Vi kan klappa oss på axeln men det löser inte problemen

Vi tycker att vi är duktiga i Sverige. Vi sorterar våra sopor, lägger tidningar, glas och plast i olika behållare. Vi gör en insats och känner att vi gör rätt saker. Reklamfilmen om en klapp på axeln – Panta mera, exempelfilm se nedan – förstärker det budskapet. Miljön mår bra av att vi sorterar våra ölburkar, är budskapet. Visst är det bättre än att inte sortera. Men det löser inte de verkliga problemen.

10:e sämst
Sverige ligger på tionde sämsta plats när det gäller det ekologiska avtrycket i världen enligt WWFs Living Planet report. Nio andra länder beter sig ännu sämre. 190 sköter sig bättre. Vi kan klappa oss på axeln och lägga pengar på en reklamfilm som invaggar oss i tron att vi inte behöver göra mer än att panta burkar, så räddar vi världen. Men vi lurar bara oss själva.

Vi sitter fast
Tillväxt och ökad lönsamhet ses av vissa debattörer som överordnade ansvarstagandet för hur planeten ska skötas. Ekonomisk vinst enligt rådande paradigm är överordnad varje annan strategi, hävdas det. Först måste vi tjäna pengar för att ”ha råd” att åtgärda de fel verksamheten orsakat. Så djupt sitter vi tydligen fast i de strukturer som fört oss till randen av en klimatkollaps och en oåterkallelig förändring av livsbetingelserna på jorden att vi själva inte förmår ändra hur samhället ska fungera.

En ny modell
I själva verket måste naturligtvis börja nysta i de trådar som har potential att vägleda oss in i en värld, där all ekonomisk verksamhet sker inom ramen för vad planeten tål. Och vi ska samtidigt hantera de sociala spänningar på olika nivåer, som allt tydligare gör sig påminda. Orättvisor och obalanser mellan människor fortsätter att vara ett ökande problem. Den modell vi använde i Sverige under 1900-talet – ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” – fungerar inte i en globaliserad värld.

Livsstil och värderingar styr
Livsstilsfrågorna är centrala för fortsättningen. Livsstilen är starkt förbunden med värderingar och vår dagliga tillvaro. Hur vi använder vår tid, våra resurser och vad vi prioriterar. Vår nuvarande livsstil, totalt sett i Sverige, är den tionde sämsta i världen. Ska vi fortsätta blunda för fakta och fortsätta att klappa oss på axeln? Eller ska vi göra något? Det finns viktiga steg att ta.

Länktips: Senast Living Planet Report från WWF här.
Panta Mera och klapp på axeln här.

För och emot klimatkompensation

Svenska Dagbladet har den 8 juli 2015 en artikel om klimatkompensation. Artikeln presenterar relativt utförligt de skillnader i synen på klimatkompensation som två stora miljöorganisationer företräder. Naturskyddsföreningen, som hellre ser ett minskat flygande som den bästa vägen framåt, respektive Världsnaturfonden, som aktivt medverkar till att kriterier och certifiering av klimatkompensation sker på bästa möjliga sätt. De två organisationerna har inte bara olika syn på frågan, de arbetar också väldigt olika. (Länktips nedan).

Bra Miljöval Naturskyddsföreningens miljömärkning

Helt olika slags organisationer
Naturskyddsföreningen har privatpersoner som medlemmar, drygt 220.000 enligt egna uppgifter, och arbetar framgångsrikt med opinionsbildning, projekt och inte minst sitt eget miljömärkningssystem ”Bra Miljöval”. Världsnaturfonden (WWF) vänder sig på ett tydligare sätt till näringslivet och använder sin logotype, pandan, som symbol för de företag man samarbetar med. WWF har inga medlemmar, men har en internationell bas och ett nationellt verkande kansli med många sakkunniga. Naturskyddsföreningen däremot organiserar sina aktiva medlemmar i lokalavdelningar och en klassisk föreningsstruktur med generalsekreterare och ideellt arbete vid sidan av sitt professionella kansli.

Medvetenhet, kommunikation och vissa faktiska förändringar
I klimatkompensationsfrågan har de båda organisationerna som sagt landat i olika ståndpunkter. Ingen av dessa behöver nödvändigtvis vara fel. För mig handlar det om vilka steg i hållbar riktning som är rimliga och verkningsfulla. Klimatkompensation löser inte problemet med klimatpåverkande utsläpp. Klimatkompensation innebär ännu så länge en frivillig ekonomisk uppoffring för att kompensera för klimatpåverkande utsläpp från t.ex. en flygresa. Som jag ser det är det medvetenheten om problemet och kraften i att kunna kommunicera att man förstått frågeställningen som är det riktigt fördelaktiga med klimatkompensation. Samt att det leder till att träd faktiskt planteras, eller utsläpp faktiskt minskar någonstans på jorden.

