Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden

Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Tio år med peak oil – och nu?

”Du måste titta på det här”. Gunnar drog mig åt sidan och nästan viskade, samtidigt som han var väldigt angelägen. I handen höll han en papperslapp. ”Det här är viktigt”, sa Gunnar. ”Det är ingen som har förstått hur viktigt det här är. Vi måste berätta om det här.”

Så började det
Det var i september 2003. Jag var ansvarig för och mitt uppe i festligheterna kring invigningen av Ekocentrums nya lokaler i Göteborg, träffade hundratals vänliga och uppmuntrande människor. En av dem var Gunnar Lindgren, engagerad miljödebattör och lektor på Musikhögskolan. Just att Gunnar sänkte rösten och nästan i förtrolighet försökte få min uppmärksamhet förstärkte angelägenhetsgraden. Trots att det var fest och anledning att fira ville Gunnar tala om något allvarligt. Jag lyssnade.

Tomas
Halvannat år senare stod vi på estraden i ett dussintal kommuner och genomförde en workshop med politiker och tjänstemän. Forskaren som senare skulle bli generaldirektör på Energimyndigheten, Tomas Kåberger, var i sitt esse. Med en briljant omvärldsanalys fick han varje kommungrupp att förstå hur nära vi är de verkliga problemen. Priser på 140 dollar per fat och mer för oljan tycktes orimligt, när den ”alltid” kostat runt 20 dollar. Men framtiden kröp in under skinnet på deltagarna. Peak oil blev ett begrepp. Världen skulle förändras och nu måste kommunerna hantera förändringen.

Ögonöppnare
I scenariospelet och de arbetsuppgifter kommunens politiker och tjänstemän fick att hantera ingick att förstå hur samhället påverkas av dyrare bränslen, nedlagda bensinstationer, drastiskt förändrade lönsamhetskalkyler för transporter och diverse sidoeffekter. Att det inte finns något ransoneringssystem att använda, inga bergrum med reservlager och att allt handlar om just-in-time var också några aha-upplevelser. Framför allt var det medvetenheten om peak oil som trängde fram. Att vi förbränt hälften av all den olja, som lagrats under årmiljonerna, och att kvar finns nu hälften, motsvarande halva Vänern i volym.

Budskapet gick hem
Omtumlade och förvånade samlade sig kommunfolket ofta till en spontan summering efter workshoppen. Någon politiker reste sig upp och höll ett improviserat linjetal. Deltagarnas miner gick inte ta miste på. Budskapet hade gått hem. Mycket riktigt steg oljepriset senare till nivåer det aldrig varit i närheten av. Världen anpassade sig. Bush invaderade Irak. Oljan var högsta prioritet för amerikanska intressen (och är fortfarande).

Peak oil
Gunnar fick rätt. Produktionen i Nordsjön avtog enligt peak-oil-prognoserna. Världens samlade oljeutvinning nådde cirka 85 miljoner fat per dag. Sedan tio år görs nya, men bara mindre, fyndigheter. Oljan som resurs minskar. Alternativa energisystem blir allt viktigare. Dels förnybara – bioenergi, sol, vind, vågkraft…. och dels skiffergas, kol som kan processas till flytande kolväten – energikrävande men tekniskt möjligt. Och bakom allt detta tornar klimatmolnen upp sig. Vi borde snabbt fasa ut fossilanvändningen.

Länder har hamnat i olika position
Marknaden är global. Det är svårt att överblicka utbud, efterfrågan och värderingen av resterande tillgångar. Diktaturerna har ingen trovärdig rapportering. OPEC spelar ett eget spel. För vissa länder är oljemarknaden en avgörande inkomstkälla (Venezuela, Ryssland). Andra länder har målat in sig i subventioner till den egna befolkningen (Indonesien). Några har försökt samla intäkterna i fonder (Norge). Andra vill inte förhandla om sin livsstil (USA). Sverige får 40% av råoljan från Ryssland. Än så länge.

Break-even
På oilprice.com hittar jag en tabell som illustrerar komplexiteten i oljebranschen. Tabellen visar i all enkelhet en bedömning av vid vilken prisnivå utvinning av olja gör break-even. Skillnaderna är enorma. Några länder går i dagsläget back. Investeringar kräver kalkyler som håller. Dyr utvinning i Arktis kräver ett högt försäljningspris för att bli lönsam. I toppen hittar vi länder som Iran, Nigeria och Ryssland, som alla behöver tjäna $100,- eller mer per utvunnet fat olja för att inte gå back. Längst ner på listan återfinns Kuwait och Qatar på $54,- respektive $60,- per fat. Avgörande är naturligtvis Saudiarabiens break-even-nivå. Enligt tabellen ligger den på $106,- per fat.

Ingen öppenhet
Hur länge klarar de oljeproducerande länderna att göra förluster på sin viktigaste intäktskälla? Hur länge är de intresserade av att sälja till underpris? Eftersom cirka 85% av världens energiförsörjning baseras på fossila råvaror är detta intressanta frågor. Tyvärr finns ingen öppenhet. Ingen har intresse av att offentligt redovisa hur kalkylerna ser ut. Och en stor del av råvarorna kontrolleras av icke-demokratiska regeringar och bolag som bara redovisar de siffror de måste för att hålla ägare och lagstiftare nöjda.

