Raka svar är bättre än dimridåer

Igår framträdde förra närings- och energiministern Maud Olofsson i SVT:s Aktuellt och svarade på frågor om konstitutionsutskottets (KU) uttalanden gällande hennes agerande i samband med Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Affären har som bekant än så länge inneburit värdeminskningar i Vattenfalls bokföring på 37 miljarder kronor. Vad var det som hände? Kunde något ha hanterats annorlunda?

Är det OK att misslyckas?
Att köpet inte var lyckat inser vem som helst. Att på kort tid förlora nästan 40% av värdet på det man köpt det går nästan inte. Inte utan att ha blivit lurad. Får en regering vara klantig? Är det OK att göra dåliga affärer? Faktum är att det måste det nog få vara. Om ingen gör dåliga affärer kommer heller ingen att göra bra affärer. Det ligger en portion mod i varje beslut som handlar om de gemensamma pengarna. Nu hade man ju önskat att staten som ägare hade tvingat Vattenfall att göra smarta, framtidssäkrade affärer med fokus på förnybar energi. Men så blev det inte.

Vattenfall
Vattenfall hade en egen agenda. Europaverksamheten skulle växa genom köp. Tysk brunkol och nederländsk kol- och gasbaserad elproduktion. Samtidigt gav Vattenfalls VD sken av att vara miljöengagerad, han kallades ”Mr Green” av sina branschkollegor. Lars G Josefsson är kanske den mest utpräglade representanten för det som kallas ”Green-washing”. Att måla upp en helt annan bild än den verkliga, att ge sken av ansvarstagande för miljön och samtidigt öka Sveriges andel av koldioxidutsläppen till mer än det dubbla. Genom Vattenfalls utländska dotterbolag mer än dubbleras nämligen de ”svenska” koldioxidutsläppen. Ett ansvar vi alla bär genom att staten är ägare av Vattenfall. Och lite märkligt blir det när säljaren, Nuon, som lurade Vattenfall att betala för mycket, gjordes till VD för hela Vattenfall. Som ett extra underkännande av den egna kompetensen. ”Vi betalade för mycket – nu är det bäst att du tar hand om hela klabbet”…

Är det smart att vägra svara?
I Aktuelltstudion höll sig Maud Olofsson till den gamla Bosse Ringholm-taktiken. Svara likadant på frågan. Åtta gånger fick hon frågan om vad regeringen som helhet visste, och lika envist vägrade hon att säga något om den delen. Är det så vi vill ha det? Att när frågorna inte passar in, när de blir besvärliga, då vägrar man att svara? Är det bra för demokratin? Är det bra för det generella förtroendet för makthavarna? Är det rimligt? ”Det är ju valår, så nu gäller andra regler”, hävdas det. Just i ett valår borde det vara extra viktigt att få svar på vad som gjorts och hur besluten togs.

Dialogen
Kanske är det så att inget formellt beslut togs. Man såg kanske samtalen som en slags orientering. Maud Olofsson ringde upp Fredrik Reinfeldt och dialogen föll eventuellt så här:
MO: ” Hej, Vattenfall har äntligen hittat ett bolag att köpa. Nuon heter det.”
FR: ”Jaha, är det bra? Tjänar vi pengar på det? Går Vattenfall bättre då?”
MO: ”Ja, det säger dom i alla fall. Det ska inte påverka deras bidrag till statskassan.”
FR: ”Jaha. Det låter ju bra. Har du låtit någon mer titta på det?”
MO: ”Nja, jag kollade med en kompis jag har och han var tveksam, men Vattenfalls ledning är väldigt optimistiska. De hävdar att det blir bra.”
FR: ”Jaha. Ja…. Har du fått tag i Anders Borg? Har han något att invända?”
MO: ”Nej, han satt i möte, så jag vet inte…. vad tycker du?”
FR: ”Det är ditt fögderi. Gör det som känns bäst. Jag håller tummarna. Hur går det med SAAB förresten? Vi får absolut inte förlora en krona på SAAB”.
MO: ”OK, ja de andra bekymren får vi ta sen. Ha det bra, vi hörs.”
FR: ”Förresten ….Hur är det med de där holländarna. Du träffar ju många. Victor Muller. Och nu Nuon:s VD. Är de duktiga?”
MO: ”Jo, jag tänkte plocka in Nuons Öystein Löseth som chef på Vattenfall. Så får vi synergier på köpet.”
FR: ”Bra tänkt. Hej då.”

Bubbel?
Om orden föll precis så vet vi ju inte. Men det är klart att Fredrik Reinfeldt minns att dom talat om ett köp på 100 miljarder kronor. Sveriges största affär genom tiderna. Man kanske t.o.m. skålade i bubbel. Varför inte? Det var ju stort. Och visst är det praktiskt att skylla på en minister som avgått.

Fler rakryggade politiker
Eftermälet till Maud Olofsson kommer att solkas av två saker. Dels att energiöverenskommelsen med bevarad kärnkraft och satsning på förnybar energi kan tolkas olika av partierna i Alliansen. Det ska inte gå att göra en principöverenskommelse där man kamouflerar motsättningarna i vackra ord. Dels att hon inte tydligare beskrivit hur köpet av Nuon gick till. Hon hade vunnit mycket sympati på att vara tydlig och ärlig. Fel förstår folk att det kan bli. Även med stora belopp och stora insatser. Lögner och dimridåer kan alltid undvikas. Torbjörn Fälldin avgick 1978 som statsminister när han ställdes inför valet att gå emot sin övertygelse eller inte. Och återkom ett år senare som statsminister. Det går att vara rakryggad i politiken.

Länktips: Ett av många klipp om Maud Olofsson och Nuon-affären: här .

Från förebild till uppgivenhet

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.