Minskat resande går utmärkt i många sammanhang
Naturskyddsföreningens hållning, att vi måste minska flyget och andra klimatpåverkande verksamheter, är långsiktigt det enda rimliga. En väg dit skulle kunna vara en flygskatt, något som ännu så länge inte kunnat förverkligas. Ett minskat flygande bygger på föreställningen att det finns alternativ, vilket det till viss del gör. Uppkoppling över internet för bild, ljud och presentationer i samband med möten blir tekniskt allt enklare att ordna och allt bättre ur kvalitetsaspekt. Istället för att resa kan mötesdeltagarna stanna hemma, vilket sparar arbetstid, hotellkostnader och annat. Inte för alla möten, men för många. Det är dock svårare med turistresandet. Att uppleva en exotisk plats är svårare över internet.

Belöna föregångarna och inse initialkostnaderna
Några företag har frivilligt tagit på sig att klimatkompensera för de flygfrakter och andra klimatpåverkande åtgärder som produkterna orsakar. Bekymret har varit att kostnaderna inte anses avdragsgilla av Skatteverket. Här har regering och riksdag all anledning att ingripa och justera lagstiftningen, så att de företag som klimatkompenserar åtminstone inte bestraffas för att man tar sitt ansvar. Egentligen borde föregångarna belönas med större skatteavdrag än de faktiska kostnaderna – för att etablera en modell och synliggöra samhällsnyttan med att i alla fall göra något. Det är inte lösningen, men det är ett steg i rätt riktning, inte minst för att trumma in behovet av klimatarbete på flera plan hos både företag och allmänhet.

Mer av drivande mekanismer
En teknisk lösning skulle kunna vara en ”belöningstrappa”, där ett företag som klimatkompenserar sina produkter och sina tjänsteresor belönas med större avdrag de första två-tre åren, då också administrationskostnader och arbetet för att ta fram interna riktlinjer är kostsamma – för att senare, när systemet satt sig, minska till kanske en halvering efter tio år. Skattesystemet borde kunna vara mer inriktat på att styra företagens agerande, belöna föregångare och vara mindre gynnsamt för eftersläntrarna. Det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Länktips: http://www.svd.se/klimatkompensation-splittrar-miljojattar

Ett företag som klimatkompenserar är Saltå Kvarn, som jag skrev om här .

 

Från förebild till uppgivenhet

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.

 

Världsmiljödagen eller tio år

Den 5 juni är det världsmiljödagen. En dag att manifestera, påminnas om vårt ansvar för kommande generationer och att fira framsteg och förbättringar. Med stor sannolikhet kommer detta att gå tämligen spårlöst förbi i mediabruset och på stadens gator och torg. Är det bra med en världsmiljödag?

Alla dessa dagar… – syftar inte på utrikesministern.
Det finns ”dagar” för olika fenomen: 11 mars ska vi minnas terrorismens offer. Den 8 mars är kvinnodagen. 1 maj är arbetarnas dag och den 23 april är världsbokdagen. Därtill kommer Mors och Fars dag, Kanelbullens dag och den 28 december Värnlösa barns dag (som hette Menlösa barns dag förr i tiden, en betydelse som troligen försvunnit av samma skäl som lyckta dörrar – ingen förstår längre betydelsen).

Fördel och varning
Någonstans är det säkert bra att uppmärksamma utsatta grupper, problem och globala frågor. Chansen ökar att vi åtminstone en gång per år synliggör det som behöver uppmärksamhet. Samtidigt får detta inte blockera att vi gör annat resten av året. Det är den invändning man kan ha mot Earth Hour, som blivit en succé, men som riskerar att reducera energifrågan till ett jippo om inte dagen leder till förändrade beteenden på allvar.

Vanans makt
Det intressanta är att vi gemensamt fokuserar på väsentligheter och låter vårt dagliga beteende styras av sunda värderingar. Det är inte enstaka köp av ekobananer som är lösningen, det är att vi konsekvent avstår fulbananerna. Det är inte enstaka cykelturer istället för bilåkning som hjälper, det är vanan som är viktigast.
Därför vore det bra med en världsmiljödekad. 10 år av smart beteende. Då börjar det hända saker.

Länkar: Ekocentrums nyhet om idag
Wikipedia om världsmiljödagen