Trygga investeringar
Är det bra eller dåligt att de stora världsekonomierna är beroende av oljeutvinning i icke-demokratiska länder? Handel är bra, det minskar risken för krig, vilket hela EU går ut på. Handel med fossil energi är mindre bra, eftersom den bidrar till att fördröja investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Svajiga marknader skapar oro i investeringsleden och kan leda till social oro. Möjligen kan osäkerheten i vinster från oljeutvinning bidra till att den branschen minskar. Att förnybara energislag får ett uppsving just för att de är geografiskt och ägandemässigt överblickbara.

Kanske är det en orolig oljemarknad som får fart på investeringar i lokalt producerad vindkraft, vågkraft och solenergi, och där lokalsamhället blir involverat på ett naturligt sätt. Man kan ju hoppas det.

Länktips: Oilprice.com – tabell – scrolla neråt:
http://oilprice.com/Energy/Oil-Prices/Oil-Wars-Why-OPEC-Will-Win.html

Kjell Aleklett i SvD i oktober 2014: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-fortfarande-framtidens-verklighet_4037001.svd

Om storskalighet och försumlighet

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra:  Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

Kåberger: Så nära var det en fullständig katastrof

Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, energiforskare och professor vid Chalmers deltog den 17 april 2013 vid Ekocentrums invigning av en vindkraftutställning. Tomas är sedan snart två år ordförande för en japansk stiftelse för förnybar energi. Det var därför ingen överraskning att hans föreläsning till stor del handlade om Kina och Japan. En del av det Tomas förmedlade måste betecknas som sensationellt.

God insyn
Genom arbetet i Japan har Tomas fått en god insyn i de processer som avgör Japans framtida väg på energiområdet. Han återger intryck från samtal med politiker och näringslivstoppar och beskriver för Japan ovanliga samhällsfenomen. Exempelvis den stora demonstration som ägde rum 2012 utanför parlamentsbyggnaden, där miljoner japaner demonstrerade på årsdagen av Fukushima-olyckan, en händelse som förbigicks med tystnad i svenska medier. Sveriges Radio rapporterade att ett 50-tal aktivister samlats utanför energibolaget Tepcos huvudkontor. Sant. Men rättvisande?

Hur evakuerar man 20 miljoner människor?
Riktigt spännande blir det när Tomas börjar berätta om analyserna från Fukushima-olyckan. När det står klart att det radioaktiva molnet, om det blåst i en annan riktning, hade tvingat fram en omedelbar evakuering av 20 miljoner människor från Tokyo, blir dimensionerna av hoten uppenbara. Ändå ligger Tokyo 20 mil från Fukushima. Med en närmast apokalyptisk suck konstaterar en av de politiska topparna i Japan, enligt Tomas, att det japanska samhället hade upphört att fungera om vinden blåst i fel riktning. Nu blåste det radioaktiva molnet ut över havet under 90 av 91 dagar. Det räddade Japan.

Japans undergång var nära
Just i Japan är det extra känsligt att förlora ansiktet, att behöva erkänna att man hade fel. Tilltron till myndigheternas förmåga att styra och planera samhället har fått sig en allvarlig knäck. Hade vinden blåst i en annan riktning hade det japanska samhället med stor sannolikhet upphört att fungera i den form vi känner det. Tanken svindlar. En tombola – vindriktningen – avgör framtiden för 200 miljoner japaner. Lite torrt konstaterar Tomas att det är flera städer i Sverige som ligger inom 20 mils avstånd från ett kärnkraftverk.

Överraskningar
Det är inget föredrag av Tomas Kåberger om det inte innehåller ett överraskningsmoment. Med övertygande diagram presenterar han hur snabbt utvecklingen nu sker, hur både installerad effekt och producerad energi från sol och vind nu i flera länder ökar mer än fossilalternativen. Hoppfullt och inspirerande. Men riktigt underhållande blir det när han kommer in på ekonomin för svensk kärnkraft, illustrerad med en serie skärmdumpar från OKG.

Leve skärmdumparna
Genom att räkna på producerad energi och plocka kostnader från årsredovisningar visar Tomas hur svårt det är för Eon och Fortum att få lönsamhet i Oskarshamnsverken. Kostnaden anges till ”runt 22 öre per kwh” på OKG:s hemsida, en siffra som under några månader åker lite upp och ner i takt med att ägarna till Oskarshamnsverket konfronteras av Tomas med verkliga siffror ur sin egen årsredovisning. (Vad man skriver idag syns på den länk som finns nedan). Man talar om ”normalår”. Tomas flerårsanalys visar att normalåren är förhållandevis onormala och inträffar ganska sällan, ungefär ett år av tre. Slutsatsen blir att man uppenbarligen har svårt att tjäna pengar på Oskarshamnsverket. Sorgebarnet tycks vara O1, som står stilla väldigt mycket.

Titta på Tyskland
Att det kanske blir ekonomin som till slut sätter stopp för fortsatta investeringar i kärnkraft borde ju glädja marknadsliberaler- det är ju bra om marknaden får styra investeringarna ? -  men min gissning är att lobbyisterna för fortsatt utbyggnad nu kommer att kräva statliga lånegarantier och subventioner ”för att inte äventyra svensk basindustri”. Särskilt intressant blir det då att titta på Tyskland, som både klarar att fasa ut all sin kärnkraft samtidigt som man minskar fossilanvändningen och troligen klarar sina klimatmål. Tyskland har mycket tung industri och klarar uppgiften att båda fasa ut kärnkraften och att minska klimatpåverkan. Där har Sverige mycket att lära. Det går. Om man vill.

 

Länktips: http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Ekonomi/

Tips: Googla ”Tepco Fukushima bilder” så kommer flera bilder upp.