Plast hamnar på fel plats

Det finns en likhet i attityder som är symptomatisk för vår tid. Det finns de som vill förbjuda tiggeri på våra gator. Eftersom det upplevs som störande. När fattigdomen gör sig påmind vill vissa städa bort den. Istället för att åtgärda orsakerna vill tiggeriförbudsivrarna städa bort symptomen. På ett liknande sätt finns det många som vill städa bort sopor från våra stränder. Det flyter iland ett ton plastsopor i timmen längst bohuskusten. Dessa sopor måste naturligtvis städas bort. Men om vi inte samtidigt åtgärdar orsakerna till att plasten flyter iland längs våra stränder blir städningen bara ett sätt få bort det som syns. (Bild från plasthavet.blogg.se )

Svält
Jag var på Konsument- och Medborgarservice i Göteborg den 15 december och lyssnade till ett par presentationer om hur illa ställt det är med plasten i haven. Några fakta fastnade. En procent av fåglarna har inte plast i magen. Vi har ihjäl sjöfåglarna, som naturligtvis inte hunnit lära sig att undvika vissa föremål som flyter omkring. I miljoner år har fåglarna överlevt och utvecklats i förvissningen om att det som ser aptitligt ut också kan ätas. Nu svälter 99 % av fåglarna och deras ungar ihjäl eftersom vi tillför produkter till naturen som inte hör hemma där. Ekosystemen är i galopperande takt på väg att kollapsa. Naturligtvis får fiskarna också i sig plastpartiklar och plast i nano- och mikroformat. Och dör av undernäring.

Bara 15% hamnar på stränderna
320 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. 70% sjunker ner mot bottnen, 15 % spolas upp på stränderna, 15% flyter omkring på havsytan och samlas av havsströmmarna i stora ”öar” av plastsopor. Bohuskusten är extra utsatt eftersom både Östersjöns utlopp och Nordsjöns förhärskande vindriktning driver in plasten mot oss. Samtidigt är plast i ”skräpstorlek” kanske inte det största hotet. Snarare är det plast i synlig eller osynlig ”ätstorlek” för havets organismer som är det verkligt stora hotet.

Engångssyndromet
40% av plastförpackningarna används en gång. Kanske bara i 10 minuter för att bära hem fyra apelsiner från affären. Det är inte rimligt. Det måste bli ett slut på den användningen. Det enda rimliga är att säkra upp kretsloppen för de produkter som trots allt kanske måste finnas. Plast är oumbärlig för vissa produkter inom sjukvården och som lättviktslösningar för att lösa olika konstruktioner. Men vi kan inte fortsätta att betrakta naturen som en oändlig soptunna, där allt kan slängas. Istället måste vi se naturen som en helt avgörande del av vår egen tillvaro. Det är oss själva vi skadar när vi saboterar systemen som vi ingår i.

Lösningar
En dellösning är att göra plast av nedbrytbart material. Majspåsar har testats. En annan dellösning är att göra plastpåsar så dyra att de inte slentrianmässigt används. En tredje variant vore att helt förbjuda plastpåsar för dagligvaruhandeln. En fjärde dellösning är att införa ett moratorium för s.k. konstgräsplaner, som läcker ut plast hela tiden. Konstgräset står för mer mikroplastutsläpp än vad tvätt och båtbottenfärger släpper ifrån sig tillsammans. Vi behöver se över alla källor till den massförstörelse som just nu pågår. Ett särskilt bekymmer är de partiklar som blir resultatet av däckslitaget mot vägbanorna. De partiklarna påminner mycket om plastpartiklar när det gäller spridning och skadeverkningar i ekosystemen. Här krävs rejäla tag för att, om elbilar och andra smarta lösningar ska kunna bli verklighet, trots allt möjliggöra transporter på det sätt vi vant oss vid.

Systemskifte
Tiggeriet utanför livsmedelsaffärerna vill några förbjuda. För att vi inte ska behöva bli påminda om hur världen ser ut. På ett liknande sätt räcker det inte att städa bohuskusten ett par gånger per sommar. Så att vi slipper bli påminda om hur plasten förstör de sköra ekosystemen. Vi måste byta system. Ekonomiskt för att ge alla människor rimliga och rättvisa villkor att försörja sig och kunna leva anständiga liv. Och ur kretslopps-perspektiv för att eliminera de skador vi just nu varje dag tillför bl.a. i form av plast i storleksordningen en miljon ton om dagen, oräknat alla partiklar däckslitaget ger upphov till.

Det är nödvändigt att hantera problemen på flera nivåer samtidigt. Och inse att ingen är utan ansvar.

Några länkar som tipsades om i samband med seminariet:

www.greenhackgbg.se
www.renkust.se
www.goteborg.se/tidningenkretslopp
www.naturvardsverket.se
www.ftiab.se
www.ellenmacarthurfoundation.org
www.plasticseurope.org

Den vita fläcken

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

 

Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

 

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget

Den som tiger samtycker

Specialiseringen är nödvändig. Vi behöver professionella yrkesmän för att hävda oss på olika marknader. Välutbildade, välbetalda och väl presterande personer som fyller en viktig uppgift i det maskineri som samhället utgör. Men det finns, som oftast, en baksida av detta.

