(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar
I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025
Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet
Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar
Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör
Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland
I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning.
– 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han.
De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten
Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare
Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras
Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder?
Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas
I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga
De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna
De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet
Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov:
” * Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering
* Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil
* Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras
* Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil.
* Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan?
Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför
Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna
Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget
Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas
Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran
Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp
Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Länktips:
Kortversion: http://christerowe.se/2022/12/nr927-kortversion-producentansvar-for-textilier
Utredningen SOU2020 72 : här
Remissvaren här