och utan att reflektera över konsekvenserna för vårt eget klimat. När vi tvingas gå in i ett lågenergisamhälle, som prioriterar energieffektivisering och som värdesätter energi på ett mer nyanserat sätt kommer delar av det samhälle vi skapat att bli olönsamt. Direktuppvärmning med el kanske kortsiktigt var smart för att få avsättning för överskottselen från 70-talets kärnkraftverk. Men att slösa med resurser kan aldrig vara en långsiktigt hållbar strategi. Det lättsinniga slösa-samhället kommer av eftervärlden att med rätta kritiseras hårt. ”Hur kunde dom medvetet förstöra för sig själva och framtiden?” ”De visste ju…?”

En gammal slogan från en valrörelse passar in i sammanhanget: Mot bättre vetande!