Okunskap en fördel
Under pensionsdagarna den 5 oktober presenterade finansmarknadminister Peter Norman sina tankar kring hur konsumentskyddet kan stärkas relativt pensionsbolag och deras försäljningsmetoder. Där fanns också klarsynta analytiker som klart och tydligt deklarerade att konsumenterna gör dåliga affärer just för att pensionsbolagen drar fördel av folks okunskap. Och dessutom är mängden information och den språkliga gestaltningen sådan att konsumenten lätt hamnar i underläge.

Dynamiken finns i kunskapsskillnaden
Just okunskap som ett fundament till att göra affärer måste studeras närmare. Det är vår okunskap om, – och verktygslåda, tid och tålamod för - bilreparationer som gör att vi vänder oss till en bilverkstad för att laga bilen. Vi går till frisörer, tandläkare, tapetserare, pianostämmare och värderingsmän för att få olika tjänster utförda. Skillnaden i kunskap blir en väsentlig del av affärsidén.

Gränsdragning?
Men var går gränsen mellan att på ett rimligt sätt ta till vara sakkunskap och att på ett orimligt sätt profitera på människors oförmåga och naiva tilltro till de professionella? När övergår den köpta tjänsten till att bli ett otillbörligt utnyttjande av kunskapsskillnad eller ett sätt att profitera på andra människors tillit?

Utsatta
Extra viktigt blir detta i relation till barn, gamla och personer med nedsatta funktioner. Barn luras att köpa virtuella prylar på internet. Gamla luras att köpa osäljbara produkter och tjänster i telefon och förstår ofta inte vad säljaren säger. Och människor som av olika skäl inte kan ta till sig språket och dess innebörd blir lätta offer för samvetslösa telefonknackare, galleriamånglare och internetskojare.

Plast
I några branscher försöker man tiga ihjäl problemen. Nämns de inte, finns de inte. Att plastleksaker kan ge hormonstörningar och fertilitetsproblem tigs det om. Leksaksbranschen lever gott på plasten, kanske till 90%. Att källsorteringen  är uppbyggd för plastförpackning och inte inkluderar plastprylar bidrar dessutom till spridningen av mjukgörare, tungmetaller i batterier osv. Flamskyddsmedlen finns nu i blodet hos isbjörnar och pingviner, hundratals mil från närmaste leksaksaffär. Spridningen är osynlig och följer de naturliga kretsloppen. Om inte isbjörn och säl försvinner för att polarisen smälter kommer de att försvinna pga främmande ämnen i blodet. Eller så sväljer fiskar och fåglar plastfragment som gör att de känner mättnad, trots att magen är tom på näring.

Att tiga är guld, hette det förr.
Att förtiga problemen är ohållbart.

Plastpåsens plats

Idag och igår upprepades något ovanligt som fick mig att fånga upp rubrikens tema. Någon stjäl min plastpåse, som jag trätt över cykelsadeln för att skydda sadeln mot regn. Detta har aldrig hänt mig förut och nu plötsligt två dagar i rad. Är plastpåsar så dyra att man stjäl begagnade plastpåsar när de finns på allmän plats? Hur ska vi göra med plastpåsarna?

Plasten hamnar fel
Plast produceras huvudsakligen av fossil oljeråvara. (Plast från bioråvara kommer att finnas i framtiden, men är ännu inte standardråvaran). Plast är en förträfflig produkt för en mängd olika funktioner. Det stora problemet är att plasten inte återförs i ett materialkretslopp. En stor del av plasten bränns upp, men mycket hamnar i havet som mikroskopiska partiklar. Två ”kontinenter” av plast har med hjälp av havsströmmar hamnat i Stilla Havet. Och på senare år har det också kommit larmrapporter om fåglar och fiskar som fått i sig plast i tron att det varit ätbara partiklar, men som försvagas av att magarna fylls med annat än föda.

Förbjuda påsar?
Mikro- och nanosmå partiklar är naturligtvis mycket svåra att fånga upp igen och föra tillbaka till ett kretslopp, där de kan göra nytta. En annan lösning är därför att förbjuda de uppenbara produkter som lätt kan stoppas och som i stora mängder hamnar längs vägkanter i flera världsdelar. Plastpåsar driver runt i landskapet och skapar problem på flera sätt. Ett antal länder har därför infört förbud mot plastpåsar i handeln.

Dyrare påsar?
Kanske är lösningen att göra plastpåsar så dyra att det blir oekonomiskt att slänga dem. Att säkerställa att den som är så dum (som jag) och hänger en plastpåse över sadeln också får räkna med att det stjäls. Det skulle i alla fall göra att många skulle fundera på om det verkligen är nödvändigt att köpa en ny påse eller om det fungerar att använda en flergångskasse.

Symbol
Plastpåsen är egentligen en övertydlig symbol för vår tids slöseri. Konsumtionens bärande tanke, om ni vill. Kanske kan vi använda påsen för att väcka medvetenheten och för att vända utvecklingen. Kanske just påsen är den produkt som bäst sammanfattar vår kursändring och vår eftertanke, som är nödvändig, men som dröjer.