Från förebild till uppgivenhet

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.

 

Släckt med Frankrike

Att spara energi är en snabb åtgärd som dessutom oftast är relativt billig. Den sparade megawatten, negawatten, hushållar inte bara med våra resurser, den blir snabbt lönsam för slutkonsumenten. I det stora racet talar vi alldeles för sällan besparingar och effektiviseringar. En förklaring är att det saknas starka ekonomiska intressen för att minska effektuttaget.

Självdrag
Ett klassiskt exempel är den eleganta självdragsprincipen för ventilation. Bygger man husen och deras ventilation enligt rätt beräkningar kan luftomsättningen lätt ske med hjälp av naturens egna lagar: varm luft stiger. Självdrag blir en billig lösning att på ett genomtänkt sätt klara moderna ventilationskrav. Bekymret är att leverantörerna inte kan skicka luftfakturor  – de har inga dyra system att föreslå och leverera. Traditionella lösningar med fläktar, trummor och allehanda filter ger möjlighet till procentuella påslag och därmed resurser att informera och sälja. Självdragsleverantören har bara sitt kunnande att sälja, något som är betydligt svårare att paketera med påslag och übervinster.

Vive la France
Nu har i alla fall fransmännen vaknat. Från 1 juli gäller en lag som föreskriver att siste man släcker på kontor och fabriker. Senast en timme efter att siste man gått hem ska det vara släckt. 250.000 ton räknar fransmännen med att minska sina CO2-utsläpp med, och det på ett år. Säkert har de kreativa fransmännen räknat ut hur de kan kringgå lagen. Det gäller att se till att någon jobbar över och inte går hem. Då kan det ju vara tänt. Det vore ju synd om stadens paradgata Champs-Élysées var släckt när turisterna släntrar hem på nattkröken. Men allvarligt talat är det franska initiativet inte dåligt. Det skapar en medvetenhet om behovet av att spara, det blir rättvist eftersom alla har samma regelverk och det kan väcka nästa fråga: hur har vi det med datorer och skärmar, med hissbelysning, fläktar och rulltrappor…?

Synliggör metoder och verktyg
Forskare som John Holmberg på Chalmers brukar hävda att halva lösningen ligger i att fasa in förnybar energi och den andra halvan av lösningen ligger i att spara och effektivisera. Då klarar vi både koldioxidutsläppen och att fasa ut den urankrävande kärnkraften. Det det franska beslutet sätter fingret på är drivkrafterna för att få detta att hända. Frivillighet räcker inte. Vars och ens incitament att släcka en 35 W halogenlampa över skrivbordet, eller några hundra watt lysrörsbelysning i korridoren är uppenbarligen för svagt, och återkopplingen obefintlig till den som tar på sig vaktmästarrollen. Mixen av drivkrafter och styrmedel som ska fixa omställningen är viktig att lyfta fram.

Vi måste synliggöra alla dessa olika metoder och verktyg.

Länktips: Miljöaktuellt: Om den franska släckt-lagen.

 

Peak Oil och energifrågan

Har vi förstått vad som väntar? Det verkar inte så, med tanke på hur sällan det förs en debatt om hur vi ska tackla omställningen av samhället när oljetillförseln minskar och den olja som finns kommer att kosta det dubbla mot dagens pris, eller mer.

Ingen äger frågan
Ett delbekymmer är att ingen politiker vill berätta om det som förestår. Det ger inga nya väljare att berätta hur centrala samhällsfunktioner förändras när oljan blir dyrare. Det är också svårt att hitta företagsledare som ser en fördel i att lyfta frågan om ”peak oil”, som oljetoppen oftast kallas. Forskarvärlden är märkligt osynlig i media. Naturligtvis håller Kjell Aleklett i Uppsala och några till fanan högt genom ASPO och olika nyhetsbrev. Men det är inte ofta konsekvenserna av en minskad tillgång på olja beskrivs av forskarna.

Omställning i alla länder
Samhället som helhet är inte förberett på de förändringar som väntar. Den fossila oljan är oöverträffad när det gäller energiinnehåll. En mycket stor del av våra transporter, vårt nuvarande jordbruk, vår plastindustri och den globala uppvärmningen och elproduktionen är oljebaserad. Maskin- och fordonsparker byts inte ut över en natt. Att denna omställning inte diskuteras mer är förvånande och oroande. Vad händer när alla aktörer vill köpa samma råvaror?

Högre energipriser
Energipriserna kommer överlag att stiga. De industrier och processer som inte anpassat sitt kostnadsläge kommer att få det svårt. Vi är numera dessutom knutna till en nordisk och nordeuropeisk elmarknad, vilket gör att det hjälper föga att radikalt ändra energitillförseln inom landets gränser. Elen är inte nationell.

Spara och satsa
Det viktiga är att arbeta på två fronter samtidigt: besparingar och effektiviseringar å ena sidan och satsning på förnybara, flödande energislag å den andra sidan. Sol, vind och vågkraft är alla lovande områden som går att utveckla. Ägandet är också väsentligt för att få större acceptans för ett decentraliserat elförsörjningssystem. Hittar vi dessutom bra lösningar på det som kallas Smart grid, smarta nät, och lagringsmetoder kan vi klara en omställning relativt bra. Men varför diskuteras inte dessa frågor mer ur ett helhetsperspektiv?

Länktips: www.gunnarlindgren.com

Tid för omställning

Det är stora utamningar som väntar samhället när vi ställs inför faktum: att gå från högenergi- till lågenergisamhälle, att hantera peak oil och egentligen peak everything och klara att backa ut ur de återvändsgränder den globala spekulationsekonomin orsakat.

Peak Oil
I hundratals miljoner år har växtrester ackumulerats i jordskorpan och under tryck omformats till olja. Under några decennier har vi lyckats pumpa upp hälften av all lagrad olja. Vi har hälften kvar. Samtidigt ökar efterfrågan stadigt när alla jordens länder utvecklar sina samhällen. Vi är med full fart på väg in i en global bristsituation. Hur kommer den att hanteras?

Peak Everything
Jordens resurser är ändliga. Det är inte bara oljan som blir en bristvara, vi har att hantera bland annat fosforbrist som är kritisk för jordbruket, brist på vissa ädelmetaller, som bland annat behövs för solcellsproduktion och brist på litium som behövs till batterier och många andra exempel. ”Marknaden löser alla problem”, hävdar de mest cyniska ekonomerna. Men till vilket socialt pris ?

Omställningen
Omställningsrörelsen, som också kallas transitionrörelsen, är en intressant gräsrotsrörelse som vill starta förändringsprocesser ur det lokala perspektivet, eftersom ett lågenergisamhälle också innebär att mycket mer av samhällets funktioner måste lösas lokalt och regionalt. Avgörande är att skapa grundvalar för de processer som skapar delaktighet och verklig demokrati.

Omfördelning
Anledningen är att omställningen med nödvändighet kommer att innebära omfördelning. Och ska omfördelningen ske på ett av flertalet accepterat sätt måste flertalet känna delaktighet. Alternativet riskerar att landa i någon form av polisstat eller anarki. Och det är hög tid att börja utforska hur vi ska klara utmaningen på relativt kort tid.